Investera i människovärde

2008-06-18 Investera i människovärde Socialdemokratisk politik för psykiskt sjuka och psykiskt funktionshindrade

Socialdemokraterna STOCKHOLM Sammanställd av: Socialdemokraterna i riksdagen Innehåll Sida Människosyn och ambitionsnivå 3 Allmän problembild 3 Barn och unga vuxna 5 Äldre 9 Arbete och delaktighet 10 Boende 12 Vård 13 Kunskap och kompetens 16 Avslutning och förslag 18

Människosyn och ambitionsnivå Att uppleva världen på ett annat sätt än de flesta andra, att känna sig udda och annorlunda. Att vara mycket nedstämd och inte se några möjligheter, att se och höra saker som andra inte ser, att ha tvångstankar, att må så förtvivlat dåligt att man inte alls står ut, att inte kunna koncentrera sig eller kontrollera sig som andra, att leva i en egen värld, är vardag för många människor. Psykisk sjukdom är en folksjukdom. Det är mycket vanligt att någon gång drabbas av psykisk sjukdom och är det inte du själv som är sjuk så är det förmodligen någon i din familj eller nära bekantskapskrets som har drabbats. Andelen personer som drabbas av allvarlig psykisk sjukdom är relativt konstant och tycks inte påverkas särskilt mycket av samhällsförändringar. Allvarlig depression drabbar cirka sex procent av befolkningen, cirka 50 000 personer i Sverige lider av schizofreni, två till tre procent lider av tvångssyndrom och cirka fem procent missbrukar alkohol och/eller narkotika. När det gäller mindre svåra depressioner eller ångestsyndrom så tycks dessa variera med samhällsutvecklingen på ett annat sätt och drabbar cirka 20 procent av befolkningen. Andelen personer som upplever psykiska besvär av olika slag har ökat. Störst ökning har skett bland kvinnor. Trots att psykisk sjukdom och psykiska funktionshinder är vanliga är detta fortfarande förknippat med skam och skuld. Det tycks vara enklare att acceptera en kroppslig diagnos än en psykiatrisk. Får man välja grannar eller arbetskamrater väljs ofta en person med känd psykisk sjukdom eller med ett avvikande beteende bort. Det är oacceptabelt slöseri med mänsklig förmåga och människovärde. I den här rapporten redovisar vi hur vi socialdemokrater vill att politiken ska utformas för att åstadkomma förändringar och höjda ambitionsnivåer. Det handlar om samhällets ambitionsnivå, om människovärdet och om att lita till och stärka människors egen förmåga. Bakgrund

Samhällets syn på psykisk sjukdom har varierat kraftigt över tid. På samma sätt har insatserna för människor som drabbas av psykisk sjukdom förändrats under de senaste hundra åren. Olika förklaringsmodeller har lett till olika behandlingsmetoder. Under en kort period användes till och med lobotomioperationer som behandlingsmetod. En generell institutionaliseringstrend medförde att många mentalsjukhus byggdes under 1900-talets första hälft. Genom ett institutionaliserat liv åtskilt från samhället i övrigt skulle den psykiskt sjuke få vård och behandling. Samhällsutvecklingen har dock gått i riktning mot ökad demokratisering och förstärkning av den enskildes ställning och rättigheter. Processen att stärka den enskildes självbestämmande och inflytande har i mindre omfattning inkluderat personer med psykisk sjukdom som fortfarande drabbas av negativa fördomar och stigmatisering. Men också inom vården av psykisk sjuka har demokratisering och stärkande av individens rättigheter spelat stor roll. Under 1990-talet avvecklades de svenska mentalsjukhusen. När det gäller psykiatrins inriktning och utveckling skiljer sig Sverige inte nämnvärt från andra västländer. Efter 1970-talet växte kritiken mot det institutionaliserade livet på mentalsjukhusen och 1987 lades det första mentalsjukhuset ned i Sverige. Öppenvården byggdes ut och vårduppdraget breddades. Men utvecklingen av den kommunala socialtjänsten liksom av öppenvården var inte tillnärmelsevis i nivå med behoven. När psykiatrireformen genomfördes 1995 fanns speciella statliga resurser för att säkerställa kommunernas sociala insatser. Men samordning saknades och när den externa finansieringen avslutades stod den kommunala socialtjänsten ensam kvar med ett stort ansvar som man inte hade reella förutsättningar att klara när det gäller bostad, socialt stöd, rehabilitering, uppsökande verksamhet, vägar ut i arbetslivet med mera. Det har resulterat i att många människor idag inte får den vård, det boende, det stöd och den rehabilitering som de behöver och har rätt till. Vi socialdemokrater menar att det behövs en långsiktig ambitionshöjning för vården och stödet till dem som drabbas av och lever med psykisk sjukdom och psykiska funktionshinder. Det handlar om att insatserna för människor med psykiska funktionshinder och allvarlig psykisk ohälsa ska jämställas med insatserna för personer med kroppslig sjukdom. Det var skälet till att den nationella psykiatrisamordningen tillsattes av den socialdemokratiska regeringen 2003. Utredningen presenterade sitt slutbetänkande i november 2006. De omfattande förslagen är remissbehandlade sedan länge och har mottagits med stor

uppskattning från remissinstanserna. Ändå gör regeringen ingenting. Ingen proposition är aviserad och resurserna har inte utökats. Vi socialdemokrater anser självkritiskt att den nationella psykiatrisamordningen borde ha tillsatts tidigare och att det redan hösten 2006 var hög tid för åtgärder. Men regeringens oförmåga att göra verklighet av utredningens förslag är oförsvarlig. Människor far illa i brist på adekvat vård och samordnat stöd. Det är hög tid att sjösätta en långsiktig nationell handlingsplan för en ambitionshöjning inom vård och stöd för människor med psykisk sjukdom och psykiska funktionshinder. Vi socialdemokrater har i vårt budgetalternativ föreslagit 1,4 miljarder kronor mer än regeringen under en treårsperiod. Resursförstärkning är viktigt men även en systematisk upprustning och utveckling av verksamheten behövs. Vi vill utveckla vården och stödet enligt moderna och evidensbaserade metoder. Brukarnas erfarenheter är av stor vikt. Det bör tydliggöras att varje människa har rättigheter och möjligheter. Stigmatisering och diskriminering ska motarbetas. Människors erfarenheter och kunskaper ska tas tillvara. Psykiatrin är full av solskenshistorier; att bli fri från en svår depression är verkligen att få livet tillbaka. Att kunna leva ett gott liv trots schizofreni eller att komma tillbaka efter ett svårt ångesttillstånd innebär fantastiska möjligheter i det egna livet men även för anhöriga. Att gå tillbaks till de gamla mentalsjukhusen och institutionernas tid är en återvändsgränd. Vi vill ta fasta på det som fungerar väl inom psykiatrin och det kommunala stödet samtidigt som vi systematiskt vill förändra det som inte fungerar bra. Det krävs ett långsiktigt arbete där staten, landstingen/regionerna och kommunerna gemensamt prioriterar samordnade insatser. Det handlar om människovärde och solidaritet. Barn och unga vuxna Våra barn och ungdomar är det värdefullaste vi har. För de allra flesta är Sverige ett bra land att växa upp i, med väl utbyggd förskola, bra skolor, trygga bostadsområden, en rik fritid och en ren natur. Alla barn har rätt att känna sig delaktiga, trygga och få en god start i livet. Att ge alla unga människor en chans att utveckla sina förmågor är en stark drivkraft för oss. Vi menar att det är ett samhälleligt ansvar att åstadkomma goda uppväxtvillkor för barn och ungdom, därför krävs både riktade insatser för dem med störst behov och en god generell välfärd.

Alla människor är beroende av trygghet och delaktighet för att må bra. Särskilt gäller detta barn och unga vuxna. Andelen barn och ungdomar som uppger sig ha psykiska och psykosomatiska besvär har ökat. Många barn som signalerar psykisk ohälsa har också problem av social karaktär. Det behövs vuxna människor för att stödja och ge omsorg. Detta stöd kan ges dels direkt till barn och ungdomar men också indirekt till föräldrar och andra vuxna. Personal i förskola och skola kan ofta tidigt identifiera barn som senare drabbas av en omfattande problematik. Men det är svårt för barn och familjer att få ett tidigt stöd. Även om det är svårt att förutse om ett barn kommer att få en positiv eller negativ livsutveckling så gäller generellt att ju fler samtidiga riskfaktorer som finns, desto större risk för en negativ utveckling. Omvänt gäller att om det finns många skyddande faktorer så ökar chansen för en positiv utveckling. Barn med psykisk sjukdom eller psykiskt funktionshinder som har föräldrar som själva lider av psykiska eller sociala problem är självklart utsatta. De insatser som samhället ger ska minska riskfaktorerna och öka de skyddande omständigheterna. Problemet är att barn och unga med en sammansatt problematik ofta kräver flera helt skilda insatser som helst ska ges i ett sammanhang för att förbättra situationen. I den sociala omsorgen och i vården upplever personalen ofta att de är otillräckliga och ensamma i den praktiska situationen när det handlar om att hjälpa barn med omfattande problem. Verksamheter som skapat gemensamma arbetssätt där praktiska sociala insatser kombineras med psykiatrisk behandling och stöd som ges till både barn och de vuxna i familjen har störst möjlighet att hantera problem från olika livsområden. För att de tillgängliga resurserna ska räcka till för att möta barns och ungdomars skiftande behov av insatser för psykisk ohälsa måste all vård utgå från den lämpligaste verksamheten. Dessutom måste de olika verksamheternas uppdrag överlappa varandra så att inga barn eller ungdomar riskerar att bli utan nödvändiga insatser därför att det är oklart vem som har ansvaret. För att ta en liknelse: Om det börjar brinna så vet man vem man ska ringa, men om ett barn mår dåligt eller har stora problem vet man ofta inte vem man ska ringa för att få snabb hjälp. Därför behövs det en Barnens räddningstjänst för barn och ungdomar i kris och deras föräldrar. Vi vill lagstifta så att alla kommuner instiftar en åtgärdsplan för ungdomar som drabbas av psykiska problem. Ansvarsfördelningen ska vara tydlig så att det inte råder några oklarheter om till vem man ska vända sig och vem som ansvarar för vad. Genom att samla barnhälsovård, mödrahälsovård, familjecentraler, ungdomsmottagningar och öppna förskolan tillsammans med socialtjänst och primärvård kan tillgängligheten och samverkan öka.

Förebyggande arbete och tidigt stöd kräver en lättillgänglig, samlad, social och medicinsk verksamhet för att bli effektiv. Den specialiserade psykiatrin (BUP) utför konsultationer i verksamheterna och ger stöd och handledning. Vård- och stödinsatser kan således erbjudas och ges i ett naturligt sammanhang. Poängen med en samlokalisering är också att föräldrar och barn slipper leta sig fram i systemet när man behöver hjälp Vi vill ha ett nationellt ställningstagande för en sammanhållen modell för tidiga insatser till barn och ungdomar, i syfte att främja ett integrerat och förebyggande arbetssätt. Modellen innebär att basverksamheterna för barn och för ungdomar samorganiseras, samlokaliseras och samarbetar i en familjehälsa respektive ungdomshälsa. Vi föreslår att det ska finnas Samverkansmodeller i varje kommun för barn respektive ungdomar med problem (samverkan skola, socialtjänst, BUP, ungdomsmottagning). Elever med svårigheter i skolan är ofta barn och ungdomar med problem som inte alltid har direkt samband med skolarbetet och som inte kan lösas med mer betyg eller mer undervisning. Det kan handla om depressioner eller oro för någon i familjen, ätstörningar, prestationskrav, mobbning eller sociala problem. Många barn och ungdomar behöver någon vuxen att tala med, någon att söka hjälp och vård hos. Samtidigt satsar många kommuner jämförelsevis lite ekonomiska resurser på elevhälsan. Mottagningstiderna ute på skolorna behöver byggas ut. Skolsköterska, kurator, psykolog måste få mycket mer tid för direkt möte med eleverna. Barn och ungdomar går sällan till vårdcentralen med sina bekymmer utan söker sig i första hand till sin skolsköterska för diffusa symtom och tidiga tecken på ohälsa. För att kunna ta emot barnen på deras egna premisser behöver skolsköterskan tillräckligt med tid. För oss socialdemokrater är en utbyggd elevhälsa viktigare än vårdnadsbidrag. Vi föreslår att skolhälsovården byggs ut med en speciell satsning på mottagningstiderna så elevvårdspersonalen får mer tid för det direkta mötet med eleverna. Många av de barn och ungdomar som signalerar psykisk ohälsa har också problem av social karaktär. Det kan handla om barn vars föräldrar sviktar i omsorgen om dem på grund av egen psykisk sjukdom eller missbruk, eller om barn som visar upp egna riskbeteenden i form av allvarliga uppförande- och koncentrationsstörningar, aggressivitet, utagerande beteende, brister i den sociala utvecklingen, skolk, missbruk eller kriminalitet. Det här är beteenden som kan ge individen stora problem i skolan. När denna typ av bekymmer uppstår ska skolan kalla till en elevvårdskonferens dit barnet och deras föräldrar bjuds in. På en elevvårdskonferens finns många från professionen (lärare, rektor, skolsköterska, skolläkare och ofta socialsekreterare).

Många föräldrar och barn har vittnat om att det kan upplevas som en extremt utsatt och pressad situation. Man känner sig utlämnad, misslyckad, skyldig och ensam, och man hade så gärna velat ha någon med sig som stod på ens sida. Vi vill att man prövar en modell där föräldrar har rätt till ombud när de kallas till skolan på samtal eller elevvårdskonferens om sitt barns problem eller uppförande. Det behövs någon som vet hur man hjälper och stöder föräldrarna med att tackla situationen, vilka krav på stöd som man har rätt att ställa på skola och vård - helt enkelt ett ombud som står på ens egen sida och inte företräder en myndighet och motpart. Om barnet till exempel har en ADHD-diagnos så kan ombudet vara en representant från patientföreningen Attention. Självklart ska alla ombud utbildas för denna uppgift. Barn- och ungdomspsykiatrin ska vara en specialistverksamhet. Vi delar Nationell psykiatrisamordnings syn på att barn- och ungdomspsykiatrin är en specialistverksamhet som bör koncentrera sina insatser till de mest behövande barnen och familjerna. Verksamheten ska särskilt prioritera barn och ungdomar med risk för att utveckla svåra psykiska problem samt ungdomar som lider av eller är i inledningsfasen till att utveckla psykisk sjukdom. För att fullgöra sin specialistroll behöver barn- och ungdomspsykiatrin utvecklas och förstärkas. Samtidigt behöver övergången mellan barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin bli mer smidig och flexibel. När det gäller utredning och behandling ska barn- och ungdomspsykiatrin vara den specialistfunktion som krävs för komplicerade tillstånd för barn och ungdomar med psykisk ohälsa. Barn- och ungdomspsykiatrin hör till den specialiserade psykiatrin och är den aktör som har ansvaret för specialiserad och högspecialiserad vård. Ingen annan aktör har uppdraget att vara specialist och stå för den högsta expertkunskapen inom området. Det är därför viktigt att värna om att barn- och ungdomspsykiatrin har möjlighet att fullgöra sin specialistroll. Barnoch ungdomspsykiatrin är en liten verksamhet med ett stort antal vårdgrannar och samhällsaktörer som använder deras expertkunskap. Skolhälsovården behöver ha en nära kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin för fortbildning, handledning och konsultationer. Om barn- och ungdomspsykiatrin får ett allt för brett uppdrag som t.ex. även omfattar första linjens insatser är risken stor att de inte kan uppfylla sin specialistroll och då kommer den komponenten att saknas i helheten. Vi föreslår förstärkt kompetens i primärvården för att kunna utgöra första linjens sjukvård, även för psykisk ohälsa, och kunna tillgodose barns och ungdomars behov av vård för psykiska problem. Genom att vi föreslår satsningar på skolhälsovård, primärvård och handlingsplaner för ungdomar på SiS-hem så skapas ett utrymme för barn- och ungdomspsykiatrin att fullgöra sitt uppdrag att utföra specialiserad och högspecialiserad vård.

Under de senaste drygt tio åren har dygnsplaceringar av främst tonåringar ökat kraftigt. Psykiatrisk vård till ungdomar som är placerade på särskilda ungdomshem eller i HVB-hem (Hem för vård och boende) är en fråga där huvudmännens ansvarsgränser ställts på sin spets under senare år. Det är oklart vilket ansvar landstinget har och i praktiken också den specialiserade psykiatrin. Detta har fått till följd att de barn och ungdomar som har de allra största behoven av psykiatrisk vård i vissa fall har sämst förutsättningar att få dem tillgodosedda. Utvecklingen med ett stort antal ungdomar som är omhändertagna måste mötas med att erbjuda insatser av högsta kvalitet med tillgång till den bästa sociala och psykiatriska kompetensen i samhället. Vi anser att detta är ett så allvarligt problem som så länge skapat konflikter och frustration, att kommuner och landsting måste vidta konkreta åtgärder för att finna lämpliga lösningar. Rapporter visar att verksamheterna enligt LVU eller paragraf 12-hem inte fungerar tillfredsställande. Därför måste tillsynen förbättras. Vi har föreslagit att länsstyrelserna ska få mer resurser. Dessutom ska alla ungdomar få en individuell bedömning och om det behövs en behandlingsplan mot psykisk ohälsa och/eller missbruk. Äldre Av landets drygt 1,5 miljon personer över 65 år lider minst 250 000 personer av någon form av psykisk ohälsa. Socialstyrelsens lägesrapport om äldres psykiska ohälsa pekar på stora brister i vård och behandling. Äldre med psykisk problematik är en ofta bortglömd grupp där många inte får någon behandling alls. Depression är exempelvis så vanligt bland äldre att det måste klassas som ett folkhälsoproblem. Män över 65 år har högst självmordsfrekvens av alla grupper. Samtalsbehandling saknas nästan helt för äldre. I den mån behandling sätts in handlar det om medicinering. Någon kartläggning av hur kommunernas insatser för äldre med psykiska funktionshinder finns inte. Egentligen saknas det inte övergripande kunskap om äldres psykiska ohälsa eller om vilka metoder som är effektiva. Däremot pekar Socialstyrelsen på att det saknas en samlad strategi för att se till att äldre med psykisk ohälsa får en god och säker vård. En orsak till att det är så kan vara en kvardröjande attityd i samhället om att det är ett naturligt tillstånd att bli gammal och ledsen. Detta är i grunden en felsyn. Oftast handlar det om behandlingsbara tillstånd där insatser spelar stor roll och ger stora hälsovinster. Ett problem är att symtomen kan se annorlunda ut för äldre än för yngre. Ibland är det till exempel svårt att skilja på en begynnande demens och psykisk ohälsa.

Socialstyrelsen pekar i sin rapport på ganska omfattande organisatoriska brister. Frågor som rör äldres psykiska ohälsa finns idag inom områdena psykiatri, geriatrik, äldreomsorg och primärvård, utan att någon har ett samlat ansvar. Kommuner och landsting behöver samverka och samordna sina insatser. Socialstyrelsen pekar på att en del av lösningen kan vara utbyggd konsultationsverksamhet och spetskompetens som ger råd och stöd till personalen i vård och omsorg. Det behövs också grundläggande insatser så att alla i vården och omsorgen som möter äldre får basal kompetens om äldres psykiska ohälsa. Vidare saknas det speciella mottagningar för äldre med psykisk ohälsa. Nästan inga projekt eller satsningar har riktat sig mot äldre och deras särskilda problematik. Den socialdemokratiska regeringen inledde en mångmiljardsatsning på äldreomsorgen som den borgerliga regeringen fortsatt. Satsningen innebär att stora resurser årligen tillförs äldreomsorgen. Inom ramen för denna satsning föreslår vi åtgärder mot äldres psykiska ohälsa. Arbete och delaktighet Människor med psykiskt funktionshinder har en svag förankring på arbetsmarknaden. Arbetslösheten är hög jämfört med befolkningen i övrigt men också i jämförelse med andra funktionshindrade. Arbete och sysselsättning har hamnat i bakgrunden till förmån för vård- och omsorgsinsatser, trots att rehabilitering och arbete är avgörande för möjligheterna att utvecklas, leva ett rikt liv och känna delaktighet i samhället för alla, inte minst för människor med ett psykiskt funktionshinder. Satsningar på arbete och sysselsättning betyder inte att människor som är sjuka ska tvingas att arbeta eller få sämre ekonomi, utan att förmågan och viljan att bidra ska tas till vara i arbetslivet och i samhället. Alla behöver arbetskamrater och att känna sig behövda. Att inte ta vara på allas förmåga och vilja att delta i arbetslivet är katastrofalt för den enskilde och ett slöseri för samhället. Nu måste vi gå från ord till handling. En utgångspunkt för att kunna genomföra förbättringar är att komma till insikt om att dagens system inte fungerar särskilt bra. Att justera detaljer är inte tillräckligt för att förbättra situationen. När det gäller jobb och sysselsättning för psykiskt funktionshindrade är många samhälleliga aktörer involverade. Socialnämnden har i grunden ett ansvar att

medverka till att den enskilde får en meningsfull sysselsättning. Detta tydliggjordes genom psykiatrireformen på 1990-talet. Kommunerna har byggt upp olika former av daglig verksamhet eller sysselsättning. Socialstyrelsens undersökningar visar att gruppen unga som får daglig sysselsättning har ökat mycket kraftigt. Ökningen gäller dem som har LSS enligt grupp 1 eller 2. Andelen unga med aktivitetsersättning har också ökat mycket, vilket vi tolkar som svårigheter för unga med psykiskt funktionshinder att få utbildning eller arbete. Det är ytterst få i gruppen psykiskt funktionshindrade som kommer ut på arbetsmarknaden. Särskilda insatser behövs för gruppen över 20 år om situationen ska förändras. I praktiken har det visat sig mycket svårt för gruppen psykiskt funktionshindrade att komma ut på arbetsplatser. Det finns pengar för att stödja med rehabilitering, utbildning eller arbetsträning, men dessa insatser leder alltför sällan till arbete. Vi tror att ett problem i sammanhanget är att många myndigheter och instanser är involverade. Varje myndighet ansvarar för just sin pusselbit och pusslet läggs därför aldrig färdigt. Vi föreslår i ett första steg att varje ung människa upp till 30 år med psykisk sjukdom eller ett funktionshinder får rätt till en personlig coach/handledare, samordnade resurser och en individuellt anpassad handlingsplan för delaktighet i arbetslivet. Coachen ska stödja den enskilde, samordna kontakter och se till att åtgärder finns för rehabilitering, utbildning eller arbetsträning. På några års sikt bör en sådan modell kunna utvidgas till att omfatta alla med psykiskt funktionshinder som behöver stöd för att få arbete. De arbetsmarknadspolitiska programmen och insatserna bör utvecklas för att passa människor med psykiskt funktionshinder. Det kan till exempel handla om att ha en anställning med handledare eller att skapa mer flexibla subventionerade anställningar. Många psykiska sjukdomar innebär inte en konstant nedsättning av arbetsförmåga utan kommer ofta i skov. Det innebär att det efter att ha fungerat väl under en längre period, kan komma perioder när sjukdomen gör att det inte längre fungerar lika bra på arbetsplatsen eller i privatlivet. Många arbetsgivare är osäkra på hur de ska hantera problematiska situationer. De vet inte hur de ska stötta och hjälpa enskilda, eller vilket stöd de själva kan få i svåra situationer. Vi vill hitta lösningar för att fler arbetsgivare ska våga anställa fler människor med psykiskt funktionshinder. Många psykiskt funktionshindrade har aktivitetsersättning eller sjukersättning. Många har aldrig varit ute på arbetsmarknaden och lever på en betydligt sämre ekonomisk standard än befolkningen i övrigt. Vi tror inte att en sämre ekonomi leder till att det blir lättare för psykiskt funktionshindrade att få arbete, tvärtom. Vi föreslår att de som har beviljats sjuk- och aktivitetsersättning bör ha rätt att arbeta och ha inkomster upp till en viss nivå utan att de riskerar att ersättningen

dras in. Det ska alltid löna sig att aktivera sig. Systemet måste vara så flexibelt att det inte tvingar till passivitet för att individen ska få behålla sin ekonomiska trygghet. Personer med psykiskt funktionshinder är svagt representerade på arbetsmarknaden. Vi vill att 500 OSA-platser ska vikas direkt till personer med psykiskt funktionshinder och därtill vill vi ha 500 trygghetsanställningar för personer med allvarligare psykiska funktionshinder. Vi menar att samarbete med den ideella sektorn är viktigt för att fler med psykiskt funktionshinder ska få arbete eller rehabilitering som leder till arbete. De sociala kooperativen och de så kallade fontänhusen har uppvisat goda resultat. De har erfarenhet av att jobba med dessa grupper, de har utvecklat fungerande metoder och ser på rehabilitering ur ett vidare perspektiv än enbart arbetsrehabilitering. De ekonomiska förutsättningarna är dock varierande och oklara. Vi socialdemokrater vill utveckla ekonomiska ersättningsformer och modeller som gör att sociala kooperativ och övrig ideell sektor inte konkurreras ut av stora privata bolag i offentliga upphandlingar som bygger på priskonkurrens. Boende Bostaden är ett grundläggande livsvillkor för varje människa. Att ha ett boende som fungerar och som är anpassat efter de egna behoven och förutsättningarna är avgörande för möjligheterna till ett tryggt och fungerande liv även med ett psykiskt funktionshinder. Socialnämnden har ett ansvar för boendefrågan för alla som inte själv kan tillgodose sina boendebehov. Det finns ett särskilt ansvar att hjälpa psykiskt funktionshindrade. Det handlar inte bara om en bostad utan även vilka andra åtgärder som ges. Stödet måste vara utformat efter den egna förmågan och de individuella behoven hos varje person. Den vägledande principen ska vara att det är den enskildes behov som ska styra stödets utformning. Det finns idag en rad olika lösningar ute i kommunerna för att möta behoven. Det är ett stort steg framåt när stora institutioner ersatts av möjligheten att hitta andra lösningar där varje individ får möjlighet att utifrån sin förmåga och sina behov ha en individuellt anpassad boendelösning. För en del kan det innebära ett eget boende och för andra kanske ett gruppboende.

Men det finns fortfarande stora brister. Det krävs ytterligare insatser i boendefrågan innan det kan sägas att intentionerna om ett individuellt anpassat boende för varje individ har blivit verklighet. Boendeinsatserna är generellt sätt bristfälliga när det gäller flexibilitet och anpassning. Det är ofta ett för långt steg att gå från till exempel gruppboende till egen lägenhet. Därför behövs olika former av mellanboendeformer utvecklas. Alla som behöver stöd identifieras inte idag och även bland dem som får stöd finns det grupp där stödinsatserna inte räcker till, vilket leder till isolering. Därför behöver olika former av trygghetsboenden utvecklas där det egna boendet kompletteras med tillgång till stöd och social träning. Särskilda så kallade boendestödjare har visat sig vara ett effektivt sätt att hjälpa personer med psykiskt funktionshinder i vardagen och göra det möjligt att ha ett eget boende. Vi tror att det finns ett stort behov av att sprida och utveckla lösningar med ett kort men omfattande stöd i en särskild miljö utanför slutenvården. Därför föreslår vi att platser inrättas för kortvariga insatser vid kriser och svikttillstånd. Dessa boende/vårdplatser ska bygga på att de enskilda patienterna kommer till en miljö där de kan få ett intensivt stöd under en begränsad tid. Tanken är att man tillfälligt kan bo där vid psykisk försämring, debut av unga psykoser eller andra liknande akuta kriser. Denna verksamhet ställer stora krav på kompetens och samverkan med sjukvården. Verksamhet av detta slag finns på sina håll. Vi föreslår också att det skapas boendeformer som lämpar sig för utslussning från psykiatrisk slutenvård vidare ut till eget boende. Ett allvarligt problem är att det finns personer med psykiska funktionshinder som helt saknar bostad och därför lever på gatan eller hänvisas till härbärgen eller motsvarande tillfälliga lösningar. Det handlar ofta om personer med missbruksproblem och samtidig psykiatrisk problematik. Denna grupp lever under svåra förhållanden. Vi socialdemokrater anser att alla har en grundläggande rätt till bostad. Kommuner och landsting måste ha en sammanhållen strategi för att skapa lösningar för denna utsatta grupp, som behöver både dräglig bostadslösning och adekvata vårdinsatser. Uppsökande verksamhet och så kallade lågtröskelboenden kan vara viktiga delar i en sådan strategi. Regeringens bostadspolitik förvärrar situationen när det gäller utbudet av och tillgången på bostäder. Slopade bostadssubventioner har lett till minskat byggande samtidigt som borgerliga majoriteter i många kommuner arbetar hårt för att sälja ut stora delar av allmännyttan vilket minskar utbudet av hyresrätter. Denna politik försvårar möjligheterna att komma in på bostadsmarknaden för den som inte har pengar och kontakter. På sikt kan det leda till en utveckling där allmännyttan blir ett slags kategoriboende för den som inte kan skaffa någon annan bostad. En

sådan utveckling kommer att skapa ökade sociala problem och öka svårigheterna för många utsatta grupper att ta sig in i det vanliga samhället. Vård Psykiatrin är under hård press när det gäller att möta de behov som finns. Sjukvårdens psykiatriverksamhet är en specialistresurs som omöjligt kan hantera och möta all psykisk ohälsa i befolkningen. Uppskattningsvis är 15 procent av befolkningen i behov av någon form av psykiatrisk hjälp eller stöd, men bara en bråkdel av dem finns i specialistpsykiatrin. Primärvården träffar fler patienter med psykiatrisk problematik. Majoriteten av patienterna med psykisk ohälsa som söker vård tas emot i primärvården. Det är rimligt att det är så. Men det kräver att primärvården har tillräckliga resurser och kompetenser för att kunna svara mot behoven. Många vårdcentraler har idag tillgång till psykosocial kompetens i form av till exempel socionomer och psykologer eller läkare och sjuksköterskor med psykiatrisk vidareutbildning. Men för större delen av primärvården saknas det idag tillräcklig kompetens och kapacitet. När primärvården saknar adekvat allmänpsykiatrisk och psykosocial kompetens är risken stor att patienten får en felaktig eller otillräcklig behandling. Det kan handla om behandling för värk, magbesvär eller antidepressiv behandling utan rimlig möjlighet till närmare utredning om orsak eller grundproblem. Primärvården kan med rätt stöd och kompetens hantera psykiska sjukdomar av lindrigare art som mindre komplicerade depressioner, ångesttillstånd och sömnsvårigheter. Depressioner är till exempel idag till stor del underbehandlade, ofta på grund av att det aldrig kommer till stånd ett patientmöte där en diagnos sätts så att behandling kan påbörjas. Uppskattningsvis 70 procent av dem som har lättare depression får ingen behandling för depression. Det leder till stort mänskligt lidande och stort slöseri med samhällets resurser, eftersom vi vet att 80 procent av dem som får vård för sin depression blir bra. Många människor får inte den vård eller det psykosociala omhändertagande de behöver och har rätt till. Det är oacceptabelt. Om primärvården byggs upp systematiskt för att kunna vara första linjen i psykiatrin vid mindre allvarliga tillstånd ökar tillgängligheten till snabb hjälp samtidigt som det blir möjligt för specialistpsykiatrin att jobba med rätt insatser och rätt patienter. Primärvården behöver ha nära kontakt med specialistpsykiatrin för fortbildning, handledning

och konsultationer. Allvarliga psykiska sjukdomar (schizofreni, svårare ångesttillstånd med mera) ska behandlas i specialistpsykiatrin. Det behövs en tydlig ansvarsfördelning mellan landstingens primärvård och psykiatri. Samtidigt måste det finnas ett fullgott samarbete och ansvarsfördelning mellan kommunerna och landstingen. Det är en oroande utveckling att till exempel primärvården i Stockholm (Vårdval Stockholm) inte bygger upp en verksamhet kring teamtanken med olika professioner. Istället dras tjänster som distriktssköterskor in och undersköterskor, kuratorer och psykologer sägs upp i primärvården. Vi vill systematiskt bygga upp starkare kompetens om psykisk ohälsa i primärvården. Vi föreslår att staten gör en riktad satsning för att förstärka primärvårdens kompetens och resurser att behandla mindre svåra depressioner, ångesttillstånd, ätstörningar och liknande. Socialtjänsten har ett ansvar för att det finns rutiner som säkerställer att barn och vuxna med psykisk ohälsa eller med risk för psykisk ohälsa får sina behov tillgodosedda på ett effektivt och samordnat sätt. Ett viktigt område är missbruksbehandling där sjukvården och socialtjänsten måste ha ett nära samarbete. Personer med missbruk som också har psykisk problematik behöver samtidig behandling av missbruket och de psykiska besvären. För att samhället på ett effektivt sätt ska kunna hjälpa och stödja personer med psykisk sjukdom räcker det inte med att ta sig an de personer som söker upp vården. Det är inte givet att det är de personer som har de största behoven som kontaktar sjukvården. Bristande sjukdomsinsikt, svårigheter att kommunicera eller passivitet till följd av sjukdomen är vanliga problem för personer med psykisk sjukdom. Därför behövs funktioner som söker upp och möter de personer som inte själva söker hjälp. Det krävs både uppsökande verksamhet i kommunerna och det krävs att landstingen har mobila team som kan göra psykiatriska bedömningar och vårdinsatser. En tydligare uppgifts- och ansvarsfördelning mellan kommunerna och landstingen och mellan landstingens primärvård och psykiatri är viktigt. Men det kommer inte att räcka. Vi anser att det även behövs fler vårdplatser i psykiatrin. Det har skett en kraftig minskning av antalet vårdplatser under ganska många år. Behovet är inte givet en gång för alla utan beroende på hur psykiatrins öppenvård ser ut, hur primärvården fungerar, i vilken utsträckning det finns hemsjukvård, hur tillgången på bostäder med stöd ser ut. Allt detta varierar naturligtvis men sammantaget anser vi att det idag finns för få vårdplatser. Vi föreslår därför 200 nya slutenvårdsplatser och vill dessutom att staten uppmuntrar inrättandet av så

kallade sviktplatser. Sviktplatser är en mellanvårdform där man kan få hjälp och stöd under kortare perioder. Det är viktigt att gällande vårdgaranti kan hållas. Vårdgarantin gäller på samma sätt inom psykiatrin som i övrig sjukvård. Finns det inte tillgång till kompetens och vårdmöjligheter inom det egna landstinget ska vård erbjudas i ett annat landsting. Beslut om behandling ska grunda sig på patientens behov och inte på det vårdutbud som finns tillgängligt i landstinget vid det aktuella tillfället. Samhällets förebyggande insatser mot psykisk ohälsa och risker för självmord behöver utvecklas ytterligare. Självmord går i många fall att förebygga. Ingen människa ska behöva hamna i en situation där den enda utvägen upplevs vara att ta sitt liv. Visionen måste vara att ingen ska behöva ta sitt liv. En betydelsefull del i självmordsprevention är så kallade Första hjälpen-utbildningar. Det handlar om att sprida kunskapen till sjukvård och till allmänheten om hur man uppmärksammar tidiga signaler från personer som mår dåligt och känna till var det är möjligt att söka hjälp och stöd. Det behövs också en kompetenshöjning avseende vård och omhändertagande av personer med självmordsproblematik. Arbetet med att förebygga självmord bör ske i nära samverkan med Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd (SPES) samt Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa (NASP). Den som själv är eller har varit sjuk och föremål för psykiatrisk vård har stor kunskap att bidra med för att utveckla vården. Brukar- och patientorganisationerna har en viktig roll i detta. Vi vill stärka deras roll i utvecklandet av vården. Kunskap och kompetens Kompetent personal är helt avgörande för kvaliteten inom den psykiatriska vården och för att uppnå en bra utveckling inom psykiatriområdet. Psykiatrins organisation måste vara så utformad att arbetet sker på ett rationellt sätt och att det skapas attraktiva arbetsplatser där professionell personal ges förutsättningar för att kunna göra ett bra jobb och ges utveckling genom fortbildning och forskning. Konkurrensen om välutbildad personal kommer att vara hård framöver och utan insatser på detta område kommer psykiatrin inte att kunna utvecklas.

Vi föreslår en mångårig bred satsning på kompetensutveckling för den personal som jobbar med psykiskt sjuka och funktionshindrade. Det gäller psykiatriker, sjuksköterskor, skötare, arbetsterapeuter, psykologer, kuratorer, sjukgymnaster. Också grupper utanför psykiatrins organisation som till exempel boendestödjare, socionomer, undersköterskor, och skolhälsovårdspersonal behöver ges organiserade möjligheter att utveckla sin kunskap. Vi föreslår också att det görs en genomgång och förbättring av innehållet i utbildningar utanför vårdområdet, såsom polisutbildningen och socionomutbildningen. Utbildningen om psykisk sjukdom och psykiskt funktionshinder behöver också ses över och bli mer omfattande inom flera av vårdyrkenas grundutbildningar. Psykiatrins insatser ska så långt möjligt vara evidensbaserade. Där det finns evidens för vissa behandlingsmetoder ska dessa användas framför metoder som inte har evidens. Här behövs en starkare central styrning genom bland annat att riktlinjer på olika områden tas fram och följs i all verksamhet. Psykiatrins kvalitetsregister är viktiga för utvecklingen av psykiatrin på längre sikt. Av de totalt cirka 60 nationella kvalitetsregister som finns i hälso- och sjukvården finns fyra inom psykiatrin (schizofreni, svår ADHD, bipolär affektiv sjukdom samt specialiserad ätstörningsbehandling). Vi vill att dessa kvalitetsregister utvecklas och att fler register tillkommer för olika sjukdomar. Att registrera patienter i nationella kvalitetsregister innebär en kvalitetssäkring och en möjlighet att följa upp den egna verksamheten över tid och möjligheter att jämföra egna resultat med resultaten från andra enheter/kliniker. Detta kan i sin tur leda till en både bättre och mer likvärdig vård för patienter i olika delar av landet. Kvalitetsregistren i svensk hälso- och sjukvård är av skiftande kvalitet och har osäker finansiering och prioritering i sjukvårdens verksamhet. Vi föreslår ett större nationellt ansvar för utvecklandet av fler och bättre kvalitetsregister. För att få läkarstuderande att välja psykiatrin behöver huvudmännen se över vilka åtgärder som måste vidtas. Det handlar om att få fler intresserade av en framtid inom psykiatrin, men det handlar också om att behålla de man har. En del som under utbildning valt psykiatrin överger verksamheten och byter till annan inriktning. Mycket handlar om att få tillräckligt stöd men också de framtida möjligheterna till utveckling och forskning spelar stor roll. Inrättandet av kombinerade forskar-st-block är ett exempel på insatser som skulle kunna stärka rekryteringen och utveckla verksamheten. Inom ramen för höstens forskningsmotion kommer vi att öka resurserna till forskning inom psykiatri. Psykiatrin behöver fler psykiatrisjuksköterskor. Inom femton år pensioneras 40 procent av dagens sjuksköterskor i psykiatrin. Fler sjuksköterskor borde stimuleras att gå specialistutbildning inom psykiatrisk vård. Det kräver dock att psykiatrin

uppmuntrar och efterfrågar detta. Vi tror att sjuksköterskor skulle kunna användas exempelvis inom depressionsbehandling. Vi föreslår att det bör prövas om det skulle vara möjligt att som en specialisering utbilda särskilda depressionssjuksköterskor. Många patienter med lättare psykiatrisk problematik söker hjälp i primärvården. En förutsättning för att primärvården ska kunna möta personer med psykisk ohälsa är att primärvårdens personal har tillräckliga grundkunskaper och får fortbildningsmöjligheter. Primärvården bör kunna erbjuda grundläggande vård och stöd och vissa typer av samtalsbehandlingar eller annan behandling med god evidens. Det kräver kuratorer och psykologer men också att allmänläkare och distriktssjuksköterskor ges adekvat fortbildning kontinuerligt. Vi föreslår att det görs en satsning på vidareutbildning av personal i primärvården för att öka primärvårdens förmåga att erbjuda evidensbaserad samtalsbehandling och annan evidensbaserad behandling. Att ge varje yrkesgrupp inom psykiatrin möjlighet till fortbildning och vidareutveckling är viktigt för möjligheterna att skapa en effektiv organisation. Om verksamheten är bra organiserad och varje yrkesgrupp ges möjligheter att utvecklas kan helheten bli bättre och vi får en väl sammanhållen vårdkedja och bra arbetsplatser som lyfter kvaliteten i verksamheten. Det behövs mer specialistutbildad personal men det behövs också baspersonal. Den erfarenhet och praktiska yrkeskunskap som funnits hos psykiatrins skötare har till viss del tappats bort i dagens utbildningssystem. De som nu anställs efter utbildning vid vårdgymnasium har inte de erfarenheter och kunskaper som skötare tidigare hade. Vi föreslår därför en ny eftergymnasial modern skötarutbildning inom ramen för kvalificerad yrkesutbildning (KY). Avslutning Det handlar om solidaritet och människovärde, skrev vi i inledningen. Det är av avgörande betydelse att samhällets insatser för psykiatrisk vård, annan vård, boende, arbete och socialt stöd fungerar under en längre period kan utvecklas och systematiskt stärkas. Men det räcker inte med offentliga insatser. Vi behöver alla vidga förståelsen av att leva med en psykisk sjukdom eller ett psykiskt funktionshinder. Det handlar om att finnas till för våra nära och kära, att stödja en arbetskamrat, att ha förståelse för ovanliga klasskamrater, att öppna föreningsliv, politik och arbetsplatser för den som fungerar lite annorlunda.

Psykisk sjukdom har länge varit en dold folksjukdom, något man talat tyst om. Vi vill ändra på det. Psykisk sjukdom går att behandla och ofta bota. Den som drabbats av psykisk sjukdom eller lever med ett psyksikt funktionshinder har samma rätt som alla andra till ett bra liv och självbestämmande. I den här rapporten har vi socialdemokrater velat beskriva de insatser som vi vill prioritera. För att underlätta läsningen har vi samlat förslagen sist i rapporten. Förslag Vi vill lagstifta så att alla kommuner instiftar en åtgärdsplan för ungdomar som drabbas av psykiska problem. Ansvarsfördelningen ska vara tydlig så att det inte råder några oklarheter om till vem man ska vända sig och vem som ansvarar för vad. Vi föreslår att det ska finnas Samverkansmodeller i varje kommun för barn respektive ungdomar med problem (samverkan skola, socialtjänst, BUP, Ungdomsmottagning). Vi föreslår att skolhälsovården byggs ut med en speciell satsning på mottagningstiderna så elevvårdspersonalen får mer tid för det direkta mötet med eleverna. Vi vill att man prövar en modell där föräldrar har rätt till ombud när de kallas till skolan på samtal eller elevvårdskonferens om sitt barns problem eller uppförande. Det behövs någon som vet hur man hjälper och stöder föräldrarna med att tackla situationen, vilka krav på stöd som man har rätt att ställa på skola och vård - helt enkelt ett ombud som står på ens egen sida och inte företräder en myndighet och motpart. Vi föreslår förstärkt kompetens i primärvården för att kunna utgöra första linjens sjukvård, även för psykisk ohälsa, och kunna tillgodose barns och ungdomars behov av vård för psykiska problem. Genom att vi föreslår satsningar på skolhälsovård, primärvård och handlingsplaner för ungdomar på SiS-hem så skapas ett utrymme för barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) att fullgöra sitt uppdrag att utföra specialiserad och högspecialiserad vård. Rapporter visar att verksamheterna enligt LVU eller paragraf 12-hem inte fungerar tillfredsställande. Därför måste tillsynen förbättras och vi har därför föreslagit att länsstyrelserna ska få mer resurser. Dessutom ska alla

ungdomar få en individuell bedömning och om det behövs en behandlingsplan mot psykisk ohälsa och/eller missbruk Vi föreslår att en särskild flerårig satsning på åtgärder mot äldres psykiska ohälsa görs inom ramen för den statliga satsning på att utveckla vård och omsorg av äldre som gäller sedan 2006. Vi föreslår i ett första steg att varje ung människa upp till 30 år med psykisk sjukdom/funktionshinder får rätt till en personlig coach/handledare, samordnade resurser och en individuellt anpassad handlingsplan för delaktighet i arbetslivet. Coachen ska stödja den enskilde, samordna kontakter och ombesörja att åtgärder finns för rehabilitering, utbildning eller arbetsträning. På några års sikt bör en sådan modell kunna utvidgas till att omfatta alla med psykiskt funktionshinder som behöver stöd för att få arbete. Vi föreslår att de som har beviljats sjuk- och aktivitetsersättning bör ha rätt att arbeta och ha inkomster upp till en viss nivå utan att de riskerar att ersättningen dras in. Personer med psykiskt funktionshinder är svagt representerade på arbetsmarknaden. Vi vill att 500 OSA-platser ska vikas direkt till personer med psykiskt funktionshinder och därtill vill vi ha 500 trygghetsanställningar för personer med allvarligare psykiska funktionshinder. De sociala kooperativen och fontänhusen har visat goda resultat. Vi socialdemokrater vill utveckla ekonomiska ersättningsformer och modeller som gör att sociala kooperativ och övrig ideell sektor inte konkurreras ut av stora privata bolag i offentliga upphandlingar som bygger på priskonkurrens. Vi tror att det finns ett stort behov av att sprida och utveckla lösningar med ett kort men omfattande stöd i en särskild miljö utanför slutenvården. Därför föreslår vi att det inrättas platser som inriktas på kortvariga insatser vid kriser och svikttillstånd. Vi vill systematiskt bygga upp starkare kompetens om psykisk ohälsa i primärvården. Vi föreslår att staten gör en riktad satsning för att förstärka primärvårdens kompetens och resurser att behandla mindre svåra depressioner, ångesttillstånd, ätstörningar och liknande.

Vi anser att det även behövs fler vårdplatser i psykiatrin. Det har skett en kraftig minskning av antalet vårdplatser under ganska många år. Vi föreslår därför 200 nya slutenvårdsplatser och vill dessutom att staten uppmuntrar inrättandet av så kallade sviktplatser. Vi föreslår en mångårig bred satsning på kompetensutveckling för den personal som jobbar med psykiskt sjuka och funktionshindrade. Det gäller psykiater, sjuksköterskor, skötare, arbetsterapeuter, psykologer, kuratorer, sjukgymnaster. Även grupper utanför psykiatrins organisation som till exempel boendestödjare, socionomer, undersköterskor, och skolhälsovårdspersonal behöver ges organiserade möjligheter att utveckla sin kunskap. Vi föreslår ett större nationellt ansvar för utvecklandet av fler och bättre kvalitetsregister. Inom ramen för höstens forskningsmotion kommer vi att öka resurserna till forskning inom psykiatri. Vi föreslår också att det görs en genomgång och förbättring av utbildningsinnehållet i utbildningar utanför vårdområdet, som polisutbildningen och socionomutbildningen. Utbildningen om psykisk sjukdom och psykiskt funktionshinder behöver också ses över och bli mer omfattande inom flera av vårdyrkenas grundutbildningar. Vi föreslår att det bör prövas om det skulle vara möjligt att som en specialisering utbilda särskilda depressionssjuksköterskor. Vi föreslår att det görs en satsning på vidareutbildning av personal i primärvården för att öka primärvårdens förmåga att erbjuda evidensbaserad samtalsbehandling och annan evidensbaserad behandling. Den erfarenhet och praktiska yrkeskunskap som funnits hos psykiatrins skötare har till viss del tappats bort i dagens utbildningssystem. Vi föreslår därför en ny eftergymnasial modern skötarutbildning inom ramen för kvalificerad yrkesutbildning (KY).