Skogstrollens stig Hej! Det här är en saga som är skriven för Skogstrollens stig. Varje sida motsvarar en skylt som sätts upp längs stigen. I början av stigen finns en skylt där författaren presenterar sig och berättar att hon nte är alldeles säker på att det finns troll och älvor och andra väsen i verkligheten, men att allt i sagan som sägs om djur och växter är sant.
Skogstrollens stig 1 Stigar... En del stigar har funnits sedan urminnes tider. De har trampats upp av djur och väsen som inte längre finns kvar på vår jord. Tiden går. Skogar har vuxit upp och brunnit ner, mark har odlats och åter vuxit igen, men stigen ligger kvar på samma ställe, ringlande över stock och sten. Den här stigen du nu står vid, är Skogstrollens stig. Om du följer den och lyssnar noga, kommer du få vara med om ett riktigt äventyr!
Skogstrollens stig 2 Härke och solljuset Det var en underbar morgon i maj. Daggen hängde ännu kvar i spindelnäten och koltrastarna sjöng sin vemodiga sång om längtan. Jag var på väg ner till sjön när jag plötsligt såg den. Stigen. En upptrampad fåra ledde in i skogen just där skogsbrynet tog vid. En snirklig liten väg som lockade med äventyr och hemligheter. Jag vek av från grusvägen och började följa den. Skogen runt stigen var högvuxen och gammal. Efter ett litet tag kom jag fram till en rotvälta. Jag skulle just passera den, när jag plötsligt hörde ett mumlande ljud. Det lät som om någon pratade lågt för sig själv. Ljudet kom från baksidan av rotvältan. Först blev jag lite rädd. Vem eller vad kunde det vara som gömde sig där? Det var mitt ute i skogen. Jag stod stilla en stund och mumlandet steg och föll på ett nästan magiskt sätt. Det lät som en ramsa eller någon slags sång. Till slut jag tog mod till mig och kikade in bakom rotvältan. Där var mörkt och först kunde jag inte se någonting. Men i samma ögonblick jag lutade mig fram hade mumlandet tystnat. Nu hördes bara ljudet av små andetag. När ögonen vant sig vid skumrasket, såg jag att det satt ett litet troll inne under rotvältan. Det tittade på mig med plirande ögon och sa sedan Hej. Vem är du? Hej sa jag häpet, Jag heter Maja. Vem är du själv? Härke. Jag är ett skogstroll.
Skogstrollens stig 3 Härke hade tappat bort sin mamma och nu var han tvungen att gömma sig för solljuset bakom den där rotvältan, för skogstroll tål inte solljus. Vi kan explodera då sa Härke. Det är inte särskilt roligt för oss. Skulle du vilja explodera kanske?. Aldrig i livet, sa jag, det måste ju nästan vara det värsta som kan hända. Just det sa Härke dystert. Så nu måste jag sitta här tills solen går ner. Då fick jag fick en idé. Om du får låna min regnjacka sa jag, så kan jag hjälpa dig att leta rätt på din mamma. Regnjacka? sa Härke häpet. Men det regnar ju inte? Nä sa jag men den skyddar ju mot solen också. Jaha, du tänkte så! sa Härke och sken upp. Du måste vara tydlig när du talar till ett troll fortsatte han. Vi är inte så bra på att tänka, förstår du. En del säger att vi är dumma, men så är det inte. Vi är bara inte så bra på tänkandets konst. Jag hjälpte det lilla trollet att sätta på sig min regnjacka och fälla upp luvan. Sedan gick vi vidare på stigen. Han såg så skojig ut där han vaggade framför mig. Jag blev alldeles varm av lycka - tänk att jag stött på ett alldeles äkta troll!
Skogstrollens stig 4 Härke sa jag när vi gått en stund, när jag kom förbi rotvältan där du satt, hörde jag att du sjöng något. Det lät så speciellt. Vad var det för en sång? Det var ingen sång svarade Härke, Det var en trollformel som skulle hjälpa mig att hitta min mamma igen. Det var nog därför du hittade mig fortsatte han. Trollformeln fann dig i närheten och lockade dit dig. Min mamma har nog också hört den, men hon kan ju inte gå ut och leta efter mig förrän solen gått ned. Kan du fler trollformler? frågade jag. Mjo sa Härke men de är kraftfulla och man får inte prata om dem hur som helst. Jag kan en till exempel en som man kan använda om man blir anfallen av en grottbjörn. En grottbjörn? sa jag Men sådana finns väl inte? Nä, sa Härke inte nu längre. De dog ut långt innan min mamma föddes. Men trollformlerna är urgamla förstår du och mamma kan jättemycket om djur som fanns förr i tiden. Hennes morfars farfars far har berättat för henne om den tid då det ännu fanns vilda visenter och uroxar i skogarna. Jag ska be henne berätta om dem när vi träffar henne.
Skogstrollens stig 5 Härke hittar en ekorre Efter en stund kom vi fram till en sluttning. I sluttningen låg stora stenblock. Plötsligt tvärstannade Härke. Han piskade oroligt med sin tofsprydda svans och spanade in mellan stenblocken. Vad är det? frågade jag. Ser du någonting? Härke svarade inte, utan tog ett vigt språng upp på närmsta stenblock. Hopp, hopp, duns! Han studsade snabbt bort över stenblocken och jag skyndade efter. När jag hann i fatt honom såg jag att han höll något tätt tryckt mot bröstet. Vad är det för nåt? frågade jag. Försiktigt höll han fram händerna mot mig. Där satt ett litet djur. Det var en ekorre! Hon har skadat sig sa Härke. Hon hoppade från tallegren, stötte sitt lilla ben och den långa ludna svansen. Ekorrar är fina djur fortsatte han. Mitt favoritdjur faktiskt. Den lilla ekorren tjöt till. Ojdå sa Härke du har visst slagit ut en tand också. Jag kikade ner i ekorrens gap. Mycket riktigt. Där det nyligen suttit en framtand, fanns nu en lucka i tandraden. Det gör inget tröstade Härke ekorren. Du är ju en gnagare, vetja! Tanden växer snart ut igen. Det gör det på gnagare sa han vänd mot mig. Tänderna bara växer och växer. Vi gjorde ett förband av min näsduk och lade det om ekorrens svans. Eftersom svansen till stor del bestod av päls, blev den smal som en pinne när vi lindat om bandaget. Det såg skojigt ut!
Skogstrollens stig 6 En del säger att ekorrar är slarviga djur, bara för att deras kottar inte är lika jämt och fint avgnagda som skogsmusens fortsatte Härke. Men det är de inte, slarviga alltså. De råkar bara äta på ett annat sätt. Ekorren liksom sliter av kottfjället med tänderna för att snabbt komma åt fröet. Skogsmusen - som ju är ett mycket litet djur - måste gnaga av hela kottfjället för att komma åt fröet och då blir kott-skrutten mycket jämnare och finare. Titta, här är en mus-kott-skrott och en ekorr-kott-skrott. Härke höll fram resterna av två kottar. Den ena var jämnt och fint avgnagd och den andra såg onekligen ut att vara lite slarvigt behandlad. Det är lite mer kvar på ekorrskrotten sa Härke uppretat och viftade med den slarvigt gnagda kotten. Men det betyder inte att ekorren är slarvig! Vi sa farväl till ekorren och gick ut på stigen igen. ekorr-kott-skrott mus-kott-skrott
Skogstrollens stig 7 När vi gått en liten bit stannade Härke och plockade upp något från marken. Han vände sig om mot mig. En ekorre kan inte vara slarvig! sa han, och det hördes att han fortfarande var lite uppretad. Den måste samla mat nästan hela tiden. Den samlar svamp till exempel och på vintern när det inte finns så mycket mat ute, plockar den fram sin lilla Karl Johansvamp och äter upp den. Hackspetten däremot, är ett djur som slarvar med kottarna! Titta bara hur en hackspettskott-skrott ser ut! sa han och nu höll han fram handen. I den låg en tredje typ av kott-skrott som var så tilltufsad att man kunde tro att den fastnat under en gräsklippare. Jag sa ingenting, men jag tror inte att hackspetten är ett särskilt slarvigt djur. Den råkar bara ha en stor näbb att hacka ut fröna med, istället för små gnagartänder. hackspetts-kott-skrott
Skogstrollens stig 8 Bäckmurglor Härke gick först och nu var han på prima humör. Han skuttade och hoppade fram på stigen som vindlade fram över trädrötter och stenar. Efter ett tag kom vi fram till en bäck. Vattnet i bäcken kvillrade och porlade fram. En spång hade lagts över vattnet och Härke försökte just balansera över på den, när han plötsligt stelnade till och sniffade i luften. Han vände sig om mot mig och hans ögon glänste av upphetsning. Det luktar murgla viskade han och tecknade åt mig att vara tyst. Försiktigt smög han tillbaka över spången och ställde sig bredvid mig. Jag satte mig på huk. Vad är en murgla? viskade jag så tyst jag kunde i hans ludna öra. Härke svarade inte utan spejade bara ut över vattenytan. Där sa han sedan med andan i halsen Där var en!. Jag tittade mot den plats han pekade på, men såg ingenting. Men så plötsligt började vattenytan att stiga och inför mina ögon höjde sig en varelse upp ur bäcken. Den var ungefär 30-40 cm hög och såg ut att vara gjord av porlande vatten rakt igenom. Sedan kom en till - och ännu en! Varelserna böljade oavbrutet fram och tillbaka, som levande små vattenfall. Än växte de på höjden, än krympte de ihop. Vattnet bubblade och forsade omkring dem och deras kroppar glittrade i solljuset. Det var de vackraste skapelser jag någonsin sett. De såg ut som små vattenänglar.
Skogstrollens stig 9 Härke stod tyst bredvid mig, fullständigt betagen han med. Murglor är vattendjurens beskyddare, viskade han till mig efter en stund. De vakar över djuren som lever i bäcken: fiskar och musslor, uttrar, bävrar och strömstarar. En gång såg jag en murgla hjälpa en nattsländelarv att laga sitt hus. Nattsländelarv med hus? frågade jag. Härke tittade oförstående på mig. Ja, hus sa han. De har hus, nattsländelarverna. Hus de bor i. Har de? svarade jag förvånat. Jag trodde bara det var sniglar som hade hus. Nu stirrade Härke misstroget på mig. Sniglar har inte hus sa han lite vresigt. Om en snigel har ett hus är det inte en snigel, utan en snäcka. Jaha sa jag. Berätta mer! Berätta om nattsländelarvens hus. snäcka snigel
Skogstrollens stig 10 Nattsländor är en slags fjäril som flyger på natten berättade Härke. Det är deras ungar som kallas nattsländelarver. Ungarna bor nere i vattnet och kommer inte upp på land förrän de blivit vuxna. Eftersom deras mamma och pappa bor i uppe i luften, får larverna klara sig själva där nere på botten. Därför bygger de hus de kan söka skydd i. Så här gör de: Först spinner de en tunnel av de allra finaste silke. Tunneln är precis lagom stor för att de ska kunna krypa in i den. Sen sätter de fast saker på utsidan av silkestunneln. En del nattsländor sätter fast sandkorn, andra tar små delar av snäckskal och en del tar blad från växter. När de är klara är huset hårt utanpå och mjukt inuti. Det är fiffigt att ha ett hårt hus, för då kan ingen komma och bita en. nattsländelarv med hus
Skogstrollens stig 11 Försiktigt tog vi oss över spången till andra sidan bäcken. Hela tiden betraktade murglorna oss med sina vattenljusa ögon. Det är märkligt med murglor sa Härke när vi kommit över till andra sidan och börjat traskade vidare längs stigen. Man kan aldrig riktigt veta hur många de är. Ibland flyter två murglor ihop till en och ibland kan de helt plötsligt visa sig att murglan man står och tittar på delar sig och blir två. Men egentligen är det väl inte så viktigt att räkna dem. Vi troll brukar bara räkna till tre. Är det fler säger vi många: ett, två, tre, många. 1, 2, 3, många...
Skogstrollens stig 12 Humlornas äng Nu öppnade sig skogen och stigen löpte ut i betesmark. Överallt lyste det gult av gullvivor och silverfärgade vippor av överblommad backsippa vajade i vinden. Stora, honungsstinna humlor surrade i luften och fjärilar vinglade omkring på nymålade vingar. Det var så vackert! Jag gick ut i hagen, men strax hörde jag Härke börja spotta och fräsa bakom mig. Han hade fastnat med regnkappan i en taggig slånbärsbuske och ju mer han viftade med sina korta armar och ben, desto mer trasslade han in sig. Slånbuskens vita blomblad singlade ner över det ilskna lilla trollet som stora snöflingor. Fjantblommor väste Härke tjurigt han när jag hjälpt honom loss. Men i nästa ögonblick blev han glad igen. Titta! sa han och pekade på något nere på marken en bit bort. En älva! Och verkligen, nedanför en buske som var översållad av vita blommor, låg något i gräset. Den sover fortsatte Härke och fick något slugt i blicken. Kanske ska vi ta och busa lite med den? Han började smyga fram mot älvan och jag följde försiktigt efter honom. När han kommit hela vägen fram, böjde han sig över den skira varelsen och hojtade sedan för full hals Goood mooorgon! Blåklockan slår kvart i tretton! Du måste skynda dig att väcka världen!
Skogstrollens stig 13 Älvan flög upp och gnuggade sig sömndrucket i ögonen. Oj, vad har hänt? Har blåklockan redan slagit? Har jag försovit mig? pep den med späd röst. Hohoho! tjöt Härke glatt, förtjust över att ha lyckats skrämma den stackars älvan så. Åh nej, ett troll pep älvan förskräckt. Just det sa Härke belåtet. Ett troll är jag och ett troll förblir jag. Och du är bara en mesig älva. Men nu när du ändå är vaken kanske du kan passa på att lära min människovän lite om humlor. Hon vet inte särskilt mycket om naturen förstår du. Åh sa älvan. Vet du vad det är som är randigt, har snabel och skelettet utanpå kroppen? Hmm få se nu En zebra som korsats med en elefant och ett spöke? försökte jag. Älvan fnissade glatt. Nä. En humla! Humlorna är mina favoritdjur fortsatte hon. Ska jag berätta lite om dem? Ja, gärna sa jag. Älvan visslade och genast kom två humlor fram och satte sig i hennes händer. Ohhh sa jag, vad modig du är. Bits de inte? Nej svarade älvan. Den har bara en pytteliten mun, istället har den en snabel - det sa jag ju! gullviva humlebagge överblommad backsippa blåvinge
Skogstrollens stig 14 En snabel! sa jag Kan de trumpeta med den? Då skrattade älvan igen och så började hon berätta. Nä, snabeln är som ett sugrör. När humlan är hungrig flyger den iväg till en blomma. Där rullar den ut sin snabel och stoppar ner den i blomman och suger upp blommans nektar. Det tycker den är gott! Nektar är en slags honung förstår du. Fast den kan stickas lite med sin gadd, men det gör den bara om någon är jättedum mot den. Har du tänkt på att humlorna ser olika ut? fortsatte älvan. Den här till exempel sa hon och höll fram en av humlorna mot mig är vit längst bak. Det är en jordhumla. Och den här som är brun längst bak hon höll fram andra handen är en stenhumla. Det finns 40 olika sorter! Ett, två tre, många hördes Härke mumla i bakgrunden. Men det där med att de har skelettet utanpå kroppen då? frågade jag, hittade du bara på det eller? Nej sa älvan Humlan är en insekt och insekter har inget sånt ben-skelett som människor, älgar och rävar har. De har ett hårt hud-skelett istället. Så är det bara. Nu kom Härke farande med en maskrosboll i handen. Han blåste fröna rakt i ansiktet på älvan och när humlorna brummade ilsket åt honom tyckte jag att det var bäst att skynda iväg innan han hann ställa till med något mer. Jag tackade älvan, sa farväl och tog sedan Härke i handen och drog iväg med honom längs stigen.
Skogstrollens stig 15 Trasslan och klokryparna På andra sidan betesmarken löpte stigen in i skogen igen. Mellan granar och tallar gick den, över knöliga rötter och barrprydda mattor. Härke skuttade före och jag gick bakom. Vid en jättelik ek stannade han plötsligt. Jag är trött i tassarna sa han gnälligt. Kan vi inte vila oss? Utan att vänta på svar lade han sig på rygg och lutade huvudet mot det stora trädet. Jag tittade upp. Trädets grenarna var grova och växte rakt ut. Är det inte lite konstigt att de står en stor ek här mitt ute i granskogen frågade jag Härke. Nä sa Härke. Det tycker jag inte. Ekollonet föll ner här och eken växte upp från det. Det hade varit mycket konstigare om eken vuxit upp på något annat ställe, där ekollonet inte fallit, tycker jag. Då hördes ett fniss uppifrån trädkronan. Det fanns någon uppe i trädet! Jag tittade upp och stirrade rakt in i ett par gröna ögon. Några meter upp i trädkronan stod en varelse. Den var ungefär lika stor som jag, hade långt vildvuxet hår och skrattglada ögon. Härke for upp från sin plats under trädet. Hoho hojtade han glatt. Vem där? Jag heter Trasslan och är ett trädtroll sa varelsen i trädet. Vilka är ni själva? Vi presenterade oss för Trasslan och berättade att vi letade efter Härkes mamma. Jaha sa hon. Vet ni vad jag gör? Jag tittar till mina vänner Knip och Kläm. De är klokrypare och bor inuti det här stora trädet. Klokrypare, vad är det? frågade jag. Åh, det är mina favoritdjur! svarade Trasslan. De är jättespännande.
Skogstrollens stig 16 Klokrypare är predatorer fortsatte Trasslan. Har de datorer? avbröt jag. Nej det är klart de inte har! svarade Trasslan och skrattade De är predatorer, det betyder att de är rovdjur, att de lever av att äta andra djur. Äta djur är gott sa Härke och slickade sig om munnen. Knip och Kläm har stora giftklor där fram fortsatte hon sen. Oj då sa jag. Kan de knipas med sina klor? Klart de kan. Men bara i mycket små saker som löss och så. De är inte så stora själva förstår du. Inte ens hälften så stora som nyckelpigor faktiskt. Skönt tänkte jag. Här i eken bor många andra också. fortsatte Trasslan. Kom upp ska jag visa er! Härke tog genast ett språng upp på ekens stam. Han klämde ner sina håriga trollfötter i barkspringorna och trevade med de knubbiga fingrarna för att finna fäste. Han hängde och klängde och till och med bet sig fast med tänderna för att komma upp. Till slut lyckades han. Tjoho! tjöt han och stampade på grenen så vilt att han nästan tappade balansen. Jag vann! Trädtrollet skrattade åt honom och ropade åt mig att gå runt till andra sidan trädet. Jag gjorde som hon sa och där hängde ett tjockt rep som jag kunde klättra upp på. Fusk! skrek Härke. Skvattram och trollsmör! Människobarnet fuskar! Men vi bara skrattade åt honom. En klokrypare i naturlig storlek
Skogstrollens stig 17 Det var magiskt att vara uppe i den stora trädkronan. Grenarna var så breda att det var lätt att gå på dem och löven välvde sig som en grön himmel över oss. Vi klättrade upp en bit och där fanns en hängmatta av hopflätade grenar. Här brukar jag sova sa Trasslan. När jag ska somna sjunger vinden för mig och på morgonen vaknar jag av nötväckan. Nötväcka frågade jag. Vad är det? Är det en en slags väckarklocka? Trasslan skrattade glatt. Nej, nötväckan är en liten fågel svarade hon. Den är blågrå på ovansidan och vit- och rödbrun på undersidan. Där är en förresten! Det är Nötglade! Trasslan pekade på en liten fågel som satt på en gren en bit bort. Se på det där svarta bandet han har över ögat. Jag tittade på fågeln. Den hade ett svart streck över ögat. Precis som en banditmask. Hur gör nötväckan när den väcker dej? frågade jag. Gör den någonting med nötter? fyllde Härke i. Kanske kastar den nötter på dig? Nej, det är klart den inte gör! sa Trasslan. Den sjunger förstås. Kan du inte visa dem, Nötglade sa hon till fågeln som genast stämde upp i en snabb melodi: Tjibba-ribba-ribba-tjibb, tjibba-ribba-ribba-tjibb. Det lät nästan som ett billarm - fast vackrare förstås. Oj, jag förstår att du vaknar av det sa jag. Men nu spetsade Härke sina öron och lyssnade ut i skogen. Mamma pep han plötsligt och tittade på mig. Kom, vi måste gå. Vi klättrade ner från trädet och vinkade farväl till Trasslan.
Skogstrollens stig 18 Mamma Slafsan Nu kommer nog min mamma snart sa Härke när vi gått en stund. Hur vet du det? frågade jag. Sånt känner man på sig om man är troll svarade Härke. Det var nu sent på dagen och solen hade börjat sjunka ner över trädtopparna. Du kan nog ta av dig rocken nu sa jag. Härke började trassla sig fram ur regnrocken. Framför oss löpte stigen ut på en stor myr. En bit ut låg en liten göl med mörkt, spegelblankt vatten. Vid gölens kant stod några krumma martallar. Härke stirrade på mig. Här kan vi inte gå. Det går inte sa han med låg röst. Hans svans rörde sig oroligt. Myrmarksmoran kan komma fortsatte han. Myrmarksmoran? sa jag förvånat. Mmm. Hon lever ute på myren. När dimman kommer tar hon fram sin lur och tutar i den och lockar till sig ensamma trollbarn. Jag rös och ville inte alls gå ut på mossen längre. Istället tittade jag mig runt omkring. Alldeles intill stigen fanns en vattenpöl. Vattnet var alldeles klart och det rann en liten bäck från pölen. Härke sa jag, Vad konstigt, det rinner vatten från vattenpölen, men jag kan inte se att det rinner vatten till pölen någonstans. Härke kom fram och slängde en snabb blick på vattnet. Vad du är konstig sa han. Det är ju en källa. Vattnet kommer upp inifrån jorden. Smaka på det. Jag gjorde som han sa. Vattnet var iskallt och smakade jättegott. Plötsligt brakade det till bakom mig. Hjälp! Myrmarksmoran! skrek jag och kastade mig åt sidan i ett försök att komma undan. Mamma! skrek Härke. Jag tittade upp och såg Härke flyga rakt upp i famnen på varelsen som kom störtande rakt mot oss. Vad modig han är hann jag tänka. Han anfaller myrmarksmoran alldeles ensam. Mamma! skrek Härke igen. Jag visste väl att du skulle hitta mig! Då förstod jag. Det var inte myrmarksmoran som kommit för att ta oss. Det var bara Härkes mamma som äntligen hittat oss!
Skogstrollens stig 19 Härke kramade sin mamma och babblade upphetsat om allt som hänt under dagen. Lugna dig trollungen min sa mamman och gned kärleksfullt sin stora näsa mot Härkes. Vem är din vän som du har med dig? Härke berättade att jag hade räddat honom undan solens strålar och hur vi tillsammans träffat ekorren, murglorna, älvan, trädtrollet Trasslan och hennes vänner klokryparna. Oj-oj-oj stånkade trollmamman. Vilket äventyr! Mamma kan du inte berätta för oss om djuren som trampade upp den här stigen för länge sen? sa Härke. Berätta om de stora hjortarna och visenterna mamma. Gör det snälla mamma! tjatade han. Nåja sa trollmamman - som hette Slafsan - och så började hon berätta. Förr länge, länge sen, långt innan människor och troll levde i dessa trakter, var här så kallt att isen låg i ett tjockt lager över marken, även på sommaren. Sen kom den stora våren. Den varade i hundratals år och isen smälte. När marken sen började täckas av växter, kom djur och betade av det spirande gräset. Och ni skulle bara veta vilka konstiga djur det var! Stora var de, med de allra märkligaste horn och betar. Det berättas att när de första trollen kom hit till trakten, levde det ännu mammutar här! Mammutar är jättestora djur som ser ut som håriga elefanter, fast med ännu större betar förklarade Slafsan. Men nu finns inga mammutar kvar i livet längre. De försvann och ingen vet varför. En del tror att människorna åt upp dem sa hon och spände ögonen i mig.
Skogstrollens stig 20 Men det fanns fler konstiga djur på den här tiden t.ex. jättehjortar. Jättehjorten såg ut som en vanlig hjort fast den var mycket, mycket större! Hornen var så stora att det krävdes tre troll för att nå från det ena hornet till det andra. Slafsan mätte upp hur stora jättehjortens horn var mellan två träd. Jag fick ta fem jättelånga steg* för att nå från ena trädet till det andra. Stigen som ni följt idag, är en slags urtidsväg, så gammal att de djur som först trampat den dött ut och inte längre finns kvar på jorden fortsatte Slafsan. De följde stigen norrut på våren och sedan tillbaka söder ut på hösten. Stigen passerar förbi de bästa källorna i trakten. Det här är en av dem, sa hon och slog ut med handen mot källan som jag nyss druckit vatten ur. Aha sa jag för djuren måste få vatten när de går så långt? Just precis sa Slafsan. Men berättelsen om källornas hemlighet är en helt annan historia som jag kan berätta för dig en annan gång. Nu måste vi fira att min son Härke har kommit till rätta! sa hon. Följ med oss till trollgläntan ska du få vara med om ett präktigt kalas! * Jättehjortens horn mätte cirka 4 meter från ena spetsen till den andra.
Skogstrollens stig 21 Trollfest i skogen Och vet ni, jag gjorde precis som hon sa, följde med till trollens glänta och deras trollfest. Den kvällen var underbar. Fullmånen speglade sig i trollens vilda ögon när de dansade sin uråldriga dans. Det dova ljudet av trollens stampande fötter och svischandet från svansar som piskade blev till musik som trollband och fick marken i den djupa skogen att skaka. När gryningen kom och trollen drog sig tillbaka undan solens ljusa strålar, tog jag farväl och vandrade sedan stigen tillbaka. Jag tänkte på att inte bara älgar och rådjur, harar och människor trampat fram på samma stig, utan även mammutar, jättehjortar, älvor och troll. Den tanken gjorde mig alldeles varm. SLUT