Och eftersom jag är en ärlig Puck

1 Och eftersom jag är en ärlig Puck Namn. Vad ligger det egentligen för betydelse i ett namn? Jag menar, bortsett från en bunt bokstäver och ljud som är sammanlänkade till ett ord? Skulle en ros som hette något annat verkligen dofta lika gott? Skulle världens mest kända kärlekshistoria vara lika gripande om den hette Romeo och Gertrude? Varför är det så viktigt vad vi kallar oss själva? Oj, ursäkta. Jag brukar inte ägna mig åt filosoferande. Jag har funderat en del på sistone bara. Namn är så klart av stor betydelse för min sort. Själv har jag så många att jag knappt minns dem alla. Inget av dem är förstås mitt Riktiga Namn. Ingen har någonsin sagt mitt riktiga namn högt, trots alla titlar och smeknamn och myter jag har samlat på mig genom åren. Ingen har någonsin kommit i närheten av att träffa rätt. Nu blir du nyfiken, va? Vill du veta mitt Riktiga Namn? Okej, men lyssna noga, för jag har aldrig berättat det för någon förut. Mitt Riktiga Namn är... Ha, ha, ha! Trodde du verkligen att jag skulle berätta det för dig? På riktigt? Åh, det skulle jag aldrig göra. Men som jag sa är namn viktiga för oss. För det första fungerar de som en länk till den här världen, de gör oss liksom mer jordnära och verkliga. Om du vet ditt Riktiga Namn inte alla i vår värld hittar det är du mer verklig än om du inte vet vem du är. Och för en ras som har en tendens att blekna bort om vi blir bortglömda, är namnet en viktig sak. Mitt namn, bland många andra, är Robin Goodfellow. Du kanske har hört talas om mig. * En gång i tiden hade jag två nära vänner. Chockerande att vi inte är vänner längre, jag vet, med tanke på min naturliga charm och så, men det finns de som helt enkelt inte uppskattar mitt geni. Det var inte meningen att vi skulle vara vänner, vi tre, eller ens känna varandra. Jag tillhörde det vänligt sinnade hovet och de... ja, de gjorde det inte. Men jag har aldrig varit den som följer reglerna och vem hade kunnat ana att drottning Mabs yngste son kunde vara en sådan rebell, han med? Och Ariella... Jag hade känt Ash långt innan Ariella

kom in i bilden, men jag hyste aldrig något agg mot henne. Hon var stötdämparen mellan oss och den som lugnade Ash när han kom för nära sin skoningslösa osaliga natur. Det var hon som sa åt mig att vara försiktig när någon av mina planer tedde sig lite väl... impulsiv. En gång i tiden var vi oskiljaktiga, vi tre. En gång i tiden gjorde jag något dumt. Och förlorade dem båda på kuppen. Vilket för oss fram till... nutid. I dag. Där jag och min före detta bäste vän än en gång gjorde oss redo att möta ett nytt äventyr. Precis som på den gamla goda tiden. Det var bara det att han fortfarande inte hade förlåtit mig för det som hände för alla år sedan. Och han hade egentligen inte bjudit med mig, heller. Jag liksom... bjöd med mig själv. Om jag skulle vänta på en inbjudan, skulle jag aldrig få vara med om något. Då så, sa jag muntert och skyndade ikapp den grubblande prinsen. Grimalkin. Vi är på väg för att leta reda på honom, eller hur? Ja. Någon aning om var han befinner sig? Nej. Någon aning om var vi ska börja leta? Nej. Du inser väl att det inte är mycket till plan, ispojken? Han vände sig om och blängde på mig, vilket jag såg som en liten triumf. I vanliga fall brukade Ash ignorera mig när jag pressade honom. Varje gång jag lyckades ta mig igenom hans kyliga likgiltighet var en seger. Givetvis var det nödvändigt att gå varsamt fram när man retade Vinterprinsen. Gick man över den fina gränsen riskerade man att få istappar kastade i ansiktet. Han blängde på mig lite till, sedan suckade han och drog handen genom håret ett säkert tecken på att han var frustrerad. Har du några förslag, Goodfellow? muttrade han och lät motvillig när han ställde frågan. Och ett kort ögonblick såg jag hur vilsen och osäker han var. Ingen annan skulle ha sett det, men jag kände Ash. Jag kunde alltid snappa upp stämningar och känslor, hur väl han än försökte dölja dem. Det fick mig nästan att tycka synd om honom. Nästan. Jag log avväpnande. Vad nu? Är du verkligen intresserad av min åsikt, ispojken? frågade jag retsamt och såg hur osäkerheten byttes ut mot irritation. Jag stannade och lutade

ryggen mot en trädstam. Eftersom du frågar borde vi kanske kolla upp om det är någon i trakten som är skyldig honom en tjänst. Ja, det skulle ju göra det lättare att hitta honom, anmärkte Ash sarkastiskt. Jag himlade med ögonen, men det låg något i det han sa. Om vi började räkna upp alla som kunde vara skyldiga vår förrymda vän en tjänst, skulle listan snabbt fylla flera böcker. Jag lade armarna i kors. Om du har något bättre förslag, prinsen, vill jag gärna höra det. Innan han hunnit svara började luften vibrera av trollglans. Glitter och ljusflammor virvlade runt oss och en kör av små röster sjöng en ensam vacker ton. Jag ryggade till eftersom jag visste att det bara fanns en person som tyckte att en vanlig entré var alldeles för trist och meddelade sin ankomst med gnistrande glitter och körsång. Mina älsklingar! Ibland är det förjävligt att ha rätt hela tiden. Leanansidhe, muttrade Ash och lät ungefär lika glad som jag kände mig när exildrottningen uppenbarade sig i glittervirveln och log mot oss. Hon såg ut som om hon skulle på en fest med temat Mest glittrande aftonklänning eller kanske Det snabbaste sättet att blända någon. För ett ögonblick stannade hon upp och gjorde en dramatisk pose för sin hopplöst oimponerade publik innan hon viftade med handen och skingrade trollglansen. Lea, sa jag och log tillgjort mot henne. Vilken överraskning. Hur kommer det sig att vi får den äran att njuta av ditt sällskap, långt bort från från The Between och allt? Puck, raring. Leanansidhe gav mig ett leende som var ungefär lika hjärtligt som när en huggorm spänner ögonen i en mus. Varför blir jag inte förvånad att träffa dig här? fortsatte hon. Det känns som om jag just blev av med dig, vännen, och så dyker du upp igen. Det är jag, det. Jag satte hakan i vädret. Otursmyntet som alltid kommer tillbaka. Men du svarade inte på min fråga. Vad vill du, Lea? Med dig? Inget, raring. Leanansidhe vände sig mot Ash, som stelnade till. Ash, vännen, kråmade hon sig. Du är en riktig slagskämpe, eller hur? När du hade svurit riddareden trodde jag att det skulle gå som för Romeo och Julia för dig och din kvinna. Men du överlevde slutstriden, trots allt. Bravo, hjärtat, bravo. Jag fnös. Så vad är jag då, leverfärs?

Leanansidhe gav mig ett irriterat ögonkast. Nej, vännen, suckade hon. Men Vinterprinsen och jag har oavklarade affärer ihop, har han inte nämnt det? Hon vände sig mot Ash igen. Han är skyldig mig en gentjänst, en ganska stor gentjänst, för att jag hjälpte honom, och nu har jag kommit för att kräva in den. Ett avtal med exildrottningen? Ett ögonblick var jag inte säker på att jag hört rätt. Ispojken. Jag skakade bistert på huvudet. Verkligen? Har du ett avtal med henne? Är du från vettet? Du, av alla, borde veta bättre. Det var för Meghans skull. Ashs tonfall var lågmält och defensivt. Jag behövde hennes hjälp. Han vände sig vädjande mot Leanansidhe. Kan det inte vänta? frågade han sansat, vilket förvånade mig. Ash brukade sällan köpslå med någon, men när han gjorde det, var han väldigt noga med att hålla sin del av avtalet. Det handlade om heder, gissade jag, att hålla ett avtal utan att klaga, även om man själv dragit det kortaste strået. Det här var första gången jag hört Ash be om mer tid, ja, första gången jag hört honom be om något över huvud taget. Hos exildrottningen vann han emellertid ingen sympati. Det kunde jag ha sagt åt honom från början. Nej, raring, svarade Leanansidhe muntert. Jag är rädd att det inte kan vänta. Jag vet att du och Goodfellow är på väg för att leta reda på Grimalkin och jag befarar att det kan ta lång tid. Väldigt lång tid. Tid jag inte har. Jag driver in skulden nu och du kommer att hjälpa mig nu. Dessutom, raring... Leanansidhe sniffade i luften och gjorde en dramatisk gest med sin behandskade hand.... kan jag kanske hjälpa till när du har gjort det du ska. Att hitta Grimalkin om han inte vill bli hittad är en närmast omöjlig uppgift. Jag kunde åtminstone styra in er på rätt väg. Ash suckade och såg otålig ut, men det fanns inget han kunde göra. Inte ens jag kunde slingra mig ur ett avtal, även om jag alltid såg till att lämna något slags kryphål när jag köpslog. Annars åkte man dit så det skvätte om det, nio gånger av tio. Vid hoven älskade man det här spelet och alla försökte lura alla, även om de flesta numera visste bättre än att göra affärer med mig. Speciellt efter fiaskot med Titania och åsneöronen. Ibland har det sina fördelar att vara en legend. Även Ash visste hur han skulle handskas med de övernaturliga hoven. Han hade växt upp med att ständigt se sig om över axeln. Det förvånade mig att han hade tillåtit sig själv att köpslå med Leanansidhe. Han borde ha begripit att han skulle få äta upp det förr eller senare. Som om Ash förstått vad jag tänkte, blängde han på mig, stolt och trotsigt, som om han ville varna mig för att säga något. Han visste, det förstod jag. Den kylige, mörke, grubblande

Vinterprinsen kunde man anklaga för mycket, men dum var han inte. Han visste att alverna alltid kom för att driva in sina skulder och han kände till riskerna med att köpslå med en farlig alvdrottning i exil. Men han hade gjort det ändå, på grund av henne. På grund av kvinnan vi båda var förälskade i. Hon som befann sig långt borta, långt utom vårt räckhåll. Meghan. Visst. Ash vände sig mot exildrottningen igen. Låt oss få det överstökat. Vad vill du ha? Leanansidhe kråmade sig. Bara en liten tjänst, raring, log hon. En pyttetjänst, knappt värd att nämna. Det är avklarat på nolltid. Vilket var alvspråk för en enorm, gigantisk, farlig prövning. Jag rynkade pannan, men Leanansidhe fortsatte utan att titta åt mitt håll. - Jag är rädd att jag har förlorat något, fortsatte hon med en uppriktig suck. Något jag håller mycket kärt. Något som inte kan ersättas. Jag vill att du tar tillbaka det. - Förlorat? inflikade jag. Hur då förlorat? Förlorat som att du tappat det i avloppet eller som att det har gått ut genom dörren och sprungit till skogs? Leanansidhe plutade med munnen och gav mig ett hastigt ögonkast. Puck, raring, jag vill inte vara oförskämd, men varför är du kvar? Jag har ett avtal med Vinterprinsen och det involverar inte dig på något sätt. Borde inte du ge dig av och reta gallfeber på Oberon eller hans basilisk till fru? - Aj då. Jag grimaserade dramatiskt. Ja, det är kul att känna sig så önskad. Exildrottningens ögon smalnade, men jag log bara obekymrat. Ledsen att behöva sticka hål på bubblan, Lea, men jag var här först. Om ispojken vill att jag ska ge mig av, kan han säga det själv. Annars ska jag ingenstans. Det skulle jag inte i vilket fall som helst, och det visste de båda, men Leanansidhe vände sig mot Ash. När han inte sa något, spände hon ögonen i mig igen. Ni är omöjliga, ni två, fräste hon och slog irriterat ut med händerna. Nå ja. Stanna eller försvinn, gör vad du vill, mig gör det ingen skillnad. Faktum är att jag... Hon tystnade tvärt och ett litet leende spred sig på hennes läppar, vilket gjorde mig nervös. När jag tänker efter är det kanske lika bra att du stannar. Javisst! Det här blir jättebra. Ash och jag såg på varandra. Varför får jag känslan av att jag inte kommer att gilla fortsättningen? muttrade jag. Han skakade på huvudet och suckade. Okej, nu räcker det med att prata i gåtor, fortsatte jag otåligt och vände mig mot Leanansidhe igen. Tiomiljonersfrågan lyder: exakt vad är det du har förlorat?

- En fiol, svarade Leanansidhe som om det var den mest självklara saken i världen. Det är mycket upprörande. Jag har varit ett vrak sedan den försvann. Hon snyftade till och slog handen för bröstet. Min favoritfiol, stulen rakt framför näsan på mig. - En fiol? upprepade jag och grimaserade. Verkligen? Kräver du in en skuld på grund av en fiol? Vill du inte vänta tills du har förlorat en orgel eller något? Ash betraktade henne allvarligt. Du vill att vi ska hitta tjuven, sa han och det var mer ett påstående än en fråga. - Egentligen inte, vännen. Leanansidhe kliade sig på hakan. Jag har en ganska stark misstanke om vem tjuven är och var min älskade fiol finns. Jag vill bara att ni ska bege er dit och ta med den tillbaka. - Varför behöver du oss, om du vet vem tjuven är och var fiolen finns? Leanansidhe log mot mig. Det var ett elakt leende, tyckte jag. Älskade Puck, kuttrade hon, min fiol blev stulen av Titania, din Sommardrottning. Jag vill att du och Vinterprinsen tar er in i sommarhovet och stjäl tillbaka den. Åh, toppen. - Var det allt? frågade jag med spelad munterhet. Stjäla tillbaka något från sommarhovets drottning? Och jag som trodde att vi skulle ge oss ut på ett självmordsuppdrag, eller vad säger du, ispojken? Ash låtsades inte om mig, sin vana trogen. Är det drottning Titania som har din fiol? frågade han misstroget. Är du säker på att det var hon som stal den? - Helt säker, raring. Leanansidhe tog fram en pipa ur tomma luften och började förnärmat puffa på den. - Faktum är att det hände alldeles efter att ni återvände till landet Aldrig. Den svartsjuka ragatan såg till att jag visste vem som bar ansvaret. Hon tror fortfarande att det var jag som stal hennes eländiga gyllene spegel för alla år sedan, och har aldrig förlåtit mig för det. Lea tystnade och såg rakt på mig. Jag förstår inte hur hon kan tro något sådant, vännen. Förstår du det? Jag blinkade oskyldigt. Varför tittar du på mig? frågade jag och fladdrade med ögonfransarna. Ser jag verkligen ut som en sådan usel skurk? Leanansidhe suckade. Hur som helst, fortsatte hon och vände sig mot Ash igen, det är så det ligger till. Men eftersom jag inte kan komma in i hoven längre, behöver jag någon som kan det. Och det är där ni två kommer in. - Jag kan inte bara klampa in i Arkadien, sa Ash. Det vore att göra intrång och enligt lag kan Sommarkungen låta avrätta mig om vi blir upptäckta. Det vet du.

- Jag vet, raring, log Lea avväpnande. Men jag tror nog att du kommer på något. Speciellt om du har med dig mäster Goodfellow. Hon log och puffade rök formad som en kanin mot mig. Om han inte backar för utmaningen, vill säga. Såvida han inte är rädd för den hemska Sommardrottningen. - Äh, lägg av. Jag förstår nog vad du sysslar med, sa jag och höjde ett menande ögonbryn. Jag är inte så dum att jag går på det där, Lea. Vem tror du förresten att du pratar med? - Jag tror att det passar dig perfekt, vännen, kontrade exildrottningen. Att smussla in Vinterprinsen i Arkadien, alldeles framför näsan på Titania? Stjäla något från satmarans rum och överlämna det åt hennes rival? Det står Robin Goodfellow skrivet över hela uppdraget om du frågar mig. Ja, det gjorde det faktiskt, inte sant? Det här lät precis som ett av mina egna upptåg och under andra omständigheter skulle jag varit mer än angelägen att anta utmaningen. Titania hade inte mycket till övers för mig och det var ömsesidigt. Så fort jag fick chansen att reta gallfeber på Sommardrottningen, tog jag den. Det var inte så att jag hatade henne, hon var trots allt min drottning, men hon behövde verkligen lättas upp. Dessutom hade jag hört vad hon gjorde mot Meghan första gången de träffades, och det krävde en liten hämnd. Ingen förvandlar min Sommarprinsessa till en hjort och kommer undan med det. Inte ens Sommardrottningen. Även om Meghan aldrig skulle få veta att jag hade försvarat henne. Samtidigt förstod jag att Ash var ivrig att komma iväg. Löftet han gett Meghan om att återvända till henne hade inget bäst före-datum, men det skulle bli ett utdraget, mödosamt äventyr ändå utan en massa tidsödande sidouppdrag. Vi behövde leta efter en viss outhärdlig hårboll, inte spela Sommardrottningen ett spratt, hur lockande det än kunde låta. Det var bara det att Lea inte gav oss något val. - Så om ni två sätter fart nu genast... Hon log och viftade med pipan mot oss. -... skulle jag bli enormt tacksam. När ni har fiolen träffas vi här igen, raringar. Jag har mina spioner som håller ett öga på hur det går för er. Men nu får ni ursäkta mig. Jag är rädd att jag överlät ansvaret för säkerheten åt Rakblads-Dan medan jag är borta, så jag måste skynda mig tillbaka innan han eller någon av hans gelikar äter upp någon. Lycka till, älsklingar! Låt er inte bli förvandlade till rosenbuskar! En ny virvel av glitter och ljus, och exildrottningen var borta. Ash suckade. Säg inget, Goodfellow. - Vad då? Jag? Säga någonting? Jag log mot honom. Det är inte min stil att påpeka att den här absurda situationen för en gångs skull inte är mitt fel. Jag vet bättre än att köpslå med

galna exildrottningar med gudinnekomplex. Det är klart att hon väljer värsta tänkbara tillfälle för att driva in sin skuld. Men jag är verkligen inte den som skulle påpeka något sådant. Inte alls. Ash tryckte tummen och pekfingret mot näsryggen. Jag börjar ångra att jag lät dig följa med. - Du sårar mig djupt, prinsen. Jag lade händerna bakom nacken och njöt. Speciellt med tanke på att du kommer att behöva min hjälp att ta dig in i sommarhovet. Tro inte att det kommer undgå Oberon och Titania att en vinterprins strövar raka vägen in i Arkadiens hjärta. Du skulle sticka ut som en jätte i en porslinsaffär. Han blängde bistert på mig. Om det berodde på den till synes omöjliga uppgiften att ta sig in i Arkadien eller om det var för att jag just hade jämfört honom med en jätte visste jag inte. - Du har en plan, antar jag? muttrade han och lade armarna i kors. Jag gav honom ett ondskefullt leende och fick ett bävande ögonkast tillbaka. Snälla. Har du glömt vem du pratar med, ispojken? Överlåt allting åt mig bara. Missa inte den spännande fortsättningen av Sommarhovets inkräktare av Julie Kagawa nästa vecka!