Utkast till lagrådsremiss - Genomförande av Solvens II-direktivet på försäkringsområdet; Fi2014/3173

Finansdepartementet 103 33 STOCKHOLM Yttrande Stockholm 2014-11-28 Utkast till lagrådsremiss - Genomförande av Solvens II-direktivet på försäkringsområdet; Fi2014/3173 Svensk Försäkring tillstyrker i stora delar det föreslagna genomförandet av Solvens II-direktivet, men har förhållandevis omfattande synpunkter på flera förslag som behöver ändras eller förtydligas. För de svenska försäkringsföretagen är klassificeringen och behandlingen av två för Sverige specifika kapitalbasposter av stor betydelse. Det gäller konsolideringsfonden för livförsäkringsföretagen och säkerhetsreserven för skadeförsäkringsföretagen. Svensk Försäkring instämmer huvudsakligen i de bedömningar som har gjorts i remissen och föreslår vissa väsentliga förtydliganden för att säkerställa att posterna fullt ut ska anses som nivå 1-kapital. De föreslagna gruppreglerna är mycket svårtillämpade. Även om de har fått en lämpligare utformning än vad som föreslogs av Solvens II-utredningen så måste ytterligare bearbetning ske för att skapa tydlighet och förutsägbarhet för såväl branschen som Finansinspektionen. Svensk Försäkring avstyrker dessutom förslaget att utnyttja direktivets valmöjlighet att tillåta Finansinspektionen att besluta att gruppreglerna även ska gälla på undergruppsnivå. I remissen finns flera förslag som innebär att delar av nuvarande regler behålls. De förslag som enligt Svensk Försäkrings uppfattning innebär tillägg i frågor som regleras inom Solvens II avstyrks. Det gäller t.ex. försäkringsrörelselagens stabilitetsprincip. Solvens II-direktivet syftar nämligen till stor del till maximiharmonisering och kommer att kompletteras med mer detaljerade regler genom en EUförordning. Det finns därför inte utrymme för att ställa högre krav i Sverige i frågor som regleras där. Förslagen leder till osäkerhet för försäkringsföretagen, som riskerar att drabbas av sanktioner trots att de följer de regler som genomför Solvens II-direktivet. Svensk Försäkring välkomnar att svenska livförsäkringsföretag med tjänstepensionsverksamhet inte längre behöver följa olika regler för tjänstepension och för övrig försäkring. Den föreslagna övergångstiden för dessa företag är nödvändig, men det är också viktigt att sådana försäkringsföretag kan börja tillämpa Solvens II-reglerna den 1 januari 2016. Svensk Försäkring tillstyrker därför dessa förslag. Svensk Försäkring Box 24043 104 50 Stockholm Karlavägen 108 Tel 08-522 785 00 www.svenskforsakring.se

Allmänt De nya reglerna i Solvens II-direktivet innebär en helt ny och mycket omfattande reglering för försäkringsföretag. Men försäkringsföretagen måste inte bara anpassa sig till de nya reglerna utan de måste också hantera att hela regleringsmiljön förändras, inte minst till att EU-regleringen är en maximiharmonisering. I motiveringen till EU-kommissionens utkast till delegerad förordning om Solvens II, i det följande benämnt EU-förordningen, anges bland annat att Solvens II-direktivet omfattar ett system för maximal harmonisering som grundas på de tre pelarna. Den delegerade förordningen kommer enligt kommissionen att utgöra kärnan i de gemensamma tillsynsreglerna för EU:s försäkringsföretag. I den delegerade förordningen kompletteras i stor omfattning reglerna i direktivet för alla tre pelare. Det är självklart inte bara försäkringsföretagen som måste anpassa sig till de nya reglerna. Även Finansinspektionen måste anpassa sin tillsyn till den harmonisering som sker inom Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, EIOPA. Att åstadkomma större harmonisering av tillsynen och en enhetlig tillämpning av regler var också ett av syftena med att bilda EIOPA. Den nya regleringsmiljön inom EU är något som också måste beaktas i den svenska lagstiftningen. Nationella särregler som inte står i överensstämmelse med den maximiharmoniserade EU-rätten kan inte längre vidmakthållas. Enligt Svensk Försäkring bör stor återhållsamhet också iakttas när det gäller nationella regler som innebär tillägg till EU-reglerna. Utrymmet för sådana tillägg är ytterst litet i Solvens II som till stora delar syftar till maximiharmonisering och inte endast minimiharmonisering. Det är en bedömning som också görs i remissen där det sägs att man, i syfte att uppnå ökad harmonisering, bör vara försiktig med att förtydliga eller komplettera bestämmelser i direktivet på ett sätt som i praktiken skapar en form av nationella särbestämmelser. I remissen sägs dock att det även mot den bakgrunden finns kvar ett utrymme för nationell reglering på det rörelserättsliga området och det handlar om grundläggande rörelseregler, men också om bl.a. förmånsrätt för försäkringstagarna. Det kan först konstateras att även förmånsrätten baseras på EU-rätt, genom bestämmelser som numera är intagna i Solvens II-direktivet, och där Sverige tidigare valt det ena av två möjliga alternativ för att säkerställa försäkringstagarnas förmånsrätt. Svensk Försäkring menar dessutom att förslagen i övrigt i vissa delar går längre än vad som är lämpligt och möjligt i form av nationella särbestämmelser. Dessa förslag medför en oacceptabel oklarhet för branschen. Det mest uppenbara exemplet är förslaget att behålla den s.k. stabilitetsprincipen (4 kap. 1 försäkringsrörelselagen). Stabilitetsprincipen innebär att försäkringsrörelse ska drivas med en för rörelsens omfattning och art tillfredsställande soliditet, likviditet och kontroll över försäkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker, så att åtagandena mot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar kan fullgöras. Det är enligt Svensk Försäkring precis det som är kärnan i Solvens II-direktivet och de kompletterande bestämmelserna i EUförordningen. Svensk Försäkring återkommer mer i detalj till stabilitetsprincipen nedan. Ett ytterligare exempel på att förslagen går utöver Solvens II är kravet på försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag. Det nuvarande kravet att fastställa 2 (36)

försäkringstekniska riktlinjer infördes i samband med att kravet på försäkringstekniska grunder utmönstrades. Dessa ersattes med krav på interna regler för beräkning, styrning och kontroll av förhållanden som framför allt hör samman med bolagets skuldsida. Motiven för att kräva försäkringstekniska riktlinjer var ytterst att trygga soliditeten och att åtagandena mot försäkringstagarna kan fullföljas. En jämförelse med kraven i Solvens II leder här till ett mycket begränsat utrymme för nationella tillägg. Här kan också nämnas de föreslagna kraven på att försäkringsföretagen ska ha riktlinjer om hantering av intressekonflikter mellan företagets intressenter, vilka också de dubblerar krav som följer av EU-förordningen. Svensk Försäkring återkommer nedan även beträffande nationella kompletterande riktlinjer. Förslagen i de angivna delarna innebär nationella kompletterande regler som uttryckligen avser att vara tillägg till kraven i Solvens II. Samspelet mellan dessa nationella kompletterande regler och de regler som genomför Solvens II-direktivet är synnerligen oklart eftersom det inte ens i motiven finns någon ledning för vad försäkringsföretagen ytterligare måste göra vid sidan av att följa Solvens IIreglerna för att inte riskera en sanktion baserad på de nationella tilläggen. Att bemyndiganden getts för närmare föreskrifter hjälper inte upp de oklarheter som finns i försäkringsrörelselagen. Det intryck förslagen ger är att det finns en osäkerhet i vad Solvens II-reglerna innebär och att nuvarande, icke anpassade regler får vara kvar för säkerhets skull. Visserligen är det samlade Solvens II-regelverket inte slutfört i alla delar, men de stora byggstenarna är tillräckligt kända för att en sådan osäkerhet inte ska finnas. Finansinspektionen ska ingripa mot försäkringsföretag som inte följer bestämmelserna i försäkringsrörelselagen. Det är därför ett grundläggande krav att bestämmelserna är så tydliga att det är möjligt för företagen att säkerställa att de efterlevs. De nationella tilläggen uppfyller inte dessa krav. Svensk Försäkring avstyrker att de angivna bestämmelserna behålls, med ett undantag för en mindre del i de försäkringstekniska riktlinjerna vilket berörs närmare nedan. Svensk Försäkring lämnar nedan synpunkter till remissens olika avsnitt. I anslutning till varje avsnitt lämnas även synpunkter på relevanta paragrafer i försäkringsrörelselagen. 5 Allmänna utgångspunkter 5.2.2 Hur ska bestämmelserna i Solvens II-direktivet genomföras i svensk rätt? Solvens II-utredningen föreslog att vidaredelegering från regeringen till myndighet inte skulle vara möjlig för genomförandet av vissa grundläggande regler i Solvens II-direktivet. Från principiell synvinkel finns det mycket som talar för en sådan ordning. Som Svensk Försäkring anförde i remissvaret över den utredningens betänkande får dock den valda regleringstekniken inte medföra att den fulla bilden av regleringen onödigt fördröjs. Det svenska genomförandet av Solvens II-direktivet kommer vara försenat och det är av yttersta vikt att inte ytterligare förseningar 3 (36)

uppkommer. Av den anledningen vill inte Svensk Försäkring nu avstyrka förslagen att möjliggöra vidaredelegering av alla bemyndiganden till regeringen. 5.2.4 Hantering av riktlinjer och rekommendationer som meddelas av EIOPA Svensk Försäkring delar slutsatsen att omfattningen av svensk lagstiftares bemyndiganden inte bör styras av vilka riktlinjer och rekommendationer som EIOPA antar och innehållet i dessa. Samtidigt reagerar vi dock mot uttalandet att det kan förekomma att föreskrifter av stor betydelse meddelas genom riktlinjer och rekommendationer från EIOPA och att det inte är en godtagbar ordning att Finansinspektionen står helt utan möjligheter att ingripa mot överträdelser av viktiga regler. EIOPAs mandat att meddela riktlinjer och rekommendationer finns i artikel 16 i EIOPA-förordningen. Det framgår att syftet med dessa är att säkerställa en enhetlig tillämpning av EU-rätten. Det innebär att EIOPA inte har möjlighet att ta fram riktlinjer och rekommendationer som inte har stöd i EU-rätten. Om ett företag inte följer bestämmelser i EU-rätten, exempelvis bestämmelserna i EU-förordningen eller de bestämmelser i försäkringsrörelselagen eller föreskrifter från Finansinspektionen som genomför Solvens II-direktivet, så har inspektionen med största sannolikhet möjlighet att ingripa utan att omvandla riktlinjer till föreskrifter. Några ytterligare bemyndiganden, för att omvandla riktlinjer som skulle kunna gå utöver vad EU-rätten stadgar, bör inte ges. Det bör inte heller ges bemyndiganden för att inspektionen ska kunna omvandla riktlinjer till föreskrifter i frågor som inte har ansetts tillräckligt viktiga för att införas i direktivet eller i EU-förordningen. 5.2.7 Försäkringsföretagens tjänstepensionsverksamhet Svensk Försäkring tillstyrker att optionen i artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet inte längre utnyttas, efter en övergångsperiod. Beträffande övergångsregleringen, se vidare nedan. 6 Inledande bestämmelser 6.4 Undantag från försäkringsrörelselagens tillämpningsområde beroende på storlek Som framgår av Solvens II-direktivet undantas vissa försäkringsföretag, beroende på sin mindre storlek, från direktivets tillämpningsområde. Dessa mindre försäkringsföretag föreslås i remissen ändå omfattas av Solvens II-direktivets krav, vilket skulle medföra betydande problem. Kraven i direktivet är inte avsedda för dessa mindre företag och det är förenat med betydande administrativa och finansiella kostnader att tillämpa ett regelverk som är framtaget för större företag. Ett exempel på regler inom Solvens II som kan vara direkt olämpliga för dessa företag är kapitalkraven. Det absolut minsta kapitalkravet som gäller för direkt sakförsäkring, vilket är den vanligaste verksamheten för dessa mindre försäkringsföretag, är 2,5 miljoner euro, motsvarande för närvarande cirka 23 miljoner kronor. Detta belopp, garantibeloppet, är till skillnad mot solvenskapitalkravet och övriga delar av minimikapitalkravet, helt oberoende av storleken på företaget och riskerna 4 (36)

i verksamheten. Att tillämpa det också för mindre försäkringsföretag innebär ett kapitalkrav som inte står i rimlig proportion till företagets verksamhet och som inte heller krävs i EU-rätten. Försäkringsföretag som enligt nuvarande regler får dispens från kapitalkravet brukar genom beslut från Finansinspektionen åläggas en nivå på kapitalkravet som är betydligt lägre än lagstadgade krav. De företag som har fått dispens är ofta av en sådan storlek att det kapitalkrav som baseras på den faktiska verksamheten är lägre än garantibeloppet. Det är dock inte bara garantibeloppet som kan medföra oproportionerliga krav. Här kan nämnas även komplexiteten i regelverket, såsom hur solvenskapitalkravet beräknas och företagsstyrningen med omfattande krav på riktlinjer och dokumentation. Det är således nödvändigt att säkerställa att de nya kraven i försäkringsrörelselagen inte behöver tillämpas av de försäkringsföretag som är undantagna från Solvens II-direktivet. Förutsägbara regler är av stor betydelse för att ett företag ska kunna planera och driva verksamhet. Även försäkringsföretag för vilka Solvens II-reglerna inte är lämpliga behöver därför veta vilka regler de ska tillämpa i stället, inte bara för de närmast kommande åren utan för en längre tid. Svensk Försäkring är av uppfattningen att det bästa sättet att åstadkomma detta är att i lag ange grundläggande bestämmelser som anses lämpliga för dessa företag. I remissen har dilemmat med regler som kan anses olämpliga lösts genom möjligheten att få dispens från reglerna. Det kan förefalla vara en lämplig reglering eftersom det ger möjlighet att individualisera vilka krav ett företag ska uppfylla i stället. Av förklarliga skäl brukar Finansinspektionen emellertid normalt tidsbegränsa dispenser. Ett dispensförfarande löser därför inte behovet av säkerhet i de långsiktiga verksamhetsbetingelserna. Även om inspektionen skulle utsträcka tiden för vilken dispens ges så kvarstår alltför mycket osäkerhet. Svensk Försäkring anser därför inte att det är en lösning på problemet. De alternativa regler för mindre försäkringsföretag som föreslogs av Solvens IIutredningen var förenade med brister och behöver omarbetas. Regleringen för dessa företag är dock inte beroende av genomförandetiden för Solvens II eftersom de inte omfattas av direktivet. Den vidare beredningen av regleringen för de mindre försäkringsföretagen skulle därför kunna fortsätta även därefter för att säkerställa att också mindre försäkringsföretag kan fortsätta verka efter det att Solvens II har trätt i kraft. Under tiden det pågår bör nuvarande regler och dispenser kunna tillämpas. Vikten av förutsägbara regler enligt vad som anges ovan innebär att det inte heller är lämpligt att förena dispensmöjligheten med ett bemyndigande för Finansinspektionen att meddela föreskrifter som ska gälla för de som har medgetts dispens. 5 (36)

7 kap. Tillstånd för försäkringsföretag 7.1 Lämplighetsprövning Den föreslagna ändringen av förutsättningar för att ett företag ska få tillstånd att driva försäkringsrörelse, 2 kap. 4 första stycket 4, innebär ett lämplighetskrav för de som avses ansvara för en central funktion. Dessa personer ska ha de insikter och den erfarenhet som måste krävas av de som deltar i styrningen av ett försäkringsföretag. Kravet kommer att gälla för de som ska ansvara för riskhanteringsfunktionen, funktionen för regelefterlevnad, aktuariefunktionen och internrevisionsfunktionen. Svensk Försäkring ifrågasätter inte att dessa personer ska vara lämpliga, vilket också Solvens II-direktivet kräver, men det bör inte krävas att de ska vara lämpliga att delta i styrningen av företaget. Ansvarsområdena för dessa personer är sådana att de knappast kan anses likställda med att styra företaget. Den vanligaste ordningen inom försäkringsföretag är att de centrala funktionerna snarast har kontrollerande och stödjande uppgifter och därför inte kan eller bör medverka i styrningen av företaget. En sådan ordning motsägs inte av Solvens IIkraven för funktionerna. Oavsett vilket ansvarsområde de centrala funktionerna ges, är det inte lämpligt att indirekt lagfästa ett styrningsansvar. Här kan man också jämföra med förslaget till 10 kap. 5 andra stycket, som anger att försäkringsföretag ska anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning eller som ansvarar för en central funktion. De som ansvarar för en central funktion ingår alltså inte enligt den bestämmelsen i ledningen och bör följaktligen inte anses delta i styrningen av företaget, varken i den bestämmelsen eller i 2 kap. 4. Det föreslås även en delegering till Finansinspektionen i 2 kap. 19. Om avsikten är att Finansinspektionen ska kunna ställa upp krav för de som ingår i en central funktion bör också detta bemyndigande förtydligas eftersom det nu handlar om föreskrifter om deltagande i styrningen av ett försäkringsföretag enligt 4 första stycket 4. Svensk Försäkring återkommer nedan med ytterligare synpunkter om lämplighetsprövning. 9 Grundläggande bestämmelser om ett försäkringsföretags rörelse 9.1 Stabilitetsprincipen och det nya solvensregelverket Svensk Försäkring avstyrker att stabilitetsprincipen behålls. Stabilitetsprincipen i 4 kap. 1 försäkringsrörelselagen innebär att försäkringsrörelse ska drivas med en för rörelsens omfattning och art tillfredsställande soliditet, likviditet och kontroll över försäkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker, så att åtagandena mot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar kan fullgöras. I motiven görs bedömningen att stabilitetsprincipen, Solvens II-reglerna till trots, har fortsatt praktisk betydelse för tolkningen och tillämpningen av försäkringsrörelsereglerna, som man får förstå det på grund av att Solvens II-reglerna ändå 6 (36)

inte är någon fullständig detaljreglering, är principbaserat och följer proportionalitetsprincipen. Det skulle enligt motiven ge ytterligare utrymme för flexibilitet i tolkning och tillämpning så att hänsyn tas till verksamhetens omfattning och art. Det uppmärksammas även att försäkringsbranschen kännetecknas av en snabb utveckling, snabbare än lagstiftningsprocessen så att det med stor sannolikhet kommer att förekomma företeelser som saknar direkt reglering och att det i dessa fall är av värde att lagstiftningen innehåller en allmän princip som kan styra utvecklingen i en riktning som är förenlig med det övergripande stabilitetssyftet. Till detta läggs att motsvarande rörelsekrav finns på andra områden inom det finansiella området. Svensk Försäkring anser att det inte finns något utrymme i förhållande till EUreglerna för att behålla stabilitetsprincipen. Kravet på soliditet är i Solvens II fullharmoniserat. I artikel 101.3 i Solvens IIdirektivet fastställs den skyddsnivå som ska gälla, dvs. hur stort solvenskapitalkravet är. Skyddsnivån föreslås genomförd genom 8 kap. 1. Det finns inte någon möjlighet att ställa högre krav på svenska försäkringsföretags soliditet, varken i lag eller genom beslut av Finansinspektionen med stöd av stabilitetsprincipen. För att genomföra ett högre krav krävs ändringar i direktivet. Finansinspektionen kommer i vissa exceptionella fall att kunna besluta om kapitaltillägg för ett försäkringsföretag. Men inte ens genom detta instrument kan Finansinspektionen ålägga ett försäkringsföretag högre kapitalkrav än som motsvarar den fastlagda skyddsnivån. Kapitaltillägg kan komma ifråga i vissa fall när ett försäkringsföretags riskprofil avviker från antaganden som ligger till grund för vissa krav. Kapitaltillägget ska då fastställas så att det nya kapitalkravet motsvarar skyddsnivån enligt direktivet. Det enda fall då ett kapitaltillägg skulle kunna innebära ett krav som är högre än skyddsnivån är om det betingas av en undermålig företagsstyrning. Kapitaltillägget ska dock i ett sådant fall vara proportionellt till de väsentliga risker som uppstår p.g.a. undermåligheten. För att bestämma storleken på ett kapitaltillägg är stabilitetsprincipen onödig eftersom det regleras i Solvens II. När det gäller kravet på soliditet kan det sålunda varken i svensk lag eller genom beslut från Finansinspektionen ställas högre krav än som följer av Solvens II-reglerna. Även likviditeten behandlas i Solvens II. Av artikel 132.2 andra stycket i Solvens IIdirektivet framgår att alla investeringar ska göras så att företaget kan tillförsäkra bland annat likviditet i portföljen som helhet och av artikel 44 framgår att ett försäkringsföretag ska ha riktlinjer om likviditetshantering. Dessa bestämmelser föreslås genomförda genom 6 kap. 3 respektive 10 kap. 7. I EU-förordningen finns ytterligare krav rörande likviditet. I artikel 260 anges bland annat att det i de ovan nämnda riktlinjerna ska fastställas dels åtgärder som försäkringsföretaget ska vidta för att beakta både kortfristiga och långsiktiga likviditetsrisker, dels ändamålsenligheten avseende tillgångarnas sammansättning när det gäller deras art, duration och likviditet, med tanke på att uppfylla företagets åtaganden när de förfaller till betalning, dels en plan för att hantera förändringar i väntade in- och utflöden av likvida medel. Även likviditetsriskerna är således hanterade i Solvens II-reglerna. Vad slutligen gäller kontroll över försäkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker är denna kontroll ett genomgående tema och själva grundbulten i Solvens II. I skäl 7 (36)

29 i direktivet anges att för vissa risker är det endast krav på företagsstyrningen, inte kvantitativa krav återspeglade i solvenskapitalkravet, som kan ge önskat resultat. Ett effektivt företagsstyrningssystem är därför, enligt skälen, av central betydelse för att säkerställa en tillfredsställande ledning av ett försäkringsföretag och för regleringssystemet. Försäkringsföretag ska enligt direktivet ha ett effektivt riskhanteringssystem för att identifiera, mäta, övervaka, hantera och rapportera de risker som de är exponerade för, vilket föreslås genomfört genom 10 kap. 6. Systemet för riskhantering ska omfatta alla risker och utvecklas mer i detalj i bland annat artiklarna 258-261 i EU-förordningen. Beträffande placeringsrisker kompletteras det allmänna kravet på riskhantering med bland annat 132.2 i Solvens II-direktivet, som genomförs genom 6 kap. 3. De innebär att investeringar endast får göras i tillgångar vars risker försäkringsföretaget kan identifiera, mäta, övervaka, hantera, kontrollera, rapportera och på lämpligt sätt beakta i den egna risk- och solvensbedömningen. Riskkontroll är därför hanterat i Solvens II och ger inte något ytterligare utrymme för nationella tillägg genom stabilitetsprincipen. Ett nationellt tillägg till Solvens II, i form av stabilitetsprincipen, innebär stora tillämpningsproblem och rättsosäkerhet. Som angetts inledningsvis är det inte möjligt att av lagtext och motiv utläsa vad ett försäkringsföretag måste göra ytterligare, utöver vad som krävs enligt regler som genomför Solvens II-direktivet och dess kompletterande regler i EU-förordningen, för att uppfylla kraven. Det gäller såväl hur mycket kapital som krävs, hur stor likviditet som krävs och hur risker ska kontrolleras. Att låta Finansinspektionen precisera stabilitetsprincipen genom föreskrifter är inte en framkomlig väg eftersom inte heller inspektionen kan tillföra föreskrifter i frågor som är maximiharmoniserade i EU-rätten. Regeln om stabilitetsprincipen bör därför slopas. 9.2 God försäkringsstandard och information till försäkringstagarna Svensk Försäkring avstyrker att kravet på god försäkringsstandard kvarstår i sin nuvarande lydelse och omfattning. Till skillnad mot vad som anges i förslagen anser Svensk Försäkring att den nuvarande regeln tar sikte även på delar i försäkringsföretagens verksamhet som regleras i Solvens II och att den därför bör begränsas på det sätt som Solvens II-utredningen har föreslagit, dvs. till att tydligt endast gälla behandling av försäkringstagare och andra ersättningsberättigade. I förarbetena till det nuvarande kravet anges bland annat att kravet på god försäkringsstandard i vart fall innebär att anskaffningen av försäkringar och skadereglering ska ske på ett tillfredsställande sätt för direktförsäkringstagare och andra ersättningsberättigade (prop. 1998/99:87 s. 181). Men det sägs där även att det gäller också organisationen och rutinerna i den övriga administrativa och ekonomiska förvaltningen. Som exempel anges bland annat att förvaring och dokumentation avseende försäkringsavtal ska vara betryggande och att systemen för information till försäkringstagare och mottagande av premier ska vara tillförlitliga och säkra. I artikel 258.1 i EU-förordningen anges bland annat att försäkringsföretag ska noggrant och korrekt registrera uppgifter om företagets verksamhet och interna organisation. Vidare anges att de ska slå vakt om informationens säkerhet, integri- 8 (36)

tet och konfidentialitet samt ha en beredskapsplan. Dessutom finns i artikel 260 en bestämmelse om att riktlinjer för tecknande av försäkringar (underwriting) och avsättningar ska inkludera ändamålsenliga skaderegleringsförfaranden. Det finns alltså en uppenbar risk att kravet på god försäkringsstandard överlappar krav som ställs i Solvens II. En sådan ordning är otillfredsställande. Ett företag kan fullt ut ha anpassat sin interna styrning och kontroll enligt de regler som genomför Solvens II-direktivet och som följer av EU-förordningen men alltså ändå riskera en sanktion med stöd av kravet på god försäkringsstandard på grund av en fråga som regleras i Solvens II. Svensk Försäkring hänvisar i övrigt till remissvaret över Solvens II-utredningens förslag, framför allt när det gäller frågan hur långt Finansinspektionens tillsyn ska sträcka sig i frågor som regleras i annan lagstiftning än försäkringsrörelselagen, t.ex. i försäkringsavtalslagen, marknadsföringslagen och distansavtalslagen. 9.3.2 Proportionalitetsprincipens tillämpningsområde Proportionalitetsprincipen är erkänd i svensk rätt sedan lång tid tillbaka. Den ska skydda enskilda intressen mot en ensidig prioritering av det allmännas önskemål vid myndigheters agerande (se SOU 2010:29 s. 181 ff.). En så begränsad tillämpning som föreslagits, dvs. endast för de nya delarna i Solvens II-direktivet, ger en bild av att det endast är för dessa som proportionalitetsprincipen gäller och riskerar att läsas motsatsvis. 10 Tillgångar, skulder och försäkringstekniska avsättningar 10.2.2 Krav på försäkringstekniska avsättningar Svensk Försäkring har självklart inte någon invändning mot kravet att ett försäkringsföretag ska göra avsättningar som motsvarar förväntade åtaganden på grund av försäkringsavtal. Vi avstyrker dock att det i lag införs en sådan bestämmelse som den föreslagna 5 kap. 3 första stycket. Den är svår att förstå i förhållande till andra stycket. Kan tillämpningen av de båda styckena leda till olika utfall, så att ett högre belopp skulle avsättas enligt första än enligt andra stycket, eller omvänt? Andra stycket överensstämmer med Solvens II-direktivets krav på värdet av de försäkringstekniska avsättningarna, så innebörden i första stycket är oklar och bestämmelsen bör tas bort eller åtminstone ges en utformning som närmare anknyter till direktivets. 10.2.3 Aktsam värdering Svensk Försäkring avstyrker den föreslagna utformningen av 5 kap. 4, som tar sin utgångspunkt i nuvarande 5 kap. 6. Den uppvisar egentligen inte några likheter med kraven i Solvens II-direktivet och kan därför medföra tillämpningsproblem, särskilt mot bakgrund av de ytterligare krav som ställs upp i EU-förordningen. 9 (36)

10.2.4 Beräkning av försäkringstekniska avsättningar Vid beräkningen av den bästa skattningen ska försäkringsföretagen enligt direktivet beakta pengarnas tidsvärde (time value of money). I lagtexten återspeglas det i 5 kap. 6 som det förväntade nuvärdet av de framtida kassaflödena. De föreslagna 7 och 8 anger därefter att två justerade räntestrukturer (räntekurvor) kan användas, nämligen en matchningsjusterad riskfri räntestruktur och en volatilitetsjusterad riskfri räntestruktur. I 7 andra stycket anges vidare att man inte får återgå till att använda en riskfri räntestruktur utan matchningsjustering. Utgångspunkten i artikel 77.2 i Solvens II-direktivet är att försäkringsföretag vid beräkningen av det förväntade nuvärdet av de framtida kassaflödena ska använda riskfria räntesatser för relevanta durationer, vilket inte tagits med i lagtexten. För att få en logisk reglering av diskonteringsbestämmelserna bör också denna huvudregel anges, förslagsvis i 6. I förslagen har dessutom bara huvudmetoden för beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna reglerats, dvs. att de försäkringstekniska avsättningarna beräknas som summan av den bästa skattningen och riskmarginalen. Som ett alternativ till den metoden anges i Solvens II-direktivet att avsättningarna i vissa fall kan beräknas utan att de två delarna beräknas var och en för sig. Bestämmelsen i 5 kap. 5 ger inte någon möjlighet till denna alternativa beräkning och det finns inte heller någon annan bestämmelse som öppnar för en annan beräkning än att beräkna den bästa skattningen och riskmarginalen var och en för sig. För ett korrekt genomförande av direktivet bör även den alternativa metoden regleras i lag. Det exempel som ges i motiven till när en sådan alternativ beräkning kan användas är dessutom missvisande. Ett försäkringsföretag behöver inte inneha de finansiella instrument som kan användas för att värdera åtagandet. 10.2.9 Volatilitetsjustering av den riskfria räntestrukturen Svensk Försäkring tillstyrker att det inte införs något särskilt krav på tillstånd för att få använda en volatilitetsjusterad riskfri räntestruktur. Användandet av en volatilitetsjusterad diskonteringsräntekurva är omgärdat av tillräckliga åtgärder avseende såväl intern styrning och kontroll inom företag som avser att tillämpa justeringen som transparens. 10.2.11 Överskottsmedel I remissen föreslås att någon uttrycklig reglering inte ska tas in om att överskottsmedel som finns redovisade i konsolideringsfonden inte ska beaktas i de försäkringstekniska avsättningarna eftersom det inte behövs. Svensk Försäkring är av motsatt uppfattning. Huvudregeln i artikel 78.3 i Solvens II-direktivet är att alla ersättningar till försäkringstagare och ersättningsberättigade, bland annat framtida återbäring, som försäkringsföretag förväntar sig att de kommer att betala ut ska beaktas vid beräkningen av avsättningarna, oavsett om de är garanterade genom avtal eller inte. Det finns dock ett undantag för de ersättningar som omfattas av artikel 91.2. I artikel 91.2 anges att, om nationell lagstiftning medger det, så ska överskottsmedel inte betraktas som försäkrings- eller återförsäkringsskulder i den utsträckning de uppfyller kriterierna i artikel 94.1. För att uppnå den effekt som avses i 10 (36)

remissen och överensstämmelse med förslagen rörande sådana medel i kapitalbasen - måste det alltså i lag medges att försäkringsföretag vid beräkning av försäkringstekniska avsättningar inte ska ta hänsyn till framtida återbäring. 11 Investeringar 11.2 Grundläggande investeringsbestämmelser Artikel 132.2 andra stycket andra meningen i Solvens II-direktivet anger att lokaliseringen av tillgångarna ska vara sådan att deras åtkomst garanteras. I 6 kap. 4 föreslås, som ett genomförande av den bestämmelsen, att tillgångarna ska förvaras så att de är åtkomliga. I författningskommentaren anges att innebörden av artikeln är att tillgångarna ska vara geografiskt lokaliserade så att de är tillgängliga men även förvarade på så sätt att det inte finns några andra legala hinder för deras tillgänglighet. Svensk Försäkring instämmer inte i den vida tolkning som getts uttrycket lokalisering. Vi anser, på samma sätt som i remissvaret över Solvens IIutredningen, att det måste förstås som ett krav på var - geografiskt som tillgångar ska vara lokaliserade. I artikel 134 används samma begrepp, lokalisering, och då uppenbart avseende geografisk lokalisering. Det är dessutom svårt att förstå vad tolkningen i remissen innebär. Vad menas med att en aktie eller en fastighet eller en obligation ska vara förvarad så är den är tillgänglig? Dessutom är rubriken till paragrafen Lokalisering av tillgångar, vilket är förvirrande med hänsyn till innehållet i bestämmelsen och avsikten med den. Till bestämmelsen finns ett bemyndigande att meddela föreskrifter om förvaring av tillgångar. Det anges i författningskommentaren till bemyndigandet i 6 kap. 14 att på så sätt kan artikel 132.2 andra stycket sista meningen genomföras. Den bestämmelsen föreslås dock genomförd genom 6 kap. 4 och av direktivet framkommer inte några andra bestämmelser om förvaring eller lokalisering av tillgångar som behöver genomföras genom föreskrifter från Finansinspektionen. Bemyndigandet bör därför tas bort. 11.3 Särskilda begränsningar för investeringar i vissa tillgångar Bestämmelsen i artikel 132.4 andra stycket om användningen av derivat föreslås genomförd genom 6 kap. 5. Dessutom föreslås ett bemyndigande till Finansinspektionen att meddela ytterligare föreskrifter om användning av derivatinstrument (6 kap. 14 ). I författningskommentaren till bemyndigandet sägs att på detta sätt kan artikel 132.4 andra stycket genomföras. Det finns dock inte några ytterligare bestämmelser i direktivet utöver vad som framgår av 6 kap. 5 och som behöver genomföras genom myndighetsföreskrifter, varför bemyndigandet bör slopas. Vidare tillstyrker Svensk Försäkring det tillägg som gjorts i lagtexten och som möjliggör användning av derivat för att underlätta skuldförvaltningen. 11.4 Tillgångar som svarar mot försäkringstekniska avsättningar Den föreslagna bestämmelsen i 6 kap. 8 andra meningen synes inte stämma överens med bestämmelserna i direktivet. För tillgångar som täcker de ytterligare 11 (36)

avsättningar som krävs för att avtalen inkluderar garanterade förmåner ska, enligt artikel 132.3, artikel 132.4 gälla. Genomförandet bör ansluta närmare till direktivet. De tillgångar som avses i tredje meningen i 6 kap. 8 bör dessutom rätteligen avse de som nämns i första meningen, dvs. tillgångar som motsvarar åtaganden för vilka försäkringstagarna bär placeringsrisken. När det gäller fondförsäkringstillgångar kräver direktivet att de ska placeras så att de så nära som möjligt motsvarar åtagandena. Bestämmelsen i 6 kap. 9 tillåter emellertid inte någon diskrepans. Svensk Försäkring anser att bestämmelsen närmare bör ansluta till direktivet. Bestämmelsen i 6 kap. 10 bör justeras så att det anges att det är tillgångar som motsvarar åtagandena som ska investeras, och inte förmånerna. 12 Kapitalbas 12.3 Indelning och klassificering av kapitalbasen Vid bedömningen av om poster i kapitalbasen uppfyller kriterierna för att väsentligen vara förlustabsorberande och efterställda anges i den engelska lydelsen av direktivet att man ska bedöma kriterierna bland annat vid winding-up. Det har i den svenska lydelsen angetts som vid likvidation, vilket också finns med i den föreslagna lagtexten. Svensk Försäkring är av den uppfattningen att poster som är efterställda vid konkurs också bör bedömas på samma sätt, vilket är den bedömning som har gjorts i motiven. Vidare kan det sättas i fråga om efterställdhet ska gälla i förhållande till alla andra förpliktelser. Det skulle innebära att ett företag endast kan ha en enda efterställd post, vilket inte är avsikten. Av nuvarande 4 kap. 5 (som föreslås betecknad 4 kap. 6 ) framgår att det finns begränsningar för svenska försäkringsföretags upplåning. Svensk Försäkring tillstyrker den föreslagna ändringen men anser att ytterligare ändringar måste göras. Upplåning får endast ske för att effektivisera kapitalförvaltningen eller om det i övrigt är motiverat av försäkringsrörelsen. Dessutom får upplåningen endast vara ringa, om inte Finansinspektionen medger undantag. Svensk Försäkring sätter i fråga om detta är förenligt med Solvens II-reglerna och anser att bestämmelsen bör upphävas eller åtminstone anpassas till EU-reglerna om kapitalbas. Ett sätt att göra det sistnämnda vore att ange att upplåningsförbundet inte gäller för emissioner av instrument som får räknas in i kapitalbasen vid emissionstillfället. Av direktivet och den föreslagna 7 kap. 3 första stycket 2 är det helt klart att förlagslån, under vissa förutsättningar, får ingå i kapitalbasen utan att det ställs upp krav på tillstånd. I artikel 82 i EU-förordningen finns vidare begränsningar för hur stor del av kapitalbasen som får utgöras av vissa poster, där bland annat efterställda skulder ingår. Även EIOPA anser att förhållandet mellan upplåningsbegränsningar och EU-regler som tillåter efterställda skulder i kapitalbasen är motsägelsefullt. I EIOPAs råd den 15 februari 2012 till kommissionen rörande översynen av tjänstepensionsdirektivet (EIOPA-BOS-12/015) anges att the relation between subordinated loans and the prohibition of borrowing is ambiguous. To resolve this ambiguity, the revision of the IORP Directive should make clear that subordinated 12 (36)

loans are allowed, since they can provide additional security. This can be achieved either by explicitly amending the prohibition of borrowing that it does not include a prohibition of subordinated loans or by removing the prohibition of borrowing altogether. Detta uttalande avser visserligen tjänstepensionsinstitut men oförenligheten är enligt Svensk Försäkring densamma. Det svenska nationella upplåningsförbudet har tillkommit i syfte att förhindra att försäkringsrörelse utvecklas till en allmän finansiell affärsrörelse. Vad som får anses omfattas av upplåningsförbudet måste tolkas mot bakgrund av förändringar i försäkringsrörelselagen. Genom Solvens II bekräftas att förlagslån är en vedertagen form för att stärka kapitalbasen i försäkringsrörelse, inte att likna med upplåningsverksamhet i allmän finansiell affärsrörelse. Om nuvarande 4 kap. 5 behålls på det sätt som föreslagits kommer den svenska upplåningsbegränsningen försämra svenska försäkringsföretags möjlighet att stärka kapitalbasen, till skydd för försäkringstagarna, på ett sätt som inte kommer att gälla för försäkringsföretag i andra EU-länder. En uppmjukning av upplåningsbegränsningen bör därför göras. 12.4 Konsolideringsfonden och andra överskottsmedel Svensk Försäkring instämmer i bedömningen att konsolideringsfonden och andra överskottsmedel bör anses som nivå 1-kapital i kapitalbasen. Den föreslagna lagtexten i 7 kap. 10 bör dock justeras eftersom den närmast verkar uppbyggd kring redovisningsbegrepp. Principer för värdering av tillgångar och skulder anges i artikel 75 i Solvens II-direktivet och definierar på så sätt hur solvensbalansräkningen ska ställas upp. Genom att ange att överskottsmedel inte ingår i beräkningen av försäkringstekniska avsättningar, se avsnitt 10.2.11 ovan och artiklarna 78 och 91.2 i direktivet, uppnås syftet med en definition av överskottsmedel som inte anknyter till redovisningen. För att säkerställa överskottsmedlems ställning som nivå 1-kapital bör lagtexten förtydligas. 12.5 Säkerhetsreserven Svensk Försäkring instämmer i bedömningen att säkerhetsreserven ingår i avstämningsreserven som ska klassificeras som nivå 1 i kapitalbasen. Säkerhetsreserven är av vital betydelse som post i kapitalbasen för svenska skadeförsäkringsföretag. Det är dessutom en reserv som är specifikt svensk och den behandlas därför inte närmare i Solvens II-direktivet eller i EU-förordningen. För att göra säkerhetsreservens ställning tydlig bör det i lagtexten anges att den i sin helhet klassificeras som nivå 1. 13 Kapitalkrav 13.1.1 Allmänna bestämmelser I 8 kap. 1 föreslås en bestämmelse om den skyddsnivå som solvenskapitalkravet ska uppnå. Där anges också att den skyddsnivån även ska beaktas vid beräkningen av kapitalkravet för var och en av de risker som ingår i solvenskapitalkravet. Därefter anges i 8 kap. 2 vilka de risker är som minst ska beaktas i solvenskapitalkravet. Solvens II-direktivets krav på vilka försäkringsrisker som ska beaktas i solvenskapitalkravet har i 8 kap. 2 förenklats genom att alla försäkringsrisker 13 (36)

(teckningsrisker vid skadeförsäkring, teckningsrisker vid livförsäkring och teckningsrisker vid sjukförsäkring) har sammanförts till en punkt (försäkringsrisker). Den förenklingen innebär en ändring av solvenskapitalkravet jämfört med direktivet. I standardformeln kalibreras kapitalkravet för var och en av de tre försäkringsriskerna till 99,5 procents sannolikhet för fallissemang. De sammanförs därefter, tillsammans med kapitalkravet för övriga risker, till ett enda primärt solvenskapitalkrav med hjälp av en korrelationsmatris. Vid dessa korrelationer tas bland annat hänsyn till hur de tre olika försäkringsriskerna korrelerar till varandra. Detta tas det inte hänsyn till i remissens förslag. I praktiken bör detta dock inte medföra några problem, i vart fall inte för de som kommer att använda standardformeln eftersom EU-förordningen i detalj reglerar beräkningarna av solvenskapitalkravet. Däremot skulle det kunna vara av praktisk betydelse för försäkringsföretag som använder en intern modell för att beräkna solvenskapitalkravet. Det riskerar även att påverka hur ett försäkringsföretag kan strukturera en partiell intern modell och Finansinspektionens möjlighet att kräva övergångsplan vid en ansökan om att använda en intern modell, se vidare nedan. 13.1.5 Durationsbaserad aktiekursrisk Svensk Försäkring instämmer i bedömningen att den durationsbaserade aktiekursrisken bör utnyttjas. 13.1.6 Kapitalkrav för operativ risk Kapitalkravet för operativ risk ska enligt Solvens II-direktivet avspegla de operativa risker som inte redan har beaktats i övriga riskmoduler. Dessutom ska det enligt artikel 101.4 andra stycket inte omfatta risker till följd av strategiska beslut och renommérisker, men däremot rättliga risker. Kapitalkravet för operativa risker är schablonmässigt beräknat. Det kan därför ifrågasättas om det är korrekt att i lagtexten ange att kapitalkravet ska beräknas med beaktande av sådana operativa risker som försäkringsföretaget är utsatt för. 13.1.7 Justeringsbelopp Justering kan enligt 8 kap. 10 göras i solvenskapitalkravet p.g.a. att ett försäkringsföretags uppskjutna skatter minskar. Justeringen är en minskning av solvenskapitalkravet för att ta hänsyn till att ett försäkringsföretags skattesituation kan förändras, om de chocker som solvenskapitalkravet är uppbyggt på skulle realiseras under det kommande året och företaget följaktligen skulle få en förlust. En befintlig skatteskuld skulle i sådana fall kunna minska, vilket minskningsbelopp då minskar solvenskapitalkravet. Justering kan emellertid, enligt artikel 207 i EU-förordningen, i vissa fall göras även för det fall att de förluster som solvenskapitalkravet motsvarar skulle öka en skattefordran. Det bör därför beaktas att även en sådan situation kan minska solvenskapitalkravet. 14 (36)

13.1.8 Förenklingar av standardformeln Svensk Försäkring konstaterar att motiven inte stämmer överens med lagtexten i 8 kap. 11. I motiven anges att det ska krävas tillstånd från Finansinspektionen för att få göra förenklade beräkningar av standardformeln medan något sådant tillstånd inte krävs i lagtexten. Svensk Försäkring tillstyrker att tillstånd från Finansinspektionen inte ska krävas, vilket också stämmer överens med Solvens IIdirektivet som inte kräver myndighetstillstånd. I EU-förordningen anges i stället vilka kriterier som ska vara uppfyllda för att ett försäkringsföretag ska få använda förenklade beräkningar och också vilka dessa förenklingar är, se artiklarna 88 112. 13.2.1 Allmänna bestämmelser om minimikapitalkravet Enligt artikel 129.2 i Solvens II-direktivet ska minimikapitalkravet beräknas på angivna variabler, eller på en delmängd av dessa. Den föreslagna lagtexten i 8 kap. 13 anger att minimikapitalkravet ska beräknas på alla variabler. De facto är avsikten att använda endast vissa variabler, se artiklarna 248 252 i EUförordningen. För att inte den svenska regleringen ska ställa högre krav än EUrätten bör det av lagtexten framgå att inte alla variabler behöver användas. 13.3 Garantibelopp I 8 kap. 18 föreslås ett särskilt garantibelopp för captivebolag som meddelar återförsäkring. Motsvarande bestämmelse i direktivet avser captivebolag för återförsäkring. Den svenska bestämmelsen har fått en vidare innebörd än direktivets genom att den gäller för alla captivebolag som meddelar återförsäkring och inte endast för captivebolag som bara meddelar återförsäkring, jfr den föreslagna definitionen i 1 kap. 12. Beträffande försäkringsföretag som bedriver både liv- och skadeförsäkring så har 8 kap. 19 fått en vidare tillämpning än artikel 129.d.iv. Direktivets krav på att blandade försäkringsföretag ska ha ett garantibelopp som utgör summan av beloppen i leden i och ii, gäller för försäkringsföretag som avses i artikel 73.5. De försäkringsföretag som avses i 73.5 är sådana som före vissa tidpunkter bedrev livoch skadeförsäkringsverksamhet och gäller inte de som enligt artikel 73.2 kan auktoriseras att samtidigt driva livförsäkringsverksamhet och sjuk- och olycksfallsverksamhet. 14 Interna modeller 14.1.1 Krav på tillstånd Svensk Försäkring avstyrker att möjligheten till förhandsgranskning slopas. Att ansöka om och få tillstånd till att använda en intern modell för att beräkna solvenskapitalkravet är en omfattande process som dessutom kräver omfattande dokumentation. Möjligheten att få en förhandsgranskning har underlättat processen för försäkringsföretagen. Att de nya reglerna med möjlighet att ansöka om och få tillstånd till att använda en modell nu genomförs förtar inte det positiva med 15 (36)

förhandsgranskning. Svensk Försäkring anser inte att EIOPAs riktlinjer, om sådana beslutas, skulle vara tillräckliga. 9 kap. 1 andra stycket hänvisar till bestämmelser i 8 kap. Hänvisningarna till 8 kap. 6 och 7 bör slopas. Det finns inget i Solvens II-direktivet som föreskriver att solvenskapitalkravet beräknat med en intern modell ska beräknas genom en justerad sammanläggning av kapitalkraven för de angivna riskerna, vilket är strukturen för standardformeln. Inte heller 7 är tillämplig för företag som ansöker om att få använda en intern modell. 14.2.1 Särskilda bestämmelser för att använda en partiell intern modell I 9 kap. 3 första stycket 1 anges att en partiell intern modell kan användas för att beräkna en eller flera av de risker som ingår i det primära solvenskapitalkravet enligt 8 kap. 6. Det bör göras tydligt att en partiell intern modell även kan användas för att beräkna solvenskapitalkravet för var och en av de tre försäkringsriskerna (för liv-, skade- och sjukförsäkringsrisker), se synpunkter ovan till avsnitt 13.1.1 om förenklingen i lagtexten av de tre riskerna. 14.2.2 Övergångsplan för en utvidgad partiell intern modell Enligt artikel 113.2 i Solvens II-direktivet får tillsynsmyndigheten begära en övergångsplan om en partiell intern modell endast täcker vissa submoduler i en specifik riskmodul (t.ex. endast dödsfallsrisken i livförsäkringsmodulen) eller en specifik riskmodul men endast vissa affärsenheter (t.ex. livförsäkringsmodulen för endast delar av företaget), eller delar av båda. Den föreslagna bestämmelsen i 9 kap. 5 ger Finansinspektionen större möjlighet att begära en övergångsplan än vad direktivet ger utrymme för. Orsaken är dels vad som har angetts ovan till avsnitt 13.1.1 om att de tre försäkringsriskerna i lagtexten har sammanförts till en, dels att bestämmelsen inte begränsats till submoduler (eller undergrupper av risker), dels att den inte begränsats till att endast gälla om delar av verksamheten omfattas. Lagtexten bör därför begränsas så att den stämmer överens med direktivet. Dessutom bör bestämmelsen för att överensstämma med direktivet gälla också vid ett försäkringsföretags initiala ansökan om att använda en partiell intern modell för att beräkna solvenskapitalkravet och inte endast vid en utvidgning. 14.3.1 Godkännande av styrdokument för ändring av en intern modell Den föreslagna 9 kap. 6 anger att ett företags styrdokument avseende ändring av en intern modell ska innehålla en förteckning över möjliga större och mindre ändringar. Artikel 115 andra stycket i Solvens II-direktivet innebär dock att styrdokumentet ska innehålla en specifikation över sådana ändringar. Svensk Försäkring menar att det är för omfattande att kräva en förteckning. En specifikation kan göras på annat sätt än genom en förteckning av större och mindre ändringar i modellen. Exempelvis kan försäkringsföretaget kategorisera ändringar genom vilken effekt de kan ha på beräknade kapitalkrav, totalt eller per riskkategori. Ändringar kan också klassificeras med mer generella termer vilket gör att en förteckning inte alltid är möjlig att upprätta. Det torde inte på förhand vara möjligt att försöka förutse alla möjliga ändringar i en modell. Med en lydelse som stämmer bättre överens med direktivet undanröjs sådana problem. 16 (36)

I den angivna bestämmelsen bör det också preciseras att det är försäkringsföretagets styrdokument för ändring av modellen som ska godkännas av Finansinspektionen eftersom bestämmelsen annars kan förstås som att den avser företagets samtliga styrdokument, vilket inte kan vara avsikten. 14.3.2 Ändring av en intern modell och riktlinjer Det bör i 9 kap. 7 göras klart att företaget även kan göra större ändringar av en intern modell, även om det kräver tillstånd från Finansinspektionen. 14.3.4 Krav på användning Enligt förslaget i 9 kap. 9 ansvarar styrelsen för att säkerställa att utformning och användning av en intern modell är ändamålsenlig och ger ett tillfredsställande uttryck för riskprofilen. Det här är en uppgift där det kan sättas i fråga om det inte är ett sådant operativt ansvar som bör kunna åligga den verkställande direktören istället för styrelsen, se nedan om uttrycket förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan. Det måste i vart fall vara möjligt för styrelsen att delegera uppgiften att säkerställa en intern modells ändamålsenlighet och lämplighet med hänsyn till riskprofilen. Styrelsen kan i just denna fråga inte förväntas vara mer operativ än normalt. 14.3.7 Beräkning av en intern modell I 9 kap. 1 andra stycket anges att 8 kap. 1 gäller också när solvenskapitalkravet beräknas med en intern modell. Mot den bakgrunden anser Svensk Försäkring att 9 kap. 15 inte tillför något och bör slopas. Om den ändå behålls föreslår Svensk Försäkring att bestämmelsen ändras så att det är tydligt att det är kalibrering av modellen som behandlas. Det är svårt att av lagtexten, som använder uttrycket beräkna en intern modell (i rubriken beräkning av en intern modell), förstå att den handlar om kalibrering av modellen. 14.3.8 Resultatanalys 9 kap. 16 andra stycket första meningen återspeglar inte fullt ut artikel 123 andra stycket första meningen och bör därför ändras. Bestämmelsen i direktivet anger att försäkringsföretag ska visa hur den kategorisering de valt i sin interna modell förklarar orsaker och källor till vinster och förluster. 15 Företagsstyrning 15.1 Styrelsens ansvar Det i Solvens II-direktivet använda uttrycket förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet är inte helt enkelt att överföra till svensk associationsrätts bolagsorgan. I förslagen anges att det i vissa fall ska avse styrelse och i vissa fall styrelsen och VD. I motiven hänvisas till Finansinspektionens remissvar över Solvens II-utredningen, där inspektionen hävdat att begreppet i vissa fall kan omfatta både styrelse och 17 (36)

den verkställande direktören. Det nu remitterade förslaget bygger på Finansinspektionens bedömning. Inspektionen har dock i sitt remissvar föreslagit att begreppet bör tolkas på ett mer nyanserat sätt (än Solvens II-utredningen föreslagit, dvs. enbart som styrelsen) och det skulle innebära att begreppet i vissa fall kan omfatta både styrelsen och den verkställande direktören, medan det i andra situationer kan avse enbart styrelsen eller den verkställande direktören. Svensk Försäkring delar Finansinspektionens tidigare framförda uppfattning om att det behövs en nyanserad bedömning och att därför det nämnda organet i vissa fall även kan avse endast den verkställande direktören. För det talar även det som också sägs i motiven om att vissa av de frågor som organet ska involveras i får anses falla inom den löpande förvaltningen, som verkställande direktören ansvarar för. Det bör rätteligen i de fallen vara just den verkställande direktören som ges det ansvaret och inte denne och styrelsen. Det måste här också beaktas att tolkningen av uttrycket förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet inte endast får betydelse för genomförandet av Solvens II-direktivet utan även för tillämpning av EU-förordningen, genomförandeakter och riktlinjer från EIOPA. Svensk Försäkring instämmer i uttalandena i motiven att det är möjligt för styrelsen att delegera uppgifter till andra även om det i lagtexten anges att det är styrelsen som ansvarar för uppgiften. Någon ändring i allmänna associationsrättsliga principer bör inte göras i detta avseende. Om det i något fall anses att styrelsen inte kan delegera uppgifter bör det anges i lag. 15.2 Företagsstyrningssystem Enligt Solvens II-direktivet ska ett försäkringsföretag till tillsynsmyndigheten anmäla vilka personer som leder verksamheten eller ansvarar för centrala funktioner. Försäkringsföretaget har dock en skyldighet att säkerställa att också alla personer som utför centrala funktioner uppfyller krav på lämplighet. När det gäller centrala funktioner används i lagtexten varierande uttryckssätt för att beskriva personers roller. Enligt de föreslagna bestämmelserna i 10 kap. 5 ska företaget se till att den som innehar en central funktion är lämplig och att ändringar av den som ansvarar för en central funktion anmäls till Finansinspektionen. Enligt den föreslagna 10 kap. 17 ska styrelsen utse den som svarar för internrevisonsfunktionen. Av författningskommentaren framgår att svarar för betyder den mest centrala företrädaren. Av bestämmelserna i 10 kap. 5 och 17 framgår alltså att de som innehar en internrevisionsfunktion ska vara lämpliga, den som svarar för internrevisionsfunktionen ska utses av styrelsen och den som ansvarar för internrevisionsfunktionen ska anmälas till Finansinspektionen. När det sedan gäller den föreslagna bestämmelsen i 10 kap. 18 ska den som utför uppgifter i aktuariefunktionen ha vissa egenskaper och erfarenheter. Bestämmelserna i 10 kap. 5 och 18 innebär således att de som innehar aktuariefunktionen ska vara lämpliga, de som utför uppgifter i aktuariefunktionen ska ha vissa egenskaper och erfarenheter och de som ansvarar för aktuariefunktionen ska anmälas till Finansinspektionen. Frågan är om det är nödvändigt att i de ovan nämnda bestämmelserna använda fyra olika begrepp. Om avsikten inte är att dela in medarbetarna i aktuariefunkt- 18 (36)

ionen och internrevisionsfunktionen i tre skikt så bör endast två begrepp användas för att beskriva vilka personer som avses. Det bör vidare förtydligas vilket ansvar ett försäkringsföretag har vad gäller lämpligheten hos de styrelseledamöter som utses av annan än stämman och hur företaget ska kunna axla det ansvaret. Det gäller framför allt de styrelserepresentanter som utses enligt lagen om styrelserepresentation för de privatanställda. Ett försäkringsföretag har inte någon möjlighet att motsätta sig en person som har utsetts av en arbetstagarorganisation. Det måste beaktas i den vidare beredningen. Samma problem kan uppstå även i andra fall när annan än stämman enligt bolagsordningen har rätt att utse styrelseledamöter. Svensk Försäkring vill här vidare peka på de förslag om begränsningar i möjligheten att begära att personer ska visa upp utdrag ur belastningsregistret som har föreslagits av Utredningen om registerutdrag i arbetslivet, SOU 2014:48. En sådan begränsning skulle självfallet påverka försäkringsföretagens möjligheter att göra en lämplighetsprövning av anställda och arbetssökande. Slutligen avstyrker Svensk Försäkring den utvidgning som har gjorts i sanktionsbestämmelserna, i 18 kap. 12, och som innebär att Finansinspektionen ska återkalla tillståndet att driva försäkringsrörelse om en person som ansvarar för en central funktion inte uppfyller lämplighetskraven och personen inte har bytts ut efter anmärkning från Finansinspektionen. Att återkalla tillståndet är den yttersta sanktion inspektionen kan tillgripa och bör reserveras för allvarliga fall. De personer som avses i den föreslagna utvidgningen är de som svarar för någon av funktionerna för riskhantering, för regelefterlevnad, för internrevision eller för aktuariefunktionen. Att tillgripa en så allvarlig sanktion om en av dessa personer anses olämplig är inte ett proportionellt ingripande. En lämpligare sanktion är det alternativ som anges i andra stycket i bestämmelsen, nämligen att besluta att personen inte längre får kvarstå i sin befattning. Finansinspektionens sanktionsmöjligheter vid olämplighet hos personer som ansvarar för centrala funktioner bör begränsas till just detta och den sanktionsmöjligheten bör gälla endast om företaget inte efter anmärkning från inspektionen har bytt ut personen. 15.3 Styrdokument Svensk Försäkring avstyrker förslagen att behålla nationella krav på försäkringstekniska riktlinjer och försäkringstekniskt beräkningsunderlag, med ett undantag. I motiven anges att nuvarande krav på försäkringstekniska riktlinjer behöver justeras utan att det berörs vilka justeringar som behöver göras. I stället föreslås en bestämmelse om att ett försäkringsföretag ska upprätta och följa försäkringstekniska riktlinjer och ett bemyndigande att meddela föreskrifter om innehållet i försäkringstekniska riktlinjer. De nuvarande kraven i 8 kap. 1 försäkringsrörelselagen innebär att ett försäkringsföretag ska ha försäkringstekniska riktlinjer som innehåller principerna för hur 1. premier bestäms, 2. försäkringstekniska avsättningar beräknas, 3. försäkringar återköps och belånas, 4. återbäring till försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade fördelas, 5. återförsäkring avges och tas emot, och 19 (36)

6. soliditeten ska tillgodoses. Av prop. 1998/99:87 s. 234 ff och 407 f framgår tydligt att nuvarande försäkringstekniska riktlinjer har som syfte att vara interna regler för beräkning, styrning och kontroll. Samtliga punkter, förutom punkten 4, ligger uppenbart inom ramen för vad Solvens II kräver i form av interna riktlinjer i ett försäkringsföretag. Att kräva ytterligare riktlinjer i dessa frågor innebär inte endast avsteg från Solvens II utan även betydande helt onödig administration för försäkringsföretagen som riskerar skapa otydlighet i de interna styrdokumenten. Beträffande punkten 4 i nuvarande bestämmelse anser Svensk Försäkring att den, och endast den, kan föranleda en nationell komplettering till de riktlinjer som krävs enligt Solvens II. Det bör klargöras i lagtexten. Av artikel 44 i solvens II-direktivet framgår att ett försäkringsföretag ska ha styrdokument för bland annat tecknande av försäkringar (underwriting), för avsättningar och för återförsäkring eller andra riskreduceringstekniker, vilket krav föreslås genomfört genom 10 kap. 7. Artikel 259 i EU-förordningen kräver vidare att ett försäkringsföretag ska ha styrdokument som tillser att bland annat godkända risktoleransnivåer definieras och kategoriseras för varje typ av risk. I EIOPAs riktlinjer om företagsstyrningssystem (som gäller under förberedelserna för Solvens II) anges i riktlinje 16 bland annat att de nationella myndigheterna, i enlighet med artikel 44 i Solvens II-direktivet bör säkerställa att försäkringsföretaget har ett styrdokument för riskhantering som åtminstone definierar riskkategorier och metoder för att mäta riskerna, beskriver hur företaget hanterar varje relevant riskkategori, riskområde, och varje möjlig aggregering av risker samt fastställer risktoleransgränser inom alla relevanta riskkategorier i enlighet med företagets samlade riskaptit. När det gäller riktlinjer för underwriting och reservsättning finns bland annat ytterligare krav på innehåll i artiklarna 260 och 267 och indirekt i artikel 272 i EUförordningen samt i EIOPAs riktlinje 18 i riktlinjer för företagsstyrning för förberedelse inför Solvens II. För riktlinjer om avgiven återförsäkring finns ytterligare krav på innehåll i artikel 260 och indirekt i artikel 272 i EU-förordningen samt i EIOPAs riktlinje 21 i riktlinjer om företagsstyrning för förberedelse för Solvens II. Samtliga krav i nuvarande 8 kap. 1 punkterna 1, 2, 3 och 5 är sålunda redan täckta och får därför inte kompletteras genom nationella krav. Beträffande kravet i 8 kap. 1 punkten 6 försäkringsrörelselagen, om hur soliditeten ska tillgodoses, täcks även det fullt ut av Solvens II. Av EIOPAs riktlinje 31 i riktlinjer om företagsstyrning för förberedelse för Solvens II framgår bland annat att försäkringsföretag i enlighet med artikel 41 i direktivet ska ha styrdokument för finansiering med visst innehåll. Kvar är då kravet i 8 kap. 1 punkten 4 försäkringsrörelselagen om riktlinjer för hur återbäring till försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade ska fördelas. Det är en fråga som delvis men inte fullt ut täcks av Solvens II. Exempelvis torde det i riktlinjer för underwriting behöva bestämmas vilka former av återbäring som ska användas vid tecknande av försäkringar, i riktlinjer för reservsättning måste det regleras hur avsättningar för återbäring ska beräknas och i riktlinjer för finansiering måste det regleras hur återbäring ska hanteras. Svensk Försäkring anser dock att viss del av återbäringshanteringen kan regleras i ett nationellt tillägg till de styr- 20 (36)