Automatisk avtalsförlängning

JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet Automatisk avtalsförlängning Vad innebär den nya lagen om konsumentskydd vid automatisk avtalsförlängning för näringsidkare i allmänhet och elhandelsbolag i synnerhet? Ulrika Hammarstedt Examensarbete i civilrätt (avtalsrätt), 15 hp Examinator: Lars Gorton Stockholm, Vårterminen 2015

Innehåll SAMMANFATTNING.5 FÖRKORTNINGAR OCH DEFINITIONER.......6 1. INLEDNING.8 1.1 Bakgrund och introduktion till ämnet.. 8 1.2 Problemformulering och frågeställning. 10 1.3 Syfte....10 1.4 Disposition..11 1.5 Metod och material. 12 1.6 Avgränsningar. 17 2. ALLMÄNNA AVTALSRÄTTSLIGA PRINCIPER....20 2.1 Inledning..20 2.2 Avtalsfrihet och avtalsbundenhet....20 2.3 Skydd för underlägsen ställning..21 2.4 Passivitet och negativ avtalsbindning..22 2.4.1 Passivitet..22 2.4.2 Otillåten negativ avtalsbindning..22 2.4.3 Tillåten negativ avtalsbindning utifrån konsumentens intresse... 23 2.4.4 Automatisk avtalsförlängning och negativ avtalsbindning..24 2.5 Sammanfattning.26 3. AUTOMATISK AVTALSFÖRLÄNGNING 26 3.1 Inledning..26 3.2 Villkor om automatisk avtalsförlängning 27 3.3 Automatisk avtalsförlängning i svensk rätt före 1 mars 2015.28 3.3.1 Lagbestämmelser avseende automatiska avtalsförlängningar.28 3.3.2 Gränser för bindningstider...29 3.3.3 Bedömningen av förlängningsvillkor.. 31 3.4 Sammanfattning...31 2

4. OSKÄLIGA AVTALSVILLKOR..31 4.1 Inledning... 31 4.2 Civilrätt och marknadsrätt...32 4.3 Civilrättslig oskälighetsbedömning enligt 36 AvtL 33 4.4 Marknadsrättslig oskälighetsbedömning enligt AVLK och direktivets villkorslista.. 36 4.4.1 En introduktion till AVLK och direktivet 93/13/EEG om oskäliga avtalsvillkor i konsumentförhållanden.36 4.4.2 Oskälighetsbedömning enligt 3 AVLK 39 4.4.3 Direktivets villkorslista 42 4.5 Förhållandet mellan 3 AVLK och 36 AvtL... 43 4.6 Sammanfattning...45 5. LAGEN OM KONSUMENTSKYDD VID AUTOMATISK AVTALSFÖRLÄNGNING...46 5.1 Inledning.46 5.2 Bakgrund till lagstiftningen 46 5.3 Lagens tillämpningsområde och innebörd..48 5.4 Sammanfattning..49 6. PRAXIS 51 6.1 MD 2005:34 (ViaSat-fallet) 51 6.2 MD 2009:30 (Canal Digital-fallet).52 6.3 Belysande avgöranden från ARN...53 6.4 RH 2011:20 (avtal om spärrtjänster)..54 6.5 NJA 2012 s. 776 (Gymkortsfallet).56 6.6 MD 2015:5 (mysafety-fallet).58 7. ELHANDELSAVTAL 60 7.1 En introduktion till elmarknaden och elhandelsavtal. 60 7.2 Konsumentskyddet i ellagen...62 7.3 Standardavtalet EL 2012 K.63 8. AVSLUTANDE ANALYS OCH DISKUSSIONER 64 9. SLUTSATSER 70 3

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING..72 Offentligt tryck. 72 Doktrin..73 Internet..74 Rättspraxis.75 Övriga publikationer. 76 BILAGOR Bilaga A Bilaga B Bilaga C Direktivets villkorslista..77 Lagen om konsumentskydd vid automatiska avtalsförlängningar....79 Checklista...80 4

Sammanfattning Automatisk förlängning av avtal har en självklar plats i det moderna samhället och är särskilt vanligt inom vissa områden och branscher (bl.a. tv- och mobilabonnemang, gymkort, nätdejting och elhandelsavtal). Företeelsen innebär att ett avtal som är ingånget för en längre tidsbestämd period, ofta ett år eller mer, automatiskt förlängs om konsumenten inte säger upp det senast vid en viss tidpunkt innan avtalstiden löper ut, ofta med en ny bestämd tid. Karakteristiskt är att det är konsumentens passivitet som gör att den nya avtalstiden inträder. Företeelsen befinner sig således i en gråzon mot negativ avtalsbindning, vilket inte tillerkänns rättsverkan inom svensk rätt. Före den 1 mars 2015 fanns det inom svensk rätt ingen generell reglering av automatisk avtalsförlängning. Förlängningsvillkoren fick således prövas utifrån generalklausulerna om oskäliga avtalsvillkor i 36 AvtL (civilrättslig bedömning) och 3 AVLK (marknadsrättslig bedömning). En civilrättslig talan förs inför allmän domstol, medan den marknadsrättsliga prövningen görs av KO eller MD. Utgångpunkten är att oskäligheten prövas utifrån olika kriterier beroende på om bedömningen är civil- eller marknadsrättslig. Den marknadsrättsliga bedömningen prövar om villkoret typiskt sett är oskäligt för konsumenterna som kollektiv, medan den civilrättsliga bedömningen tar sikte en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. I praktiken överlappar och kompletterar emellertid civil- och marknadsrätten varandra. Genom domstolsavgöranden från högre instanser har det utvecklats en praxis där vissa omständigheter vid en sammanvägd bedömning har föranlett att villkor om automatiska förlängningar har ansetts vara oskäliga. Lagstiftaren har emellertid konstaterat ett behov av att stärka konsumentskyddet på området och den 1 mars 2015 trädde lagen om konsumentskydd vid automatiska avtalsförlängningar i kraft. Genom lagen har näringsidkaren ålagts en påminnelseskyldighet som är kopplad till en uppsägningsrätt för konsumenten. Påminnelseskyldigheten är ovillkorlig i bemärkelsen att förlängningsvillkorets skälighet saknar relevans. En utebliven påminnelse ger konsumenten rätt till omedelbar uppsägning. Näringsidkare bör således se över sina administrativa rutiner för att säkerställa att lagen efterlevs. När det gäller elhandelsbolag är dessa sedan tidigare underkastade en påminnelseskyldighet med stöd av ellagen, varför deras fokus blir att säkerställa att påminnelsen utformas på så sätt att den även uppfyller den nya lagens föreskrifter. 5

Förkortningar och definitioner ARN AVLK AVLN AvtL Ds Allmänna reklamationsnämnden Lag (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden Lag (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område Departementsserie Ellagen Ellag (1997:857) FAL Försäkringsavtalslag (2005:104) HD HovR Högsta domstolen Hovrätten JB Jordabalk (1970:994) JP JT Juridisk Publikation Juridisk tidskrift vid Stockholms universitet KkrL Konsumentkreditlag (2010:1846) KköpL Konsumentköplag (1990:932) KO Konsumentombudsmannen KtjL Konsumenttjänstlag (1985:716) KöpL Köplag (1990:931) LEK LODA MD Lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation Lag (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler Marknadsdomstolen MFL Marknadsföringslag (2008:486) NJA Nytt Juridiskt Arkiv, avdelning I 6

Prop. SOU Regeringens proposition Statens offentliga utredningar Svarta listan Listan över affärsmetoder som under alla omständigheter är otillbörliga, bilaga 1 till direktivet 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder. Direktivet i sin helhet bifogas som bilaga 1 till regeringens proposition 2007/08:115 (s. 183 ff.). Den s.k. svarta listan ligger som en bilaga till direktivet, se prop. 2007/08:115 s. 205 ff. SvJT Villkorslistan Svensk Juristtidning Listan över avtalsvillkor som kan anses oskäliga, bilaga 1 till direktivet 93/13/EEG av den 5 april 1993 om skäliga villkor i konsumentavtal. Direktivet i sin helhet bifogas som bilaga 1 till regeringens proposition 1994/95:17 (s. 108 ff.). Själva villkorslistan ligger som en bilaga till direktivet, se prop. 1994/95:17 s. 115 ff. Listan återfinns även som Bilaga A till detta arbete. 7

1. Inledning 1.1 Bakgrund och introduktion till ämnet Vi lever i ett samhälle som präglas av ständig förändring. Den tekniska utvecklingen under de senaste decennierna har på flera avgörande sätt påverkat människornas vardag och har i många väsentliga avseenden förändrat våra beteendemönster. I takt med att teknologin utvecklas blir produktutbudet allt större och mer lättillgängligt. 1 Valmöjligheterna för konsumenter har aldrig varit större. Utbudet är enormt och lättillgängligt, ofta bara ett knapptryck bort. Varje dag ingås mängder med avtal, allt från köp i en app i mobiltelefonen till tecknandet av en ny elleverantör. Det ger möjligheter, men innebär också nya risker. Försäljningsmetoder förfinas och konsumenterna möter dem i nya, inte sällan stressiga, situationer. 2 Den grundläggande principen om avtalsfrihet är central i ett fungerande samhälle. Den tekniska utvecklingen har dock påverkat vårt sätt att se på avtalsslutande och rättsväsendet har tvingats med i denna utveckling. Elektronisk handel är idag en naturlig och självklar del av vår vardag och bruket av standardavtal har kommit att bli allt mer vanligt. Numera utgör standardavtalet ofta den ram som reglerar det individuellt avtalet på de flesta konsumentmarknader. 3 Jag läste min juristutbildning på Stockholms universitet under åren 1998 2003 och har sedan dess haft förmånen att arbeta med juridisk tillämpning i praktiken. I min roll som bolagsjurist har jag bl.a. arbetet för ett elhandelsbolag och då inte sällan stött på problemet med konsumenter som framför klagomål när deras tidsbundna avtal automatiskt har förlängts vid bindningstidens utgång till följd av deras underlåtenhet att säga upp avtalet inom angiven tid, s.k. automatisk avtalsförlängning. Villkor om automatisk förlängning av tidsbestämda avtal förekommer vid olika typer av avtal mellan näringsidkare och konsumenter och berör nästan alla som är aktiva i det moderna samhället. Det är särskilt vanligt inom vissa områden, utöver elhandelsavtal bl.a. avtal om tvabonnemang, mobiltelefonabonnemang, tidningsprenumerationer, gymkort och nätdejting. Företeelsen automatisk avtalsförlängning innebär i allmänhet att ett avtal är ingånget för en längre tidsbestämd period, ofta ett år eller mer, där avtalsvillkoren är utformade så att avtalet förlängs, ofta med en ny bestämd tid, om konsumenten inte säger upp avtalet senast vid en viss tidpunkt innan avtalstiden löpt ut. Förlängningen kan också bestå i att avtalet förlängs tills vidare 1 Se bl.a. Konsumentverket, Automatisk förlängning av avtal; Konsumentverket, Konsumentrapporten 2013, s. 15 f. 2 Konsumentverket, Konsumentrapporten 2014, s. 7 ff. 3 Bernitz, Standardavtal, s. 20. 8

med viss uppsägningstid. Det karakteristiska för företeelsen är att avtalet förlängs automatiskt, utan att det krävs ett aktivt godkännande från konsumenten. Vanligen blir konsumenten påmind om att uppsägning skulle skett först när denne får en faktura avseende den nya avtalsperioden, m.a.o. när avtalet redan har förlängts. Ofta är det då för sent att säga upp avtalet. Konsekvensen blir att konsumenten upplever att avtalet har förlängs mot deras vilja, då de av förbiseende blir fortsatt bundna av avtalet, ofta under en inte obetydlig tid. Konsumentverket har under senare år mottagit många klagomål från konsumenter som är missnöjda med att avtal förlängs automatiskt. Sedan 2013 har det getts ut en årlig rapport, Konsumentrapporten, som ger en aktuell bild av konsumenternas situation på 45 konsumentmarknader. I rapporten gör Konsumentverket en sammantagen bedömning av de marknader och segment som Sveriges konsumenter upplever som de mest problematiska. Telekommunikationstjänster (tv-abonnemang, fast telefoni, mobiltelefoni och internet) har legat i topp på listan under samtliga tre år som rapporten har getts ut och fortsätter att generera stora volymer klagomål från konsumenter. 4 När det gäller elmarknaden så har även den parkerat sig högt på listan över de mest problematiska konsumentmarknaderna. 5 Någon generell reglering av automatisk avtalsförlängning har fram till nyligen inte funnits i svensk rätt. I september 2011 gav den dåvarande regeringen det f d justitierådet Torgny Håstad i uppdrag att utreda konsumenternas rättsliga ställning när varor och tjänster betalas via telefonräkningen och därtill närliggande frågor. Utredning resulterade i Ds 2012:31 App to date och en av de frågor som behandlades i betänkandet var automatisk förlängning vid tidsbestämda avtal. Där konstaterades att det förelåg ett behov av ett stärkt konsumentskydd vid automatisk avtalsförlängning, en uppfattning som lagstiftaren delade. Den 1 mars i år trädde lagen om konsumentskydd vid automatiska avtalsförhållanden i kraft, genom vilken bestämmelser för tidsbestämda avtal som ingås, eller förlängs, efter lagens ikraftträdande har införts. Lagen uppkom i kölvattnet av ett antal domstolsavgöranden som har utvecklat och förtydligat rättstillämpningen inom detta område under senare år. Den naturliga följdfrågan blir således om den nya lagen innebär några förändringar av rättsläget i praktiken, eller om den endast bekräftar det redan rådande? För att så småningom kunna besvara den frågan måste fenomenet automatisk avtalsförlängning utredas och belysas ur en rad olika aspekter. Var går gränsen mellan sådana avtalsvillkor och 4 Konsumentverket, Konsumentrapporten 2015, s. 8 och s. 36; Konsumentverket, Konsumentrapporten 2014, s. 8 samt Konsumentverket, Konsumentrapporten 2013, s. 6. 5 Elmarknaden hamnade på åttonde plats 2015, att jämföra med femte plats 2013 och nionde plats 2014. Se vidare Konsumentverket, Konsumentrapporten 2015, s. 8; Konsumentverket, Konsumentrapporten 2014, s. 8 samt Konsumentverket, Konsumentrapporten 2013, s. 6. 9

negativ avtalsbindning, vilket inte tillerkänns rättslig verkan inom svensk rätt? Vilken är betydelsen av att villkoren om automatisk avtalsförlängning i regel inte har varit föremål för individuell förhandling när det ursprungliga avtalet ingicks, utan istället framgår av de finstilta standardiserade villkoren som den typiske konsumenten sällan läser och än mer sällan förstår? Spelar det någon roll om avtalet rör nytta eller nöje (t.ex. elhandelavtal jfr gymkort) eller, annorlunda uttryckt, vems intresse avtalsförlängningen ligger i? Hur förhåller sig den nya lagen till konsumentskyddet i ellagen? Många frågetecken behöver rätas ut för att kunna fastställa vilka förutsättningar som behöver vara uppfyllda för att en automatisk förlängning av ett avtal mellan en näringsidkare och en konsument inte ska anses oskäliga och därefter slutligen kunna besvara uppsatsens mer konkreta frågeställningar. 1.2 Problemformulering och frågeställning Den övergripande frågeställningen som ska undersökas och besvaras är vad den nya lagen om konsumentskydd vid automatisk avtalsförlängning innebär för näringsidkare som tillämpar sådana villkor i sina konsumentavtal. Frågan kommer att besvaras utifrån näringsidkare i allmänhet och elhandelsbolag i synnerhet. För att kunna ge ett tillfredsställande svar på ovanstående behöver diverse underliggande frågor utredas och besvaras, bl.a. vilka förutsättningar som behöver vara uppfyllda för att ett förlängningsvillkor 6 inte ska anses oskäligt och vilka omständigheter som är av betydelse när svenska domstolar ska göra en skälighetsbedömning av sådana villkor. Vidare behöver klargöras hur bedömningen påverkas av om avtalet är ingånget före eller efter den 1 mars 2015 (den nya lagens ikraftträdande) samt vad kravet på påminnelse, som har utarbetats i praxis och nu befästs i lag, innebär i praktiken. Samtliga dessa frågor behöver också belysas utifrån elmarknadens särställning inom konsumentmarknader och det lagstiftade konsumentskyddet i ellagen. 1.3 Syfte Syftet med uppsatsen är att komma fram till vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att ett villkor om automatisk förlängning i ett konsumentavtal inte ska anses oskäligt samt vad näringsidkaren behöver göra inför en förestående förlängning för att säkerställa att avtalet de 6 Med begreppet förlängningsvillkor åsyftas villkor om automatisk förlängning av ett tidsbestämt avtal mellan näringsidkare och konsument, se avsnitt 1.5. 10

facto automatiskt förlängs vid en konsumentens underlåtenhet att säga upp det. Utredningen görs utifrån de grundläggande avtalsrättsliga principerna och gällande rätt med beaktande av de senaste årens utveckling inom rättsområdet genom praxis och ny lagstiftning, Rent konkret ska utredningen också resultera i en checklista som näringsidkare kan använda i sin dagliga verksamhet för att underlätta tillämpningen av gällande rätt och därmed sin hantering av konsumentavtal. Checklistan riktar sig till näringsidkare i allmänhet och elhandelsbolag i synnerhet. 1.4 Disposition I avsnitt 2 påminns läsaren om några av de grundläggande avtalsrättsliga principerna som är av betydelse för bedömningen av villkor i avtal mellan näringsidkare och konsument. Vidare förklaras reglerna om passivitet och otillbörligheten i negativ avtalsbindning. På så vis leds läsaren mot den gråzon där företeelsen automatiska avtalsförlängningar befinner sig. Syftet är att läsaren ska få en grund att stå på och lära sig att känna igen sådana situationer som inte accepteras inom svensk rätt. I avsnitt 3 ges läsaren en introduktion till företeelsen automatisk avtalsförlängning. Vidare redogörs för den rättsliga regleringen före 1 mars 2015. Eftersom det då saknades en generell bestämmelse om förlängningsvillkor beskrivs närliggande lagstiftning som föreskriver automatiska förlängningar. Lagstiftade bindningstider tas också upp. I avsnitt 4 behandlas oskäliga avtalsvillkor. Skillnader mellan civilrätten och marknadsrätten samt hur dessa förhåller sig till varandra reds ut. Konsumenträttens centrala generalklausuler avseende oskäliga avtalsvillkor samt hur dessa bedömningar görs, både i en marknadsrättsligoch civilrättslig kontext, redovisas relativt ingående. I avsnitt 5 redogörs för lagen om konsumentskydd vid automatiska avtalsförlängningar. Dess bakgrund, tillämpningsområde och innebörd förklaras. I avsnitt 6 refereras den praxis som finns på området och där MD, HD och HovR har bedömt förlängningsvillkors skälighet. Ett par belysande beslut i form av rekommendationer från ARN tas också upp. I avsnitt 7 fäster jag fokus på elmarknaden och elhandelsavtal samt dess särdrag i förhållande till andra konsumentmarknader. Vidare redogör jag för relevanta bestämmelser i ellagen och standardavtalet EL 2012 K. 11

Avsnitten 2-6 har försetts med en kort inledning och sammanfattning i syfte att underlätta för läsaren att hålla tråden. Avsnitt 8 är vikt för analys och diskussioner utifrån den gjorda utredningen. Jag belyser de olika omständigheter som domstolarna värderar inom ramen för helhetsbedömningen av förlängningsvillkorens skälighet. Vidare diskuteras huruvida den nya lagen innebär några förändringar i praktiken eller endast befäster en redan utvecklad och gällande praxis. Som avslutning konkretiseras vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att ett förlängningsvillkor inte ska anses oskäligt samt vad näringsidkaren behöver göra inför en förestående förlängning för att avtalet de facto automatiskt ska förlängas efter konsumentens underlåtenhet att säga upp avtalet. 1.5 Metod och material Jag har i mitt arbete tillämpat en traditionell rättsvetenskaplig metod, innebärande att lag, förarbeten, domstolspraxis och doktrin utgör grunden. Det rättsliga materialet inom området har studerats och systematiserats och utifrån det har den gällande rätten och dess utveckling fastställts, beskrivits och analyserats. Som en naturlig konsekvens av att det fram till nyligen inte har funnits någon generell reglering i svensk rätt om hur förlängningsvillkor ska bedömas och tillämpas, har den primära rättskällan inte gett konkreta och tillräckliga svar. Även förarbeten som direkt behandlar automatisk avtalsförlängning är begränsade. I avsaknaden av lagstiftning har generalklausulerna i 36 AvtL och 3 AVLK spelat en central roll i tillämpningen och bedömningen av sådana villkor. Dessa lagrum med förarbeten har således getts betydande utrymme i uppsatsen. Följaktligen har även stor vikt fästs vid avgöranden från HD och MD där skäligheten av förlängningsvillkor har prövats. Avgöranden från de högsta instanserna har också en självklar plats inom rättskälleläran. Trots att en generell reglering tidigare saknades, har det funnits lagstiftade automatiska förlängningar av vissa avtalstyper. Sådan närliggande reglering samt lagstiftade bindningstider har getts förhållandevis mycket utrymme, med fokus på FAL och LEK. En förståelse för lagstiftarens överväganden i dessa avseenden gör det lättare att förstå domstolarnas kommentarer kring bindningstider och konsumentens intresse av en förlängning, när avtalsvillkoren om en automatisk sådan har bedömts. För att belysa föreliggande problem och skyddsbehov har även promemorian Ds 2013:9 Lätt byte getts utrymme. 12

Arbetet har huvudsakligen civilrättslig inriktning. Att även utreda hur förlängningsvillkoren har bedöms inom marknadsrätten har emellertid varit ofrånkomligt. Praxis utgörs främst av avgöranden från MD och den marknadsrättsliga regleringen och bedömningen överlappar den civilrättsliga i flera viktiga avseenden. Innebörden i denna överlappning har behandlats relativt ingående. Oskäligheten beträffande förlängningsvillkor omnämns och behandlas på flera ställen i uppsatsen som en fråga. Det är dock viktigt att läsaren har med sig att bedömningen sker i två olika domstolar och att MD:s och HD:s bedömningar sker med delvis olika utgångspunkt, även om omständigheterna som bör tas i beaktande till stora delar är överensstämmande, eller åtminstone snarlika. Jag har valt att som utgångspunkt beskriva skillnaderna och förhållandet dem emellan i ett särskilt avsnitt (avsnitt 4.5). I övrigt, i såväl de deskriptiva som analytiska delarna, har jag endast gjort en särskild markering eller kommentar om jag har bedömt det som nödvändigt för förståelsen. Utöver förarbeten och praxis från de högsta instanserna har ett par hovrättsdomar och några avgöranden från ARN använts. Avgöranden från ARN utgör rekommendationer och är således inte juridiskt bindande eller sanktionerade ens för de inblandade parterna. Trots att ARN:s avgöranden inte tillmäts juridiskt rättskällevärde, tycks de ha haft viss betydelse för rättstillämpningen och rättsutvecklingen när det gäller automatisk avtalsförlängning. Bl.a. har Håstad i betänkandet Ds 2012:31 App to date (se vidare nedan) hänvisat till ett par avgöranden från ARN. 7 Dessa avgöranden har således bedömts belysande och av relevans för uppsatsen. I de fall där det har krävts en bredare infallsvinkel än vad som fås utifrån det rättsliga materialet, har komplettering skett med uppgifter från Konsumentverket, Energimarknadsinspektionen och Svensk Energi. Detta i syfte att få en bättre förståelse för och helhetsbild av den verklighet där automatiska avtalsvillkor tillämpas. Dessa myndigheter och organisationers verksamhet och funktion har i förekommande fall även beskrivits övergripande. Den traditionella juridiska litteraturen har i huvudsak fått utrymme i den deskriptiva delen av arbetet, där jag redogör för vissa allmänna avtalsrättsliga principer samt den rättsliga regleringen. Detta av den anledningen att automatisk avtalsförlängning är en relativt ny företeelse som inte finns utförligt behandlad i doktrinen. I uppsatsens mer tillämpande och analytiska delar utgörs använd doktrin främst av artiklar från allmänjuridiska tidskrifter. Sådan litteratur har främst använts för att belysa hur företeelsen automatisk avtalsförlängning har utvecklats och tagit en så 7 Ds 2012:31 App to date s. 224. Vidare är ARN:s avgöranden belysande utifrån den aspekten att drygt 75 % av företagen följer ARN:s rekommendationer, ARN:s hemsida, http://www.arn.se/om-arn/statistik/. 13

pass självklar plats inom den svenska rätten att den numera regleras i en särskild lagstiftning. Doktrinen är till viss del friare än exempelvis lagstiftning, domstolsavgöranden eller regeringens utredningar och kan således bidra till en mer nyanserad analys. Litteraturen problematiserar i vissa avseenden dessutom frågor som inte behandlas i de högre rankade rättskällorna. 8 Lagen om konsumentskydd vid automatisk avtalsförlängning som trädde i kraft den 1 mars 2015 har varit av central betydelse för arbetet. Förutom själva författningstexten har den bakomliggande propositionen spelat en självklar roll, både när det gäller bakgrunden till och tillämpningen av den nya lagen. Promemorian Ds 2012:31 App to date har också getts relativt mycket utrymme i uppsatsen. Detta av den anledningen att betänkandet på ett utförligt sätt behandlar de föreliggande problem och skyddsområden som ansågs behöva förstärkas. Betänkanden/promemorior är många gånger mycket viktiga förarbeten där man kan finna en utförlig bakgrund till den sedermera antagna lagen. Även sådana betänkanden som inte har lett till lagstiftning kan ha ett stort upplysningsvärde för studiebruk eller rättstillämpning, eftersom betänkandet ofta ger ingående beskrivningar av gällande rätt och probleminventeringar. 9 För att tillfullo kunna tillgodogöra sig framställningen krävs en viss förståelse för elmarknanden. Läsaren ges därför en kort introduktion till dess struktur och aktörer. Elmarknanden är ur flera avseenden unik jämfört med andra konsumentmarknader, vilket också återspeglas i den relativt omfattande konsumentskyddande lagstiftning som finns. De bestämmelser i ellagen som är av direkt relevans för bedömningen av förlängningsvillkor har behandlats relativt ingående. Detsamma gäller lagstiftarens överväganden. Som har beskrivits ovan finns det en deskriptiv del i arbetet som redogör för de grundläggande rättsliga ramarna när det gäller avtalsvillkor och dess skälighet. Min ambition i denna del har varit att redogöra för rätten på ett objektivt sätt, men samtidigt förse läsaren med de verktyg som sedan tillämpas i de mer analyserande delarna av arbetet. Jag har även strävat efter att belysa när avtalsfriheten inte längre strikt upprätthålls och att villkor om automatiska förlängningar av avtal kan anses befinna sig i en gråzon nära exempelvis negativ avtalsbindning. Syftet med detta är att lära läsaren att känna igen sådana situationer som inte accepteras inom svensk rätt. Denna del är relativt omfattande då jag har gjort bedömningen att det krävs för att få tillräcklig förståelse för arbetets resterande del, både de delar som berör förlängningsvillkor, men framför allt redogörelsen för praxis samt analysen av hur den nya lagen kan tänkas påverka den fortsatta rättsutvecklingen. 8 Bernitz m.fl., Finna rätt: Juristens källmaterial och arbetsmetoder, s. 175 ff. 9 A.a., s. 107 ff. 14

I uppsatsens avslutande analysdel förs en diskussion utifrån den gjorda utredningen. Bl.a. berörs de omständigheter som, med stöd av praxis, har utkristalliserats vara av betydelse när skäligheten av förlängningsvillkor ska prövas. Då dessa bedömningar torde få en väsentligen underordnad betydelse i och med införandet av den nya lagen, läggs emellertid fokus på vilka effekter dess ikraftträdande kan tänkas få. Värt att nämna i sammanhanget är att analys och egna reflektioner inte har begränsats till avsnitt 8. Analytiska inslag förekommer även i den löpande texten i respektive avsnitt. Eftersom lagen om konsumentskydd vid automatisk avtalsförlängning bara har varit gällande i några månader och endast tar sikte på avtal som ingås eller förlängs efter lagens ikraftträdande, kommer det att dröja några år innan lagens tillämpning blir föremål för domstols prövning. I skrivandets stund är det således för tidigt att avgöra vilken betydelse lagens införande eventuellt kan få på rättstillämpningen. Den praxis som behandlas i uppsatsen avser således avtalsvillkor som har prövats utan direkt tillämpning av den nya lagen. Dock har MD i slutet av april i år avkunnat dom i ett mål gällande förlängningsvillkor i avtal för spår- och spärrtjänster (MD 2015:5, se avsnitt 6.6) där den nya lagens förarbeten har berörts i domstolens bedömning av förlängningsvillkorets skälighet. I de delar där det inte hänvisas till lagstiftning eller någon annan källa utgör det framförda egna sammanfattningar, slutsatser och reflektioner. Jag har under arbetets gång haft som ambition att utifrån en relativt teoretisk utredning och analys också kunna dra vissa slutsatser av mer konkret och praktisk natur. Detta då jag upplever att det finns ett sådant behov. Under mina år som verksam jurist i företag som inte är en del av juridikens ibland svårbegripliga värld (företag inom industri och elhandel), har jag ofta upplevt att det finns ett glapp mellan den teoretiska juridiken och den mer praktiska verkligheten. Detta är ett helt ovetenskapligt påstående som enbart grundar sig på egna erfarenheter och branschempiri. Jag skulle emellertid känna stor tillfredsställelse om jag åtminstone delvis kunde bidra till att fylla detta glapp genom att omvandla de juridiska bestämmelserna om automatisk avtalsförlängning till mer handgripliga instruktioner. Detta är bakgrunden till den checklista som jag, utifrån förevarande utredning, har arbetat fram. Checklistan riktar sig till näringsidkare i allmänhet och elhandelsbolag i synnerhet, som tillämpar automatisk förlängning av sina konsumentavtal. I denna del har jag enbart utgått från min egen bedömning av vilka behov som behöver täckas upp. Notera dock att detta endast är en biprodukt. Uppsatsen riktar sig i huvudsak till jurister och den tänka läsaren förutsätts ha viss grundläggande kunskap inom juridiken och dess språkbruk, vilket berörs närmare nedan. 15

Checklistan ligger som en bilaga till arbetet. Dessutom bifogas direktivets villkorslista samt författningstexten till lagen om konsumentskydd vid automatisk avtalsförlängning. Detta för att läsaren enkelt ska kunna tillgodogöra sig dess innehåll. Slutligen några ord och kommentarer kring den terminologi som har använts samt vilka överväganden som har gjorts när det gäller vissa specifika begrepp och hänvisningar. För att bespara läsaren alltför långa meningar används begreppet förlängningsvillkor genomgående i arbetet. Om inte annat särskilt anges menas då villkor om automatisk förlängning av ett tidsbestämt avtal mellan näringsidkare och konsument. Förkortningar och vissa begrepp som används i uppsatsen har sammanställts och definierats i en särskild lista. Även allmängiltiga förkortningar används, men har inte inkluderats i listan. Begreppen näringsidkare och konsument har i den löpande texten ansetts vedertagna för uppsatsens målgrupp och har inte närmare preciserats, dock med undantag för avsnitt 4.4.1. Detsamma gäller begrepp som dispositiva respektive tvingande bestämmelser och jurisdiktion. Jag har avsiktligen undvikit att använda begreppen han eller hon, utan istället försökt ersätta dessa med könsneutrala termer som konsumenten eller denne. I den utsträckning han eller hon har använts är det begränsat till direkt återgivande av lagtext, då jag naturligtvis har använt det begrepp som lagstiftaren har använt. Vissa upprepningar förekommer, men då endast där jag har funnit anledning att påminna läsaren om ett specifikt förhållande. I övrigt har jag så långt som möjligt istället hänvisat till det avsnitt där frågan har berörts. Fotnoter har i huvudsak hållits korta med enda syfte att fylla en hänvisande, eller i vissa fall förtydligande, funktion. Ett utvecklande resonemang i fotnoter har dock tillåtits på några ställen där jag har ansett det fyller en funktion för att få förståelse ur ett sammanhang som är större än uppsatsens direkta avgränsningsområde. Såväl listan över förkortningar och definitioner i arbetets början som den avslutande litteraturoch källförteckningen har sammanställts i bokstavsordning. Offentligt tryck och praxis har sammanställts efter årtal med de färskaste först. I avsnitt 6 har domstolarnas avgöranden istället redovisats i kronologisk ordning. 16

1.6 Avgränsningar Arbetet tar endast sikte på rättsförhållandet mellan konsument och näringsidkare. Hur förlängningsvillkor skulle bedömas mellan två näringsidkare eller mellan privatpersoner lämnas helt utanför framställningen. Allmänna bakgrundsbeskrivningar och historik har begränsats till att endast omfatta vad som krävs för läsarens förståelse. Konsumenträtten är i sig stor och spänner över flera rättsområden. Det huvudsakliga ämnesområdet för uppsatsen är avtalsrättsligt, men som har berörts ovan har även marknadsrätten getts betydande utrymme. Då civil- och marknadsrätten till stora delar överlappar och kompletterar varandra när det gäller oskäliga avtalsvillkor, skulle en strikt civilrättslig inriktning skapa stora luckor i framställningen. Jag finner det även motiverat att nämna att det givetvis finns andra grundläggande avtalsrättsliga principer än de jag har valt att ta upp. Skyddsprincipen (skyddet för underlägsen ställning) är dock så framträdande och central i praxis vid bedömningen förlängningsvillkor att det framstod som mest naturligt att ta upp just den principen. Vissa andra avtalsrättsliga principer nämns också i arbetet, men då endast översiktligt. De uttalanden som HD och MD har gjort i sina respektive bedömningar av förlängningsvillkor har satt ramarna för vad som tas upp i uppsatsen. Av det följer också att fokus, utöver lagen om konsumentskydd vid automatiska avtalsförlängningar, ligger på oskälighetsbedömningen enligt 3 AVLK (den marknadsrättsliga regleringen) och 36 AvtL (den civilrättsliga bedömningen). Självklart finns det även andra möjligheter inom svensk (och europeisk) rätt för att angripa och ogiltigförklara avtal. Som exempel kan nämnas reglerna om tvång, svek och ocker i 3 kap. Avtl. Då domstolarna i de flesta fall gör bedömningen utifrån de nämnda generalklausulerna, som tar sikte just på oskäliga avtalsvillkor, lämnas övriga bestämmelser och alternativ utanför framställningen. Vid redogörelsen för den marknadsrättsliga oskälighetsbedömningen enligt 3 AVLK har villkorslistan i direktivet 93/13/EEG en självklar plats. Andra marknadsrättsliga metoder för att angripa oskäliga avtalsvillkor berörs inte, vilket inkluderar generalklausulerna i MFL. En utredning om hur förlängningsvillkor hade kunnat angripas med stöd av reglerna om otillbörlig marknadsföring i MFL hade förvisso varit intressant, men hade sprängt ramarna för arbetet. MFL har dock berörts utifrån aspekten negativ avtalsbindning och då såväl otillåten som tillåten sådan. 17

Ett gemensamt konsumentskydd har införts inom EU genom direktivet 2011/83/EU om konsumenträttigheter. I Sverige har de nya reglerna införts genom ändringar i bl.a. LODA och MFL. Då direktivet inte är av direkt relevans för arbetet har det inte behandlats närmare. Lagen om konsumentskydd vid automatisk avtalsförlängning har behandlas ingående. I övrigt har närliggande speciallagstiftning där det har ansetts godtagbart (eller till och med önskvärt) med automatiska avtalsförlängningar eller där lagstiftaren har ansett att uttryckliga gränser för bindnings- och uppsägningstider har varit motiverade behandlats relativt ingående. Trots att sådan lagstiftning inte faller inom uppsatsens direkta avgränsningsområde, har lagstiftarens överväganden i dessa avseenden stor relevans för utredningen. Elmarknaden är ett stort och komplext rättsområde som ur flera avseenden är unik jämfört med andra konsumentmarknader. Detta hade kunnat belysas i ett betydligt vidare perspektiv. Framställningen har dock avgränsats till att endast ge läsaren den övergripande bild av elmarknanden och elhandelsavtal som behövs för att tillgodogöra sig utredningen. Konsumenten respektive elhandelsbolagets rättsförhållande till elnätsbolaget och övriga aktörer på marknaden har helt lämnats utanför framställningen. Även elmarknadens särdrag har begränsats till de som har bedömts vara av direkt relevans för uppsatsens avgränsningsområde. Beskrivningen kan tyckas för grundläggande för någon som är verksam inom elbranschen, men som framgår ovan är den tänkta läsaren i första hand någon med grundläggande kunskap inom juridik och inte el. Med undantag för de relevanta konsumentskyddande bestämmelserna i ellagen, har lagstiftarens reglering av elmarknanden inte berörts. Elbranschens allmänna avtalsvillkor för försäljning av el till konsumenter, EL 2012 K, har i första hand tagits upp i informationssyfte. De specifika relevanta villkoren har inte behandlats närmare, då de är en upprepning av bestämmelserna i ellagen. Av samma anledning lämnas även de reviderade villkoren EL 2012 K (rev), vilka Svensk Energi och Konsumentverket nyligen kom överens om, utanför framställningen. Gränsdragningar i behörigheten för allmän domstol respektive Energimarknadsinspektionen att pröva elhandelsbolagens efterlevnad av lagstiftningen har inte getts utrymme då det saknar direkt relevans för arbetets frågeställning. Från tidsbestämda avtal med automatisk förlängning ska skiljas avtal som ingås med villkoret att de gäller tills vidare. Den sistnämnda typen av avtal gäller under obestämd tid, men kan, oavsett vad som står i avtalet, alltid sägas upp med iakttagande av skälig uppsägningstid. Sådana avtal saknar relevans för arbetets frågeställning och behandlas inte. Dessa ska emellertid skiljas från avtal som inledningsvis är tidsbestämda, men sedan förlängs genom att övergå till ett 18

tillsvidareavtal. Dessa faller inom uppsatsens avgränsningsområde, även om fokus ligger på tidsbestämda avtal som förlängs med viss bestämd tid. I utredningen har jag utgått från att det föreligger ett giltigt avtal om automatisk förlängning vid den ursprungliga avtalstidens utgång, d v s att förlängningsvillkoret som är föremål för bedömning är en del av det ursprungliga avtalet. Det är således skäligheten i sådana villkor som utgör utredningens fokus och inte huruvida det kan anses föreligga något avtal om automatisk förlängning. Det är en separat bedömning som inte behandlas här. Anledningen till att detta ändå nämns är att konsumenternas invändningar när det gäller den automatiska förlängningen ofta tar sikte på förlängningsvillkorets existens i första hand. Att konsumenten hävdar att det i avtalsbekräftelsen inte anges vad som gäller när bindningstiden löper ut, att denne inte har fått del av de allmänna villkoren osv. torde vara mer regel än undantag. Denna problematik lämnas dock utanför arbetets avgränsningsområde, med undantag för att det även i checklistan berörs som en förutsättning. Avtalsförlängningarna som är föremål för utredningen och analysen är ytterligare avgränsade till sådana som sker på motsvarande villkor. Ändring av avtalsvillkor samt förbehåll att efter avtalets ingående kunna ändra avtalsvillkor lämnas därmed helt utanför utredningen. Underrättelser i samband med villkorsändringar berörs flyktigt i den avslutande analysen. Arbetet är vidare begränsat till att redogöra för innebörden och tillämpningen av förevarande villkor enligt svensk rätt. Hur förlängningsvillkor har reglerats och bedömts i andra länder har således lämnats utanför framställningen. Detta hade dock varit intressant att belysa ur ett jämförande perspektiv, särskilt eftersom automatiska förlängningar av avtal inte tillåts i de övriga nordiska länderna. De processuella möjligheterna för konsumenterna att ta tillvara sin rätt, inklusive frågor om beviskrav, har inte berörts närmare. Emellertid har verksamheten vid Konsumentverket och Konsumentombudsmannens uppgifter behandlats övergripande. Slutligen finner jag det motiverat att nämna att jag under arbetets gång har kommit in på diverse intressanta sidospår som onekligen hade kunnat ge ett annat perspektiv utredningen och företeelsen automatisk avtalsförlängning. Utifrån arbetets problemformulering och med hänsyn till uppsatsens omfattning har dessa emellertid fått lämnas därhän. 19

2. Allmänna avtalsrättsliga principer 2.1 Inledning I denna del redogörs för några av de grundläggande avtalsrättsliga principerna som är av betydelse för bedömningen av förlängningsvillkor. Vidare förklaras reglerna om passivitet samt otillåten och tillåten negativ avtalsbindning och den gråzon där företeelsen automatisk avtalsförlängning befinner sig. 2.2 Avtalsfrihet och avtalsbundenhet Avtalsrätten i Sverige har sedan länge byggt på principerna om avtalsfrihet och avtalsbundenhet. 10 Principen om avtalsfrihet innebär rätten och friheten för var och en att ingå avtal och att parterna som utgångspunkt har rätt att själva bestämma om de vill ingå avtal, med vem avtal ska ingås samt avtalets innehåll (avtalsfrihet). En annan grundläggande och central princip inom den allmänna avtalsrätten är skyldigheten för parterna att infria ett ingånget avtal (principen om avtalsbundenhet). Denna princip brukar uttryckas med den latinska termen pacta sunt servanda, med betydelsen avtal skall hållas. En person som har ingått ett avtal kan således inte ensidigt dra sig ur avtalet (såtillvida det inte tillåts med stöd av avtalsvillkoren). Avtalet är bindande och ska också fullbordas i enlighet med avtalets innehåll. 11 Principen ses som en hörnsten för en liberal samhällsordning och är en konsekvens av den likaledes grundläggande principen om avtalsfrihet. Innebörden av den avtalsrättsliga bundenheten är att den som har gett ett rättsligt förpliktigande löfte i ett avtal är underkastad rättsliga sanktioner om löftet inte uppfylls. Den rättsligt sanktionerade avtalsbundenheten brukar beskrivas som en förutsättning för att de ska föreligga trygghet i omsättningen. 12 En grundläggande fråga inom avtalsrätten är att avgöra när ett bindande avtal kan anses ingånget eller, annorlunda uttryckt, hur en avtalsförpliktelse uppkommer. Teoretiskt sett är bundenhetens uppkomst ett samspel mellan partens vilja, uttrycket för dennes vilja (viljeförklaringen) samt hur motparten uppfattar viljan (tilliten). 13 Vid en subjektiv analys tar man fasta på vad en person verkligen har velat samt vilken tillit personen verkligen har haft. Vid en objektiv analys tar man 10 Prop. 1994/95:17 s. 16. 11 Ramberg, Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 27. 12 A.a., s. 24 f. Se t ex även L.E. Taxell, Avtalsrättens normer, s. 32. 13 A.a., s. 30. 20

istället hänsyn till vad en person som uttalar en viss sak vanligen vill eller avser eller vilken tillit en person vanligen fäster vid ett visst uttalande eller agerande. 14 2.3 Skydd för underlägsen ställning Konsumenträtten är ett område inom vilket omfattade inskränkningar av avtalsfriheten och avtalsbundenheten har gjorts. Skyddsprincipen, eller skyddet för underlägsen ställning, har där spelat en betydande roll. Skyddsprincipen bygger på en tanke om att konsumenter och annars underlägsna parter överlag anses ha sämre förutsättningar att tillvarata sin rätt i förhållande till en motpart som utifrån exempelvis ekonomiska eller kunskapsmässiga aspekter är att anse som överlägsen. Dagens konsumenter och det moderna samhället skiljer sig i många avseenden väsentligt från hur spelplanen för slutande av avtal såg ut 1915 när avtalslagen infördes. Som anförts inledningsvis är det för många idag närmast ett vardagligt förfarande att ingå avtal över internet via en dator eller app. Utbudet av varor och tjänster är både enormt och lättillgängligt och dagens konsumenter utsätts för ett inte obetydligt marknadsföringstryck. Utifrån dessa aspekter är det därför naturligt att skydda dem från risken att ingå förhastade eller oförmånliga avtal. 15 Principen om att konsumenter (eller annars underlägsna parter) förtjänar ett högre skydd har bland annat lett till att en konsumentskyddande speciallagstiftning successivt har växt fram under de senaste 30-40 åren. Mycket av den konsumentskyddande speciallagstiftning som har införts under senare tid har föranletts av initiativ på EU-rättslig nivå, framför allt i takt med att nya direktiv har antagits. 16 Lagstiftaren täcker emellertid inte alla de situationer där konsumenten kan anses vara i behov av ett förstärkt skydd. Med tiden och samhällets förändring framträder också nya avtalsrättsliga företeelser som i vissa fall kan snedvrida den avtalsrättsliga balansen mellan näringsidkare och konsument. En sådan företeelse är exempelvis ämnet för denna uppsats, d.v.s. avtalsvillkor om automatisk förlängning av avtal som ingås mellan näringsidkare och en konsument. 17 14 Ramberg, Ramberg Allmän avtalsrätt, s. 74 f. 15 A.a., s. 35 ff.; Waltré, Hedbäck, Konsumentavtalsvillkor på Internet, Ny Juridik 1:11, s. 21. 16 Grobgeld, Norin, Konsumenträtt regler till hjälp och skydd för konsumenterna, s. 13 ff. 17 Se t.ex. Konsumentverket, Automatisk förlängning av avtal, s. 1 f. 21

2.4 Passivitet och negativ avtalsbindning 2.4.1 Passivitet En grundläggande princip inom avtalsrätten är att avtal ska bygga på samstämmiga viljeförklaringar. Avtalslagen har också modellen anbud och accept som utgångspunkt för att ett avtals ska anses ha kommit till stånd. 18 Att en avtalspart inte ensidigt kan binda en annan vid en avtalsrättslig förpliktelse framgår av 1 kap. 8 AvtL, där det stadgas att ett anbud som huvudregel är förfallet om anbudstagaren inte svarar på det. Utgångpunkten i svensk rätt är således att passivitet, i betydelsen underlåtenhet att handla, inte ger upphov till avtalsbundenhet. 19 Med andra ord gäller inte tystnad som samtycke. 20 Om principen hade varit det motsatta, d v s att det skulle vara möjligt att ålägga någon en svarsplikt vid risk att ett avtal annars hade kommit till stånd, hade det kunnat leda till missbruk. Vidare hade det rimmat dåligt med den i svensk rätt grundläggande principen om den enskildes självbestämmanderätt på avtalsrättens område. 21 2.4.2 Otillåten negativ avtalsbindning Negativ avtalsbindning, d v s att någon blir bunden till ett avtal utan att själv ha vidtagit någon rättshandling, är enligt det ovan anförda som huvudregel inte möjlig. Ett exempel på försök till negativ avtalsbindning är att företag på ett otillbörligt sätt utnyttjar allmänhetens okunnighet om avtalsbildning för att skapa en oriktig föreställning om att ett avtal har kommit till stånd. I förarbetena till den äldre marknadsföringslagen identifierades att vilseledandet ofta sker genom att näringsidkaren bifogar en räkning, ett inbetalningskort eller något annat liknande meddelande i ett utskick till konsumenten. 22 Ett annat vanligt exempel som utgör negativ avtalsbindning är leverans av obeställda produkter. Företag skickar då obeställda varor eller erbjudanden av olika slag till en konsument med uppgift om att mottagaren måste vidta viss åtgärd, vanligtvis meddela näringsidkaren, för att inte bli bunden av avtalet. 23 Redan i förarbetena till den ursprungliga marknadsföringslagen (1975:1418) uttalades att en negativ säljmetod, som inger en oriktig föreställning om att avtal kommer till stånd om inte ett 18 Grönfors, Dotevall, Avtalslagen; en kommentar, s. 48 ff. Se t.ex. även Ramberg, Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 20 ff; Heidbrink, SvJT 2007 s. 673, Avtals uppkomst dags att se bortom avtalslagen? 19 Se t.ex. Karlgren, Passivitet: en köprättslig och allmänt avtalsrättslig studie, s. 8; Ramberg, Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 141. 20 Agell, Malmström, Civilrätt, s. 96; Adlercreutz, Avtalsrätt I, 12:e uppl., s. 71 f. 21 Adlercreutz, Gorton, Avtalsrätt I, 13:e uppl., s. 79. 22 Prop. 1994/95:123 s. 73. 23 A.a. samt Bernitz, Standardavtalsrätt, s. 203 f. 22

avböjande svar ges, i de flesta fall är klart otillbörlig och bör motverkas med kraft. 24 I och med införandet av 1996 års marknadsföringslag infördes en uttrycklig bestämmelse som behandlade obeställda produkter m.m. I 12 1 st. stadgades att en näringsidkare inte fick leverera produkter till någon som inte uttryckligen hade beställt dem och därmed vilseleda mottagaren om dennes betalningsskyldighet. I 2 st. framgick att detta förbud även inkluderade att skicka fakturor, inbetalningsavier eller liknande med samma syfte. Det avgörande för tillämpning av denna bestämmelse var vilseledningsmomentet, d v s huruvida marknadsföringsmetoden var ägnad att inge en oriktig föreställning om att betalningsskyldighet förelåg. Nuvarande MFL infördes 2008 som ett led i implementeringen av direktivet 2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder. Till direktivet bifogas en lista över affärsmetoder som under alla omständigheter är otillbörliga, s.k. svarta listan. Direktivets bestämmelser gäller som lag i Sverige (4 MFL) och i 8 2 st. MFL finns en uttrycklig hänvisning till den svarta listan över otillbörliga affärsmetoder. Vid införandet av MFL ville lagstiftaren undvika dubbelreglering och därför togs den tidigare 12 enligt ovan bort och ersattes med punkterna 21 och 29 i svarta listan. 25 Företag som tillämpar otillbörliga marknadsföringsmetoder kan av MD förbjudas att använda metoden vid vite. Ett sådant förbud meddelas med stöd av 23 och 26 MFL. 2.4.3 Tillåten negativ avtalsbindning utifrån konsumentens intresse I en del fall och situationer har negativ avtalsbindning accepterats. I förarbetena till den äldre marknadsföringslagen uttalade lagstiftaren att vissa förfaranden som kan likna de vid negativ avtalsbindning ändå inte kunde anses vara vilseledande. Att skicka ett inbetalningskort i fall där parterna sedan tidigare stod i avtalsförhållande med varandra och det var fråga om att förnya eller förlänga ett tidigare ingånget avtal uttalades vara godtagbart. Hänvisning gjordes också till 1970 års förarbeten, till nu upphävda lag om otillbörlig marknadsföring, med ett påpekande om att det vid förnyelse av ett avtal som hade löpt en lång tid objektivt sett kunde ligga i kundens intresse att avtalet förlängdes. 26 Som framgår ovan dömde lagstiftaren ut förfaranden som kunde betecknas som negativ avtalsbindning som klart otillbörliga i de flesta fall i 1970 års förarbeten (se avsnitt 2.4.2). Vidare uttalades emellertid att metoden inte kunde förkastas generellt, utan i vissa undantagsfall, 24 Prop. 1970:57 s. 74. 25 Prop. 2007/08:115 s. 103 f. 26 Prop. 1994/95:123 s. 72 f.; prop. 1970/57 s. 74. 23

exempelvis vid förnyelse av ett avtal som löpt viss tid och som det objektivt sett kunde antas ligga i konsumentens intresse att förlänga, synes ett sådant förfaringssätt kunna försvaras. 27 Med stöd av detta har t.ex. tidningsprenumerationer ansetts vara en tillåten negativ avtalsbindning. Konsumentverket/KO gav 2011 ut en promemoria om automatisk förlängning av avtal. 28 Där framhåller KO att det torde vara tveksamt om automatisk förlängning av exempelvis tidningsabonnemang eller -prenumerationer verkligen uppfyller kravet på att tillfredsställa konsumentens objektiva intresse. KO hänvisar till 1970 års förarbeten och menar att kravet på att förlängningen ska ligga i konsumentens intresse borde innebära att det är fråga om fall där ett avslutat avtal kan utsätta konsumenten för fara eller risk, av ekonomisk eller annan natur. Eftersom det inte kan anses vara fallet för de flesta av de varor och tjänster där automatisk avtalsförlängning genom rättsutvecklingen har tillåtits, påtalar KO en risk att kravet på objektivitet har blivit så pass urholkat att den förmodade huvudregeln (att automatiska förlängningar bara i undantagsfall kan tillåtas) i praktiken är den motsatta. Detta skulle i så fall få till följd att automatiska förlängningar normalt sett skulle vara tillåtna. 29 Detta berörs närmare under arbetets analys och diskussionsdel (se avsnitt 8). 2.4.4 Automatisk avtalsförlängning och negativ avtalsbindning Automatiska förlängningar av avtal ligger till sin konstruktion nära företeelsen negativ avtalsbindning. Som framgår ovan äger negativ avtalsbindning som utgångspunkt inte tillämpning inom svensk rätt (se avsnitt 2.4.2). Likheterna företeelserna emellan framgår bl.a. av att MD har tagit upp frågan om negativ avtalsbindning i sina bedömningar av automatiska avtalsförlängningar. Likheterna framgår också av att en aspekt som tas i beaktande vid bedömningen av om ett avtalsvillkor om automatisk förlängning är skäligt är huruvida förlängningen ligger i konsumentens intresse. Både MD och HD har i sina respektive avgöranden även hänvisat till förarbetsuttalanden kring negativ avtalsbindning. 30 Likheterna kan vidare illustreras av KO:s yrkanden i avgörandena MD 2005:34 och MD 2009:30. 31 I båda fallen hade MD att bedöma avtalsvillkor som stadgade att avtalet förlängdes automatiskt med 12 månader om konsumenten inte sade upp avtalet senast 30 dagar innan den ursprungliga avtalsperiodens slut. 27 Prop. 1970:57 s. 74. 28 Konsumentverket/KO, Promemoria 2011-05-20, Dnr 2011/657, Automatisk förlängning av avtal. 29 Konsumentverket, Automatisk förlängning av avtal, s. 5 ff. 30 Se MD 2005:34, MD 2009:30 och NJA 2012 s. 776, vilka också refereras i avsnitt 6. 31 Domarna refereras och belyses närmare i avsnitt 6. 24