4 2011 ÅRGÅNG 20. Tema: BARN Vad är barnets bästa? Talanglös selektering Guide till barns skador

4 2011 ÅRGÅNG 20 Tema: BARN Vad är barnets bästa? Talanglös selektering Guide till barns skador

INNEHÅLL nr 4/2011 3 4 7 9 13 19 24 29 32 37 43 47 51 Ledare Per Nilsson Idrott och forskning möttes för barnets bästa Johan Pihlblad Alla matcher behöver inte sluta oavgjort Johan Norberg Selektionssystemen saknar talang Tomas Peterson Fotbollspoesi, delaktighet och poetisk rättvisa Mats Trondman Idrott och hälsa ett ämne med potential Katarina Schenker Man mår bättre, får mer muskler och ser bättre ut Carolina Lunde och Ann Frisén Socialt stöd på gott och ont Sofia Bunke Hur får vi inaktiva barn att röra på sig? Örjan Ekblom Skador hos unga idrottare Jón Karlsson Severs skada lättbehandlad hälsmärta hos ungdomar Rolf Norlin Ledare tveksamma till styrketräningsråd för barn Andreas Fröberg, Jonas Ahnesjö och Marie Alricsson Hbt och idrott stark heteronorm i sportens värld Christian Carlsson Ansvarig utgivare Per Nilsson Chefredaktör Christine Dartsch Christine.Dartsch@gih.se Redaktör Johan Pihlblad Johan.Pihlblad@gih.se Redaktionsråd Jón Karlsson, Per Göran Fahlström, Karin Redelius, Ingemar Ericson, Karin Piehl Aulin, Christine Dartsch och Johan Pihlblad Adress Centrum för idrottsforskning Box 5626 114 86 Stockholm Tel 08-402 22 00 Hemsida www.centrumforidrottsforskning.se CIF på twitter @CIFofficial Prenumerationspris Helår med fyra nummer kostar 200 kr. Beställs på hemsidan. Prenumerationsärenden Marie Broholmer 08-402 22 91 marie.broholmer@gih.se Grafisk form och produktion Tomas Svensson Grafiska Huset AB Tel. 08-10 30 25 tomas@grafiskahuset.se Tryckeri Grafiska punkten i Växjö AB Foto (om ej annat anges) Bildbyrån i Hässleholm ISSN-nr 1103-4629 53 58 61 65 Eliten känner välbefinnande i många dimensioner Carolina Lundqvist och Fredrik Sandin Sverige vs. Serbien idrottspsykologi i skilda världar Jelena Gajiċ och Göran Kenttä Kitesurfarnas skador kartlagda Lina Lundgren Forskningsbidrag 2012 4 2011 ÅRGÅNG 20 Tema: BARN Vad är barnets bästa? Talanglös selektering Guide till barns skador Framsida: Snowboardåkare. 2 svensk idrottsforskning 4/2011

Ledare nr 4/2011 Bästa läsare! A l d r i g f ö r r h a r väl barns rättigheter i idrotten diskuterats så flitigt i den allmänna debatten som under år 2011. Patrik Sjöbergs bok slog ner som en medial bomb. Därefter har fler vittnat om händelser där barn farit illa i sin förening. I det sammanhanget är det viktigt att poängtera att cirka 60 procent av alla barn och ungdomar är aktiva i en idrottsförening. Föreningen är en plats där de allra flesta barn vill vara och där de känner sig trygga. Men uppmärksamheten på de avarter som trots allt finns har på ett positivt sätt riktat blicken mot det enskilda barnets rättigheter. I oktober arrangerade Centrum för idrottsforskning (CIF) konferensen Idrott för barnets bästa tillsammans med Riksidrottsförbundet och SISU Idrottsutbildarna, vilket var en del av det större Forum för barn- och ungdomsidrott. Drygt 500 deltagare visade stor entusiasm och vilja att göra barn- och ungdomsidrotten ännu bättre. I det här numret kan du läsa mer om vad som hände under konferensen. Trogna läsare av Svensk Idrottsforskning vet att CIF tidigare i år publicerat en uppföljning av statens stöd till idrotten med särskilt fokus på barnets rättigheter. För att få statligt stöd ska idrotten ha ett barnrättsperspektiv på sin verksamhet, det vill säg att den ska bedrivas i enlighet med FN:s barnkonvention. Många uppfattar barnkonventionen som en uppsättning principer vilka är oförenliga med idrottens tävlingslogik. Men det är ett missförstånd. En av uppföljningens viktigaste slutsatser är att konventionen inte är en regelbok, det är ett förhållningssätt. Den är en påminnelse om att vi vuxna alltid måste utforma idrottsverksamhet utifrån barnens behov samt att tänka till, våga lyssna och vara mottaglig för de ungas egna idéer, synpunkter och kritik. Det här numret är späckat med barnidrottsforskning. Johan R Norberg berättar mer om vad det innebär att ha ett barnrättperspektiv på idrotten. Tomas Peterson presenterar sin uppmärksammade forskning om fotbollens selektionssystem. Mats Trondman skriver passionerat och poetiskt om betydelsen av delaktighet. Jon Karlsson gör en exposé över skador hos barn och ungdomar. Av övrig forskning hittar du till exempel Lina Lungrens artikel om skador och utrustning i den unga sporten kitesurfing. Nu är det klart vilka som får forskningsstöd för år 2012. Längst bak i tidningen kan du läsa om hur forskningsmedlen fördelades. Noterbart är att CIF gör en särskild satsning på forskning om hbt och idrott. Homo-, bisexuella och transpersoner är en särskilt utsatt grupp i samhället och i idrotten. Läs mer om situationen för hbt-personer i Christian Carlssons rapport från konferensen Hbt och idrott som arrangerades av CIF och Ungdomsstyrelsen. N ä s t a å r ä r ett stort idrottsår med fotbolls-em för herrar och OS i London som höjdpunkter. Vi ska även fira att det var 100 år sedan som Stockholms stadion stod värd för OS. I väntan på det och på nästa nummer av Svensk Idrottsforskning vill jag önska alla läsare en riktigt skön jul- och nyårshelg. Glöm inte att förnya din prenumeration eller varför inte ge bort tidningen i julklapp till din idrottsintresserade vän. Nästa nummer med tema Idrottslyftet kommer till din brevlåda i mars 2012. God Jul och Gott Nytt År! Per Nilsson Ordförande, Centrum för idrottsforskning 4/2011 svensk idrottsforskning 3

TEXT/FOTO: JOHAN PIHLBLAD, REDAKTÖR Idrott och forskning möttes för barnets bästa Vad är en idrott för barnets bästa och hur når vi dit? De frågorna diskuterade företrädare för bland annat idrottsrörelsen, kommuner och forskare under Forum för barn- och ungdomsidrott. Drygt 500 personer träffades på Swedbank arena i Malmö för att sätta barnet i första rummet. Konferensfakta Forum för barn- och ungdomsidrott i Malmö 13-15 oktober innehöll två konferenser: Idrott för barnets bästa Om vad det innebär att bedriva idrott i enlighet med barnkonventionen. Arrangörer var Riksidrottsförbundet och Centrum för idrottsforskning. Utvecklingsmodeller för barn- och ungdomsidrott Hur man praktiskt kan arbeta för att utveckla idrott för barn. Arrangörer var Riksidrottsförbundet och Malmö Idrottsakademi. F ö r v ä n t n i n g a r n a var höga. Företrädare från Riksidrottsförbundet talade om att det var dags att sluta referera till 1982 års konferens, som var den första centrala barn- och ungdomsledarkonferensen. Ur den formades RF:s officiella syn på hur man ska utforma och bedriva god barnidrott. Nu var det tid för att ta nästa steg. Sedan år 2009 gäller att all idrottsverksamhet i Sverige som får statligt stöd ska bedrivas i enlighet med barnkonventionen. I idéskriften Idrotten vill beskriver Riksidrottsförbundet hur idrottsrörelsen ska arbeta med barn och ungdomar. Men risken är att policydokument glöms bort, eller att innehållet inte når ut till alla de ideella ledare som bär upp idrotten. Målet för konferensen var att tillsammans diskutera hur man bäst arbetar ute i föreningarna för att nå idrottsrörelsens mål att ha världens bästa barn- och ungdomsidrott. Johan R Norberg, utredare på Centrum för idrottsforskning och författare till den första uppföljningen av statens idrottsstöd, beskrev vad barnkonventionen innehåller och vad den innebär för idrotten. (Läs mer på s. 7) Ingrid Eliasson, Umeå universitet, och Karin Redelius, Gymnastik- och idrottshögskolan visade att vad man anser vara barns bästa skiljer sig åt mellan barn och ledare. För barnen är det viktigast att ha roligt. Ledarna är mer resultatinriktade och tycker att det är viktigt att barnen blir bättre på sin idrott. Att nå resultat i dag är i många fall viktigare än att skapa förutsättningar för att idrott under resten av livet. Föredragen ledde till många samtal och Per Nilsson, ordförande för Centrum för idrottsforskning och Birgitta Ljung, diskussioner. I ett interaktivt diskussionsforum samlades deltagarnas åsikter. Här är några av alla kommentarer: Det måste finnas en värdegrund som innehåller barnrättsperspektivet i föreningen. För att den ska efterlevas så krävs det utbildning av ledare och 4 svensk idrottsforskning 4/2011

föräldrar för att alla ska förstå vad det handlar om. Det handlar om attityder och förhållningssätt. Vi har en tradition att ledarna och styrelsen bestämmer. Vi måste släppa in unga, lyssna på dem, stödja dem, låta de påverka. Unga måste få vara med på alla nivåer alltid. Att göra en arbetsinsats i en klubb kan vara både fostrande och socialiserande, men det måste göras i en rimlig nivå gärna så att det blir socialt samtidigt. En risk om man tar bort det helt leder till höjd avgift vilket kan selektera folk att vara med. För vad som är barnets bästa är inte bara en fråga om vad som händer ute på samtidigt överens om att barnarbete kan vara skadligt. Den gränsen kan vara svår att dra. Delaktighet kan vara lösningen. Jag tror att det absolut viktigaste är att man helt enkelt säger att vår förening är en förening där barn och vuxna bestämmer tillsammans. Sedan måste man sätta sig ner och faktiskt försöka. Det är liksom back to basic, till exempel som på dagis där man sitter i en ring och faktiskt pratar och diskuterar och låter allas röster bli hörda, säger Susanna Hedenborg. Utanför konferenslokalens fönster reser Röster från konferensen Svensk Idrottsforskning passade på att fråga några av deltagarna: Varför är du här? Vilka tankar tar du med dig härifrån? Marina Yazdany tf. fritidschef Kumla kommun Vi ska inleda en process kring ett kvalitetssäkringssystem tillsammans med föreningslivet. Vi funderar hur vi med föreningsstödet kan tala om vad vi tycker är värdefullt i de här frågorna. Väldigt mycket. Det har varit otroligt intressant. Vi behöver t. ex. skapa dialog för att få alla att reflektera kring barnkonventionen och hitta förhållningssätt utifrån den. Johanna Danielsson SISU Värmland Det är intressanta frågor som tilltalar mig väldigt mycket. Hur för vi ut det här till kollegor och föreningar hemma i Värmland? Det är en utmaning. Vi ska försöka hitta ett sätt. Det känns som om vi har kommit närmare. Jag ska hem och reflektera. vice ordförande för Riksidrottsförbundet. planen, i hallen eller i spåret, vilket den sista kommentaren indikerar. Barn lägger ner en stor del av sin fritid åt att hjälpa den klubb de är medlemmar i. Susanna Hedenborg från Malmö högskola problematiserade barnarbetet i idrotten. Arbete kan vara nyttigt och fostrande men alla är Andreas Fält Korpen svenska motionsförbundet, Stockholm Jag är intresserad av barn- och ungdomsidrott och är här för att lyssna på forskarna. Varför har Korpen växt så mycket? Den frågan intresserar mig. Tävlingsmomentet kanske inte är det viktigaste. De sista föreläsningarna här bekräftar det. Elittänkandet kanske slår ut en del barn. Stefan Wagnsson lektor i idrottsvetenskap Karlstad universitet Jag forskare inom barn- och ungdomsidrott. Det här är ett tillfälle att diskutera med företrädare för idrottsrörelsen och så är det inte under alla konferenser. Mötet utvecklar kunskaper på rätt sätt och ger en inblick i hur praktiker jobbar på fältet. Och det är bra föreläsare. Man måste hålla sig ajour med forskningen. Att det finns en stark vilja att använda ett barnrättsperspektiv, men att det är svårt så som systemet är uppbyggt. Men jag tror att det går. På kort sikt kan vi förlora matcher men på sikt är min övertygelse att vi blir vinnare även internationellt. Om det nu är det viktiga? 4/2011 svensk idrottsforskning 5

Karin Redelius pratade om ledares syn på barns rättigheter. sig Malmös nya fotbollsarena. Här finns en av landets mest hängivna publik och en anrik klubb vars mål alltid är att vinna. Malmö FF har också framgångsrikt fostrat många elitspelare. Att tävla och bli bäst är inneboende drivkrafter i idrotten. Förutom ett barnrättsperspektiv har staten numera också ett elitidrottsmål. Men går en elitsatsning att kombinera med ett barnrättsperspektiv? Ja, ansåg de flesta av deltagarna, men de var delvis oeniga om hur det ska gå till. Tomas Peterson från Malmö högskola gick till exempel till hård attack mot idrottens, och särskilt fotbollens, selektionssystem. (Läs mer på s. 9) Enligt Peterson spelar fysisk mognad en avgörande roll i huruvida en ung spelare ska klassas som talangfull eller inte. Skrotar man selektionssystemen får man fram fler elitspelare. Då har även de som mognar sent en chans. Lägg ner alla ungdomslandslag. Starta med U-21, underströk Tomas Peterson. Per Källman landslagsansvarig på Basketbollförbundet var en av dem som reagerade mot förslaget. Vad det handlar om är att satsningen på elitidrott ska göras med mänsklighet. Vi har fem flick- och fem pojklandslag för ungdomar i åldrarna 15-20 år och det är väldigt viktigt ur ett utvecklingsperspektiv. Unga spelare behöver mål som ligger rimligt nära i tid. Där måste Tomas Pettersson tänka om. Vi ändrade grunderna för vårt uttagningssystem 2006 vilket lett till att vi nu har en jämn fördelning av spelare som är födda det första och andra halvåret. Ytterligare en aspekt kom från Emil Persson, utvecklings- och landslagschef på Innebandyförbundet. Vi har U-19 och A-landslag så uttagningarna sker sent för vår del. Trots detta kan vi konstatera att vi har vuxit, utan att våra ungdomar haft några ungdomslandslag att sträva emot. Hur vi ser på talang kan också vara olika. PG Fahlström från Linnéuniversitetet presenterade en studie där företrädare för 16 specialförbund gett sina åsikter om vad en talang är och vilka strategier de har för att hitta och utveckla talanger. Det visar sig vara ett väldigt svårt arbete för förbunden. De flesta är överens om att det finns något som kan kallas talang, men att det i grunden är träning och träningsförhållanden som skapar talangerna. Kanske är det så att vi skulle få fler talanger om vi också blev bättre på att involvera barnen och öka deras delaktighet i talangutvecklingsarbetet. Eller som en av konferensdeltagarna påpekade: Hur många ledare diskuterar talang med sina aktiva barn och ungdomar? Tomas Peterson dömde ut fotbollens metod att selektera unga talanger. 6 svensk idrottsforskning 4/2011

AV JOHAN NORBERG, UTREDARE,CIF Alla matcher behöver inte sluta oavgjort Ett barnrättsperspektiv ska genomsyra barn- och ungdomsidrotten. För att få bidrag av staten måste idrotten bedriva sin verksamhet utifrån barnkonventionens principer. Konventionen ska däremot inte ses som en regelbok utan som ett förhållningssätt, visar Centrum för idrottsforsknings rapport om barns rättigheter. Å r 2010 u p p g i c k det totala statliga idrottsstödet till drygt 1,8 miljarder kronor. Sedan år 2009 ska bidraget stödja verksamhet som bedrivs ur ett barnrättsperspektiv. Med den formuleringen markerar regeringen principen att statligt understödd barn- och ungdomsidrott ska vara förenlig med FN:s konvention om barnets rättigheter. Barnkonventionen som den kallas definierar barns universella rättigheter. Konventionen täcker såväl barnets rätt till skydd mot utnyttjande, övergrepp och diskriminering som dess rätt till inflytande och delaktighet. Stark ställning i ungas liv Idrott tillhör utan tvekan en av de mest populära fritidsaktiviteterna hos barn och unga. Detta beläggs inte minst av statistik rörande idrottsrörelsens storlek och sammansättning. Enligt Riksidrottsförbundets årliga enkätstudie Svenska folkets tävlings- och motionsvanor hade idrottsrörelsens år 2009 cirka 2,3 miljoner aktiva medlemmar. Av dessa uppskattades 856 000 personer vara i åldern 7 19 år. Det motsvarar en dryg tredjedel av samtliga aktiva inom idrottsrörelsen och hela 60 procent av den totala ålderspopulationen. Till detta kommer alla de unga som tidigare tillhört en idrottsförening men som av olika skäl valt att sluta. Dessa utgör av allt att döma en stor majoritet av de som finns utanför idrotten. Som exempel visade en ungdomsundersökning genomförd av Riksidrottsförbundet 2005 att hela 90 procent av alla ungdomar vid något tillfälle tillhört en idrottsförening. Andra studier har gett liknande resultat. Föreningsidrott är följaktligen en fritidsaktivitet som engagerar mycket stora ungdomsgrupper och som de allra flesta unga har egna erfarenheter av. De flesta unga gör dessutom idrottsdebut i tidiga år. Detta framgår i en studie av ungdomars föreningsidrottande som Mats Trondman genomförde 2005 på uppdrag av Ungdomsstyrelsen. Undersökningen visade att närmare 7 av 10 ungdomar börjar träna i en idrottsförening före åtta års ålder. Nästan var fjärde börjar redan vid fem års ålder eller tidigare. De allra flesta väljer dessutom att pröva på olika idrotter. Nästan 9 av 10 (88 procent) sade sig nämligen utövat mer än en föreningsidrott och närmare hälften (45 procent) uppgav sig ha varit aktiva i minst fyra olika idrotter. Ytterligare ett mått på idrottens stora popularitet är att unga själva brukar framhålla idrott som en mycket uppskattad aktivitet. Som exempel visade Per Nilsson i rapporten Fritid i skilda världar (1998) att idrott tillhör de fritidssysselsättningar som unga tycker mest om att göra och som dessutom har hög status i den egna ungdomsgruppen. Detta bekräftades därefter i Trondmans studie där 58 procent av tillfrågade ungdomarna ansåg att idrotten hade stor betydelse i deras liv och ännu fler 68 procent ansåg att det även gav hög status hos unga att vara duktig i idrott. Det kan således konstateras att föreningsidrott utgör en både omfattande och populär aktivitet hos barn och ungdomar. I analyser av barns rättigheter inom idrotten CIF:s regeringsuppdrag Centrum för idrottsforskning (CIF) har regeringens uppdrag att följa upp statens idrottsstöd. Det innebär att CIF varje år gör fördjupade analyser av den idrott som får statliga bidrag. I år var ämnet barns rättigheter i idrotten, det så kallade barnrättsperspektivet. Varje år presenterar CIF också en statistisk rapport. Den handlar om allt från idrottens omfattning och betydelse för folkhälsan, jämställdhet och socioekonomiska fakta till antalet medaljer och kostnader för landslagsverksamhet. Läs mer på: www.centrumforidrottsforskning.se 4/2011 svensk idrottsforskning 7

Två råd till idrotten I rapporten Uppföljning av statens stöd till idrotten 2010 finns två handligsrekommendationer till idrottsrörelsen: Betrakta barnrättsperspektivet som ett förhållningssätt och inte som en regelbok. Det är vanligt att idrottsledare betraktar barnkonventionen som en uppsättning principer vilka är oförenliga med t.ex. lusten att tävla, utvecklas och spränga gränser. Men det är ett missförstånd. Barnrättsperspektivet handlar inte om att alla barn måste behandlas likadant. Däremot är det en skarp uppmaning till vuxna och ledare inom idrotten att tänka till och betrakta verksamheten utifrån det enskilda barnets perspektiv. Förverkliga innehållet i Idrotten vill. Barns delaktighet får ett särskilt utrymme i rapporten. Slutsatsen är att idrottsrörelsen inte alltid gör vad den själv uttrycker att den vill göra. Gör den det kan den bli mer framgångsrik än vad den redan är. Om idrotten har som mål att de unga ska vilja vara delaktiga, då är lösningen att göra dem delaktiga. Och det åstadkommer man enklast genom följa just de riktlinjer och principer som redan formulerats i idédokumentet Idrotten vill. tenderar sökljuset att riktas till idrottsliga inslag eller aspekter som är problematiska. Det är både naturligt och viktigt. Att idrotten intar en så stark ställning i ungas fritidsliv medför ett stort ansvar för idrottsrörelsens ledare. Finns det problem inom idrotten bör dessa synliggöras och åtgärdas. Men i en helhetsbild av svensk barn- och ungdomsidrott måste det samtidigt understrykas att de allra flesta unga har positiva erfarenheter av idrotten. Redan det faktum att idrottsrörelsen organiserar fler än 850 000 ungdomar kan i sig betraktas som en sorts övergripande indikator på att idrottsrörelsens i stor utsträckning bedriver aktiviteter som är förenliga med ett barnrättsperspektiv. Morot eller piska? Regeringens beslut att föra in ett barnrättsperspektiv i den förordning som reglerar statens idrottsstöd kan tolkas som en markering av höjda politiska krav på hur idrottsrörelsen ska utforma sin barn- och ungdomsidrott. Detsamma kan sägas om uttalandet i 2009 års idrottsproposition om att endast de idrottsföreningar som bedriver en verksamhet som är förenlig med barnkonventionen bör få ta del av det statliga stödet. Budskapet kan utläsas som att idrottsrörelsen eller åtminstone vissa klubbar eller idrottsaktiviteter riskerar bidragsminskningar om verksamheten inte anses leva upp till barnkonventionens krav och andemening. Frågan är emellertid i vilken utsträckning som barnrättsperspektivet ska uppfattas som en sorts idrottspolitisk piska. Kanske ska det istället uppfattas som en möjlighet? Det anser åtminstone Gunnar Elvin, projektledare hos Barnombudsmannen och med lång erfarenhet som idrottsledare. Enligt Elvin är det primära syftet med barnrättsperspektivet nämligen inte att idrotten ska bidra till svenskt genomförandet av barnkonventionen. Poängen är snarare att barnkonventionen kan bli ett stöd för idrotten att utveckla världens bästa barnidrott. I antologin För barnets bästa utvecklar han sitt resonemang. Enligt Elvin är det lätt att uppfatta FN:s barnkonvention som ett generellt, mellanstatligt och därmed även urvattnat principdokument som i övergripande termer preciserar alla barns grundläggande rättigheter. Men enligt hans mening är konventionen betydligt mer konkret och möjlig att använda i olika vardagssituationer. Det är även först då när konventionen omsätts i praktisk handling som den på allvar börjar förändra villkoren för barn och unga. Elvin tillägger att konventionen inte alls går emot idrottens innersta väsen, det vill säga lusten att tävla, utvecklas och att spränga gränser. Detta är ett vanligt missförstånd hos idrottsledare. Kan jag som barn förlora en match, riva ett hinder i hoppfinalen, ramla på isen, bli förtvivlad över mitt misslyckande och ändå vara i en verksamhet som är bra för mig och vill mitt bästa? Du som just läste detta och kanske är ledare, hur hade du bemött det barnet? Det är inte svårt att se att man alltid kan vända en sådan situation till barnets fördel, en erfarenhet rikare, en morot för att gå vidare. Men bara så länge man gör det på barnets villkor och lyssnar till barnet. Barnkonventionen ger inget stöd för att alla matcher måste sluta oavgjort. Ingen regelbok Centrum för idrottsforsknings slutsats är att barnkonventionen inte är någon regelbok den är snarare ett förhållningssätt. Dess artiklar erbjuder inte entydiga och enkla lösningar för varje tänkbar situation, men den understryker vikten av ett reflekterande ledarskap med fokus på varje barns välbefinnande och långsiktiga utveckling snarare än de kortsiktiga idrottsliga segrar för ett lag eller träningsgrupp som kan uppnås genom exempelvis toppning och selektion. Av detta följer att konventionen inte heller har ett slutmål. Den är istället en påminnelse till oss alla att ständigt förbättra det som går att förbättra i alla verksamheter som rör barn. Därtill är den en uppmaning till idrottens många vuxna att tänka till, våga lyssna och vara mottagliga för de ungas idéer, synpunkter och kritik. Eller som Elvin själv förklarar saken: Genom att utveckla vårt lyssnade till alla idrottande barn och ungdomar, göra tankeövningen kring barnets bästa några gånger per dag, eller så ofta som det behövs, och använda barnkonventionens principer, kommer svensk barn- och ungdomsidrott att snabbare nå målet att vara världens bästa barn- och ungdomsidrott. 8 svensk idrottsforskning 4/2011

Selektionssystemen saknar talang Den svenska idrottspolitiken utökades år 2009 med ett barnrättsperspektiv och ett elitidrottsmål. Det sätt som svensk idrott sållar unga talanger är oförenliga med målen som regering och riksdag har satt upp för sitt stöd. Det visar en studie av fotbollens selektionssystem. R e g e r i n g o c h r i k s d a g ger varje år svensk idrott ett mycket omfattande stöd, vilket till delar används för att bekosta idrotternas selektionssystem. Staten som bidragsgivare ska inte ställa upp mål för idrottsrörelsens verksamhet. Däremot ska staten ange mål, syften och riktlinjer för sin bidragsgivning, samt i efterhand bedöma hur väl dessa mål uppnåtts. Den principiella skillnaden är att staten formulerar målen och syftena för vad den vill uppnå med statsbidraget till idrotten medan idrottsrörelsen självständigt sätter målen för den egna verksamheten. Statsbidraget ska stödja verksamhet som bidrar till att utveckla barns och ungdomars intresse och benägenhet för motion och idrott samt deras möjligheter att utöva inflytande över och ta ansvar för sitt idrottande, göra det möjligt för alla människor att utöva idrott och motion, syfta till att ge kvinnor och män lika förutsättningar att delta i idrottsverksamhet, främja integration och god etik, och bidra till att väcka ett livslångt intresse för motion och därmed främja en god hälsa hos alla människor. Selektionssystemen och politiken Den statliga utredningen Föreningsfostran och tävlingsfostran föreslog att målen för statens idrottsstöd skulle kompletteras med ett barnperspektiv och ett syfte rörande elitidrotten (1). År 2009 utökades också mål och syfte med statsbidraget. Det ska nu lämnas till verksamhet som bedrivs ur ett barnrättsperspektiv och stöd kan även lämnas till verksamhet som stärker idrottsutövares internationella konkurrenskraft (2). Svensk idrottspolitik innehåller därmed ett mål som är förknippat med tydliga förväntningar på att barn- och ungdomsidrotten ska utformas med utgångspunkt i de ungas egna intressen, behov och förutsättningar. För första gången finns även ett mål som motiverar ett direkt stöd till elitidrotten. Det återstår dock att formulera utvärderingsbara mål för stödet i båda dessa avseenden. Som ansvarig för utredningens förslag hoppades jag att de nya målen skulle ge upphov till en bred diskussion inom idrottsrörelsen om hur de kommer att påverka verksamheten. Hittills har diskussionen i stor utsträckning handlat om hur elitidrotten ska utvecklas. Men i den diskussionen saknas kritiska granskningar av svensk idrotts selektionssystem hur de är uppbyggda, vilka effekter de får för verksamheten och hur framgångsrika de är. Och hur de ska bedömas i förhållande till målet att all barn- och ungdomsidrott ska utgå ifrån barnens och ungdomarnas egna intressen. De flesta specialidrottsförbund har en talangutvecklingsstrategi som baseras på selektionssystem. De kan vara uppbyggda på olika sätt, ha olika räckvidd, omfatta olika många åldersgrupper, selektera olika hårt och vara olika framgångsrika. Men de har som minsta gemensamma nämnare att de antas kunna hitta de barn och ungdomar som kommer att bli bäst i vuxen ålder. I denna studie ifrågasätter jag om dessa selektionssystem ger idrotten vad idrotten vill ha. Jag ifrågasätter också om de ger samhället vad samhället vill ha. Jag vill hävda att de är kontraproduktiva i förhållande till vad både idrotten och samhället vill uppnå. Tomas Peterson Professor Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola 4/2011 svensk idrottsforskning 9

Utveckling eller avveckling? Boken Talangutveckling eller talangavveckling? innehåller en studie av svensk fotbolls selektionssystem (3). Den grundar sig på en omfattande internationell forskning kring effekterna av att selektera efter skillnader i fysisk mognad inom en ålderskohort (i mitt fall alla barn födda i Sverige år 1984). Dessa effekter är kända under beteckningen Relative Age Effect (RAE). Den senaste internationella forskningsöversikten om RAE bygger på 38 studier utförda år 1984 2007, med 253 olika urval och omfattande 14 idrottsgrenar, 16 länder och sammanlagt 121 159 individer (4). Det är en metastudie där empirin från samtliga studier bakas in i en enda analys, vilken statistiskt fastställer RAE:s närvaro och styrka inom och mellan olika idrottsgrenar. Slutsatsen är: Whether you are motivated toward realizing the positive effects of sport on youth development (e.g. promoting fun, enjoyment and inclusive participation), or are interested in elite athlete development, the presence of RAEs (we argue) appears contradictive to both these outcomes. Certainly, notions of competition, selection and talent identification, which seem to create RAEs across developmental stages, should be addressed by sport organizations. This is the main challenge facing researchers, sport governing bodies, coaches, parents and athletes alike (5). Det som premieras i idrottens selektionssystem är således i första hand fysisk mognad. Att ha tillgång till kunskap för problematiken med RAE är väl känd inom svensk idrottsrörelse är emellertid inte samma sak som att använda sig av den. Idrottens selektionssystem leder till att all den talang som finns i olika idrottsgrenar inte förverkligas. Ändå fortsätter man att använda sig av sådana selektionssystem, både inom svensk och internationell idrott. Många röster höjs dessutom för ännu tidigare specialisering i olika idrottsgrenar för att få fram internationellt gångbara resultat. Selektion och fysisk mognad I studien av årgång 1984 inom svensk fotboll konstateras att svensk fotbollselit skapas via selektionssystem på nationell och lokal nivå. På den nationella nivån svenska fotbollförbundets utbildnings- verksamhet, vilken innefattar alla ungdomslandslagen är deltagande i de första zonlägren som trettonåring en näst intill absolut förutsättning. Att sedan via sitt distrikt bli skickad till de centrala elitlägren är dessutom med få undantag förutsättningen för att få spela en ungdomslandskamp. För den överväldigande majoriteten av en årskull fotbollsspelare slutar den möjliga ungdomslandslagskarriären därför vid 13 års ålder, det vill säga långt innan den skulle börja. Det finns en systematisk skillnad i sannolikheten att man blir framselekterad inom det nationella selektionssystemet, som säger att ju tidigare på året man är född, desto större sannolikhet att man blir uttagen. Denna sannolikhet kvarstår för varje steg upp på selektionsstegen man kommer, från föreningsnivå till landslagsspel. Redan i de yngsta åldersgrupperna sker en selektion ute i föreningarna som har en relation till födelsetid på året. När sedan föreningarna själva får skicka de som de uppfattar som de mest lovande till lokala zonläger vid 13 års ålder skärps selektionen så att ett tydligt mönster uppstår. När distrikten skickar sina lag till elitlägren kvarstår samma mönster. Slutligen ökar RAE på ungdomslandslagsnivå. Mer än 40 procent av ungdomslandslagsspelarna är födda under årets tre första månader, och tre fjärdedelar under det första halvåret. Det system som skapats för att hitta svensk fotbolls framtida talanger bland tiotusentals förväntansfulla pretendenter, fungerar så att sannolikheten att bli utvald till ungdomslandslagsspelare är fyra gånger så stor om man är född under det första kvartalet jämfört med om man är född i sista kvartalet. Av ungdomslandslagsgruppen, den identifierade eliten, kommer sedan hälften av pojkarna och tre fjärdedelar av flickorna att ingå i den etablerade eliten vid 25 års ålder. Resten har ersatts av spelare som aldrig var inne i systemet utan som tog sig fram via föreningsnivån. I en jämförelse mellan den grupp som skapats av systemet respektive skapades utanför systemet visar det sig att gruppen som varit inne i systemet har ungefär samma sammansättning efter kvartal som ungdomslandslagsgruppen. För gruppen som aldrig var inne i systemet finns däremot ett rakt motsatt samband, vilket kan tolkas som att sanno- 10 svensk idrottsforskning 4/2011

likheten att tillhöra den gruppen är större ju senare man är född på året. Detta omvända samband är det enda av sitt slag i studien och ett av de få som har konstaterats i litteraturen om RAE, förutom inom idrotter där det är fördelaktigt att vara sent fysiskt utvecklad, som inom tävlingsgymnastiken. I vårt fall rör det sig emellertid inte om ett selektionssystems avsedda effekter utan om det motsatta: sammansättningen på den talang som systematiskt valdes bort, men som i vuxen ålder likväl blev etablerad elit. Selektionssystemet fram till 19 års ålder missgynnade systematiskt spelare födda andra halvåret och särskilt spelare födda sista kvartalet. Vi kommer aldrig att få veta hur många av de individer som i födelseögonblicket var potentiella talanger och som systemet missade. Men vi vet att det var nästan fyra gånger så stor chans att tillhöra ungdomslandslagsgruppen om man var född första kvartalet, jämfört med sista kvartalet. Det innebär sammantaget att träffsäkerheten i selektionssystemet rimligen var betydligt lägre än 50 procent. Under de följande sex åren, fram till 25 års ålder, försvann inom herrfotbollen dessutom hälften av den talang som systemet faktiskt identifierade. Dessa spelare hade vid 25 års ålder ersatts med spelare som varit utanför systemet. Av de senare som jag har uppgifter om deltog samtliga på zonläger. Om man inte skickades till ett trettonårsläger var chansen att ingå i den etablerade eliten minimal. Att skapa en organisation för att identifiera och förverkliga talang vare sig man kallar det för utbildningsverksamhet, talangtrappa eller selektionssystem borde bygga på antagandet att man med hjälp av denna organisations rationalitet får fram fler förverkligade talanger än om man utlämnar selektionen till slumpen, till andra befintliga organisationer eller till att skapas av sig självt. Annars behöver man inte skapa en sådan organisation. När det gäller svensk idrotts äldsta, mest omfattande, bäst fungerande, dyraste och mest eftertagna selektionssystem tyder denna studie på att man via det systemet inte kommer i närheten av en sådan målsättning vad gäller de manliga spelarna. Genom sitt funktionssätt, att definiera ut respektive definiera in individer i tidig ålder i första hand efter skillnader i fysisk mognad, fungerar det snarare kontraproduktivt. Av den herrelit som systemet skapade ur årgång 1984 fanns exempelvis vid 25 års ålder endast en enda spelare som är född under oktober, november eller december. Min slutsats är att svensk manlig fotbollselit inte skapas tack vare selektionssystemet utan trots det. De generella slutsatser studien drar av selektionsprocessen för årgång 1984 som Varje år samlas Sveriges mest talangfulla 15-åringar på Svenska fotbollsförbundets elitläger i Halmstad. Väl där ökar chanserna till en karriär inom de olika ungdomslandslagen. Tomas Peterson är mycket kritisk till att välja ut spelare i så unga år. Fysisk mognad är avgörande för om man ska bli uttagen eller inte. Fler talanger skulle komma fram om selektionssystemet skrotades, anser han. 4/2011 svensk idrottsforskning 11

Referenser 1. SOU 2008:59. 2. Prop 2008/2009:126. 3. Peterson, T. Talangutveckling eller talangavveckling? 2011. 4. Cobley, S m.fl. Annual Age- Grouping and Athlete Development. Sports Med 2009. 39:3. 5. Cobley, S m.fl. Annual Age- Grouping and Athlete Development. Sports Med 2009. 39:3. s. 254. Kontakt tomas.peterson@mah.se helhet samt för pojk- och herrfotbollen, har inte samma empiriska underbyggnad för övrig svensk flick- och damfotboll. Däremot gäller slutsatserna för årgång 1984. Samtidigt ligger de i linje med och motsäger inte forskningen på området. Betydande delar av den talang som vid födelseögonblicket fanns bland flickorna har inte förverkligats på grund av att skillnader i fysisk mognad använts som selektionsfaktor. Av den damelit som systemet skapade ur årgång 1984 fanns vid 25 års ålder inte en enda spelare som är född under oktober, november eller december. Att få tillgång till samma system och resurser som herrfotbollen har, behöver inte i alla lägen vara önskvärt. Alternativa strategier Oavsett om man är engagerad i barn- och ungdomsidrott ur ett föreningsfostranseller ett tävlingsfostransperspektiv, framstår RAE som kontraproduktivt, irrationellt och angeläget att motarbeta. I den internationella forskningen har olika sätt att försvaga eller undvika uppkomsten av RAE diskuterats. Motiven för att hitta sådana strategier utgår både från ett föreningsfostrans- och ett tävlingsfostransperspektiv. I boken diskuterar jag olika strategier för att motverka de icke önskvärda effekterna av RAE inom idrottens selektionssystem att selektera på andra sätt enligt kronologisk ålder, att selektera efter biologisk ålder samt olika former av kvotering. Strategier för att komma åt RAE som inte bygger på mekaniska och organisatoriska lösningar handlar ofta om utbildning och kunskapsspridning om RAE bland tränare, ledare och ansvariga på alla nivåer inom idrottsrörelsen, såväl som bland beslutfattare i det politiska systemet. Som studien visar räcker det emellertid inte med kunskap i en verksamhet som är så dominerad av selektionssystemen och dess effekter. Olika förslag på att uppskjuta inträdet i selektionssystemen från trettonårsåldern bygger på insikten att alla selektionssystem inom barn- och ungdomsidrotten använder sig av skillnader i fysisk mognad. Eftersom alla verkar vara överens om att det inte finns något samband mellan fysisk mognad och talang för att bli en framgångsrik senioridrottare, ser jag ingen anledning att börja använda dessa selektionssystem vid 14, 15 eller 16 års ålder. Biologiskt växer individen ända fram till den åldern då hon eller han lämnar ungdomsverksamheten. Verksamheten i fotbollsföreningarna tenderar att anpassas till det nationella selektionssystemets faktiska eller upplevda behov. Att uppskjuta inträdet förbi den sämst tänkbara tidpunkten trettonårsåldern är för mig en nödvändig men inte tillräcklig åtgärd. Istället anser jag att alla selektionssystem som använder skillnader i fysisk mognad bör avskaffas. För egen del anser jag att man kan överföra alla de resurser som finns i det nationella selektionssystemet, ekonomiska, personella, administrativa och undervisningsmässiga, till föreningarna. Det skulle enligt min uppfattning leda till att det kommer fram fler och bättre utbildade elitspelare inom svensk seniorfotboll. Med hjälp av enkla och självklara verksamhetsprinciper kan man med dessa resurser skapa en verksamhet som både uppfyller samhällets mål (demokratisk fostran, en bra social miljö, idrott åt alla och så vidare) och föreningarnas mål (så många och så bra seniorutövare som möjligt). En grundläggande förutsättning är dock att resurserna är villkorade och att föreningarna i ett kontrakt förbinder sig att basera verksamheten på sådana principer. Några exempel på sådana enkla principer är: låt så många som möjligt vara med så länge som möjligt, låt varje individ utvecklas efter sina egna unika förutsättningar, jämför individen endast med sig själv i sin utveckling, låt kampmomentet i tävlingen vara överordnad resultatet och ge alla en bra grenspecifik utbildning. Jag menar att en sådan verksamhet också ligger i linje med de syften staten har med sitt stöd till barn- och ungdomsidrotten. Den skulle ge samhället vad samhället vill ha, och den skulle också ge idrotten vad samhället vill ha. Däremot är de selektionssystem som dominerar svensk idrotts talangutvecklingsarbete kontraproduktiva i förhållande till vad både idrotten och samhället vill uppnå. Statligt stöd till svensk idrotts selektionssystem är, enligt min mening, oförenligt med de mål som regering och riksdag satt upp för sitt stöd. 12 svensk idrottsforskning 4/2011

Fotbollspoesi, delaktighet och poetisk rättvisa Idrottsrörelsens idébudskap om barns och ungdomars delaktighet är entydigt. Alla unga ska ha rätt att vara föreningsidrottare på olika och föränderliga sätt. Samtidigt vägleds de av övertygelsen att endast de bästa ska vara med. När vi läser poeten Bengt Cidden Andersson möter vi de verkliga hjältarna i idrottens vardag och upptäcker hur delaktigheten i idrotten borde vara. I VM-f i n a l, den första dikten i Bengt Cidden Anderssons samling Hela bollen ska ligga still, minns diktjaget, förmodligen poeten själv, hur han efter skolan ensam brukade cykla till den stora fotbollsplanen. Där fanns riktiga mål och riktig straffpunkt. Och så drömscenariots eviga återkomst: Det var alltid en minut kvar/och oavgjort/när vi fick straff. Bollen på straffpunkten. Ansatsen lång. Bollen sitter, förstås, kanonhårt i krysset. En eftermiddag, slutar dikten, blev jag världsmästare sjutton gånger (1). Diktjaget i VM-final kommer aldrig att spela en VM-final på riktigt. Sådant är endast mycket få förunnat. De allra flesta av oss vet tidigt att det blir så. Drömma kan vi förstås göra. Oftast i lekens form. I vardagens verklighet har diktjaget en annan dröm. Kanske kan den vara lika stor som drömmen om en VM-final. I alla fall betydligt mer riskfylld. Mer sårande om den inte går uppfyllelse. Eftersom den är på riktigt och verkar möjlig att uppfylla. Att få vara med och spela match i det egna lilla samhällets fotbollsklubb. Oavsett vem man är och hur bra man verkar vara. Det är om delaktighet som riskfylld dröm detta bidrag ska handla. Idrottens normativa rum Idrottsrörelsens budskap om delaktighet är entydigt. Alla barn och ungdomar ska ha rätt att vara föreningsidrottare på olika och föränderliga sätt. Det är denna värdegrundsbaserade norm som idrottsrörelsen ålagt sig själv att förverkliga. I min studie Ett idrottspolitiskt dilemma unga, föreningsidrotten och delaktigheten har jag genom en närläsning av idéprogrammet Idrotten vill sammanfattat idrottsrörelsens egen syn på barns och ungdomars delaktighet (2,3). Ungdomars delaktighet i föreningsidrotten vilar i huvudsak på alla ungas rätt till inflytande. Med detta avses att de unga ska bli lyssnade till och därmed tagna i anspråk på ett sådant sätt att verksamheten kan förändras för att bättre passa deras behov. Det innebär att varje ung individ ska kunna påverka det egna idrottandets ambitionsnivå. Dessa betydelser ska genomsyra hela verksamheten så att delaktigheten upplevs av de unga deltagarna som välbefinnandets känslostruktur: glädje, trygghet, tillhörandet och gemenskap. Ett sådant reellt inflytande och välbefinnande ska understödjas av ledare som verkar för och därmed fostrar till vilja till delaktighet. Föreningsidrottens trovärdighet vilar på att dessa betydelser förverkligas. (2). Det råder allstå ingen tvekan om att det jag kallar börat i idrottens normativa rum betonar vikten av att alla barn och ungdomar, oavsett idrottslig förmåga och ambitionsnivå, ska ha rätt att vara med och föreningsidrotta. Också de barn som ensamma drömleker att de en eftermiddag efter skolan kan vinna en VM-final sjutton gånger, men som lever i ständigt tvivel om de kan få vara med och spela match i den egna lokala klubben. Mats Trondman Professor Institutionen för pedagogik, psykologi och idrottsvetenskap Linnéuniversitetet 4/2011 svensk idrottsforskning 13

En eftermiddag blev jag världsmästare sjutton gånger, skriver Bengt Cidden Anderson i dikten VM final. Idrottens interna kärnlogik Om idrottens normativa rum utgör idrottens första kultur, dess vägledande söndagstankar, så finns det också en idrottens andra kultur, dess tenderade vardagspraktik. Jag kallar den idrottens interna kärnlogik (2), vilken kännetecknas av att idrottsutövandet med de ungas stigande ålder tenderar att bli: alltmer prestations- och resultatinriktat. alltmer kravfyllt i termer av individuella och kollektiva prestationer och prestationsutveckling. alltmer tränings- och tävlingsintensivt. alltmer tidskonsumerande. alltmer selekterande och rangordnande. alltmer ledd av ledare som förkroppsligar och praktiserar kärnlogiken. alltmer ointresserat av breddad verksamhet byggd på olika individers självbestämda ambitionsnivåer. En sådan kärnlogik har, vilket är viktigt att betona, också sitt stöd i idrottens normativa rum. Denna logik, eller vara, utmanar dock den del av det normativa rummets böra som så starkt betonar alla ungas rätt att vara med och idrotta på olika villkor och med olika utvecklad förmåga. Man måste inte vara bäst för att det ska vara roligt att vara med. I studien Unga och föreningsidrotten kunde jag visa att drygt hälften av alla unga idrottar i förening utan att vara vägledda av prestationsmål (4). Det är om denna kategori unga den här texten i huvudsak handlar om. Vi ska lära oss något om det komplexa samspelet mellan att idrotta för att det är roligt och allvaret i idrottens kärnlogik. Det ska visa sig att även det som är roligt måste vara på allvar. Det affektiva och normativa syftet Jag vill försöka vinna läsaren för ett förnuft, som har känslans inlevelse, och en känsla, som har förnuftets skärpa (5). Jag vill försöka nå varje läsares sociala huvud. Det som vill och förstår vikten av delaktighet. Vägen dit går genom det sociala hjärtat. Det som slår och känner för alla ungas rätt att få vara med och idrotta. Jag vill alltså vinna sympati för det mångfaldiga idrottsutövande som 14 svensk idrottsforskning 4/2011

krävs om det normativa rummets söndagstankar ska få full genomslagskraft i idrottsverksamhetens vardagliga praktik. Följaktligen är mitt syfte i hög grad affektivt. Det är samtidigt normativt. Jag ska försöka bidra till att kultivera det hjärta och det förnuft som vill att det normativa rummes starka betoning på alla ungas rätt till delaktighet i föreningsidrotten genomsyrar denna idrotts vardagliga praktik. Fotbollspoesi som metod I min strävan att försöka uppfylla syftet sätter jag min tilltro till Bengt Cidden Anderssons fotbollspoesi. Mitt exempel avser alltså fotboll. Vår största barn- och ungdomsidrott. I denna poesi möter vi, förutom diktjaget själv, en rad delaktighetslängtande pojkar. Bertil (den halvdålige), Tony (den evige bänknötaren) och Affe (den trängtande utanför grindarna). Tre saker har de gemensamt. De drömmer om att få vara med och spela fotbollsmatcher. De vet att något måste gå fel för att det ska vara möjligt. De är med i en fotbollsklubb i vilken idrottens kärnlogik och inte idrottens normativa rum utgör den dominerande och helt för givet tagna ordningen. Med Ciddens fotbollspoesi som metod kan vi föreställa oss hur de har det. Om vi är mottagliga väcker hans strofer vår empati vi förstår hur de har det. Och sympati vi vill verka för dem. Om så sker har metoden gynnat syftet. Litterär föreställningsförmåga Mitt tillvägagångssätt inspireras av den amerikanska filosofen Martha C. Nussbaum. I boken Poetic Justice: The Literary Imagination and Public Life visar hon hur läsning av skönlitteratur kan utveckla vår förmåga att föreställa oss vad det är att leva en annan människas liv som kanske, förutsatt förändrade omständigheter, kunde vara en själv eller en av ens egna nära och kära (6). Läsarens litterära föreställningsförmåga kan därmed generera en empatisk känsla för andras villkor och längtan. Vi kan, som exempel, förmås förstå den smärta som exkludering kan innebära för unga som vill men inte får vara delaktiga i idrotten. Det kräver att vi kan erkänna varje människa som en individ med rätt att delge sin berättelse, sin upplevelse, sin erfarenhet och sin längtan. Och det är just denna möjlighet till empatisk föreställningsförmåga som Ciddens fotbollspoesi bär förhoppning om att kunna generera. När vi förstår hur dikternas föreställda fotbollspojkar som Cidden, Tony, Bertil och Affe har det så kan vår föreställningsförmåga kultiveras. Vi upptäcker värdet av att våra liv vägleds av en normativ förståelse. I detta fall hur delaktigheten i föreningsidrotten borde vara. Vi vet för att vi känner och känner för att vi vet att också dessa pojkar, individer som bär namn, ska få vara med och spela fotbollsmatcher. Vi blir så övertygade att vi bestämmer oss för att vägledas av den syn på delaktighet som finns i idrottsrörelsens idéprogram Idrotten vill. Just därför kan känslans inlevelse bli till förnuft därför att känslan får förnuftets skärpa. Det är som sagt mitt affektiva syfte att med Ciddens fotbollspoesi vinna läsaren för denna rationalitet. Empatin måste därmed, för att kort bekanta oss med Adam Smith (år 1723-1790), förebild till Nussbaums ovan nämnda bok, bli till sympati. I The Theory of Moral Sentiment argumenterar moralfilosofen Smith för att vi kan lära känna andra människors sorger och bekymmer trots att vi inte kan ha någon direkt erfarenhet av vad de känner (7). Vi kan dock föreställa oss vad vi själva skulle känna om vi vore i samma situation. Vad som krävs, hävdar Smith, är alltså föreställningsförmåga. När vi väl kan föreställa hur det kan vara att vara den andre, då kan denna förståelse, med Smits eget ordval, affektera oss. Och denna känsla för andra our fellow-feeling with the sorrows of others är för Smith just sympati. När vi känner denna sympati för andra, då har vi också motiv för normativt handlande som tenderar att skapa önskvärda utfall. Ty affektion, menar Smith, är inget annat än sympati som handlar eftersom den vill följa vad den föreställda känslan på goda grunder föreskriver. Just detta är, hoppas jag, vad Ciddens fotbollspoesi kan väcka och göra med oss. Den kan affektera oss för det som idrotten vill i sitt normativa rum. Längtan till delaktighet I Vår på Åbyvallen berättar diktjaget att han varannan dag cyklar ner till byns fotbollsplan. Det är i början av april. Det lag som förlorar får vara Manchester United. Bengt Cidden Andersson 4/2011 svensk idrottsforskning 15

Säsongstarten närmar sig. Han vill se hur det spröda årsgräset/växer, tätnar vid målen. Om en vecka, så avslutas dikten, ligger bollen på mittpunkten/likt en vitsippa. Då är det för sent/för våren att ångra sig. Diktjaget längtar efter att få vara en av dem som får ta på sig klubbdräkten. Som det heter i dikten Vårtecken: i Cederlunds trädgård/på en lina spänd/mellan körsbärsträdet och eken/ hänger det säkraste vårtecknet/läckeby GoiFs påskliljegula dräkt. Riktiga tröjor är förstås lika viktiga som riktiga mål och straffpunkter. Det är med betydelsen av sådana tecken som fotboll blir till något meningsfullt på riktigt. En känslostruktur. En levd att vara i sanning. Med planen klar och tröjan på spelar man, som dikten heter, Premiärmatch. Då står vi alla där eller hur? redo: Kioskluckan öppen/ Sprucken fotbollskorv/med senap/och en kall dricka. Denna längtan till ny säsong och match är att längta delaktighetens mittpunkt. Att få vara med och spela fotboll. Att dela en värld av drömmar med andra. Att vara en i laget. Att spela eller inte spela Dikten Laguppställningen inleds med en lista med namn. Den visar vilka som är uttagna till match. Diktjaget, poeten själv, och Tony har som vanligt blivit över. De tillhör, med diktens ordval, bottenskrapet. Visst kan det hända att de kan bytas in. Men inte mot vem som helst. Bara, som en av stroferna lyder, mot en halvdålig som Bertil. Vi förstår att en erfarenhet som upprepas alltför lätt blir till självbild. Dikten Ratad ger den exkluderade en röst som rymmer fullaste allvar och varm humor: Att bli petad/ur laget/att stå utanför/gemenskapen/att inte få sitta/i omklädningsrummet/att inte få bli nervöst pinknödig/är att stå utanför allt. I en annan dikt Anslagstavlan upptäcker Cidden att hans namn är med i den offentliggjorda laguppställningen. Hela kvällen, skriver han, hade jag en känsla/ att mitt namn på högerbacken/skulle suddas bort/att bokstäverna skulle falla ur/laguppställningen och ner på marken. Gång på gång återvänder han till anslagstavlan på sin cykel. Behovet av försäkran tycks omättligt. När han en sista gång vänder åter har det blivit natt. Namnet är ännu kvar. Nu är jag med i laget/och har en uppgift. Så slutar dikten. Vi kan föreställa oss glädjen i att vara uttagen. Att få vara med och spela riktig match. Men om man är en Cidden eller en Tony kan man aldrig vara säker. Inte ens om namnet hör de uppräknade på anslagstavlan till. Rune hade åkt bort/ med sin morsa och farsa/och kunde inte komma hem/till matchstart. Så börjar dikten Pojklag 1. Cidden, ta sjuan/du får gå högerytter, säger tränaren. Spela menar du väl?, undrar en lycklig Cidden. Ja, ja, håll käften och klä om, svarar tränaren och tillägger: sedan värmer du upp målvakten. Så händer det som inte får hända. Nederlagets dramatiska vändpunkt. Tragikomisk är den. Plötsligt, som ur intet, dyker Rune upp. Han är hemma tidigare än det var tänkt. Cidden, säger tränaren, klä om igen/rune måste vara med/du vet att vi måste ha bästa laget. Och så dikten sista strof: Jag gav Rune tröjan/och gick/ensam/länge. Vi kan, som sagt, lätt föreställa oss hur en erfarenhet som upprepas lätt blir till självbild och identitet en pågående historia om vem man är genom andras ögon som till slut riskerar att bli ens egna. Förr eller senare kommer den där insikten. När jag var 16 år förstod jag/att jag inte kunde bli proffs. Så börjar dikten Bollvän. Jonglera och försök/ bli vän med bollen/skrek tränaren. Det går inte så bra för diktjaget. Trots att han har nya skor och fotbollsplanen är perfekt. Möjligen, lägger samma diktjag till, var bollarna/något hårt pumpade/den kvällen/när tränaren undrade/om jag hade protes på högerbenet/och var stelopererad i vänster. För helvete, upprepar tränaren, försök bli vän med bollen. När dikten når sitt slut förstår diktjaget att drömmarna krossas. Han kommer aldrig att spela i lag som Milan, Manchester United, Real Madrid. Han får bli, konstaterar han, rörmokare istället/trots att jag aldrig varit/ovän med bollen. Nu råder den interna kärnlogikens hegemoni. Börat i idrottens normativa rum har helt tappat sin reglerande kraft. Att ovänskapen med bollen egentligen är ledarens ovänskap med delaktigheten är inte lätt att se när idrottens kärnlogik blivit ett med det egna utanförskapets självbild. Man fortsätter och drömmer om 16 svensk idrottsforskning 4/2011

det man inte får. Surt lär räven sagt om de eftertraktade bär han inte kunde nå. I Ciddens fotbollspoesi förblir de onåbara bären söta. Vi förstår fotbollens dragningskraft. Likväl. Hoppet lever. Så heter samlingens nästa sista dikt. Först skulle jag bli bäst/i världen/spela i allsvenskan/i alla fall i Läckeby/div 6 södra Möregruppen/ eller B-laget söndagar klockan 11. Till slut ägnar sig diktjaget åt korpmatcher. Två gånger om året. Då är han alltid i god tid och i huvudet är han åter 10 år. Det känns som att vara på ett väckelsemöte/jag ser luckor/läser spelet/springer i djupled/utan en tanke på morgondagen. Även för den som aldrig riktigt fått delta, men som drömmer och längtar delaktighet, måste fotboll spelas på riktigt. Också två gånger om året i Korpen. Att sluta som fotbollsspelare, som det heter i dikten Slutet, är en lång och plågsam process. Vackra förlorare Några få dikter skildrar de exkluderades allra mest åtråvärda drömuppfyllelse: att få spela match. Också i dessa får Ciddens fotbollspoesi oss att känna med dem så att vi känner för dem. Med andra ord: empati blir till sympati. Låt mig ge två olika exempel med samma tragikomiska grundlogik. I det första blir framgång inte riktigt framgång, fast utfallet är en framgång. I det andra blir förlusten inte entydigt förlust, fast förlusten är ett faktum. Båda skildrar, på olika vis, samma vackra förlorare. Det är dessa förlorare som Ciddens fotbollspoesi så starkt lyser upp och värnar. Just därför tinar föreställningsförmågan läsaren. Vi fylls med empati och sympati. Div 6 Södra Möre är en dikt om Affe. Han som alltid stod utanför/fotbollsplanens grind. Han som var reserv för reserverna. Alltid troget väntande på en chans. Med skorna hängande på cykelstyret. Om någon i laget/i sista stund lämnade återbud, om någon blir skadad och om reserven inte kunde komma, då kan en sådan som Affe bli aktuell för spel. Så blir Robban skadad. Affe får till uppgift att försöka hjälpa till på vänsterkanten. Det blir frispark. Göran slog till stenhårt/ Affe vände ryggen mot/bollen ändrade riktning/mål!/segermålet!. Diktslutet refererar vad det stod i tidningen dagen därpå. Affe Persson ryggade/ottagbart in segermålet. Delaktigheten är tragikomisk. Genom diktens försorg blir vinnaren som inte vinner riktigt just en vacker förlorare. I dikten Bakåtpassningen blir det förlust. Diktjaget berättar: En gång/ avgjorde jag med matchens enda mål/ Motståndarna vann/trots idiotförklaringen/var jag lycklig/för det var en/ vacker lobb! Än en gång är delaktigheten tragikomisk. Lobben lika vacker som förloraren. I livets skrattspegel I En Nackadribbling beskriver diktjaget hur en stackars back blir ordentligt uppsnurrad av Nacka Skoglund. Backens stackars ben vill åt ett håll, åt långsidan till, men överkroppen täckte inåt. Inte konstigt då att hjärnan sände SOS. Backen, fortsätter dikten, viftade med armarna/som han stod vid ett stup. Och så diktjagets avslöjande manöver: Som i en skrattspegel/drog Nackas dribbling/ isär motståndarna/men då/visste jag inget/om livets skrattspegel. Jag läser Ciddens diktsamling Hela bollen ska ligga still som just en fotbollslivets skrattspegel. Vi ser det djupt mänskligt tragikomiska i diktjagets, Bertils, Tonys och Affes längtan till delaktighet. Våra skratt är varma. Våra ögon möjligtvis blanka. Empatins och sympatins omsorg fyller oss. De vackra förlorarna blir till fotbollspoesins hjältar. Vi känner med och för dem. Därför har de besegrat oss. Vi har fått vad vi förtjänar. Den poetiska rättvisan har segrat utan att vara vägledd av hämndens begär. Snarare har den förmänskligat oss. Skrattspegeln har alltså inte förvrängt våra ansikten. Den har visat det förvrängda i en barn- och ungdomsfotboll reducerad till kärnlogik. Det som reflekteras på planens platta yta är förlorarnas vackra längtan om delaktighet. Rätten att få höra idrotten till. Till slut har vi som läsare vunnits för en känsla med, som det heter i dikten Jämlikhet, de tiotusentals/som inget är. Av dessa de små människornas stora drömmar och vardagliga fotbollsnederlag väver Cidden ett fotbollspoetiskt mönster som på en och samma gång synliggör idrottens nederlag och låter förlorarna bli 4/2011 svensk idrottsforskning 17

Referenser 1. Andersson, Bengt Cidden. Hela bollen ska ligga still. 1991. 2. Trondman, Mats. Ett idrottspolitiskt dilemma: Unga, föreningsidrotten och delaktigheten. Centrum för idrottsforskning. 2011. 3. Riksidrottsförbundet. Idrotten vill. 2009. 4. Trondman, Mats. Unga och föreningsidrotten: En studie om föreningsidrottens plats, betydelser och konsekvenser i ungas liv. Ungdomsstyrelsen, 2005. 5. Nussbaum, Martha C. Känslans skärpa, tankens inlevelse: Essäer om etik och politik, Lund/ Stehag. 2000. 6. Nussbaum, Martha C. Poetic Justice: The Literary Imagination and Public Life. Press. 1995 7. Smith, Adam. The Theory of Moral Sentiments. 1984 [1759]. 8. Kateb, George. Human Dignity. 2011. Kontakt mats.trondman@lnu.se det vackra folket. Den politiske teoretikern George Kateb formulerar väl denna insikt i sin bok Human Dignity: Jag, precis som alla andra, insisterar på min värdighet som människa, inför andra som har mer makt och prestige än jag har och som behandlar mig på ett sådant sätt att de har misslyckats med att erkänna min fulla mänsklighet (8). Det är denna värdighet Ciddens fotbollspoesi blottlägger som estetisk känsla för etisk praktik i idrottens normativa rum. Men skrattspegelns bild är komplex. Den synliggör den förvridna vardagliga idrottspraktik som exkluderar. Vi sörjer det normativa rummets frånvaro. Genom fotbollspoesins varma och skickligt retoriska föreställningsförmåga står de vackra förlorarna på podiet med segerhuva och pokal. De är den moraliska kapacitetens vinnare. Och vi som i mötet med Ciddens fotbollspoesi har kultiverat vårt förnuft och vår känsla, jo, vi vet detta. Vi förstår betydelsen av delaktighet. Vi förstår bristen i kärnlogikens hegemoni. Hur den förhindrar förverkligandet av allas längtan till delaktighet. Samtidigt återförenar fotbollspoesin idrottens två kulturer: hur de unga fotbollsspelare som inte uppfattas som tillräckligt bra för att få vara med och spela match trots allt drömmer fotboll i överensstämmelse med den kärnlogik som exkluderar dem. De som vill men inte får vara med vill vara med i den fotboll vi har. Därför väntar ännu Affe med fotbollsskorna på styret utanför grindarna. Ciddens fotbollspoetiska skrattspegel har alltså försett oss med en social hyllningskritik, som på en och samma gång hyllar fotbollen men kritiserar exkludering. Vi kan alltså välja sida utan att välja bort idrotten. De som längtar ska vara med. Diktjaget, Bertil, Tony och Affe är de verkliga hjältarna i idrottens vardag. De kunde haft andra namn. Andra kön. Kommit från andra länder. Men de har namn. De är skrattspegelns vackra förlorare. De är hjältarna i mitt affektiva syftes uppfyllande. Så verkar en poetisk rättvisa i delaktighetens rättfärdiga tjänst. Förlorarna har vunnit oss som inte såg men nu ser. Ändå är ingen förlorad. Jag kommer alltid att känna mig hemma i mina favoritstrofer från Bengt Cidden Anderssons diktsamling Hela bollen ska ligga still: När doktorn/tittade på min trasiga menisk/och sa typiskt fotbollsspelare/kände jag en viss glädje/trots smärtan/för doktorn sa ju fotbollsspelare. Läs mer om uppföljningen av barns rättigheter i idrotten ottspolitiskt dilemma ådan stor andel unga föreningsidrottare nöjda med att ha så lite att ed den frågan inleder Mats Trondman sökandet efter lösningen på tiska dilemma som uppstår i krocken mellan föreningsidrottens två lturer. När pusslet är lagt framträder en bild av en idrottsrörelse som ad den själv vill. Gör den det kan den bli mer framgångsrik än vad den n är professor i sociologi vid Linnéuniversitet i Växjö och välkänd barnorskare. I den här rapporten utgår han från sina resultat i den uppstudien Unga och föreningsidrotten (Ungdomsstyrelsen 2005). rottsforskning ansvarar för uppföljning av statens stöd till idrotten. Ett dilemma unga, föreningsidrotten och delaktigheten ingår i 2010 års d fördjupningstemat barnrättsperspektivet inom idrotten. rottsforskning foridrottsforskning.se 79562-3-9 Ett idrottspolitiskt dilemma unga, föreningsidrotten och delaktigheten av Mats Trondman, professor i sociologi vid Linnéuniversitetet i Växjö. Rapporten ingår i 2010 års uppföljning av statens stöd till idrotten. ett idrottspolitiskt dilemma unga, föreningsidrotten och delaktigheten Ett idrottspolitiskt dilemma Centrum för idrottsforskning www.centrumforidrottsforskning.se unga, föreningsidrotten och delaktigheten ISBN: 978-91-979562-2-2 Uppföljning av statens stöd till idrotten 2010 Uppföljning av statens stöd till idrotten 2010 Centrum för idrottsforskning Uppföljning av statens stöd till idrotten 2010 huvudrapporten i 2010 års uppföljningsuppdrag Finns att ladda ner på CIF:s webbplats www.centrumforidrottsforskning.se

Idrott och hälsa ett ämne med potential Vi behöver tala om saker som är tabu redan i skolan för att undvika bland annat framtida övergrepp och hetsbeteenden inom idrotten. Humanistiska och samhällsvetenskapliga perspektiv behövs både i skolan och i lärarutbildningen. Ämnet idrott och hälsa riskerar annars att bli alltför ensidigt. D e t b l e v e n m ö r k vår för idrottssverige år 2011. Gamla synder blev offentliga. Först ut var Patrik Sjöberg. Sedan kom avslöjanden om andra sexuella övergrepp inom friidrotten. I Skåne fortsatte också avslöjandena. Numera vuxna män vittnade om övergrepp inom Lugi handboll. I dessa fall finns barn som farit illa och vuxna som väljer att blunda eller kanske snarare väljer att titta åt ett annat håll. De som begick övergreppen kunde ju så mycket om den aktuella idrotten, och det värderas högt. Idrottsdidaktikens uppgift Den här artikeln handlar om min avhandling På spaning efter idrottsdidaktik (1). Det är rimligt att fråga sig vad sexuella övergrepp och andra missförhållanden inom idrottsrörelsen har med idrottsdidaktik att göra. Jag ska försöka att förklara. I samband med utarbetandet av den nationella kursplanen för skolämnet idrott och hälsa (Lgr 11), som trädde i kraft 1 juli 2011, gjorde jag en kommentar till det första och det andra kursplaneutkastet till Skolverket. Man hade tagit bort ett mål att sträva mot som fanns i den gamla läroplanen Lpo 94, nämligen att eleven: utvecklar kunskaper att kritiskt bemöta missförhållanden som kan förekomma i samband med olika typer av fysiska aktiviteter samt ges förutsättningar till ett personligt ställningstagande i idrotts- och hälsofrågor. (2) Målet är i linje med barnkonventionen, vilken bland annat innehåller att barnet har rätt att uttrycka sina synpunkter samtidigt som det har rätt till stöd och skydd (3). Även propositionen om det statliga stödet till idrotten betonar vikten av ett barnrättsperspektiv (4). Den nya kursplanen har en svagare formulering. Kursplanen inleds på följande sätt: Fysiska aktiviteter och en hälsosam livsstil är grundläggande för människors välbefinnande. Positiva upplevelser av rörelse och friluftsliv under uppväxtåren har stor betydelse för om vi blir fysiskt aktiva senare i livet. Att ha färdigheter i och kunskaper om idrott och hälsa är en tillgång för både individen och samhället. (5) I denna formulering skönjs inga tecken på att idrottande kan vara problematiskt. Snarare är formuleringarna av dammsugarförsäljarkaraktär, med ett linjärt samband. Fysiska aktiviteter leder till en hälsosam livsstil som ger positiva upplevelser. Det leder i sin tur till vi blir fysiskt aktiva senare i livet vilket är en vinst för både individen och samhället. Men det finns som väl är fortfarande utrymme i kursplanen för lärare som vill problematisera idrotten. Att ha kunskaper om idrott och hälsa kan innebära kunskaper om idrottens avigsidor, det vill säga när idrotten blir ohälsosam. Eleverna ska genom skolämnet också utveckla kunskaper om begrepp som beskriver fysiska aktiviteter och ges förutsättningar att ta ställning i frågor som rör idrott, hälsa och livsstil. Men då krävs att de blivande idrottslärarna också utbildas i att kunna förstå och problematisera sina val av undervisningsmetoder och undervisningsinnehåll. Katarina Schenker Lektor i Idrottsvetenskap, Institutionen för Idrottsvetenskap, Malmö högskola 4/2011 svensk idrottsforskning 19

Metod Figur 1. Undervisningsmodellers anatomi. Didaktisk princip Koncept Metod Metod Figur 1. Undervisningsmodellers anatomi. Ett idrottsdidaktiskt analysverktyg I min avhandling undersöker jag idrottsdidaktik som begrepp och som redskap för reflektion över idrottsundervisning. Det är endast ett fåtal forskare i Norden som har intresserat sig för idrottsdidaktik som begrepp. Gemensamt för dessa är att de har fysiska aktiviteter och rörelse i fokus. Risken med en sådan ansats menar jag är att samhällsvetenskapliga aspekter, liknande de som jag har beskrivit inledningsvis, kan gå förlorade till förmån för naturvetenskaplig och beteendevetenskaplig kunskap. Idrottsdidaktik kan betraktas både som ett forskningsområde och som teori om idrottsundervisning (6). I avhandlingen studerar jag didaktik som begrepp. Vidare jämför jag olika ämnesdidaktiska traditioner, däribland den idrottsdidaktiska. Jämförelsen visar att idrottsdidaktik inte behöver vara begränsad till att behandla undervisningen i skolan, den kan också vara relaterad till annan undervisningsverksamhet. Givet detta identifierar jag ett antal begrepp som kan vara användbara i samband med en reflektion över idrottsundervisningen. Begreppen används för att konstruera ett idrottsdidaktiskt analysverktyg. Grunden för analysverktyget består av en anatomi för undervisningsmodeller. Anatomin bygger på antagandet att det i undervisningsmetoderna också finns andra ställningstaganden än de som handlar om målsättning och medel (7). Figur 1 beskriver relationen mellan didaktisk princip, koncept och metoder. Det finns en relation mellan de olika delarna, direkt eller indirekt. Anatomin kan användas på flera sätt och på olika nivåer. Den kan användas för att beskriva undervisningsmodellers uppbyggnad, men också för att härleda koncept och didaktiska principer ur undervisningsmetoder. Vidare kan anatomin användas i relation till undervisning och träning, en skolas eller idrottsförenings förhållningssätt till ungas fostran och utbildning och även statens förhållningssätt till skolväsendet och föreningsidrotten. Det finns en samhälleligt knuten didaktisk princip för en verksamhet som ska fostra, utbilda eller träna barn och unga. Likaså finns det en explicit eller implicit didaktisk princip i handlingar och förhållningssätt (det vill säga i metoden respektive i konceptet) som lärare och tränare har gentemot barn och unga. Hur en vuxen i en pedagogisk verksamhet bemöter ett barn kan således härledas till en didaktisk princip för vad barnet behöver lära sig för att klara sig i samhället, alternativt för vad samhället vill att barnet lär sig. Exempel på Lärare i skolan kan missa den didaktiska principen i läroplanen och en ledare i ett F10- lag kan undgå Idrotten vill. didaktiska principer är individualism, bildning, självständighet, solidaritet och deltagande. För undervisningen i skolämnet idrott och hälsa torde den didaktiska principen vara den värdegrund som är formulerad i läroplanen, Lgr 11 det vill säga att undervisningen ska gestalta och förmedla värden om människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta. För barn- och ungdomsidrotten (som finansieras med statliga medel) torde idrottens idéprogram Idrotten vill kunna beskriva den didaktiska principen för den verksamheten (8). Konceptnivån i anatomin innebär att det finns en uttalad eller outtalad övergripande idé om hur undervisningen ska bedrivas. I 20 svensk idrottsforskning 4/2011