JOHANNA HACKMAN Drogtester i skolor Panikåtgärd eller preventionsredskap? Inställningen till narkotika har under 1990- talet blivit allt liberalare bland de nordiska ungdomarna, och debutåldern för narkotikaexperiment har sjunkit. Skolor i Sverige och Finland har därför hos myndigheter och marknadsförare av drogtest börjat förhöra sig om drogtester som ett verktyg i det förebyggande drogarbetet. Några skolor i Finland och Sverige, och möjligen Norge, utför redan frivilliga drogtester på sina elever. Avsikten med denna artikel är att kartlägga hur många skolor som utför drogtest och hur testandet går till. En annan frågeställning är varför ingen myndighet i något av länderna verkar ha intresse av att vare sig dokumentera eller granska drogtestningssituationen. Narkotikasituationen bland ungdomarna i de nordiska länderna är långt ifrån identisk. Men man kan skönja gemensamma drag. Ett är att debutåldern för olika narkotiska preparat har sjunkit under 1990-talet. Ett annat är att det så kallade rekreationsbruket fått ett allt starkare fotfäste inom den rådande ungdomskulturen, och i flera nordiska länder har också blandmissbruket (alkohol och narkotika) ökat markant under det senaste decenniet (Drogutvecklingen i Sverige, 2000). Även den danska Sundhedsstyrelsens färska undersökning visar att ungdomarna skapar en ny narkotikakultur i stadens nattliv (Sundhedsstyrelsen 2000a). Den baserar sig på intervjuer med 56 missbrukare, icke-missbrukare, drogexperter och ungdomsledare. Enligt den ställer ungdomarna i denna nya värld själva upp normerna för det sociala livet. Kännetecknande för denna trend är: att missbruket har utvecklats till ett mainstreambeteende; att välkända narkotiska substanser marknadsförs i nya former; att bruket av olagliga narkotiska preparat inte upplevs av de unga som stigmatiserande. Debatten i de nordiska länderna angående drogtester är brokig. I Danmark, Norge och Island har debatten varit oerhört lam. Det har närmast varit fråga om enstaka artiklar i dagsoch kvällspress i Norge och Danmark. I Finland och Sverige har debatten om drogtesternas vara eller icke vara däremot varit betydligt livligare. Majoriteten av debattinläggen har gällt drogtesternas plats i företagshälsovården. Under år 2000 ökade antalet artiklar där man diskuterade drogtester i skol- 79
världen. Debatten i den finländska dagspressen om drogtester i skolorna avtog en aning efter att utbildningsstyrelsen i oktober 2000 publicerade en promemoria, där de avrådde från att ta i bruk masscreeningar i skolorna (Promemoria..., 2000). Det förekom emellertid enskilda artiklar om skolor som fördömde utbildningsstyrelsens promemoria. Man kan fråga sig varför debatten om drogtesterna har varit livligast i Finland. Utbudet av narkotika har ökat lavinartat och priserna på narkotika har rasat. Det här beror i sin tur i första hand på samhällsomvandlingen söder och öster om Finland. Samtidigt visar opinionsundersökningarna att finländarna blir alltmer liberala gentemot narkotika. Kanske också kännedomen om finländarnas alkoholvanor och blandmissbruk bidrar till att rädslan inför en häftig narkotikavåg är stor? I önskan om att intensifiera det förebyggande arbetet och i vetskapen om att rehabiliteringen för narkomaner är både svår och relativt dyr ligger kanske orsakerna till att diskussionen om drogtester i skolan har tagit så snabb fart, uttryckligen i Finland. Vad avses med ett drogtest? I dag används drogtest främst i samband med rättsmedicinska utredningar och i vårdsammanhang då det gäller att ställa en diagnos. Drogtesterna används allmänt i fängelser. I Danmark, Norge och Island drogtestas arbetstagarna nästan uteslutande inom branscher som ställer stora krav på säkerheten. I Sverige och Finland testar alltfler, främst privata, arbetsgivare sina arbetssökande och i vissa fall även de anställda. Flera arbetsplatser inom den privata sektorn förbereder som bäst drogstrategier för personalen. I dessa ingår drogtestning nästan utan undantag. Förekomsten och halterna av droger kan undersökas vid specialiserade laboratorier via urin-, eller blodprov. Användningen av droger kan också undersökas med s.k. snabbtester som idag utförs på urin, och i begränsad mån också på saliv och svett. Drugwipe är produktnamnet på en dylik familj av snabbtester. De är skapade så att testet kan användas av gemene man, och ger snabbt utslag om det finns någon drogsubstans i antingen svett, saliv, hud eller urin. De har fått en relativt stor spridning, antagligen för att man har marknadsfört dem som mycket enkla att utföra (artikel i tidningen anhörig ). Det är dock svårt att avgöra hur många Drugwipes som används eftersom det är möjligt att köpa dem t.ex. via Internet (på adressen www.securetec.net). T.ex. i Farum kommun i Danmark delar man sedan mars 2000 ut drogtester till föräldrarna för att få dem mer engagerade i det drogförebyggande arbetet. Det är Integrationsförvaltningen (ett samarbetsprojekt mellan socialförvaltningen, skolan och polisen) som rekommenderat detta förfarande. Den typ av test som delats ut i Farum är en som stryks på huden, för att se eventuell förekomst av hasch, kokain, amfetamin, heroin och ecstasy beroende på vilket test som används. Då man talar om screening avser man ett snabbtest av en person utan förhandsuppgifter eller misstanke om personens eventuella narkotikabruk. Då man talar om screening som massundersökning avses snabbtest av flera individer utan kännedom om deras drogbruk. Ifall testet är positivt kallas individen till fortsatta undersökningar för att genom ett laboratorieprov verifiera resultatet. Testet kan vara frivilligt eller obligatoriskt. Det är viktigt att skilja på olika typer av testningar: 1) On site testning, dvs. immunologiska snabbtester på ort och ställe. 2) Laboratorietestning (kvalitativ eller s.k. semikvantitativ immunologisk analys). 3) Verifieringsanalys som kan utföras endast vid s.k. ackrediterade laboratorier med hjälp av masspektrometri. 80
Droganalyserna utförs i allmänhet i två omgångar. Först görs en s.k. screeninganalys med en immunologisk metod och sedan verifierar man resultatet t.ex. med hjälp av en gaskromatografisk masspektrometrisk analys. Den laboratorieutrustning som krävs för den immunologiska screeningen används redan vid många laboratorier, sjukhus och fängelser. Vid flera hälsocentraler, arbetsplatser och skolor utförs den immunologiska screeningen med hjälp av s.k. snabbtester (jfr ovan). För att utföra dessa krävs ingen laboratorieutrustning. De är lätthanterliga och är också relativt förmånliga om man jämför med laboratorietest. Det bör understrykas att ett positivt testresultat alltid måste verifieras genom en ickeimmunologisk metod för att det skall få juridiska följder eller kunna följas av sanktioner i någon form. Oftast utförs verifieringsanalyserna i ett annat laboratorium än det där provet tagits (Seppälä 2000). I Finland finns endast två ackrediterade laboratorier. Ett av problemen med de immunologiska metoderna är korsreaktiviteten. Det betyder att ämnen, t.ex. läkemedel, som till sin kemiska struktur liknar den sökta narkotiska substansen binder sig till antikropparna, vilket resulterar i ett s.k. falskt positivt testresultat under screeningskedet. Verifieringsanalysen, den masspektrometriska metoden, garanterar dock att felaktiga positiva testresultat inte rapporteras vidare, och därför måste svaren alltid verifieras. I samband med drogtestanalyserna talar man om s.k. cut off-värden (Seppälä 2000). Cut off-värdet är den överenskomna halt av substansen (koncentrationen) i urinen som utgör gränsnivån mellan ett positivt och negativt testresultat, dvs. högre halter uppges som positiva och lägre halter som negativa testresultat. Inom EU är de föreslagna cut off-värdena (ng/ml) i screeningar: amfetaminer 300, cannabinoider 50, opiater 300 och kokainer 300. Då det är fråga om det andra skedet, dvs. drogtestverifieringen, är de föreslagna cut off-värdena: amfetaminer 200, cannabinoider 15, opiater 200 och kokain 100 (de la Torre et al. 1997). Snabbtesterna har kritiserats för att inte vara tillräckligt tillförlitliga. Enligt den färskaste artikeln på området (Grönholm & Leino & Saarimies & Lillsunde 2001) har snabbtesternas pålitlighetsgrad dock förbättrats avsevärt under den senaste tiden. Finland deltog som ett av åtta EU-länder i drogtestprojektet ROSITA, där man undersökte de vanligaste snabbtesterna på marknaden. I Finland utfördes 1 200 urintest och 300 salivtest på misstänkta narkotikamissbrukare. Snabbtestresultaten verifierades med masspektrometriska metoder. Testernas pålitlighet undersöktes genom att mäta riktigheten (andelen riktiga resultat), sensitiviteten (förmågan att hitta det riktiga ämnet) och specificiteten (förmågan att inte reagera på felaktiga ämnen). Testernas pålitlighet bedömdes också utgående ifrån hur lätthanterliga de är samt hur svårt det är att tolka resultatet. Testpersonalen, som bestod av poliser, fängelsevakter, laboratorieskötare och kemister, instruerades i testproceduren. Man granskade två salivtest: Rapiscan (COZ) (Ferle Produkter/Cozart Biosciences Ltd, UK/ AMP; THC; COC; OPI; BZO) och Drugwipe (DW) (Securetec GmbH, Tyskland/AMP, OPI). Resultaten visar att de narkotiska substanserna i saliven kan konstateras under en avsevärt kortare period än då det gäller urintest. Narkotikahalten i saliven speglar narkotikahalten i blodet. Att testa cannabis- och benzodiazepinförekomsten i saliv är idag problematiskt. Cannabis som är fettlöslig verkar utsöndras i endast mycket små mängder i saliven. Då det gäller amfetamin och ecstasy reagerade salivtesten relativt korrekt. Opiathalterna är högre i saliven än i blodet. Då det gäller heroin syns missbruket under en längre period i saliven än om man tar ett blodprov. Däremot visade det sig att de snabbtester som utförs på urin är rätt så pålitliga. Av de 8 urintest som undersöktes hade de en genomsnittlig riktighet på 96 %, en sensitivitet på 92 % och en specificitet på 98 %. Ecstasy (t.ex. MDMA och MDA) reagerade på ett varierande sätt. Då det gäller cannabis ämnesomsättningsprodukt tetrahydrocannabinolsyra kan man med urintesterna konstatera ett bruk upp till en månad efter den senast intagna dosen. Urintesterna gav inte felaktiga positiva testresultat då det gällde cannabis. Den cut off-nivå som användes i undersökningen (50 ng/ml) utesluter också att urintestet ger utslag på passiv cannabisrökning. Heroin som i kroppen omvandlas via 6-acetylmorfin till morfin kunde med lätthet konstateras i 81
opiattesterna. Däremot var benzodiazepinerna den svaga länken också då det gällde urintest. Dessa var mer ospecifika än de andra testerna. Det fanns stora variationer mellan de olika producenternas urintest då det gällde korsreaktioner. Testernas förmåga att identifiera och finna dessa varierade mycket (Grönholm & Leino & Saarimies & Lillsunde 2001). Provtagningarna är alltid unika (se tabell 1). Då det gäller själva testtillfället, oberoende av om det gäller snabbtest eller laboratorietest, finns det en del regler som reglerar processen. Det är viktigt att komma ihåg att ett snabbtest inte endast består av den teststicka som doppas ner i urinprovet utan att testprocessen består av flera steg. Den inleds med att personen anländer till laboratoriet eller till det utrymme där snabbtestet skall utföras. Inga personuppgifter behövs utan man använder sig av koder. Försökspersonen lämnar ifrån sig sina väskor och andra personliga tillhörigheter. Med denna säkerhetsåtgärd försäkrar man sig om att personen inte har med sig verktyg med vilkas hjälp denne kunde försöka manipulera testresultatet. I vissa laboratorier följer personalen med försökspersonen in på toaletten, i andra får försökspersonen vara ensam på toaletten men dörren lämnas olåst. I toaletten är vattenkranen förseglad och vattnet i toalettskålen färgat, så att det inte kan användas i utspädningssyfte. Vad avslöjar drogtesterna? Då man vid narkotikascreeningar använder sig av immunologiska metoder är valet av test/ testpanel (dvs. test som testar flera ämnen) av väsentlig betydelse. Valet av testpanel är avgörande för hur omfattande testet är. Valet inverkar på vilka narkotiska substanser som kan påträffas under testningen. I allmänhet täcker de screeningar som utförs genom immunologiska metoder ett relativt begränsat urval av narkotiska substanser (Seppälä 2000). Hur länge narkotiska substanser kan registreras varierar (se tabell 2). En begränsning i dessa screeningar är att tiotals designdroger förblir oupptäckta, även om dessa utgör en blygsam del av det totala bruket. Då det gäller opiater känner de immunologiska testerna igen enbart morfin, heroin och kodein. Då blir alltså buprenorfin, metadon, oksikon och tramadol oupptäckta. Vissa problem uppkommer också då tester som mäter halten av opiater korsreagerar med läkemedel som thebain, difenoksylat, dekstrometorfan, atropin och ranitadin. Dessa korsreaktioner ger då ett felaktigt positivt testresultat. Hallucinogener som LSD m.fl. syns inte i de vanligaste screeningarna. Men för LSD finns det specifika tester. Khat och framförallt GHB (gammahydroxibutyrat) faller utanför screeningarna (Seppälä 2000). Då man analyserar drogtestresultaten bör man ta i beaktande vilka testmetoder som använts och vilka faktorer som inverkar på sannolikheten att upptäcka narkotiska substanser genom olika typer av test. Ett negativt resultat kan antingen innebära att det ämne man sökt inte finns i provet eller att halten är så låg att man genom testet inte på ett tillförlitligt sätt kan mäta det. Men det kan också vara fråga om ett s.k. felaktigt negativt resultat. Det beror på att antikroppen inte alltid lyckas upptäcka antigenen i screeninganalysen. Det är uppenbart att ett felaktigt negativt testresultat kan bero på att testningen utförts på ett felaktigt sätt t.ex. om testet har utförts med reagenser som har föråldrats eller förvarats i fel temperatur. Ett felaktigt negativt resultat kan också vara en följd av manipulering. Det händer t.ex. att missbrukare försöker dölja och därmed manipulera urinprovet så att den narkotiska substansen inte går att upptäcka. Det vanligaste sättet är att försökspersonen försöker ändra urinens sammansättning, t.ex. genom att dricka stora mängder vatten innan provet tas. 82
Tabell 1. Faktorer som inverkar på i vilken omfattning narkotika eller läkemedel syns i urintestet Substansmängd som intagits: dos dosfrekvens intagningssätt Tid som förflutit sedan det senaste drogintaget Substansens farmakokinetiska karaktär: halveringstid metabolism utsöndring i urinen under olika fysiologiska förhållanden Urinens kvalitet: koncentration ph-värde etc. Individuella särdrag: kroppsbyggnad sjukdomar, eventuell medicinering m.m. Analysmetoden: sensitivitet specifitet cut off-nivån (Seppälä 2000) Men det finns också andra metoder med vars hjälp man kan försnabba metabolismen eller på andra sätt späda ut provet (askorbinsyra, hypoklorit, bikarbonat, koksalt, olika tvållösningar, en del ögondroppar, vinäger etc.). Eventuell utspädning kan avslöjas genom att kontrollera urinens specifika vikt. Ett positivt resultat betyder naturligtvis inte automatiskt att testpersonen varit drogpåverkad då testet togs. Ur resultatet kan man inte heller utläsa när personen använt narkotika. Det går alltså inte att på basis av testresultatet avgöra om personen i fråga är en problemmissbrukare eller om det enbart varit fråga om enskilda försök. Verifieringsanalysen garanterar att den upptäckta narkotikan verkligen återfinns i det prov som gett ett positivt resultat. Ett positivt Tabell 2. Detektionstiden för några narkotiska substanser i urin Amfetamin Buprenorfin GHB Heroin* Cannabis (THC) Kokain* LSD Metadon 2-6 dygn 1-3 veckor 0-1 dygn 1-3 dygn 1-30 dygn 1-4 dygn 0-2 dygn 2-7 dygn * konstateras som ämnesomsättningsprodukt (Seppälä 2000) svar innebär inte nödvändigtvis att det upptäckta ämnet härstammar från ett narkotikamissbruk (Seppälä 2000). Då ett positivt testresultat uppvisar halter av morfin kan det vara fråga om heroin eller morfin, men det kan också röra sig om ämnen som återfinns i en del hostmediciner och smärtmediciner. Därför är verifieringsanalysen viktig. Det är alltså uppenbart att det finns tvingande skäl för att ett positivt resultat i ett immunologiskt test alltid bör följas upp av en verifierande analys, för att man skall kunna utesluta felaktiga positiva resultat. Det är viktigt att man förhåller sig till ett drogtest som till andra laboratorieprov. Resultatet ger en indikation om individens hälsotillstånd, men är enbart ett hjälpmedel i processen att ställa en slutgiltig diagnos (Seppälä 2000). Hur sker marknadsföringen av test i skolor? De uppgifter om drogtestläget i de nordiska länderna som finns beskrivna nedan har samlats in genom telefonintervjuer med representanter för marknadsförare, myndigheter, frivilliga organisationer m.fl. Ur intervjuförteckningen i slutet av artikeln framgår vilka personer som har intervjuats. 83
Kännetecknande för branschen är att de flesta företagen är transnationella och har säljrepresentanter i flera nordiska länder, och därför har endast en representant per marknadsföringsbolag intervjuats. De företag som idag marknadsför snabbtest till skolorna gör det framförallt genom att sända skriftligt material till skolorna. Idag finns det t.ex. i Finland närmare tio dylika bolag. Men det är få av dem som medger att de intensifierar marknadsföringen genom att ringa upp skolorna några veckor senare. Denna typ av marknadsföring är kutym då motsvarande test i relativt stora mängder marknadsförs till vårdanstalter, fängelser, arbetsplatser m.fl. Flera säljrepresentanter i Finland uppger att de så länge det saknas klart utstakade tillvägagångssätt för testning i skolan inte kommer att systematiskt rikta sin marknadsföring till skolorna. Flera försäljare uppger också att ett tiotal skolor har hört sig för om snabbtester kan användas också i skolor. Det är emellertid få skolor som hittills officiellt har köpt snabbtest för masscreeningar. Man bör dock hålla i minnet att frågan är känslig och att flera av försäljarna inte ville avslöja hur mycket tester de har sålt. T.ex. uppgav en av säljrepresentanterna att cirka 10 % av bolagets försäljning av drogtester berör skolor. Hur stor den totala försäljningen är är emellertid en affärshemlighet. Samma säljrepresentant berättade också att marknadsföringen av test till skolorna främst sker via mässor och andra skolningstillfällen. Ibland ringer säljrepresentanten också upp skolhälsovårdarna och kommer överens om ett personligt möte. Intervjuerna visar att säljrepresentanterna upplever bristen på lagstiftning som ett hinder. En del försäljare uppger att de lämnat skolorna helt i fred och att det är en ytterst känslig fråga. Vissa säljrepresentanter vill helst inte prata om marknadsföringen till skolor. Man oroar sig bl.a. över huruvida de presumtiva kunderna i skolvärlden kan utföra testerna och analysera svaren på ett korrekt sätt. De säger att de som regel vid försäljningstillfället framhåller att drogtestet inte enbart utgörs av själva testtillfället utan att testningen börjar då klienten kommer till testningsplatsen och avslutas först då ett möjligt positivt svar har verifierats i ett ackrediterat laboratorium. I dag är det oerhört svårt och arbetsdrygt att samla in uppgifter om varifrån de skolor som utför test köper testen. Det är också viktigt att komma ihåg att det sker handel med snabbtest också över nätet. En annan orsak som kan bidra till att de finländska skolorna är ytterst förtegna är utbildningsstyrelsens avrådan från obligatoriska drogtester i skolan. Det verkar som om ytterst få öppet vågar medge i hur stor utsträckning testerna genomförs i skolan. Skall skolor testa? Åsikterna om hur en eventuell testning i skolorna borde ske är delade. (Med skolan avses här grundskolan, gymnasiet och yrkesläroanstalterna.) Då man t.ex. i Finland dryftar drogtesternas vara eller icke vara dyker bl.a. följande frågor upp i debatten: Vilken typ av testning är mest ändamålsenlig, minst kränkande och mest ekonomisk? Vem skall bära ansvaret för testningen? Vem skall utföra testerna? (skolhälsovårdarna, hälsocentralen?) Hur skall testresultaten dokumenteras? Vem skall ha tillgång till resultaten? Hur fungerar tystnadsplikten? Vilka åtgärder skall vidtas ifall testresultatet är positivt? Vilka myndigheter skall kopplas in? Skall föräldrarna till barn under 18 år få ta del av resultatet, och på vilket sätt? Idag får drogtestning i de nordiska skolorna förekomma endast på frivillig basis. De aktivaste förespråkarna av obligatoriska drogtester finns åtminstone i Sverige och Finland bland anhörigorganisationerna, skolhälsovårdarna, 84
elevvårdsföreningarna samt f.d. narkomaner. I den finländska debatten verkar det som om de flesta förespråkarna anser att det mest praktiska och ekonomiska alternativet vore att slumpmässigt testa en klass i taget, medan de mer kritiska hävdar att det räcker med att man testar elever endast vid särskild misstanke. Då man diskuterar drogtester i skolan verkar de flesta vara överens om att snabbtesterna är ändamålsenligare än laboratorieundersökningar av praktiska och ekonomiska skäl. Man anser att snabbtesterna lämpar sig bäst inte bara av kostnadsskäl (c. 100 FIM/elev med en panel på fyra narkotiska preparat) utan också för att snabbtesterna kan utföras på ort och ställe, dvs. i skolan. Om det är masscreeningar man vill ha är snabbtest också det enda uppenbara alternativet. Situationen i Norden I det följande skall situationen i de nordiska länderna beskrivas, och den diskussion som förts. I Island har drogtester enligt uppgift inte förekommit i skolorna, och man har inte heller i offentligheten diskuterat behovet av dylika. Danmark Vid Sundhedsstyrelsen uppger man att drogtester inte används inom den danska skolvärlden. Även om senaste sommars ecstasy-relaterade dödsfall väckte en pressdebatt om drogtesterna och deras validitet planerar man inte att införa tester i skolvärlden. Hans Henrik Philipsen vid Sundhedsstyrelsens narkotikaavdelning menar att man är kritiskt inställd till tester och inte uppmuntrar till bruk av dem, även om en del föräldrar och skolklasser har hört sig för om drogtesternas ibruktagande. Framförallt är man oroad över testernas otillförlitlighet och att resurserna att följa upp eventuella positiva resultat är begränsade. Även om man inte drogtestar ungdomarna används Drugwipes på en del diskotek och skolfester. Sundhedsstyrelsen har emellertid ingen uppfattning om hur mycket de används eftersom det inte finns någon dokumentation på området. Man har ändå en klart kritisk hållning i den interna rapport man låtit göra och som inom kort kommer att offentliggöras på Sundhedsstyrelsens hemsida. Enligt denna utvärdering bör snabbtest av typ Drugwipes användas med största försiktighet och helst endast av utbildad personal. Om man skall använda snabbtest borde man enligt rapporten hålla sig till urintest och inte bruka tester av typ Drugwipe som utförs på saliv och svett. Rapporten tar också upp problemet med att risken för falska positiva resultat är större i jämförelse med konventionella laboratorieundersökningar. Denna risk föreligger framför allt om resultaten bedöms av personal som inte fått laboratorieskolning. Enligt rapporten är det också onödigt dyrt att testa ungdomar med snabbtest eftersom man med dem kan testa endast ett narkotiskt ämne i taget (amfetamin, cannabis, opiater, metamfetamin). Priset per test (inklusive analys) blir då c. 25-50 Dkr. Därför föreslår Sundhedsstyrelsen att snabbtester skall användas endast då det är nödvändigt att spåra och verifiera en akut förgiftning. Eller vid en screening, då man följer upp och verifierar ett positivt testresultat genom en traditionell blodanalys. Sundhedsstyrelsens bedömning är att polisen är bäst lämpad när det gäller att utföra snabbtesten. Trots detta fortsätter ett okänt antal diskotek på olika håll i Danmark att utföra snabbtest på sitt klientel. Utan att någon vare sig granskar, följer upp eller dokumenterar verksamheten. Sverige Det är svårt att försöka bilda sig en uppfattning om det faktiska drogtestningsläget i de 85
svenska skolorna. Den svenska skollagstiftningen säger ingenting explicit om drogtestning. I de privata skolorna kan obligatoriska drogtester utföras (i deras egenskap av privaträttsliga objekt) medan man i de kommunala skolorna kan utföra drogtester endast på frivillig basis, som en följd av en misstanke. Det finns mycket som tyder på att frågan om drogtester i skolan är kontroversiell. Enligt Mia Sundelin på CAN (Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning) har det länge varit svårt att få några som helst uppgifter om myndigheternas inställning i frågan. Otaliga förfrågningar hos skolverkets jurist har enligt henne inte lett någonvart. Då jag själv försöker ringa upp olika tjänstemän vid skolverket finns det ingen som anser sig kunna ge besked i drogtestfrågan. I stället hänvisar man till Narkotikakommissionens slutbetänkande Vägvalet: Den narkotikapolitiska utmaningen (2000). Narkotikakommissionen tillsattes den 7 maj 1998, med uppgift att göra en utvärdering av samhällets narkotikapolitiska insatser sedan mitten av 1980-talet och med utgångspunkt från denna lägga förslag till sådana effektiviseringar av narkotikapolitiken som kommissionen finner möjliga. Narkotikakommissionen vill inte att barn skall drogtestas utan anser att Sverige skall behålla dagens åldersgräns på 15 år. Det innebär att polisen, skolan och socialtjänsten inte heller framöver kan kräva drogtest av ej straffmyndiga ungdomar mot deras vilja. Detta trots att många har föreslagit att dagens åldersgräns skall slopas. För att tidigt kunna ingripa vid misstanke innan ett drogmissbruk hinner etableras har bland andra socialborgarrådet i Stockholm, Kristina Axén Olin (moderat), den förra justitieministern Gun Hellsvik (moderat) och polisen föreslagit att även barn under 15 år ska kunna testas. Narkotikakommissionen ser förutom integritetsproblem även juridiska tveksamheter: Att göra en sådan förändring drar med sig så otroligt mycket mer, som går utanför vårt mandat. Det är ju kriminellt att både inneha och missbruka narkotika, oavsett mängd. Så vad ska man göra om drogtestet är positivt? Frågan är vilken påföljd barnen i så fall skall ha, frågar sig kommissionens ordförande Anneli Hulthén. Som ett svar på kommissionen bildades år 1998, på initiativ av RNS (Riksförbundet för ett narkotikafritt samhälle), en Alternativkommission som publicerade sitt förslag i juni 2000 (Alternativkommisionens..., 2000). Medlemmarna bestod av socionomer, journalister och anhörigrepresentanter som är en obunden drogpolitisk organisation. I arbetsgruppen ingick också representanter för bl.a. polisen och massmedia. Därtill konsulterades flera experter från skolväsendet, socialtjänsten m.fl. Enligt Alternativkommissionen är det effektivaste sättet att förebygga narkotikamissbruk en höjd upptäcktsrisk med tydliga, förutsägbara och tillräckligt påtagliga konsekvenser. I en sådan policy utgör drogtesterna ett viktigt redskap. Man hänvisar också till att dessa i arbetslivet är vanligt förkommande. Man understryker dock att det kring drogtesterna inte bara råder stor osäkerhet utan att de också är kontroversiella och innehåller såväl tekniska och etiska frågeställningar som komplikationer. De förutsätter därför noggranna och strikta krav på säkerhet, rutiner och integritetsskydd. Man poängterar att det ifråga om drogtesterna idag råder en ojämlikhet inom skolvärlden. Enligt gällande lagstiftning är det möjligt att genomföra misstankebaserade drogtester, men de kan utföras enbart på frivillig grund. Denna typ av tester förekommer redan idag i vissa skolor. Är polisen inblandad kan tvingande drogtest genomföras vid skälig misstanke. I grundskolor kan tvingande drogtest tas om skolläkaren anser det vara medicinskt motiverat. Friskolorna, däremot, har som privaträttsliga subjekt möjlighet att till- 86
lämpa såväl misstankebaserade som slumpmässiga test. Alternativkomissionen avslutar sitt resonemang med två konkreta förslag: Skolverket ges i uppgift dels att utarbeta en handbok med regler för drogtester i skolan, dels att utveckla frågan om en lagändring så att samma regler skulle gälla alla skolformer. Det man i alla fall vet ifråga om den svenska situationen är att drogtestning förekommer vid misstanke och att beslutet om ett drogtest ofta fattas av elevvårdsteamet. Hur ofta frivillig testning av en större grupp förekommer är emellertid svårt att veta. Enligt Staffan Hübinette (droginformatör) har drogtestning i skolan inte varit någon stor fråga i massmedia. Under det senaste året har dock nyfikenheten ökat pga. diskussionerna inom arbetslivet, men också för att man upplever att de traditionella preventionsredskapen inte räcker till. Enligt en enkät utförd av European Workplace Drugtesting Society anser nära 80 procent av svenskarna att drogtest inte är kränkande, medan endast var tredje irländare och sex av tio portugiser höll med. Alla upplever dock inte att de tvingande drogtesterna är lagenliga. Den svenska staten är t.ex. anmäld till Europadomstolen för att den tillåter tvångstester, men fallet är ännu inte avgjort (Drugnews/SL 25.10.2000). Det finns flera tecken som tyder på att drogtestsituationen bland svenska ungdomar är outredd och snudd på kaotisk. Då och då läser man i Dagens Nyheter och olika facktidskrifter att en del skolor har infört drogtestning i större skala. I nummer 1-2/2000 av tidningen anhörig berättas att en skola i Knislinge med föräldrarnas medgivande har infört drogtester. Flera prover har visat sig vara positiva. Ett annat tecken på att flera initiativ nu tas på drogtestområdet är att en kommunalpolitiker i Eslövs kommun i maj år 2000 lämnade in en motion om att införa fria drogtester, s.k. Drugwipes. Avsikten med motionen var att kommunen skulle tillhandahålla ett Drugwipetest kostnadsfritt till föräldrar som vill testa om deras barn har använt droger. Tillsammans med testet skulle man ge skriftlig information om vart man kan vända sig om man vill ha ytterligare hjälp eller information. Testutrustningen skulle tillhandahållas anonymt. Kommunalfullmäktige röstade dock ner förslaget. Norge Det finns inte heller i Norge någon instans som följer upp eller dokumenterar drogtester inom skolan. Vid SIRUS uppger Astrid Skretting att bruket av drogtester inom skolvärlden är minimalt. Det förekommer ett misstankebaserat testande vid ett fåtal folkhögskolor. Testerna är frivilliga och för att dessa skall kunna utföras gör skolan upp kontrakt med eleven och dennes föräldrar innan testet kan utföras. Däremot är det omöjligt att uppskatta i vilken utsträckning föräldrar tar snabbtest på sina egna barn. Rusmiddeldirektoratet har dock fått en del förfrågningar om snabbtestens tillförlitlighet av enskilda föräldrar samt av en del skolor. I medierna har diskussionen varit blygsam. I Aftenposten har det funnits korta artiklar om skolelever i Oslo som säger att de inte skulle ha något emot att testas om man på det sättet kan minimera nackdelarna av partydrogandet. Finland I Finland har drogtesterna debatterats livligt både i media och bland de berörda parterna (arbetsplatser och skolor). Inom arbetslivet förekommer drogtester i alltmer omfattande utsträckning, trots att det ännu saknas entydiga regler för hur dessa skall utföras. De anställda har då gett sitt tillstånd till testningen. I de flesta fall ingår testen som en del av företagets drogstrategi. Vid utarbetandet av dessa strate- 87
gier har representanter för både arbetsgivarna och arbetstagarna medverkat. I den finländska debatten har ett av de utmärkande dragen varit att man varit mån om att försäkra sig om att den arbetstagare som får ett positivt testresultat inte får avskedas omedelbart utan bör hänvisas till vård. Som bäst (mars 2001) behandlas i riksdagen en proposition där man bl.a. tar upp frågan om arbetstagarnas rättsskydd. Diskussionen i riksdagen har varit livlig, uttryckligen då det gäller arbetsgivarens rätt att utföra drogtest på sina anställda. Inom skolvärlden har drogtester gjorts sporadiskt under de senaste åren, även om det saknats direktiv såväl i skollagstiftningen som i lagstiftningen som helhet. Några läroanstalter har drogtestat sina studerande redan i tio års tid. Under 1999 debatterades frågan om drogtester i skolan livligt i tidningspressen och de övriga massmedierna. Den livliga diskussionen bidrog till att utbildningsstyrelsen i oktober 2000 kände sig tvungen att uttala sig om sin syn (Promemoria..., 2000). I sin promemoria, som sändes till alla finländska skolor, avråder utbildningsstyrelsen skolorna från att ta i bruk drogscreeningar som massundersökning, med hänvisning till den nuvarande lagstiftningen. Man hänvisar särskilt till de grundrättigheter som individen garanteras i grundlagen, såsom rätten till personlig frihet och integritet samt skyddet för privatlivet. Utbildningsstyrelsen hänvisar också till de beslut biträdande justitieombudsmannen och riksdagens biträdande justitieombudsman nyligen hade gjort med anledning av anförda klagomål. Enligt dem kan drogtester i skolorna godkännas endast ifall eleven samtycker. Utbildningsstyrelsen poängterar att en person kan åläggas att genomgå drogtestning endast med stöd av lag. Eller som det heter i promemorian: Att införa obligatoriska drogtester i grundskolor, gymnasier eller yrkesläroanstalter är inte möjligt enligt gällande lag. Detta betyder att läroanstalterna inte kan använda sådana drogtester allmänt för att bekämpa drogbruk, eftersom lagen inte ger fullmakt till det. Utbildningsstyrelsen menar också att testerna bör utföras av hälsovårdspersonal. De testade elevernas rättskydd måste kunna garanteras och ifall eleven vägrar delta får denne inte utsättas för negativa repressalier. Man hänvisar till beslut av biträdande justitiekansler (Dnr 8/50/00): Ett samtycke kan betraktas som genuint frivilligt endast om vägran att låta testa sig inte har några negativa påföljder för eleven. Redan före testet skall man klarlägga huruvida eleven samtycker till testningen, och eleven skall informeras om vad som testas, vad testresultaten eventuellt kan få för följder samt vilka som delges testresultaten. Samtycket kan inte på ett för eleven bindande sätt basera sig på tidigare avtal, utan en elev skall ha rätt att besluta om sitt deltagande i testet särskilt varje gång. Man påminner vidare om att obligatoriska drogtester förutsätter särskilda stadganden i lagstiftningen. På ministernivå är det endast inrikesminister Ville Itälä (samlingspartiet) som officiellt har uttalat sig i frågan. Han kräver att drogtesterna införlivas i lagen så fort som möjligt. Inrikesministern är enig med utbildningsstyrelsen om att drogscreening i form av masstester inte är ändamålsenliga men att man i lag borde stipulera vilka grupper som bör testas. Inrikesministern menar att orsaken till att han prioriterar drogtester inom skolvärlden delvis är att han fått flera förfrågningar från enskilda medborgare som kräver drogtester i någon form inom skolvärlden. Eftersom drogtesterna har väckt så stor uppmärksamhet i den finländska debatten har en specialtillsatt arbetsgrupp fått i uppdrag att utreda drogtesternas plats inom såväl arbetslivet som skolvärlden. I arbetsgruppen ingår representanter för bl.a. inrikes-, under- 88
visnings-, social- och hälsovårds- samt justitieministeriet. Den skall framlägga sina resultat senast den 30 juni 2001. Då drygt tre månader återstår uppger arbetsgruppens ordförande, medicinalrådet Matti Lamberg vid social- och hälsovårdsministeriet, att man inte ännu har kommit fram till konkreta lagstiftningsförslag. Trots utbildningsstyrelsens avrådan från drogscreening fortsätter en del skolor, framförallt yrkesläroanstalter, att utföra drogtester. Flera av dem hänvisar till att de enligt lagen bör kunna garantera en trygg skolmiljö. T.o.m. en del av deras elever har i pressen yrkat på att skolorna bör få behålla drogtesterna för att eleverna skall få en trygg och mänsklig skolmiljö. I de flesta fall har drogtesterna i dessa skolor utgjort en del av skolans drogstrategi. Tyvärr är det i dag oerhört svårt att uppskatta hur många finländska skolor som drogtestar sina elever. Många testförsäljare berättar dock att de fått förfrågningar från olika skolor. En del säger att 10 % av deras totala försäljning av drogtest gäller skolor. De vill dock inte uppge hur omfattande den totala försäljningen av drogtester är. I media förekommer det också ibland skolor som berättar att det var drogtesterna som räddade klimatet i deras skola. Som ett konkret exempel på en läroanstalt där man utfört drogtest kan man nämna Vasa Yrkesinstitut, och dess enhet för turism och kosthåll. Där utförde man vid ett tillfälle en screening, genom att under två veckors tid testa tre slumpmässigt utvalda klasser. Sammanlagt 34 elever deltog. Alla testresultat visade sig vara negativa. Innan proven togs hade samtliga föräldrar fått ett brev från skolan där det meddelades att elevvårdsteamet hade föreslagit en drogtestscreening, och att skolans direktion hade godkänt initiativet. Ifall föräldrarna motsatte sig att deras barn testades skulle de kontakta skolan. Alla föräldrar gav dock sitt medgivande och var positivt inställda till testning. Skolhälsovårdaren övervakade urinprovtagningen och samlade in urinproven. Därefter fördes de i en förseglad låda av skolans vaktmästare till hälsocentralen, där laboratoriet gjorde ett snabbtest. Ifall något av testen hade varit positivt skulle detta inte ha lett till relegering av eleven, utan skolhälsovårdaren skulle i samråd med elevvårdsgruppen ha inlett diskussioner med ifrågavarande elev om hur man skulle tackla problemet. Sammanfattning I en tid då utbudet av narkotika ökar och priserna sjunker, såsom i Finland och Sverige, söker skolorna nya och effektivare förebyggande åtgärder för att kunna försäkra sig om en trygg skolmiljö. Samtidigt visar olika ungdomsundersökningar att narkotikan har befäst sin position i den rådande ungdomskulturen. Inom skolvärlden tycker man sig skönja tecken på missbruksbeteende hos flera skolelever men man saknar ofta bevis för sina misstankar. Skolorna önskar därför entydiga regler och redskap för hur de kan trygga skolmiljön. Det är emellertid få nordiska myndigheter som hittills har gett sin syn på drogtester som ett redskap. Det är endast i Finland som skolmyndigheterna har avrått ifrån att ta i bruk masscreeningar. I de övriga nordiska länderna förefaller man inte att betrakta drogtesterna som ett instrument värt att diskutera, eller så är frågan så eldfängd att man drar sig för att göra det. I och med att juridiken kring drogtesterna i de flesta nordiska länder är obefintlig eller oklar, och då ingen myndighet eller institution följer upp drogtestsituationen, finns det varken dokumentation eller granskning på området. Det har t.ex. enligt den finländska utbildningsstyrelsen inte funnits någon orsak att följa med drogtestandet eftersom det är fråga om en hälsovårdsåtgärd som kan jäm- 89
ställas med ett ordinärt blodprov. Frågan är emellertid vilka följder ett dylikt ointresse kan få? En annan fråga är vilka verktyg skolorna ges, förutom ordet, ifall det är så att dessa förväntas bedriva en drogförebyggande verksamhet? Har ordet alls någon makt då det handlar om narkotikamissbruk? Är en oartikulerad och intuitiv misstanke mindre integritetskränkande än ett ofarligt kemiskt test på en förnybar kroppsvätska? Den mest akuta frågan är kanske ändå hur samhällena i framtiden skall kunna övervaka och reglera drogtestandet, så att eleverna inte hamnar i en ojämlik situation, och drogtesterna blir en panikåtgärd i stället för ett preventivt arbetsredskap. REFERENSER Alternativkommissionens betänkande (2000). Stockholm Drogutvecklingen i Sverige (2000). CAN, Rapport 2000. Stockholm: CAN & Folkhälsoinstitutet Drugnews/SL: www.drugnews.se; se också www.rns.se ESPAD (1999): The 1999 ESPAD report. Stockholm: CAN/Council of Europe & the Pompidou Group 2nd European symposium on workplacedrugtesting, San Patrignano, Italy; Comparison Attitudes Towards Being Drug-tested Between Employees in Ireland, Portugal and Sweden Grönholm, Marielle & Leino, Aila & Saarimies, Jukka & Lillsunde, Pirjo (2001): Huumepikatestien luotettavuuden ja käyttökelpoisuuden arviointi virtsa- ja sylkinäytteistä (Utvärdering av snabbtesternas pålitlighet och användbarhet i urin- och salivprov). Suomen Lääkärilehti 8/2001: 871-875 Hübinette, Staffan (1999): Skolan mot narkotika. Saltsjö-boo: Riksförbundet ett narkotikafritt samhälle (RNS) Kinnunen, Aarne (1996): Isännät, rengit ja pokat. Huumemarkkinat ja oheisrikollisuus Helsingissä. (Narkotikamarknad och brottslighet i Helsingfors). Helsinki: Oikeuspoliittisen tutkimuslaitoksen julkaisuja Luopa, Pauliina & Rimpelä, Matti & Jokela, Jukka (2000): Huumeet ja koululaiset. Tuloksia kouluterveyskyselystä 1996-2000 (Drogerna och skolungdomen. Resultat från skolhälsoenkäterna 1996-2000). Helsinki: Stakes julkaisuja 25/2000 Lillsunde, Pirjo & Seppälä, Timo (1997): Huumeseulonta (Drogscreening). Kunnallislääkärilehti 8/1997: 27-30 Narkotikasituationen i Norden (1997). Utvecklingen 1990-1996. NAD publikation 32, Helsingfors: NAD Promemoria om drogtester för skolor och läroanstalter. Utbildningsstyrelsens meddelanden 81/ 2000. Helsingfors Rusmiddeldirektoratet (2000): Rusmidler i Norge 2000. Oslo: Rusmiddeldirektoratet og Statens institutt for alkohol- og narkotikaforskning Seppälä, Pauliina (1999): De illegala drogernas betydelse inom technokulturen. Nordisk alkohol- & narkotikatidskrift 16 (4-5): 284-295 Seppälä, Timo (2000): Mitä huumetestit kertovat? (Vad kan drogtesterna berätta?) Käytännön Lääkäri 3/2000: 128-133 Skolverket (1999): Man vet inte var trappstegen kommer i livet. Stockholm: Skolverket Skretting, Astrid (2000): Ungdom og rusmidler. Oslo: SIRUS Sundhedsstyrelsen (2000a): Unges brug af illegale rusmidler en kvalitativ undersøgelse. København: Sundhedsstyrelsen Sundhedsstyrelsen (2000b): Intern rapport om snabbtester gjord av Klinisk Biokemisk afdelning, Bispebjerg Hospital de la Torre, R. et al. (1997): Recommendations for the reliable detection of illicit drugs in urine in the European Union, with special attention to the workplace. EU Toxicology Experts working Group Ann.Clin.Biochem 34: 339-344 Vägval (2000): Den narkotikapolitiska utmaningen. Narkotikakomissionen. SOU 2000:126. Intervjuer: Blomqvist, Sinikka: skolhälsovårdare, Vasa Yrkesinstitut, Finland Gottshalk, Leif: Microgenetics Nordic, ansvarig för försäljningen i Norden, Danmark Hoppstadius, Beatrice: Socialstyrelsen, socionom, utredare, Sverige Hurme, Jukka: Vita Terveyspalvelut, överläkare, vd, Finland 90
Hübinette, Staffan: Tollare Folkhögskola, droginformatör, Sverige Lamberg, Matti: Social- och hälsovårdsministeriet, medicinalråd, Finland Lillsunde, Pirjo: Folkhälsoinstitutets narkotikalaboratorium, FD, Finland Lindman, Anders: Dade Behring, säljrepresentant, Sverige & Finland Nuutinen, Kaarlo: Merck Eurolab, säljrepresentant, Finland Peltonen, Heidi: Utbildningsstyrelsen, överinspektör, Finland Philipsen, Hans Henrik: Sundhedsstyrelsen, Ph.D, avdelningschef, Danmark Ragnarsdóttir, Thorgerdur: Áfengis- og vinuvarnarád, Island Raiskila-Lietso, Leena: ILS-Laboratorie Scandinavic Oy, säljrepresentant, Finland Skretting, Astrid: SIRUS, Norge Sundelin, Mia: Centralförbundet för alkoholoch narkotikaupplysning, droginformatör och webredaktör, Sverige Vanhanen, Riina: Ferle Products, säljrepresentant, Finland. Konsulterade sakkunniga: Grönholm, Marielle: Folkhälsoinstitutets narkotikalaboratorium, forskare, Finland Mustalampi, Saini: Forsknings- och utvecklingscentralen för social- och hälsovården (Stakes), utvecklingschef, Finland Per-Erik Weckström, fil.mag., Samfundet Folkhälsan, projektledare för Puzzle, ett drogförebyggande program för föräldrar, Finland. 91