Regionalisering i EU och Norden -

Regionalisering i EU och Norden - förutsättningar för en ny politisk ordning Internationell Politik John Hagström SP3C, Spyken, Lund VT -00

Innehållsförteckning 1. Inledning 3 2. Regioner/regionalisering 4 3. EU:s regionalpolitik 3.1 Bakgrund 5 3.2 Det regionala stödets uppbyggnad och villkor 7 3.3 INTERREG 7 3.4 De regionala institutionerna 8 4. Nordisk regionalisering 4.1 Det nordiska samarbetet 9 4.2 Transnationella regioner i Norden 10 4.3 Några skillnader mellan Norden och Europa 11 5. Öresundsregionen och Östersjöregionen 5.1 Öresundsregionen 12 5.2 Östersjöregionen 13 6. Slutsatser 13 Referenser 15 2

1. Inledning Staterna har skapat Europas benstomme nu blir det regionernas sak att förse Europa med kött och blod 1 Detta uttalande gjorde den katalanske regeringschefen Jordi Pujol för att uttrycka sin tro på ett regionaliserat Europa. Att nationalstatens roll är ruckad i Europa, främst då inom EU där de femton staterna har försett organisationen med viss överstatliga makt, står utom allt tvivel. Att vi skapar ett gemensamt Europa anser många urholkar våran demokrati, i EU är de ingen som lyssnar och vi har ändå ingen insyn. Dessa meningar används ofta som slagträn i debatten gällande Europa och Sverige, och visst bör vi känna oss hotade, våra makthavare har ju flyttat till ett annat land.. Ur detta perspektiv kan man kanske tycka att regionaliseringen bjuder oss nya demokratiska möjligheter, eller är det kanske så att dessa regioner endast styrs av tillväxt och de inte har med reellt maktinflytande och göra? Syftet med detta arbetet är att studera regionaliseringen inom EU med utgångspunkt från vårat eget närområde, Norden. Med termen regionalisering avser jag den politiska regionaliseringen, alltså i det här fallet hur nya politiska institutioner skapas och hur dessa agerar mot EU och Norden. Samtidigt som det sker en regionaliseringsprocess på global nivå, så sprids en ny regionalisering på mer lokal nivå. En vidare analys av termerna region/regionalisering och dess effekter ur ett mer allmänt perspektiv ges i uppsatsens första del. I följande del ges en studie av EU:s allmänna regionalpolitik, hur den är uppbyggd och utifrån vilka premisser den agerar. Den tredje delen handlar om hur och under vilka omständigheter som Norden och dess politiska institutioner agerar. Därifrån går vi till de Nordiska institutionerna och deras villkor för det gränsregionala samarbetet. Den analys som jag gör ligger alltså på interaktions nivå, hur olika aktörer samarbetar med varandra, främst då regioner i olika större organisationer. Källkritiska frågor är inte särskilt många, visserligen är regionalisering ett ämne som ruckar vår rådande maktstruktur, med nationalstater som basen, men samtidigt är regionalisering ett ämne som inte har någon större politiskt laddning och det har heller inte något större mediavärde, Källkritik ska främst riktas emot litteratur från de olika institutionerna som analyseras, alltså litteratur från EU och Nordiska Rådet. Direkt från EU har jag källor, dessa kommer främst från deras hemsida som rymmer en mängd dokumentationer. Dessa har sällan politisk laddning, utan mer en ton av myndighet. Från Norden finns ingen direkt litteratur, det mesta har ur detta avsnitt hämtats 1 Karlsson, 1994 s. 3 3

från Nordic region-building in a european perspective. Annars består litteraturen främst av olika forskningsrapporter från främst utländska forskare. 2. Region/regionalisering Om vi på nått sätt ska härleda dessa ord så kommer vi till ordet region. Vår första fråga blir således vad är en region (utifrån ett politiskt sammanhang)? Man kan säga att det finns olika typer utav regioner: Administrativ Funktionell Identitets- eller kulturell 2 De administrativa regionerna kan vara svenska landsting, tyska länder eller brittiska counties. Dessa har det gemensamma att de är underordnade en politisk centralmakt samt att de inte är lika föränderliga som andra regiontyper. De funktionella regionerna skiljer sig främst från de administrativa genom deras oföränderlighet, denna kategori är väldigt flytande. Basen för regionen tycks vara den politiska och ekonomiska situationen vid en viss tidpunkt, deras existens utgör hela tiden ett spänningsförhållande mot de administrativa. Då den funktionella är mycket mer flexibel och inte är underordnad den typ utav statlig byråkrati som den administrativa är, rör den sig mycket mer flytande. I en funktionell region kan många olika grupperingar finnas som rör många olika typer av frågor. 3 Den tredje och sista kategorin är mindre intressant i dessa sammanhang, men det handlar om gemensamma kulturella band, som exempelvis kan bestå av språk, seder eller religion. Exempel på sådana regioner kan vara Baskien eller Skottland. 4 Många av dessa elementen finns i Europarådets definition av region: A region of territory of medium dimensions susceptible to being determined geographically and which could be considered as homogenous 5. Alltså ett medelstort område, som kan bli bestämd geografiskt och som kan beskrivas såsom homogent. Problemet med denna definitionen är, enligt Gren, att den inte tar hänsyn till att det måste finnas en politiska faktor med i definitionen. Regionen måste ha en administrativ grund, med politiska styrning dvs viss autonomi. 2 Gren, 1999 s 12 3 Karlsson, 1994 4 Ibid 5 Gren, 1999, s.12 4

Kommissionen använder i regionsammanhanget en statistisk model, NUTS. Denna delar in olika regioner inom tre olika kategorier, och har på så sätt blivit kritiserad för att vara teknokratisk( alltför teknisk). Slutligen kan man hänvisa till Keatings regionmodell, som innebär att en region måste ha en uppsättning sociala och ekonomiska relationer, förutom just det institutionella. 6 I Jörgen Grens bok(1999) urskiljs en ny typ av regionalisering, the new regionalism, i Europa( främst väst). Att regioner inte är något nytt i vårt samhälle fastslår Gren, men detta sätt som regionaliseringsprocessen fortskrider idag är helt unik. Utgångspunkten för Grens resonemang, som är en sammanställning av tidigare fastställt forskningsmaterial inom området, är nationalstatens förändrade roll. Under efterkrigstiden, framtill mitten av 80-talet var staten relativt, det var starka stater som dominerade. Under mitten av 80-talet kom då den nya regionalisering igång. Den hade, hämtat från Keating, fyra orsaker: ekonomisk omstrukturering, globalisering, förändring av staten och europeisk integration. Dessa fyra överlappar naturligtvis varandra och ska varken ses som stadier eller av varandra avskilda företeelser. Det är mot denna regionaliseringsbakgrund som detta arbetet står. 3. EU och regionalpolitiken 3.1 Bakgrund Regionbegreppet är ingen nyhet inom EU/EG, redan i Romtraktaten från 1958 stod det inskrivet att ett av EG:s mål skulle vara att minska de regionala skillnaderna i området. 7 Efter Romtraktaten har regionalpolitiken utvecklats efter tre linjer: the co-ordination of national regional policy measures to ensure their conformity to the treaties; the development of Community funds for development; and a slow series of moves towards a positive Community regional policy. 8 Grunden för den typ av regionalisering vi ser idag ligger i att EU integrerats, att staterna givit EU befogenheter att verka såsom, i vissa fall, överstatlig. I vissa avseenden kan man också förebrå den Europeiska tanken som grunden, vilken gjort de andra förändringarna möjliga. 6 Gren 1999 7 Karlsson, 1994 8 Jones & Keating, 1995 s 17 5

Här kan man också ansluta till den federalistiska EU tanken, som livligt debatterades efter att Regionkommittén inrättades efter Maastricht. 9 Om man spårar dagens regionala politik i avtal etc. kommer det fram att grunden för dagens politik lades i början av 1980-talet. Det var nu som näringslivet började göra påtryckningar för en fördjupning av den inre marknaden och mot de tullbarriärer som fortfarande fanns inom EG. I samband med detta kom en rad planer och förslag( t ex Genscher-Colombo-planen och Europe 1990 ), som förespråkade just integrering inom EG. 10 Dessa förslag blev dock ratade 1983, mycket p.g.a. den politiska oreda som fanns inom gemenskapen. Stabilitet nåddes inte förrän 1985, då Jaques Delors blev president över kommissionen. Samtidigt gick Spanien och Portugal med i gemenskapen, bägge länder med ekonomiska svårigheter och behov av EG:s pengar. Nu krävdes ett utökat och förändrat sätt att använda strukturfonderna, som hittills endast utnyttjats som en utjämningsmetod av budgeten. 11 Under åren 1984-1985 skapades också, parallellt, två av de viktiga institutionerna för regionerna i Europa, nämligen Europeiska kommunala och regionala rådet( CEMR) och Europeiska regionernas förbund( AER) 12. 1985 och 1987 kom förändringen, i och med Vitboken och Enhetsakten. Vitboken listade de problem som EG:s inre marknad brottades med och Enhetsakten, som var EG-avtalets första ändring, fastslog man lösningar på problemen listade i Vitboken. Detta innebar en djupare integration av det europeiska ekonomin. Avtalet innebar också en större satsning på strukturfonderna och att EG fick sig mer makt gentemot staten i regionala frågor. En annan viktig ingrediens i Enhetsakten var det man kallar för cohesion( kohesion, sammanhang). Detta refererar, enligt Gren, tillbaka till ett tal som Delors höll inför parlamentet 1985. I talet talade Delors om en social solidaritet mellan Nord och Syd, var emellan en spricka skulle kunna uppstå. Han påpekade också regionernas roll i det Förenade Europa, att det behövdes en mer enad politik inom EG och hur viktigt det var att regionerna hävdade sin rätt gentemot staten och slöt avtal med denna. Allt för att regioner i framtiden inte skulle kunna gå förlorade i den framtida konkurrensen. 13 I samband med Maastricht, 1993, kom nästa förändring inom regionalpolitiken, nu beslöt man än en gång att öka strukturfondernas resurser, från 60 000 till 141 471 Millioner ECU. Nu utgjorde de regionala stöden ungefär 30 % av EU:s totala budget. Ett av de kontroversiella 9 Gren, 1999 10 Ibid 11 Ibid 12 SOU1995:27 13 Gren, 1999 6

förfogande. 15 3.3 INTEREG budskapen med Maastricht var också skapandet av Regionkommittén som är ett fristående språkrör för regionerna ur ett europeiskt perspektiv. Det var också i och med detta som diskutionen om federalismen startades upp på nytt, inte minst bland forskare. Var detta ett tecken på att Europas Förenta Stater snart var ett faktum? 14 3.2 Strukturfondernas uppbyggnad och villkor Efter SEA satsades stora summor på den regionala politiken. Detta gjordes genom Strukturfonderna, som utgör grunden för den regionala stöd och omfördelningspolitik. Strukturfonderna är dessa fyra: The European Regional development Fund( ERDF) The European Social Fund(ESF) The European agricultural Guidance and Guarantee Fund( EAGGF) The financial Instrument for Fisheries( FIFG) Strukturfonderna behandlar i tur och ordning: regional utveckling, socialpolitisk utveckling, Jordbruket och fiskerinäringen. Av dessa fyra är ERDF den absolut största och motsvarar c:a 50 % av den totala Strukturfonds budgeten. Parallellt med strukturfonderna löper The Cohesion Fund, och dessa utgör alltså den ekonomiska grunden för EU:s regionala politiken. The Cohesion Fund skrevs in i och med Maastrichtavtalet, och har som mål att underlätta vägen till EMU för Grekland, Irland, Spanien och Portugal. Fonden ska mest stödja infrastruktur- och miljöutveckling i länderna, och den har 13,6 Millioner ECU till sitt Utöver dessa regionalpolitiska medel finns INTERREG. INTERREG är EU:s fond för interregionalt eller gräns - regionalt samarbete. Syftet med denna är att stödja samarbete mellan både interna och externa gränsregioner. INTERREG områden definieras dock i första hand som områden med landgränser, men det finns vissa marina INTERREG områden. INTERREG stödjer också samarbete mellan olika regioner i gräns regionala samarbeten. Det täcker alltså tre typer av regioner: 1) traditionella gräns regionala samarbeten 2) maritim regionala samarbeten 3) inter regionala samarbeten, ej nödvändigtvis gränsregioner. INTERREG fonden distribueras av Kommissionen utifrån den s k Phare planen. 14 Ibid 7

3.4. De regionala institutionerna I Europa finns det tre stora institutioner som tar till vara på de regionala intressena. De två förstnämnda representerar således även regioner utanför EU, dessa ska vi inte uppehålla oss så länge vid. Genom den tredje organisationen har det inrättats politiska vägar direkt mellan regionerna och EU. De tre organisationerna är: Europeiska kommunala och regionala rådet Europeiska regionernas förbund Regionkommittén 16 Europeiska kommunala och regionala rådet( CEMR) representerar sedan 1984 c:a 100 000 kommuner och landsting inom Europa. Verksamheten omfattar intressebevakning av Europarådet och EU, kommunikation och information. Allt för att stärka banden mellan de olika regionerna, man arrangerar seminarier, konferenser och ger ut en tidning. Man deltar också aktivt i demokratiseringsprocessen i Öst- och Centraleuropa. 17 Europeiska regionernas förbund( AER) grundades 1985 och har 256 medlemmar från ett 20- tal länder. Syftet med organisationen är att stärka regionernas representation i de olika europeiska organisationerna. Precis som CEMR vill man stärka banden både regionerna emellan och mellan regionerna och de europeiska institutionerna. 18 Regionkommittén grundades 1993 och inledde sitt arbete 1994, i enlighet med Maastrichtavtalet. Organisationen fungerar som en remissinstans inom EU:s beslutsprocess. Kommittén har 222 ledamöter som utses genom Ministerrådet, efter de olika regeringarnas rekommendationer. Men som ledamöter ska de: The members of the Committee.. shall be completely independent in performance of their duties, in the general interest of the Community 19. De är alltså inte bundna till något annat än Unionens bästa. Kommitténs exekutivorgan är den s k Byrån. Denna har 30 ledamöter som väljs för två år, och dessa beslutar alltså om vilka initiativ kommittén ska ta. Frågorna handläggs sedan av de åtta 15 Gren, 1999 16 SOU 1995:27 17 Ibid 18 Ibid 19 Gren, 1999, s. 80 8

utskotten som är inriktade på olika saker, t ex regionalpolitik, ekonomisk utveckling, transporter och kommunikationer etc. 20 Skapandet av Regionkommittén och deras egna ambitioner har fört den regionala frågan högre upp på den politiska dagordningen. Kommittén har också inneburit att den subnationella, regionala nivån finns representerad i EU, även om den bara är en av de många kanalerna för Europas regioner. 21 4. Nordisk regionalisering 4.1 Det nordiska samarbetet Den nordiska regionaliseringen är exempel på inter-statlig samverkan. De institutioner som står som grundare till detta är, Nordiska Rådet och Nordiska Ministerrådet. Av dessa två är Nordiska Rådet det äldsta. Det etablerades 1952 och utgjordes då av Sverige, Norge och Danmark. Finland och Island gick in i samarbetet fyra år senare, alltså 1956. 22 Medlemmarna av rådet väljs av respektive parlament, utifrån respektive parlaments politiska fördelning. Rådet är inget överstatligt organ, med beslutanderätt, utan kan endast ge rekommendationer( förutom i frågor som rör organisationen i sig, budget etc.). För att driva igenom de rekommendationer man gör så måste alltså varje parlament ratificera och godkänna förslagen. Nordiska rådet är alltså en plats för inter-statlig konsultation. Nordiska Ministerrådet grundades 1971 för att man bättre skulle kunna koordinera arbetet mellan staternas regeringar och Nordiska rådet. Tanken var att Ministerrådet skulle vara en sorts motor för det nordiska samarbetet, sköta det löpande arbetet, förbereda frågor och på så sätt sätta dagordningen till Rådet. 23 De största framgångarna för samarbetet har varit att kunna genomföra passfriheten, samt att ha en gemensam arbetsmarknad, vilket också har gjort att ländernas lagstiftningar har kommit närmare varann. Man har också nått vissa framgångar när det gäller kulturellt- och vetenskapligt samarbete. Det finns också områden som man inom det nordiska samarbetet inte 20 SOU 1995:27 21 Ibid 22 Baldersheim & Stålberg( red.), 1999 23 Ibid 9

lyckats komma överens om, som t ex NORDEK, det nordiska ekonomiska samarbetet och frågor rörande säkerhetspolitiskt och militärt samarbete. 24 Efter Kalla krigets slut har situationen förändrats i Norden. Sverige och Finland har gått med i EU, vilket innebar att man var tvungen justera institutionernas arbete så att de nu också kunde samarbeta med EU. Sen murens fall har även de Baltiska staterna varit ett ämne för debatt, huruvida deras förhållande med de nordiska länderna ska se ut, och hur man ska kunna integrera ett nyligen demokratiserat Ryssland i det nordiska samarbetet. 25 4.2 Transnationella regioner i Norden Sedan 1960-talet har det funnits gräns - regionala samarbeten mellan Nordens länder. Dessa etablerade samarbeten svarar, generellt sett, upp till den europeiska gräns regionala visionen. De gräns regionala samarbetena är nio till antalet, frågorna man tar upp är mångskiftande och de har en hög grad av regional involvering. Många av regionerna har också delar i utom-nordiska länder, bl a Ryssland, de Baltiska staterna och Polen. 26 På 60-talet uppstod alltså de transnationella regionerna, och först ut var samarbetet kring Öresund. Senare under 60- och 70-talen följdes det upp av en rad olika samarbeten. När Nordiska ministerrådet inrättade 1972 Nordic Committee of Nordic Senior Officials for Regional Policy( NERP). Genom dessa kom olika projekt inom de olika samarbetena att bli sponsrade. 1979 togs ytterligare ett steg mot ett regionaliserat Norden, man skrev dock ett avtal om samarbete de olika regionala myndigheterna emellan. Detta var en nödvändig bas för en fördjupning och utveckling av de transnationella regionerna 27 1986 ändrades förutsättningarna för hur NERP skulle ge ekonomisk stöd till regionerna, man gick från projekt-baserade stöd till program-baserade. Detta gav regionerna en friare roll om hur de skulle spendera sina pengar, istället för att behöva ansöka till varje projekt, så ansökte man nu årsvis mot ett handlingsprogram. Detta gjorde att regionerna fick kontinuitet i sina arbeten. Mellan åren 1985 och 1988 dubblades det nordiska stödet från 11.1 millioner(dkk) till 22 millioner. Sedan dess har stödet ungefär legat på samma nivå. Under 1990-talet har samarbetet fördjupats ytterligare, NERP har bl a lanserat ett allmänt handlingsprogram för 24 Ibid 25 Ibid 26 Ibid 27 Ibid 10

regionerna, vilket ledde till att man allmänt sett minska antalet frågor på dagordningen, samtidigt som dialogen mellan NERP och regionerna ökade. 28 Varför har nu dessa olika transnationella regionerna uppstått? Johansson( del av Baldersheim & Stålberg 1999) ger tre olika huvudsakliga anledningar: Regionalt intresse Nationellt intresse Nordiskt intresse Det regionala intresset finns i det att samarbetet kan ge regionen en starkare position både gentemot andra regioner och statliga myndigheter. Intressena i del-regionerna kan också vara av ekonomisk art, t ex om man vill utnyttja gemensamma regionala resurser i större skala genom samarbete, få ett större utbyte av varor och tjänster i regioner. Det nationella intresset har varit starkt i speciellt två gräns regionala samarbeten, Nord Kalott Kommittén och Öresundskommittén. I bägge fallen ser man det som nationellt viktiga samarbeten. I Nord Kalott området ingår bl a norra Ryssland, var mycket gammalt atom avfall finns. Öresundsregionen ses ur ett dansk perspektiv som en möjlighet att stärka Köpenhamn som internationell knutpunkt i norra Europa. Det nordiska intresset bygger framför allt på det som man framhöll som argument inför höjningen av de stöd som skedde under mitten av 80-talet. Man ser de transnationella regionerna som en möjlighet att praktisera de politiska deklarationer som Norden har sinsemellan. En sorts legitimering av det politiska arbetet för det Nordiska. 4.3 Några skillnader mellan Norden och Europa Det finns, enligt Baldersheim & Stålberg, klara skillnader mellan den nordiska och den europeiska regionaliseringen. Det mesta handlar om förhållningssättet mellan den supernationella nivån och den sub-nationella. T ex stöder Nordiska Ministerrådet de olika trans - nationella regionerna, men deltar inte i deras beslutsprocesser. Inom Norden har man kommit längre vad gäller lagstiftning för principerna av transnationella regionbygganden. Det finns en enhetlig syn på hur detta ska gå till, som saknas inom EU. Detta har också gjort att det finns en skeptisk inställning från centralmakten till att regionala myndigheter ska ha direkt kontakt med myndigheter i ett grannland. En annan sak som varit till det Nordiska samarbetets fördel 28 Ibid 11

har varit förmågan att förstå varandra, vi talar ju liknande språk( förutom finskan). Detta har gjort ett trans nationellt samarbete mer attraktivt även för den vanlige medborgaren. 29 5. Öresundsregionen & Östersjöregionen 5.1 Öresundsregionen Öresundsområdet är ett trans-nationellt regionsprojekt. Ambitionen är att åstadkomma en ökning i välstånd på bägge delar av sunden, genom en funktionell regionalisering. Vad detta innebär ska vi penetrera djupare. Tanken om ett samarbete mellan sundet har funnits en längre tid i både Skåne och Köpenhamnsområdet. På 1960-talet var tanken på ett samarbete under namnet Örestad drivande, ett av projekten var att bygga en fast förbindelse över sundet. Just bron har varit en återkommande tema under 1900-talets senare hälft. Projektet gick dock inte igenom p.g.a. 70- talets ekonomiska nedgång. I samband med bro - diskussionen, diskuterades också om någon gemensam institution. 1964 etablerades Öresundsrådet med bakgrund mot Örestads idén. 1976 skapade Nordiska rådet Öresundsgruppen, en sammanslutning som senare blev Öresundskontakt. Dessa bägge stöddes ekonomiskt av Nordiska ministerrådet. Allteftersom bron kom upp på den politiska dagordningen igen kom också den gamla regionfrågan tillbaka. 1993 skapades Öresundskommittén och 1994 gav den svenska regeringen sitt slutgiltiga medgivande till byggnationen av en fast förbindelse över Sundet. 30 Kommittén har under de senare åren varit den mest tydliga institutionen i detta gräns - regionala samarbete. Det finns en tydlig politisk representation i kommittén och den har visat prov på att den vill verka och verkar som en politisk aktör. Kommittén saknar dock konstitutionell grund i bägge länder, men har ändå ansvar för marknadsföringen av regionen och för de olika EU program regionen åtnjuter, bl a INTERREG. Man har också som aktör upprättat fortlöpande politisk kontakt med Bryssel, Köpenhamn och Stockholm. 31 Öresundskommitténs förehållande med EU, beskrivs av Jerneck, som gott. Regionen har blivit utnämnd till modellregion när det gäller systemet om territoriella sysselsättningspakter(teps). Man är definierad som INTERREG område vilket gav regionen 29 Ibid 30 Ibid 31 Jerneck 12

c:a 13 millioner ECU under perioden 1995 99 32. Kommittén har som sagt en delegation i Bryssel, samtidigt som man är representerad i organisationen för europeiska gränsregioner, AEBR. Dessutom är några av kommitténs politiker även medlemmar av Regionkommittén. En av de framtida frågorna för regionen är huruvida det kan bestå en jämvikt mellan Köpenhamn och Malmö. Detta beror mycket, enligt Jerneck, på om den svenska/skånska politiska delegationen kan matcha den danska, som drivs på av ett nationellt intresse. Att det danska intresset kommer att leda till en ledande position i den framtida regionen kan leda till att det skapas ett A och ett B lag regionerna emellan. 5.2 Östersjöregionen Östersjöområdet utgörs av länderna kring Östersjön, regionen har sin självklara förebild i Hansan, som var ett handelssystem i Östersjö länderna. Efter att muren föll öppnades nya möjligheter för att kunna genomföra detta visionära projekt, att återförena de gamla Östersjöländerna. Regionens institution utgörs av Östersjö-rådet, the council of the Baltic Sea States, som består av utrikesministrarna från Sverige, Norge, Danmark, Finland, Polen, Ryssland, Estland, Lettland, Litauen plus en representant från EU kommissionen. Rådets främsta uppgift är att erbjuda assistans till demokratiska institutioner. På lång sikt ska man verka för en tillväxt inom regionen. De områden som samarbetet ska övergripa är: de demokratiska institutions byggandet, ekonomiskt och teknologiskt samarbete. Samarbetet ska också innefatta områden som ekologi, energi, kultur etc. 33 Bakom dessa mer formella beskrivningar finns också ett mer storpolitiskt syfte, nämligen att förbereda de Baltiska staterna för ett EU medlemskap. Samarbetet ger också en möjlighet att integrera Ryssland i de västliga samarbetena, angående ekonomi etc. Men detta innebär också en risk för samarbetet då den politiska situationen i dagens Ryssland inte är helt stabil, ur den synvinkeln hänger mycket av regionens framgång på Rysslands utveckling, vilken man till viss del själv kan styra. Ett annat problem med Östersjöregionen, är att det finns två skilda kulturella identiteter: den germanska och den ryska. Regionen är alltså inte kulturellt homogen, vilket kan försvåra den framtida integrationen. 34 32 Baldersheim & Stålberg, 1999, s. 28 33 Baldersheim & Stålberg, 1999 34 Ibid 13

6. Slutsatser Det sker en regionalisering inom EU idag. Det är främst den ekonomiska och politiska integrationen som gjort detta möjligt. Detta går igen även i Norden där den gemensamma arbetsmarknaden och tullunionen möjlig gjort ett samarbete mellan regioner över gränser. Regionalpolitiken inom EU grundar sig främst i de ekonomiska medlen, strukturfonderna och motsvarande, och genom de politiska institutionerna, med Regionkommittén i förgrunden. EU förespråkar en regional utveckling och vill att den primärt ska leda till en utjämning av de skillnader som finns mellan områden inom unionen. Man ser det också som en av de stora möjligheterna för EU att komma närmare medborgaren, att regionerna i framtiden ska kunna representera lokalpolitiska yttringar i ett alltmer integrerat Europa. När det gäller transnationella regioner har man inte satsat lika hårt, men man stödjer t ex alla nordiska samarbeten. Nordens roll som regionernas paraplyorganisation, liknar EU:s, även om den är byggd utifrån andra principer. Trots att Nordiska rådet inte är ett överstatligt organ har man lyckats genomföra de förändringar som borgat för det transnationella regionala samarbeten vi ser idag. Detta är intressant då EU inte lyckats komma lika långt, dock har ju Norden vissa försprång vad gäller språk etc. I dag fungerar Nordiska rådet och ministerrådet och EU parallellt med varandra, det finns ingen reell ambition från Norden att motarbeta den regionalisering som EU arbetar för. De två transnationella regionerna som beskrevs i arbetet, visar på hur olika syften och villkor som kan råda för ett transnationellt samarbete. Öresundsregionen styrs mycket mer av kommersiella syften och har inte samma stadgade samarbete, som finns i Östersjörådet. De regionala institutionerna har här ganska vitt skilda förutsättningar, och detta skulle kunna innebära en skillnad i den framtida utvecklingen. Innebär då denna regionala utveckling nya demokratiska möjligheter? Både ja och nej - inte i nuläget. Dagens regionala utveckling, som i enlighet med EU, ger subnationella instanser mer autonomi, och en chans att hävda sin rätt i EU, och på det sättet köra över den egna staten. Detta gäller dock endast de befintliga strukturer som finns i statens hierarkiska system. Däremot har transnationella regioner det svårare att klara sig, eftersom de mycket sällan når den politiska statusen som t ex landsting gör. de transnationella regionernas existens bottnar dessutom i att staten står bakom dem och att de också har ett intresse av samarbetet. Detta gör att dessa regioner inte befinner sig i samma lite mer separatistiska situation, som andra regioner. 14

Huruvida den regionala utvecklingen kommer att leda till en ny samhällsordning eller demokrati är naturligtvis, utifrån detta arbetets mycket begränsade omfång, svårt att säga. Dock kan vi fastställa att det finns reella regionalpolitiska möjligheter för EU:s och Nordens regioner. Tydligt verkar det också vara att lobbying, i EU, kanske är mer viktigt än avtal i dessa sammanhang. En punkt där Norden skiljer sig lite, här finns inte samma tanke på lobbyismen som politisk kraft, här utgör avtalsförhandlingar grunden för påverkan av samarbetet. Slutligen skulle jag bara vilja konstatera att regionaliseringen ställer statens roll inför nya utmaningar, något som jag tror kommer ta ganska lång tid att förändra. 15

7. Referenser Litteratur Baldersheim H. & Stålberg K.(red.), Nordic region-building in a European perspective, Ashgate, 1999, England Gren J., The new regionalism in the EU, SIR, 1999, Göteborg Jones B. & Keating M., Europe and the regions, Oxford, 1995, Oxford Karlsson, SOU 1995:27, Regional framtid - slutbetänkande, Regionberedningen, Norstedts, 1995, Stockholm Övriga källor Internet 1: http://europa.eu.org/comm/index Internet 2: http://europa.eu.org/ Jerneck M., Makt och transnationellt regionbyggande i Öresund, kopierat häfte 16