2002-08-30 REMISSYTTRANDE Justitiedepartementet 103 33 Stockholm Betänkande av utredningen om finansiell rådgivning till konsumenter Konsumentskydd vid finansiell rådgivning (SOU 2002:41) Fondbolagens Förening (nedan föreningen) har beretts tillfälle att yttra sig över rubricerade betänkande och vill anföra följande. Inledning Föreningen vill inledningsvis poängtera att fondbranschen välkomnar en ny konsumentlagstiftning om finansiell rådgivning. Föreningen är övertygad om att en lag som tydliggör skadeståndsansvaret för vårdslös rådgivning inte bara säkerställer det viktiga behovet av gott konsumentskydd utan också verkar förtroendeskapande för den finansiella sektorn. Föreningen är dock mycket kritisk till vissa delar i den föreslagna lagen, och önskar vissa förändringar så att lagen tydligare klargör ansvaret för finansiell rådgivning. Föreningen anser att den avgränsning som föreslås, finansiell rådgivning vid placering i finansiella instrument, är alltför snäv och produktinriktad. Dessutom borde för tydlighets skull den i motiven angivna begränsningen att lagen endast skall omfatta finansiell rådgivning som har sin grund i ett uppdragsförhållande mellan näringsidkaren och konsumenten, anges i lagtexten. Föreningen anser att det är viktigt att båda parter skall vara medvetna om att ett uppdragsförhållande om rådgivning föreligger (förklaras närmare nedan 1 p. 2). Det är mycket viktigt att en ny lag ej inskränker god konsumentupplysning till breda kundgrupper, vilket föreningen anser att det finns en uppenbar risk för med den föreslagna lagen. Lagen skall också uppmuntra till respekt för konsumenten och dennes ansvar för egna beslut. Föreningen anser att utredningen alltför kortfattat behandlat konsumentens eget ansvarstagande och att vissa förslag i betänkandet präglas av ett utslag av förmyndarmentalitet gentemot konsumenten. Utredningens målsättning är att beivra vårdslös rådgivning. Lagen får dock konsekvenser för all rådgivning och konsumentinformation. Föreningen menar att en analys över dessa konsekvenser saknas. Föreningen tillstyrker att - en ny lag om finansiell rådgivning införs, - rådgivning bygger på ett individuellt uppdrag där hänsyn tas till den enskilde konsumentens behov och önskemål, - skadestånd vid vårdslös rådgivning avser ren förmögenhetsskada, - bedömning av vårdslöshet gäller rådgivningstillfället och ej faktisk värdeutveckling, FONDBOLAGENS FÖRENING, STUREPLAN 6, 114 35 STOCKHOLM TEL: 08-506 988 00, FAX: 08-662 53 39, E -POST: FBF@ FONDBOLAGEN. SE WWW.FONDBOLAGEN.SE
2(10) - tillsynsmyndigheten får i uppdrag att utfärda närmare föreskrifter beträffande kompetenskrav och dokumentation, - en omsorgsplikt skall gälla för all rådgivning och denna ska utgå från konsumentens intressen. Föreningen avstyrker - begränsningen av lagens tillämpningsområde till produkter som klassas som finansiella instrument. Föreningen önskar ett förtydligande om att lagens tillämpningsområde, i lagtexten, avgränsas till att ett medvetet och avtalat rådgivningsuppdrag föreligger mellan konsument och näringsidkare, - formuleringen av avrådningsplikten i 5 som är alltför vid och riskerar leda till icke önskvärda begränsningar i den goda konsumentupplysning som förekommer idag. Föreningen anser att paragrafens formuleringar, t.ex. avrådan bör ske när åtgärd inte kan anses vara till rimlig nytta eller olämplig med hänsyn till andra omständigheter än konsumentens ekonomiska situation o.s.v. är alltför svepande och riskerar skapa stor osäkerhet för rådgivarna (beskrivs närmare i avsnitt 5). Föreningen anser dessutom att en avrådningsplikt redan ingår i omsorgsplikten, enligt 5 första stycket, - en preskriptionstid på 10 år och föreslår istället 3 år. Detta mot bakgrund att det är vårdslösheten vid själva rådgivningstillfället som är avgörandet och som det eventuella skadeståndet baseras på och inte den faktiska värdeutvecklingen av investeringen. 1 Avgränsning och tillämpning Föreningen anser att 1. en ny lag om finansiell rådgivning ej bör begränsas enbart till att avse produkterna finansiella instrument 2. den nya lagen skall vara tydligare i definitionen av vad som avses med rådgivning, samt att det i lagen uttalas att ett uppdragsförhållande ska föreligga. Lagen riskerar annars att medföra en ej önskvärd inskränkning av god konsumentupplysning. 1. Avgränsning till finansiella instrument Föreningen delar utredarens åsikt om att utgångspunkten för en konsumentskyddande reglering bör vara de intressen som framstår som skyddsvärda ur konsumentsynpunkt. Dock är föreningen av en annan åsikt när det gäller avgränsning av lagens tillämpningsområde. Utredningen föreslår att lagen enbart skall vara tillämpningsbar på finansiella instrument, vilka definieras i 1 lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument, samt på den typ av livförsäkring där kapitalet placeras i de finansiella instrument som konsumenten bestämmer. Avgränsning till finansiella instrument skulle exempelvis innebära att av de tre alternativ för avdragsgillt pensionssparande som idag finns på marknaden skulle rådgivning om fondförsäkring omfattas av den nya lagen, medan IPS skulle omfattas ibland och traditionell pensionsförsäkring aldrig omfattas.
3(10) Utredaren menar att vissa placeringsformer som exempelvis sparande på bankkonto, i traditionell pensionsförsäkring eller krediter skall vara undantagna från lagens tillämpningsområde, på grunden att faktisk förmögenhetsskada ej kan uppstå vid dessa placeringsformer och att annan konsumentlagstiftning är tillräcklig beträffande krediter. Ren förmögenhetsskada skulle dock kunna uppstå genom vårdslös rådgivning där lån har föreslagits kombinerat med placering i traditionell pensionsförsäkring och där låneräntan ej täcks av den garanterade avkastningen i en traditionell pensionsförsäkring. Sådan vårdslös rådgivning skulle inte omfattas av den nya lagen. Ett annat exempel där vårdslös rådgivning skulle kunna förekomma utan att omfattas av den föreslagna lagen är om någon rekommenderats ett vanligt sparkonto för ett långsiktigt pensionssparande och därmed ej får del av den mer förmånliga beskattning som de särskilda pensionssparformerna har. Ytterligare ett exempel är där en minderårig person rekommenderats traditionell pensionsförsäkring som sedan är bundet till 55-årsdagen. Att rekommendera någon pensionsförsäkring som ej kan utnyttja premieavdrag måste också kunna anses vårdslöst. I utredningens kommentarer nämns som exempel på att rådgivning ska vara individuellt anpassad, att det vore fel att rekommendera bundet sparande i pensionseller kapitalförsäkring till en person i 80-årsåldern. Den nya lagen skulle dock enbart bli tillämplig på fondförsäkring och inte om traditionell pensions-/kapitalförsäkring rekommenderats, trots att det är ett precis lika bundet sparande och inte mer lämpligt i detta fall. Föreningen delar inte utredarens syn att det skulle vara tillräckligt att den nya lagen analogt skulle kunna bli tillämpbar på andra placeringar än finansiella instrument. En ny lag bör vara mer tydlig om vad som omfattas och ej hänvisa till analogitolkning redan när lagen träder i kraft. Dessutom nämner utredningen endast placeringar i guld eller andra ädla metaller såsom exempel på när analogi skulle tänkas råda, medan de ovan nämnda exemplen förmodligen inte heller analogivis är tänkta att omfattas av den nya lagen. Lagförslaget i betänkandet handlar inte heller enbart om skadeståndsansvar vid vårdslös rådgivning. Rådgivning som begränsas till sparkonton, traditionell pensionsförsäkring och krediter skulle inte heller omfattas av lagens krav på kompetens och dokumentation i 4 eller direktiven om god rådgivning i 5. Därav föreningens kritik mot avgränsningen av lagens omfattning. Avslutningsvis kan en begränsning av lagen till finansiella instrument innebära att konsumentupplysningen begränsas, att konkurrensen på den finansiella marknaden riskerar snedvridas samt att den ekonomiska tillväxten riskerar påverkas negativt.
4(10) 2. Tydligt uppdragsförhållande Föreningen anser att det finns en uppenbar risk att den goda konsumentupplysning som förekommer idag inskränks. Denna risk kan undvikas med en tydligare definition i lagen om att ett uppdragsförhållande ska föreligga för att lagen skall vara tillämplig. Med förslagets vida definition finns en risk att exempelvis personal i kundtjänst ej tillåts eller vågar svara på kunders frågor för att de inte är rådgivare. Föreningen stödjer i princip den i motiven angivna begränsningen av lagen till att enbart omfatta finansiell rådgivning av individuell karaktär som har sin grund i ett uppdragsförhållande mellan näringsidkaren och konsumenten. Dock anser föreningen att det behövs ett tydligare klargörande hur ett sådant rådgivningsuppdrag skulle kunna uppstå. Det mest klara exemplet på ett uppdragsförhållande torde vara när konsument eller näringsidkare bokat en tid för ett rådgivningsmöte, men i motiveringen refereras också till vad Professor Jan Kleineman kallar den befogade tillitens relevans. Med detta menas att ett uppdragsförhållande skulle kunna uppstå tämligen formlöst utan ett formellt avtal om finansiell rådgivning. Det skulle då räcka om konsumenten haft fog för att fästa tillit till de råd som givits och att rådgivaren uppträtt yrkesmässigt. Ett exempel på en sådan situation skulle kunna vara när en konsument vid ett bankbesök träffar en personlig bankman eller dylikt. Föreningen delar åsikten om att ett uppdragsförhållande bör kunna uppstå ur en sådan situation utan att ett formellt avtal upprättats och eftersträvar inte något prissatt kontrakt som bas för det individuella uppdragsförhållandet, men menar att vidden av det föreslagna ansvaret för den finansiella rådgivaren bör balanseras mot kraven på uppkomsten av ett uppdragförhållande. Rådgivning sägs i utredningens kommentarer förekomma när ett uppdragsförhållande föreligger mellan konsument och näringsidkare. Föreningen anser att det är mycket viktigt att båda parter är medvetna om att det är fråga om ett rådgivningsuppdrag. Det bör därför uttalas i lagen att det skall föreligga ett uppdragsförhållande. Detta avtal behöver ej vara formellt utan kan som utredaren också påpekar anses föreligga efter ett erbjudande om kontakt med exempelvis personlig bankman eller ekonomisk rådgivare. Föreningen befarar att den i betänkandet föreslagna vidden av ansvaret för finansiella rådgivare skulle kunna medföra en negativ effekt för den framtida konsumentupplysningen vilket skulle kunna motverka själva syftet med lagen. Det bör också nämnas att själva slutsatsen i den artikel av Kleineman som utredaren refererar till enligt ovan innebär en varning för ett alltför vidlyftigt ansvar för finansiell rådgivning vilket enligt Kleineman bl.a. skulle kunna ha menlig inverkan på rådgivarnas samhällsfunktion. 1 Vad är ett råd? I utredningens kommentarer sägs att rådgivning torde avse verksamhet som syftar till att lämna förslag om lämpliga tillvägagångssätt i ett visst sammanhang, individuellt anpassade rekommendationer. Enligt kommentarer i betänkandet skall rådgivning ej anses föreligga om endast produktinformation ges och inte heller vid ren expediering av en placering som 1 Jan Kleineman, SvJT, Rådgivares informationsansvar en probleminventering, 1998, s. 211.
5(10) kunden själv beslutat om. Den som informerar om villkor för olika sparformer eller produkter omfattas därför inte, om inte en konkret rekommendation ges. I praktiken är denna gränsdragning mellan information, rådgivning och försäljning ej så enkel och självklar. Det finns en uppenbar risk att värdefull konsumentupplysning begränsas då näringsidkare endast kommer att tillåta certifierade rådgivare som uppfyller vissa särkskilda kompetenskrav att ge råd. I detta sammanhang skulle man kunna göra en liknelse med sjukvården. När en patient blir sjuk vill denne alltid träffa en läkare som han eller hon vet har en särskild kompetens. Detta behöver dock inte innebära att sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden inte har en viktig uppgift att fylla för patienten även om dessa inte har en läkares särskilda kompetens. Tvärtom räcker många gånger deras kompetens för att hjälpa en patient med dennes problem och om de anser att situationen kräver så hänvisas patienten naturligtvis vidare till läkare. Föreningen anser att detta synsätt även bör prägla en ny lag om finansiell rådgivning. Visst skall hänvisning alltid göras till en särskild rådgivare då situationen kräver detta. Exempel på en sådan situation kan vara en mer omfattande finansiell rådgivning. Ofta räcker dock kundtjänstpersonalens kompetens för att tillhandahålla enkla råd, exempelvis vid ett månadssparande i fonder med en mindre summa. Föreningen anser att den förslagna lagen som den är formulerad idag kommer att innebära en risk för byråkratisering av förhållandet mellan fondspararen och fondbolaget som inte nödvändigtvis behöver vara av godo för fondspararen. Ett problem som uppmärksammats i Storbritannien. Ofta hänvisas till just Storbritannien som ett gott exempel på hur rådgivning bedrivs och regleras. Finansinspektionen i Storbritannien har dock pekat på problem med att rådgivningen där endast når en liten del av folket. I Sverige når god privatekonomisk upplysning en betydligt bredare grupp. Resultat från en kundundersökning som undersökningsföretaget Prospera utfört på uppdrag av Fondbolagens Förening våren 2002 visar att ca 65 procent av fondspararna har fått del av rådgivning. 92 procent säger sig vara nöjda med den rådgivning som de fått, varav hälften av dessa är mycket nöjda. Många av dessa har säkerligen fått del av vad som snarare skulle definieras som god konsumentupplysning och inte nödvändigtvis vad lagförslaget menar med rådgivning. Detta är dock inte förvånande när man betänker hur vid användning begreppet råd har i det svenska språket. Det finns alltså en risk att de som ej är utsedda till speciella rådgivare får direktiv om att de ej får ge något som kan anses som ett råd till en kund (för att ej kompetenskrav är uppfyllda etc.) och att detta medför en försämring för den goda konsumentupplysningen exempelvis kundtjänstpersonal idag bidrar till. Ett tänkbart alternativ är att t.ex. anställda i en banks- eller försäkringsbolags kundtjänst får direktiv att svara på frågor om lån, sparkonton och traditionellt pensionssparande och inte frågor om fonder, fondförsäkringar och enskilda värdepapper. Föreningen anser att detta skulle medföra en uppenbar risk att vissa kundgrupper kommer att få begränsade erbjudande enbart om sparkonton och traditionell pensionsförsäkring, vilket vid ett långsiktigt sparande skulle kunna missgynna dessa konsumenter.
6(10) Sammanfattningsvis anser föreningen att lagstiftningen bör vara tillämplig på rådgivning om samtliga finansiella tjänster. Trots att inte någon uttrycklig definition av finansiella tjänster ännu återfinns i svensk lagstiftning torde begreppet ändå inte vålla någon tvekan och kommer att ytterligare förtydligas genom implementeringen av det antagna direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster. Föreningen önskar därför att 1 istället får följande lydelse: Denna lag gäller avtalad individuell rådgivning om finansiella tjänster som näringsidkare tillhandahåller konsument. Bestämmelserna i denna lag gäller även om den rådgivning som avses i första stycket ingår som ett led i marknadsföring eller försäljning av finansiella tjänster. 4 p.1 Finansiella rådgivares kompetens I betänkandet föreslås att näringsidkaren ska se till att den som ger finansiella råd har erforderlig kompetens samt att Finansinspektionen enligt andra stycket ges möjligheten att närmare utfärda föreskrifter om vad detta mer specifikt skall innebära. Föreningen delar denna åsikt och vill här påvisa det arbete som redan gjorts på området av fondbranschen själv. I april 2001 antog Fondbolagens Förening kompetenskrav som skall vara uppfyllda av rådgivare som ger råd om fonder. Dessa finns som bilaga till föreningens etiska riktlinjer 2. I dessa riktlinjer har även fogats en egen artikel där det anges att all rådgivning om fonder skall utgå från kundens behov, ta hänsyn till kundens kunskapsnivå, omfatta riskinformation, kännetecknas av öppenhet om huruvida provision direkt till rådgivaren förekommer och på kundens begäran dokumenteras. Fondbolagen har valt olika vägar för att tillmötesgå kompetenskraven och ett exempel är det av Fondhandlarföreningens/Swedsec:s framtagna licensieringsprogram, vilket enligt Fondbolagens Förening ansetts uppfylla kompetenskraven i de etiska riktlinjerna. Andra fondbolag har valt att i egen regi utforma utbildningsprogram för sina fondrådgivare som motsvarar föreningens kompetenskrav. 4 p.2 Dokumentation I paragrafens andra stycke föreslås en skyldighet för näringsidkaren att dokumentera vad som framkommit vid rådgivningstillfället. I motiveringen ges Finansinspektionen möjlighet att närmare utfärda föreskrifter och föreningen utgår ifrån att man i arbetet med dessa tar hänsyn till och anpassar dessa till de olika förhållanden en rådgivningssituation i realiteten innebär till omfattning och form. Med omfattning menas här att rådgivning om fonder sker på olika sätt, dels genom att man enbart ger råd om fonder och dels att råd om fonder ingår som en del i en mer omfattande ekonomisk rådgivning Föreningen skulle önska en flexibilitet i dokumentationskravet som tar sin utgångspunkt i den specifika rådgivningssituationen. Kraven på omfattningen av dokumentationen skulle enligt föreningen inte nödvändigtvis vara de samma vid en förhållandevis enkel rådgivningssituation där konsumenten enbart vill inleda ett månadssparande med ett mindre belopp, som vid en mer omfattande rådgivning. Med form menas här både personliga möten näringsidkare och 2 Fondbolagens Förenings etiska riktlinjer finns att hämta på www.fondbolagen.se
7(10) konsument emellan, men också rådgivning på distans via exempelvis telefon eller Internet. Utredningen betonar i betänkandet vikten av att dokumentera kundens ekonomiska förutsättningar och familjeförhållanden. Föreningen anser att behovet av en sådan personutredning varierar. Om lagen begränsas till placeringsrådgivning är det kapitalets fördelning med hänsyn till riskspridning, kundens riskbenägenhet och sparmål som är av större betydelse än andra bakgrundsfaktorer av mer personlig karaktär. 5 Omsorgs- och Avrådningsplikt Föreningen är helt enig med utredningen om att omsorgsplikt om konsumentens intressen föreligger, att god rådgivningssed skall iakttas samt att rådgivning skall anpassas till konsumentens önskemål och behov. Dock är föreningen kritisk till den svepande formuleringen i 5 första stycket rekommendera lösningar som även i övrigt är lämpliga för konsumenten. Föreningen menar att en finansiell rådgivning ska vara anpassad efter konsumentens önskemål och behov och att rådet skall vara lämpligt för kunden, men att ordvalet i övrigt, implicit ålägger rådgivaren en mycket vidare förpliktelse än vad utredningen diskuterar i sina motiv. Föreningen menar vidare att avrådningsplikt redan ingår i den omsorgsplikt en finansiell rådgivare måste visa enligt paragrafens första stycke. Föreningen anser därför att punkt kan sättas efter ordet behov i 5 första stycket. Föreningen är vidare kritisk till de vaga formuleringarna i 5 andra stycket. Föreningen anser att det från Konsumenttjänstlagen hämtade begreppet rimlig nytta är direkt olämplig vid finansiell rådgivning och ser helst att hela andra stycket 5 tas bort, alternativt ändras till det mer relevanta alternativet uppenbart olämplig. Föreningen anser att begreppet till rimlig nytta är alldeles för vagt när det gäller finansiell rådgivning. Föreningen anser istället att avrådningsplikt skall gälla om åtgärden är uppenbart olämplig för konsumenten. Avrådningsplikten skulle kunna formuleras i paragrafens andra stycke, men ingår enligt föreningen redan i det första styckets omsorgsplikt. Slutligen ställer sig föreningen kritisk till formuleringen av kravet att en näringsidkare skall avråda konsument från åtgärder som kan anses olämpliga med hänsyn till andra omständigheter utöver de ekonomiska, vilket implicit ålägger rådgivaren en mycket vidare förpliktelse än vad som utredningen diskuterar i motiven. De vaga formuleringarna och den implicita utredningsskyldigheten riskerar förändra förutsättningarna för bedömningen av rådgivarnas culpaansvar. 5 skulle alltså enligt föreningens förslag lyda: Näringsidkaren skall i sin rådgivningsverksamhet iaktta god rådgivningssed och skall med tillbörlig omsorg ta till vara konsumentens intressen. Näringsidkaren skall vidare anpassa rådgivningen efter konsumentens önskemål och behov. Föreningen menar att information och kunskapsspridning är mycket viktig när det gäller olika placeringar och det gäller särskilt olika risker. Det är sedan kunden som skall ta ansvar för sitt beslut när detta grundas på ett gott underlag. Rådgivaren skall
8(10) inte behöva avråda om åtgärden ej kan anses vara till rimlig nytta utan avrådningsplikten skall gälla om åtgärden är uppenbart olämplig. En god ekonomisk rådgivning kännetecknas enligt föreningen av att information ges så att konsumenten kan fatta ett väl medvetet beslut som tar hänsyn till dennes behov och önskemål samt riskbenägenhet. Mycket sällan finns då endast en enda i förväg känd bästa lösning. Riskinformation ingår som en obligatorisk del i god rådgivningssed vid placeringsrådgivning. Föreningen menar att det av dokumentationen också skall framgå att information givits om risker med olika placeringsalternativ. Föreningen anser dock att rådgivare ej ska behöva avråda och anteckna denna avrådan i dokumentationen i rådgivningen till en kund som fullt medvetet väljer ett riskfullt alternativ. Det är upp till en välinformerad kund att själv fatta sitt beslut och också bli respekterad för detta. Avrådan ska inte behöva ske enbart för att rådgivaren skall vara på den säkra sidan att uppfylla lagens avrådningsplikt och ej riskera skadestånd. I så fall skulle avrådan ske för rådgivarens skull och inte för konsumentens skull. Låt oss visa med ett exempel. En kund önskar placera i en Rysslandsfond. Efter diskussion om risker och riskspridning samt kundens syfte med sparandet vidhåller konsumenten att en summa skall placeras i en sådan fond. Rådgivaren skall då inte för säkerhets skull behöva avråda med tanke på att en sådan fond kan innebära en hög risk. Däremot antecknas i dokumentationen att risken diskuterats. Efter ett par år visar det sig att fonden har sjunkit mycket kraftigt i värde. Kan då rådgivaren göras ansvarig för vårdslös rådgivning för att en avrådan ej gjorts och antecknats i dokumentationen? Vad händer om det istället är tvärtom? Rådgivaren har avrått och antecknat avrådan i dokumentationen och kunden väljer istället en bred global aktiefond. Efter ett par år visar det sig att Rysslandsfonden givit en betydligt högre avkastning är den breda aktiefonden. Blir rådgivaren ansvarig för vårdslös rådgivning och skadeståndsskyldig eftersom kunden hade sagt sig vara beredd att ta risk? Skall avrådan för säkerhets skull alltid ske när det gäller placeringar med hög risk? Föreningen menar att det i lagtexten klarare bör framgå att avrådan endast gäller i undantagsfall och ej som huvudregel vid medvetet riskfyllda placeringar. Betänkandet innehåller, enligt föreningen, på sidan 138 ett olyckligt exempel och resonemang som egentligen skall illustrera orsakssamband. Här diskuteras rådgivarens ansvar om denne föreslagit en kombination med större del räntefond och mindre del aktiefond, medan kunden bestämmer sig för en annan fördelning med större andel av placeringen i aktiefond. Föreningen kan inte förstå hur detta exempel kan användas för att åskådliggöra ett resonemang om skadestånd för vårdslös rådgivning. Enligt föreningen är det ett exempel där vårdslöshet helt uppenbart inte varit för handen. Faktiskt utfall skall inte ha betydelse vid bedömning om vårdslös
9(10) rådgivning, vilket utredaren på andra ställen poängterar, men i detta exempel ändå resonerar kring. 6 Skadeståndsansvar Föreningen välkomnar utredningens förslag som innebär en kodifiering och ett förtydligande av idag existerande praxis för skadestånd för vårdslös finansiell rådgivning. Föreningen delar utredningens förslag om att det bara är ren förmögenhetsskada som skall ersättas enligt det negativa kontraktsintresset, d.v.s. den skadelidande skall genom skadeståndet försättas i samma förmögenhetssituation som han eller hon befann sig i omedelbart före skadefallet och som han eller hon därefter skulle ha befunnit sig i om skadan inte hade inträffat. Föreningen delar också utredningens förslag om att ersättningsskyldigheten inte skall omfatta det positiva kontraktsintresset, d.v.s. utebliven vinst, samt att undantag görs för bagatellartade skador. 7 Reklamationsfrist och preskriptionstid Föreningen delar utredarens förslag om att konsument bör ges skälig tid till att åberopa vårdslös rådgivning vilken förorsakat ren förmögenhetsskada samt skyldigheten för konsumenten att inom skälig tid till näringsidkaren anmäla skadan när denne märkt eller bort märka att skadan uppkommit. Vidare stöder föreningen utredarens förslag om en bestämd preskriptionstid som börjar vid själva rådgivningstillfället. Dock ställer sig föreningen frågande till den mycket långa tidsgräns, tio år, som föreslås. I motiven försvaras denna mycket långa tidsperiod med att det kan ta tid för en skada att uppstå samt att placeringar i finansiella instrument ofta görs på relativt lång sikt. 3 Föreningen håller delvis med om dessa argument men eftersom man i betänkandet tydligt anger att det ekonomiska utfallet av placeringen inte är avgörande för vad som ska räknas som ett vårdslöst råd, så behövs inte enligt föreningen en preskriptionstid på ett decennium. Föreningen har också svårt att förutse vilka situationer utredningen syftar till som skulle kräva en tioårig preskriptionstid. Det saknas inte heller exempel på annan konsumentlagstiftning med betydligt kortare preskriptionstid än vad som föreslås. Föreningen föreslår därför en ändring av denna preskriptionstid till tre år. 8-9 Tillsyn Föreningen anser att det inte är oskäligt att förutsätta att den absoluta majoriteten av finansiell rådgivning ges av näringsidkare enligt den föreslagna 1 som står under tillsyn av Finansinspektionen. Föreningen anser att det därför vore mer naturligt om Finansinspektionen i lagtexten först nämns som tillsynsmyndighet för den föreslagna lagen och att sedan Konsumentverket ges de kompetenser som behövs för att de skall kunna fullgöra tillsynen enligt denna lag om verksamheten inte omfattas av Finansinspektionens tillsyn. 3 SOU 2002:41, s. 150-153.
10(10) Konsekvensanalys I betänkandet förutspås ökade kostnader för företagen som omfattas av lagstiftningen. Hur stor denna kostnad skulle kunna bli är dock enligt utredningen inte möjlig att uppskatta. Föreningen anser dock att ökade kostnader, p.g.a. en ny lag om finansiell rådgivning, för kompetensutveckling, dokumentation o.s.v. som leder till en högre kvalitet på den finansiella rådgivningen för konsumenter och den svenska finansiella marknaden generellt kan vara av godo. Detta gäller dock endast om resultatet av den nya lagen verkligen uppfyller de syften man i utredningen refererar till, inte om lagen istället leder till en begränsning av god konsumentupplysning eller snedvridning av konkurrensen på den finansiella marknaden, vilket föreningen befarar skulle kunna bli fallet om inte de föreslagna justeringarna görs i förslaget. Tiden för ikraftträdande Utredningen föreslår att en ny lag om finansiell rådgivning skall träda i kraft den 1 juli 2003. Eftersom den föreslagna lagen om finansiell rådgivning kan komma att medföra mycket omfattande förändringar på den finansiella marknaden anser föreningen att det är viktigt att näringsidkarna får adekvat tid på sig att genomföra de systemförändringar och utbildningsprogram m.m. som kommer att krävas för att uppfylla lagen. Föreningen föreslår därför att lagen bör träda ikraft tidigast 2004. För Fondbolagens Förening Pia Nilsson Joakim Uvegård