FoU i Väst/Göteborgsregionens kommunalförbund Ingen skickar blommor när man mister barnet genom att det omhändertas Om stöd till föräldrar som har placerade barn, anteckningar från en workshop den 10 maj 2017 Vid en studieresa till Oslo mötte chefer inom GR-kommunerna professor Tor Slettebö vid Diakonhjemmet Högskole. Tor Slettebö har arbetat med och forskat på hur stödet till placerade barns föräldrar kan förbättras. Mötet gav avtryck och deltagarna i studieresan insåg hur angeläget det är att möta föräldrar i denna situation på ett bättre sätt. Därför bjöds Tor Slettebö in till en workshop i Göteborg för fortsatt dialog. På workshopen deltog ett 40-tal personer från kommunerna samt forskarna Anna Melke, FoU i Väst, och Therese Wissö, FoU i Väst och Göteborgs universitet. Elisabeth Beijer, FoU i Väst och Anna Melke, höll i mötet. Detta är några anteckningar från workshopen. Det finns också ett bildspel, en litteraturförteckning och en filmad intervju med Tor Slettebö som tillsammans med dessa anteckningar publiceras på webbplatsen för GR, www.grkom.se Tor hänvisar bland annat till en vägledning som han tagit fram på uppdrag av Barne-, likstillings- og inkluderingsdepartementet, Oppföling av foreldre med barn/ungdom plassert i fosterhjem eller på institusjon en veileder, webbadress: www.regjeringen.no/globalassets/upload/bld/barnevern/q-1157-b-oppfolging-av-foreldre.pdf Föreläsningen Tor inleder med att konstatera att det kan vara svårt att få till stöd till föräldrarna eftersom man ofta har upplevt en starkt konfliktfylld situation och familjerna befinner sig i kris. Tor har bland annat följt stödgrupper till föräldrar i flera år. Genom kontakt över lång tid blev Tor känd av föräldrarna som berättade sina historier och delade med sig av sina erfarenheter och utmaningar. Det har gett Tor en förankring och en vilja att komma vidare för att som forskare bidra till utveckling. Ingen skickar blommor när man mister barnet genom att det omhändertas. Så uttryckte en förälder det. Att barnet omhändertas avviker starkt från normen i samhället. Därför blir situation så fylld av skam och skuld. Men föräldrarna bär på mycket erfarenhet som kan komma socialtjänsten till del om den tas tillvara. Tor har sett att när föräldrar som upplevt omhändertagande får möta andra föräldrar i samma situation kan de egna erfarenheterna få mening. Föräldrarna som Tor mötte ville att barnavården skulle ta del av vad de hade att säga. Tor upplevde föräldrarna som aktörer, inte bara personer som behövde stöd. Föräldrarna ville inte bara få stöd själva, utan bjöd in barnavården till samtal, de ville få en förändring. Och Tor har mött föräldrar som fungerat som mentorer för andra föräldrar.
I Sverige fanns genom Barnbyn Skå ett etablerat sammanhang för föräldrar. Det finns en förening i Norge som heter Organisasjon for barnevernforeldre og och i Sverige finns en förening för föräldrar som håller på att etablera sig (Lund), Maskrosföräldrar. Förklara vad barnavården gör och är, säger Tor. Det finns många missuppfattningar, många föräldrar kan själva ha upplevt barnavården, men det är inte alls den barnavård som finns idag. Det har skett en sådan utveckling och professionalisering. Det som kännetecknar en placering är att barn och föräldrar ofta är i allvarlig kris. Barnen reagerar med förhöjd stressnivå, som i sig kan påverkar hjärnans utveckling. Barnet känner ofta skuld och ansvar för situationen hemma och de är bekymrade för föräldrarna. Barn har ofta tagit stort ansvar för föräldrarna och mindre syskon. Syskon kan finnas kvar hemma och detta är det placerade barnet ofta mycket bekymrat över. Det har visat sig att stöd till föräldrarna är viktigt för att barnet ska kunna knyta an till familjehemmet. De biologiska föräldrarna betyder mycket för barnet, även om man varit utsatt för omsorgssvikt. Det finns många skäl till att vi inom barnavården ska bry oss om föräldrarna utifrån barnets intressen, säger Tor. Även om barnet är placerat har man ofta mycket kontakt via sociala medier. Gunvor Andersson som är forskare i Lund har sett att det gått bättre för barnen när familjehemmet har en inkluderande stil gentemot de biologiska föräldrarna. En viktig slutsats är att så långt som möjligt inkludera föräldrarna. Det påverkar barnen. Några kännetecken på livssituationen för föräldrarna är att de lever under svåra livsvillkor. Det kan röra utbildning, anknytning till arbetslivet, våld, missbruksproblem och mycket annat. Dessutom är de ofta fattiga. Vi har svårt att se resurserna i gruppen, men Tor har erfarenhet av att föräldrar i denna situation kan ha mycket att bidra med. Föräldrarnas reaktioner är olika men ofta är man förtvivlad, man känner sorg, maktlöshet, ensamhet och osäkerhet. Föräldrarna känner sig nervärderade som föräldrar och människor. Barnavården kan uppleva att föräldrarna inte vill samarbeta men det handlar ur förälderns perspektiv om kris och stress. Man är utsatt för stigma av samhället men också av barnavården. Det kan ibland vara svårt att bo kvar i samma kommun. I Norge är familjerådslag inne igen, familjerådslag ska övervägas innan placering. Det säkrar barns och föräldrarnas medverkan på ett bättre sätt än tidigare, bland annat har man hittat resurser i fädernas nätverk. Fäderna har känt sig exkluderade både av mödrarna och barnavården. Föräldrarna saknar ofta information om vilka rättigheter och plikter man har som förälder. Det är svårt att få information om hur det går för barnen, i skolan, på fritiden och man känner sig uträknad. När barnavården gått in och placerat ett barn finns det anledning, men man lämnar föräldrarna i hög grad och man använder sig inte av föräldrarnas kompetens. Föräldrarna vet ofta vad barnet tycker om, vilka rutiner det har. Barnavården upplevs som ett stängt system som inte ger gensvar. Man förväntar sig att föräldrarna ska besöka barnen, komma på möten, men de kommer kanske inte. Skälet kan vara att föräldrarna sliter med att man har dålig ekonomi, det kan handla om så basala saker som pengar till en bussbiljett.
Föräldrarna efterlyser samarbete med familjehemmet och möten som är förberedda, hjälp att tackla anklagelser från barnen, information om vad som behövs för att få tillbaka omsorgen. Vad kan man då göra? Tor ger exempel från Norge och internationellt. Ett program som heter ICDP (International Child Development Program), Vägledande samspel, har visat sig användbart. Det har etablerats stödgrupper för föräldrar med placerade barn i nästan alla regioner. Man har i vissa kommuner engagerat föräldrar som erfarenhetsmentorer, för att lära upp nyanställda inom barnavården och att ge information till föräldrar. Ytterligare en insats i vissa kommuner är PRIDE, en kurs till familjehem. Det är inte bara familjehemmen som behöver en kurs utan också föräldrarna. Familjerådslag erbjuds i hela landet, i alla kommuner. Det finns också familjerådslag att tillgå i akutsituationer. Familjerådslag erbjuds genom den regionala nivån. Familjevernkontor (ung Familjerådgivning på svenska) finns också regionalt som erbjuder stöd till föräldrar i denna situation. Två års erfarenheter från ett av familjevernkontoren av att möta föräldrar till placerade barn är att föräldrarna frågar efter: Hjälp i akut kris Någon att prata med Avklara egna hjälpbehov Hjälp att hantera och klara svåra känslor Hjälp att förstå varför man mist barnet Vägledning för att samarbeta Kommunikation med barnavården och familjehemmet Personlig förändring och utveckling Parsamtal/parterapi Hjälp till försoning med familj och nätverk Behov av information Råd och vägledning Att tänka strategiskt Om Tor ska nämna de tre viktigaste sakerna att göra för föräldrarna är det att erbjuda Individuellt stöd, gruppinsatser och kontakt med intresseorganisationer. Några råd från den vägledning som Tor tog fram (se inledningen) är att bygga på aktiv föräldramedverkan, skapa kontakt med föräldrarna. Be gärna föräldrarna utvärdera placeringen direkt när den skett, vad har fungerat bra, vad kunde varit bättre. Visa intresse för föräldrarna och barn, vilka kunskaper om barnen har man, hur kan man bygga vidare på dem. Erkänn föräldrarnas erfarenhet. Vilken information behöver de vilken slags hjälp, vilka rättigheter och plikter. Lyssna på föräldrarna om deras förslag på hur de kan hjälpa barnen i placeringen. Vad önskar de att vara delaktig och ha inflytande i? Involvera föräldrarna i avtal om kommunikation och besök. Se till att får del i barns glädje, bekymmer, hur det går, barnens hälsa, skola, hur barnen trivs. Hjälp med mötena är en viktig sak: att föräldrarna blir inbjudna, får hjälp att förbereda, tillfrågas om att ha med personer, få stöd efteråt i vad som sagts. Mycket i barnavården handlar om möten, det är en situation där föräldrar ofta känner sig hjälplösa på grund av vårt fackspråk.
Förälderns stödperson har en viktig roll. Föreningen Maskrosföräldrar driver att alla föräldrar ska ha en stödperson. Det är också viktigt att föräldrarna får klart för sig om det inte finns utsikter att få barnen tillbaka. Det kan också handla om att utveckla föräldrarollen. Många föräldrar har egna behov av hjälp. I vägledningen finns konkreta arbetssätt för första kontakten med föräldrar etc. Hur har du det egentligen? Ofta kommer man snabbt in på hur man haft det i hela livet. Information måste ges vid upprepade tillfällen på grund av krisen. Uppmuntra föräldrarna till att hålla avtalen när barnen ska få besök och att de håller det som sägs. Erbjud regelmässig kontakt. Om man inte vill ha sådan kontakt med barnavården kan det finnas andra instanser. Vilka förbättringar skulle vi vilja åstadkomma och hur ska de gå till? Deltagarnas förslag under workshopen: Ökad tydlighet från socialtjänst till föräldrar. Vem ger föräldrarna info om hemtagningsbegäran, vårdnadsöverflytt, föräldrarnas skyldigheter, Alltid uppdrag till utförare om föräldrastöd till föräldrar vid placering. En stödperson för föräldern som kommer in direkt vid insatsen. Erbjudas samtal angående hur det är att ha ett barn som är placerat. Stödgrupp till biologföräldrar - Tillfråga olika verksamheter såsom familjebehandlarna, familjecentralen, svenska kyrkan, GR Utforma tidiga rutiner vid placeringar som inkluderar information/stöd/behandling till ursprungsfamiljen. En socialsekreterare/familjebehandlare för biologföräldrarna Erbjudande av extern resurs att hänvisa till för stöd samband med placering. Gå igenom vårdplanen och förklara vad som ska vara uppfyllt för att barnet ska flytta hem. Riktade föräldragrupper enligt program En resursperson på Behandlingsenheten som har inriktning på detta. Mentorer till biologföräldrar - Tillfråga föräldrar Effektivare och fortlöpande samordning mellan enheter ex familjehemsenhet, utredande socialsekreterare, barnsekreterare, utförare. En kontaktperson som stöttar föräldrar i möten Stödgrupp för föräldrar med placerade barn. - exempelvis via frivilligorganisationer Vem har ansvar för att samarbete mellan familjehem och föräldrar funkar? Tydliga uppdrag/förberedelser till familjehemmen Vidare perspektiv på föräldrastöd än att "jobba hem" barn, t ex krisstöd till förälder Att erbjuda föräldragrupp med denna inriktning när det individuella stödet är etablerat. Frågeformulär till föräldrar vid uppstart med barnsekreteraren - Utforma formulär med syfte att möta föräldrar och få ett gott samarbete Ökad tydlighet i vad föräldrar kan erbjudas. Föräldragrupper Gruppverksamhet för placerade barn Föräldrastöd som naturlig del av uppdrag gällande stöd i umgänge Personer centralt anställda i kommunen alternativt frivilligorganisationer som kan fungera som stödpersoner och stödgrupper. Rutiner kring stödet till föräldrar Vid umgänge ska föräldrarnas rättigheter vägas mot barnets behov
Öppenvårdsteam som träffar alla föräldrar till placerade barn i ett inledningsskede och har möjlighet att jobba på lång sikt Utveckla samarbetet mellan myndighetssidan och öppenvården Göra rutiner kring stödet till föräldrarna Tors kommentarer till förslagen: Det är imponerande hur mycket ni kommit fram till. Det behöver inte vara så kostsamt. Många saker rör lokal kommunikation och samordning. Involvera föräldrar och frivilligorganisationer. Detta är innovationer. Ta med er förslagen, fundera på vad ni kan göra själva i kommunen, vad ni är bra på, det ska vi fortsätta med. Och vad kan vi förbättra? Det slår Tor att det mest intressanta vore att undersöka med förälder för att kunna prioritera. Brukares erfarenheter ger större träffsäkerhet. Hellre göra en sak åt gången, hellre göra det bättre än göra allt, säger Tor. Vissa saker anser deltagarna vara relativt enkla att åstadkomma på hemmaplan: Checklista så att man kollar av samma saker med alla föräldrarna Riktad föräldragrupp till föräldrar med placerade barn, liten grupp i serviceinsats, kort serie möten enligt program. Kalla det snabb flytt istället för akut placering Ett frågeformulär till biologföräldrar vid uppstart med barnsekreteraren Göra rutiner för stödet till föräldrar Erbjuda stöd rutinmässigt. Bättre information Lyfta frågan till berörda chefer om föräldrastöd vid placering Säga "reda ut" istället för att använda begreppet utredning. Levande diskussion om arbetet med de biologiska föräldrarna vid metodträffar Utse en arbetsgrupp med personer från olika enheter som utformar förslag på rutiner och struktur för att inkludera ursprungsfamilj. Utveckla samarbetet mellan myndighetssidan och öppenvården Möjliggöra nätverksmöte- bio- och fam.hem.föräldrar. Lista på vilket stöd vi kan erbjuda Erbjuda föräldrar som får sitt barn placerat, möten med föräldrar som gått igenom samma sak. Tors kommentar: Att göra en checklista fuller funktionen att alla vet vad som gäller inom organisationen, så gör vi här. Tor är begeistrad i FoU-cirklar där deltagare från olika kommuner möts tillsammans med forskare vid FoU-verksamheten för att ta frågan framåt.
En av grupperna vid workshopen lämnar förslag på frågor som man alltid borde kunna ställa till en förälder vars barn blivit placerat: Hur har du det? Hur är läget? Vet du varför ditt barn är placerat? Behöver du veta något mer? Vill du att vi förklarar socialtjänstens bedömning och hur förutsättningarna ser ut? Vad var bra/mindre bra när ditt barn placerades? Hur upplevde du placeringen? Vad hade socialtjänsten kunnat göra bättre? Vad behöver du göra för att ditt barn ska kunna flytta hem? Vad kan vi göra? Hur vill du att kontakten med barnsekreteraren ska se ut framöver? o Sms, telefon, möte, mail, brev, skype? o Hur ofta? o Vad ska innehållet vara? o Var? Vilken information är viktig för dig att få? (Lag, rättigheter, mm) Skulle du vilja ha något stöd utifrån att ditt barn är placerat, hur skulle det kunna se ut? Hur upplevde du samtalet här idag? Relation och förbättringar. (Som förberedelse inför nästa möte samt vid handledning) Gruppen diskuterar vad man skulle vilja gå vidare med tillsammans där GR kan spela en roll för att underlätta utvecklingen: Prova något gemensamt och utvärdera det Scott D Millers skalor, anordna utbildningar Familjehemsverksamheten har utbildningar tillsammans med familjehemmen, bjuda med biologiska föräldrar, nätverk med föräldrar Stötta föräldraföreningar centralt för Gbg eller för kommunerna gemensamt Metodstöd Föräldraföreningar, kompetens krävs för att leda dem (Mål och stadgar underlättar enligt erfarenheter från föräldrautbildningsprogram) Hjälpa till att hålla frågan levande Ta hem frågan till kollegor och chefer Samla intresserade kommuner, hålla i frågan Grupper för biologföräldrar, ta fram en arbetsgrupp där man tänker ihop kring teman och innehåll (Sollentuna och Norge) Höra med lämplig organisation som kan hålla i stödverksamhet, göra tillsammans genom GR Formulera lite mer tydliga och konkreta riktlinjer för hur vi arbetar med stöd till biologiska föräldrar, minimikrav etc Elisabeth och Anna tar med förslagen kommer till IFO-chefsnätverket på GR. Tor lyfter avslutningsvis återigen upp hur viktigt det är att involvera föräldrarna. Fråga föräldrarna själva hur de vill ha det! /Elisabeth Beijer antecknade