Den som är satt i skuld är icke fri. Johannes Persson 2012-10-30

Den som är satt i skuld är icke fri Johannes Persson 2012-10-30

När jag en gång för länge sedan var på väg ut i vuxenvärlden ville min far ha ett allvarligt litet snack med mig. Det handlade såklart om pengar, och jag lyssnade såklart bara med ett halvt öra. Samtalet slutade med att han såg på mig med allvar i blicken, drog in luft och lade sin hand på min axel. En sak lärde min far mig, sade han, och det är att man aldrig skall låna pengar. Den som är satt i skuld är icke fri, sade far min, men jag lyssnade inte på honom. Kan jag lära dig något, min son, så är det att pengar skall man låna till investeringar, och inte till konsumtion. Glöm aldrig det. Efter det så pratade vi inte så mycket mer. Han stretade vidare med sitt på företaget, och jag flyttade hemifrån och började läsa vid universitetet. Och så dog han, och jag flyttade hem igen och tog vid där han slutade. Jag har inte haft något allvarligt litet snack med min son ännu, men om jag får möjlighet till det någon gång i framtiden så har jag ett litet tillägg till min släkts samlade visdom: den som lånar pengar är satt i skuld och därmed icke fri, men man kan låna om man lånar till investeringar och inte till konsumtion. Så långt far och farfar. Mitt lilla bidrag är enkelt: låna gärna pengar om du behöver, men låna för helvete aldrig någonsin av juggarna. Företaget är det enda som jag minns som en konstant i livet, förutom mammas bleka ansikte och hennes sladdriga makaroner. Människor kom och gick, men företaget bestod, mitt i Smålands mörka hjärta. Farfar startade upp det en gång i tiden med två tomma händer och sitt anletes svett, som han brukade säga när någon verkade intresserad. Far 1

tog över när han dog, flyttade ruljangsen från det lilla skjulet i Underryd till den nya fabriken i Gnosjö, och fick affärerna att blomstra. Bockad tråd var vår produkt, och har du någonsin använt en klädnypa så kan du vara säker på att metalltråden som höll samman klädnypan bockats i vår fabrik. Man skulle kunna tro att en sådan produkt i princip säljer sig själv, men det går faktiskt att misslyckas även med bockad tråd. Företaget blomstrade i mina fars händer, men vissnade snabbt och dog när jag kom in i bilden. För visst var jag helt fel person att ta över verksamheten. Räkna kunde jag ju inte, och någon ledargestalt var jag ju inte heller. Och inget kunde jag ju om företagsamhet och ekonomi eftersom jag läst religionshistoria och religionsfenomenologi på universitetet i stället för att gå på Handels som min far ville. Kanske närde han ett hemligt hopp om att jag till slut skulle ta reson och byta inriktning på mina studier, men han sade aldrig något till mig utan uppmuntrade mig i stället pliktskyldigast i det jag gjorde. Och sedan dog han ju, som sagt, och jag fick ensam och illa förberedd ta över skutan och försöka segla den i land. Pengar var inget problem. Inte till en början i alla fall. Företaget var statt vid god kassa när jag kom in i bilden, och orderboken var fulltecknad. Vi hade arbetat upp goda relationer till våra kunder och till våra leverantörer, och företaget hade ett gott anseende i bygden. Och med det nöjde jag mig. Jag lät mig invaggas i en falsk säkerhet 2

om att om jag bara fortsatte precis som min far hade gjort så skulle allt fortsätta att vara lika bra som när han gjorde det. Jag gick igenom hans kalendrar och anteckningar som han sparat och lade upp ett program som till största delen byggde på det som han gjort. Inte i minsta detalj givetvis, men i det stora hela gjorde jag precis som han. Det var styrelsemöten och huvudmannaskap och välgörenhet och idrottsklubben och logen och musikskolan och ärtsoppa på torsdagen och bastu på fredagen och stipendier och sponsring och till slut gick all min tid åt till att gå vidare i min fars fotspår. Att tiderna förändrades i världen lade jag inte så stor vikt vid, och sakta men säkert urholkades företagets alla fundament: ekonomin dalade, både kunderna och EU ställde allt högre krav som vi bara med svårighet kunde uppfylla, och leverantörerna slarvade och blev alltmer opålitliga. Det första skrämskottet kom när en av trotjänarna ertappades med att fiffla med bokföringen, vilket i princip var riskfritt då jag ändå inte förstod något av debet och kredit, men eftersom han samtidigt hade prasslat med en av kanslisterna och hans fru fått reda på det så kom allt det andra upp i ljuset också. Därefter upptäcktes brister i hanteringen av miljöfarligt avfall sedan värmepannan exploderat i källaren och ingenstans i fars kvarlåtenskap stod något att finna om hur man hanterar sådana situationer. Ekonomin och företagets goda anseende var alltså rejält på svaj redan före 9-11, men i efterdyningarna på terrordådet satte nedgången fart på allvar och jag fick allt svårare att hänga med i svängarna. Det ena 3

följde på det andra, och till slut stod jag inför fullbordat faktum: vi hade en stor order med kort leveranstid och vi hade allt som behövdes för att klara leveransen. Allt förutom tråd. Och tråd är ju, som ni säkert förstår, ganska viktigt i sammanhanget. Leverantören, en gammal vän till min far och en av dem som jag träffade regelbundet i logen och i herrbastun på fredagseftermiddagarna, hade blivit uppköpt av ett företag som inte såg mellan fingrarna med försenad betalning, och hade därför krävt förskottsbetalning för att leverera den livsviktiga tråden. Och några pengar till att betala i förskott hade vi ju inte. Eller jo, pengar hade vi ju, men inte så det räckte för att blidka chefen på tråddragarföretaget. Jag pytsade in allt jag hade och lånade upp min del av huset till taknocken och sålde bilen till ett våldsamt underpris. Att belåna huset var inte helt problemfritt eftersom min fru ägde den andra halvan. Hon hade tagit barnen, lämnat mig och flyttat hem till svärmor i väntan på att jag skulle flytta ut. Hon ville inte ha något med mig att göra förutom när det var dags att betala räkningarna eller när hon ville ha en sittning om den förestående bodelningen tillsammans med sin advokat. Men 50 000 kronor saknades, och fick tråddragaren dem före fredag klockan 15.00 så skulle det inte komma någon tråd på måndag morgon. Och snart var det fredag, och några pengar hade jag inte. Jag lirkade litet med receptionisten så att jag kunde få loss en lunchkupong, helt stick i stäv med gällande regler om lunch och representation, och gick 4

ned till hotellet för att äta en dagens. Mitt anseende som företagsledare var milt sagt lågt, och till och med min fars äldsta och trognaste vänner vände bort blicken när jag kom in i matsalen. Med skammens rodnad på kinderna satte jag mig ensam vid ett bord och petade litet på potatisen och kåldolmarna på tallriken. Lingonsylten och brunsåsen ingick en lycklig förening framför mina ögon och koagulerade tillsammans när maten sakta svalnade av, och jag skulle precis resa mig för att gå när någon drog ut stolen mitt emot mig och satt sig ner. Han hade blå jeans, midjekort svart skinnjacka och svarta sneakers. Det mörka håret välfriserat och bakåtstruket och guldkedjan med den ortodoxa kyrkans kors utanpå den vita t-shirten. En slät guldring på vänster ringfinger och fyra kyrilliska C ordnade runt ett kors tatuerat med blått bläck på det högra. Ett stort leende på läpparna och den där varma blicken i ögonen som man bara får av vänner man haft hela livet och som inte går att förställa. Tjena Dejan, läget? Tjena! Jo bra, och du? Alltid bra med mig, vet du väl! Inte vad jag hört, kompis. Dejan och jag har känt varandra sedan lågstadiet. Eller kanske till och med tidigare, men det var först när vi gick i samma obs-klass i åttan som vi fann varandra. Och så hängde vi i samma rökruta på högstadiet och i gymnasiet, bjöd varandra på cigg när den andre inte hade och garvade åt samma gamla skämt om och om igen. Vi halsade sprit ur 5

samma flaska bakom ishallen och han fixade billiga starköl från jugoslaviska föreningen de gånger jag inte fick loss några genom mina vanliga kanaler. Vi kom ifrån varandra litet när jag flyttade till Göteborg och pluggade, och ännu litet mer när han åkte ned till Balkan i början av 90-talet. Han var nere i flera omgångar, och skall man tro allt som sägs så var han med i Srebrenica och han var en av Arkans tigrar och Gud vet allt. Likaså kom han hem till Sverige efter den sista rundan som ett fullblodspsycho, och har sedan dess suttit både en och två gånger i svenskt fängelse. Om man får tro allt man hör, och det gör inte jag. Dejan var min vän, oavsett vad folk sade om honom. Och kanske är det så att man inte är sjukare än de man umgås med, vad vet jag. Där satt han i alla fall, och han verkade ha bättre koll på min situation än vad jag hade själv. Han lassade in mat i munnen och pratade oavbrutet, drack ur både sin Ramlösa och min, och tände till slut upp en cigarrett trots att det varit rökförbud på hotellet i många år. Och ingen sade något. Servitriserna gick förbi flera gånger och bara log mot honom. Litet ansträngda leenden kanske, men bra mycket trevligare än när de log mot mig. De bar ut våra tallrikar och kom tillbaka med kaffe, och när kaffet var urdrucket och det blivit tyst omkring oss så kom vi till pudelns kärna: jag kunde få låna pengarna till bra villkor, kompisar emellan förstås, om jag kunde tänka mig att ta emot en eller annan försändelse till godsmottagningen på företaget. Försändelser som givetvis var helt justa, och som bara skulle 6

adresseras om och skickas vidare till en adress som jag skulle få skickad till mig via sms. En kontantkortsmobil fick jag med på köpet. Helt just och helt ofarligt förstås, och jag slog till. Vi var ju gamla kompisar trots allt. Klockan 15.00 på fredagen klev jag in på tråddragarens kontor med pengarna i en svart attachéväska. Litet smaklöst och amatörmässigt kanske, men vad gör man? Hade jag haft tid så hade jag väl kunnat lösa det litet snyggare, men nu var det tajt och då får man vara flexibel. Dejan väntade utanför i sin svarta BMW. Tråddragaren satt där bakom sitt skrivbord och läste och lyfte knappt på ögonen när jag kom in. När han väl bevärdigade mig med en blick så kunde jag se föraktet i hans ögon så tydligt att jag egentligen inte hade behövt höra det han sade. Ta bort dina knarkpengar, sade han. Någon tråd blir det inte vare sig nu eller sedan, och jag vill inte ha något mer med dig att göra. Packa dig härifrån nu och tacka Gud för att far din och hans far i sin tur slapp uppleva den här dagen. När jag kom ut med väskan i handen och blicken i marken klev Dejan ut ur bilen. Han rättade till skinnjackan och mötte mig halvvägs och jag såg med en gång att han förstod vad som hänt. Ville han inte ha pengarna? Nej Och ingen tråd får du heller? Nej men 7

VAFAN. Nu jävlar. Nu jävlar. Han gick tillbaka till bilen, öppnade luckan till skuffen och tog ut en verktygsväska. Med den i handen styrde han stegen mot entrédörren jag just kommit ut ifrån, och drog med mig i farten. Nu jävlar. Han knuffade in mig på tråddragarens kontor och smällde igen dörren bakom sig. Nu jävlar. Bakom skrivbordet krympte tråddragaren ihop och han sneglade på telefonen som stod framför honom på skrivbordet men insåg snabbt vilken dålig idé det skulle vara. Dejan lade ned väskan på skrivbordet och knäppte upp låsen. Han tittade på tråddragaren innan han lyfte på locket. I väskan fanns det två saker: en sekatör i rostfritt stål och en automatpistol, båda i snyggt utskurna hål i grått skumgummi. Nu jävlar. Han tog upp både pistolen och sekatören, tog sekatören i vänster hand och pistolen i höger, och lutade sig över skrivbordet. Det enda som hördes var ljudet av våra andetag och av tråddragarens snörvlanden. Efter ett par sekunder hördes ljudet av vätska som droppade ner på golvet och lukten av gubbkiss spreds i rummet. Du skall ta emot pengarna, lämna en kvitto och leverera det på min kompis beställer. OK? Måndag morgon, 06.00 på lastbryggan. Räcker det? Han såg på mig, och jag nickade. Bra. Då är vi överens. 06.00 på lastbryggan. Annars jävlar. 8

Han lät orden ringa ut och när tystnaden lagt sig i rummet gav han tråddragaren en sista blick innan han omsorgsfullt lade tillbaka sina verktyg i väskan och stängde locket. Han knäppte igen låsen och såg på mig, och sedan tillbaka på tråddragaren, som med darrande händer skrev ut ett kvitto och räckte över det utan att se upp. Är vi klara här? Jag nickade. Du vet. Nadja fyller år i nästa vecka. Typ sjutton. Tråddragaren andades tungt och stirrade ursinnigt på Dejan. Fast egentligen har hon ett par år kvar till sjutton. Du vet. Ni känner ju varandra. Jag vet, du vet, Nadja vet, men din fru inte vet. Ajna va? Din fru? Och jag har bilder också. Du vet. Säger mer än hundra ord. Han tog verktygsväskan i handen, jag lade upp attachéväskan på skrivbordet och lämnade över pengarna. Dobro. Alla glada. Nu tar vi helg! Och så gick vi ut genom dörren, tråden levererades till lastbryggan till 06.00 på måndag morgon, vi bockade, packade och levererade och allt var frid och fröjd. Eller inte. Sextio dagars kredittid efter leverans hade jag räknat med. Att kunden skulle gå i konkurs innan fakturan hade betalats var mer överraskande, och det faktum att det nu skulle bli mycket svårt att få tillbaks ens en del av de pengar som företaget och jag själv låg ute 9

med var kanske inte särskilt oväntat i ljuset av det som skett. Inte särskilt oväntat kanske, men inte heller frid och fröjd. Banken gjorde processen kort med mig. Rent juridiskt så var de ju tvungna att följa regelboken men i praktiken var jag rökt och jag visste det. De visste det. Alla visste det. Banken ägde ju min del av huset mer än vad jag gjorde, och även om jag formellt sett kunde bo kvar under en övergångsperiod så sågs det inte med blida ögon av min fars gamla vänner. Min närvaro var icke önskvärd, det var tydligt, så jag tog mitt pick och pack och flyttade in i fars gamla kontor på företaget. Mina kläder och några få personliga ägodelar kunde jag ledigt packa ned i två resväskor, och dagen efter jag flyttat ut hade min fru, bankdirektörens dotter, flyttat in igen och slängt ut återstoden av mina ägodelar på gräsmattan. Lädersoffan på fars kontor var oväntat bekväm att sova på, och duscha kunde jag ju göra i personalens omklädningsrum. Man kunde kanske inte laga till några trerättersmiddagar i pentryt, men ravioli på burk gick det att värma, och så mycket porslin fanns det att tillgå att jag inte behövde diska så ofta. Det störde ju ingen att jag bodde där heller, eftersom ingen längre kom till jobbet sedan jag ställt in utbetalningen av lönerna. Det var tyst och lugnt nu när maskinerna inte gick längre, och med undantag av brevbäraren och enstaka telefonsamtal från försäljare så fick jag vara i fred. De som jag var skyldig pengar visste ju att det ändå inte var någon idé att ringa. Några pengar fanns ju inte att få hur mycket de än försökte. 10

Maskinerna stod stilla, och rasslet av tangentbord och räknemaskiner hade tystnat det också. En av trotjänarna kom in en gång i veckan och sorterade den inkomna posten i högar under tystnad. Högarna av kravbrev och betalningspåminnelser växte för varje vecka som gick, men snart sinade även den strömmen. Slutligen kom en låssmed och bytte lås i ytterdörren, men då hade jag gömt mig i en gammal dörrnisch bakom lagerhyllorna i ett förrådsrum längst in på företaget och jag vågade mig inte fram innan jag räknat till hundra fem gånger tyst för mig själv. Min enda väg in och ut nu gick genom ett fönster på baksidan som jag var tvungen att lämna olåst när jag skulle cykla till grannbyn för att i skydd av mörkret handla det allra nödvändigaste. Det var också genom fönstret som jag fick ta in de paket som brevbäraren lämnade på entrétrappan. Paketen som kom från Serbien och som alla innehöll maskindelar, och som jag försåg med nya adresslappar med mitt eget företag som avsändare och skickade vidare till nya adressater. Adresserna, som alltid var olika, fick jag skickade till mig via SMS till min kontantkortstelefon. Jag skickade ett meddelande att paketet kommit, och fick en adress som svar. Men inte var det några maskindelar i de paketen, det kan jag garantera. Somliga var små och kompakta, och andra var större och luftigare, men innehållet var nog snarare papper eller piller än metall och stål. Vid ett tillfälle hade tejpningen spruckit upp, och jag kunde med egna ögon se den stora påsen med vitt pulver som låg i paketet. Jag tejpade om, satte på en adresslapp och skickade det vidare utan att tänka mer på saken. 11

Dejan kom ofta förbi och hälsade på. Ibland var han på gott humör som den gamle fina Dejan jag känt så länge, men allt oftare var han surmulen och ibland till och med hotfull. Han undvek nogsamt att befatta sig med någon av de serbiska försändelserna, men han uttryckte sitt gillande över att allt fungerat så bra. Några pengar ville han inte ha, inte till att börja med i alla fall. Man åderlåter inte sina gamla kompisar, sade han. Jag vet att jag får mina pengar tillbaka en dag, och jag vet att du gör ett gott jobb med paketen. Alla glada. Och så höll det på. Jag sov på soffan och åt ravioli på burk, tog emot och skickade vidare suspekta paket till olika adresser, och jag fick klättra in och ut genom ett fönster på baksidan när jag skulle uträtta mina ärenden. Jag väntade alltid tills mörkret lagt sig innan jag gav mig ut, och i skydd av mörkret kunde jag följa min familjs liv genom de fönster där gardinerna inte var neddragna. Jag hukade i tujaträdens skugga och såg hur de åt och gjorde läxorna, hur de såg på tv och hur de gjorde sig redo för natten. En kväll när jag ställde upp min cykel på utsidan av garaget stod en svart BMW på uppfarten. Det hade blivit sent på kvällen, och jag hade väl egentligen inte tänkt mer än att åka förbi för en snabb titt, men nu när vi fått så fint besök så kunde jag väl i alla fall få en liten inblick i vad som skedde. Ljuset i barnens fönster var släckt, och antagligen så sov de allaredan. I teverummet däremot var det ingen som sov. Storbildsteven på väggen flimrade i kvällsmörkret, och ljus var tända i hela rummet. Jag lämnade min utkikspost i skuggan mellan tujaträden 12

och smög mig försiktigt närmare. Mitt på gräsmattan låg vårt bröllopsfoto i sin ram med glaset krossat. Någon hade bränt bort mina ögon med en cigarrettfimp, och där mitt skrev varit fanns det bara ett stort hål med svedda kanter. Jag stannade inte ens upp för att titta utan fortsatte tyst fram mot fönstret. På fönsterbrädet stod värmeljus på rad i sina runda glashållare. Rosa ljus och gröna. Rosendoft och pistage. På teveskärmen gav Mel Gibson nya namn till de kinesiska maffiabossarna. Groucho, Chico, Harpo och Fucko. På soffbordet stod min flaska med Oban single malt-whisky. 14 år gammal - god smak hade han i alla fall. Bredvid whiskyflaskan stod ett askfat, en skål med jordnötter, två höga glas, fulla till hälften, samt en pet-flaska med cola. I soffan satt Dejan med benen brett isär och drog djupa halsbloss på sin cigarrett. Han lutade huvudet bakåt och blåste röken i plymer upp mot taket med ett närmast extatiskt uttryck i ansiktet. Mellan hans ben stod min fru på knä med läpparna slutna kring hans svullna kön. Jag kom precis lagom till den stora finalen. Förstrött smekte han henne över nacken innan han plötsligt tog ett resolut tag i nackhåret på henne och drog hennes huvud ned och ned och ned och med kroppen i en båge vrålade han ut sin orgasm så högt att det hördes ut till mig. När krutröken skingrats kröp hon upp bredvid honom och han lade sin arm om henne och drog henne intill sig. De läppjade på sina drinkar och återgick till att se på filmen. Där satt han, den jäveln, i min fina skinnsoffa, åt mina jordnötter, tittade på min storbildsteve och blev 13

avsugen av min fru. Och blandade grogg på ICA-cola och min finaste whisky. Förbittrat lufsade jag tillbaka till min cykel och åkte hem till kontoret. 14

Magi handlar i grund och botten om två saker: vilja och riktning. Resten är utbytbart. Den som utövar magi använder sin vilja och ger den en riktning och han gör så för att uppnå sitt mål. Skillnaden mellan religion och magi är glasklar: den religiöse bevekar med sina böner och magikern befaller och besvärjer. Min relation till Gud var dessutom frostig, mest från min sida. Han hade aldrig svarat, och jag hade slutat fråga. Och man kan ju inte be Gud om det som jag ville. Alltså återstod ju bara det andra alternativet. Magi. Vilja och riktning. Ju starkare vilja hos magikern, och ju säkrare han är på att rikta sin vilja, desto större mål kan han uppnå. Desto större mål. Mitt mål var enkelt: att göra mig av med min gamla vän som blivit min nya plågoande, Dejan, och det skulle jag ju knappast kunna be Gud om, eller hur? Kunde jag bara bli av med honom så skulle jag säkert kunna reda upp allt det där andra sedan. Tyvärr så var det inte så enkelt för någon som inte utövat våld sedan mellanstadiet och som aldrig hållit i ett skjutvapen. Han var ju både krigsveteran och fullblodspsycho, och dessutom beväpnad med en sekatör och en automatpistol. Själv hade jag ju bara min vilja och mina kunskaper i akkadiska och babylonsk religion. Pa. Pazu. Pazuzu. Pazuzu. Demonvindarnas konung, stormens och torkans herre. Pazuzu. Han som åkallas vid barnafödslar enkom därför att hans närvaro driver bort alla andra onda makter. Inte ens dessa fördrar hans sällskap nämligen, inte ens hans kvinnliga rival Lamashtu, som är minst lika ond som han. Lamashtu, som kretsar kring den gravida 15

kvinnan för att komma åt hennes barn och sluka det helt. Pazuzu finns där man åkallar honom, och han är inte intresserad av barn. Med sin ondska skyddar han det nyfödda barnet och driver henne tillbaka ner i underjorden. Pazuzu. Han som kommer ner från bergen med våld och larm och som sprider sjukdom där han går. Allt det är han, och dessutom en gammal vän till mig. Eller en gammal besatthet. Vårt släktskap, eller rättare sagt min besatthet, började redan när jag som tioåring av en händelse hittade avdelningen för vuxenserier på kommunbiblioteket. Jag hade snart avverkat allt naket och allt halvnaket och sedan hoppat över det ideologiskt korrekta för att till slut ta mig an Adéles äventyr av Jaques Tardi. Demonen i Eiffeltornet hette albumet, och det låg kantigt och olycksbådande i mina händer till skillnad mot de slitna och hemtrevliga Tintin- och Lucky Lukealbumen jag läst som barn. Jag minns hur jag sjönk ner i en av de fåtöljer som stod allra längst in i det sunkiga bibliotekshuset med boken i knäet och en hemlig påse smågodis i fickan, och att det inte tog många minuter innan jag var helt uppslukad. Hänförd, förskräckt och inte så litet förbryllad av hjältinnans skamlösa nakenhet och de knepiga sektmedlemmarna i 1910-talets Paris. Trollbunden av hur de åkallar och frambesvärjer en demon från urminnes tider i stadens katakomber och inte så litet besviken över hur nesligt historien slutar för dem. Det var där vi råkades första gången, jag och Pazuzu. Han framställs där som en träskdemon som sprider sumppest och malaria men inget 16

kunde vara mer fel. Pazuzu rider den torra ökenvinden från sydväst och för med sig gräshoppor som förmörkar himlen och som förtär allt i sin väg, men allt det där kom senare när jag fördjupade mig i ämnet och begärde fram den ena läderbundna luntan tjockare än den andra från universitetsbibliotekets djupaste källarvalv, och en del av bibliotekarierna snörpte inte så litet på munnen åt mina beställningar och åt min förtjusning över att hämta ut dem. Han framställs ofta med ett hundliknande ansikte, ett utmärglat och hungrigt hundansikte där huden stramar åt över kraniet och där de vassa tänderna alltid är blottade eftersom hans förtorkade läppar inte räcker till för att dölja dem. I pannan har han vridna vädurshorn och nedanför dem uppspärrade, stirrande ögon utan ögonlock. Naken drar han fram och hans ringlande penis kröns av ett väsande reptilhuvud med ondskefulla ögon och med etter drypande från huggtänderna. Hans kropp är fjällig och stinkande, och på ryggen bär han fyra vingar. Han avbildas ofta stående med den högra handen pekande uppåt och den vänstra pekande nedåt. Med sina rovfågelsklor och sin övermänskliga styrka sliter han sina fienders kött i slamsor och lämnar dem att förblöda. Han är smärtan och döden och det som kommer därefter. Jag har alltid haft lätt för språk. När mina klasskompisar på gymnasiet inte ens lärt sig 3:e person-s på engelska läste jag redan Shakespeare och Wilde i original. Akkadiska är förvisso inte ett enkelt språk att lära sig, särskilt som ingen talat det på mer än tusen år, men det tog 17

mig inte särskilt lång tid att lära mig att både läsa och skriva det. Uttalet däremot var desto svårare och mer intelligenta gissningar än riktig kunskap, så att säga att jag kunde tala språket är att fara med osanning. Urgamla böcker var det, inte sällan handskrivna. En del av dem hade inte öppnats sedan bläcket torkat på sidorna och det bildades ett fint lager av svart sand på mitt läsbord när jag försiktigt vände blad. Allt var inte vetenskap, men allt var inte vidskepelse heller, och min törst efter kunskap växte i takt med att jag trängde djupare in i de gamla texterna. Jag levde långa perioder enbart på kaffe, cigaretter och mazariner, jag svarade inte i telefon och jag avböjde nogsamt mina kurskamraters alltmer avtagande försök till umgänge. Men så blev jag bäst också. Jag spikade allt och tog ut min magisterexamen med bravur, men konstigt nog verkade det inte som om min närvaro var önskvärd eller att mitt namn ens nämndes när det diskuterades doktorandplatser. Och så dog far, och så flyttade jag hem. Men jag pladdrar. Magi handlar i grund och botten bara om två saker: vilja och riktning. Min vilja var stark och min kunskap kunde ge min vilja en riktning. Dejan måste bort. Pa. Pazu. Pazuzu. Frågan var bara hur jag skulle gå till väga. En demon framkallar man ju inte bara sådär, inte ens om man vet hur man gör. Och vad gör man när den kommer? Hur får man den att göra som man vill och sedan försvinna igen? 18

Spindelvävstunna linjer av svart bläck över papper gulnat av ålder. Jag följer dem med fingret kors och tvärs. Orden i mitt huvud och orden på mina läppar är desamma. Orden som är äldre än vår tideräkning, och som inte uttalats på tusentals år. Orden som bäst skulle ha lämnats osagda. Outtalade. Oljelamporna och rökelsekaren brinner, men sigillet är ännu obrutet. I mörkret i förrådsrummet längs in i fabriken sitter jag böjd över böckerna jag lånat och läser innantill. Lär mig utantill, stavelse för stavelse. Smaken av ökenvinden torr i munnen. Pa. Pazu. Pazuzu. Mörkret lever runt mig. Rör sig över mig. Vinkar i döda vinkeln. Virvlar. Väntar. šumma awīl-um lū kasp-am lū urā-am lū ward-am lū amt-am lū alp-am lū immer-am lū imēr-am ūlū mimma šumšu ina qāt mār awīl-imū lū warad awīl-im balum šīb-īu Pa. Pazu. Pazuzu Sigillet som jag skapat av julklappslack blänker i det glåmiga ljuset. Pazuzus insegel. Stämpeln stal jag av min gamle professor sedan jag under pretensen att jag var lätt att få omkull supit honom under bordet. Jag lämnade den gamle narren sovande i soffan med en filt över knäna och byxorna runt anklarna. Pazuzus insegel. Lacket är ju givetvis inte autentiskt för det forntida Babylon, men jag skulle tro att det är mig förlåtet. Man tar det man har och skapar det man inte har. Linjerna dragna och orden skrivna. Pappret vikt och förseglat med sigillet, 19

Pazuzus insegel. Det kunde ju inte tantan i pappershandeln tro att hennes finaste brevpapper skulle ingå i mörka makters ritualer, men där ser man. Så kan det gå. Jag reser mig sakta. Stela ben. Ömma knän. Kniven håller jag i den högra handen, det vikta pappret med Pazuzus insegel i den vänstra. Jag har fastat hela dagen, jag är matt och kraftlös och det snurrar litet i huvudet. Äta kan jag göra sedan. Det här kan jag bara göra nu. Orden kommer till mig. Pa. Pazu. Pazuzu. Mörkret sluter sig tätare omkring mig. Lågorna i oljelamporna fladdrar men slocknar inte. Röken från rökelsekaren virvlar och med ens tänds stjärnorna ovanför mitt huvud på djupblå himmelsgrund och för ett ögonblick står jag på zigguratens platå och kan se ut över den sovande staden inunder mig och över öknen bortom den. Den väldiga tempelbyggnaden reser sig mot den svarta himlen och den gängse uppfattningen att den användes för astronomiska observationer kanske stämmer till viss del, men det var knappast stjärnskådning man sysslade med här uppe. Det var människooffer. För ett ögonblick är jag inte ensam och jag möter översteprästens blick och böjer mitt huvud till hälsning. Han ler och skall precis säga något när ökennatten suddas ut och jag är tillbaka igen i det lilla rummet längst in och framför mig tjocknar luften och tar form. Kylan från ökennatten biter mig fortfarande i kinderna och en sista pust av den döende nattvinden far fram genom rummet och får boksidorna att fladdra från pärm till pärm. 20

Golvet vibrerar under mina fötter. Huvudet är lätt och fötterna tunga. Min bröstkorg häver sig och hjärtat slår tungt och hårt i bröstet. Stjärnhimlen öppnar sig över mig ånyo och jag glider än en gång tillbaka till zigguratens platå med kniven i ett fast grepp. Åsynen av tempelkonkubinerna och lukten av den fasa de känner innan demonen gjort sitt val. Halvnakna och uppsminkade kurar de ihop sig vid den väldiga statyns sockel, men något skydd gives icke när väl det kloförsedda pekfingret pekat ut vem av dem som den här gången skall stilla demonens törst. Lättnadens suckar kvävs av den utvaldas högljudda dödsångest. Hon söker skydd hos sina systrar men de stöter bort henne vänligt men obevekligt i riktning mot stenstatyn som nu fått liv och som tornar upp sig över dem med vingarna utspärrade och armarna utsträckta. Tungan spelar mellan läpparna på reptilen, ormkroppen rätar ut sig och reser sig mot himlen och ringlandet upphör. Tyst tar en av de kvarvarande flickorna en enkel melodi och snart nynnar de alla ordlöst och klagande tillsammans sitt avsked till den utvalda. Det är över på ett ögonblick, och inte en droppe blod spiller han på stengolvet. Det är dags att bryta sigillet. Dags att bryta Pazuzus insegel och kalla honom till mig. Pa. Pazu. Pazuzu. PA. PAZU. PAZUZU. PA! PAZU! PAZUZU! 21