Vy över regnskogens tak. Terra firme vid Río Javarí, hem för minst tre obeskrivna fågelarter. Amazonas

Vy över regnskogens tak. Terra firme vid Río Javarí, hem för minst tre obeskrivna fågelarter. Amazonas Omkring en procent av Amazonbäckenets yta är utforskad. Mer än en tiondel av regnskogen är redan avverkad. Hur många fågelarter som egentligen finns är det ingen som vet! Att till fullo förstå vidden av Amazonas komplexa fågelfauna och ge den ett hållbart skydd är en av framtidens största ornitologiska utmaningar. TEXT & FOTO: SAMUEL HANSSON I en låda på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm ligger omkring 150 manakiner, de flesta hannar; helsvarta små tättingar med lysande rött eller guldgult huvud av släktet Pipra. Varför dessa mängder, frågar jag mig, och hur i hela friden lyckades man samla in så många exemplar? Hur som helst är det en fantastisk upplevelse att timme efter timme få studera sydamerikanska fåglar in i minsta detalj. Samlingarna tillhör världens främsta när det gäller Amazonas, speciellt för områden kring floderna Juruá och Purús i västra Brasilien. En betydande andel av skinnen insamlades på 1930-talet under ledning av Alfonso M. Olalla och köptes in med hjälp av ekonomiska medel från Knut och Alice Wallenbergs fond. Nästa låda innehåller också manakiner. Hannarna av Blue-crowned Manakin är svarta med blå hjässa, men här finns också två arter vars hannar har en grön grundfärg. Opal-crowned Manakin med sin unikt regnbågsskimrande hjässa fascinerar medan den närbesläktade Snow-capped Manakin är smakfullt tecknad i vitt på hjässa och 6 VÅR FÅGELVÄRLD 1/2006

övergump. Tyvärr saknas länken mellan dessa tre arter, den gröna formen av Blue-crowned Manakin som förekommer i tre olika raser i sydvästra Amazonas. Den hade varit intressant för jämförelse. Länge ansåg man att dessa tre arter också tillhörde släktet Pipra, men numera placeras de i stället i Lepidothrix. White-crowned Manakin, som bortsett från sin snövita hjässa liknar en kopia av den svarta formen av Blue-crowned Manakin, har fått ett alldeles eget släkte, Dixiphia. Låter det krångligt? Välkommen till Amazonas! BIOGEOGRAFISK HISTORIA Komplexiteten i Amazonas fågelfauna blir mer lättbegriplig sedd ur ett längre perspektiv och utifrån de geografiska förutsättningarna. Därför kan det vara på sin plats med en sammanfattning av Sydamerikas biogeografiska historia, med tyngdpunkt på Amazonas. Sydamerika och Antarktis skildes från Afrika och Gondwanaland under tidig krita för omkring 130 miljoner år sedan. Undantaget Antarktis var Sydamerika sedan geografiskt isolerat från andra kontinenter ända till sammanstötningen med Panama och Nordamerika för omkring tre miljoner år sedan. Sydamerikas endemiska fågelfamiljer tros ha uppstått under kontinentens långa isolering, vissa utifrån förfäder som levde i västra Gondwanaland (t.ex. seriemor Cariamidae). En grupp fåglar som sätter en speciell särprägel på den sydamerikanska faunan är de suboscina tättingarna. Av världens omkring 1 150 arter finns hela 1 100 i neotropikerna. Som utpräglade insektsätare har de kunnat anpassa sig till Sydamerikas alla naturtyper och är särskilt talrika i Amazonas. Sångfåglarna och många andra familjer utvecklades utanför Sydamerika, så det var först i samband med sammanstötningen med Nordamerika som arter fritt kunde sprida sig mellan de båda kontinenterna. Veckningen av Anderna har haft den enskilt största betydelsen för artbildningen i Sydamerika, men många andra geografiska eller ekologiska faktorer har också haft stor inverkan. Det är oklart vilken roll Amazonasbäckenet spelat som spridningsbarriär, men mot slutet av tertiär tid var i stort sett hela bäckenet en enda stor sjö kallad Belterra Lake. Långsamt sedimenterades avlagringar från högländernas floder och bildade under årtusendena de låglänta flodslätter som karaktäriserar stora delar av Amazonas idag. Det har länge varit känt att Amazonas stora floder främst Tocantins, Xingú, Tapajós, Madeira, Ucayali, Río Negro och inte minst Amazonas (Solimões) utmed dess breda delar utgör utbredningsgränser för många arter. Förmodligen är de större floderna i sig själva absoluta eller partiella spridningsbarriärer för de flesta livsformer. När det gäller fåglarna är det sannolikt att den idag viktigaste barriären är ekologisk snarare än geografisk de är helt enkelt knutna till de ekosystem som råder på vardera sidan av floden. En av de främsta faktorerna för isolering mellan olika populationer de två sista miljoner åren har varit klimatförändringar, vilka skapat eller utplånat ekologiska barriärer främst genom fluktuationer i kontinentens vegetationsutbredning. Nya arter och raser har uppstått och lokalt utrotats som följd av dessa variationer och isoleringar. Nedisningar under glaciala perioder har spelat en stor roll i detta sammanhang. Under varma perioder har skogarna brett ut ECUADOR Napo Iquitos Leticia Marañón Ucayali PERU COLOMBIA Javarí CHILE VENEZUELA Japurá Solimões Içá Juruá Purús Negro BOLIVIA ARGENTINA Madeira GUYANA Manaus SURINAM Tapajós Teles Pires Alta Floresta PARAGUAY Amazonas Santarém Xingú Cuiaba URUGUAY FRANSKA GUIANA Tocantins Belém BRASILIEN Brasilia Sao Paulo Amazonasområdet täcker nästan 40% av Sydamerikas yta. Idag är drygt en tiondel av de forna skogsområdena avverkade. De floder och orter som nämns i artikeln är markerade på kartan. Tapiren Tapirus terrestris räknas som en av regnskogens främsta delikatesser. I dag är den sällsynt över stora delar av Amazonas. Río Cristalino, Mato Grosso. Rio De Janeiro VÅR FÅGELVÄRLD 1/2006 7

Río Javarí, en medelstor flod i en relativt dåligt utforskad del av Amazonas. Várzea i kanten på en sjö i Javaríflodens dalgång. sig för att under kallare och torrare perioder ge vika för savanner och halvöknar. Ett utmärkt exempel på detta är dagens förhållande mellan östra Brasiliens atlantskog och Amazonas. En gång fanns ett sammanhängande skogstäcke men idag skiljs skogarna åt av en väldig savann, cerradon. När inlandsisar smält och havsnivån stigit i världshaven har betydande delar av Amazonas översvämmats, vilket har lett till att olika populationer av samma art vid upprepade tillfällen isolerats under långa perioder och utvecklats i olika riktningar. BIOTOPER I AMAZONAS Avgörande för den moderna utforskningen av Amazonas har varit en ökad kännedom om olika biotoper, och fortfarande finns det mycket kvar att lära. Man delar i ornitologiska sammanhang som regel in Amazonas regnskogar i tre grova huvudtyper; terra firme, várzea och igapó. Terra firme betyder fast mark och syftar på den skog som aldrig översvämmas i samband med flodernas vattenståndsfluktueringar. Jordarten är oftast lerig medan terrängen är småkuperad och genomskuren av bäckar. Vanligtvis finns en rik och jämn undervegetation av yngre träd, heliconior eller palmer. Den överlägset största delen av Amazonbäckenet täcks av terra firme. Várzea är benämningen på den skog i flodernas närhet som regelbundet översvämmas, och utgör 4% av Amazonas skogar. Den är Regnskogens inre. Terra firme kan ha 100-tals trädslag per hektar. Även den mest erfarne går lätt vilse. Río Cristalino, Mato Grosso. ofta öppnare i karaktär än terra firme, har ett tjockare täcke av döda löv på marken och ett större utbud av klängväxter och täta buskage. Ofta står várzea under vatten flera månader i följd. Ju bredare en flods dalgång är desto större är utbredningen av várzea; många floder är starkt meandrande, varför korvsjöar och kanaler kan vara rikligt förekommande. Jorden är på sina håll mycket bördig, inte minst vid floderna Madeira och Acre. Igapó kallas den skog som alltid eller större delen av året står under vatten och växer i direkt anslutning till floder och bakvatten där jordmånen är särskilt näringsfattig. Trädhöjden är ganska jämn och lägre än 20 meter. Igapó finner man främst i områden med avlagringar från de guyanska och brasilianska högländerna. Förutom en specialiserad bofast fågelfauna utnyttjas igapó av ett antal övervintrare från södra Sydamerika. Utöver de tre huvudtyperna av skog finns det flera viktiga underordnade vegetationstyper och mikrobiotoper som har sina egna särpräglade ekosystem. Bara i Perus del av Amazonas beräknas det finnas över hundra olika biotoper. Kunskapen om olika biotoper har ökat starkt de senaste årtiondena. Ett antal fågelarter som tidigare var i det närmaste okända eller rent av obeskrivna upptäcktes vara knutna till bambu av släktet Guadua eller till så kallade vitsandskogar, som växer på de näringsfattigaste av jordar med ursprung från de guyanska och brasilianska högländerna. Guaduabambu förekommer fläckvis i västra och södra 8 VÅR FÅGELVÄRLD 1/2006

Amazonas är fullt av utmaningar för fågelskådaren, och hit hör definitivt tyrannflusnappare som denna Yellow-crowned Tyrannulet Tyrannulus elatus. Amazonas, centrerat kring ett kärnområde i Acre i västra Brasilien. Vitsandskogarna, även kallade Amazonian caatinga efter nordöstra Brasiliens torrskogar, har en distinkt flora och fauna. Biomassa är en bristvara, så träden har utvecklat ett speciellt starkt skydd mot predatorer. När löven faller till marken urlakas växtgifterna och ger floderna en mörk färg. Rio Negros avrinningsområde består till stor del av vitsandskogar. I övrigt finns mindre områden utkastade som öar i skogshavet så långt västerut som östra Ecuador. Inom avdelningen mikrobiotoper kan nämnas de föryngringsytor som skapas av ett fallträd. Vissa arter är helt beroende av denna miljö, även om småskaligt skogsbruk kan ge liknande livsbetingelser. Tät vegetation i anslutning till skogsbäckar är också en viktig mikrobiotop. Tre fågelarter, Red-bellied Macaw Orthopsittaca manilata, Point-tailed Palmcreeper Berlepschia rikeri och Sulphury Flycatcher Tyrannopsis sulphurea, är nästan helt knutna till bestånd av Mauritiapalmer och dess frukter. De största floderna hyser öar som beroende på ålder uppvisar olika stadier av växtlighet. På yngre öar finns till en början endast gräs och buskar. Så småningom blir Cecropiaträdet med sina stora, fingrade blad och välutnyttjade frukter ett karaktäristiskt inslag. En mogen flodö består till största del av várzea men alla växtstadier finns oftast representerade; flodbankar kan genomgå i stort sett samma utveckling. DAGENS ORNITOLOGISKA VERKSAMHET De vetenskapsmän (och några kvinnor, däribland den anmärkningsvärt idoga Emilia Snethlage) som under 1800-talet och 1900- talets första hälft ägnade åratal av sina liv åt insamling och beskrivning av djur och växter är beundransvärda av flera orsaker. Under tuffa förhållanden och stora personliga uppoffringar lyckades de ta sig till de mest avlägsna områden och hitta en otrolig mängd arter. Syftet med de ornitologiskt inriktade expeditionerna var i första hand insamling av skinn. Det ekologiska tänkandet var, åtminstone under 1800-talet, närmast obefintligt, varför den exakta biotopen för insamlingsmaterialet sällan noterades. Artbestämning och systematisk indelning var en syssla för forskare på världens naturhistoriska museer; många av dem som visste mest om Amazonas fåglar hade aldrig ens satt sin fot i Sydamerika. Hit hör vår egen Nils Gyldenstolpe, som utifrån riksmuseets ovan nämnda samlingar beskrev ett flertal nya arter och raser under 1940 och 50-talet. Ornitologiska expeditioner i rent insamlingssyfte förekommer fortfarande i liten skala, kompletterade med fältstudier. Det råder idag skilda uppfattningar om denna form av ornitologi. De konservativa hävdar att fortsatt insamling är nödvändig eftersom man annars går miste om viktiga biometriska och ekologiska data (bl.a. analys av maginnehåll). Ju större jämförelsematerial man har desto säkrare blir dessa data, som i sin tur kan ge en djupare ekologisk insikt och fingervisningar till potentiella skyddsåtgärder. De liberala före- VÅR FÅGELVÄRLD 1/2006 9

språkar en etisk hållning och menar att mätningar på levande fåglar, fotografier och biokemiska studier är tillräckliga för att uppnå samma resultat. Oavsett synsätt kan vikten av museernas befintliga samlingar inte nog framhållas utan dem skulle kunskaperna om Sydamerikas fåglar varit betydligt mindre framskridna än de är idag. Det har tidigare konstaterats att den ökade kunskapen om olika biotoper starkt har bidragit till förbättrade kunskaper om Amazonas fåglar. Lika viktig har den ökade kännedomen om fåglars sång varit. Med hjälp av fågelsången kan man på relativt kort tid få en god uppfattning om artsammansättningen i ett område. Skygga, trädtoppslevande eller naturligt sällsynta arter kan vara mycket tidskrävande att få syn på utan denna kännedom, och om en sång är okänd kan man ofta locka fram fågeln med hjälp av playback. Idag finns de flesta av Sydamerikas fåglar inspelade och katalogiserade, resultatet av hängivna ornitologers mångåriga slit i fält. Den största ljudsamlingen finns på Cornell University, som regelbundet ger ut skivor och tar emot specialbeställningar. Fågelsång och läten är också ett viktigt taxonomiskt verktyg när det gäller att placera arter i rätt släkte eller att avgöra om olika populationer av en art i själva verket utgör separata arter. Därför är det viktigt med inspelningar från många olika platser inom en arts utbredningsområde, och här finns det enormt mycket kvar att göra. Ytterligare viktiga faktorer som underlättat utforskningen av Amazonas inkluderar en starkt förbättrad infrastruktur liksom uppförandet av bekväma djungellodger med tillhörande ekoturism som gjort det möjligt att i detalj utforska ett betydande antal platser, inte minst i västra Amazonas. Den moderna fältornitologin har löst många gåtor och rett ut ett flertal svåra artkomplex. Det är först under de sista 20 åren som flertalet mystery birds i museisamlingarna har hittats i levande livet, bl.a. den distinkta White-masked Antbird Pithys castanea (2001) som var känd från ett skinn taget 1937 i gränslandet mellan dagens Peru och Ecuador och visade sig vara knuten till vitsandskogar. Den kryptiska och förvillande Zimmer s Woodcreeper Xiphorhynchus kienerii upptäcktes vara en fågel hemmahörande i igapó och på flodöar. Just flodöarna var länge negligerade av ornitologer innan man på 1970-talet började inse att många arter var helt specialiserade till öarnas specifika biotoper. Senare kom man underfund med att vissa vidspridda arter hade raser knutna till öar och dessutom skilde sig i läten och biologi. Sålunda uppdagades att öformen av Rusty-backed Spinetail Cranioleuca vulpina var en distinkt art och gavs namnet Parker s Spinetail Cranioleuca vulpecula, till minne av Ted Parker som trots sin korta livstid (han dog i en flygolycka i Ecuador 1993, 39 år gammal) betraktas som den främsta fältornitologen i Sydamerika av sin tid. Det finns flera liknande fall, även om de flesta ännu inte publicerats. Jürgen Haffer är förmodligen den person som tillfört ornitologin mest ur den biogeografiska aspekten när det gäller Amazonas. Han har genom sin forskning visat hur utbredningen av arter och raser De senaste tio åren har inte mindre än 43 nya arter beskrivits från Sydamerika. i olika artgrupper hänger samman med geografiska och ekologiska aspekter och gett teorier om evolutionära mönster. En klassisk studie gäller två snarlika komplex av tukaner av släktet Ramphastos (tucanus/vitellinus). Storlek, näbbstruktur, läten och ekologisk nisch skiljer de båda grupperna åt, annars är deras utbredningsmönster anmärkningsvärt sammanfallande. Gemensamt är också att hybridisering mellan olika taxa förekommer över betydande områden. Trots ett snarlikt utseende så är grupperna reproduktivt isolerade från varandra, men inom gruppen har differentieringen inte varit tillräckligt stor för att olika taxa i Amazonas ska betraktas som biologiska arter. De suboscina tättingarna skiljer sig från sångfåglarna i flera aspekter, men framför allt genom att lätesrepertoaren i de flesta fall verkar vara genetiskt nedärvd. Därför är lätena ett viktigt taxonomiskt kriterium, kompletterat med genetiska och biokemiska studier samt jämförelser i bostruktur och beteendemönster. I Amazonas är situationen mycket komplex, speciellt bland myrfåglar (Thamnophilidae), ugnfåglar (Furnariidae) och trädklättrare (Dendrocolaptidae). Det kommer att krävas många årtionden av forskning för att kunna genomföra grundliga analyser och publicera resultaten. Problematiken är utan tvekan knivigast när det gäller trädklättrarna. Den geografiska lätesvariationen är påfallande stor och de ljudupptagningar som finns är långt ifrån tillräckliga för att få en övergripande bild. Det är dessutom oklart vilka funktioner trädklättrarnas sång och olika läten har. Dräktskillnaderna är subtila men variabla och överensstämmer inte alltid med skillnader i läten. Man vet så lite om många trädklättrares ekologi att en del taxa som tillskrivs samma art i själva verket kanske inte ens är nära släkt. Hur många arter av trädklättrare som egentligen finns kan man bara spekulera kring! Myrfåglarna hör till de mest välstuderade tättingarna i Amazonas, även om en mängd arter lever ett undanskymt liv och nya arter kontinuerligt hittas. Man har kommit en hyfsad bit på vägen när det gäller den systematiska biten. I stort sett varje år numera publiceras någon eller några vetenskapliga uppsatser som drar slutsatsen att två eller flera arter är involverade i vad som tidigare ansågs vara en art. Ett av de senaste exemplen är att en höglandsform av Spotwinged Antbird Percnostola leucostigma fått artstatus under namnet Roraiman Antbird Percnostola saturata på grund av avvikande DNA, morfologi, läten, ekologi och utbredning i höjdled. Som så många andra gånger är det Mort och Phyllis Isler (med skiftande kollegor) som står bakom avslöjandet. En av de största framtida utmaningarna torde Antwrens av släktet Myrmotherula utgöra. Här finns ett virrvarr av arter och former som i vissa dräkter kan vara näst intill omöjliga att bestämma även i handen. Ingående myrfågelstudier är ett jobb endast för den tålmodige. Fältornitologin har starkt bidragit till möjligheterna för vem som helst att identifiera fåglar i den sydamerikanska naturen. Sedan milstolpen Birds of Colombia utgavs 1985 har flera ovärderliga fälthandböcker sett dagens ljus, men ändå saknas bra böcker för Brasilien, 10 VÅR FÅGELVÄRLD 1/2006

Populationer av Gray-throated Leaftosser Sclerurus albigularis upptäcktes i Amazonas så sent som mitten av 1980-talet. Denna individ, som infångades vid Río Cristalino, Mato Grosso, tillhör med stor sannolikhet en obeskriven ras. Sclerurus albigularis ssp. nov.? Peru och Bolivia. Även med en bra bok i handen krävs att man är ordentligt påläst, och även om man kan boken utan och innan är det lätt att göra felbestämningar om man inte har klart för sig hur fåglarna beter sig i fält. Underlättande för bestämning av skogsfåglar i allmänhet är, förutom läten, vilken huvudbiotop man befinner sig i, i vilken typ av växtlighet fågeln påträffas, vilket höjdintervall den rör sig inom samt på vilket sätt den födosöker. Det tar lång tid att bli en riktigt duktig skådare i Amazonas. JAKTEN PÅ NYA ARTER På 1950-talet var den ornitologiska världens främsta företrädare ganska ense om att i stort sett samtliga världens fågelarter hade blivit funna och beskrivna. Därför var det en stor sensation när en ny, färggrann tangara Orange-throated Tanager Wetmorethraupis sterrhopteron hittades i norra Peru 1963 och beskrevs året därpå av George Lowery och John O Neill vid Louisiana State University (LSU). Detta var upptakten till en period av nya upptäckter som ännu inte har avmattats snarare tvärtom! De senaste tio åren har inte mindre än 43 nya arter beskrivits från Sydamerika. Visserligen har somliga fåglar upptäckts långt tidigare och i flera fall har svåranalyserade artkomplex varit inblandade, men summan imponerar likväl. Minst lika många arter till har hittats och kommer att beskrivas formellt efter hand. En stor del av dessa finns i Amazonas, den del av kontinenten som tveklöst bär på flest välbevarade hemligheter. Under återstoden av 1960-talet företog LSU i stort sett årliga insamlingsexpeditioner till Peru (de flesta till Amazonas) under ledning av John O Neill, vilka ledde till upptäckterna av de än idag Myrgärdsmygsläktet Myrmotherula är, liksom Leaftossers, ett släkte bland de suboscina tättingarna. Att reda ut taxonomiska knivigheter inom detta släkte är endast en syssla för den tålmodige. Här en hona av Long-winged Antwren Myrmotherula longipennis. dåligt kända arterna Selva Cacique Cacicus koepckeae och Elusive Antpitta Grallaria eludens. Efter hand blev fler och fler ornitologer verksamma i flera länder. 1980-talet bjöd på bambuspecialisterna Bamboo Antshrike Cymbilaimus sanctaemariae och Manu Antbird Cercomacra manu samt bland andra papegojorna Kawall s Amazon Amazona kawalli och Amazonian Parrotlet Nannopsittaca dachillleae. På 1990-talet finkammades vitsandskogarna nära Iquitos i Peru av spanjoren José Alvarez, resulterande i fyra nya arter; Ancient Antwren Herpsilochmus gentryi, Allpahuayo Antbird Percnostola arenarum, Mishana Tyrannulet Zimmerius villarejoi och Iquitos Gnatcatcher Polioptila clementsi. Samtidigt började allt fler nya arter hittas i den väldiga brasilianska delen av Amazonas. Papegojorna Bald Parrot Pionopsitta aurantiocephala och Sulphurbreasted Parakeet Aratinga pintoi fanns sedan länge i museisamlingar, men antogs vara ungfåglar av närbesläktade arter innan de hittades och studerades i fält. Det samma gällde den tillbakadragna Cryptic Forest-Falcon Micrastur mintoni, som visade sig ha en väldigt olik lätesrepertoar jämfört med den snarlika Lined Forest-Falcon Micrastur gilvicollis. De båda arterna skiljs åt av Madeirafloden, som visat sig vara en mycket viktig ekologisk barriär. Två nya trädklättrare har fått sin artstatus ifrågasatt och framtida forskning får i dessa fall fälla ett definitivt avgörande. En av dagens stora upptäckare är Bret Whitney, en 51-årig amerikan som vigt sitt liv åt att utforska Sydamerikas fågelfauna. Hans fenomenala minne för fågelsång är världskänt, och förmodligen finns ingen kunnigare fältornitolog vad Amazonas anbelangar. Vi träffar honom på Palmarí Lodge vid Río Javarí, gränsfloden mellan Brasilien och Peru, tillika hemvist för minst tre obeskrivna fågelarter VÅR FÅGELVÄRLD 1/2006 11

Bret Whitney, en man med ett mästerligt minne för fågelsång och en av dagens största upptäckare av nya fågelarter i Amazonas: Jag och mina kollegor har ett tjugotal arter att beskriva. vars upptäckter han varit involverad i. Bret är här som reseledare för en grupp från Fieldguides och jag själv gör en fågelinventering med tillhörande where-to-find-guide för lodgens räkning. Just nu är det siesta och vi är mitt inne i ett samtal på tu man hand. Du måste skaffa dig mikrofon och bandspelare, säger Bret med snudd på befallning i tonen. Du skulle kunna göra många viktiga inspelningar, och dessutom är det bra att ha dem som dokumentation. Själv bär han alltid med sig en rejäl bandspelare, en samling kassettband och en lång riktmikrofon i ett hemmagjort läderkoger. Jag vet, svarar jag. Jag har faktiskt med mig utrustning, men bandspelaren är för dålig. Dessutom är jag inte särskilt förtjust i playbackskådning, även om det ibland kan vara nog så effektivt. Jag leder över samtalet på ett av mina favoritämnen obeskrivna fåglar och frågar om han känner till en Antshrike med spektakulärt kraftig näbb som ska ha hittats någonstans i Amazonas. Det känner jag inte till något om. Vem har du hört det ifrån?, frågar Bret intresserat. Juan Mazar Barnett, svarar jag. Juan har visst hittat en ny Woodhaunter i nordöstra Brasilien och tänker försöka publicera den som ny art utan att ha samlat in ett typexemplar, påpekar Bret med viss skepsis i rösten. Han en duktig kille, men utan ett typexemplar kommer den inte att bli accepterad i bredare kretsar. Bara en gång i den ornitologiska historien har en publicering godkänts som inte varit belagd med ett museiskinn, men fågeln, Bulo Burti Boubou från Somalia, studerades däremot i fångenskap. För att leda in spåret på Brets egna upptäckter nämner jag en annan obeskriven Antshrike vars sång redan finns utgiven på skiva. Hur gick det till när du upptäckte den? frågar jag nyfiket. Det är en av de mest distinkta fåglar jag har hittat, börjar Bret: Jag och min medhjälpare hade tagit oss upp till en bergsrygg i Serra do Divisor (ett lägre bergsområde på gränsen mellan Brasilien och Peru), och redan när jag hörde sången första gången, visste jag att det måste röra sig om en ny art. Det var visserligen min guide som först fick syn på fågeln, men det var en fantastisk känsla när jag själv kunde konstatera att även utseendet var distinkt! Den kommer att få namnet Acre Antshrike*. Jag frågar lite försiktigt om han har fler obeskrivna arter på lager. Jag och mina kollegor har ett 20-tal arter att beskriva, blir svaret. Ett tjugotal!? utbrister jag förundrad. Ja, svarar Bret med klädsam ödmjukhet. Det är mest kryptiska arter. Utseendemässigt utmärker sig de flesta inte så mycket, men lätesmässigt kan de vara mycket distinkta. Det finns en hel del reliktarter att leta fram, speciellt från lite mera höglänta områden som under årtusendena undgått översvämningar och blivit isolerade. Upprymd av denna fantastiska nyhet frågar jag Bret vilka områden som är minst utforskade, var man själv borde ha bästa chansen att hitta en ny art. Själv jobbar jag sedan en tid mest i områdena kring Madeira och Tapajós, där det finns oerhört mycket kvar att utforska, svarar han. Hur är det med nordöstra Amazonas? undrar jag. En av mina närmaste kollegor, Mario Cohn-Haft, var i Pará förra året och hade med sig en hel del intressanta saker med sig hem, säger Bret, med en drömmande blick. Det börjar bli bråttom att utforska Amazonas. Om utvecklingen fortskrider som den gör idag, kommer den mesta skogen att vara borta om 100 år. Vi måste hitta och kartlägga så många arter som möjligt innan det är för sent. Spänningen blir plötsligt till allvar, och jag känner tacksamhet över att det finns personer som Bret Whitney, även om de är allt för få. Det finns så mycket kvar att upptäcka. FLYTTNINGSMYSTERIER Till Amazonas flyttar fåglar från såväl Nordamerika och Karibien som södra Sydamerika. För många av dessa arter vet man mycket lite om utbredning och biotopkrav på vinterkvarteren de försvinner i det väldiga skogshavet. Connecticutskogssångaren Oporornis agilis observeras ytterst sällan, och man har inget vidare grepp om övervintringsområdet är centrerat kring en speciell region eller utspritt över ett större område. Det samma gäller Rufous-tailed Attila Attila phoenicurus, en tyrannflugsnappare som häckar i den brasilianska atlantregnskogen, och kolibrin Blue-tufted Starthroat Heliomaster furcifer från cerrado- och chacobältena i söder. Ett annat speciellt fall rör rostskogstrasten Catharus fuscescens. Till för bara några år sedan trodde man att rostskogstrastarna övervintrade i södra och * Acre Antshrike Thamnphilus divisorus, beskrevs ett par månader senare i The Auk nr. 4, 2004. 12 VÅR FÅGELVÄRLD 1/2006

Prärievråken är en talrik flyttfågel med praktiskt taget okända flyttningsmönster. Buteo swainsoni. Nästan ingenting är känt om kolibrin Blue-tufted Starthroat på dess övervintringsområden i Amazonas. Heliomaster furcifer. Large-billed Tern är en av få arter i Amazonas med någorlunda klarlagda flyttmönster. Phaetusa simplex. östra Amazonas, men det visade sig att de istället flyttar längre, till cerradon strax söder om regnskogen! Flera flyttfåglar övervintrar med största sannolikhet i Amazonas, men har fortfarande inte kunnat lokaliseras ens i Sydamerika. Hit hör svalorna Sinaloa Martin Progne sinaloae från västra Mexiko, Cuban Martin Progne cryptoleuca från Kuba och Caribbean Martin Progne dominicensis från Västindien (undantaget Kuba och Bahamas). Black Swift Cypseloides niger, som häckar i både Nordamerika och Västindien, har också ett okänt övervintringsområde, men det finns några fynd i Colombia av fåglar på genomsträck. Dessutom är flyttningsrutterna för en miljon prärievråkar Buteo swainsoni och 200 000 mississippiglador Ictinia mississippiensis praktiskt taget okända. Ett betydande antal fågelarter företar säsongsvisa flyttningar inom Amazonas, fenomen som i stora drag är mycket dåligt kända när det gäller så väl omfattning, avstånd och orsaker. Arter som lever i flodbankarnas omedelbara närhet är enklast att observera och få sig en uppfattning om. Under högvattenperioder tvingas de bort, men vart flyttar de? Alternerar de mellan två flodsystem eller sprider de sig över större områden? Kommer de över huvud taget tillbaka till floden där de kläcktes? Att Large-billed Phaetusa simplex och Yellow-billed Tern Sterna superciliaris samt amerikanska saxnäbbar Rynchops niger samlas flockvis i delar av Amazonas eller vid kusten utanför häckningssäsongen är klarlagt. När det gäller tättingar som olika svalor och tyrannflugsnappare vet man dock väldigt lite. Oftast står det inte ens omnämnt i litteraturen att rörelser förekommer. Detta gäller bland annat Drab Water-Tyrant Ochthornis littoralis, en fågel som kan vara mycket vanlig utmed både små och stora floder men vissa perioder är som bortblåst. Om en sådan lättobserverad fågels flyttningar helt har undgått uppmärksamhet i ornitologers ögon, hur mycket mindre vet man då inte om skogsfåglarna? Bland frukt- och nektarberoende arter styr födotillgången många lokala rörelser. Över hur stora områden rör sig dessa fåglar? Kan det skilja sig mycket över arternas hela utbredningsområden, under olika säsonger och från år till år? Frågorna är betydligt fler än svaren. Det är välkänt att vissa papegojor mer eller mindre regelbundet rör på sig i respons till begränsningar i fruktutbudet. Andra grupper är betydligt mera svårstuderade. Hur mycket rör sig trädtoppslevande kolibrier, till exempel? Ingen vet. Kanske finns det till och med nomadiska fågelarter som helt undgått upptäckt... VÅR FÅGELVÄRLD 1/2006 13

Southern Lapwing, gynnad av avskogningen. Vanellus chilensis. Hockohöns, här en Red-throated Piping-Guan Pipile cujubi, reduceras snabbt i antal vid hårt jakttryck. Guira Cuckoo är en nyinflyttad savannfågel som fått hjälp av avskogningen i södra Amazonas. Guira guira. MÄNNISKAN, AMAZONAS OCH FÅGLARNA ETT NUTIDSEXEMPEL Exploateringen av Amazonas tog sin början på allvar först under 1950-talet och var ett led i en målinriktad politik som syftade till att befolka och kuva Brasiliens näst intill orörda inre delar. För att tydligt markera den nya eran flyttades landets huvudstad från Rio de Janeiro till Brasilia, som byggdes upp åren 1956 1960. Erövringen av Brasiliens inre har slående likheter med 1800-talets USA; lycksökarna som lockas av snabba pengar, de fattiga nybyggarna som drömmer om en trygg framtid, de våldsamma och förödande konfrontationerna med urbefolkningen och den snabba ekologiska förödelsen. Laglösheten når stundom vilda västernproportioner i bästa Hollywoodtappning. Skillnaden är tyvärr den att skurkarna allt för sällan ställs inför rätta för att sona sina brott. Trots en i grunden bra miljölagstiftning kan många av de stora och mäktiga jordägarna nämligen göra i stort sett vad de vill. Hur påverkas fågelfaunan av exploatering och avskogning? För att få svar på den frågan beger vi oss till frontlinjen kring Alta Floresta i nordligaste Mato Grosso. Slå upp en karta över Brasilien i den färskaste atlas du kan hitta. Huvudstaden i Mato Grosso, Cuiabá, hittar du säkert utan problem. Fem timmars bussfärd norrut utmed vägen mot Santarém passerar vi Sinop, som med sina kanske 80 000 invånare är bland de större städerna i denna avskogade region. Alta Floresta, vid floden Teles Pires nära gränsen till Pará, når vi först sex timmar senare. Här bor närmare 50 000 människor. Hänger du med på kartan? Nej, just det. Varken Sinop eller Alta Floresta finns med, och det finns gott om andra sådana här städer i Mato Grosso och granndelstaten Rondônia. Kring början av 1970-talet skänkte den brasilianska regeringen bort stora landområden för att utbildat folk skulle bosätta sig i det förlovade landet, Amazonas. 1975 var Alta Floresta en by, men på bara 25 år ökade befolkningen till hela 45 000 invånare. Regionen består idag av ett lapptäcke av betesmarker och skogsfragment (<1 13 500 ha) söder om Teles Pires, medan skogstäcket är mera sammanhängande norr om floden. Även om avverkningen minskat kraftigt sedan pionjäråren, sker fortfarande en betydande fragmentering. Olaglig, selektiv avverkning inriktad på särskilt värdefulla träslag pågår kontinuerligt, och skog bränns under torrperioden ner här och där för att skapa ytterligare betesmark. Somliga boskapsskötare värnar om de skogsfragment som finns kvar, men många har utsatts för överbete och en omfattande jakt. Boskapsskötseln är den överlägset viktigaste jordbruksnäringen eftersom jorden inte är särskilt lämpad för odling, och även i detta hänseende är produktiviteten endast måttlig och tidsbegränsad. Avskogningen har påverkat mikroklimatet i regionen, vilket tydligast märks genom att torrperioden blivit över en månad längre än tidigare. Hur har fågelfaunan i Alta Florestaområdet påverkats? Sett ur ett helhetsperspektiv har antalet arter ökat till följd av en invandring av cerradofåglar som Aplomado Falcon Falco femoralis, Southern Lap- 14 VÅR FÅGELVÄRLD 1/2006

FOTO: STAFFAN WIDSTRAND FOTO: STAFFAN WIDSTRAND Under årets torraste månader passar jordägare på att bränna ner skog för att skapa nya betes- eller odlingsmarker. Detta leder ofta till att betydligt större ytor än nödvändigt ödeläggs. Brasilien 2004. Skogen har fått ge vika för odlingsmark. Den årliga avverkningen/nedbränningen av skog i Amazonas-området uppgår till drygt 20 000 km 2. Brasilien 2004. Varken Sinop med 80 000 invånare eller Alta Floresta med nästan 50 000 finns med ens på den färskaste atlas. wing Vanellus chilensis, Picazuro Pigeon Patagioenas picazuro, Guira Cuckoo Guira guira, Burrowing Owl Athene cunicularia och olika Seedeaters Sporophila spp. Diversiteten har alltså blivit större, men knappast kvaliteten. Ett säkert tecken på mänsklig inblandning över hela Amazonas är huruvida det finns goda populationer av hockohöns (Cracidae) och större däggdjur, särskilt tapirer, eller inte. De reduceras nämligen snabbt genom jakt och är sällsynta eller lokalt utrotade över betydande delar av Amazonas idag. Vid Río Cristalino norr om Teles Pires finns ett välskyddat område som delvis är privat och delvis statsägt. Här finns hockohöns, tapirer och vildsvin i naturliga antal, vilket visar att jakt inte förekommit eller varit obetydlig. I angränsande skogsområden och skogsfragment söder om Teles Pires är samma arter sällsynta. Hur har artsammansättningen förändrats i skogsfragmenten? Storleken på fragmenten är givetvis av stor vikt. De arter som är störningskänsliga, har stora revir eller kräver inre delar av orörd skog kan inte överleva i mindre dungar. Sedan spelar det stor roll hur kvaliteten på skogen är, huruvida den är hårt gallrad eller om undervegetationen är intakt eller inte. Man vet fortfarande ganska lite om effekterna av fragmentering, men om fragmenten inte är allt för små och isolerade kan förvånansvärt känsliga arter hålla kvar fotfästet. I just Alta Florestaområdet har man kunnat konstatera att Harpy Eagle Harpia harpyja, som tidigare ansetts vara mycket störningskänslig, verkar klara sig bra i fragmenterad skog. En viktig förutsättning för detta är att det fortfarande finns goda populationer av apor och andra trädlevande däggdjur. Alta Florestaregionen ligger mitt emellan det orörda och det ödelagda Amazonas. Stora delar av östra och södra Amazonas räknas idag som förlorade enligt naturvårdarna, medan de kommersiella krafterna betraktar dem som utvecklade eller under utveckling. Båda sidorna har rätt på sitt sätt, och regnskogens framtid kommer att bli en kamp mellan dessa två motpoler. FRAMTIDSPERSPEKTIV Vi som är födda på 1970-talet har från barnsben fått med sig en bild av regnskogen som den kanske mest hotade av alla jordens naturtyper. Verkligheten är naturligtvis något annorlunda och mer invecklad än så, men vi ska hålla oss kvar vid regnskogen. Talar man om Sydostasien, kan man utan tvekan påstå att regnskogen där är riktigt illa ute om så lite som tio år kanske skogen enbart finns kvar i skyddade områden. Avskogningstakten är dock högst i Amazonas. Under 1980-talet låg den årliga avverkningen/nedbränningen ganska stabil på drygt 21 000 km 2, sedan har siffran fluktuerat mellan 11 500 och 29 000 km 2. Idag är nivåerna ungefär som på 1980-talet. Sammanlagt beräknar man att den totala skogsförlusten är över 600 000 km 2, även om också viss återväxt pågår. De brasilianska myndigheterna har haft någorlunda koll på avverkningen, men de talrika skogsbränderna har varit svårare att handskas med och står för den största delen av förödelsen. Precis VÅR FÅGELVÄRLD 1/2006 15

som i Alta Florestaområdet passar många jordägare i andra regioner nämligen på att bränna ner skog för att skapa nya betes- eller odlingsmarker under årets torraste månader, vilket ofta leder till att betydligt större ytor än nödvändigt ödeläggs. Regnskogen har ett naturligt brandskydd så länge luftfuktigheten håller sig över 65% och temperaturen ligger inom normala värden, men i avskogade och fragmenterade delar av Amazonas har denna balans rubbats av flera orsaker. Det påskyndade avrinningsförloppet bidrar starkt till att torrare förhållanden skapas, särskilt i anslutning till gräsmarker och yngre sekundärskog. Dessutom avtar den genomsnittliga nederbördsmängden genom minskad evapotranspiration på lokal och regional nivå. Klimatförändringar är en reell hotbild mot regnskogen, och även ur ett globalt perspektiv har man börjat se verkningarna i Amazonas. Under det ovanligt kraftiga El Niñofenomenet 1997 märktes effekterna tydligt och i augusti september 2004 föll osedvanligt höga nederbördsmängder över västra Amazonas och östra Andernas sluttningar. Detta ledde till rubbningar i flodernas regelbundna årscykler och ställde till problem för djur som är beroende av stränder för sin fortplantning (sköldpaddor, leguaner, tärnor etc.). Ett år senare, hösten 2005, var situationen den motsatta. Över stora delar av Amazonas rådde kraftig torka, den värsta på 50 år. Höga vattentemperaturer i Atlanten i kombination med avskogning utpekades som troliga orsaker. Hur klimatförändringarna påverkat och i långa loppet kommer att påverka ekosystemen vet man i stort sett ingenting om. Den omfattande boskapsbaserade näringen i södra och östra Brasilien är utan tvekan det största konkreta hotet för Amazonas i ett närmare framtidsperspektiv. Köttproduktionen kräver stora ytor, ett hektar per djur till en början, och mer än fem hektar efter 5 10 års bete. Efter tio år är jorden oftast så utarmad att ny mark måste brännas, även om den gödslats. För Alta Florestaregionen har det forskats fram en modell som visar en stadig ekonomisk uppgång under några årtionden, men sedan väntar en obönhörlig krasch med små utsikter till återhämtning. Vad kommer att hända då? De flesta av regionens invånare borde bli tvungna att flytta, och enklast vore väl att göra om samma sak än en gång. Det håller ju i en sådär 60 70 år till... Dödsstöten för östra Amazonas väntas komma om och när hela huvudvägen mellan Cuiabá och Santarém asfalteras. Idag är vägen i så dåligt skick att den är omöjlig att använda som transportled, något som de rika jordägarna är fast beslutna att ändra på. Sojaodlarna i den angränsande cerradoregionen ser stora ekonomiska vinstintressen i möjligheterna att korta transportsträckorna för sina varor, och det skulle också kunna öppna nya möjligheter för den redan blomstrande köttmarknaden. Här kopplas även du och jag in, för i vår globaliserade värld lönar det sig nu för svenska bönder att använda soja odlad i Brasilien som djurfoder. Annars kan brasilianarna helt få föda upp djuren i vårt ställe, så slipper vi att oroa oss för galna kosjukan och andra otrevligheter på köpet. Vi har som konsumenter makten att påverka skeenden i Amazonas. Vad har den brasilianska regeringen för åtgärdsprogram för Amazonas? När det gäller avverkningen har flera internationella överenskommelser slutits, syftande till ett uthålligare och bättre kontrollerat skogsbruk. Enorma nationalparker och naturreservat har avsatts, delvis som motprestation för stora investeringar av andra länder, men eftersom ekosystemen är så dåligt kända saknas lagligt skydd i många viktiga regioner. Ett kompletterande skydd finns i indianreservaten, som dock hotas av giriga och hänsynslösa ekonomiska krafter. De brasilianska myndigheternas brist på kontroll har många orsaker, inte minst på Amazonas väldiga yta. Man kan bara hoppas att det nyetablerade övervakningssystemet SIVAM i kombination med lägre korruption och förhöjda ansträngningar i allmänhet leder till förbättringar. Amazonas vilda västern måste tämjas, för alla inblandades bästa. Här spelar ornitologin en viktig roll för förståelsen av Amazonas olika ekosystem och hur de påverkas av mänskliga aktiviteter. Att ge Amazonas komplexa fågelfauna ett hållbart skydd är, som nämndes redan i inledningen, en av framtidens största ornitologiska utmaningar. SAMUEL HANSSON samuelhansson@hotmail.com Litteratur i urval Alonso Alvarez, José: Characteristic avifauna of white-sand forests in northern Peruvian Amazonia. Master Thesis, Louisiana State University. Barrelöv, Katarina. 2003. Amazonas regnskog. Varför fungerar inte åtgärderna för hållbar utveckling? Examensarbete, Statsvetarprogrammet, Luleå universitet. Braun, Michael J., Isler, Morton L., Isler, Phyllis R. Bates, John M. och Robbins, Mark B. 2005. Avian speciation in the Pantepui: The case of the Roraiman Antbird. The Condor Vol. 107, No. 2. Cracraft, Joel. 1985. Historical biogeography and patterns of differentiation within the South American avifauna: Areas of endemism. Ornithological Monographs No. 36: Neotropical Ornithology. American Ornithologists Union. del Hoyo Josep, Elliott Andrew, Christie David (editors). 2003. Handbook of the Birds of the World, vol 8: Broadbills to Tapaculos. Lynx Edicions, Barcelona. del Hoyo Josep, Elliott Andrew, Christie David (editors). 2004. Handbook of the Birds of the World, vol 9: Cotingas to Pipits and Wagtails. Lynx Edicions, Barcelona. Endler, John. 1977. Geographic Variation, Speciation, and Clines. Princeton University Press. Fjeldså, Jon. 1985. Origin, evolution, and status of the avifauna of andean wetlands. Ornithological Monographs No. 36: Neotropical Ornithology. American Ornithologists Union. Gyldenstolpe, Nils. 1951. The Ornithology of the Río Purús Region in Western Brazil. Arkiv för zoologi (ser. 2). Haffer, Jürgen. 1997. Species Concepts and Species Limits in Ornithology. I: del Hoyo Josep, Elliott Andrew, Sargatal Jordi (editors): Handbook of the Birds of the World, vol 4: Sandgrouse to Cuckoos. Lynx Edicions, Barcelona. Haffer, Jürgen. 1985. Avian Zoogeography of the Neotropical Lowlands. Ornithological Monographs No. 36: Neotropical Ornithology. American Ornithologists Union. Kricher, John C. 1990. A Neotropical Companion. An Introduction to the Animals, Plants, and Ecosystems of the New World Tropics. Princeton University Press. Remsen, J. V. (editor). 1997. Ornithological Monographs 48. Studies in Neotropical Ornithology honoring Ted Parker. AOU. Sibley Charles G., Ahlquist Jon E. 1985. Phylogeny and classification of New World suboscine passerine birds (Passeriformes: Oligomyodi: Tyrannides). Ornithological Monographs No. 36: Neotropical Ornithology. American Ornithologists Union. Solavaara Kati J., Cárdenas Glenda G., Touvisto Hanna. 2004. Forest classification in an Amazonian forest landscape using pteridophytes as indicator species. Ecography 27. Stap, Don. 1991. A Parrot Without a Name. The Search for the Last Unknown Birds on Earth. University of Texas Press, Austin. Whitney, Bret M., Oren, David C., Brumfield, Robb T. 2004. A new species of Thamnophilus Antshrike (Aves: Thamnophilidae) from the Serra do Divisor, Acre, Brazil. The Auk, vol. 121, no. 4. Motstående sida: Snäckglada Rostrhamus sociabilis förekommer längs vattendrag i större delen av Amazonas-området. 16 VÅR FÅGELVÄRLD 1/2006