Yttrande över promemorian Förstärkt insättningsgaranti (Fi2015/3438)

Transkript

1 REMISSVAR Finansdepartementet FI Dnr Finansmarknadsavdelningen/Bankenheten (Anges alltid vid svar) STOCKHOLM Finansinspektionen Box 7821 SE Stockholm [Brunnsgatan 3] Tel Fax finansinspektionen@fi.se Skickas även via e-post till: fi.registrator@regeringskansliet.se Yttrande över promemorian Förstärkt insättningsgaranti (Fi2015/3438) Sammanfattning Finansinspektionen välkomnar ett riskbaserat avgiftsuttag men vill utveckla motiven för detta. Finansinspektionen föreslår också en vidare tillämpning i bestämmelsen om vilka företagskategorier som undantas från rätt till ersättning av insättningsgarantin. Likaså föreslår Finansinspektionen att det ska finnas en möjlighet till en vidare omfattning och högre ersättningsnivå för kunder i svenska filialer utomlands än vad som föreslås i promemorian, samt att ersättningsnivån för filialer utomlands ska vara densamma som tillämpas i värdlandet och inte vara baserad på svenska kronor utan på den valuta som insättningen avser. Slutligen anser Finansinspektionen att frågan om hur Finansinspektionens beslut om att ersättningsrätt enligt garantin ska inträda ska kunna överklagas behöver prövas ytterligare. Insättningsgarantins omfattning Se avsnitt samt författningsförslaget avsnitt Finansinspektionen anser att insättningar av värdepappersbolag generellt ska undantas från att ersättas genom insättningsgarantin. I insättningsgarantidirektivet undantas värdepappersföretag enligt definitionen i artikel 4.1 punkten 1 i direktiv 2004/39/EG. Denna artikel är i Sverige genomförd i 1 kap lag (2007:528) om värdepappersrörelse som måste läsas tillsammans med 2 kap. 1 samma lag. Enligt 5 lagen (1995:1571) om insättningsgaranti ersätts idag inte insättningar av värdepappersbolag som har tillstånd att ta emot kundens medel på konto, dvs ett värdepappersbolag med sidotillstånd enligt 2 kap. 2 8 lag (2007:528) om värdepappersrörelse. Det är en snävare krets företag än vad som följer av regeln i insättningsgarantidirektivet. 1(5)

2 Filialer inom EES Se avsnitt samt författningsförslaget avsnitt och 4 c Garantimyndigheten föreslås få besluta att insättningar som finns hos en filial till ett svenskt institut ska omfattas av garantin, om värdlandet har högre ersättningsnivå eller omfattning och filialen inte kan ansluta sig till det utländska systemet. Finansinspektionen är positiv till förslaget eftersom det utan denna möjlighet skulle kunna innebära konkurrensnackdelar för svenska företagsetableringar utomlands. Finansinspektionen kan dock inte av förslaget till 3 och 4 c utläsa att garantimyndigheten får besluta att insättningsgarantin för kunder i svenska filialer utomlands kan ha vidare omfattning och högre ersättningsnivå. Som förslaget är utformat förefaller det endast omfatta insättningar enligt artikel 6.2 i insättningsgarantidirektivet. Formuleringen av paragrafen bör därför ändras eftersom det annars kan innebära konkurrensnackdelar för svenska företag. Ersättningsbeloppet i svenska kronor Se avsnitt och avsnitt Finansinspektionen välkomnar att ersättningsbeloppet för insättningsgarantin sätts i svenska kronor så att svenska konsumenter framöver inte behöver oroa sig för valutakursförändringar gentemot euron. Finansinspektionen anser det dock olyckligt att insättare i svenska filialer utomlands istället kommer att utsättas för valutarisker. Visserligen är nivån på ersättningsbelopp betydligt högre än den har varit historiskt, vilket innebär att antalet insättare där denna valutakursrisk är relevant är begränsad. Tots det finns det insättare, till exempel mindre företag samt privatpersoner med stora kontobesparingar, för vilka valutarisken ändå kan vara relevant. FI anser att det är olyckligt att insättare i andra länder ska behöva beakta vilket lands ersättningsbelopp som är mest fördelaktigt när insättaren ska ta ställning till i vilken bank insättningar ska göras. Finansinspektionen föreslår en lösning där insättare hos en svensk filial utomlands skyddas av ett ersättningsbelopp som är samma som värdlandets ersättningsbelopp. En sådan lösning torde ligga mer i direktivets andemening än att strikt följa hemlandets valuta. Till exempel bör insättare hos en svensk filial i Storbritannien ha samma garantibelopp som garanteras för en insättare i en brittisk bank. Insättare i Estland och Finland bör garanteras upp till euro, medan svenska insättare fortfarande skyddas av ett belopp i svenska kronor. Med en sådan lösning vet europeiska insättare i det land insättningen görs alltid vilket ersättningsbelopp som gäller, oavsett om banken har hemvist i Sverige eller i det egna landet. Finansinspektionen bedömer att det är en mer har- 2

3 moniserad lösning och som dessutom ligger i linje med strävandena mot en kapitalmarknadsunion. Ett högre ersättningsbelopp för vissa insättningar Se avsnitt c Finansinspektionen noterar att både artikel 6.2 i insättningsgarantidirektivet och utredningens förslag till utformning av 4 c andra stycket tolkas som att en insättning som grundar sig på någon av i 4 c första stycket angivna fallen, kan komma att behandlas som garanterad insättning under obegränsad tid om den flyttas mellan olika institut var tolfte månad. Avgifter Se avsnitt Finansinspektionen anser att förslaget om riskbaserade avgifter är bra. Vid sidan av de högre kapitalkrav som en mer riskfylld verksamhet medför är det rimligt att företag som driver en mer riskfylld verksamhet ska betala en avgift för insättningsgarantin som står i proportion till den högre risken, eftersom statens risk att behöva infria sitt åtagande är större för sådana företag. Insättningsgarantin skyddar konsumenter, men en trovärdig och väl utformad insättningsgaranti gagnar också den finansiella stabiliteten. När bankernas och de övriga kreditföretagens kunder vet att deras medel är skyddade ändrar de sitt beteende och sannolikheten för en uttagsanstormning minskar. Men även institutens ägare och ledning kan ändra sitt beteende, och en riskokänslig garanti kan i sig ge incitament till att nya institut etableras. Med en garanti vars avgift inte är tillräckligt riskkänslig kan incitament för risktagande i det finansiella systemet öka både som direkt följd av garantins utformning och som indirekt följd av att nya institut och skuggbankssektorn ökar i betydelse. Ett skäl till kapital- och likviditetskrav är att minska sannolikheten för att garantisystemet ska utnyttjas med kostnader för staten. Om garantiavgifterna dessutom är för låga eller på annat sätt inte reflekterar sannolikheten att garantin ska användas, finns risk för att garanterade insättningar utnyttjas som billig finansieringskälla till banker och andra institut som inte i övrigt är ekonomiskt sunda. Framväxt av sådana företag innebär en subvention från samhället, det ökar riskerna för den finansiella stabiliteten och det minskar förtroendet för de finansiella marknaderna. Genom att göra en jämförelse med försäkringsverksamhet i olika former kan man se hur frågorna hänger samman. Garantin är att likna vid en försäkring, avgiften en försäkringspremie, och målnivån på tillgängliga medel kan man eventuellt se som en kapital- eller likviditetsbuffert. Det är således av väsentlig betydelse att avgiften speglar sannolikheten för att garantin utnyttjas. Med ett 3

4 sådant synsätt är avgiftens nivå, utformning och vilka företag som ska betala en kalibrerad avgift central. Avgifter bör sättas så att staten ger goda incitament men inte någon otillbörlig subvention. Det är väsentligt att även mindre företag blir underställda en rimlig riskbaserad avgift och att eventuella förenklade förfaranden vad gäller kalibreringen av avgiften för mindre företag är tillräckligt försiktiga. Skulle så inte vara fallet är risken att tillväxten i skuggbankssektorn tilltar ytterligare, med negativa konsekvenser för den finansiella stabiliteten. I likhet med vad som anförs i promemorian anser Finansinspektionen också att detaljerna kring avgiftsmodellen inte bör låsas fast i lagtext utan i stället anges i föreskrifter. Information om insättare Se avsnitt Finansinspektionen anser att en bestämmelse med innebörd att insättaren har rätt att utan kostnad ta ut insatta medel om institut eller filial utesluts eller av annan anledning utgår från garantisystemet bör införas. Regeln finns vid fusion (11 c ) men inte i 11 d i lagförslaget. Med tanke på att bundna avtal omfattas av insättningsgarantisystemet så är det motiverat med att alltid ha rätt att flytta till garanterat sparande. Överklagande Se avsnitt 5.14 Finansinspektionen anser att det finns ett påtagligt behov av en särskild ordning för överklagande av Finansinspektionens beslut om att insättarna har rätt till ersättning från garantin. Skulle nämligen Finansinspektionen fatta ett sådant beslut kommer det berörda företagets möjlighet att driva verksamhet i framtiden att i praktiken raderas ut, om inte en utomordentligt snabb domstolsprövning leder fram till att Finansinspektionens beslut undanröjs. Poängen med att använda Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut som specialdomstol för denna prövning var att den förutsattes mycket snabbt kunna ta ställning, dessutom som enda domstolsinstans. Redan 2010 skrev regeringen i prop. 2020/11:119 Ändring av insättningsgarantin (s. 30) att med hänsyn till de mycket snäva tidsramarna som ges för garantins inträde att det inte var möjligt att låta överklagande ske till allmän förvaltningsdomstol. Då handlade det om att utbetalningstiden kortades till de nuvarande tjugo arbetsdagarna. Genom det nu aktuella kravet på utbetalning inom sju arbetsdagar accentueras detta uttalade. Det är rimligt att tro att Finansinspektionen kommer att bestämma att beslut om inträde till rätt till ersättning ska gälla omedelbart. Detta tar hand om insättarnas intresse av att utbetalningen av deras ersättning inte fördröjs av rättslig 4

5 överprövning, men det löser inte frågan om hur ett företag ska kunna få frågan prövad innan det i praktiken är för sent. Dessutom väcks på nytt frågan om det behövs inskränkningar av domstolens möjlighet att besluta om inhibition. Frågan har diskuterats förr men miste sin aktualitet genom arrangermanget med prövningsnämnden som enda instans med särskilda processregler. Den prövning som överprövningsinstansen ska göra handlar bland annat om att bedöma institutets finansiella ställning. Det kan vara svårt och komplext utan en noggrann granskning. Prövningen måste göras under en mycket kort tid. Enligt Finansinspektionens uppfattning talar detta starkt för att en särskild ordning utanför den ordinarie instansordningen behövs i detta fall. Att inlemma överprövningen i den ordinarie instansordningen innebär i praktiken att överprövningen bara kan resultera i ett avgörande som möjligen kan användas i en kommande skadeståndsprocess mot staten. Finansinspektionen bedömer också att regeln om överklagan bör innehålla en tidsfrist för ingivande av överklagan och en begränsad möjlighet att överklaga överprövningsinstansens beslut. Båda reglerna är nödvändiga för att uppfylla kravet på utbetalning av ersättningar inom sju arbetsdagar. FINANSINSPEKTIONEN Per Håkansson Chefsjurist Johan Terfelt Avdelningschef 5