Lectio precursoria av Susanne Rosenberg

Lectio precursoria av Susanne Rosenberg Kurbits ReBoot, svensk folksång i ny scenisk gestaltning (Rosenberg, 2013) presentation vid disputation den 31 maj 2013 1. Bäckslutet, Gropen, Norra Gropen... Det är något djupt mänskligt i att man vill namnge det som omger en, det som är inom räckhåll. Både för att kunna prata om det, att kunna säga - vi ses vid Sångsjön, vi börjar i Gropen o.s.v., men också för att det hjälper till att formulera vår uppfattning om världen omkring oss. Ute i skärgården ägde vi förut en liten ö, i stort sett bara en kobbe med några träd, men med ett namn - Halvvägen - och genom sitt namn så gav den massor av information: Den ligger halvvägs mellan något, den är en plats att ta sikte på och kanske vila på. Den definierar vad man kan förvänta sig - att man är halvvägs mellan två platser som man behöver åka emellan. I vårt projekt har vi, ibland kanske omedvetet, gett namn som skapar förväntningar och som hjälper oss att formulera vad vi tycker är viktigt med just den platsen Sångsjön - Mötet - Drömsjön (Rosenberg, 2011) Så skrev jag i min blogg den 17 augusti 2011. Och på sätt och vis kan jag tycka att det sammanfattar vad jag gjort i mitt forskningsprojekt Kurbits-ReBoot. Det handlar om, förutom att skapa ny musik, att synliggöra, att namnge, att verbalisera och att kommunicera det som är viktigt i den konstnärliga processen. Så till stor del handlar min forskning om att skapa former för att kommunicera mina konstnärliga idéer, den tysta kunskapen, både genom de koncepten jag har skapat, genom konserterna, och genom de arbetsmetoder jag utvecklat. Många har nyfiket frågat mig under arbetets gång sedan 2006 vad jag egentligen gör och vad jag egentligen har gjort. Inte bara vad gäller själva innehållet, själva musiken, utan också vad det där med konstnärlig forskning är och vad har det inneburit för mig. 1 Denna text har sitt ursprung i manusanteckningar inför Lectio precursoria vid disputationen den 31 maj 2013 och texten har därför en talspråklig och muntlig karaktär. Texten skall därför betraktas snarare som en utskrift av en muntlig presentation än en fullödig skrift i egen rätt. För skriftlig presentation av arbetet Kurbits-ReBoot, svensk folksång i ny scenisk gestaltning hänvisas därför till den skriftliga delen som man finner i bokform och kan beställas från www.uddatoner.com eller ladda ner i pdf format t.ex. här : http://kmh.divaportal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:622468 1

Många undrar också vad jag har lärt mig, om jag har utvecklat någon ny kunskap, eller snarare - har jag lärt mig något som jag inte redan kunde? Många har också undrat om jag inte gör precis det som jag alltid har gjort, men att det nu plötsligt heter konstnärlig forskning. Låt mig ta en sak i taget. Låt mig börja med frågan har jag lärt mig något? Ja det tycker jag att jag har gjort. Rent övergripande så har jag genom mitt forskningsprojekt under de här åren kalibrerat, förtydligat mina egen konstnärliga val, min konstnärliga kompass. Vad jag vill göra. Jag har kommit underfund med mycket mer vem jag är som sångerska och formulerat för mig själv en plattform som jag har valt att kalla för den skapande interpreten och jag tror att det är många just här idag som kan känna igen sig i den rollen. Alltså att vara både den som interpreterar, tolkar, skapar, komponerar, arrangerar, improviserar, varierar i stunden. En skapande interpret. Att komma fram till det har givit en viktigt utgångspunkt för mig. Det jag också har lärt mig är att även om det jag gör är annorlunda (än vad andra gör) så kan det vara intressant för andra - och det ger faktiskt ett viktigt perspektiv på mitt eget skapande. Har jag skapat något nytt? Rent konkret har jag utvecklat en konsertform för mitt eget musicerande som handlar om att sätta in folksången i en scenisk ram - ca 50-60 minuter lång svit av musik, i ett svep- utan mellanliggande pauser, presentationer eller applåder. - I en scenisk form med ljus & ljud där det musikaliska berättandet står i fokus (inte det semantiska) och för säkerhet skull har jag också gett denna form ett namn - En folksångperformance. En annan sak som jag rent konkret kalibrerat fram genom åren är ett utvecklat instrumentarium och i det ingår inte bara folksångens/ röstens uttryckskvalitéer, med alla dess ljud, rop, läten, kulning, trallning och olika sångsätt, utan också klick, klapp, knäpp, spel på mungiga, lergök, klockor och nu senast också loop-pedal. Sammantaget så utgör allt detta mitt instrumentarium som jag inte hade innan jag började min resa. Varför har jag då velat göra denna folksångperformance? För att svara på den frågan måste jag gå tillbaka till mitt möte med t.ex. vissångerskan Eva Eriksson, hemma i hennes kök och den upplevelse av närvaro som jag upplevde där: Jungfrupink! Så säger Eva [Eriksson]. Hon tittar ner i kaffekannan med kokkaffet när hon tar den från spisen, de vill man ju inte ha,åsså skrattar hon, Åsså sjunger hon en visa som just då kommer för henne, en association, som kanske inte hade dykt upp riktigt annars. Vi är på besök, hunden ligger på golvet, kaffekoppar på bordet. Så sjunger vi tillsammans. Vi är i ett nu. (Rosenberg, n.d.) Jag har försökt att med utgångpunkt från mina egna upplevelser av nukänsla i folksång, skapa ett associativt musikaliskt berättande i en scenisk gestaltning - En folksångperformance - Jag har prövat att ta med mig de kvaliteter i framförande och sångsätt som jag upplevt som centrala och skapat en form för att använda dem på ett nytt sätt i vår tid. Det jag då t.ex. har kommit fram till är att mina musikaliska berättelser behöver pågå under en längre tidsperiod för att publiken och lyssnaren ska få plats att träda in i denna specifika värld. Det har alltså varit nödvändigt att skapa ramar för ett längre musikaliskt berättande som ger tid åt att låta små 2

variationer få ta plats. Att ge utrymme för ett närvarande i stunden. Idag är längre stunder av absolut närvaro sällsynta och vi lever i en uppmärksamhetsekonomi 2, där många slåss om vår uppmärksamhet och vi hela tiden störs av korta avbrott. En värld där ingenting får hålla på längre än tre minuter i taget. Jag har velat ta med mig den upplevelse som jag själv haft i t.ex. Eva Erikssons kök, av koncentration och närvaro, för att lättare skapa utrymme för en starkare upplevelse /närvaro genom att låta något få hålla på längre, i en form där man inte hela tiden blir störd av andra intryck. I min folksångperformance har jag försökt att rigga för variation och improvisation genom att utgå ifrån idéen att visan uppstår i ett nu, något som jag hämtat från folksången - Och tanken att nuet är det rätta elementet för en sång att existera i. Så här beskriver t.ex. den amerikanske forskaren Bertrand Harris Bronson det: What such singers have in mind is a melodic idea, not a note-for-note record; and what any one else will learn from their singing is inevitably be likewise the idea of a song, because it is too fluid for any other kind of record to be captured, except by mechanical means. (Bronson, 1969) Jag har använt Bronsons och andras tankar och provat dem genom att använda dem i min folksångperformance i konstnärlig praktik, t.ex. genom att, när jag sjunger en lång ballad, istället för att lära mig den som en melodi med ett antal strofer, istället ta hjälp av balladens fasta uttryck och mönster och låta balladen träda fram, ta gestalt på nytt, på motsvarande sätt som det t.ex. Bronson och andra beskriver. Men jag har också utvecklat former för hur jag kan skapa en improviserad flerskiktad musik med bara min egen röst, genom att kombinera olika delar av mitt instrumentarium samtidigt. Också det för att skapa en associativ väv av musik. Jag har använt mig av kontrast och överraskning, kombinationer av ljud, melodier i olika lägen för att skapa detta. Nu kan man fråga sig om jag inte hade kunnat göra detta ändå? Utan att jag kallar det för konstnärlig forskning. Faktum är att det tror jag inte riktigt. Någonting hade jag ju självklart gjort. Jag är ju sångerska och jag har alltid skapat och gjort nya saker och ställt mig frågor i min konstnärliga praktik. Men det som gör skillnaden är att jag också här har dokumenterat hur jag har gjort detta. Vilket gör att jag kan lärt mig något av det jag gjort även i perspektiv. En annan sak är att jag fått tid att göra detta - Att kunna arbeta med ett projekt under en längre tidsperiod. Jag har dessutom fått feedback på det jag gjort, vilket har gett inspiration till att prova nya vägar, nya saker. Genom att jag kunnat gå tillbaka: läsa, lyssna, titta, har jag fått syn på strukturer och sådant som varit viktigt för mig i processen och reflekterat över det igen för att ta med mig det vidare. Att jag t.ex. har dokumenterat arbetsprocessen med hjälp av skriftliga reflektioner, musikaliska skisser, mm. och skapat verktyg och arbetsmetoder under tiden har gjort att jag fått syn på hur min konstnärliga arbetsprocess fungerar. 2 uppmärksamhetsekonomi är ett begrepp som myntats av vetenskapsförfattaren redan i slutet av 1990-talet av Tor Nørretraders (Nørretranders, n.d.) 3

-Jag har t.ex. märkt att vissa idéer gärna dyker upp igen, kanske för att de vill bli provade. -Och att jag gärna vill hålla allting öppet till sista stund i skapandet, jag vill inte lägga fast saker för tidigt. Jag känner igen mig i videokonstnären Eija Liisa Ahtola som säger: Det är aldrig klart hur verket ska bli när man börjar. Men sedan skapar verket på sätt och vis sig självt. Det är när en process får förbli öppen som det verkligen händer något. Och vid en viss punkt tar verket självt över och man ser på när det blir till. (Ahtola, 2012) Men vad har jag då kommit fram till när det gäller den konstnärliga arbetsprocessen? Jo, först en period av reorientering, sedan dyker en idé upp som till slut får ordentligt fäste. Idén får sedan vila, ligga till sig, jäsa, tills det börjar närma sig skarpt läge (t.ex. en konsert). I de fem olika projekten har det funnits en stor likhet i hur jag har gått från de första tankarna till den färdiga föreställningen (och här kanske några kan känna igen sig eller kanske andra inte alls!) Alla projekt har börjat med en turbulent reorienteringsfas, där idéer och tankar associativt kastas runt och rört sig i ett tyngdlöst tillstånd och låtit sig fångas in och betraktats, provats och förkastats, eller utvecklas vidare. Efter det en kreativ fas i ett flow- liknande tillstånd med både njutning och vånda Så landar idén på något sätt. Tyngdlösheten försvinner och ersätts av en tyngdkraft, en jordnära känsla, en klarhet och idén faller ut i form av en skiss, en text, en programförklaring eller en formulerad tanke. När detta är gjort uppstår återigen en turbulent öppenhet där mängder av idéer överfaller, men från ett nytt håll. Hjärnan kokar över, det är som om alla dörrar står på vid gavel. Därefter följer en period av vila. Och kanske är det först då som idén eller konceptet verkligen tar form, genom att det får»ligga på jäsning«, får ligga till sig, växa ihop. När sedan en urskiljbar deadline närmar sig så tar det konkreta arbetet vid, som sker i en konstant dialektik en växling mellan att sjunga, skapa scenerier, skriva musik, spela, öva osv. tills dagarna innan premiär då verket så att säga har skapat sig själv. För mig har det varit viktigt att få syn på denna upprepade kreativa process, som kommit igen, och igen, inte för att våndan i skapandet på något sätt har blivit mindre med tiden. Så är det inte alls. Men en känsla av igenkänning ger ändå ett visst perspektiv på våndan som gjort att jag bättre kunnat fokusera på det jag gör istället för på själv våndan så att säga. Att ändå vara lite lugn i att det kommer att funka - Som t.ex. när jag förberedde det här som jag här just säger! Att jag har tagit mig från frågeställningar, via dokumenterad arbetsprocesser till den färdiga musiken och sedan reflekterat över detta skiljer det från annan konstnärliga verksamhet som jag alltid gör och har gjort. Den holländske musikteoretikern Henk Borgdorff definierar konstnärlig forskning i följande tes (i min översättning). Konstnärlig verksamhet kvalificerar sig som forskning när syftet är att bredda vår kunskap och förståelse genom en nyskapande undersökning. Det börjar med frågor som är relevanta för forskningskontexten, och använder metoder som är lämpliga för studien. Processen och resultaten av forskning dokumenteras på lämpligt sätt och sprids till forskarsamhället och till den breda allmänheten.(borgdorf, 2006) Och den sista delen - att sprida detta, är ju just det jag gjort med mina projekt och min text och gör här och nu. 4

Jag har kalibrerat mitt instrument. Jag har utvecklat en för mig ny föreställningsform. Hittat nya metoder för att skapa nukänsla och uppnå flow i ögonblicket med verktyg som improvisation och variation. Jag har fått syn på min egen konstnärliga process. Inventerat och använt mängder av arbetsmetoder som blogg, musikskiss, vanliga skisser, tankekartor, noter, bilder, film. Utvecklat konstnärliga koncept och arbetsmetoder. Allt detta har skapat ny kunskap hos mig själv och genom att jag nu kommunicera detta på olika sätt så kan också andra ta del av det. Men ibland får jag också frågan och ställer mig den - kunde inte någon annan gjort detta åt mig? Är det viktigt att det är just jag själv forskar på - så att säga på mig själv - på min egen konstnärliga verksamhet? Jag är ju både subjekt och objekt. Vad jag har lärt mig är att just den unika möjlighet som jag har som konstnär, - att kunna värdera mina erfarenheter i det konstnärliga skapande vad som är viktigt - tror jag inte är möjligt om man inte är en del av det man beskriver. Det handlar mycket om att kunna förstå valörerna i det man gör. Många av de saker som jag lärt mig, de nya kunskaper jag fått, är svåra att fånga in, svåra att beskriva på annat sätt än genom sig själv, genom musiken, men inte desto mindre viktiga för det. Låt mig göra en jämförelse - Jag tror att alla som någon gång badad i havet vet precis hur det känns, och vet något om detta, även om känslan är svår att beskriva. En mängd olika aspekter är unika för den upplevelsen: Man kan uppleva densitet, temperatur, känslan av tyngdlöshet, en mängd aspekter som är svåra att beskriva utan den unika upplevelsen av att ha badat i havet. På samma sätt tror jag att det är när det gäller att beskriva hur det är att vara i en konstnärlig process, man behöver äga upplevelsen av det, för att kunna beskriva den. Men på samma gång är betraktandet på distans också värdefullt, och kan ge andra typer av reflektion som är väsentliga för att beskriva en konstnärlig process (att fråga de som badar i havet hur det känns t.ex.) Jag har ofta fått frågan om jag tycker att jag verkligen kan ha en distans till det jag gör och då måste jag säga att för mig är den frågan felställd. Det finns en aspekt som är absolut när det gäller att förstå sin egen process och den är tid, d.v.s. för att jag själv skall få distans till det jag gör så behöver det helt enkelt gå tid. Men den aspekten är inte unikt för just det jag gör, utan gäller nog för alla andra också oavsett forskningsinriktning. Det jag kommit fram till är alltså att det går att säga unika saker om en konstnärlig process både nu och efter en tid. Men den unika upplevelse jag har som avspeglas i mina reflektioner kring skapande går inte att ersätta med ett utifrån-perspektiv, men däremot kan intressanta möten ske mellan dessa olika perspektiv. Vad kan nu någon annan ha för glädje av det jag gjort? Jag tror att det spännande med konstnärlig forskning är att det bland annat kan ge andra en 5

unik inblick i en konstnärlig process. Det är min unika process jag beskriver. Men det är inte för den skull givet att mina upplevelser är så unika utan att de inte kan delas av andra, de kan snarare skapa igenkännande i den kontext jag befinner mig i och kanske också i andra kontexter. Men den kan också ge ny kunskap rent konkret. - De arbetsmetoder jag utvecklat - De konstnärliga koncept som jag skapat - Det är inte troligt (och inte heller önskvärt) att någon annan kommer till samma resultat som jag med dessa arbetsmetoder och konstnärliga koncept. Den amerikanske modernistiskt målaren Robert Jay Wollf beskriver det på pricken: Tradition is not a form to be imitated but the discipline that gives integrity to the new. Källor Ahtola, E.-L. (2012). Parallella världar. (M. Museet, Ed.). Stockholm: Moderna Museet. Borgdorf, H. (2006). The debate on Research in the Arts. Bronson, B. H. (1969). Mrs Brown and the Ballad. In The Ballad as Song. Berkley and Los Angeles: University of California Press. Nørretranders, T. (n.d.). Platsen som inte finns, en bok om internet. Rosenberg, S. (n.d.). Dagbok från den konstnärliga processen. Unpublished. Rosenberg, S. (2011). Sångspår - En blogg om arbetet med projektet Sångspår och Drömlandskap. Sångspår - En Blogg Om Arbetet Med Projektet Sångspår Och Drömlandskap. Retrieved from http://sangspar.wordpress.com Rosenberg, S. (2013). Kurbits-ReBoot, svensk folksång i ny scenisk gestaltning. KMH and Sibeliusacademy. KMH and Sibeliusacademy, Stockholm. 6