Stegen framåt! Case Managment. Jeanette Andersson

Transkript

1 Stegen framåt! Case Managment Jeanette Andersson 1

2 Stegen framåt! Copyright 2012, Jeanette Andersson Ansvarig utgivare: Stegen framåt Framställt på vulkan.se ISBN:

3 Innehåll Förord... 4 Vem är jag?... 5 Anledning till insjuknande... 6 Depression, Panikångest och Tvångstankar... 9 Min rehabilitering - Case Management Tips och Råd Frågor och svar Frågor att arbeta med Fördomar och Myter Hur lever jag idag? Slutord Föreningar

4 Förord Livet är inte alltid så lätt och man utsätts för många olika och ibland svåra utmaningar. En dag var det som om någon sa till mig att det var dags att skriva en form av självbiografi och handbok. Min resa genom svår depression, panikångest och tvångstankar. Jag vill låta andra ta del av den rehabiliteringsform som jag fått och som nu är på framfart i Sverige nämligen Case management. I boken får du min egen berättelse, min rehabilitering och lite om hur jag lever idag. Här finns tips och råd samt verktyg från Case managment tillgängliga och du har möjlighet att själv göra anteckningar. Frågor som kan få dig att tänka efter, svara på och sen återgå till för en återblick och utvärdering. Du kan naturligtvis välja att använda dig av en egen anteckningsbok om du inte vill skriva i boken. Men det kan vara bra att ibland ta fram boken för att se vad det var du skrev första gången du svarade på frågorna. Svaren kan nämligen förändras allt eftersom tiden går. Min önskan är att denna bok ska hjälpa dig och andra att finna hopp och styrka att ta sig framåt i livet. Återhämtning genom Case managment har intresserat mig ända sen jag själv märkte vilken otrolig skillnad och vilket resultat det gav i förhållande till en del andra rehabiliteringsformer. Ett stort tack till inflytelsesamordnare och Case manager Marie Gassne för stöd och uppmuntran till att skriva denna bok. Ett stort tack till min äldsta dotter som ritat omslagsbilden. Jeanette Andersson Faktaruta Case management betyder vård och stödsamordning. Via programmet Integrerad Psykiatri gör brukaren upp mål för framtiden och samtidigt ges stöd i att ta fram behov, styrkor, tillgängliga resurser, kunskapsbehov mm. Detta sker i en integrerad process där alla professionella samt anhöriga runt brukaren involveras och där brukarens egna mål står i centrum för återhämtningen. Den personliga utvecklingsplanen tas fram gemensamt och ett kontinuerligt stöd sker i form av resursgruppsarbete och gemensamt beslutsfattande. 4

5 1. Vem är jag? Här har ni en lite halvtokig, nyfiken och social tjej som heter Jeanette. Jag bor i Tollarp, en liten ort utanför Kristianstad. Jag har två fantastiska döttrar som är och har varit en viktig del i min tid som sjuk. Jag är bipolär 2 men har inte upplevt några maniska skov utan mer varit lite överaktiv ibland (nej, man måste inte se saker, storshoppa, vara vaken på nätterna m.m. för att man är bipolär). Tyvärr skapar många sig en egen uppfattning om hur man är när man har råkat ut för en psykisk ohälsa. Men vi har alla olika personligheter och olika symptom. Många tror det är samma för alla och att söka kunskap på t ex internet kan och är ibland farligt missledande. Prata med oss, lär känna oss och se vilka vi är. Ingen är sin sjukdom. Många av mina vänner kan i dag inte se någon direkt skillnad på mig sedan jag fick min diagnos förutom att jag är stresskänslig och kan få mindre svackor. Jag ägnar mina dagar åt arbete, hushåll, barnen, vänner, och familjen. Promenader, avslappning och bra matvanor är bra att tänka på i rehabiliteringen. Jag älskar sång, teater och vit choklad. Jag föreläser om psykisk ohälsa och är engagerad i den psykiatriska vården. Visst, jag har många järn i elden men det gör inget för jag vet att detta är en del av mig och den kunskap jag i dag har om min sjukdom gör att jag kan leva ett riktigt aktivt liv utan att riskera återfall. 5

6 2. Anledning till insjuknande Som uppväxt på landet omgiven av skogen och djuren torde ju allt bara vara underbart och harmoniskt. Men det fanns saker som fick mig att tvivla att undra vad är det för fel på mig? Min familj och jag flyttade när jag var i förskoleåldern och detta blev en omställning med ny miljö och nya klasskamrater. Jag kände mig utanför och var stundtals mobbad. Jag var inte söt hade definitivt inte de smala formerna och blev kallad för Jumbo!! Jaha tack för det! Vaknade på morgonen och undrade har jag någon att vara med idag? Tack vare min familj kunde jag ändå känna trygghet och kärlek. Komma hem och ibland mötas av mammas nybakta franskbrödsbullar. Mums! Ingen ska tro att det bara är att glömma att man blivit mobbad även om man kommer till en ålder då saker förändras och man plötsligt har vänner. Dåligt självförtroende hade etsat sig fast. Jag var som sagt var mullig, ingen kille ville ha mig så med andra ord då måste man ju vara ful. Eller?? Tacksamt var att jag fick vänner på högstadiet och att jag då hade någon att prata med. Nu kunde jag också glömma bort att jag inte låg på topplistan bland killarna. I tonåren och på vägen in i vuxenvärlden var jag som sagt mullig men usch! Just då såg jag mig som fet och om någon kille närmare sig så ifrågasatte jag hur han kunde vara intresserad av mig. Skaffa glasögon, typ! Trots svårigheter med självkänsla så träffade jag barnens pappa när jag var 22 år och 3 veckor senare blev jag gravid. Barnens pappa var och är fortfarande egen företagare. Många med eget företag får arbeta hårt för att få allt att gå ihop och tyvärr blev mina stunder som ensam hemma väldigt många. Jag började tröstäta och gick upp 40kg på ett år. Har man sen ett dåligt självförtroende i botten så skapas prestationsångest av att hela tiden försöka var duktig och att sökta bekräftelse. - Ser ni, jag har sytt gardiner? - Ser ni, jag har klippt gräset och rensat rabatterna? - Ser ni, jag har levererat mat till anställda och städat inne (man kan inte ha skitigt inne, vad ska folk säga?? ) - Ser ni, jag har handlat och tvättat? Kanske jag skulle uppskattat lite mer beröm men ofta är vi människor usla på att ge beröm men tar tacksamt emot. Jag känner själv ibland att jag uppmuntrat och stöttat andra men inte fått något tillbaka. Då lägger jag ner! 6

7 Jag ställde mer och mer krav på mig själv och samtidigt växte en önskan om att ta sig in i teater och musiklivet. Möjlighet fanns att medverka i en amatörteatergrupp och min tanke var att det är väl klart jag fixar det. Intensivt arbete under kortare tid samtidigt som övriga sysslor. Hur? Men jag är ju stark, jag ska hjälpa, jag fixar detta. Jag fixar detta. Bara måste!! Utbildning! Jag vill! Jag vill! Jag vill! Det blev högskolan och nu blev det riktigt tufft. Arbete, hushåll, företaget, teater, barn, skola och sen prestationsångest av att allt som skulle vara bra. Att jag bara orkade pressa mig själv så hela tiden. Efter högskoleexamen var jag rätt trött men visste inte då att det längre fram skulle ta en total vändning för mig. I början på 2006 föddes vår andra dotter och det blev en fruktansvärd svår förlossning som varade två dygn. Detta gav mig en förlossningsdepression och jag tvingades ta hjälp av min mamma som vistades i stort sett hela första månaden hos oss. Sen hände något som jag efteråt inte lagt till de positiva erfarenheterna av hjälp. Jag tvingades söka till psykiatrin på grund av min depression och väl där så kastades det fram antidepressiv medicin och sen fick jag åka hem med en rekommendation att kontakta kurator. Ingen uppföljning! Inget intresse av att veta vad som hänt under förlossningen! Inget intresse av att följa upp hur medicinen verkade! Inget intresse av att veta hur jag levde! Kuratorn var en katastrof men medicinen gav mig en snabb kick att komma igång och vad gör Jeanette då?? Kör igång till 110 %!! Nu skulle vi flytta, det skulle flyttstädas, inredas i nya boendet, spelas teater, hushållsgöromål och sköta barnen. Ni som är föräldrar vet nog att en ca sexmånaders baby definitivt inte stannar där man sätter den. Hon ville ha full uppmärksamhet och hon har en storasyster som också ville få egen tid med sin mamma. Företaget snurrade på och barnens pappa hade fullt upp med att styra det och arbetade väldigt mycket. Hösten-06 blev jag erbjuden arbete som jourpersonal på en internatskola. Jag visste inte vad som fanns för arbetsmöjligheter för mig efter mammaledigheten. Kanske skulle möjligheten till förlängning som jourpersonal finnas när lillan började dagis så det gällde att ta chansen. Som väldigt social och sprallig tjej kunde detta vara idealiskt för mig att jobba med ungdomar och finnas till hands. 7