Valuta för pengarna Om kvalitetssäkring och uppföljning av barns uppväxtvillkor i nordiska servicesystem. Stockholm 11 12.10.2011 Aila Puustinen-Korhonen sakkunnig Finlands Kommunförbund Landsrapport Finland Vård av barn utom hemmet i Finland Ställningen för de barn inom barnskyddet som får vård utom hemmet är samhälleligt viktig, eftersom antalet barn som placeras utom hemmet har ökat årligen från mitten av 1990-talet, förutom en liten minskning år 2009. År 2009 uppgick antalet barn som placerats utom hemmet till mer än 16 500. Av dem hade cirka 11 000 omhändertagits eller placerats i brådskande ordning. En femtedel av placeringarna gjordes mot de involverades vilja. Antalet nya fall av omhändertaganden har fördubblats mellan år 1995 och 2007. I Finland och även i de andra nordiska länderna har omhändertagande av i synnerhet ungdomar ökat. Ett omhändertagande är också och framför allt en genomgripande händelse för individen. Omhändertagandet berör både det placerade barnet och barnets anhöriga. Behovet av barnskydd och vård utom hemmet är ett komplicerat fenomen som på samhällelig nivå påverkas av politiska beslut, tillgången till fungerande service, arbetsmarknaden, samordningen av arbete och familjeliv och på individnivå av familjernas ekonomiska situation, familjemedlemmarnas personlighet, livshistoria, förhållanden och bindningar till varandra och den sociala gemenskapen. Tjänster vid vård av barn utom hemmet Enligt barnskyddslagen är kommunen skyldig att ordna vården utom hemmet. En del av tjänsterna som gäller vård utom hemmet tillhandahålls i kommunens regi, men största delen nästan 70 procent tillhandahålls på uppdrag av privata serviceproducenter. En kommun eller flera kommuner tillsammans konkurrensutsätter med några års mellanrum de tjänster de skaffar av de privata serviceproducenterna. Privata serviceproducenter är framför allt privata företag, barnskyddsorganisationer och privata serviceproducenter inom hälso- och sjukvården. Kommunerna utarbetar avtal om köp av
tjänster tillsammans med de serviceproducenter som godkänts i en konkurrensutsättning. Finland har också sex skolhem som staten är huvudman för. Kommunerna betalar kostnaderna för vården utom hemmet nästan i sin helhet. År 2009 betalade kommunerna 592 miljoner euro i vårddygnskostnader för vård utom hemmet 48 miljoner euro mindre än år 2008. När man utöver kostnaderna för vårddygnen beaktar de övriga kostnaderna för tillhandahållandet av vård utom hemmet uppgår summan till cirka 1 miljard euro årligen i Finland Ökningen av kostnaderna för vården utom hemmet har varit större än ökningen av andra kostnader inom den kommunala ekonomin. Staten deltar i utgifterna för vården utom hemmet genom att beakta kostnaderna i de statsandelar som betalas till kommunerna. I beräkningen av statsandelarna används en barnskyddskoefficient som en beräkningsgrund. Koefficienten beräknas genom att antalet omhändertaganden av barn i kommunen divideras med kommunens invånarantal och den erhållna kvoten divideras med motsvarande kvot för hela landet. Övervakning av vård utom hemmet Enligt barnskyddslagen ska den kommun som placerat barnet övervaka att barnets placering i familjevård eller institutionsvård förverkligas enligt denna lag och att barnet under den tid placeringen varar får de tjänster och stödåtgärder som det behöver och som placeringskommunen enligt barnskyddslagen ska ordna. Verksamheten på platsen för vård utom hemmet övervakas dessutom av den kommun där barnet placerats och av regionförvaltningsverket. Vid övervakningen ska den kommun som placerat barnet och den kommunen som barnet placerats i samt regionförvaltningsverket samarbeta. Familjevård, institutionsvård, vård i fosterfamilj eller familjehem? Största delen av omhändertagandena i Finland görs på basis av parternas samtycke. Fall av motstånd mot omhändertagande förekommer framför allt när det gäller barn i puberteten. Det är känt att inom vård utom hemmet placeras barn allt oftare på institutioner. De senaste åren har uttryckligen familjevårdens andel minskat. Samtidigt har antalet privata vårdinrättningar ökat. I Finland talar man redan, helt motiverat, om marknaden för vård utom hemmet. Att en marknad för vård utom hemmet har uppstått och blivit etablerad är något viktigt som bör diskuteras med tanke på utvecklingsriktningen för barnskyddet och samhällspolitiken i Finland. En etiskt diskutabel fråga som lyfts fram i sammanhanget
är att samhället placerar omhändertagna barn på privata institutioner också mot parternas vilja. Samtidigt förvånar man sig över att både antalet privata institutioner och antalet omhändertaganden ökar. Sedan frågar vi oss: är det här det vi vill? Barnskyddslagen förutsätter att man som plats för vård utom hemmet väljer den som bäst svarar på barnets behov. Med tanke på platsen för vård utom hemmet för enskilda barn är det onödigt ofta som slumpen spelar in: vårdplatsens tillgänglighet påverkar då placeringen mer än barnets behov. Tills vidare har de sakkunniga i Finland fört mycket lite diskussion om förhållandet mellan platsen för vård utom hemmet och barnets behov och rättigheter. Det finns nästan ingen forskning om valet av plats för vård utom hemmet. Det finns sannolikt stora skillnader mellan de placerande enheterna och kommunerna när det gäller på vilka grunder valet görs och till och med i fråga om i vilken grad barnets ålder beaktas: i vissa kommuner placeras små barn absolut i familjevård, i andra finns inga särskilda anvisningar om placering av små barn. Även om man är rätt enig om att familjevård är det första alternativet för små barn ser verkligheten annorlunda ut. Enligt en jämförande undersökning år 2003 hör Finland till de europeiska länder som placerar många barn under 3 år på institution. I dagens debatt betonas stärkandet av familjevården och barnets eget närståendenätverk Institutionsvårdens stora andel av vården utom hemmet i Finland har ansetts vara ett problem. Strävan inom barnskyddet i Finland är att flytta tyngdpunkten i vården utom hemmet mot familjevård. Från början av år 2012 blir familjevården den primära formen av vård utom hemmet i förhållande till institutionsvård. Vård av barn utom hemmet kan ordnas som institutionsvård endast om den inte med hjälp av tillräckliga stödåtgärder kan ordnas någon annanstans på ett sätt som motsvarar barnets bästa. I den förnyade paragrafen finns bestämmelser om förutsättningar för att vård utom hemmet kan ordnas som institutionsvård. Vård utom hemmet kan enligt de nya bestämmelserna ordnas som institutionsvård endast om det inte motsvarar barnets bästa att ordna vården på något annat sätt. När vård utom hemmet ordnas bör man också se till att tillhandahålla tillräckliga stödåtgärder som motsvarar barnets bästa. I praktiken innebär bestämmelsen att vid beslut om placeringen av ett barn bör möjligheter att ordna vården utom hemmet antingen i familjevård eller på något annat sätt utredas före ordnandet av institutionsvård. Bestämmelsens "andra sätt" kan exempelvis betyda att barnet bor hos släktingar. Vid samma tidpunkt i början av år 2012 införs också de förnyade bestämmelserna i familjevårdarlagen om familjevårdarnas "obligatoriska" förberedande utbildning och höjda vårdarvode (650/månad) samt om övrig utbildning och stöd som familjevårdarna ska få. I familjevårdarlagen har införts en
bestämmelse enligt vilken kommunen kan ordna avlösarservice under familjevårdarens ledighet eller annan frånvaro genom att ingå ett uppdragsavtal med en person som uppfyller de krav som ställs på en familjevårdare. Enligt den nya bestämmelsen kommer avlösaren till familjevårdarens hem för att sköta de personer som familjevårdaren sköter om familjevårdaren samtycker till det och om arrangemanget motsvarar den vårdbehövandes bästa. Bestämmelserna avser att stödja familjevårdarnas arbete och ork. Innan barnet placeras utom hemmet ska man enligt 32 i barnskyddslagen utreda vilka möjligheter den förälder hos vilken barnet inte huvudsakligen bor, släktingar eller andra barnet närstående personer har att ta emot barnet. Det organ som ansvarar för socialvården ska skrida till åtgärder för att ordna vårdnaden om barnet genom ett avtal mellan föräldrarna eller ett domstolsbeslut, om detta ska anses vara befogat med tanke på barnets bästa. Enligt barnskyddslagen ska en person, som vid sidan av eller i stället för föräldrarna har anförtrotts vårdnaden om barnet eller hos vilken barnet bor, vid behov tryggas förutsättningar för vård och fostran av barnet enligt familjevårdarlagen (vårdarvode och kostnadsersättning). Enligt barnskyddslagen är ordnandet av vårdnaden om barnet genom ett avtal eller ett domstolsbeslut alltid primärt i förhållande till ordnandet av vården utom hemmet. I Finland övervägs möjligheten till permanent omhändertagande Barnskyddslagen ger inte möjlighet till permanent omhändertagande i Finland. Lagen kräver att möjligheterna att återförena familjen alltid bedöms i samband med förhandlingarna om klientplanen minst en gång om året. I värsta fall innebär detta en omställning i barnets liv och framtid en gång om året. Inom barnskyddet måste man hitta en rättvis balans mellan intressena när det gäller att fortsätta eller att avsluta omhändertagandet. I många länder används adoption som en barnskyddsåtgärd. Det positiva med adoption anses vara att lösningen är bestående. Tills vidare har adoption inte använts i stor utsträckning inom barnskyddet i Finland. I framtiden är det motiverat att bedöma ändamålsenligheten med en adoption i situationer där sannolikheten för att barnet återvänder till sina föräldrar är obefintlig eller mycket liten. Det gäller ändå att komma ihåg att adoption i sig inte nödvändigtvis svarar på barnets behov av särskilt stöd och vård, även om den kan medföra kontinuitet i barnets uppväxtförhållanden och vardagliga relationer. Också ett adopterat barn behöver vård och uppfostran lika mycket som adoptivfamiljen behöver stöd i att vårda och uppfostra barnet. Adoption innebär inte heller automatiskt att barnet inte kan omhändertas eller placeras i något senare skede i livet. I lyckade fall kan adoption ändå garantera barnet stabila uppväxtförhållanden. I Finland förnyas adoptionslagen som bäst och i lagförslaget ingår bestämmelser om
så kallad öppen adoption, där kontakt mellan barnet och de biologiska föräldrarna görs möjligt efter adoptionen. Denna typ av öppen adoption skulle lämpa sig synnerligen bra för barnskydd. Förebyggande tjänster och öppenvård inom barnskyddet Den barnskyddslag som trädde i kraft i början av år 2008 har stärkt betydelsen av förebyggande tjänster och öppenvård. I kommunerna har man börjat stärka arbetet med barn och familjer inom basservicen. Många förebyggande tjänster försvagades efter recessionen på 1990-talet. Till exempel antalet barnfamiljer som fick hemservice minskade från drygt 50 000 till under 10 000. Samtidigt ökade användningen av specialtjänster, såsom psykiatri, specialdagvård och specialundervisning. I kommunerna och organisationerna har man ändå utvecklat många slags stödformer för familjerna. Till exempel rådgivningarnas familjearbete, familjecentren, olika former av familjearbete som utförs i hemmet, familjerehabilitering och grupper för sinneskontroll har utvecklats och spritt sig avsevärt över hela landet under de senaste 15 åren. År 2009 var 70 700 barn i Finland kunder inom barnskyddets öppenvård. Antalet har stigit stadigt sedan år 1996. Detta utmanar servicesystemet att vidareutveckla sin verksamhet så att man kan möta dessa barns och deras föräldrars behov i tid så att någon vård utom hemmet inte längre behövs. Forskning om barnskydd Tills vidare har det varit svårt att diskutera läget och utvecklingen inom barnskyddet på grund av att det inte finns mycket informationsproduktion kring barnskyddet och att den information som finns inte har samlats någonstans. Det finns tillgång till mycket lite information exempelvis om vad det stora antalet kunder inom barnskyddet bottnar i och vad barnskyddsåtgärderna innebär för följder för barnen och familjerna på kort och lång sikt. De få befintliga undersökningarna pekar på att omhändertagandet kan ha stött en normal ungdom och vuxenhet, men att utvecklingen efter omhändertagandet lika gärna har kunnat omfatta risker och problem och ett balanserande mellan dessa två utvecklingar. De omfattande uppföljningsundersökningarna visar att de personer som varit omhändertagna som barn i vuxen ålder skiljer sig från andra i samma åldersklass bland annat i fråga om utbildning och ekonomiska faktorer: deras ställning är svagare. Undersökningarna synliggör också skillnaderna mellan de omhändertagna. Det finns nästan ingen forskning om valet av plats för vård utom hemmet. Det finns stora skillnader mellan de placerande enheterna och kommunerna när det gäller på vilka grunder valet görs. Några exakta riksomfattande uppgifter om hur länge barnen får vård utom hemmet finns inte. Den enda omfattande undersökningen om varaktigheten av och stabiliteten hos placeringarna är från år 1992. Det behövs dagsaktuell diskussion och färska beslut om på vilket sätt beslut, planering och kundarbete inom barnskyddet kan stärkas, baserat på fakta.