Rörelsereglering för försäkring och tjänstepension, SOU 2011:68; Fi2011:4348

Transkript

1 Finansdepartementet STOCKHOLM Yttrande Stockholm Rörelsereglering för försäkring och tjänstepension, SOU 2011:68; Fi2011:4348 Sammanfattning Solvens II Utredningens förslag till genomförande av Solvens II-direktivet är i huvudsak väl utformade. Svensk Försäkring anser det särskilt värdefullt att utredningen tydligt klargjort att konsolideringsfonden ingår i kapitalbasen som nivå 1-kapital. Reglerna om försäkringsgrupper är dock svårgenomträngliga och riskerar att leda till tillämpningsproblem. Visserligen är också direktivets krav svåra att ta till sig, men den föreslagna lagtexten klargör inte i tillräcklig utsträckning vad som ska gälla. Svensk Försäkring avstyrker förslaget om undergrupper. Utredningens förslag tyder på en misstro mot den nya europeiska tillsynsstrukturen, både den som skapats genom EIOPA och den nya försäkringsgruppstillsynen i Solvens II-direktivet. Det är för tidigt att dra några slutsatser av hur den kommer att fungera. Svensk Försäkring tillstyrker den regleringsteknik som utredningen föreslår med en kombination av lag, förordning och föreskrifter från Finansinspektionen, men den får inte fördröja försäkringsföretagens möjligheter att anpassa sig i tid. Det finns en risk att den samlade regleringen dröjer och att tiden för att göra de nödvändiga anpassningarna blir orimligt kort. Tjänstepensionsverksamhet Svensk Försäkring tillstyrker att det införs en ny lag baserad på tjänstepensionsdirektivet och att optionen i artikel 4 i direktivet inte längre tillämpas för försäkringsföretagens tjänstepensionsverksamhet. En förutsättning är emellertid att det också i framtiden ska vara möjligt för ett försäkringsföretag att meddela tjänstepensionsförsäkringar. Hittills har tjänstepensionsförsäkringar ansetts som en form av försäkring som har reglerats som försäkring i allmänhet och företag som har levererat tjänstepensionsförsäkring har ansetts som försäkringsföretag. Förslagen innebär ett avsteg från Box 24043, Stockholm Karlavägen 108 Tel En del av Svensk Försäkring i samverkan

2 den etablerade grundsynen men utredningen har avstått från att analysera de principiella förutsättningarna för detta. Förslagen försöker upprätthålla neutralitet i regleringen genom så lite ändringar som möjligt jämfört med den nuvarande försäkringsregleringen. Det riskerar dock leda till effekter som inte har belysts i betänkandet. Ytterligare överväganden behövs när det gäller delar av den nya föreslagna lagen. Svensk Försäkring instämmer i utredningens bedömning att de tekniska möjligheterna till uppdelning av ett försäkringsföretags verksamhet finns. Den bild utredningen målar upp när det gäller förutsättningarna för renodling är emellertid allt för enkel. För vissa försäkringsföretag kan en renodling rent av vara omöjlig. Svensk Försäkring avstyrker i delar den föreslagna övergångsregleringen. Övergångstiden bör vara längre och ge större möjligheter för försäkringsföretag att driva verksamhet under oförändrade förutsättningar. Den europeiska tjänstepensionsregleringen är under översyn och det går därför inte att under den korta tid som föreslås överblicka konsekvenserna av att övergå till tjänstepensionsregleringen. Mindre försäkringsföretag Svensk Försäkring tillstyrker att försäkringsföretag som inte omfattas av Solvens II-direktivet regleras genom särskilda anpassade regler samt att de allra minsta försäkringsföretagen inte regleras alls och att de inte ska stå under tillsyn. Kombinationen av utredningens förslag till bestämmelser om skuldtäckning och bestämmelser om kapitalkrav innebär att de mindre försäkringsföretagen måste ha kapital uppgående till två gånger kapitalkravet. Det är ett orimligt krav och avstyrks. Det är i övrigt inte möjligt att bedöma om utredningens förslag till kapitalkrav är rimliga. Allmänt Utredningen föreslår att en stor del av detaljerna i Solvens II-direktivet ska genomföras antingen genom en förordning eller genom föreskrifter från Finansinspektionen. Svensk Försäkring delar utredningens bedömning i den delen. Ett av syftena med Solvens II är att få till stånd harmoniserade regler inom EU. Det är därför av vikt att detta beaktas också i en förordning och i föreskrifter från Finansinspektionen. De föreslagna bemyndigandena bör därför inte kunna användas för regler som går utöver det som krävs för att genomföra direktivet. Svensk Försäkring utgår från att regeringen remitterar ett eventuellt förslag till förordning om en sådan övervägs. Svensk Försäkring vill samtidigt peka på försäkringsföretagens behov av att den samlade regleringen så snart som möjligt får sin slutliga utformning. Den valda regleringstekniken får inte medföra att den fulla bilden av regleringen onödigt fördröjs. Tiden för att göra de anpassningar som krävs blir annars orimligt kort. Den kommande regleringsmiljön blir komplex, med bindande svenska regler på flera nivåer och bindande europeiska regler. Till det kommer riktlinjer från EIOPA som Finansinspektionen och försäkringsföretagen enligt EIOPA-förordningen måste efterleva enligt principen följ eller förklara. Detaljeringsgraden i hela det komplexa 2 (47)

3 regelverket verkar dessutom bli på en nivå som är främmande för svensk rättstradition. Det gör det än mer angeläget att det inte sker fördröjningar i den svenska regleringen. När det sedan gäller förslagen om tjänstepensionsverksamhet innebär de en förändrad inriktning på hur den ska regleras. Hittills har tjänstepensionsförsäkringar ansetts som en form av försäkring och som därför har reglerats som försäkring i allmänhet. Vidare har företag som levererar tjänstepensionsförsäkring ansetts som försäkringsföretag. Förslagen innebär ett avsteg från den etablerade grundsynen men utredningen har avstått från att analysera de principiella förutsättningarna för detta. Utredningen försöker upprätthålla neutralitet i regleringen genom att med så lite ändringar som möjligt överföra försäkringsregler och principer på den nya formen av företag. Det är lätt att förstå varför utredningen har en sådan utgångspunkt. Risken är dock att den ansatsen får effekter som inte har belysts i betänkandet. Svensk Försäkring pekar i det följande på några sådana effekter, men tiden har tyvärr inte räckt till för att överväga alla konsekvenser. Ytterligare överväganden behövs av delar av den föreslagna nya lagen. Vissa av förslagen kan påverka de frågor som den pågående Livförsäkringsutredningen överväger. Flytträtt mellan försäkringsföretag och tjänstepensionsföretag är exempel på en sådan fråga och där utredningen nu inte lämnat några förslag. Svensk Försäkring utgår från att det i det fortsatta arbetet beaktas att likartade produkter kan komma att meddelas av två olika typer av institut. Svensk Försäkring lämnar i det följande kommentarer enligt den indelning som finns i betänkandet och i samband med det lämnas även kommentarer om relevanta paragrafer i förslaget. Synpunkter på enskilda avsnitt 5 Principiella lagtekniska utgångspunkter Proportionalitetsprincipen Svensk Försäkring instämmer i den valda linjen att proportionalitetsprincipen införs endast som en portalbestämmelse om proportionalitet vid tillämpning av reglerna. Solvens II-regleringen innebär en harmonisering inom EU av regler och av tillsyn. Mot den bakgrunden måste också bedömningar av i vilka fall proportionalitetsprincipen motiverar en enklare väg att uppnå kraven göras likartade i olika länder. Bedömningen av riskernas art, omfattning och komplexitet i ett företag bör alltså inte göras endast från ett svenskt perspektiv utan den bör göras från ett europeiskt perspektiv. Det är inte säkert att risker som kan anses som komplexa vid en jämförelse på endast den svenska marknaden skulle anses som komplexa på andra marknader. 6 Tillämpningsområdet 6.1 Tjänstepensionsverksamhet Svensk Försäkring tillstyrker att det införs en ny lag baserad på tjänstepensionsdirektivet och att optionen i artikel 4 i direktivet inte längre tillämpas för försäk- 3 (47)

4 ringsföretagens tjänstepensionsverksamhet (jfr dock nedan om övergångsbestämmelser). En förutsättning är emellertid att det också i framtiden ska vara möjligt för ett försäkringsföretag att meddela tjänstepensionsförsäkringar. 6.3 Undantag beroende på storlek Svensk Försäkring tillstyrker att försäkringsföretag som inte omfattas av Solvens II-direktivet regleras genom särskilda anpassade regler. Svensk Försäkring tillstyrker dessutom att de allra minsta försäkringsföretagen inte regleras alls och att de inte ska stå under tillsyn. 8 Investeringar Grundläggande principer för samtliga tillgångar Svensk Försäkring anser att det finns anledning att närmare överväga vad förslagen om grundläggande principer för samtliga tillgångar innebär. Beroende på hur kraven ska tolkas kan de vara mer eller mindre möjliga att leva upp till. Investeringar ska exempelvis göras så att företaget kan säkerställa lönsamhet i portföljen som helhet. De flesta kan nog instämma i att även en person med god kunskap och skicklighet under den senaste finansiella turbulensen kan ha haft problem att uppnå lönsamhet. Ett annat krav är att företaget ska säkerställa säkerhet i portföljen som helhet, vilket också kan vara svårt att uppnå i alla lägen. Även kombinationen av kraven, dvs. att placera både säkert och lönsamt, kan medföra betydande svårigheter. Svensk Försäkring vänder sig inte emot principerna bakom kraven som sådana, men det måste självklart vara så att bedömningen huruvida man lever upp till dem eller inte, inte kan göras i efterhand med facit på hand. Bedömningen bör snarare utgå från det tillfälle när investeringsriktlinjer beslutades och när investeringarna gjordes och dessutom ses över en relevant tidsperiod. En annan tolkning är inte möjlig. När det sedan gäller kravet att investeringar ska förvaras på ett sätt som säkerställer att tillgången är tillgänglig för försäkringsföretaget anser Svensk Försäkring att förslaget går utöver vad direktivet föreskriver. Svensk Försäkring anser att direktivets krav handlar om var investeringar geografiskt ska vara lokaliserade. Direktivet anger att tillgångarnas lokalisering (på engelska localisation) ska vara sådan att deras åtkomst garanteras. Även i artikel 134 används i den engelska versionen samma term (localised) med då uppenbart som ett utryck för geografisk lokalisering. Även i aktuell bestämmelse bör det vara den geografiska lokaliseringen som regleras. Dessutom är innebörden av det föreslagna kravet oklar. Det skulle kunna tolkas som ett krav på exempelvis likviditet, vilket uppenbart inte är avsikten med direktivets bestämmelse. En annan möjlig tolkning är att ett försäkringsföretag endast kan investera i tillgångar som försäkringsföretaget fysiskt kan förvara, vilket inte är ett rimligt krav. 4 (47)

5 8.3.3 Principer för tillgångar som motsvarar försäkringstekniska avsättningar I motiven anges försäkringsföretagets Egna risk- och solvensbedömning som exempel på information om målet med investeringen. Någon relevans i det här sammanhanget kan knappast den bedömningen ha. 9 Kapitalkrav Allmänna bestämmelser Den föreslagna skyddsnivån har i motiven och i 8 kap. 2 och 23 uttryckts som att företaget om ett år ska kunna infria sina framtida åtaganden. Svensk Försäkring anser att orden inom eller under bättre uttrycker det krav som gäller enligt direktivet, jfr hur det uttrycks i avsnittet om minimikapitalkravet, Justering av kapitalkrav för aktierisk Svensk Försäkring instämmer i att en övergripande bestämmelse bör införas om justering av kapitalkravet för aktierisk, kombinerat med ett bemyndigande att meddela ytterligare föreskrifter. Det kan dock noteras att något sådant bemyndigande inte återfinns i lagtexten Allmänna bestämmelser Den justering som ska göras för att minimikapitalkravet ska ligga inom intervallet 25 till 45 procent av solvenskapitalkravet har fått en olycklig utformning. Det uttrycks i förslaget som att minimikapitalkravet ska justeras till ett belopp som ligger mellan 25 och 45 procent av företagets senaste rapporterade solvenskapitalkrav. I själva verket bör ett minimikapitalkrav som ligger under 25 procent höjas till 25 procent och ett minimikapitalkrav som ligger över 45 procent bör sänkas till 45 procent. 9.5 Övergångsregler Svensk Försäkring tillstyrker i huvudsak den föreslagna övergångsregeln. Det kan dock sättas i fråga om avsikten med direktivets övergångsbestämmelse är att också nu gällande krav på sammansättningen av kapitalbasen ska gälla under övergångstiden. Sammansättningen av kapitalbasen kan vara ett skäl till att ett försäkringsföretag inte uppfyller kraven på minimikapitalkravet under det första året med Solvens II. Möjligheten att uppnå en medräkningsbar kapitalbas enligt Solvens II kan försvåras om företaget är begränsat av att det under åtgärdsperioden (dvs. det första året) måste se till att det efterlever de krav som gäller för närvarande. Det kravet bör därför inte gälla. Försäkringsföretagens rapporteringsbörda kommer att bli omfattande när Solvens II-reglerna ska börja tillämpas. Svensk Försäkring utgår från att den föreslagna övergångsbestämmelsen inte kommer medföra ett krav på dubbelrapportering under år 2014, dvs. dels en rapportering för att Finansinspektionen ska kunna kontrollera att de nya kraven uppfylls, dels en för att inspektionen ska kunna kontrollera de nu gällande kraven. Den rapporteringsbörda som följer av de nya reglerna är så stor att en ökning endast bör krävas vid starkt vägande skäl, vilket inte föreligger i detta fall. Vid behov kan Finansinspektionen inhämta de ytterligare uppgifter som krävs från ett berört försäkringsföretag. 5 (47)

6 10 Interna modeller Inledning Beskrivningarna av när en intern modell får användas är missvisande eftersom de verkar begränsa användningen. En intern modell kan inte endast användas om den egna riskprofilen avviker från standardformeln eller om standardformeln av annan anledning inte är lämplig. För att få tillstånd att använda en intern modell för att beräkna solvenskapitalkravet ska ett företag kunna visa att det uppfyller de fastlagda kraven för interna modeller. Finansinspektionen ska inte göra en bedömning av om det är lämpligare att beräkna solvenskapitalkravet med en intern modell Statistisk kvalitet När ett försäkringsföretag ska värdera åtagandena till försäkringstagarna ska det enligt artikel 78.3 beakta alla betalningar som man förväntas göra till försäkringstagarna oavsett om betalningarna är garanterade eller inte, förutom om dessa betalningar är att hänföra till artikel Artikel 91.2 behandlar vissa överskottsmedel som inte ska anses som åtaganden till försäkringstagarna. Utredningen föreslår att bland annat konsolideringsfonden ska anses som sådana överskottsmedel. För svenskt vidkommande innebär det att kassaflöden som avser framtida förväntad allokerad återbäring inte ska beaktas när ett försäkringsföretag värderar sina åtaganden. När det gäller interna modeller anger utredningen emellertid att bestämmelsen i artikel om att försäkringsföretagen i sina interna modeller ska beakta alla ersättningar till försäkringstagare som de förväntar sig att utbetala, oavsett om de är garanterade genom avtal eller ej bör tas in i lag för att markera den skillnad som finns i direktivet när det gäller företagens behandling av ersättningar till försäkringstagare som inte är garanterade genom avtal. Svensk Försäkring instämmer inte i detta. Svensk Försäkring konstaterar att bestämmelserna om värderingen av de försäkringstekniska avsättningarna, bland andra artikel 78.3, och bestämmelserna om kapitalbasen, bland andra artikel 91.2, gäller oavsett om företaget beräknar sitt kapitalkrav enligt standardformeln eller med en intern modell. Varken företag som beräknar sitt kapitalkrav enligt standardformeln eller de som beräknar kapitalkravet med en intern modell ska därför beakta förväntade utbetalningar av allokerad återbäring när de värderar sina försäkringstekniska avsättningar. Det är också så att både företag som beräknar solvenskapitalkravet enligt standardformeln och de som beräknar solvenskapitalkravet med en intern modell kan räkna med konsolideringsfonden i kapitalbasen. För att kunna uppfylla artikel måste som utredningen påtalat metoderna för att beräkna den prognostiserade sannolikhetsfördelningen vara konsistenta med de metoder som används för att värdera de försäkringstekniska avsättningarna. Allokerad återbäring bör därför inte behöva beaktas i ett företags interna modell på det sätt utredningen menar Kalibrering Det föreslagna bemyndigandet har en vid omfattning. Svensk Försäkring vill återigen peka på vikten av att eventuella bemyndiganden inte utnyttjas till reglering som går utöver vad som krävs för att genomföra direktivet. Inte minst är det 6 (47)

7 väsentligt i detta sammanhang. En intern modell är anpassad för ett enskilt företag och möjligheten att utforma modellen på ett lämpligt sätt bör inte begränsas genom föreskrifter. 11 Kapitalbas Kapitalbasens sammansättning Svensk Försäkring anser att begreppet primärkapital inte bör användas. Det används i och för sig i den svenska lydelsen av direktivet men det leder tanken fel. Begreppet används inom kapitaltäckningsreglerna för banker m.fl. men har där en helt annan innebörd (Tier 1-kapital). För att undvika missförstånd bör ett annat begrepp väljas, exempelvis baskapital vilket överensstämmer med det engelska begreppet basic own funds. När det gäller tilläggskapital är uttrycket för att täcka förluster olyckligt. Huvudsaken är att posterna kan krävas in och att de kan täcka förluster. Det bör inte ställas upp krav på att syftet med att kräva in posterna ska vara att täcka förluster Klassificering av poster i kapitalbasen utifrån egenskaper och kriterier Svensk Försäkring delar utredningens bedömning att konsolideringsfonden är sådana medel som avses i artikel 91 och att den uppfyller kraven för att klassificeras som nivå Krav för medräkning i kapitalbasen Inom ramen för arbetet med att ta fram regler på nivå 2 har det diskuterats hur procentsatserna för medräkningsbarhet ska beräknas, i förhållande till den totala kapitalbasen eller i förhållande till kapitalkravet. Nivå 2-reglerna är ännu inte beslutade. Lagtexten bör därför vara tillräckligt flexibel för att inte göra de svenska reglerna mer begränsande än de som kommer att gälla i andra länder. 12 Krav på företagsstyrning Allmänt Svensk Försäkring välkomnar och tillstyrker förslag som innebär att regleringen inte styr hur enskilda försäkringsföretag ska organisera sin verksamhet. Det är av yttersta vikt att de enskilda försäkringsföretagen kan utforma företagsstyrningen och kontrollverksamheten på det sätt som bäst passar den verksamhet som bedrivs och de resurser och kompetenser som finns. Försäkringsverksamhet är mångfacetterad, liksom formerna den drivs i. Företagsstyrning och kontrollverksamhet kan av bland annat dessa orsaker se olika ut i olika företag och ändå vara ändamålsenliga. Regleringen bör därför i dessa delar vara fokuserad på de mål som ska uppnås och inte vara detaljstyrande. Enligt Solvens II direktivet och av vad som är känt om nivå 2-reglerna framgår att ett försäkringsföretag ska ha bland annat fyra centrala funktioner; för riskmanagement, aktuariella frågor, regelefterlevnad och internrevision. Gränsdragningen mellan funktionernas ansvarsområden är långt ifrån given och är inte tydlig i direktivet. Av den anledningen är inte heller utredningens förslag i alla delar tydligt. Frågan om vilken funktion som ska ansvara för vilken uppgift bör kunna lämnas till 7 (47)

8 de enskilda företagen att bestämma. Det kan göras utan att man gör avkall på de allmänna kraven på styrning och kontroll God försäkringsstandard Svensk Försäkring tillstyrker att kravet på god försäkringsstandard ges en mer begränsad omfattning och att delar tas bort som på andra sätt kommer att regleras av nya Solvens II-baserade regler. Svensk Försäkring tillstyrker också att man tar bort bemyndigandet att meddela bestämmelser om vilka åtgärder ett försäkringsföretag ska vidta för att uppfylla kraven på god försäkringsstandard, på de skäl som utredningen har angett. Den föreslagna omfattningen av kravet på god försäkringsstandard är emellertid oklar. Ett exempel är vad som anges om att bestämmelsen inbegriper att företaget har att iaktta och inte försöka kringgå de särskilda skyddsbestämmelser som gäller till förmån för personer i den skyddsvärda kretsen, t.ex. i form av inskränkningar i styrelsens befogenhet enligt 11 kap. 11 försäkringsrörelselagen. Det är emellertid svårt att förstå relevansen i det anförda exemplet. I den mån en styrelse inte följer den angivna bestämmelsen torde Finansinspektionen kunna ingripa till följd av att företagen inte har följt en bestämmelse i försäkringsrörelselagen. Något ytterligare tillför inte det nu föreslagna kravet på god försäkringsstandard i den delen. Dessutom reser bestämmelsen frågan om räckvidden av Finansinspektionens tillsyn. I stora delar regleras försäkringsföretagens anskaffning och skadereglering i annan lagstiftning, t.ex. i försäkringsavtalslagen, marknadsföringslagen och distansavtalslagen, vilka inte primärt ligger inom Finansinspektionens ansvarsområde. Det finns inte någon anledning att nu utvidga inspektionens ansvarsområde. En annan fråga som det föreslagna kravet på god försäkringsstandard väcker är om det ställer ytterligare krav, utöver t.ex. försäkringsavtalslagen. Enligt Svensk Försäkrings mening är det självklart att ett företag som följer försäkringsavtalslagen också iakttar god försäkringsstandard Lämplighetskrav på personer i ledningen och i andra centrala funktioner De gällande kraven på lämplighet avser styrelseledamöter och VD. Den lämplighetsprövning som införs genom Solvens II avser även vissa andra kategorier av anställda. En möjlig tolkning av kraven är att anställda med kort eller obefintlig erfarenhet inte skulle kunna delta i arbetet inom en funktion eller ansvara för en funktion. En sådan tolkning riskerar dock att försämra företagens kompetensförsörjning. Svensk Försäkring utgår från att det inte är avsikten. Det måste även i framtiden vara möjligt att låta vissa personer förvärva tillräcklig erfarenhet inom ramen för sin anställning, om man ändå i företaget har andra anställda som uppfyller kraven och som kan stötta och vägleda dessa personer. Om det i företaget finns tillräcklig kompetens i övrigt och möjlighet till stöd bör det vara tillåtet att låta personer växa in i sina roller. Vidare är Finansinspektionens kommande roll oklar när det gäller lämplighetskrav för personer i försäkringsföretagen. Ska inspektionen granska företagens processer för att göra lämplighetsprövningar eller ska inspektionen pröva om enskilda personer är lämpliga för sin uppgift? Enligt Solvens II-direktivet ska försäkrings- 8 (47)

9 företag meddela tillsynsmyndigheten förändringar i en viss personkrets och lämna alla uppgifter som är nödvändiga för att man ska kunna bedöma om nytillkomna medlemmar av företagsledningen har den lämplighet som krävs. Däremot anges inte att tillsynsmyndigheten ska pröva alla enskilda personers lämplighet. Utredningen anger att inspektionen ska underrättas om varje förändring samt granska och utvärdera att det aktuella företaget har följt bestämmelserna. Ett försäkringsföretag har självklart ansvar för och intresse av att berörda personer är lämpliga för de uppgifter som ska utföras. Om Finansinspektionen skulle pröva varje person kan det sättas i fråga om inte det ansvaret har gått över till inspektionen. Mot den bakgrunden är det Svensk Försäkrings uppfattning att inspektionens granskning bör avse företagens processer eller åtminstone inte mer än de lämplighetskrav som respektive företag ställer upp. En annan sak är att inspektionen ändå kan ta emot information om de berörda. Om Finansinspektionen ska pröva lämpligheten hos alla berörda personer kan det förhållandet att lämplighetskravet gäller för nya kategorier av anställda också medföra ett antal praktiska och juridiska problem. Frågan om en anställnings vara eller inte vara kan då hänga i luften under en obegränsad tid. Det skulle för nyanställda kunna lösas genom att tillämpa provanställning för en person som ska anmälas till Finansinspektionen. Det är dock inte en optimal lösning eftersom det kommer få stora negativa effekter på försäkringsföretagens möjligheter att rekrytera. Det kan också orsaka problem vid interna rekryteringar till tjänster som ska anmäls till inspektionen. Där är en provanställning inte möjlig. En helt annan fråga som inte har behandlats av utredningen är personuppgiftslagen och möjligheten att lagra information om anställda. Också den frågan bör behandlas i den vidare beredningen. Utredningen har valt ordet anseende för det engelska repute. Översättningen kan tyckas självklar men man kan ändå undra om det valda uttryckssättet är lämpligt. Det kan naturligtvis inte tolkas som att en i övrigt klanderfri och lämplig person skulle kunna anses som olämplig endast på grund av att han eller hon utsätts för ett onyanserat mediedrev. Det vore värdefullt med förtydliganden om vad kravet innebär Krav på system för riskhantering Utredningen utgår från den svenska versionen av artikel 44.1 i direktivet, där det bland annat framgår att försäkringsföretagen ska kunna hantera sina risker på företags- och gruppnivå. Den engelska versionen innehåller i stället orden at an individual and at an aggregated level, vilket har en helt annan innebörd. Att samma sak ska gälla också för en försäkringsgrupp framgår av artikel Förslaget bör med anledning därav ändras så att det är tydligt att riskerna ska kunna hanteras på individuell och aggregerad (eller sammanställd) nivå Krav på rutiner för upptäckt och rapportering av försämrade ekonomiska förhållanden Utredningen föreslår att försäkringsföretagen ska ha rutiner för att kunna identifiera och rapportera försämringar av de ekonomiska förhållandena, men utredningen föreslår inte någon lagstadgad särskild rapporteringsskyldighet i dessa fall. 9 (47)

10 Det är naturligtvis en överlevnadsfråga för ett företag att ha rutiner för att fånga upp försämringar som kan påverka företaget. Det kan dock konstateras att utredningens förslag är långtgående och kräver rutiner för att fånga upp alla försämringar, även sådana som inte är av nämnvärd betydelse. För att få ett krav som är ändamålsenligt utan att försämra skyddet för försäkringstagarna föreslår Svensk Försäkring att rutiner ska finnas för att kunna identifiera försämringar som kan påverka företagets möjligheter att fullgöra åtagandena till försäkringstagarna. När det gäller rapporteringskrav tillstyrker Svensk Försäkring att ett lagstadgat sådant inte införs. Den information som ska lämnas till inspektionen i övrigt borde vara fullt tillräcklig, t.ex. den kvartalsvisa rapporteringen av minimikapitalkravet och kravet att rapportera när det finns risk för att minimi- eller solvenskapitalkravet inte kommer att uppfyllas. Den svenska lydelsen av artikeln motsvarar dock inte till fullo den engelska lydelsen, som tydligare anger ett rapporteringskrav. I den mån det i den fortsatta beredningen eller i framtagandet av en förordning eller föreskrifter förs in ett särskilt rapporteringskrav vid försämringar av de ekonomiska förhållandena bör man beakta att ett rapporteringskrav för försämringar av företagets ekonomiska förhållanden kommer att leda till en stor mängd rapporter till inspektionen, även i fall som inte har någon praktisk betydelse för att ett företag ska kunna uppfylla sina åtaganden. Även i företag med hög solvenskvot förekommer försämringar i de ekonomiska förhållanden, sett i förhållande till den situation företaget vid en viss tidpunkt befinner sig i. Att ett försäkringsföretag då alltid ska rapportera till Finansinspektionen skulle medföra en onödig administrativ börda och en situation för inspektionen där de inte kommer att kunna skilja ut de fall där särskilda tillsynsaktiviteter de facto är befogade Egen risk- och solvensbedömning Enligt artikel 45.1 andra stycket c i direktivet ska företagets egen risk- och solvensbedömning omfatta hur betydande avvikelsen är mellan företagets riskprofil och de antaganden som legat till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet, antingen det beräknats enligt standardformeln eller genom en intern modell. Svensk Försäkring uppfattar det som en bedömning av storleken på avvikelserna. Utredningen har här valt att uttrycka det som att företaget ska göra en bedömning av skillnader mellan företagets riskprofil och de antaganden som legat till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet. Bestämmelsen bör anknyta mer till direktivets krav Krav på rapportering Utredningen föreslår att varje fullständig ORSA ska rapporteras till inspektionen. Svensk Försäkring instämmer i de överväganden som ligger bakom förslaget, men anser inte att den valda ordalydelsen fullt ut fångar det som avses. Den avsedda omfattningen av rapporteringsskyldigheten skulle lämpligen kunna uttryckas som att den gäller varje fullständig och fastställd egen risk- och solvensbedömning Funktion för regelefterlevnad Avgörande för att bedöma ansvarsområdet för funktionen för regelefterlevnad och vilka kompetenser som krävs för denna funktion är vad funktionen ska granska. Svensk Försäkring instämmer i utredningens uppfattning att funktionen primärt ska bedöma företagets rutiner och kontroll. Utredningens exempel om kraven på att 10 (47)

11 företaget har en kapitalbas som minst uppgår till solvenskapitalkravet visar tydligt att funktionen för regelefterlevnad inte ska behöva granska att de enskilda bestämmelserna efterlevs på så vis att funktionen skulle behöva göra egna beräkningar. Det bör framgå tydligt. Om funktionen för regelefterlevnad skulle behöva kontrollera beräkningarna i det angivna exemplet kan det dessutom vara så att flera funktioner i företaget ska anses ha samma ansvarsområde. Detsamma kan sägas om andra delar av regelverket. Det kan självklart inte vara avsikten med direktivets krav. I 4 kap. 22 andra stycket 1 räknas det upp ett antal regleringar. I punkterna 2 och 3 hänvisas det sedan till 1. Svensk Försäkring ifrågasätter om inte också en sådan hänvisning ska ske i 4. Funktionens ansvarsområde blir annars oklart Krav på funktion för internrevision m.m. Krav på en funktion för internrevision som är oberoende från den verksamhet som ska utvärderas måste ta hänsyn till mindre företag. Det bör göras tydligt att kraven måste kunna uppfyllas genom t.ex. att funktionen läggs ut på ett annat företag. Vidare är det lämpligare att i lagtexten först nämna det övergripande ansvaret för att utvärdera företagsstyrningssystemet och först därefter det mindre övergripande ansvaret att utvärdera systemet för interkontroll Aktuariefunktionen Aktuariefunktionens ansvarsområde är omfattande och innehåller uppgifter av både operativ och kontrollerande art. Funktionen är därför svår att hantera i praktiken. Utredningens förslag anknyter visserligen väl till direktivet men lämnar också många tillämpningsfrågor obesvarade. Försäkringsföretagen bör få frihet att bestämma hur dessa ska lösas. I utredningens förslag finns inte längre ansvarig aktuarie reglerad. Mot bakgrund av att det införs nya krav på att ett försäkringsföretag ska ha en aktuariefunktion instämmer Svensk Försäkring i att det inte längre är lämpligt att uppställa krav på ansvarig aktuarie. Svensk Försäkring avstyrker bemyndigandet att meddela föreskrifter om kompetenskrav för aktuarier. De som ingår i funktionen omfattas av de lämplighetskrav som utredningen föreslår i avsnitt och den som ansvarar för funktionen ska anmälas till inspektionen. I dessa krav på lämplighet ingår bland annat att personen ska ha kvalifikationer, kunskaper och erfarenheter som är tillräckliga. Det finns inte någon anledning att i Sverige ställa upp ytterligare krav. Om det ändå skulle ske måste det beaktas att dessa krav kommer att omfatta fler personer i ett företag än den som för närvarande är ansvarig aktuarie. Sådana krav ska heller inte kunna gå utöver vad som anges i artikel 48.2 i Solvens II-direktivet Uppdragsavtal Ett försäkringsföretag ska inte få lämna uppdrag till någon annan att utföra en kritisk eller viktig operativ funktion eller verksamhet om försäkringstagarnas möjlighet till tillfredsställande service begränsas. Svensk Försäkring ser en viss otydlighet i regeln. Det bör vara tydligt att det endast är det faktum att det är någon annan än försäkringsföretaget som ska utföra funktionen eller verksamheten 11 (47)

12 som ska bedömas. Det bör inte vara så att exempelvis övergång till modern teknik kan tolkas som att det begränsar möjligheten att ge försäkringstagarna tillfredsställande service och därmed gör det omöjligt att lägga ut verksamheten. Som exempel kan nämnas att övergå från fysiska kontor till telefonservice som sköts av en uppdragstagare (där bedömningen bara bör avse att telefonservicen sköts av någon annan än försäkringsföretaget), att övergå från utskick med brev till att tillhandahålla motsvarande på en hemsida vars drift sköts av en uppdragstagare och att övergå från egen kundservice till en kundservice som sköts av en leverantör. Enbart det förhållandet att det sker en begräsning i möjligheten till tillfredsställande service, hur liten som helst, kan inte heller vara ett hinder för att lägga ut verksamheten utan det bör som in den engelska lydelsen krävas att en fortlöpande och tillfredsställande service till försäkringstagarna inte kan upprätthållas ( undermine continous and satisfactory service to policy holders ). Kravet att ett försäkringsföretag i god tid innan man ingår ett avtal om vissa uppdragsavtal ska anmäla det till Finansinspektionen är svårt att hantera i praktiken. Det innebär att ett företag i en förhandlingssituation behöver göra uppehåll i processen för att uppfylla sitt informationskrav och det i ett skede när förhandlingarna inte är avklarade genom ett färdigt avtal. En lämpligare lösning vore att kräva anmälan snarast efter det att avtalet har ingåtts. I vart fall måste fördröjningen som uppstår genom anmälningsskyldigheten hållas så kort som möjligt. Utredningen uttalar bland annat att inspektionen bör kunna meddela företaget ett föreläggande med innebörd att företaget inte kan ingå uppdragsavtalet utan risk för ingripande. Uttalandet är något oklart, då ett föreläggande är en form av ingripande. Det är svårt att se behovet av ingripande i två steg. Det är oklart om de föreslagna 4 kap. 30 och 31 avser samma uppdragsavtal. 30 reglerar avtal om utförande av ett försäkringsföretags rörelse medan det i 31 verkar ha snävats in till försäkringsföretags försäkringsrörelse. Det framgår inte om det är avsett av vara någon skillnad. Mot bakgrund av syftet med bestämmelserna bör det i båda bestämmelserna vara försäkringsrörelsen som avses. I det här sammanhanget kan det också konstateras att det kan uppstå gränsdragningsfrågor mellan uppdragsavtal och andra avtal med utomstående tjänsteleverantörer, exempelvis när det gäller olika former av konsulttjänster. Svensk Försäkring utgår från att begreppet uppdragsavtal inte ska uppfattas så att alla sådana avtal ska omfattas. Slutligen vill Svensk Försäkring även peka på att det i avsnittet om proportionalitetsprincipen och uppdragsavtal verkar som om utredningen anser att endast ett litet företag med enkla risker kan åberopa proportionalitetsprincipen i detta hänseende. Proportionalitetsprincipen bör dock tillämpas lika mellan företag beroende på komplexiteten i riskerna och inte vara beroende av om det är ett litet eller stort företag Villkor om tillsyn i uppdragsavtal Tillsynsmyndigheterna ska enligt förslaget genom uppdragsavtalen tillförsäkras faktiskt tillträde till leverantörens lokaler. Det kan här uppstå praktiska problem om leverantören har flera kunder. Det måste göras tydligt att tillsynsmyndigheten inte 12 (47)

13 kan få åtkomst till annan dokumentation eller information än den som har med det aktuella försäkringsföretaget att göra Förmånsrätt och register Överväganden och förslag Svensk Försäkring delar utredningens bedömning att förmånsrätten även i framtiden ska motsvara försäkringstekniska avsättningar för egen räkning och att det inte ska gälla några särskilda placeringsregler för de motsvarande tillgångarna. Förmånsrätten är avsedd att säkerställa försäkringstagarnas fordringar vid utmätning och konkurs. Värdet av dessa fordringar avspeglas vid varje tidpunkt i den bästa skattningen av förväntade kassaflöden, dvs. som en del i de försäkringstekniska avsättningarna. Till det kommer att de försäkringstekniska avsättningarna i Solvens II innehåller en riskmarginal (om inte avsättningarna ska värderas som en helhet i vilket fall någon separat sådan marginal inte beräknas). Det är svårt att se något motiv för att låta förmånsrätten omfatta också tillgångar utöver de som krävs för att täcka avsättningarna. Försäkringstagarnas fordringar skyddas ju dessutom av ytterligare ett lager skyddsmekanismer. Förutom att hålla tillgångar som motsvarar avsättningarna måste ett försäkringsföretag uppfylla solvens- och minimikapitalkraven. Finansinspektionen kommer få en betydande informationsmängd från försäkringsföretagen, bl.a. kvartalsvis rapportering av minimikapitalkravet och rapport om det finns risk att minimikapitalkravet inte kommer att kunna uppfyllas under de närmaste tre månaderna. Finansinspektionen kommer därför har stora möjligheter att i tid upptäcka företag med ekonomiska problem (redan om det finns en risk att det inte kommer att uppfylla solvenskapitalkravet) och därför säkerställa att försäkringstagarna fordringar inte äventyras. Ett försäkringsföretag som inte uppfyller minimikapitalkravet får, efter en kort tids möjligheter till åtgärder, inte heller fortsätta verksamheten. En utvidgad förmånsrätt kan därför inte anses tillföra något till skyddet för försäkringstagarna. Enligt förslaget till 4 kap. 37 tredje stycket försäkringsrörelselagen, vilken är likalydande med motsvarande gällande bestämmelse, ska fordran grundad på återförsäkring ha förmånsrätt efter sådan fordran som anges i första stycket. Fordran enligt första stycket omfattar dock även fordran grundad på återförsäkring varför innebörden av tredje stycket blir oklar. Den lydelse som gällde före ikraftträdandet av den nya försäkringsrörelselagen angav i motsvarande bestämmelse att fordran grundad på återförsäkring har förmånsrätt efter annan fordran som avses i första stycket. Svensk Försäkring anser att det senare är en tydligare reglering och att ordalydelsen därför bör ändras. 13 Tillsyn Finansiell stabilitet och procyklikalitet Utredningen anser att det inte behövs någon ytterligare reglering för att genomföra direktivets krav på att tillsynsmyndigheterna i sin tillsyn ska ta hänsyn till potentiella effekter som deras beslut kan få på finansmarknadernas stabilitet och i vissa fall potentiella procykliska effekter av åtgärder. Utredningen anger dessutom att bestämmelsen inte bör uppfattas ge stöd för att en tillsynsmyndighet i de aktuella 13 (47)

14 fallen och med stöd i bestämmelsen kan välja att generellt åsidosätta övriga bestämmelser i direktivet, utan att den bör uppfattas som en skyldighet för medlemsstaterna att i föreskrift erinra tillsynsmyndigheterna om att de i utförandet av allmänna uppgifter inom de ramar som bestäms i direktivet även ska ta hänsyn till finansiell stabilitet. Svensk Försäkring ifrågasätter om det är en korrekt tolkning av direktivets artikel 28. Helt klart är att den kräver att en tillsynsmyndighet ska beakta eventuella effekter deras beslut kan ha på stabiliteten och i vissa fall att besluten kan ha procykliska effekter. Det må vara rimligt att bestämmelsen inte kan uppfattas som stöd för att generellt åsidosätta övriga bestämmelser i direktivet, men att uppfatta den som enbart ett krav att erinra tillsynsmyndigheten om att de i sina allmänna uppgifter ska ta hänsyn också till stabilitet är att gå för långt. Att genom beslut i ett enskilt fall riskera stabiliteten i finanssektorn eller att förorsaka procykliska effekter kan knappast vara förenligt med direktivets krav. Ett sådant hänsynstagande kan exempelvis tas i valet om ett ingripande ska göras och i så fall vilken form av ingripande som är lämpligt Allmänna principer för tillsynen Enligt utredningens förslag ska Finansinspektionens tillsyn utgå från en proaktiv och riskbaserad metod. Utredningen har uppfattat kravet som dels att ingripande ska kunna ske i ett tidigt skede för att förhindra att problem uppstår, dels att det krävs en mer individualiserad bedömning av de enskilda företagen. Utredningen anger också att tillsynen kan förutsättas vara mer inriktad på kontroll av att de enskilda företagen har upprättat och följer kvalitativt godtagbara interna rutiner och beslutsprocesser, än på kontroll av att företagen når upp till mer generella kvantitativa minimikrav samt att detta medför krav på en mer flexibel tillsyn, som bygger på en mer individualiserad bedömning av företagen. Det är ett angreppssätt i tillsynen som till stor del är välkommen, men som också reser ett antal frågor. Att tillsynen ska vara riskbaserad är naturligt när kraven på företagen är baserade på vilken risk de är eller kan antas bli utsatta för. Det är också naturligt att tillsynen i en sådan regelmiljö måste bedöma ett enskilt företag baserat på den risk just detta företag är utsatt för. I så måtto kan tillsynen också sägas vara mer individualiserad. En sådan bedömning måste emellertid göras inom ramen för det regelverk som har ställts upp. Det kan aldrig vara acceptabelt med en så flexibel tillsyn att inte lika fall bedöms likartade. En fråga är vad en proaktiv tillsyn egentligen innebär. Utredningens tolkning att ingripande ska kunna ske i ett tidigt skede för att förhindra att problem uppstår är inte självklar. Det skulle kunna innebära att Finansinspektionen bör ingripa trots att ett företag följer alla tillämpliga regler. Ett sådant synsätt gör det emellertid omöjligt att förutse vad Finansinspektionen kommer att ingripa mot och när i tiden det kommer att ske. Svensk Försäkring ifrågasätter därför om det är rimligt och rätt att uppfatta direktivet så. Svensk myndighetsutövning bör vara rättssäker och ett företag måste kunna förlita sig på att det kan fortsätta driva sin verksamhet när det följer gällande regler. En mer ändamålsenlig utgångspunkt för tillsynen är i stället att den bör vara framåtblickande. Risken för framtida händelser bör beaktas i tillsynen och Finansinspektionen bör kunna diskutera detta med företagen. Men något ingripande ska inte 14 (47)

15 kunna ske så länge alla regler följs. En sådan princip för tillsynen måste anses förenlig med direktivet. I den engelska versionen av direktivet anges att tillsynen ska vara based on a prospective approach, vilket ger stöd för att ange att tillsynen ska vara framåtblickande. Även med en sådan utgångspunkt finns det dock risker ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Framtiden är alltid osäker och det finns en överhängande risk för att myndigheten och ett företag har olika uppfattningar om vilka risker som kan uppstå för företaget och effekterna om sådana risker materialiseras. En närmare reglering av inspektionens tillsynsprocess skulle möjligen kunna mildra dessa problem, se nedan rörande avsnitt Tillsynsmyndigheter och tillsynens omfattning Utredningen anser att principen om hemlandstillsyn dvs. att hemlandsmyndigheten är ansvarig för den finansiella tillsynen - redan framgår av 14 kap. 2 försäkringsrörelselagen och i 3 kap. 1 lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige. Svensk Försäkring anser att det bör förtydligas vad finansiell tillsyn innebär. Det har betydelse för vilket tillsynsansvar Finansinspektionen har över såväl svenska försäkringsföretags verksamhet i andra länder inom EU som utländska försäkringsföretags verksamhet i Sverige. Att den finansiella tillsynen ska omfatta frågor som värdering av åtagandena mot försäkringstagarna och kapitalkravet är självklart. Det måste också anses självklart att ansvaret för tillsynen av företagsstyrningen är en fråga för hemlandsmyndigheten. Det kan knappast vara lämpligt att flera tillsynsmyndigheter ska bedöma ett försäkringsföretags företagsstyrning om företaget driver verksamhet i flera länder inom EU. Det måste innebära att det är Finansinspektionen som har tillsyn över hela företagsstyrningssystemet för ett svenskt försäkringsföretag. Det måste också innebära att om ett utländskt försäkringsföretag hemmahörande inom EES har en filial i Sverige så har Finansinspektionen inte tillsynsansvaret för någon del av företagsstyrningssystemet. Det framgår också av direktivet att hemlandsmyndigheten ska pröva företagsstyrningssystemet när ett försäkringsföretag avser att etablera en filial i ett annat land (artikel 146). Det är vidare så att det är hemlandsmyndigheten som beslutar om kapitaltillägg om inte företagsstyrningssystemet uppfyller kraven Granskningsprocessen För försäkringsföretagen är förutsebarhet i tillsynen av väsentlig betydelse för att få stabilitet i verksamheten. Svensk Försäkring anser därför att granskningsprocessen bör regleras men instämmer i utredningens bedömning att det inte behöver ske i lag, utan att det är tillräckligt att det regleras genom föreskrifter på lägre nivå. Det är då viktigt att närmare reglera hur bland annat en framåtblickande tillsyn får utövas Kapitaltillägg Svensk Försäkring vill inledningsvis poängtera att kapitaltillägg inte i alla delar kan anses som ett ingripande från tillsynsmyndigheten, exempelvis är kapitaltillägg på grund av att företagets riskprofil avviker från de antaganden som ligger till grund 15 (47)

16 för standardformeln inte alls en reaktion från myndigheten på att företaget inte har efterlevt en bestämmelse. Standardformeln kommer inte att vara helt rättvisande för alla företag utan den har tagits fram för att passa ett normalföretag varför riskprofilen för många företag kommer att avvika från antagandena som ligger till grund för standardformeln utan att det ska påkalla kapitaltillägg. Kapitaltillägg vid brister i företagsstyrning kan dock anses som ett ingripande. Att utredningen klassificerar beslut om kapitaltillägg som ingripande får därför icke avsedda effekter i lagtexten. Den kan uppfattas som att en förutsättning för kapitaltillägg är att ett företag har åsidosatt sina skyldigheter. Men som angetts ovan är det inte en förutsättning enligt direktivet. Oavsett om kapitaltillägg ska anses om ett ingripande eller inte är det självklart att sådana beslut ska kunna överklagas. Utredningens förslag att ett beslut om kapitaltillägg får förenas med ett beslut om ökning av de försäkringstekniska avsättningarna är svårt att förstå. Kapitaltillägg baserat på att riskprofilen avviker från antagandena i standardformeln eller i en intern modell har inte något med värderingen av de försäkringstekniska avsättningarna att göra. Inte heller kapitaltillägg baserat på brister i företagsstyrningssystemet har någon direkt koppling till värderingen av de försäkringstekniska avsättningarna, och utredningen har inte heller gjort en sådan koppling. I förslaget till 19 kap. 8 finns en möjlighet för Finansinspektionen att kräva att ett företag ska öka de försäkringstekniska avsättningarna så att de motsvarar kraven. Den bestämmelsen täcker alltså upp den situationen att ett försäkringsföretag inte har gjort så stora avsättningar som åtagandena kräver. Den bestämmelse utredningen föreslår i samband med kapitaltillägg måste därför avse en annan situation, eller med andra ord en möjlighet för inspektionen att kräva ökade försäkringstekniska avsättningar trots att dessa är tillräckliga för företagets åtaganden (dvs. till ett värde som motsvarar mer än marknadsvärdet av åtagandena till försäkringstagarna). Varför en sådan bestämmelse skulle vara befogad i de fall ett kapitaltillägg kan utgå är inte närmare angivet. Ett sådant mandat för inspektionen är inte acceptabelt och avstyrks. 14 Rapportering och offentliggörande Rapporter från försäkringsföretag Svensk Försäkring instämmer i att det inte i lag behöver anges närmare vilka uppgifter som ska lämnas till Finansinspektionen. I det här sammanhanget kan det dock konstateras att den rapportering som ska ske till tillsynsmyndigheten, enligt de förslag som för närvarande finns inom EU, kommer innebära en mycket väsentlig administrativ börda för företagen. Det är av yttersta vikt att regeringen och Finansinspektionen i arbetet med att ta fram harmoniserade rapporteringskrav fortsätter sitt arbete med att försöka nedbringa denna till en mer rimlig nivå. Till viss del kan proportionalitetsprincipen vara ett verktyg för att åstadkomma detta, men det bör då vara proportionalitet från ett europeiskt perspektiv, se vad som angetts under avsnittet Allmänt. 16 (47)

17 Rapporteringsskyldighet när kapitalkrav inte uppfylls Enligt utredningens förslag ska ett försäkringsföretag underrätta Finansinspektionen om det finns en risk för att företaget inte uppfyller solvens- eller minimikapitalkravet under de närmaste tre månaderna. Utredningen anger att det med en strikt tolkning kan hävdas att det vid varje tillfälle finns en risk för bristande efterlevnad av kapitalkraven eftersom framtiden alltid kan anses vara osäker. Utredningen menar dock att det inte föreligger en anmälningsskyldighet när det vid en samlad bedömning saknas särskilt skäl att anta att företaget inte kommer att uppfylla kraven. Svensk Försäkring håller med utredningen att inte varje risk för att kapitalkraven inte kommer att uppfyllas bör behöva rapporteras. Rörelser på de finansiella marknaderna kan vara snabba och stora och påverkar försäkringsföretagens ställning genom marknadsvärderingen av tillgångar, skulder och åtaganden. Inte minst är livförsäkringsföretagen känsliga för rörelser i räntekurvan. Mot den bakgrunden är tre månader en relativt lång period. Svensk Försäkring menar därför att det för en underrättelseskyldighet måste krävas en mer påtaglig risk för att kapitalkraven inte kommer att uppfyllas och att det måste framgå av lagtexten. I det här sammanhanget vill Svensk Försäkring också peka på en uppenbar risk att frågan om ett försäkringsföretag har uppfyllt sin underrättelseskyldighet kommer att bedömas av Finansinspektionen i efterhand, när ett företag inte uppfyller kapitalkraven. En sådan bedömning måste självklart ta sin utgångspunkt i den information som fanns tillgänglig för företaget innan kapitalkravet underskreds och beakta vilka bedömningar som var rimliga för ett företag att göra vid det tillfället. En annan utgångspunkt är inte rimlig Innehåll Innehållet i rapporten om verksamhet och solvens har i lagtexten fått en något oklar utformning. Den del som avser kapitalhantering avser att fånga direktivets krav att rapporten ska innehålla en beskrivning av kapitalbasens struktur och uppgifter om solvenskapitalkravet. Även om utredningens förslag överensstämmer med direktivets terminologi krävs att man läser motiven eller direktivet för att förstå vad informationen i den delen ska omfatta. Det vore tydligare att ange vad dessa uppgifter ska avse. Uppgifterna som lämnas i en rapport om verksamhet och solvens ska enligt utredningens förslag vara bland annat tillängliga. Att de ska vara tillgängliga för försäkringsföretaget är en självklar förutsättning för att företaget ska kunna offentliggöra dem och det kan därför inte vara det som avses. Redan genom kravet att rapporten ska offentliggöras kommer uppgifterna i den att vara tillgängliga för de som är intresserade. Mot den bakgrunden är kravet på tillgänglighet oklart och antagligen onödigt Uppdateringar Kraven på att uppdatera rapporten vid brister i solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet har fått en något otydlig utformning i 16 kap. 12 och 14 försäkringsrörelselagen. Man kan av dessa bestämmelser få intrycket att Finansinspektionen alltid ska kräva offentliggörande när ett företag inte uppfyller solvens- eller 17 (47)

18 minimikapitalkravet, men detta gäller endast under de förutsättningar som anges i 16 kap. 11 och 13. När det gäller den årliga rapporten om verksamhet och solvens ska försäkringsföretag enligt direktivet lämna uppgifter om alla underskott i förhållande till minimikapitalkravet som har inträffat under året, oavsett om de har åtgärdats eller inte. När det gäller underskott i förhållande till solvenskapitalkravet som har åtgärdats under året är det endast väsentliga sådana underskott som behöver anges i den årliga rapporten om verksamhet och solvens. Av utredningens beskrivning kan man få uppfattningen att alla underskott i förhållande till solvenskapitalkravet som har skett under året måste anges i rapporten. Utredningen har i 14 kap. 10 föreslagit att vissa betydande förändringar av uppgifterna i rapporten om verksamhet och solvens ska anmälas till Finansinspektionen. Det är inte ett krav som framgår av direktivet och det är svårt att se varför en sådan anmälningsskyldighet skulle vara befogad utöver andra skyldigheter att underrätta inspektionen. Det är dessutom möjligt att frågan kommer att regleras i nivå Rapport om verksamhet och solvens på gruppnivå Utredningen anger att alla försäkringsföretag med ägarintresse och försäkringsholdingföretag är skyldiga att upprätta en rapport om verksamhet och solvens på gruppnivå. Detta går dock längre än direktivet i vilket det framgår att det inte gäller försäkringsföretag med ägarintresse eller försäkringsholdingföretag som är dotterföretag till ett försäkringsföretag eller försäkringsholdingföretag som har sitt huvudkontor inom EU (artikel 215.1). Rapporten ska alltså upprättas endast av det företag som är på toppen av försäkringsgruppen. En sådan begränsning måste göras i de relevanta svenska bestämmelserna. Det förefaller vidare som om samma fråga behandlas av utredningen i avsnitt , men då med förslaget är det är det ledande försäkringsföretaget som ska upprätta och publicera rapporten. 15 Försäkringsgrupper Tillämpning och kapitalkrav Särskilda definitioner för försäkringsgrupper Utredningen har föreslagit en definition av företag med ägarintresse som bland annat innefattar ett företag som har ett ägarintresse. Vidare har utredningen föreslagit en definition av anknutet företag som bland annat innefattar ett företag som är föremål för ägarintresse. Det finns dock inte någon definition av ägarintresse, vilket skulle kunna vara lämpligt om det ändå är tydligt vad ett ägarintresse är. Så är dock inte fallet. Ägarintresse är definierat i direktivet som ett innehav, direkt eller genom kontroll, av 20 procent eller mer av rösterna eller kapitalet i ett företag. För att ett innehav ska anses vara ett ägarintresse krävs alltså en viss storlek av aktie- eller röstinnehavet. En definition av ägarintresse är därför nödvändig för att minska risken för feltolkningar, inte minst som definitionen av ett företag med ägarintresse omfattar även företag med andra innehav än sådana som uppfyller direktivets definition av ägarintresse. En sådan definition kan med fördel vara likalydande direktivets. I definitionen av företag med ägarintresse inkluderar utredningen ett företag som är knutet till ett annat företag genom gemensam eller i huvudsak gemensam 18 (47)

19 styrelse. Sådana företag är också inkluderade i definitionen av anknutet företag. I motiven anger utredningen dock att, såsom det får förstås, det i försäkringsrörelselagen hittills använda begreppet ledning ska användas och inte styrelse. De förslag som lämnas i motiven och motsvarande bestämmelse i lagtexten stämmer alltså inte överens. Svensk Försäkring anser att den föreslagna lagtexten har en tydligare utformning och bör bestå Definition av försäkringsgrupp samt tillämpliga bestämmelser Utredningen föreslår en definition av en försäkringsgrupp som till viss del utgår från nu gällande bestämmelser, men med vissa skillnader. Vissa skillnader beror inte på att bestämmelserna i direktivet har ändrats. För att undvika tolkningsproblem vore det bra om så små ändringar som möjligt gjordes i den gällande lagtexten. I motiven anger utredningen att det av lagtexten bör framgå vilka bestämmelser som gäller för respektive grupp. Svensk Försäkring delar den uppfattningen, men kan inte återfinna detta i lagtexten. En sådan bestämmelse i kapitlets första paragraf skulle väsentligt underlätta tillämpningen av bestämmelserna. En anledning är att det för t.ex. en försäkringsgrupp enligt 10 kap. 1 4 endast är en paragraf i kapitlet (10 kap. 36 ) som gäller, vilket inte framkommer tydligt. För en försäkringsgrupp enligt 10 kap. 1 3 framgår det av motiven att utredningen avsett att regleringen ska föreskrivas med stöd av ett bemyndigande (vilken inte kan återfinnas i lagtexten). I övrigt skulle bestämmelserna i kapitlet inte gälla för sådana grupper, vilket inte framkommer tydligt. Det är med andra ord endast för sådana försäkringsgrupper som avses i 10 kap. 1 1 och 2 som den allra största merparten av paragraferna i kapitlet gäller. Det måste självklart framgå mycket tydligt i början av kapitlet Övriga företag i en försäkringsgrupp Utredningen föreslår en ny bestämmelse om vilka företag som utöver företagen enligt 1 - ingår i en grupp. Den avviker från den nuvarande men ansluter mer till direktivets definition av grupp. Svensk Försäkring anser att den nuvarande bestämmelsen är att föredra som utgångspunkt för regleringen. Den utgår från det försäkringsföretag för vilket lagens krav gäller och blir på så sätt tydligare. Det vore dessutom bra att i lagtexten göra det än mer tydligt att bestämmelsen anger vilka företag som ingår i en grupp, när det väl har konstaterats att det föreligger en försäkringsgrupp enligt 1. Det är däremot som utredningen konstaterat nödvändigt att komplettera detta med en bestämmelse som motsvarar artikel c.ii. När det gäller förslaget i den delen är det något oklart, vilket kan förklaras av artikelns utformning. Man kan t.ex. undra vad som avses med finansiella kopplingar och centraliserad samordning. För försäkringsföretagen kan det leda till ett ovisst tillämpningsområde av bestämmelserna om försäkringsgrupper. Visserligen torde det för svenska försäkringsföretags vidkommande vara så att det inte i något fall krävs finansinspektionens tillstånd för att ingå eller avbryta sådana förbindelser, men svenska företag kan ingå i internationella försäkringsgrupper där det krävs Nya svenska definitioner Utredningen föreslår definitioner av ledande försäkringsföretag och ledande försäkringsholdingföretag. Svensk Försäkring anser att greppet är tilltalande, men att 19 (47)

20 det bör användas endast om det underlättar tillämpningen. Tyvärr blir det inte effekten. Exempelvis kommer alla försäkringsholdingföretag inom EES att uppfylla definitionen på ledande försäkringsholdingföretag. Vidare har det dessutom lett till åtminstone en bestämmelse som inte överensstämmer med direktivet. I 10 kap. 36 anges att den gäller när det ledande försäkringsföretaget är dotterföretag till ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet. Bestämmelsen avser antagligen att införliva artikel 265, vilken är den enda artikel som gäller för den konstellation av försäkringsgrupp som avses i artikel d. Med den föreslagna utformningen kommer bestämmelsen dock inte gälla om försäkringsföretaget inte har ett ägarintresse i en annan försäkringsgivare. Svensk Försäkring uppskattar om lagtexten om försäkringsgrupper förtydligas så långt möjligt. Ett led i detta skulle kunna vara att i inledningen göra tydligt vilka bestämmelser som gäller för vilka typer av försäkringsgrupper, se ovan, och i vilka fall bestämmelserna inte gäller för vissa försäkringsföretag. Om regleringen därefter fokuseras mer på vad det ansvariga försäkringsföretaget har för ansvar skulle mycket kunna vinnas i klarhet. Till det kommer att det nog skulle vara enklare att reglera de skyldigheter som åligger ett försäkringsholdingföretag separat Dominerande inflytande Finansinspektionens möjlighet att bestämma att vissa företag ska anses ha dominerande eller bestämmande inflytande över ett annat företag överensstämmer med direktivet. Det är emellertid tyvärr ytterligare ett exempel på den osäkerhet som kan råda för ett försäkringsföretag om tillämpningsområdet för reglerna om försäkringsgrupper, se även ovan under En fråga som inställer sig är hur denna möjlighet för inspektionen samverkar med den föreslagna 10 kap. 2 första stycket 2. Är det ytterligare situationer som avses och i så fall vilka? Ledande försäkringsföretag på gemenskapsnivå Med förslagen avser utredningen att genomföra artikel i direktivet som enligt rubriken handlar om moderföretag som har det yttersta ägarintresset på gemenskapsnivå (på engelska Ultimate parent undertaking at Community level). Av bestämmelserna i direktivet framgår att artiklarna inte ska tillämpas för försäkringsföretag enligt den föreslagna 1 kap. 1 första stycket 1 och 2 om ett sådant försäkringsföretag i sin tur är dotterföretag till en försäkringsgivare eller om försäkringsholdingföretaget inom EES i sin tur är ett dotterföretag till ett liknande försäkringsholdingföretag. Reglerna om försäkringsgrupper gäller i sådana fall endast för de senare företagen, dvs. endast för det yttersta moderföretaget. I de nya försäkringsgruppsreglerna är denna begränsning av central betydelse. Den bör därför framkomma redan tidigt i kapitlet i lagtexten, helst redan i 1. När det gäller förslagen att ett ledande försäkringsholdingföretag i vissa fall får utföra det ledande försäkringsföretagets uppgifter vore det tydligare att ange det i respektive paragraf Grupptillsyn på nationell nivå Svensk Försäkring avstyrker förslaget att utnyttja direktivets option att tillåta tillsyn för undergrupper. 20 (47)