Workshop 00:Almestrand Nina Söderström Malin Sörman Maria Hager Under åren 1999 2000 genomförde jag min andra fotografiska workshop på ett behandlingshem för mammor och deras barn. Hemmets uppgift är att stödja kvinnor med psykosociala problem samt stärka deras relationer till sina barn. Vi, deltagarna och jag, träffades en gång i månaden. Tyngdpunkten låg på den privata bilden och på familjealbumet. Deltagarna fotograferade egna bilder som vi diskuterade i gruppen och sedan arbetade var och en vidare med att montera in bilderna i ett eget familjealbum. Vid varje tillfälle visade jag andra fotografer och konstnärers bilder och höll korta föreläsningar om allt från fotooch konsthistoria till fotografisk teknik. I slutet på projektet valde deltagarna ut sina favoritbilder och placerade dessa på varsin vägg i en av behandlingshemmets hallar. Jag dokumenterade sedan deras bilduppsättning. Mija Renström, i samarbete med Maria Hager, Malin Sörman, Malin Widberg och Nina Söderström. Tack till personalen på Staffans bilder, Ola Kjelbye, Helen Biddle, Mikela Lundahl, Nils Olsson, Jan Pagh Hansen, Lo Caidahl, Ingela Bohm och Christian Berven.

Workshop 00: Almestrand c-print 1.80 X 2.30 m Det är en bra stämning i mitt urval av bilder som jag fotograferat i workshopen. Det är bitar ur mitt liv. Jag hade inte varit så länge på Almestrand när jag fick frågan om jag ville vara med i fotoworkshopen, någon nämnde det i matsalen och då tänkte jag spontant att jag ville vara med. Det var något som tilltalade mig. Jag tror att behandlingshemmets syfte med workshopen var att jag skulle få möjlighet att i bild gestalta den här tiden, att göra mig en egen bild av mitt liv och fotografera det sunda och goda som man kanske inte har haft tidigare: en lycklig familj. Min son, Philip, är bara några månader gammal. Det har varit roligt att alla andra i workshopen har fotograferat honom så mycket. Vid våra bildredovisningar, när vi sätter upp de nytagna bilderna på väggarna i fotorummet, finns han med nästan överallt, både i alla andras bilder och i mina egna. Efter varje workshop har vi fortsatt att tala om våra senaste bilder. Jag tror att

man inspirerar varandra utan att man tänker på det, så är det i alla grupper. Man får många aha-upplevelser när man tittar på de andras bilder, jag kan se att de andra har blivit modigare när de fotograferar. Det gav mig jättemycket när vi skulle fotografera utifrån orden dåtid, nutid och framtid. Jag gjorde en riktig resa. Uppgifterna har fungerat som mål till varje tillfälle vi har träffats, och de har motiverat oss till att fotografera andra saker än vad man brukar göra. Utan uppgifter hade vi kanske fått en massa vanliga bilder på barnen och säkert andra riktiga turistkort. Jag har börjat titta mer medvetet både på mina egna bilder och de jag möter i vardagen, i tidningar och på TV. Nu tänker jag på hur de är gjorda, hur ljuset är och sådant. Jag tänker också mer på relationen mellan fotograf och objekt, vad det är fotografen vill. Jag har insett att det inte alltid behöver vara helt perfekt och exakt när man fotograferar. Man kan gå närmare motivet och till exempel bara visa en del av ett ansikte. Det är något speciellt som händer när man sätter upp bilderna på väggen vid bildredovisningarna. Man ser dem på ett annat sätt. Ibland när jag plötsligt kommer in i fotorummet och ser alla våra bilder på väggarna blir jag först förvånad och sen glad. Jag har till och med dragit in min socialsekreterare för att titta på dem. Det har blivit lättare för mig att gå på utställningar efter att vi i gruppen har varit på några tillsammans. Det känns inte så allvarligt längre. Man vinner mycket på att leka. Nina Söderström Almestrand 2000 Min tioårige son, Jon, sliter på kameran lika mycket som jag. Han tar mycket kort själv och har väldigt många egna idéer om hur och var vi andra i familjen ska vara i hans bilder. Han har fått min gamla kamera och jag hoppas att han kommer att fortsätta fotografera. Vi har inte så ofta använt varandra som modeller när vi arrangerat bilder inomhus, men däremot har vi fotograferat varandra mycket när vi varit ute. De olika fotograferingsuppgifter na har gjort det lättare att fota. Det vore svårt att själv komma på vad man skulle fotografera om man inte hade någonting att utgå ifrån. Jag blir ganska förvånad över alla bilder som jag fotograferat i workshopen. Det är bra bilder. Jag har tänkt mig hur jag vill ha

en bild och sen har det faktiskt blivit så. Det var inte så förut. Tidigare stod jag alldeles blixtstilla när jag fotograferade och koncentrerade mig väldigt länge innan jag tog ett kort. Nu har jag börjat att ibland fota lite snabbare och det har också fungerat. Jag har börjat göra lite annorlunda bilder genom att gå närmare mitt motiv. Jag har också märkt att jag nästan bara gör liggande bilder. Det är lugnast. När man vrider på kameran blir det rörigt i ögat och det har jag väldigt svårt för. När jag såg mitt första självporträtt blev jag riktigt sur. Det är jobbigt att se sig själv på bild. Det är överhuvudtaget jobbigt att komma i kapp sig själv. Men det kanske var det som var syftet: att man ska se på sig själv och att man ska göra något som är roligt och leder någonstans. Maria Hager Almestrand 2000 Jag skulle vilja göra om mitt urval eftersom jag inte tycker att jag har fått till någon helhet. Jag är nog en perfektionst som alltid letar efter det ultimata. Mina porträtt är fina men hur intressanta är de för någon annan egentligen? Jag har fotograferat så mycket och haft så många idéer men när jag försöker lägga ihop alla delar blir det bara rörigt. Eftersom vi är på ett behandlingshem trodde jag nog att man skulle fotografera olika känslotillstånd, att man skulle reflektera över sig själv, att det skulle vara mer terapeutiskt. Jag märker att det går liksom inte alltid att fånga det på bild som man tänker på. De kort som blir bra i mitt fall är ofta de kort som inte är så genomtänkta. De säger mer på något sätt. Jag försöker ofta berätta någonting i mina bilder men blir sällan nöjd med dem. Det säger ganska mycket om mig själv, och på sätt och vis ju det lite terapeutiskt. Men de svartvita bilderna på mig och min dotter Belinda är jag väldigt nöjd med. De är höjdpunkten för mig. De slår allt på något sätt. Där mår jag dessutom mycket bättre. Fast i och för sig är det inte jag som har tagit korten. Jag frågade inte Belinda om hon ville bli fotograferad, och nu efteråt tycker jag kanske att jag borde ha pratat med henne och inte bara begärt att hon skulle se ut si och så för att jag skulle ta kort. I början var hon inte särskilt pigg på att bli fotograferad. På de flesta korten strålar hon med ett tillgjort

flin. Sen lättade det väl efter ett tag och hon blev bättre. Men när jag tänker efter blev jag faktiskt tidigt medveten om att jag ville försöka fotografera på hennes villkor. Jag lät henne fotografera mig under en period och det blev fina bilder. Alltid lite underifrån. Nu med facit i hand kan jag känna att jag kunde ha gjort på ett annat sätt för att verkligen se vad hon tyckte om det hela. Men det kanske jag kan börja med nu när vi slutar med workshopen. Eller så pratar man inte om det och så löser det sig ändå. Vi har tittat mycket i albumet tillsammans och det gillar hon. Jag är jättenöjd med albumet och blir positivt överraskad när jag tittar i det. Jag skulle kunna tänka mig att behandlingshemmets tanke med workshopen var att man skulle känna något slags ansvar i gruppen. Det är viktigt att alla är närvarande, att man dyker upp och att man utför någonting tillsammans, att man går hela vägen ut och inte bara hoppar av efter ett tag. Jag tycker att vi har varit en bra grupp. Alla har varit intresserade på sitt sätt. Jag har aldrig upplevt att någon i gruppen inte velat vara med, men för den skull har det inte alltid varit lustfyllt att fotografera. Ibland har jag haft jättesvårt att göra slut på min filmrulle och ibland har den tagit slut alldeles för fort. Jag ställer väldigt höga krav på mig själv om hur saker och ting ska bli, och om det inte blir som jag har tänkt tappar jag lätt sugen. Men jag har tyckt att det har varit roligt och utmanande att vara i en grupp. Man kommer ganska nära varandra i fotorummet. Det kan ibland vara de dåliga bilderna som är mest intressanta. Min mamma visade mig sina semesterkort från en båtresa i Norge. Det var mest en massa bilder på människor, men ett av dem var misslyckat och det var just det som jag tyckte var bra, som var mest intressant. Det visade någonting till hälften och var inte arrangerat och det gjorde att jag såg något bildskönt i det. Jag har fått en rätt så bra dos av att fotografera och nu känns det som att jag inte vill göra det på ett tag. Jag tycker det är kul med bild men själva fotograferingen är jag inte så intresserad av. När man är kritisk är det lätt att det blir för jobbigt: först måste man lägga ner jobb och sedan är man så kritisk att man måste lägga ner ännu mer jobb. Det vet jag inte om jag är beredd att göra. Malin Sörman Almestrand 2000

Workshop 00: Almestrand Kammaren Galleri 54 Göteborg 2003 Mija Renström 2003