Kommunal om tandvårdsfrågan

1 Kommunal om tandvårdsfrågan En rapport av Yeshiwork Wondmeneh www.kommunal.se

2 KOMMUNAL OM TANDVÅRDSFRÅGAN Innehåll Inledning 3 Den avskaffade tandvårdsförsäkringen 6 Vilken framtid har tandvården? 17 Hur stor andel av landstingens kostnader går till tandvården? 20 Tandvården en del av hälso- och sjukvården 21 Kommunals förbundsstyrelse godkände denna rapport den 18 januari 2005 och beslutade att översända den till LO för beaktande i arbetet med att förbättra tandvården. Produktion: Kommunals medlemsutvecklingsenhet och Starck Design AB Maj 2005 Art.nr 7141 612 9

3 Inledning Kommunals medlemmar anser att tandvården har blivit för dyr. Många säger att de inte har råd att gå till tandläkaren för regelbundna kontroller, och större tandreparationer är förstås ännu dyrare. De är oroliga för att klasstillhörigheten snart åter kan ses i tänderna. Dessa farhågor uttrycker medlemmarna, bland annat, i de motioner som de varje år skickar till förbundsmöten och kongresser. I motionerna kräver de att Kommunal verkar för en bättre tandvårdsförsäkring. Bland kraven finns också att tandvården skall bli en del av den övriga sjukvården, och därmed skulle hälsovårdens högkostnadsskydd gälla även i tandvården. Också medlemmar i andra LO-förbund är bekymrade för tandvården. Ett stort antal motioner skrevs till årets LO-kongress. Även på den förra LO-kongressen var frågan uppe till diskussion. Tandvården har blivit ett svårlöst politiskt problem. Kommunalarna undrar varför ett välfungerande skydd har skrotats? Många vill återgå till det gamla systemet. Beslutsfattarna i sin tur är i dag kanske mer medvetna om risken för framtida kostnader, men säger sig inte ha resurser som räcker till mer än att begränsa skadorna genom satsningar på några prioriterade grupper. Hittills har samhället prioriterat tandvården för några grupper. De som uppfyller kriterierna för att få ett skydd i ordets egentliga mening är funktionshindrade i särskilda boendeformer och personer med vissa sjukdomar (som hämmar tändernas funktion och som i sin tur påverkar matsmältningsorganens funktion). De äldsta medborgarna har också rätt till ett visst skydd, men låg inkomst kvalificerar inte till något skydd. Kommunalarna är oroliga för att tandvårdskostnaderna ska rusa i väg i förhållande till den disponibla inkomsten. Den förändrade tandvården 1999 motiverades med argument om att tandhälsan inte skulle påverkas speciellt av individens inkomst. Numera tycks en del politiker börja svänga i den frågan. Regeringen har gjort utvärderingar av förändringarnas konsekvenser. Riksförsäkringsverket har några gånger kartlagt prisutvecklingen för tandvården. Socialstyrelsen, Statistiska centralbyrån och Konsumentverket har också försökt ta reda på om befolkningens tandhälsa har påverkats negativt.

4 KOMMUNAL OM TANDVÅRDSFRÅGAN I föreliggande rapport använder vi uppgifter ur dessa olika undersökningar och kopplar dem till våra egna uppgifter från den specialbearbetning av levnadsnivåundersökningarna som LO och Kommunal beställer hos Statistiska centralbyrån. Syftet är att se vilken betydelse inkomsten har för dagens tandvård och vilka riskerna är för sämre tandhälsa. Några fakta om tandvården efter 1999 En av förändringarna inom tandvården den 1 januari 1999 var att statens prisreglering som hade gällt sedan 1970-talet upphörde. Både offentliga och privata vårdgivare får själva sätta sina priser. Tidigare betalade försäkringen till tandläkarna en procentuell andel av det statligt fastställda priset, men nu får de ett fast krontalsbelopp per åtgärd. Patienten betalar skillnaden mellan detta belopp och vårdgivarens arvode. Ersättningen från försäkringen, som kreativa debattörer retoriskt döpt till näringsbidrag, har varierande storlek beroende på åtgärdens art. För bastandvård (exempelvis undersökning och diagnostik, förebyggande åtgärder som avlägsnande av beläggning mm, tanduttagning, rotfyllning) får patienter mellan 30 och 64 år inget bidrag alls, utan betalar allt själva. För andra större behandlingar som är av protetisk natur utbetalas ett fast belopp per åtgärd för den del av priset som överstiger 3 500 kronor (protetik är benämningen på kirurgiska ingrepp som görs för att delvis eller helt ersätta, reparera eller behandla tänder). Försäkringen skyddar vissa grupper mot höga kostnader. De som är över 65 år har ett högkostnadsskydd på 7 700 kronor för protetiska ingrepp. Funktionshindrade i särskilt boende och kronisk sjuka med omfattande behov av tandvård skyddas av det allmänna högkostnadsskyddet för hälso- och sjukvård.

5 Vad är tandvård? Landstingsförbundet beskriver tandvård och dagens tandvårdsförsäkring på följande sätt: Tandvård omfattar allmän tandvård, kollektiv tandhälsovård, specialisttandvård, sjukhustandvård inklusive tandvård som ges vid övriga vårdinstitutioner samt tandtekniska laboratorier. Tandvårdsförsäkringen skall lämna bidrag till huvudmannen för bastandvård. För individer som har ökade tandvårdsbehov på grund av långvarig sjukdom eller handikapp erhålls högre ersättning från tandvårdsförsäkringen. Personer i särskilda boendeformer för service och omvårdnad skall erbjudas uppsökande tandhälsoundersökning avgiftsfritt och nödvändig tandvård enligt de avgifter som gäller inom den öppna hälso- och sjukvården. Denna del av tandvårdsstödet administreras och betalas av landstingen. Tandvården och tandhälsan förr: Alla hade karies Svenska tandläkaresällskapet undersökte svenska barns tandhälsa vid förra sekelskiftet 1895-1901. Undersökningen omfattade 17 000 barn och visade att praktiskt taget alla barn hade tandröta (karies). År 1914 hade inte ens en promille av 1500 undersökta skolbarn på den svenska landsbygden hela tänder; bara ett enda barn var helt utan hål. Ideella föreningar och organisationer, som exempelvis Röda korset, men även kommunerna var engagerade i barnens tandhälsa fram till dess folktandvården inrättades 1938 och en offentligt finansierad och organiserad skoltandvård byggdes upp. Tandrötan utplånades naturligtvis inte på en gång. Ännu under 1940-talet visade undersökningar att 99 procent av alla sjuåringar hade karies. Det ideella och samhälleliga engagemanget inriktades på att bekämpa bristande hygien och bota tandproblemen, men man satsade också på förebyggande åtgärder genom uppfostran (kunskaper om och attityder till tandhälsa och tandvård), och skolan kom att fungera som en naturlig plats för detta ändamål.

6 KOMMUNAL OM TANDVÅRDSFRÅGAN Den avskaffade tandvårdsförsäkringen Den generösa tandvårdsförsäkring som trädde i kraft 1974 omfattade alla typer av behandlingar och alla åtgärder subventionerades. Samhällets satsning var stor med en total investering på 100 miljarder kronor, varav över 60 miljarder kronor för vuxentandvården, resten gick till barn- och ungdomstandvården. Försäkringen skulle göra tandvården billig och tillgänglig för alla, i hela landet. Individens ekonomiska förutsättningar skulle inte begränsa tillgängligheten. Den enskilde betalade inledningsvis 50 procent av behandlingskostnaderna och den resterande hälften täcktes av försäkringen. Varje person hade dessutom ett högkostnadsskydd för utgifter över 1000 kronor. Över den gränsen betalade patienten bara 25 procent och resten, 75 procent, stod försäkringen för. Under 1990-talets ekonomiska kris blev en rad förändringar och besparingar oundvikliga. Som en följd av det kom tandvårdsförsäkringen 1999 att begränsas kraftigt. Förändringen innebar att en stor del av kostnaderna flyttades över från försäkringen till den enskilde. Avregleringen av priserna på tandvårdstjänster medförde dessutom att kostnaderna ökade för den enskilde, betydligt mer än beslutsfattarna hade räknat med. Avsikten var att det skulle bli fri konkurrens och det skulle ge prisfördelar för patienten. Trots att konkurrensen uteblev och priserna ökade i stället för att sjunka, trodde politikerna ändå inte riktigt på att detta skulle ha någon större inverkan på tandhälsan. Det fanns ett teoretiskt resonemang bakom detta, att just risken för att drabbas av höga egna kostnader skulle motivera medborgarna att sköta tänderna, bl a genom en regelbunden kontroll. Med andra ord: En rationellt tänkande person skulle tycka att priset för regelbunden kontroll och förebyggande åtgärder är lägre jämfört med priset för framtida tandreparationer som kan bli oundvikliga vid dålig vård i nuläge. Vidare litade samhället på den uppfostrande verkan som den helt fria barn- och ungdomstandvården har. Detta har en fördelningspolitisk betydelse som innebär att alla får en god start i livet även i fråga om tandhälsa. I debatten har det sagts att samhällets stora

7 satsning på tandvården gett befolkningen en medvetenhet som gör att man tar individuellt ansvar för tandhälsan. Det är ett av argumenten mot att förändringarna skulle leda till sämre tandhälsa. Selektiva regler Vissa grupper har som nämnts ett bättre skydd. Det finns ett särskilt kostnadsskydd för den som behöver tandvård på grund av kroniska sjukdomar som påverkar tandhälsan. Dessutom får sjuka och funktionshindrade som bor på sjukhem, ålderdomshem och i gruppbostäder tandvård som betalas på samma sätt som sjukvården. Dessa grupper, ca 200 000 personer, har därmed ett högkostnadsskydd på 900 kronor under en 12-månadersperiod. Personer över 65 år har ett högkostnadsskydd för protetiska ingrepp som överstiger 7700 kronor. Dock betalar de själva, som alla andra, för förebyggande vård och för visst material som t ex guld. För att ytterligare markera att samhället inte övergett ansvaret för den förebyggande vården stödjer försäkringen dem som är yngre än 28 år genom ett förhöjt stöd för bastandvården. Är sambanden mellan ekonomi och tandhälsa svaga? Det har som tidigare nämnts funnits en uppfattning om att människors medvetenhet om betydelsen av förebyggande tandvård är så bra att 1999 års förändringar i försäkringen inte skulle leda till en allmän försämring av tandhälsan. I debatten har man därutöver även fört fram erfarenheterna från andra länder. Norge är det land som oftast har nämnts som ett exempel. I Norge har det aldrig funnits en allmän tandhälsoförsäkring. Den enskilde individen har alltid själv fått stå för hela tandvårdskostnaden. Trots det visade en jämförande studie att den norska befolkningen inte alls avstår från nödvändig tandvård. Med det menas vård som patienten söker till följd av besvär i sina tänder. De enda väsentliga skillnaderna som observerats är att fler svenskar går regelbundet till tandläkaren/tandhygienisten, och att svenskar oftare än norrmän har dyra tandreparationer med broar och kronor. Man har också jämfört tandvården i olika inkomstgrupper i respektive land. Skillnaderna mellan olika inkomstgrupper är obetydliga i Sverige. Men inte heller i Norge är skillnaderna särskilt stora. Den

8 KOMMUNAL OM TANDVÅRDSFRÅGAN jämlika tandvården i Sverige tillskrivs ändå tandvårdsförsäkringen. Den norska jämlikheten förklaras med en övergripande fördelningspolitik under efterkrigstiden som resulterat i en jämnare inkomstfördelning än i något annat land. Ändrade besöksvanor efter reformen Regelbundna besök hos tandläkare eller tandhygienist anses ha en förebyggande betydelse för tandhälsan och ingår i det som kallas bastandvård. Statistiska Centralbyrån har sedan slutet av 1970-talet undersökt hur besöksvanorna hos tandläkaren har utvecklats. Detta ingår i SCBs allmänna undersökningar om befolkningens levnadsförhållanden. Diagram 1. Procentuell andel i olika åldersgrupper som besökt tandläkaren de senaste 12 månaderna, hela befolkningen. 100% 80% 60% 55-64 år 45-54 år 65-74 år 16-24 år 16-84 år 35-44 år 75-84 år 25-34 år 40% 20% 80/81 82/83 84/85 86/87 88/89 90/91 92/93 94/95 96/97 98 2000 2001 Diagram 1 visar resultatet av SCBs undersökningar sedan år 1980. Den kraftiga ökningen av tandläkarbesöken i början av 1980-talet kan tillskrivas den allmänna försäkringen som trädde i kraft 1974 och som gjorde tandvården mycket billig för vårdtagarna. Det ledde till att efterfrågan ökade kraftigt under några år. Därefter blev det en viss avmattning med små förändringar upp och ner. Den kraftigaste minskningen av tandvårdsbesöken började år 1998/1999 och har sedan dess fortsatt nedåt. Som kurvan för alla i åldern 16-84 år visar, har besöksfrekvensen 2001 sjunkit till samma nivå som för 1984/85,

9 till ca 67 procent. Särskilt stor är nedgången för åldersgruppen 25-34 år. Besöksfrekvensen för Kommunals medlemmar Diagram 2. Procentuell andel av Kommunals medlemmar som besökt tandläkaren under de senaste 12 månaderna. 100% 80% 45-64 år 16-64 år 60% 30-34 år 16-29 år 40% 88/89 92/93 96/97 98/99 00/01 Diagram 2 visar hur ofta Kommunals medlemmar i olika åldrar besöker tandläkaren. Också dessa uppgifter bygger på en specialbearbetning av SCBs undersökningar för Kommunal. Uppgifterna om Kommunal gäller enbart medlemmarna som är 64 år eller yngre, och är därför inte direkt jämförbart med diagram 1 som även omfattar personer över 64 år. Trots denna skillnad verkar tendenserna vara lika i de båda fallen. Kurvan för samtliga (16-64 år) i diagram 2 visar en tydligare nedgång i tandläkarbesöken efter år 1998. År 2000/2001 sjunker andelen som varit hos tandläkaren under det senaste året till ca 68 procent. Minskningen är mer än 6 procentenheter från 1998. Ju yngre medlemmarna är desto färre uppger att de varit hos tandläkaren.

10 KOMMUNAL OM TANDVÅRDSFRÅGAN Diagram 3. Procentuell andel av Kommunals medlemmar som var hos tandläkaren senast för 2-5 år sedan. 20% 15% 16-29 år 10% 30-34 år 16-64 år 5% 45-64 år 0% 88/89 92/93 96/97 98/99 00/01 Fler medlemmar går till tandläkaren eller tandhygienisten med längre mellanrum, 2-5 år. Som framgår av diagram 3 andelen ökat successivt efter 1992/1993. Även här finns det åldersskillnader, det är den yngsta åldersgruppen 16-29 år som skjuter upp tandläkarbesöket mest. Sammanfattningsvis visar de två diagrammen att färre medlemmar gör sina kontroller årligen, och fler uppger att de väntar 2-5 år. Vad är orsaken? Kan de förändrade besöksvanorna bero på bättre tandhälsa, som det ibland påstås? Det skulle kunna vara en anledning. Det är inte otänkbart att samhällets massiva satsning sedan den allmänna tandvårdsförsäkringen infördes kan ha bidragit till att behovet av att besöka tandläkaren har minskat. Den enskilde individens kunskaper om tandvård är kanske bättre än förr. Därutöver finns det mer utvecklade tandvårdsprodukter att köpa, vilket kan ha en viss betydelse för den förebyggande vården. Men enbart förbättrad tandstatus och högre medvetenhet kan inte förklara de allt glesare tandläkarbesöken. Det går inte att bortse från att de högre kostnaderna kan ha påverkat besöksfrekvensen. Enligt Konsumentverkets undersökning (2003: 23) har priset för tandvård ökat med 30 procent sedan reformen genomfördes år 1999, samtidigt som konsumentprisindex har ökat med 5 procent. Naturligtvis är olika behandlingar olika dyra och dessutom varierar priserna mellan tandläkarna. Det finns även geografiska skillnader som framgår av exemplen nedan.

11 Prisutvecklingen efter 1999 Att ta bort en visdomstand är ingen ovanlig anledning för att söka vård. Exempel 1 visar priset för denna behandling hos fem landsting omedelbart efter omläggningen 1999. Exempel 1. Visdomstand Priset för att ta bort en visdomstand 1999, geografisk jämförelse Uppsala län och Skåne 1030 Västernorrland och Halland 1050 Sörmland 1300 Östergötland 1500 Skillnaderna mellan det billigaste och det dyraste landstinget var över 40 procent 1999. Därefter har priserna ökat kraftigt. I Uppsala län, till exempel, var samma behandling år 2003 mer än 50 procent dyrare. Dessutom varierar priserna mellan olika vårdgivare inom samma geografiska område. För den enskilde är det nästan omöjligt att jämföra priserna hos olika tandläkare och välja det som är mest fördelaktigt. Ett hinder är att ett åtgärdspaket med samma benämning kan omfatta olika saker och därmed blir det svårt för den enskilde att göra en jämförelse. Ett annat är att det saknas en överskådlig och lätt tillgänglig information. En bra jämförelse förutsätter att vårdgivaren bistår patienten med en fullständig förklaring av den tänkta åtgärden och dess omfattning. Men så har informationen inte skötts, och därmed har den priskonkurrens som beslutsfattarna hoppades på uteblivit. Tabell 1 och 2 visar några exempel på hur svårt det kan vara att jämföra priserna för de fem vanligaste behandlingsåtgärderna. Tabell 1 visar priset för den som är 20-29 år kostnaden subventioneras av försäkringen och tabellen anger de priser som den enskilde fick betala själv år 2003. Tabell 2 visar priset för patienter som inte får tandvården subventionerad, dvs för personer i åldern 30-64 år. Uppgifterna om åtgärderna är hämtade från Riksförsäkringsverkets undersökningar (2001: 13), medan prisuppgifter för 2003 kommer från respektive landsting.

12 KOMMUNAL OM TANDVÅRDSFRÅGAN Tabell 1: Regionala prisskillnader för fem vanliga åtgärder, gäller patienter 20-29 år. 20-29 år Stockholm Uppsala Skåne Värmland Undersökning 399/854-614/1094 1 389 141-559 195-451 Enytsfyllning med komposit 425-651 290-590 251-631 500 Flerytsfyllning med komposit 740-1200 590-940 440-820 504-715 Enklare profylaxåtgärd 205-373 57-277 194 214-348 Akutbesök 520-941 280-650 331-749 212-528 1 Förutom den alternativa taxan inom den normala prisgränsen anges också det eventuellt förhöjda priset p g av ytterligare tilläggstjänster som förekommer i svårare fall (enligt försäkringen är tandläkaren skyldig att i förväg informera om förekomsten av ett sådant tillägg.) Tabell 2: Regionala prisskillnader för fem vanliga åtgärder, gäller patienter 30-64 år 30-64 år Stockholms län Uppsala län Skåne Värmland Undersökning 505/960-720/1200 495 247-665 301-1450 Mer omfattande profylax 510-741 444 369-654 418 Enklare profylax 205-373 57-277 194 214-348 Flerytsfyllning med komposit på kindtanden 740-1200 590-940 440-820 504-715 Enytsfyllning med komposit 516-651 290-590 251-631 500 Den som är mellan 20 och 28 år får 106 kronor av undersökningskostnaderna betalda av försäkringen. De priser som redovisas i tabellerna är alltså nettopatientpriser, till dem kommer fasta belopp (olika stora för olika behandlingar) som försäkringen betalar ut direkt till tandläkaren. Med andra ord är det sammanlagda priset för varje åtgärd högre än det som är redovisat i tabellerna. Enligt tabellerna har Stockholm de högsta priserna för nästan alla behandlingar, undantaget är priset för undersökning som är högst i Värmland. De flesta priserna redovisas i intervaller på g a att kraven i behandling varierar. Det gör också att priserna allmänt blir svåra att jämföra. Priserna för dessa redovisade åtgärder har ökat kraftigt (25 75 procent) sedan tandvårdsförsäkringen förändrades 1999.

13 Exempel 2: Ersättning för protetik Det finns behandlingar som är betydligt dyrare än bastandvården. Dessa återfinns under beteckningen protetik och tandreglering. Broar, porslinsinlägg, kronor och implantat är exempel på protetik. Varje åtgärd i en protetisk behandling ersätts med ett grundbelopp, men från det beloppet dras först ett karensbelopp på 3 500 kronor. Anta att Maria, som är 44 år, behöver två tandkronor. Priset för en tand med arbete och material inräknat är 3400 kr. Hela behandlingen kostar därmed 2 x 3 400 = 6 800 kr. Tandvårdsförsäkringen ersätter varje tand med ett grundbelopp på 1 430 kr, 2 860 kr för två tänder. Men denna summa på 2 860 kronor understiger ju karensbeloppet på 3 500 som enligt reglerna ska dras av. Som en följd av det betalar Maria själv hela kostnaden på 6 800 kronor. Anders, som är 54 år, behöver tre tandkronor. Han går hos samma tandläkare, där priset är 3 400 kr per tandkrona. Tandläkaren debiterar 10 200 kronor för hela behandlingen (3 x 3 400). Den fasta ersättningen från försäkringen blir 3 x 1 430=4 290 kronor, av det dras karensbeloppet med 3 500 och kvar blir 790 kr (4 290-3 500 = 790). Av den totala behandlingskostnaden på 10 200 kr får Anders alltså dra av 790 kr, som tandvårdsförsäkringen betalar till tandläkaren. Och resten, 9 410 kr, betalar Anders själv. Stina, som är 67 år, har fått precis samma behandling som Anders hos samma tandläkare men betalar 7 700 kronor. Det är för att hon tillhör gruppen 65 år och äldre som har ett högkostnadsskydd på just detta belopp. Men kostnader för vissa material som till exempel guld ingår inte i högkostnadsskyddet. Om guld hade ingått i Stinas behandling så skulle hon utöver 7 700 kronor ha betalat också för det. Den enskildes ekonomiska förutsättningar Den enskildes växande kostnader för tandvård måste bedömas i relation till välfärdssamhällets ambitioner. Hur mycket kostnaden för en behandling belastar den enskilde beror på hur stor den disponibla inkomsten är. En undersökningskostnad på, låt oss säga 950 kronor, är inte lika tung för alla. Den enskildes beslut om dyra behandlingar av protetisk natur är direkt beroende av de ekonomiska marginalerna. Undersökningarna om levnadsförhållandena visar de marginaler som Kommunals

14 KOMMUNAL OM TANDVÅRDSFRÅGAN medlemmar hade år 2001. Tillgång till kontant marginal i diagram 4 mäter medlemmarnas förutsättningar att skaffa fram 14 000 kronor om ett oförutsett behov skulle uppstå. Diagram 4. Procentuell andel av Kommunals medlemmar som skaffa fram 14000 kr för ett oförutsett behov. Kan ta lån i bank 8 5 9 9 Samtliga 16-29 år 30-44 år 45-64 år Kan låna från andra släktingar och vänner 8 15 19 25 Kan låna från någon annan i hushållet 6 7 5 6 Ur eget bankkonto 29 38 49 65 Kan ej skaffa fram kontant 12 22 33 29 0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% 70% 80% Mer än var femte medlem uppgav alltså att de inte på något sätt kan skaffa fram 14 000 kronor för ett oförutsett behov; de kan varken låna eller ta från sparade pengar. Situationen är ännu värre för den yngsta gruppen, 16-29 år, där var tredje saknar kontant marginal. En medlem i denna situation som misstänker att tandläkarbesöket skulle leda till en behandling som kostar ungefär som kontantmarginalen avstår antagligen från att gå till tandläkaren. Besöket får kanske anstå tills det kommer bättre dagar. Det är vid sådana tillfällen det behövs någon form av försäkring. Men just nu saknar kommunalarna och alla andra skydd mot höga tandvårdskostnader. Som diagrammet visar är det vanligast att de yngre medlemmarna saknar ekonomiska marginaler. Å andra sidan är kanske risken för dyra protetiska ingrepp i allmänhet mindre för de allra yngsta. Ett annat mått på knappa ekonomiska resurser som används i undersökningarna om levnadsförhållanden (ULF) är huruvida den enskilde klarar av sina löpande utgifter som mat och hyra på sin egen inkomst, eller om hon någon gång måste låna pengar av andra för det ändamålet.

15 Diagram 5. Andel av Kommunals medlemmar som under 2000/2001 har lånat från släktingar och vänner för att klara av matkontot och hyran. 25% 20% 15% 10% 5% 0% Samtliga 16-29 år 30-44 år 45-64 år Diagram 5 visar att 11 procent av samtliga medlemmar behövde låna från släktingar och vänner någon gång under en tolvmånadersperiod för att klara av sina utgifter för mat och hyra. Bland de yngre medlemmarna uppgav var femte att de hade gjort det. Andelen var hög, över 15 procent, även i åldersgruppen 30-44 år. Diagram 6. Andel av Kommunals medlemmar som under 2000/2001 har lånat från släktingar och vänner för att klara av matkontot och hyran fördelade på hushållstyp. Sambo, samtliga 6 Sambo med barn, samtliga 8 Sambo med 2 barn 10 Sambo med 1 barn 3 Sambo utan barn 4 Ensamst, samtlliga 23 Ensam med barn 47 Ensam utan barn 15 0% 10% 20% 30% 40% 50%

16 KOMMUNAL OM TANDVÅRDSFRÅGAN Familjeförhållandena påverkar det ekonomiska utrymmet. Nästan hälften av ensamstående medlemmar med barn var någon gång under året tvungna att låna för att klara hyran och maten. Ensamhushåll är mer sårbara än sammanboende. Diagram 6 visar att nästan fyra gånger så många ensamstående (23 procent) som sammanboende (5,9 procent) någon gång behövde låna från släkt och vänner. Privatekonomin stoppar tandläkarbesök Konsumentverket genomförde 2003 en webbenkät (rapport: Konsumentverket 2003:23) där frågor ställdes bl. a. om tandläkarbesök och dess eventuella samband med hushållsekonomin. 62 procent av dem som mer sällan eller aldrig går till tandläkaren uppgav privatekonomin som anledning. Bland personer som tjänar 0-199 000 kr svarade varannan att de söker tandvård mer sällan än vartannat år motsvarande andel i den högsta inkomstklassen var bara 19 procent. 72 procent av de personer som uppgav att de ändrat sina besöksvanor svarade att de inte har råd att gå lika ofta nu som förr. För 9 procent var skälet en förbättrad tandhälsa. Resultaten tyder på att det finns ett samband mellan de senaste årens minskade antal tandläkarbesök och hushållens ekonomiska utrymme.

17 Vilken framtid har tandvården? Dentallaboratoriernas Riksförening är en intresseorganisation inom privatvården. Föreningen har gjort en marknadsanalys och skriver följande på sin hemsida (den 30 januari 2004): Det finns en mycket positiv bild av framtiden för tandvården, med ökad efterfrågan på protetik bl.a. på grund av de senaste årens förstärkning av högkostnadsskyddet för 65+. Efterfrågan på protetik ökar även när vårdbehovet ökar för stora och successivt mer köpstarka befolkningsgrupper som lever längre. På sikt kommer behovet av protetik att öka ytterligare med hänsyn till det särskilda stödet för äldre, och den försämring av tandstatus som råder bland 20-30- åringar och något äldre. Förhållandet medför antagligen en kontinuerlig och ständigt ökad efterfrågan. Estetiken får ökad betydelse bland friska äldre. Även hälsofaktorer kommer sannolikt att öka i betydelse, där både god tandhälsa och tandstatus är viktiga förutsättningar för allmänt välbefinnande, som samtidigt kan hindra sjukdomstillstånd. Den ökade invandringen och den stora mängd invandrare med sämre tandstatus kan inte vänta på behandling hur länge som helst. Bland de patienterna kan en märkbar ökning komma parallellt med andra gruppers behov, t.ex. 65 +. Det leder till ökad omsättning och möjlighet till en snabbare prisökningstakt, bättre lönsamhet och högre avkastning, vilket är positivt och nödvändigt för branschen och nödvändigt för behovet av löneökningar. Här pekar man alltså på en försämrad tandstatus, som dessutom förväntas bli fortsatt dålig för den yngsta åldersgruppen 20-30 år. Vidare nämns ett ökat vårdbehov hos en åldrande befolkning och en potentiellt vårdbehövande grupp, nämligen invandrare. Enligt denna analys går det inte att förvänta sig någon prisdämpning, utan snarare snabbare prisökningar. Frågan är hur man ska skydda sig mot de höjda kostnaderna? I de motioner som kommunalare och andra LO-medlemmar skriver finns olika förslag och krav på förändringar. Ett förslag är att införliva tandvården i högkostnadsskyddet för resten av sjukvården. Vad skulle detta innebära om det infördes? Låt oss först se på tandvårdens totala kostnader i sin nuvarande form.

18 KOMMUNAL OM TANDVÅRDSFRÅGAN Diagram 7. Tandvårdens totala kostnader år 2000 fördelade på olika poster. Statsbidrag till landstingen för särskilt tandvårdsstöd, 3% Tandvårdsförsäkringen (staten), 10% Landstingens investeringskostnader, 1% Administrationskostnader för försäkringen, 1% Patientavgifter i offentlig tandvård, 16% Landstingens nettokostnader, 24% Patientavgifter i privat tandvård, 46% De sammanlagda kostnaderna för tandvården var ca 14,4 miljarder kronor år 2000, enligt årsboken för hälso- och sjukvårdsstatistisk. Hur de fördelas på olika poster visas i diagram 7. 62 procent av alla kostnader, ca 8,8 miljarder kronor, betalas med patientavgifter. Den statligt finansierade försäkringen täcker 10 procent, ca.1,4 miljarder kronor. Tillsammans med anslagen till landstingen för särskilt tandvårdsstöd hade staten under år 2000 en total utgift på ca 1,8 miljarder kronor. Landstingen svarar bl a för den fria barn- och ungdomstandvården, som är 24 procent netto. Kostnaderna har ökat kraftigt sedan 1998. I tabell 3 visas kostnadsutvecklingen under de två jämförda åren. Tabell 3. Tandvårdens totala kostnader i miljoner kr. Jämförelse mellan 1998 och 2000 1998 2000 Patientavgifter totalt 7345 8822 1.Patientavgifter i offentlig tandvård 2300 2283 2.Patientavgifter i privat tandvård 5045 6539 Landstingens nettokostnader 3302 3411 Landstingens investeringsutgifter 137 151 Tandvårdsförsäkringen (staten) 1755 1414 Statsbidrag till landstingen för särskilt tandvårdsstöd - 405 Administrationskostnader för försäkringen 99 163 Summa kostnader 12 638 14 366 Källa: Hälso- och sjukvårdsstatistisk års bok 2001

19 De totala kostnaderna ökade nästan med 14 procent från 1998 till 2000. Patientavgifterna ökade med totalt 20 procent, och patientavgifterna i privat tandvård med hela 30 procent.

20 KOMMUNAL OM TANDVÅRDSFRÅGAN Hur stor andel av landstingens kostnader går till tandvården? Tandvården svarade år 2000 för 3 procent av landstingens samlade nettokostnader på 123 miljarder kronor se diagram 8. Hela 86 procent, 105 miljarder kronor, av kostnaderna gick till hälso- och sjukvården. Landstingens intäkter kommer till 80 procent från skatter och statsbidrag. Patientavgifterna inom hälso- och sjukvården och tandvården var tillsammans 3 procent av intäkterna, eller 4,8 miljarder kronor. Tabell 3 (tandvårdens totala kostnader) visade att patientavgifterna inom den offentliga tandvården under samma period var 2,3 miljoner kronor. Det betyder att patientavgifterna för tandvård svarade för nästan hälften (ca 48 procent) av de totala patientavgifterna. Diagram 8. Nettokostnader för landstingens verksamheter 2000. Procentuell fördelning. Utbildning och kultur,3% Trafik, 4% Tandvård, 3% Övrigt, 4% Läns- och regionsjukvård, 66% Primärvård, 20%

21 Tandvården en del av hälso- och sjukvården? Hur skulle tandvårdens kostnader och intäkter påverkas om högkostnadsskyddet för övrig hälso- och sjukvård ska gälla även för tandvården? Högkostnadsskyddet för sjukvård innebär i dag att vårdtagaren betalar högst 900 kr i patientavgifter inom en 12-månadersperiod. Högkostnadsskyddet gäller för avgifter som patienten betalar för öppenvård på vårdcentralen, på sjukhuset eller hos en privat vårdgivare som har vårdavtal med och ersätts av landstinget. Dessutom ingår avgifter för viss tandvård som betalas enligt gällande sjukvårdstaxa. År 2000 har uppskattningsvis 1,9 miljoner vuxna (över 20 år) fått tandvård inom folktandvården, därav ca 210 000 specialisttandvård. Barn- och ungdomstandvården behandlade 1,4 miljoner patienter. Övriga gick till privata tandläkare. Sammanlagt betalade patienterna, som tabell 3 visade, ca 8,8 miljarder kronor. A B C Patienter i sjukvård Patienter i sjuk- och tandvård Patienter i tandvård Ett eventuellt kostnadsskydd skulle gälla oavsett vilken av kategorierna A, B eller C i figuren patienten tillhör. Alla i kategori A går inte till sjukhus tillräckligt många gånger under en 12-månadersperiod för att komma upp till gränsen för högkostnadsskyddet. Men de som tillhör kategori B skulle ganska snabbt komma över gränsen. Betydligt fler än i dag skulle kanske utnyttja tandvården, kategori C. Detta gäller både patienter i offentlig och i privat tandvård, såvida andra bestämmelser inte införs. Konsekvensen skulle bli att den största delen av den tandvårdskostnad som i dag betalas av vårdtagarna flyttas över på landstingen eller staten. Hur mycket kostnaderna ökar går inte att ange utan noggrannare beräkningar. Men några viktiga följder kan vara följande: