Duvornas flock och parningsbeteende

I Duvornas flock och parningsbeteende En rapport av Frida Johnsson, NV3B 2012 Handledare: Peter Silow Påbörjad: 2011-09-13 Avslutad: 2012-04-13

II Innehållsförteckning 3 1.) Inledning 4 1.1.) Frågeställningar och hypoteser 1.1.1.) Vilket flockbeteende uppvisar duvor? 4 1.1.2.) Vilket parningsbeteende uppvisar duvor? 6 2.) Sammanfattning 7 3.) Bakgrund 7 3.1.) Allmänt om duvor 8 3.2.) Duvors beteende 9 3.2.1.) Flockbeteende 9 3.2.1.1.) Flockbeteende hos vilda duvor 9 3.2.2.) Parningsbeteende 10 3.2.2.1.) Parningsbeteende hos vilda duvor 11 3.2.2.2.) Parningsbeteende hos tamduvor 14 3.3.) Att göra vetenskapligt experiment 15 4.) Metod 16 4.1.) Intervjuer 16 4.2.) Faktalitteratur 16 4.3.) Fotodokumentation 17 4.4.) Vilken var mest användbar? 18 5.) Resultat 20 5.1.) Intervjuer 20 5.1.1.) Göran Andersson, 25/9 2011 20 5.1.2.) Ahmed, 7/10 2011 21 5.1.3.) Per-Harald Persson, 30/12 2011 22

III 5.2.) Bilder 22 5.2.1.) Allmänt uppvisat flockbeteende 23 5.2.2.) Hierarki vid matning, rasduvor 35 5.2.3.) Hierarki vid matning, ett par duvor 57 5.2.4.) Hierarki vid matning, stadsduvor 61 5.2.5.) Revirbeteende 70 5.2.6.) Parningsbeteende 73 5.2.7.) Ungars beteende 102 5.2.8.) Övrigt av intresse 113 5.2.8.1.) Människor och duvor 113 5.2.8.2.) Gräsänder som uppvisar parningsbeteende 115 6.) Diskussion 116 6.1.) Flockbeteende hos duvor 116 6.2.) Hierarki hos vilda duvor, stadsduvor, rasduvor, duvor i par 116 6.3.) Flockbeteende hos par duvor 119 6.4.) Försvar av revir hos rasduvor, duvor i par, ensamlevande duvor 119 6.5.) Förändring i beteende över årstiderna 129 6.6.) Hur har stadsduvor anpassat sig till människor 120 6.7.) Parningsbeteende i voljär 120 6.8.) Hur anpassar sig ungarna till flocken och de äldre duvorna? 120 6.9.) Hur har arbetet gått? 121 6.10.) Utvärdering produkt sidor om duvor 121 7.) Källor 122 7.1.) Böcker, tidskrifter, artiklar 122 7.2.) Intervjuer 123 7.3.) Bilder, illustrationer 123 8.) Bilagor

IV 8.1) Bilaga 2 Tack till 124 (Bilaga 1 separat worddokument) 1.) Inledning Jag har ett starkt personligt intresse av duvor, och har lagt märke till att det inte finns några skrivna faktaböcker om dessa fåglar att få tag på på svenska i vanliga bokaffärer eller ens på internetbokhandlar. Det finns däremot en hel del böcker om olika papegojor, parakiter och hönor, och även om jag vet att dessa fåglar är vanligare att hålla som husdjur, så har jag sett i många forum att det finns ett intresse för duvor i Sverige, men att många som vill skaffa duvor vänder sig till andra duvägare i diskussionsforum eftersom det inte finns så mycket litteratur att ta till. Därför skulle jag vilja skriva ett utkast till en sådan bok själv, men eftersom tiden inte räcker till så väljer jag att nöja mig med ett enstaka kapitel, på några enstaka sidor. Jag vill i detta projekt ta reda på hur det fungerar att skriva en faktabok om ett visst område, och gå igenom processen att ta fram fakta till den. Först och främst har jag valt en avgränsning att arbeta med duvornas beteende. Inom detta ämne har jag nischat mig ytterligare och valt att titta närmre på två speciella beteenden: flockbeteende och parningsbeteende. Inom dessa ämnen har jag ställt upp ett antal frågeställningar och hypoteser (se nedan), och det är dessa jag ska besvara i mitt arbete, sammanställa i en rapport och skriva resultatet i mitt kapitel. 1.1.) Frågeställningar och hypoteser 1.1.1) Vilket flockbeteende uppvisar duvor? Vilket flockbeteende uppvisar rasduvor som bor i voljär, och tamduvor som bor på stan? Skiljer sig dessa på något sätt? Hypotes: Ingen hypotes om vilket flockbeteende duvorna uppvisar eftersom det är detta jag ska kolla upp, genom att studera dem. Eftersom rasduvor och stadsduvor är samma sorts duva tamduva, Columba livia domestica så tror jag att deras flockbeteende inte skiljer sig särskilt mycket. Rasduvor påverkas givetvis av att de lever under ständig kontroll av människan, och instängda på ett mindre utrymme, men om man iakttar deras grundläggande, naturliga beteende så tror jag att det till väldigt stor del finns kvar, eftersom det är djurens djupaste instinkt och denna finns kvar hos alla tämjda djur, så som hundar, katter, hästar etc. Om någonting skiljer i deras beteende så tror jag att rasduvor har en tendens att gräla och bråka med eftersom de lever närmare varandra och är instängda en stor del av dagen tillsammans på en liten yta.

V Uppvisar rasduvor ett hierarkiskt system när de äter? Gör stadsduvor på stan detta? Om i så fall, hur upphålls detta system? Hypotes: Min hypotes är att rasduvor i voljär inte uppvisar ett hierarkiskt system när de äter att vissa duvor tar för sig med än andra och puttar bort andra från matskålen eftersom rasduvor får tillgång till en stor mängd mat varje dag, som mättar alla duvorna samtidigt, i en matskål som är minst en halvmeter lång och som lätt gör plats för alla duvorna utan att de behöver slåss för sin plats. Om det är så att matskålen är så liten att det däremot inte finns plats för alla duvor utan några hamnar utanför, så tror jag att det är svagare individer som inte är lika dominanta och aggressiva som andra, men som sagt tror jag att de flesta uppfödare ser till så att alla sina duvor får lika tillgång till maten. Hos stadsduvor tror jag däremot att det finns ett hierarkiskt system och att de starkare duvorna får äta mer, och knuffar undan svagare och kanske yngre duvor från matplatsen, eftersom det ute på stan är väldigt hård konkurrens om vem som ska få äta den lilla mat duvorna kan hitta. Men återigen, om det skulle finnas ett överflöd av mat någon gång någonstans, tror jag inte att lika mycket bråk skulle uppstå. Jag tror dock att de duvor som är större och dominanta och mer aggressiva och är vana vid att hävda sig hela tiden även skulle falla tillbaks i detta beteende av en ren vana och för att hålla sin position även om det skulle finnas ett överflöd av mat. Finns det flockbeteende hos ett par duvor? Hypotes: Jag tror att det finns ett flockbeteende även hos duvor som lever i par, eftersom det är så starkt inbyggt hos dem, men jag tror att det har väldigt mycket att göra med att paret duvor i fråga är två hanar, och inte en hane och en hona. Hade de varit olikkönade hade de varit ett par och funktionerat som det istället som för en liten miniflock som två hanar skulle göra. Hos dessa två hanar tror jag dock att det kan förekomma ett visst parningsbeteende, eftersom de två blir till ett par så småningom (men inte lika mycket som om de skulle varit hona och hane), och av samma anledning tror jag att det inte förekommer så mycket slagsmål om revir eller sittpinnar. Två duvor som lever åtskilda från andra duvor men tillsammans tror jag litar väldigt mycket till varandras sällskap, och uppskattar detta sällskap genom att hålla ihop väldigt mycket även när de flyger fritt utanför buren, istället för att upprätta hierarkiska system och köra bort varandra från matskålen eller försvara sina egna revir i buren som de delar. Försvarar rasduvor sitt revir? En ensam duva? Ett par duvor? På vilket sätt? Hypotes: Jag tror att rasduvor försvarar sina egna revir, eftersom de bor så tätt intill varandra i voljären att de enda de har som är deras är den pinne eller hylla eller boplats som de har utnämnt till sin egen, och denna försvarar de genom att anfalla duvor som sätter sig där, och genom att hotfullt kuttra, snurra runt och blåsa upp sig om någon annan kommer i närheten för att försvara sig.

VI En ensam duva försvarar sitt revir och sin bur på samma sätt, men de försvarar sig mot alla möjliga saker som kommer i närheten, speciellt människor och deras händer, eftersom de inte känner igen andra duvor. Men de har kvar sin instinkt att försvara sin boplats, vilket man ju kan tänka sig är naturligt tänk om den inkräktande människan tar boplatsen ifrån duvan, var ska den sova och äta då? Jag tror inte att ett par duvor som lever i en parrelation skyddar sitt revir mot varandra, eftersom jag inte tror att de upprättar revir mot varandra utan delar på pinnarna och på boet och på matskålen. De kan nog försvara sitt revir mot människor, däremot. Hur förändras duvornas beteende under olika årstider? Hypotes: På vintern är dagarna korta och det är kallt och mörkt, så då är det väldigt lite aktivitet eftersom duvorna sparar på energi, men när det blir varmare och närmar sig parningssäsongen höjs all aktivitet de flyger mer, är högljuddare, aggressivare, mer kärleksfulla mot sina partners. Hur väl har stadsduvan (som lever vilt på stan) anpassat sig till livet tillsammans med människan? Hypotes: Stadsduvan på stan blir som vi vet ofta matade av människan och lever väldigt nära oss, bor i våra hus och dricker ur fontäner och så vidare, och detta gör de för att de är en förvildad version av rasduvan som människan tämjde för tusentals år sedan för att hålla som husdjur. (Jämför med hur skygga ringduvor är, som oftast inte kommer fram för att bli matade och som lever i skogar.) Jag tror därför att bortsett från att stadsduvorna har anpassat sig så att de äter människans mat och dricker vårt vatten, så har de också lärt sig att läsa av oss människor på så sätt att de genast lägger märke till om någon människa har någonting ätbart i handen och lägger märke till minsta vink om att denna människa skulle kunna tänka sig mata dem. Jag tror att de håller koll på t.ex. någon som sitter och äter en bulle, speciellt vid platser där de brukar bli matade, och noga lägger märke till om denna människa verkar välvilligt inställd till dem eller om den schasar iväg dem. Allt för att vara på plats så fort några smulor faller eller om människan skulle börja mata dem. Jag tror att de till och med har lärt sig att om många av dem går fram till en människa och står och tittar på den, tigger, så kommer många människor faktiskt att ge efter och mata dem. 1.1.2.) Vilket parningsbeteende uppvisar duvor? Vilket parningsbeteende uppvisar rasduvor i voljär? Hypotes: Har egentligen ingen hypotes, utan ska bara dokumentera vilket parningsbeteende rasduvor uppvisar under parningssäsongen.

VII Hur anpassar sig ungarna till livet i flocken? Blir de anfallna av äldre duvor? Hypotes: Jag tror att ungarna som kommer ut i flocken har det ganska hårt, eftersom de ses som inkräktare av de äldre duvorna, som de måste konkurrera med maten och utrymmet om, men också för att de är svagare än de äldre duvorna och därför är de som kanske blir bortknuffade från matskålen om det nu skulle vara så att det inte finns plats för alla. Jag tror dock att de själva, medan de håller sig lite i skymundan, iakttar de äldre duvorna för att få reda på vilken dynamik som finns i flocken, hur man ska bete sig och kanske lite inlärda trick som de äldre duvorna lärt sig, som kan vara till exempel att det går att komma ut i utevoljären genom en lucka som har gått sönder, etc. 2.) Sammanfattning I detta arbete ska jag ta reda på mer om duvors beteende, både genom att läsa tidigare fakta i några böcker, intervjua några uppfödare men också genom att utföra ett flertal så vetenskapliga undersökningar. Jag ska undersöka olika sorters duvor stadsduvor, tamduvor, och vilda duvor och olika beteende, så som parningsbeteende, flockbeteende, hierarki och försvar av revir. Resultatet av dessa undersökningar ska jag sammanställa i flera rapporter, men utöver det ska jag också skriva några sidor i en bok om duvor, eftersom jag har funnit att det finns för få böcker på det ämnet, och det hade varit roligt att kanske så småningom skriva en själv. Till mina undersökningar hade jag ställt upp ett antal frågeställningar och hypoteser, som till exempel Uppvisar rasduvor i voljär ett hierarkiskt beteende när de äter? med hypotesen Nej, eftersom de får tillräckligt med mat, och har en tillräckligt stor matskål och därför inte behöver slåss om maten. Efter mina undersökningar kunde jag antingen bekräfta att mina hypoteser stämde, eller förkasta dem i detta fall förkastade jag den, då det visade sig att även rasduvor i voljär uppvisade ett hierarkiskt beteende vid matskålen. Jag kunde bland annat bekräfta att även två duvor i en bur uppvisar flockbeteende, att en ensamlevande duva försvarar sitt revir, att ungarna blir hackkycklingar när de kommer ut i buren för första gången, medan jag fick förkasta hypotesen jag nämnde ovan, samt den om att två duvor i en bur inte försvarar sitt revir från varandra och bråkar om matskålen det visade sig att de gjorde det. Samtidigt har jag givetvis sett en massa annat intressant beteende, som jag också har med i resultatet nedan. Vissa resultat som jag fick som den om att stadsduvor genast ser att en människa stannar på en plats de brukar bli matade, och flyger dit har jag endast kunnat dokumentera en enda gång, och därför har jag med det i resultatet nedan MEN jag påstår inte att jag bekräftat min hypotes med den enda gången, eftersom jag egentligen skulle behövt fler bilder. Därför har jag inte heller med just det beteendet i sidorna i min bok, som är min produkt. 3.) Bakgrund 3.1.) Allmänt om duvor

VIII Duvan och människan har en lång historia tillsammans. De tidigaste tecknen på att duvan har hållits som husdjur har varit hieroglyfer i antika Egypten, för så länge sedan som 2600 f.kr. (Vriends, 2005) Duvor har sedan dess uppfyllt olika syften förutom husdjur har de vanligaste varit som mat eller som budbärare. Idag används brevduvor främst i tävlingar som en hobby, men tidigare under historien (till exempel under första och andra världskriget) har människan förlitat sig på duvor som flög med meddelande från en plats till en annan. Innan det fanns någon elektronik var duvorna givetvis oumbärliga, eftersom det gick mycket snabbare att sända meddelande med duvor än att föra dem med t.ex. båt eller häst. Brevduvor kan flyga upp till 100 mil om dagen, i en topphastighet av 100 km/h. (Mitt i Naturen, Duvan ) Förutom detta är duvan även viktig i den spirituella världen och har kommit att bli en symbol för Den Helige Ande, och en fredssymbol. Duvan hör till familjen Columbidae och i naturen finns ungefär 300 olika vilda sorter. Till storleken varierar de mycket; de minsta duvorna är ca. 15 cm långa och väger 25 gram, och den största (Viktoriakronduvan) är ca. 80 cm långa och väger 2 kilo. De varierar även mycket i färg. De duvorna som finns här i Sverige är grå och kamouflerade för klippor och grottor och träd i europeisk natur, de som lever i Australien och i öknar är ofta gula i olika variationer, medan de duvor som bor i regnskogar är lika färgglada som papegojor. Ofta ser man skillnad på könen hos dessa duvor genom att hanen är färgstarkast medan honan neutralt färgad. Hos ringduvor och klippduvor är däremot båda könen färgade på samma sätt, och det enda sättet att se någon skillnad på könen är att observera deras beteende i parningstid, eller ta blodprov om man vill vara riktigt säker. Alla duvor är likadant byggda i kroppen; de är muskulösa och robusta med kort hals och litet huvud. Näbbarna är korta och smala, och mjuka vid basen men hårdare i spetsen, som är lätt böjd. Eftersom duvor inte äter genom att knäcka frön, som de flesta papegojor, är deras näbb relativt mjuk. Om de skulle bitas kan de till exempel inte göra hål på en människas fingrar eller händer, vilket parakiter och papegojor kan göra med lätthet. Duvor är en av de få fåglar som kan suga upp vatten i näbben när de dricker, istället för att behöva luta huvudet bakåt så att det rinner ner i halsen. Duvornas fötter är inte gjorda för att klättra med utan för att spendera ganska mycket tid på marken. De har därför tre tår som pekar rakt fram och en som pekar bakåt. Duvor är uppdelade i två olika sorter: fröätare, som det finns flest av, och fruktätare, de som är mer exotiska och bor i t.ex. regnskogar. Även fröätande duvor kan däremot äta både frukt och kött, eftersom det ju är lika viktigt för allt levande att få i sig rätt mängd protein och fett. När det kommer till fortplantning, blir en del sorters duvor könsmogna redan vid sex månaders ålder. De bygger enkla bon, ibland direkt på marken av endast några pinnar, eller på bredare grenar i träd. Honan lägger mellan 1 och 2 vita ägg, som ruvas mellan 11 och 30 dagar beroende på sort. Tamduvor ruvar ungefär 18 dagar. När ungarna föds är de blinda och

IX nakna och helt beroende av sina föräldrar. Båda föräldrarna matar ungarna med en speciell duvmjölk bestående av delvis smält mat (Soucek, 2006). 3.2.) Duvors beteende 3.2.1.) Flockbeteende hos vilda duvor Duvor är flockdjur, som häckar, bor, flyger och äter i flock. De bildar par för livet inom denna flock men det är bara vid parningssäsongen som de uppvisar särskilt parbeteende. Mycket av duvornas beteende utgår just från att de lever i en flock. Forskare har vid en undersökning sett att duvor som lever i en flock överlag får i sig mer mat än enskilda individer, eftersom flocken gör att de lättare kan hitta maten och få tillgång till den. Vidare har man också sett att det inom flocken finns ett visst hierarkiskt beteende när stadsduvor äter. Det syns tydligt att vissa duvor, som oftast var kraftigare än de andra, åt mer än de andra flockmedlemmarna, och att de oftast höll sig i centrum av flocken när de åt. (R. K. Murton, C. F. B. Coombs, R. J. P. Thearle, 1972) 3.2.2.) Parningsbeteende 3.2.2.1.) Parningsbeteende hos vilda duvor Vilda skogsduvor uppvisar följande beteende under de olika årstiderna: under vintern (oktober-februari) sover de och äter tillsammans i flocken, men individerna har ändå en viss distans mellan sig och en viss hierarki råder, som ibland utlöser attacker och slagsmål. När parningssäsongen närmar sig (mitten på juni) skaffar sig både hanar och honor territorier som de försvarar. När äggläggningssäsongen börjar (februari, mars) börjar hanarna kråma sig inför honorna för att förföra dem, och de ligger även i bona som de byggt och kallar och lockar på honor. De bugar och kråmar sig ofta utanför sitt eget territorium, som till exempel på matplatserna där många duvor samlas samtidigt. (R. K. Murton, A. J. Isaacson, 1962) Bild 1.) 4 april. En matplats för duvor på ett torg. Två hanar som snurrar runt och kuttrar med spridna stjärtfjädrar bland de andra duvorna.

X Forskare har utöver detta studerat hur det utsöndras högre koncentration könshormon när dagarna blir ljusare och längre, vilket leder till att duvorna känner på sig att det är parningssäsong. (R. K. Murton, 1960) Man har också sett att duvor som var nya i en duvflock, som till exempel unga duvor som precis lämnat sina bon, föredrog att hålla sig i förgrunden och iaktta hur de andra duvorna i flocken betedde sig, för att själva lära sig. (R. K. Murton, A. J. Isaacson, N. J. Westwood, 1971) När hanen uppvaktar och bugar sig för honan går det till på följande sätt: han går omkring framför henne, sprider ut sin stjärt och bugar huvudet nära marken, medan han upprepar ett kuttrande eller hoande ljud (beroende på vilken sorts duva det är). Ofta fortsätter hanarna med att rensa och picka sig själv i fjädrarna och sedan öppna sin näbb mot honan, som kryper ihop framför honom och gör samma tiggande pipande som ungar gör. Hanen och honan går därefter igenom samma rörelser som en unge som blir matad av en förälder gör. Om honan är redo att para sig med hanen visar hon det genom att krypa ihop, öppna vingarna och höja på stjärten. När honan har visat att hon är intresserad och paret har parat sig med varandra detta sker inte bara en gång utan flera börjar hanen försöka locka honan till sitt bo, som honan blir mer och mer intresserad av ju närmare äggläggningen hon är. Hanen fortsätter att hämta bomaterial till henne under hela tiden. När honan har lagt ägget eller äggen turas båda föräldrarna om att ruva på det, men hanen sitter oftast under dagen medan honan oftast sitter under natten. Ibland ruvar de båda två samtidigt, speciellt när det börjar närma sig kläckning. (Soucek, 2006) 3.2.2.2.) Parningsbeteende hos tamduvor Forskare har genomfört ljusförsök där man genom att utsätta duvor för ljus kan modifiera deras parningsbeteende eftersom de tror att dagarna blir längre och ljusare tidigare. Man har sett att eftersom tamduvor lever så nära människan och i våra miljöer, som är fördelaktiga med till exempel många gömställen och mycket mat, har deras parningssäsong flyttat sig tidigare på året, i februari. Skogsduvor behöver en lika lång dagslängd i mars för att uppvisa parningsbeteende. (B. Lofts, R. K. Murton, N. J. Westwood, 1967) Uppvaktandet av honorna sker genom upprepat bugande och spridande av stjärtfjädrarna detta beteende är samma för alla duvor, under vilken hanen alltid har ögonkontakt med sin partner, såvida honan bestämmer sig för att välja honom vill säga. Hanen uppvisar oftast detta uppvaktande nära sitt bo, som för att honan ska bevilja platsen också. Ibland kan hanarna även buga till marken och kuttra även när inga honor är nära under parningssäsongen.

XI Bild 2.) 4 april. Hanen bugar för honan, blåser upp sig och kuttrar upprepade gånger, och sprider stjärtfjädrarna. Om honan är intresserad av hanen besvarar hon hans nickande med att nicka och buga själv, och detta beteende kan även förekomma när de träffar på varandra i sitt bo. Efter att hanen har bugat och nickat och fått honans uppmärksamhet pickar han sig själv i fjädrarna kring vingarna, och om honan är intresserad av honom sträcker hon fram sitt huvud och de närmar sig varandra, och utbyter en duvkyss, då de gnuggar näbbarna tillsammans och hanen gör rörelser som om han matar honan. Honan hukar sig sedan och höjer stjärten för att visa att hon är parningsvillig. Själva parningsakten är över på några sekunder. Bild 3.) 7 april. Hane och hona utbyter en duvkyss precis innan parningsakten.

XII Bild 4.) 7 april. Hanen putsar sig själv bakom vingarna inför honan mellan två dyvkyssar. Bild 5.) 7 april. Honan hukar sig ner, sprider vindarna och lyfter på stjärten och gör sig redo för själva parningsakten. Bild 6.) 7 april. Den här parningsakten var över på ett par sekunder. Hos rasduvor är det uppfödaren som reglerar duvornas parning genom att först separera honorna och hanarna och sedan sätta tillsammans dem igen när de ska para sig. För utställningsduvor är duvorna vanligtvis separerade mellan mitten av februari till början av mars, medan brevduvor vanligtvis börjas förberedas för parning redan i november-december, eftersom man vill att ungarna ska bli vuxna tidigt så att de kan börjas tränas till

XIII tävlingssäsongen. Man kan dock separera utställningsduvorna och sätta tillsammans dem igen i en voljär med bo-lådor redan tidigare än februari om vädret tillåter. Om ett par duvor inte självmant vill bilda ett par kan man som uppfödare tvinga tillsammans dem ändå, genom att sätta dem i en liten speciell bur som har en löstagbar vägg i mitten. Väggen kan bestå av plywood, plexiglas och ett nät, och dessa tas bort en efter en med några dagars mellanrum. Först sitter honan och hanen i buren och kan höra men inte se varandra, och när plywooden är borttagen kan de se men inte röra varandra, och när glaset är borta sitter de väldigt nära varandra med bara nätet mellan och rör vid varandra. När nätet sedan tas bort så att de är i samma bur kommer de inte att bråka mer utan har blivit ett par. Duvhonan lägger tio dagar efter parning två ägg med ungefär två dagars mellanrum, och börjar inte ruva förrän det andra ägget är lagt. Om duvorna ruvar direkt då det första ägget läggs, kommer ungen som kläcks först att vara dubbelt så stor som den andra när det andra ägget kläcks, och då kommer den att roffa åt sig all mat och den lilla ungen kan lätt bli negligerad och dö. Honorna ruvar till största delen, och hanarna tar över när hon går från boet. Oftast ruvar honan under natten, och går sedan från boet för att äta o. dyl. mitt på dagen, då hanen tar över tills honan kommer tillbaks på eftermiddagen. Ungarna kläcks efter 17 eller 18 dagar, och själva processen kan ta mellan 15-30 timmar. Båda föräldrarna producerar duvmjölk, som innehåller 15 % protein och 10 % fett, och även mineraler och vitaminer. Produktionen av mjölken är hög när ungarna kläcks men sedan produceras mindre och mindre tills produktionen helt avstannar efter ungefär 12 dagar. Om man har duvor av en sort som inte kan ta hand om sina egna ungar utan behöver fosterföräldrar, är det därför livsviktigt att se till så att deras produktion av duvmjölk överensstämmer med vad ungarna behöver. Efter ungefär sex dagar börjar föräldrarna blanda in frön i födan, eftersom mjölken inte innehåller kolhydrater. Efter två veckor är ungarna relativt stora och föräldrarna börjar lämna dem ensamma i boet längre stunder, och honan är den första att överge ungarna eftersom hon förbereder sig inför nästa kull. Under den sista tiden är det därför hanen som tar hand om ungarna. Efter 30 dagar börjar ungarna bli så stora att de flaxar med vingarna för att försöka lära sig flyga, och då kan de lätt trilla ner från sin hylla. Detta bör helst undvikas genom att sätta upp en spärr för öppningen, för andra, aggressiva hanar kan attackera hjälplösa ungar på marken om de tycker att de kommer för nära deras revir, eller till och med försöka para sig med dem. Om ungarna som flaxar omkring skulle hamna i ett annat pars bo-låda blir de våldsamt attackerade. Därför föredrar de flesta uppfödare att placera alla ungarna tillsammans i en voljär när de är mellan 25 och 30 dagar gamla, då de själva lär sig dricka, äta och flyga. De första dagarna kan man ta tillbaks ungarna till sina föräldrar för att vara helt säker på att de får i sig ett fullt mål mat om de kanske inte har lärt sig äta själva än. Efter 35 dagar är den unga duvan färdigvuxen kan äta, dricka och flyga själva. De unga duvorna måste så fort de lärt sig flyga börja slåss om sin plats i flocken och i hierarkin, och de dominanta hanarna väljer en pinne, hylla eller ett bo som de ser som sitt eget och försvarar det vilt från andra duvor. Bråken kan kulminera i slagsmål, men dessa är över

XIV på några sekunder utan att någon skadas, och så fort den andra duvan har tillrättavisats lägger sig lugnet igen. (Vriends och Erskine, 2005) Forskare har i undersökningar sett att unga stadsduvor observerar de äldres beteende, och även att vissa av de äldre kan ta rollen som lärare åt de yngre duvorna. Detta sker dock bara under två förutsättningar: att läraren själv får någonting ut av det, och att ungen inte tigger mat från läraren. (L-A. Giraldeau, J. J. Templeton, 1991) 3.3.) Skillnader i beteende mellan brevduvor och utställningsduvor Brevduvor och utställningsduvor är olika varianter av samma duva, och deras grundläggande beteende är det samma, så därför gör det förhoppningsvis inte så värst stor skillnad i min undersökning om jag undersöker t.ex. parningsbeteendet hos brevduvor eller utställningsduvor. Men det finns några små skillnader som kan vara värda att nämna: Brevduvor är avlade för att flyga mycket och långt, medan högtflygande brevduvor har en förstärkt gen som gör att de flyger på höjden istället för på längden, och utställningsduvor är så hårt avlade på utseende att de knappt orkar flyga mer än hundra meter. Inget av dessa avvikande beteenden är dock relevanta i min undersökning, som har med flock och parningsbeteende att göra, så jag väljer att behandla de brevduvor och utställningsduvor i mitt experiment som om de beter sig på samma sätt, och att de observationer jag gör hos båda sorterna är lika relevant. Det finns dock utställningsduvor som har så annorlunda anatomi och kroppsform att de inte kan ta hand om sina egna ungar antingen så kort näbb att de inte kan mata dem, eller så smal kropp att de inte kan ruva dem. Dessa duvor hade aldrig överlevt i naturen, utan duvuppfödare tar hjälp av fosterduvor, under vilka man placerar de onaturliga duvornas ägg. Fosterföräldrarna tar hand om ungarna som om de vore sina egna, och reagerar inte alls på att de ser annorlunda ut. Hos duvor med kort näbb kan man helt enkelt byta ut fosterföräldrarnas ungar med deras, eftersom duvorna med kort näbb klarar av att mata ungar med lång näbb, medan fosterföräldrarna med lång näbb klarar av att mata ungar med kort näbb. Hur som helst så är detta att duvorna inte kan ta hand om sina ungar på naturlig väg ett väldigt avvikande parningsbeteende, och någonting man måste ta i stor beaktning i ett experiment som detta, men då alla de duvor som jag har undersökt i detta arbete var sådana som tog hand om sina egna ungar, så gör det ingen skillnad. 3.4.) Att göra vetenskapligt experiment Den vetenskapliga metod som jag arbetar efter i detta arbete är den hypotetisk-deduktiva. Det innebär att man sätter upp en hypotes kring den fråga man vill besvara ( Hur beter sig duvor? ), och denna hypotes bygger man på den lilla kunskapen man har inom ämnet från början, innan man riktigt börjat forska. Jag kanske har sett stadsduvor på stan som bråkar, och hanar som uppvaktar honor, och så bildar jag mig en viss uppfattning om hur duvor beter sig, men jag vill undersöka det närmare. Därför sätter jag upp en undersökning eller ett experiment där jag ska försöka få ett resultat som gör att jag får ett svar på min frågeställning, och antingen kan bekräfta eller förkasta min hypotes.

XV Det finns många saker man måste tänka på när man arbetar enligt denna vetenskapsteori för det första måste man få samma resultat flera gånger, för att kunna fastställa att någonting verkar stämma. Försvarar duvorna sina revir? Ja, jag kanske ser en duva som anfaller en annan vid sin hylla, men om jag bara ser detta beteende en enda gång så kan jag inte säga att det stämmer, eftersom det kan vara en slump eller en tillfällighet just den gången. När det gäller just flockar med djur som man undersöker är det egentligen önskvärt att man ska undersöka flera olika flockar flera gånger. Det kan vara så att den enda flock man undersöker lever under speciella omständigheter, och beter sig på ett helt annat sätt än en annan flock. Det skulle även kunna vara så att utställningsduvor, som är avlade endast för sitt utseende, har ett helt annat beteende än brevduvor, som är avlade på snabbhet, och för att visa att ett visst parningsbeteende är väldigt djupt rotad hos duvan i allmänhet vill man ha ett resultat som visar detta upprepade gånger hos både flera olika flockar utställningsduvor, brevduvor, stadsduvor och vilda duvor. Det är även viktigt att tänka på att man själv som människa kan påverka experiment väldigt mycket. I just detta fall kanske det är så att stadsduvor och vilda duvor på stan blir stressade av att jag går omkring bland dem och iakttar dem, och därför beter de sig inte riktigt som de skulle ha gjort om de hade varit ensamma. Även tama duvor i voljär kan givetvis bli stressade av att det är en främling i deras bur och koncentrera sig mer på mig som fotograferar än till exempel sin mat när de blir matade, vilket stör experimentet och förvränger resultatet en smula. Då är det viktigt att jag i diskussionen kan ta upp sådana här felkällor och avgöra hur relevanta de är och hur stor inverkan de gör på själva resultatet. För jag vill ju ha ett så bra och relevant resultat som möjligt! 4.) Metod För att komma fram till ett bra resultat i mitt arbete ska jag använda mig av några olika metoder. Först ska jag samla in fakta genom att läsa det som tidigare finns skrivet, och intervjua uppfödare. Utifrån detta och från det jag själv vet sedan tidigare ska jag sedan utforma frågeställningar och hypoteser till min egna vetenskapliga undersökning av duvors beteende. Denna ska vara den viktigaste grunden till resultatet. Jag ska själv dokumentera och fotografera duvors beteende under en längre tid i en stor undersökning, sammanställa resultatet för att se hur bra mina hypoteser besannades och sedan basera faktan i mina kapitel om duvor på detta resultat. Här beskrivs mer ingående de metoder jag använde mig av för att samla in fakta och få ett resultat i mitt arbete: 4.1.) Intervjuer Jag har intervjuat tre duvuppfödare som hållit på med duvor i större delen av sina liv, Göran, Ahmed och Per. De var givetvis mycket kunniga och kunde även svara på detaljfrågor som jag inte hade kunnat hitta i böcker, som tenderar att inte gå på djupet. De kände sina duvors beteende väldigt väl, eftersom de observerat och levt med dem varje dag år ut och år in. En

XVI intressant sak var att de alla hade olika sorters duvor. Göran hade brevduvor, Ahmed högtflygande duvor, och Per-Harald utställningsduvor, men det var inte något problem eftersom deras flockbeteende och parningsbeteende var likadant. Däremot får man tänka på att detta är en vetenskaplig undersökning så allra helst ska allt som de säger dubbelkollas genom observationer. Jag frågade till exempel alla tre om de tyckte att det fanns någon hierarki i voljären, att vissa duvor var lite mer aggressiva och körde bort andra vid matskålen. Göran och Ahmed svarade att de inte tyckte det, medan Per menade att det faktiskt fanns. Då är det väldigt viktigt för mig att kolla upp detta genom undersökningar och fotografera. 4.2.) Faktalitteratur Jag har även använt mig av faktalitteratur under arbetets gång för att läsa lite teori om duvornas flockbeteende och sedan utefter det kunna ställa upp frågeställningar och hypoteser till mitt arbete. Det jag visste tidigare om duvornas beteende är sådant som jag själv har sett hos min morfars duvor och mina egna, men för att få ett bättre underlag är det givetvis viktigt att läsa texter och böcker som är skrivna av kunniga personer. 4.2.1.) Jag har använt mig av faktaböckerna Doves, A complete pet owner s manual, with a special chapter: Understanding doves av G A Soucek, och Pigeons, A complete pet owner s manual, with a special chapter: Pigeons in the wild av M M Vriends, huvudförfattare, och T E Erskine. (Skillnaden mellan pigeons och doves, åtminstone i de här böckerna, är att man kallar tamduvor (däribland rasduvor) för pigeons och vilda duvor (som till exempel diamantduvor) för doves. Därför får jag beteendet både hos vilda och hos tama duvor.) Dessa tar väldigt övergripande och allmänt upp fakta om duvor om vad de äter, hur man tar hand om dem men också om deras beteende och kroppsspråk. Fördelen är att böckerna är skriva av kunniga personer, men nackdelen är att den inte går på djupet, eller beskriver detaljer, och därför kanske inte svarar på de frågeställningar jag har. En annan nackdel jag lagt märke till är att båda författarna till dessa böcker även har skrivit liknande böcker (av A complete pet owner s manual-formatet) om andra fåglar, så som finkar, parakiter, kakaduor, dvärgpapegojor, osv. G A Soucek förutom Doves skrivit sju andra böcker om andra fåglar i samma format, medan M M Vriends har skrivit ett trettiotal böcker om allt från papegojor och trädgårds-fåglar till igelkottar. Man kan ju undra hur djupt hans kunskaper sträcker sig i alla dessa olika ämnen för det är ju faktiskt väldigt stor skillnad på säg en fink och en parakit, och många viktiga detaljer som vad de får äta och vad de inte får äta. Därför ska man ta allt man läser med en nypa salt, även om det är skriva av professorer. 4.2.2.) Jag har även läst några artiklar som jag hittat på nätet, som helt enkelt är publikationer av andra undersökningar som har gjorts, där man tittat på ett visst beteende gått

XVII mer in på detalj. Jag har däremot haft problem med att hitta vad jag letar efter här för de flesta undersökningarna och publiceringarna handlar inte om duvornas beteende eftersom det inte är ett så intressant område, utan de flesta har med duvans sjukdomar och parasiter att göra. Sedan finns det en del psykologiska experiment sorterat under behaviour där man lärt duvor att trycka på knappar och dra i spakar för att få mat, och det är inte riktigt den sortens beteende jag är intresserad av. Men några intressanta publikationer hittade jag, och där har jag läst sammanfattningen eftersom där står både frågeställningen, kort om utförandet och resultatet. (Gick nämligen inte att läsa hela publiceringen utan att köpa hem dem, vilket jag tyvärr inte kan göra då det är från amerikanska sidor. Det enda som skulle kunna vara roligt att läsa djupare är resultatet, men jag tyckte att jag fick veta tillräckligt ut sammanfattningen.) Det är dessa jag har använt mig av i bakgrunden, för att få en djupare förståelse för det resultat jag själv fått. Vi ser där att namnet R. K. Murton förekommer i nästan alla artiklar, och man får förmoda att det är en biolog som har inriktat sig speciellt på bland annat duvor, så hans undersökningar är säkert väldigt noggrant gjorda. 4.3.) Foto och videodokumentation Det viktigaste i detta arbete var att jag själv skulle göra en egen undersökning, och studera duvors beteende i den mån det gick för att komplettera till det jag läst i böcker men även för att ta reda på att det verkligen stämde och kunna besanna mina hypoteser. Detta gjorde jag helt enkelt genom att leta upp duvor på olika ställen (hos duvuppfödare, vid Ankdammen i stan, mina egna som jag har hemma) och studera dem, och sedan fotografera det jag såg så att jag skulle kunna sammanställa mina observationer och mitt resultat i denna rapport. Jag har även till viss del hemma använt mig av videokamera och filmat duvornas beteende istället. Detta är ett optimalt sätt för då ser man i efterhand exakt vad det är som händer och när det är, och man kan följa en enskild duva när den rör sig i ett rum. Med fotografier kan man inte vara säker på hur lång tid det har gått mellan fotona så det är lätt att tappa bort en enskild duva som har gått någon annanstans. Det är ju också lätt att man missar om en duva gör någonting plötsligt, så att man inte hinner få upp kameran i tid. Dessvärre hade jag bara tillgång till vanlig kamera när jag var ute hos uppfödare och dokumenterade. Det är också viktigt att tänka på att man inte får samma resultat när man själv fotograferar duvorna öppet, som man hade fått med kanske en dold kamera. Med en dold kamera hade jag givetvis kunnat filma duvornas naturliga beteende utan att de stressades och stördes av min närvaro och fokuserade på att det var främlingar utanför deras burar. Då det inte gick att ha en dold kamera fick jag nöja mig med det näst bästa alternativet, och jag måste säga att jag fick ett helt okej resultat. 4.4.) Vilken var mest användbar? Jag tycker att den metod som gav mig mest helt klart var min egen dokumentation för jag fick se med egna ögon hur duvorna faktiskt betedde sig, men alla metoder har såklart nackdelar och nackdelen med fotograferingen var att jag utförde denna undersökning under en kortare tid, så därför kunde jag inte göra fullt så många undersökningar som jag ville, utan fick nöja

XVIII mig med en handfull stycken till varje rubrik. Min tanke från början var även att jag skulle kunna observera duvornas naturliga beteende genom att vara i deras voljär och titta på dem i flera timmar åt gången, men det visade sig inte fungera rent praktiskt, med resultatet att duvorna var lite förvånade över att det var en främling i deras bur, men jag måste säga att jag ändå tyckte att det gick bra att få ett resultat. Om detta varit en större undersökning om jag t.ex. hade varit forskare så hade jag ju även hittat flera olika grupper av duvor att undersöka, och inte bara en enda (en till hierarki vid matning och en till parningsbeteende), eftersom man får ett säkrare resultat om man har fler grupper. En annan intressant sak var att Göran och Pers voljärer såg helt annorlunda ut, och det visade sig faktiskt att det gjorde stor skillnad när jag gjorde mina undersökningar. Se nedan: 4.3.1.) Pers voljärer ser ut såhär: Pers voljärer har tre väggar av nät och en fast vägg, vilket gör att duvorna är väldigt vana vid att se precis vad som försiggår omkring dem, och de är väldigt lugna trots att jag och pappa som främlingar står precis utanför deras väggar och tittar på dem. Därför är det väldigt lätt att observera deras naturliga beteende, för de bryr sig inte så mycket om oss utan är väldigt lugna, flyger omkring, äter, sover osv, och därför var Pers voljär optimal för att dokumentera duvornas parningsbeteende och ungarnas beteende när de lämnade sina bon. Per har mat i sin matskål dygnet runt, och den är alltid full, därför äter duvorna precis när de vill och de gör de inte alla samtidigt, därför har jag inte lagt märke till något gruff vid matskålen alls eftersom det inte är någon konkurrens om maten. Per håller också sina honor och hanar tillsammans hela året, så därför kan man se dem få ungar under alla årets månader, och hur de successivt börjar uppvakta varandra och slåss om boplatser tidigt i januari när det blir varmare.

XIX 4.3.2.) Görans voljärer ser däremot ut såhär: Görans voljärer är byggda som rum med fyra fasta väggar och endast ett fönster, och en dörr som man går in genom. På grund av detta är duvorna helt isolerade och när det inte är någon i närheten kan man se genom fönstren hur de flyger omkring, sitter på fönsterkarmen och solar sig och tittar ut genom fönstret, men när man öppnar dörren blir de väldigt rädda och flyger upp och sätter sig i sina egna hyllor och trycker där. Man kan ju tänka sig det ur deras synpunkt helt plötsligt öppnas en dörr till deras stängda rum och så står det en främling inne i deras bur. Därför var det omöjligt för mig att dokumentera deras naturliga, avslappnade beteende. Göran matar dock sina duvor en gång om dagen, och då äter alla duvor på en gång och det blir en väldig trängsel kring matskålen och lite buffande och kuttrande, så det var närmast optimal miljö för att studera deras hierarki under matning. Göran håller sina honor och hanar åtskilda hela året fram till mitten på januari, och när han släpper in honorna till hanarna sällar sig honorna direkt till sin partner, och så lägger de flesta ägg redan efter några dagar. Eftersom de har ett jämnt antal hyllor som är exakt likadana och som hanarna ser som sina egna, uppstår det inget bråk om boplatser hos Göran. Av den anledningen gick det inte heller att dokumentera parningsbeteendet på samma sätt som i Pers voljärer. 5.) Resultat Resultatet presenteras både som intervjuer, och som fotografier från de olika undersökningarna. 5.1.) Intervjuer

XX I intervjuerna har jag valt att bara ta med det som är relevant till själva undersökningen, även om uppfödarna berättade en hel massa mer för mig. Hela intervjuerna finns att läsa i loggboken. 5.1.1.) Göran Andersson, 25/9 2011: Flockbeteende: De nya ungarna brukar ha lätt att anpassa sig direkt till flocken när de släpps ut med de vuxna duvorna. Duvorna slåss väldigt mycket om sina revir, varje hane har sin egen hylla och så fort någon annan närmar sig eller landar på den hyllan blir de bryskt undanknuffade. Samtidigt är det så att varje duva har sin egen personlighet, och vissa är blyga och vissa framfusiga. Parningsbeteende: Göran håller honorna och hanarna åtskilda under hela året fram till parningssäsongen, och honorna går till samma hane varje år. Det går även att tvinga ihop ett par duvor som inte valt varandra, genom att sätta dem i två små burar precis bredvid varandra så att de får vänja sig vid varandra. (Se ovan i bakgrund där jag nämnt detta tidigare!) Om man hade satt ihop dem i en bur hade de slagits, men när de vant sig vid varandra med ett galler mellan och sitter och myser nära det, kan man sätta ihop dem i en större bur, för då har de blivit ett par och vant sig vid varandra. På hösten ruggar de, och de blir därför trötta och hängiga och det är inte så mycket aktivitet, men så fort det blir varmare och ljusare börjar de flyga omkring mer och bli gladare överlag, för det är då parningssäsongen börjar, så att ungarna får växa upp när det är varmt, annars riskerar de att frysa ihjäl. De börjar bygga bo så fort de får material och när redena sätts in, och hanarna uppvaktar honorna och de näbbas kärleksfullt med varandra. 5.1.2.) Ahmed, 7/10 2011: Flockbeteende: Duvorna uppvisar inget hierarkiskt system inne i voljären, men när de är ute och flyger i flock följer de alltid en ledare. Denna brukar vara den duva som är starkast, och de andra duvorna följer den tills de inte orkar längre, utan sänker sig mot marken. När de går in igen vet alla sin bestämda plats i duvslaget, och de återvänder alltid till samma hylla, och försvarar den aggressivt mot inkräktare eller till och med mot grannarna om de är vända åt fel håll (med huvudet mot den förste). Ledaren har också sin egen plats nu och har inga privilegier för att han är den som orkar flyga längst, han måste håll sig till sin egen hylla precis som alla andra. Beteendet hos stadsduvor är det samma som hos rasduvor, eftersom de ju är samma sorts duva. Alla tamduvor härstammar från den vilda klippduvan, precis som alla hundar härstammar från vargen, och den enda skillnaden mellan stadsduvor och utställningsduvor och brevduvor är att de senare är förädlade och att ibland ett specifikt beteende även till viss del förändrats genom selektiv förädling. Högtflygare flyger på höjden, brevduvor flyger långt på längden och utställningsduvor flyger nästan inte alls. Men bortsett från dessa speciella variationer är det grundläggande parningsbeteendet och instinkterna desamma hos stadsduvor och rasduvor.

XXI Parningsbeteende: Det märks en stor skillnad i duvornas beteende när det är parningssäsong, som kan inträffa så tidigt som i januari om det är varmt då. Duvorna är precis som människor, de myser med varandra och tar hand om varandra, de turas om att ruva och ta hand om ungarna, de kallar på varandra när det är matdags. Precis som Göran berättade Ahmed att duvorna är väldigt lugna på hösten eftersom det är då de ruggar och det kostar mycket energi, och de är även lugnare på vintern av den anledningen att det inte är dagsljus i så många timmar. På sommaren är de däremot vilda och flyger omkring så att man hör deras flaxande med vingarna från långt avstånd. Ahmed håller också hanarna och honorna åtskilt, och vid parningssäsong sätter han tillsammans dem och sätter in reden (lådor) i vilka ungarna kläcks. Varje par återvänder alltid till samma rede om ett par har haft sitt rede i ett hörn, återvänder de dit även om det gått flera år sedan de sist sattes tillsammans. När ungarna lämnar boet och beblandar sig med de vuxna duvorna känner föräldrarna igen sina egna ungar även om de alla ser likadana ut, och de turas om att mata dem, och turas även om mellan båda ungarna. Ungarna förlitar sig väldigt mycket på sina föräldrar, det är föräldrarna som lockar dem ut ur boet, och som även lockar in dem igen när de vill genom att ställa sig i öppningen till redet och mjukt kalla på dem. (Alla duvor har individuella röster, och honorna har lite mjukare än hanarna.) 5.1.3.) Per-Harald Persson, 30/12 2011: Flockbeteende: Per nämner liksom Ahmed att duvorna har ett starkt flockbeteende när de är ute och flyger i det fria det är ju där rovdjuren är men inne i voljären behövs det inte längre utan där är individen och paret viktigare, och då slåss det med varandra och försvarar sina revir. Han nämner också (till skillnad från Göran och Ahmed) att det brukar finnas en duva som är starkare än de andra och som hävdar sig mer, vilket alla de andra duvorna lärt sig efter ett antal förlorade slagsmål, så de flyger iväg direkt om denna duva sätter sig i närheten. Ja, det finns alltså en hierarki, men små duvor (mindre raser alltså) kan däremot hävda sig mot större duvor som väger dubbelt så mycket på grund av att de är väldigt ettriga och utnyttjar sin litenhet i slagsmålen. Duvorna känner igen Per, som är där ofta varje dag och sköter om dem, och de sätter sig ibland på hans axlar. De har lärt sig känna igen en gul matburk och så fort Per plockar fram den blir det vild aktivitet i voljärerna. (Han demonstrerar detta.) Men de blir direkt misstänksamma mot främlingar, även om de faktiskt är förvånansvärt lugna så länge man håller sig utanför buren. De har lätt för att känna igen ansikten och blir direkt på sin vakt om Per har glasögon på sig. (Detta kan jag själv bekräfta och känna igen min tama duva Titti som jag hade när jag var liten var lika tam som en hund, men hon kände inte igen mig när jag en gång tog på mig en trollkarlshatt för att se hur hon skulle reagera.) Parningsbeteende: När ungarna först kommer ut i buren är de inte så populära för de är främmande och i vägen, så de blir oftast bortkörda. Föräldrarna kör givetvis inte bort sina

XXII egna ungar, men väl andras. Därför flyttar han ungarna (liksom Göran gör) till en egen bur tills de växt till sig. Allt eftersom det kommer yngre ungar till den buren blir de hackkycklingar och då kan man tillsätta de äldre ungarna till de vuxna, för de har lärt sig att hävda sig lite. 5.2.) Bilder [OBS LÄGG TILL PILAR TILL ALLA BILDER] 5.2.1.) Allmänt uppvisat flockbeteende 25 sep 2011, Görans brevduvor: När de är utomhus och flyger spenderar de mest tid med att sitta på taket. När en av duvorna flyger iväg följer alla de andra efter, som vi kan se här i trädet: Först är det bara en duva i toppen, men snart kommer en liten efterföljande skock:

XXIII Det är även någon som alltid håller utkik uppåt, efter rovdjur: Alla håller inte utkik samtidigt, men de ser till att det alltid är någon som gör det. Det kommer förbi två glador:

XXIV Och alla duvorna flyger iväg samtidigt, i samlad flock. De landar alla samtidigt på efter cirka fem varv. Det var faktiskt en duva som satt kvar på taket, men han tittade hela tiden efter sin flock och precis när de var över honom för att påbörja sitt andra varv så sällade den sig direkt till mängden. Här har de landat igen. Vi ser att duvan i mitten direkt börjar snurra runt och kuttra för att hävda sig.

XXV Här är två duvor som har landat på ungarnas egna slag i hörnet. När de vuxna landar på den blir det ett väldigt liv inne i buren och ungarna börjar kuttra och flyga omkring. En av dessa duvor satt på hyllan från början, och en annan kom och satte sig där också, men då körde den första direkt bort inkräktaren genom att snurra runt och kuttra: Det verkar i detta fall som om den första duvan var lite starkare än den duvan den körde bort. Här nedan är ett exempel till, på de vuxnas slag. Som vi ser är duvorna på taket oberörda. Dessa duvor slåss däremot för fullt, det räckte tydligen inte med lite hotfullt kuttrande denna gången.