Ljusets barn en resa mot självständighet 1
2 Ljusets barn - en resa mot självständighet Copyright 2012, Eva Lager Ansvarig utgivare: Eva Lager Omslagsbilder: Viktoria Wigenstam (Glommersträsk) Framställt på vulkan.se ISBN 978-91-637-0882-4
Denna bok tillägnas: Mina älskade syskon, ni som gått före. Jag förstod inte DÅ, men NU inser jag vilka stora lärare ni var! Från djupet av mitt hjärta säger jag TACK 3
Prolog ÄNTLIGEN SOMMAR. I morgon är det sista dagen, innan hela familjen går på en välbehövlig semester. Min yngsta dotter, Lisa började sitt nya jobb veckan efter studenten, och hon verkar trivas som fisken i vattnet. Jag förstår inte var tiden tagit väger? Nyss var mina fyra barn små, och då kändes som en evighet fram till den dag de skulle flyga ur boet. Men nu är det bara yngsta dottern som bor kvar hemma. En härlig sprudlande tjej, som förgyller varje dag. Min näst yngsta, Emma, har redan flyttat till eget boende, en lägenhet i en gruppbostad. Hon håller sakta på att utvecklas till en mogen kvinna, och förvånar mig ofta med sin visdom. En glädje fyller mitt modershjärta. När jag ser mina döttrar leka tillsammans och hör deras hjärtliga skratt kan jag känna att vi kommit långt på vår resa. Mitt jobb har inte varit förgäves. Flickorna äger både självkänsla och självförtroende. De tar för sig av livet och sakta men säkert vandrar de längs sin väg mot självständighet. Jag börjar nu inse att ju mer vi frigör oss från varandra, står på egna ben, går våra egna vägar, desto mer kan vi närma oss varandra utan att förlora vårt sanna jag. Men så har det inte alltid varit, det har sannerligen varit en lång, slitsam och krokig resa att komma dit där vi nu är. Kanske jag borde ta det från början? 4
Eva Jag heter Eva och kommer från en syskonskara på nio. Två av mina äldre syskon, Gunnar och Gunilla, tillhörde särskolans värld. Mina erfarenheter av att vara lillasyster till dem har i många avseenden färgat mina upplevelser av att vara mamma till mina flickor, som också kom att tillhöra den här världen. När mina syskon växte upp var synen på funktionshindrade i många avseenden annorlunda än vad den är nu, men till min stora sorg märker jag att många förutfattade meningar fortfarande hänger kvar. Skammen och skulden spelar fortfarande en stor roll i hur vi ser på dessa människor. Redan innan jag var mamma för första gången hade mitt liv som syster till Gunnar och Gunilla hjälpt mig att ta ställning till några, i mitt tycke, viktiga ståndpunkter: Inget av mina barn skulle någonsin få någon vinst av sin ilska, alla mina barn skulle få eget utrymme. Alla skulle känna att de var lika mycket värda, inte på grund av vad de presterade utan helt enkelt bara för att de fanns till. Min berättelse börjar 1982. Då var jag 23 år och väntade mitt andra barn. *** INTE NU IGEN. Jag önskar att jag kunde göra mig osynlig. Bara försvinna från allt. Jag vet att det inte är mitt fel, men jag kan inte hindra skammen som färgar mina kinder röda, hjärtat som försöker smita ut genom halsgropen eller händerna som plötsligt blivit kalla 5
och fuktiga. Jag ser mig omkring i den festprydda lokalen. En av mina bröders nyblivna fru ser besvärad ut. Hennes släktingar sneglar på varandra. De har aldrig träffat vår familj tidigare. Jag kan nästan känna de outtalade frågorna. Det verkar som om de undrar vad det är för släkt hon nu gift in sig i. Nu är det rena rama vildavästernslagsmålet. Det är mina två funktionshindrade äldre syskon Gunnar och Gunilla som lever rövare. Gunnar sliter stora hårtussar från Gunillas hår, hon skriker och spottar. Han både slåss, vrålar och svär. De ord som haglar dem emellan skär som knivar i mitt hjärta. Upptakten till bråket var att Gunnar tänkte lämna över den bröllopspresent som Gunilla köpt. Mina föräldrar ser ut som om de vill vara någon annanstans, och ingen av mina andra syskon rör ett finger för att ingripa. Vi har hela vårt liv fått tillsägelser om att aldrig gå emellan, eller ingripa när vår bror går bärsärkargång. Jag skäms så jag kan dö! Men aldrig att jag skulle våga säga något. Antingen skulle jag åka på en snyting eller så skulle jag få världens utskällning för att jag lade mig i. Förmodligen skulle det sluta med att jag fick skulden för att de höll på. Jag klarar det inte längre, utan flyr skamset ut till ett angränsande rum. Hur många gånger skulle mina syskon få skämma ut både sig och oss utan att någon satte stopp för det? Helst skulle jag vilja lämna hela tillställningen, men då skulle jag väl också bli utskälld. Hur länge ska det behöva vara så här? Gunilla är 28 och Gunnar 31 år, när ska de börja uppföra sig som vuxna? *** 6
Själv är jag 23 år och väntar mitt andra barn. Det är tätt mellan givarna, Anton har inte hunnit fylla två. Hoppas innerligt att ingen av mina barn kommer att bli som min syster och bror. Gunnar är den jag har svårast för, han har alltid styrt och ställt med sin ilska. Alla går på tå, ingen får komma med kritik, sätta gränser eller ställa krav. Säger jag eller någon av mina andra syskon någonting, som på något sätt retar upp honom får vi ofta höra att det är vårt fel om han blir upprörd. *** Jag sätter mig ner och lägger upp mina svullna värkande ben på en av karmstolarna som står uppställda i det rum där jag tagit min tillflykt. Barnet rör oroligt på sig och jag lägger mina händer beskyddande över min stora mage. Nu är det inte många veckor kvar. 7
Min uppväxt NÄR JAG FÖDDES var min äldsta syster nyss fyllda tio. Min pappa var präst så vi flyttade runt en hel del. Jag hann aldrig känna mig riktigt hemma någonstans, var alltid en utböling och mest känd som prästungen, en av alla i den stora skaran. Gunnar och Gunilla som tillhörde särskolans värld, tog mycket av våra föräldrars tid och kraft i anspråk. Församlingsmedlemmar och olika sammankomster krävde också mycket engagemang av båda mina föräldrar. Det blev inte så mycket tid och ork över till mig, så jag fick tidigt lära mig att klara mig själv, en erfarenhet som jag med all sannolikhet haft nytta av senare i livet. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte många gånger saknade en famn att krypa upp i. Egentid, att verkligen bli sedd. Som flicka på sextiotalet skulle man knappt synas och absolut inte höras. Vi fick tidigt lära oss vikten av att uppföra oss, föräldrarna skulle slippa skämmas. Kanske är det därför jag alltid känt mig besläktad med Pippi Långstrump. Hon var min stora idol redan från första början. Hon vågade både synas, höras och gå sina egna vägar. *** När jag tänker tillbaka på min barndom, är det bara minnesfragment som seglar upp likt dimslöjor en tidig höstnatt, de är luddiga i konturen och inte så lätta att greppa. Men några bilder framträder tydligare än andra. 8