Carl Zeiss Vad menas med det? av Magnus och Michael Tamelander

Carl Zeiss Vad menas med det? av Magnus och Michael Tamelander i

ii

1. Den yttersta dagen...1 2. Sitt ner i båten...8 3. Lord Tennyson...17 4. Aldworth House...25 5. Zon 1893...33 6. En svartklädd man...42 7. Färden till Heyshott Park...52 8. En öl med Carl Zeiss...62 9. Krosockopil II...70 10. Daggmask och träskmonster...78 11. Avfärd Heyshott Park...82 12. Ankomst Jena...87 13. Vägen till Dornburg...95 14. Öde salars sång...100 15. Spindlars boning...107 16. I grevens tid...116 17. En mördares bekännelse...127 18. Prästgården...137 19. Der Tagebuch von Carl Zeiss...142 20. Värdshuset Marskalk Blücher...150 21. Krosockopil I...158 22. Konspiratörerna...165 23. Början till slutet...174 24. Nu eller aldrig...183 25. Mot Petworth House...189 26. Lika som två bär...195 27. Avslöjad...199 28. Badkaret väntar...204 29. Den talande busken...209 iii

1. Den yttersta dagen Det var en underbar söndag i slutet av juni, en sådan sommardag vars hågkomst värmer hjärtat i höstmörker och vinterkyla. Hettan dröjde sig kvar trots att solen nynnade aftongult i väster och skuggorna blånade. Badplatsen var full av folk och barnen vid strandkanten plaskade lyckligt, ovetande om att de just missat barnprogrammen på TV. Malin ställde sig upp och skakade badhandduken. Sedan tog hon sina saker, flydde en annalkande skugga, sträckte ut handduken och lade sig ned igen. Det gäller att verkligen ta vara på sin sista semesterdag, tänkte hon. I morgon var det bara att släpa sig till jobbet igen, med elva långa månader till nästa sommar. Hon låg ett tag och funderade efter ett passande ord för en sådan dag. Sista? Slutliga? Ultima? Yttersta? Ja, yttersta passade bäst. Det var den yttersta dagen. Eller snarare, det som fortfarande var kvar av den. Ett litet gäng timmar och minuter som ännu höll stånd mot den annalkande katastrofen. Hon suckade ljudligt, och kände sig rastlös igen. Varför hade hon tagit så tidig semester i år? Det var inte likt henne. Men hon hade inte stått ut på jobbet när majsolen värmde så skönt. Nu när ledigheten var slut, ångrade hon sig såklart. Denna semesters sista dagar hade hon sovit dåligt och drömt många underliga drömmar. Malin bytte ställning på handduken, vände sig på mage och fick ansiktet mot solen. När hon kisade med ögonen kunde hon se rakt in i ljuset och ana det glödande klotets rundning. Det svårt att tänka sig att den befann sig så långt bort som den gjorde. Var det 15 miljoner mil? Eller 15 miljoner kilometer? Sådana där siffror fastnar aldrig i min skalle, tänkte hon. Men långt borta var den hursomhelst. Som litet barn hade hon frågat sig själv varför det inte fräste och ångande då solen sjönk ned i havet. Den var ju så varm? Hon hade kommit fram till flera egna förklaringar. En sådan var att solen var så långt borta att ljudet inte nådde fram. En annan var att vattnet sakta värmdes upp när solen sjönk, så att reaktionen därför uteblev. Men hon visste bättre nu när hon var vuxen. Anledningen till att det inte fräste var naturligtvis att solen var insmord med hudlotion. Så var det. Malin skrattade högt ner i handduken och drog armarna över huvudet. Tankarna hade dykt upp från ingenstans utan att hon begrep hur eller varför. Hade någon hört henne? Nej, det sorlade som vanligt och ingen slängde förebrående blickar. Ligga här och skratta åt sina egna skämt. Folk kan ju tro att man är vrickad. Hon lade sin väska bakom nacken, slöt ögonen och funderade. Hur kunde en månad gå så fort? När hon lämnat sin arbetsplats den där lördagen i slutet av maj och klivit på bussen hem, hade hon haft fem lediga veckor framför sig. Fem gånger sju blev 35 dagar. Det hade känts som en evighet. Men när hon 1

klivit av bussen hade 25 minuter redan varit borta. Och då hon lagt sig samma kväll hade en halv dag passerat. Sedan hade tiden rullat på och bara accelererat. Just en snygg evighet! Ett stojande i närheten avbröt hennes tankar. Hon såg att en liten glad hund hade knyckt en frisbee som den sprang omkring med. Några skrattade pojkar jagade efter. Hela 35 dagar. Nu ska vi se, gånger 24 blev det 800 timmar ungefär? Och sedan? Hur många minuter blev det? Åttahundra timmar gånger 60 minuter. Åtta gånger sex och lägg till nollorna. Var det 48 000 minuter? Hon hade slarvat bort i runda tal 50 000 minuter. Och ändå kändes det inte som om det hade gått mer än en vecka sedan hon steg av bussen. En vecka? Hur kunde fem veckor förvandlas till bara en vecka? Det måste ha blivit fel någonstans. Malins kände att funderingarna blev alltmer osammanhängande. Hennes kropp tycktes flyta iväg och sinnebilderna invaderades av dansande, befängda skepnader i motljus. Någonstans långt borta hörde hon två kvinnor som diskuterade sina barns sovvanor. * * * Till en början kunde inte Malin förstå var hon var. Det kändes kallt och hårt mot hennes nakna fötter där hon stod. Så klarnade det. Det var ett gråspräckligt marmorgolv. Blicken gled från tårna och framåt, tills den stannade vid hunden med frisbeen i munnen. Den ville leka och var överfull av bus och spring. Hon gick närmare men hunden spratt till, rivstartade och försvann. Malin vände sig om och drog hastigt efter andan. En frodig dam stirrande på henne från öppningen av en hög bod av rödmålat trä. Situationen blev olustig, för hon insåg att kvinnan betraktat henne en stund utan att hon vetat om det. Var det damen i boden som ägde hunden kanske? Malin sänkte blicken och såg åt både höger och vänster. Öde marmorgolv sträckte sig åt alla håll så långt hon kunde se. Ett så underligt ställe. Himlavalvet var alldeles blått, men hon kunde inte se någon sol. Det är ingen mening att du står där och glor! Kvinnans röst var skärande vass och orden kom så plötsligt att Malin ryckte till igen. Kom fram hit och tala om vad du vill. Malin visste varken vad hon skulle göra eller vad hon skulle säga. Hon försökte istället komma underfund med vad det var för märklig byggnad kvinnan satt i. Boden liknade faktiskt glasskiosken nere vid badet till färg och konstruktion, fast betydligt smalare och mycket högre. Till formen påminde boden henne faktiskt om ett överdimensionerat rött utedass med en biljettlucka. Nå! Kom hit då! 2

Malin tog några tveksamma steg framåt. Dasset växte i storlek, och gluggen där kvinnans överkropp syntes var minst en meter ovanför Malins huvud. Hon lutade sig bakåt för att få ögonkontakt. Ovanför kvinnans ansikte hängde en stor skylt, och Malin kunde se att de blekta bokstäverna bildade ordet Information. Med ens så mindes hon alltihop, var hon var och varför. Säg nu vad du vill? Jag har inte hela dagen på mig, ser du. Jo. Malin harklade sig. Jag har en fråga. En fråga? Den stora runda kvinnan skrattade elakt med hela kroppen. Så originellt! Det är nog första gången någon kommer till en informationsdisk med en fråga. Verkligen nytt. Rafflande. Öh, jo, det var så här för en tid sedan lämnade jag in 50 000 minuter. Jaha? Men ni förstår jag fick bara en vecka tillbaka. Kvinnan korsade de flodhästsbenstjocka armarna framför en urmoderlig byst. Hon lutade sig fram och nästan jäste ut genom gluggen. Malin tänkte på en deg i en alldeles för liten bytta. Degen blängde ilsket genom kattglasögon med glittrande pärlor i bågen. Jaha, fnös hon. En vecka? Vad är det med det då? Ja, jag skulle på semester, men det är min sista dag i dag. Borde jag inte ha fått ut fem veckor. Det går fem veckor på 50 000 minuter. Men lilla vännen, du måste ju räkna med kursen, sa kvinnan hycklande vänligt. Kursen? Ja, just det! Kursen! Den är beräknad efter relativismen. Relativismen? Ja, om man lämnar in 50 000 minuter och samtidigt tar semester får man bara en vecka tillbaka. Men varför? Varför är det så här? Malin kände sig allt olyckligare. Hennes misstankar hade blivit bekräftade. Hon hade blivit grundlurad. Frågan var bara hur det hade gått till. Tanten sträckte på sig. Det har jag inte tid diskutera, det bara är så. Det som är bestämt, det är bestämt. Men det betyder ju att om jag lämnar in en minut så får jag bara en tio, tolv sekunder tillbaka, sa Malin. Om du tar semester? Ja, just det. Så är det. Degen sprack i två delar när kvinnan log. Men vad ska man göra för att få tillbaka samma tid som man lämnar in? Samma tid? Lika mycket menar du? Det får man bara då man sover. Den feta kvinnan var märkbart road. Bak ohyggliga glasögon plirade elaka råttögon mot Malin. Hon hade inte blinkat en enda gång sedan samtalet börjat. Allt annat regleras av relativismen. Jaha, muttrade Malin. Men måste man hela tiden gå back på det här? Finns det ingen möjlighet att få ut mer tid än man lämnar in? 3

Jovisst! Mastodonten skrattade så att utedasset skälvde. Om du lämnar in en minut och håller andan så får du två minuter tillbaka. Och om du lämnar in samma minut när det brinner i byxorna så får du fem tillbaka. Det är så det fungerar lilla fröken. Låter det inte rättvist, så säg? Nä, det låter inte alls rättvist, muttrade Malin. Vilka är det som har hittat på allt det här? Bah, det vet väl inte jag. Jag sitter i informationen. Malin skakade på huvudet och sänkte blicken. Marmorgolvet hade försvunnit och hon stod nu på sitt eget gröna badlakan. Det sträckte sig så långt hon kunde se i alla riktningar. Nå, var det något mer? fräste dassmonstret. Ja. Malin tvekade. Snälla ni, skulle jag inte kunna få ut en dag extra? Vafalls! Kvinnans kroppskaksansikte skiftade till mörkrött. En dag extra? Vansinne! Kommer då aldrig på fråga! Men en timme då? Nej! Bjuda på relativ tid? Några förbaskade filantroper det är vi då rakt inte! Men nog skulle jag väl kunna få en liten minut extra. Som en slags bonus? Bonus? Bonus för vad? Frågor med självklara svar? Groteskt! Här delas ingenting ut! Hör du det? Det här är en seriös institution. Och vad skulle herr Murphy säga? Om nu lilla damen skulle vara så god och gå till sitt! Men det skulle väl inte. Adjö! Men varför. Jag sa adjö! Malin suckade resignerat. Ja, adjö då. * * * Vågorna sjöng vyssjande i strandkanten. Stundom höjde sig ett brus när en större våg vågade sig långt upp på land. En minut! En sketen liten minut. Det kunde hon väl ha fått? Men inte. Vad hade kärringen sagt? Att relativismen var rättvis? Degen i dasset hade uppenbarligen inte haft några klara idéer om vad riktig rättvisa innebar. Inte den blekaste aning. Men vad skulle hon egentligen med en minut till? Den var ändå för kort för att göra varken från eller till. Semestern var över. Det var bara att försöka vänja sig. En timme? Det hade förstås varit en annan sak. En timme var användbar. Under en timme hann man göra saker. Köpa en glass. Ta sig ett sista dopp. Men splittrade man timmen i mindre beståndsdelar fick man minuter. Pinsamt korta minuter. Fullkomligt odugliga små minuter. Malin insåg att hon hatade dem och nästa gång hon stötte på en skulle hon trampa på den. 4

* * * Mannen stod på en klippavsats med skägget vajande i den varma havsbrisen. I bakgrunden bredde den Egeiska övärlden ut sig i klara färger. Han talade med hög och präktig röst, för att inte orden skulle svepas med av vinden, och riktade sig till en annan skäggig man som satt på en stenbänk med ansiktet vänt mot talaren. Båda männen var i övre medelåldern och hade stänk av grått i de mörka skäggen. Men deras ögon var klara och friska och de var smidiga i sina rörelser och gester. De hade togor draperade över ena axeln och runt livet, den stående en djupröd och den sittande en blå. Den rödklädde gick fram och tillbaka framför den andre samtidigt som han talade och viftade i luften med sitt högra pekfinger. Och politisk makt förenas, deklarerade han, och bliva till ett det låter väl bra? och alla dessa många, som nu vända sitt sinne till enbart det ena eller det andra, bliva hm med sträng hand. Ursäkta mig! Den rödklädde kom av sig. Avbryt mig inte, Glavkon! sa han och blängde på den sittande. Låt mig tänka klart! Mannen på bänken såg förvirrad ut. Han lyfte urskuldande sina händer. Men, jag har int. Låt mig tänka klart, upprepade den rödklädde. Annars kommer jag av mig. Vad sa jag nu? De blir med sträng hand avvisade. Ja och därmed finns det ingen räddning för människorna, nej för staterna, det låter bättre. Ursäkta mig, snälla ni! ur deras olyckor, och vad? Den rödklädde mannen satte händerna i sidorna och stirrade på den sittande mannen, som var hans bror. För fasen! Kan du inte hålla klaffen? Jag kan inte tänka klart som du kacklar. Det var inte jag! sa den sittande brodern. Inte? Och vem var det då? En av måsarna kanske? Förlåt, men er bror har rätt. Det var jag som talade. Ha! Där ser du! hojtade den sittande, mer belåten med att ha fått rätt än förvånad över röster som talade ur tomma intet. Ja, du har rätt! förvånade sig den rödklädde. Vem? Förlåt om jag avbryter er, men det är lite bråttom. De bägge männen gapade mot varandra. Sedan såg de sig förvirrat omkring, men där fanns ingen inom synhåll. Inte heller fanns det en plats där något eller någon kunde gömma sig. Allt de kunde se var det vajande torra gräset, berget och havet. Åh, jag förstår, började den rödklädde som tydligen fann det bäst att försöka inleda en konversation med fenomenet. vem är ni? frågade han. Och var är ni? Varför kan vi inte se er? 5

Därför att jag är en minut, svarade rösten. Jag består av 60 helt osynliga sekunder, 20 har redan gått och jag måste få veta svaret på en fråga innan jag lämnar detta liv. Är ni Platon? Är ni den store grekiske tänkaren? Det är det namn man givit mig, men jag förstår fortfarande inte varför vi inte kan se er. Snälla ni, låt oss inte slösa tid på det, sa rösten. Det är bråttom och jag har endast trettio sekunder kvar. Jag har kommit till er för att få svar på den avgörande frågan. Den avgörande frågan? upprepade Platon och såg osäker ut. Glavkon bara gapade. Ja, ni är nog den ende som kan svara på den. Ni är mitt enda hopp. Det låg en oförställd vädjan i den anonyma rösten. Jag jag ska göra mitt bästa, stammade filosofen. Hur lyder frågan? Jo, jag måste få veta Carl Zeiss, vad menas med det? Vad? Platon verkade omedvetet ha bestämt sig för varifrån rösten kom. Han lutade sin kropp framåt och lade huvudet lite på sned för att kunna höra bättre. Carl Zeiss! Vad menas med det? upprepade spökrösten. Carl Zeiss? Ja! Tänk fort! Det börjar bli alldeles för jävligt bråttom. Carl Zeiss? Ja jo men det är väl en kikare? Nej! Nej! Det är den avgörande frågan! flämtade rösten. Den gick plötsligt upp i falsett. Herregud! Jag har bara några få sekunder kvar! Jag dör! Ja men, jag är ganska säker kikare. Platon hade slutit ögonen. Han lyfte vänster hand och fattade sin panna mellan tummen och pekfingret, samtidigt tog han ett ordentligt grepp om nederdelen av sitt yviga skägg en vanligtvis mycket framgångsrik tänkarpose. Snälla! Svara! flämtade minuten. Zeiss? Carl Zeiss? Sva. Rösten tystnade. De 60 sekunderna hade gått. Platon öppnade ögonen. Jo, jag är definitivt säker nu, konstaterade han. Carl Zeiss är en kikare. Från Tyskland tror jag. Hallå? Hallå? Han såg sig omkring, men insåg att ögonen knappast skulle vara till större hjälp nu än de hade varit då minuten först annonserat sin närvaro. Konstigt, Glavkon, muttrade han. Carl Zeiss? Är det något att fundera över när man bara lever i 60 sekunder? med universum fullt av olösta mysterier? En i sanningen märklig tanke, instämde Glavkon. Tror du att den kommer igen, käre bror? Tanken? Nej, minuten. Nix, du hörde vad den sa. Den levde bara i 60 sekunder. Den är nog död nu. Tyvärr. Så är det nog. Nå, låt oss fortsätta. 6

Platon rynkade pannan. Carl Zeiss? muttrade han med blicken riktad ut mot det oändliga havet. De måste ha fått spader däruppe i idévärlden. Skicka sånt ner hit. Han kliade sig i skägget. Men, vem vet? Kanske är det viktigare än vad man tror. Nå, vi får lägga det på minnet och ägna det en tanke längre fram. Hur långt hade vi kommit? jo just det. Det finns ej räddning för staterna ur deras olyckor och ej heller för människornas hela släkte. Ovanför skrattade måsarna. 7

2. Sitt ner i båten Malin slumrade fortfarande i drömmarnas värld men något var plötsligt annorlunda. Luften hade blivit svalare. Solen måtte ha gått i moln och hon kände sig lite kall. Ja, faktiskt riktigt frusen. Det var konstigt. Frusen på en badstrand i slutet av juni? Hon tyckte hon hörde en avlägsen röst som talade osammanhängande. Vad sa den? Någonting om en minut som hade dött? Ha! Rätt åt krypet. Lilla svinpälsen. Så gick det upp för henne att det var sin egen röst hon hörde. Kan döda minuter känna kyla? mumlade hon. Ingen svarade. Borta var ljuden från barnen. Borta var pojkarna med frisbeen. Borta var de diskuterande kvinnorna. Borta?! Malin slog upp ögonen och fann sig stirrande rakt upp i den gråblåa sommarnattshimlen. Herregud, flämtade hon. Jag somnade! Jag somnade! Det är natt! Hon satte sig upp och såg sig omkring. Eftersom det var strax efter midsommar i Sverige var natten bara dunkel, så ögonen vande sig snabbt. Men det var ändå natt och kvällsbrisen var sval. Inte undra på att hon kände sig frusen. Men hur kunde hon ha sovit så länge? Det var ju inte klokt. Drömde hon fortfarande? Nej, hon var vaken. Jag måste få på mig kläderna, viskade hon till sig själv och började treva i väskan. Ma lin. Hon tog fram och drog linnet över huvudet. Det hade hon haft på sig när hon cyklade hit. Det var ärmlöst och knappast varmt, men hon hade inget annat. Sedan drog hon på sig byxorna. Aldrig hade hon väl trott att det skulle kunna vara så svårt att få på sig ett par jeans. Ena byxbenet tycktes ha trasslat ihop sig så hon inte fick i foten. Hon skakade plagget i hopp om att det skulle reda ut sig självt och försökte därefter på nytt. Ma lin. Inte heller denna gång fick hon tillåtelse att komma in i de värmande byxbenen. Med en blandning av snyftningar och svordomar försökte hon hota jeansen att öppna sig, men i stället förlorade hon balansen och var nära att falla omkull. Ma lin. Malin stannade upp först nu uppmärksammade hon vad var det som lät? Hon höll andan och stirrade sig vilt omkring. Vad hade det varit? Vinden? Nej, det lät som en röst. En viskande, sjungande röst. Ma lin. Det var inte vinden. Det var verkligen en röst, och den var nästan överjordiskt vacker. Men samtidigt rös hon då situationen gjorde den gastkramande kuslig. Sången omslöt henne på alla sidor, men varifrån kom 8

den? Varför sjöng den? Hennes ögon försökte genomtränga dunklet, men hon såg ingenting. Ma lin Ma lin jag har kommit nu, sjöng rösten. Herregud, flämtade Malin. Mitt namn! Den sjunger mitt namn. Hon kände hur någonting träffade fötterna; jeansen hade fallit ur händerna. Benen skakade och tankarna virvlade genom hennes huvud. Vad var det för spöke som dolde sig i mörkret? Ma lin det är dags nu. Dags? Dags för vad då? Vad menade den satans helvetes ylaren? Hennes hjärna arbetade för högtryck. Skulle hon springa? Kunde hon komma undan? Om hon tog till benen kunde hon lika gärna springa rakt mot rösten, som bort från den. Det är dags nu Ma lin, dags nu. Dags för vadå din jävel? skrek Malin. Det hjälpte. Ljudet av hennes egen röst dämpade rädslan. Dags för vad då din viskande idiot? hånade hon. Ingen svarade henne, men plötsligt blev hon medveten om ett nytt ljud. Det var välbekant, men först kunde hon inte placera det. Ett långsamt rytmiskt gnällande och gnisslande samt dämpade plask. Vatten? Båt? Ja, det var ju åror! Hon snurrade runt och stirrade ut mot sjön. Där var den en eka, och i den satt en skepnad. Ljudet från årorna upphörde och nu gled ekan ljudlöst över det stilla vattnet. Den skulle nå fram till stranden av egen rörelse och vem eller vad som satt i den behövde inte längre ro. Malin hade några få sekunder på sig och hennes innersta väsen skrek i panik. Spring! Spring för helvete! Spring! Men en annan kraft, starkare än hennes självbevarelsedrifter, höll henne tillbaka. Den var så stark att hon började röra sig i riktning mot vattnet utan att kunna hjälp det. Ma lin kom till mig kom Malin jag ser att du kommer du kan inte motstå mig ingen kan, sjöng varelsen. Med ett skrapande ljud nådde ekan stranden och dess rörelse hejdades. Det ilade i Malin när den sittande gestalten oändligt långsamt reste sig från toften, likt en vördnadsvärd och skrämmande åldring fordrande omgivningens totala underkastelse. Tiden stannade, kvällsbrisen dog och löven stelnade i träden. Endast hennes skrämda hjärta trotsade påbudet. Åh, nej! Nej, nej Malins röst sjönk till en hes väsning. Varelsen hade nu vänt sig helt om i ekan så att Malin kunde se hans ansikte. Trots att hon aldrig tidigare mött honom var det ingen tvekan om vem han var. En grinande dödskalle stirrade från en mörk kåpa. Ur den böljande svarta klädnaden grep kalla vita fingrar om den långa lien. Hennes liv var till ända. Hon stod förstenad, vimmelkantig och med uppspärrade ögon och betraktade sitt öde. Nöjd med sin entré gjorde den svarta skepnaden sig redo att debarkera. Den flyttade sig framåt i ekan, uppenbarligen för att komma i land utan att behöva blöta sina ruskiga skelettfötter. Ekan krängde oroväckande på kölen 9

och Liemannen stannade upp. För ett ögonblick tycktes han villrådig, men verkade sedan bestämma sig för att hoppa ur båten. Han satte den ena foten på den främre av tofterna, tog sats och men nu gick det illa. Benfoten slant på den tjärade ytan och Malin blev vittne till hur ett vilt sprattlande skelett försökte återvinna balansen. Han lyckades inte. Ooååh hååå! Med Malin som åskådare utförde den grymme Liemannen ett ofrivilligt simhopp över relingen, föll överbord och försvann under ytan i en mäktig vattenkaskad. Hon kunde inte tro sina ögon. Liemannens klunsiga beteende var bland det roligaste hon någonsin sett. Skräcken och förlamningen släppte och hon började skratta hysteriskt. Ur vattnet dök en frustande och spottande lieman upp. Det rann ur kåpan och de tomma ögonhålorna. Malin skrattade så att hon fick tårar i ögonen. Döden virvlade runt mot henne och fräste: Det var väl ingenting att skratta åt? Inte? tjöt Malin. Jo du, det var det. Kliver du alltid ur båten på det där sättet? Hon skrattade hjärtligt igen. Vänta du. Döden böjde sig ned och trevade under ytan med händerna. Malin förstod att det inte var båtshaken han sökte. Aha! Med en triumferande grymtning lyfte han sin långa spetsiga lie ur vattnet. När jag kommer på besök skrattar man inte länge, hotade han. Förstår du inte varför jag är här? Joo, sa Malin. Du har kommit för att lägga rabarber på mig. Hon slutade skratta, eftersom allvaret i situationen gjorde sig påmint igen. Just det! För att hämta dig, ja. Döden verkade bli på bättre humör när han nu fick chansen att meddela sitt ärende. Det är dags för den sista resan, förkunnade han belåtet. Nu? Malins röst sjönk till en viskning. Nu på en gång? Just det. Nu på en gång. Om fyra minuter far vi. Men vänta lite nu varför? Jag har väl inte råkat ut för någonting farligt? Hur kan jag vara död? Inte råkat ut, vad? Ha! Dödens humör steg ytterligare. Jo då, kluckade han. Du har råkat ut för en av ödets små överraskningar. Han körde besserwissermässigt upp ett spretigt skelettfinger i luften. Överraskning? I morse glömde killarna på avdelningen för interstellärt underhåll att smörja in solen. Smörja in? Javisst. Med hudlotion. Visste du inte att solen måste smörjas in en gång varje dygn? Du har blivit bränd som en annan varmkorv. Fattas bara bröd, senap och ketchup. Att skaffa sig för kraftig solbränna kan vara vådligt, vet du. 10

Malin skakade på huvudet. Men det kan inte stämma, protesterade hon. Varför svider det inte då? Om jag vore bränd skulle det väl göra ont? Jag har ju inga brännsår. Döden lät höra ett torrt skratt. Brännsår? Det är bara för de efterlevande. Sådana dumheter sysslar inte vi med. Malin såg på den ruskiga varelsen. Vi? Vilka vi? Lorentzons Upphämtningskonsult! Vad? Konsult? Lorentzons Upphämtningskonsult så klart. Det är vi som ser till att alla kommer till rätta när jordelivet har upphört. Döden knackade menande på sin långa lie. Han såg så strålande lycklig ut som bara ett skelett kan göra. Malin började känna irritation över detta ändlösa leende. Och hon retade sig på att han inte hade några ögon; man kunde ju inte se vad han tittade på. Så du ränner runt och tar livet av folk? Det verkar ju vara ett meningsfullt arbete, sa hon surt. Tar livet av folk? Döden var uppriktigt förvånad. Åh nej, försäkrade han. Inte alls. Det är inte vår sak. Folk tror oftast att det bara är att hämta och sedan ska det vara klart. Men icke. Så enkelt är det inte. Först ska man ut och samla ihop alla liken och placera dessa i grupper. Han gestikulerade med armarna för att visa hur det gick till att sortera kroppar. Sedan ska de märkas med nummerlappar så att man kan skilja dem åt på förvaringen, fortsatte han, och då det är klart ska alltihop föras samman i en liggare som sedan går upp till folket på administrativa sektionen. Det här jobbet skulle vara ganska trist om man inte fick resa så mycket i tjänsten. Malins hjärta började arbeta febrilt för att komma på ett sätt att ta sig ur denna situation. Under tiden måste hon avleda hans uppmärksamhet med vanligt kallprat. Hur många är ni ni som jobbar hos Lorentzons? Hur många? Döden funderade. Det är väl en tolv, kanske trettonhundra just nu. Så pass, men är det verkligen nödvändigt? O ja, vi är ju ett globalt anlitat företag. Det är inte bara lilla Sverige som behöver våra tjänster. Sett i det större perspektivet har detta land närmast löjligt liten efterfrågan på upphämtningsverksamhet. Annat är det i Indien och Kina, Centralamerika och länderna runt Persiska viken. För att inte tala om Afrika. Nog finns det underlag alltid. Men du verkar bara i Sverige? Ja, just det. Tidigare var jag i Frankrike, men fick ett besvärligt diskbråck 1829. Då bytte jag till Sverige. 1829? Hur gammal är du egentligen? Ungefär tvåhundratrettio år. Jag vet inte så noga. Efter ett tag slutar man räkna. Men när du född då? Född? Benranglet skrattade åter. Jag är inte född, flicka lilla. Jag är tillverkad. liemän föds inte. Vi är en produkt av samarbetet mellan Trigianerna i Leriadeltat och en grupp vetenskapsmän från Överalltet. Ta 11

mina knotor, till exempel. Han knackade på sina revben. De är av vanlig PVC. Pe-ve-se? Plast! Malin suckade. Jag drömmer fortfarande, mumlade hon. Och skulle jag trots allt vara vaken, kommer ingen att tro mig då jag berättar. Bekymra dig inte om det du, myste Döden. Nästa gång du får chansen att tala med dina vänner är de lika upplysta som du. Han såg sig omkring i mörkret, ungefär som om han var rädd att någon skulle se honom. Du tror inte, började han. Har du möjligen sjuttio spänn? Sjuttio spänn? Till vadå? Resan är inte gratis förstår du. Det kostar 70 kronor att få åka med. Malin skakade på huvudet. Och om jag inte har det då? Döden ryckte på axlarna. Har du inga pengar? Jag nästan gissade det. Kreditkort då? Jag tar självfallet alla kreditkort, utom Diners eller Amex. Tyvärr, jag har varken pengar eller kreditkort. Bara tjugo spänn till glass. Jämrans, suckade Döden. Malin såg plötsligt en ljusglimt i sin besvärliga situation. Hon hade alltså inga pengar. Det var ju tråkigt. Tråkigt för Döden vill säga. Utan biljett ingen resa. Var det så enkelt? Ska vi kanske ta det här annan gång då? frågade hon hoppfullt. Försök inte göra dig lustig. Vi får skicka en räkning. Nå, nu måste vi skynda oss. Du är sista leveransen för i dag. Sedan ska jag göra kväller. Men. Inga slingerbultsfasoner! Var så artig och kliv i båten nu. Det blir mycket enklare så. Det ligger en flytväst under aktertoften. Flytväst? Vad ska jag med den till om jag redan är död? Hon ville få Döden att slappna av, för hennes hjärnkontor arbetade nu på högsta varv. Någonting gjorde sig påmint; någon liten detalj som kanske skulle kunna klara henne ur knipan. Men vad tusan var det? Tramsa inte nu. Alla ska ha flytväst och sitta ner båten! Döden gläntade på sin mörka mantel och Malin anade något i lysande klara färger. Flytväst? En Neil Pryde för att vara exakt, sa benranglet och sträckte stolt på sig. Jag kan förstå varför du behöver en, mumlade Malin. Men hon ångrade strax sina förlupna ord. Vad för slag? Liemannens käkar spändes så det knakade i tandgarnityret. Kliv i båten nu, morrade han. Om du inte vill bli fraktad över i tre delar? Han hötte allt vad han orkade med lien mot henne. Malins huvud blev alldeles tomt och hon kunde inte stå emot. Hon tog väskan i handen, steg i ekan och placerade baken på aktertoften. Döden vadade ut och lade lien i båten. Med ett visst besvär baxade han ekan flott. Det var tydligen enklare för honom att ta sig ombord, för strax satt han i mitten av båten och kavlade upp ärmarna. Liemannens humör blev 12

genast bättre, och han gnolande förnöjt medan han placerade årorna i årtullarma och vände ekan helt om. Malins förlamning släppte när dödens ilska rann av honom. Det var tydligen ett misstag att göra honom gramse sådär. Kunde hon smita nu? Malin stirrade bakåt och åt sidorna men båten var redan omgärdad av tjock läskig dimma. Sätt på dig flytvästen och koppla av. Du ska se att det blir bra det här. Det finns ingen återvändo nu. Transformationen har börjat och. Drrrrrrrrr Något surrade ilsket under särken på Liemannen. Men, nej, förbaskade. Malin stirrade oförstående på honom. Drrrrrrrrr Döden började fnittra hysteriskt och sökte febrilt efter källan till det som tydligen kittlade honom. Va fan också. Drrrrrrrrr Malin hade aldrig sett på maken. Något surrade inne i honom, eller vad var det? Han körde in armen långt i sitt eget innanmäte och rafsade och krafsade. Till slut fick han fram en mobiltelefon?! Drrrr klick Hallå? hojtade döden. Malin kunde ana en röst i luren som pratade men inte höra vad den sa. Liemannen försökte efter bästa förmåga få en syl i vädret. Det var någon med pondus i andra änden, det var helt klart. Men va? protesterade han. En blixtutryckning? Men jag har ju ja, jo, men det vad? Jag har ju redan en kund så hur ska jag få plats med det? Han gjorde sitt bästa men det var till ingen nytta. Nehej. Jaha. Ja. Ja, jag förstår. Självklart. Lita på mig. Koordinaterna måste jag ha annars va? SMS? Ja, jo, jag antar det. Brinner det i busken? Bildligt talat? Javisst. Jag är inte gjord igår. Nej. Nej. Ja. Fint tack hej. Pip Malin undrade vad det här skulle betyda. Döden var påtagligt missnöjd. Någon med mycket att säga till om hade beordrat honom att göra något. Hon försökte försiktigt inleda en konversation. Har det uppstått problem? Liemannen svarade inte. Han satt och stirrade på sin mobiltelefon. Märkligt, sa han. Det där numret känner jag inte igen. Så pep det till och han tryckte några gånger. SA-koordinater 123-155-243. Jaha. Sabla överkucku! Malin försökte igen. Har det hänt något? Va? Ja, förlåt. Det har uppstått en liten situation. Jag vi måste åka och hämta någon som satt en persikokärna i halsen. Det är brått och jag hinner inte lämna av dig innan. Det är jämnt snärjs, det är vad det är. Aldrig en lugn stund. Malin hade inte något att tillägga så hon satt tyst och iakttog den irriterade Liemannen. Hon funderade på när hon skulle vakna. Det här var verkligen en riktig hästdröm. Han tog i med ena skanken och fick ekan att gira nittio grader styrbord. Sedan vred han på några stora rattar som satt i en panel under babord årtull. 13

155 och 243. Sådär. Döden började ro med ilsken schvung och ekan satte fart så bogskummet yrde. För sin ålder var han en hejare på att ro, det måste man tillstå tänkte Malin. Dimman virvlade runt dem och alla ljud föll stumt ner i sammetsvattnet och dog bort. Hon satt tyst och väntade på att något skulle hända. Vattnet gled förbi och minuterna gick. Så kom en förändring i luften; det blev mörkare. En vindil nuddade hennes kind. Sedan en till. Var det en syrsa som spelade där borta? Malin kände tunga dofter av gyttja och vegetation. En lätt kvällsbris rasslade genom gammal vass och dimman lättade. Månen sken på stora pilträd längre fram och ur mörkret framträdde en brant strandbank omgiven av tjocka vassruggar. Sådär. Nu ska vi se. Liemannen navigerade ekan intill stranden och tog upp sin lie. Jag ber om ursäkt för dröjsmålet. Det här ska snabbt vara avklarat. Malin satt alldeles stilla och hennes tankar började rusa igen. Vad var det som försökte påkalla uppmärksamheten i hennes minne? William jag är här nu sjöng Liemannen. William Han pejlade av mörkret under pilträden med sina nattseende dödskalleögon. Men det var alldeles tyst. Williaaaam nu är du så god och ko Drrrrrrrrr Malin ryckte till igen och döden for upp som skjuten ur en kanon. Det var ju själva fan att man inte ska få göra sitt jobb ifred, skränade han och satte telefonen mot örat. Jaha? Han gastade så det ekade över vattnet. Det märktes att han var riktigt ilsk nu. Ja vadå varför jag inte har levererat? Jag fick ju en blixtutryckning som Ja, ett ilbud. Högsta prioritet. Va? Va?! Jamen du hör väl vad jag säger? Ja, jag har koordinaterna här. De är men autotransferering om 60 sekunder? Jaha. Nej, gör vad ni vill. Jag är ju bara en lieman som försöker sköta mitt jobb! Va? Ja. Ok. Adjö. Va? Adjö!! Liemannen skakade av tillbakahållen vrede. Förbaskade plattfötter! Söndagsseglare! Ett misstag säger de. En blindgångare. Ingen persikokärna. Malin kände att detta var ödets minut. Hon måste göra något. Hon stålsatte sig och tog ett jätteskutt över relingen och landade med sin väska i högsta hugg på fast mark. Hon tog några slirande steg uppför slänten bort från Liemannens räckvidd och vände sig om och skrek: Nu får det vara slut på den här jävla pilsnerkomedin med liemän och ekor och fan vet vad. Malin, sa Liemannen överdrivet lugnt. Det tjänar inget till att springa. Om 45 sekunder far vi vare sig du sitter i båten eller inte. Fyrtiofem sekunder? Insikten slog Malin rakt i pannan. I samma ögonblick som hon tänkte tanken visste hon vad hon måste göra. Nä! skrek hon. Jag tänker hålla andan. Och om jag håller andan i 30 sekunder så får jag 30 extra. Och då måste du vara på väg. Medan Döden stirrade på henne fyllde hon sina lungor tills hennes ansikte liknade en stor blåsfisk. 14

Snälla Malin, du får inte göra så här, gnällde han. Trots att det vita kraniet alltid log, tyckte Malin att hon kunde se en skiftning i dess anletsdrag. Det såg faktiskt ledset ut. Men hon tänkte inte gå på något trick. Här gällde det att hålla andan så det stod härliga till. Saker och ting måste ha sin gilla gång, vädjade skelettet. Hur tror du det skulle se ut om alla människor tramsade på det här viset när dagen var inne? Det skulle bli anarki. Just det, total anarki. Hans röst, som till en början varit bedjande, blev nu plötsligt fylld av ilska. Förbaskade fruntimmer! tjöt han och hötte med näven för att visa hur arg han var. Han ställde sig upp i ekan och vinglade och åbäkade sig, samtidigt som han då och då åstadkom ynkliga skutt av frustration. Slutligen sänkte han sig så lågt att han ryckte upp en vattenväxt som han kastade på henne. Men detta var det enda försök han gjorde att med våld tvinga henne med sig. Malin hade gissat rätt. Antingen var han för snäll för att använda lien eller så hade han inte tillåtelse. Hon visste att hon hade vunnit. Ge upp nu och kom med mig. Transformationen har redan börjat. Du är redan till hälften på andra sidan. Det kan bli alldeles jättemärkligt det här förstår du, flämtade Döden. Han var alldeles slut efter sitt vredesutbrott och andades häftigt. Men Malin gav inte vika. I stället var det Liemannen som gav upp. Jaha, sånt här händer ibland, muttrade han. Det får man räkna med. Tro inte att det går lika bra nästa gång. Då ska jag överraska dig, och jag ska ha gott om tid på mig. Så håll dina 70 spänn i beredskap! Malin hörde hur han fumlade med årorna. Adjö, Malin, ropade han. Vi ses snart på nytt. Och med det var allting tyst. * * * Kammaren var välvd med dunkelgrå fönster likt krönet på ett fyr. Åt alla håll sträckte sig himmel utan vare sig måne eller stjärnor. Vitt ljus flödade från en kupad reflektor fäst på en centralt placerad kolonn bärande ett kapitäl likt en trädkrona med åtta spetsiga valvbågar. Från kanten av rummet syntes fyrtornet sträcka sig hundratals meter till en svävande klippa med grå bebyggelse. En gapande avgrund djupnade till svart under fästet. De två personerna i rummet satt med korslagda ben på låga pallar. Mannen hade pipskägg och bar en grå kaftan. Kvinnan var klädd i svart. Mellan dem stod ett lågt bord med en halvfylld karaff och tre höga glas. En pall var tom. De väntade på någon. En metalldörr i pelaren öppnades och en mycket lång man med vågigt blont hår kom in i rummet. Han stängde dörren bakom sig och väntade. Mannen med pipskägget bjöd nykomlingen den tomma pallen med en gest. Den långe tog sin plats. 15

Kvinnan skärskådade den nyanlände ingående bakom tunga ögonfransar. Mannen med pipskägget lät en stunds tystnad ge tyngd åt hans inledande ord. Det har uppstått ett problem. En flicka har kommit in i zonen. Den unga mannen såg både förvånad och road ut. En flicka? Men det var ju bara något vi hittade på. Hon finns inte på riktigt. Nu gör hon det, sa mannen i pipskägget. Det har kommit en flicka från Sverige till zonen. Jag tror att någon är oss på spåren. En levande i zonen? Men hur är det möjligt? Allt är möjligt, sa mannen i pipskägget. Han vände blicken mot kvinnan. Ge vår unge vän här alla detaljer om flickan när vi är klara med mötet. Kvinnan nickade. Mannen i grå kaftan vände sig mot den långe igen. Har ni varit lyckosam i era åtaganden? Ja. I allt. Operationen framskrider som planerat. Den yngre mannen lät ett leende spela i mungipan. Och er bror? Han gick rakt i fällan. Er bror visade inte särdeles gott omdöme. Mannen i pipskägget log vänligt. Min bror är lika naiv som han är självgod, sa den yngre mannen mittemot med hetta. Det har han alltid varit. Rättskaffens och naiv. Det kommer att straffa sig. Mannen med pipskägget lät blicken dröja innan han svarade honom. Det verkar så, sa han förstående. Men var sak har sin tid. Denna operation medför mycket stora risker, risker som ingen av oss vill bära enbart för något så ynkligt som avundsjuka eller hämnd. De sista orden fick en djup resonant klang. Detta är början på en förändring. Början på en ny epok. Mitt förtroende för dig är stort. Jag har väl inte misstagit mig? Nej nej absolut inte! stammade den yngre mannen. Jag brusade upp. Jag ber om ursäkt. Ni kan lita på mig. Till sista andetag. Operation Abel och Kain är min enda prioritet. Deras blickar mätte varandra. Mannen med skägget väntade med svaret. En ny epok, upprepade han sakta. Men vi måste göra oss av med alla tre när det är genomfört, sa kvinnan. Även din vän fransmannen. Är det helt klart? Den unge mannen ryckte likgiltigt på axlarna. Han betyder ingenting för mig. Skål då för operation Abel och Kain, sa mannen med pipskägget. Rapporten har skickats till Predestinationsbyrån säkerhetsavdelning. Om ett par dagar är du i Jena år 1888. Skål! Han lyfte glaset mot taket. De skålade och drack i botten. 16

3. Lord Tennyson Malin var säker på att det hade gått minst tjugo sekunder sedan hon slutit ögonen, men hon måste vänta lite till. Skelettet kanske försökte lura henne. Tjugofem sekunder. En åskknall mullrade i fjärran. Det lät som om den kom från andra sidan sjön. Trettio. Ljudet från Liemannens knarrande åror var borta sedan länge. Bara dofter från flodbanken rörde henne sinnen. Fyrtio sekunder. Nu måste hon ha luft! Med en ljudlig flämtning drog hon in syre i sina lungor och öppnade ögonen. Benranglet är borta! Han är borta, sjöng Malin och tog några danssteg i slänten av glädje. Där fick han den gamla kalkhögen. Ha! När den första triumfen lagt sig började hon se sig omkring. Hon stod i slänten ned till vattnet de kommit på. På andra sidan sjön blinkade gula ljus vänligt från bebyggelse. Hon gick upp för strandbanken. Försiktigt banade hon väg mellan tuvor och stickiga buskage. Efter bara ett tiotal meter nådde hon ett grunt dike och på andra sedan en grusväg som lyste vit i månskenet. Det kändes bra. Hon var inte vilse i djungeln i alla fall. Vägen kantades av hög överhängande växtlighet i båda riktningarna. Det började fläkta och det hade blivit betydligt kallare i luften. Malin lät tankarna fara och funderade på vad det var som hände henne egentligen. Är det en dröm eller har hjärnan brunnit? Det måste vara det ena eller det andra. Det kunde inte vara verkligt. Stod i denna stund en grupp hjärnskrynklare och betraktade henne? Kanske skulle hon vakna i en madrasserad cell inlåst bakom en ståldörr försedd med texten Perniciös skelettfobi. Nä knäpp är jag då rakt inte gaskade hon upp sig själv. Lite märklig på sin höjd kanske. Då måste det vara en sjuk dröm och ingenting här är verkligt och kan skada mig. Den tanken lugnade henne. Nyfikenheten i henne vaknade i stället. Med väskan i ett ordentligt grepp såg hon sig om i mörkret. Inga ljud störde nattens stillhet förutom vinden, prasslet från torra löv och några nattugglor till syrsor. Hon var ju tvungen att gå längs vägen. Men åt vilket håll? Det fanns inte någon bebyggelse på den här sidan vattnet, åtminstone inte vad hon kunde se, endast vägen och skogen. Och kylan. Hon undrade vad husen på andra sidan kunde vara för by och hur kom man dit? Malin drog med händerna längs sina bara armar. Hon började frysa ordentligt. Det var ingen rolig dröm det här. Fy helvete så kallt det är, huttrade hon. Jag måste vakna snart. Annars fryser jag ihjäl. 17