Tidskrift för Förbundet organisk-biologisk odling Årgång 30 Nummer 3/2007 Börjes trädgård prisad Cikoria som sallad Rabarber Mjölksyrning Mer näring i ekoodlat Växter som klättrar del 2 Linnéfirande i Fobos trädgård
Ledare Köttkonsumtion på samhällsagendan ommarens miljönyhet kom i slutet av juli då de stora tidningarna Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter samtidigt Sbestämde sig för att ta upp en rapport från FN:s livsmedelsorgan FAO vilken tog en närmare titt på köttproduktionens miljökonsekvenser. Rapporten, Livestocks long shadow, kom i slutet av förra året; kanhända det var på grund av nyhetstorka den kom upp under sommaren. Hur som helst är det välkommet att denna rapport görs och uppmärksammas. Köttätandet behöver diskuteras eftersom det är en så fundamental del av vår livsstil samtidigt som det rymmer en stor etisk och miljömässig problematik. Tidigare har detta brännbara ämne tagits upp av mindre, ideologiskt aktiva grupper. Så kallade militanta veganer har genomfört illegala aktioner som har gjort det lätt för allmänheten att avfärda veganer och vegetarianer som fanatiker och tokstollar, trots att de flesta är lugna och sansade människor som helt enkelt tagit konsekvenserna av sin övertygelse. Uppenbarligen är ingrodda vanor svåra att påverka trots goda argument. Inte minst kan man ifrågasätta den moderna tidens köttfabriker där uppfödning sker under koncentrationslägerliknande former. De etiska aspekterna av köttätande ska inte undervärderas, och bland de ganska stora mängder ungdomar som blir vegetarianer torde de etiska aspekterna väga tyngst. De tycker också det är spännande med nya maträtter och är nyfikna på matkulturer som kommer från exotiska länder, där man generellt sett inte alls äter så mycket kött som i västvärlden. Tidigare hade vi ju det likadant i vårt land och de som tror att kött var något som dagligen stod på bordet i Fattigsverige, lever i en villfarelse. Faktum är att vi aldrig ätit så mycket kött som vi gör idag. Köttkonsumtionen har ökat kraftigt på senare år från cirka 50 kg/person år 1990 till 75 kg 2005. Vi ska komma ihåg att i många fattiga länder är kött en lyx som man bara kan unna sig då och då, och rätteligen så, eftersom köttproduktion är en synnerligen resurskrävande och miljöstörande verksamhet. I västvärlden kan vi framställa kött billigt tack vare att vi har stor jordbruksareal i förhållande tillfolkmängd, extremt hög mekanisering i jordbruket som i sin tur bygger på stora insatser av olja, konstgödsel och kemikalier. Vi kan med säkerhet utgå från att vårt billiga kött bygger på att vi överutnyttjar vår miljökredit och sätter oss i en miljöskuld som våra barn och barnbarn får betala i framtiden. I sammanhanget framstår det som ganska sjukt att EU faktiskt fortfarande har köttsubventioner i stor skala: hundratalsmiljoner kronor går till detta ändamål. Rapporten från FAO har nu fått stor uppmärksamhet och det beror sannolikt på att vi har blivit mottagligare för argument som rör klimatfrågan. Det som slagits upp stort är att världens boskapssektor har större miljöpåverkan än transportsektorn när det gäller växthusgaser. Hela 18 % av världens samlade utsläpp av växthusgaser härrör från boskapssektorn, främst i form av metan och kväveoxider, vilka har många gånger högre klimateffekt än koldioxid. Metanet produceras i idisslarnas magar och kväveoxiderna kommer från gödseln. För varje kilo producerat kött skapas växthusgaser motsvarande 36,4 kilo koldioxid. Totalt motsvarar det utsläppen från 25 mils bilåkning och 20 dagars oavbrutet användande av en 100- wattslampa. Det är dock inte enbart produktionen av växthusgaser som gör boskapssektorn problematisk ur miljösynpunkt. Det moderna jordbruket kräver stora mängder fossila bränslen för jordbearbetning och framställning av konstgödsel. Kom ihåg att den största delen av jordbruksmarken i vårt land används för foderproduktion. Av spannmålen används ca ¾ till djurfoder, sedan tillkommer även stora arealer vall som enbart går till foder, men även av oljeväxter och baljväxter går största delen till foder. Troligtvis används över 80 % av den svenska jordbruksarealen till foderändamål. FAO:s rapport meddelar att 26 % av jordens isfria landyta används till betesmark och att 33 % av all världens jordbruksmark används till odling av foder. Arealen jordbruksmark ökar hela tiden i världen och den till synes omättliga hungern på kött är härigenom till stor del ansvarig för skövlingen av världens skogar och främst då regnskogarna i tropikerna. Rapporten meddelar att 70 % av den tidigare skogklädda ytan i Amazonas används för betesmark och den resterande delen används till största delen för produktion av foder. Här spelar faktiskt vår egen köttkonsumtion också in eftersom Sverige märkligt nog importerar stora mängder sojabönor till foder, något som odlas i stora mängder i tropikerna på tidigare regnskogsmark. På det här sättet är också boskapssektorn direkt och indirekt ansvarig för flera av de mest kritiska miljöfrågorna som ökenutbredning genom överbetning; starkt minskad biologisk mångfald genom skogsskövling; erosion och jordskred på nämnda sätt (sediment från jordbruksmark hotar också havens korallrev); dricksvattenförgiftning genom kemikalieanvändning i jordbruket och gödselläckage; övergödning av hav och sjöar; sänkning av grundvattennivåerna och förstöring av floders strandbankar; utvecklande av antibiotikaresistens (50 % av antibiotikan används till husdjur); med mera. Självklart kan man genom att använda en miljövänlig teknik minska och kanske så småningom eliminera dessa skadeverkningar. Men faktum kvarstår att animalieproduktion i stor skala sätter jordens ekosystem under stark press och att det vore mycket lättare att komma till rätta med problemen om också boskapsmängden minskade. Det finns bara ett sätt att göra detta: genom att äta mindre kött och mejeriprodukter. I dag går alltså utvecklingen åt rakt motsatt håll och i takt med att utvecklingsländerna får det bättre vill de också öka sin konsumtion av animalier. Men vi kan knappast kräva av tredje världens befolkning att de ska konsumera mindre än vad vi själva gör. Alltså måste vi själva föregå med gott exempel. Det är vi som har kunnandet och resurserna. Med en minskning av kött- och mjölkkonsumtionen kan vi frigöra mängder av vegetabilisk föda för human konsumtion. Nötboskap är synnerligen dåliga omvandlare av protein: endast en tiondel av den tillförda fodermängden fås ut i form av kött (grisar och fåglar är bättre på detta). Däremot är idisslare väldigt bra på att ta tillvara lågvärdigt foder som gräs. Vill man äta kött på ett miljövänligt sätt så bör man alltså se till att få tag på kött från naturbeten. Men en ordentlig minskning av köttkonsumtionen mår både vi själva, djuren och jorden bra av. Läs Fobos devis på omslaget! Länkar: mhttp://www.fao.org/ag/magazine/0612sp1.htm mhttp://tinyurl.com/u24vy mhttp://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_16393515.asp mhttp://www.vegfab.org/go/3382/sv/desktopdefault.aspx mhttp://www.stockholmsfria.nu/artikel/19649 Lars Forslin 2
Innehåll FÖRBUNDET ORGANISK- BIOLOGISK ODLING FOBO FOBO:s Kansli Sörängsvägen 63, 57138 NÄSSJÖ E-post: fobo.kansli@telia.com Mobil: 073-822 28 72 Postgiro: 83 44 59-0 Webb: www.fobo.nu Förbundet organisk-biologisk odling är politiskt och religiöst fristående. Syftet är att sprida organisk-biologisk odling i Sverige. PRENUMERATION OCH MEDLEMSKAP Medlemskap inkl. Odlaren: enskild medlem 250 kr, ungdomar (under 20 år) 100 kr, familj 290 kr. Enbart prenumeration: 275 kr. FÖRBUNDSSTYRELSEN 2006-2007 Ordförande Birger Zakariasson, Munkbergsvägen 1, 94153 Piteå Tel: 0911-686 38, e-post: birger.zakariasson@spray.se Sekreterare Sven-Åke Svensson, Castmansväg 158, 575 37 Eksjö Tel: 0381-160 67 e-post: sven-ake.svensson@ebox.tninet.se Kassör Bo Lagerstedt, Sörängsvägen 63, 571 38 Nässjö Tel: 0380-155 64, e-post: bolagerstedt@telia.com Ledamöter Ola Johansson, Klunkens Backe 7, 3 tr, 393 52 Kalmar Tel: 0480-187 69, e-post: ola@halsoresa.se Stig Persson, Haglundsvägen 9, 820 40 Jarvsö Tel: 0651-405 12, e-post: esspesson@hotmail.com Börje Remstam, Ryningsberg, Trantorp, 635 18 Husby- Rekarne Tel: 016-215 46, e-post: borje.remstam@spray.se Marita Nilsson, Klockaregård, 330 21 Reftele Tel: 0371-20152 LOKALAVDELNINGAR Lokalavdelningar och kontaktpersoner hittar du på förbundets webbplats: www.fobo.nu 4 Börje fick Lands pris 10 Trädklättrare TIDNINGEN ODLAREN Tidningen Odlaren är en medlemstidning. för Förbundet organisk-biologisk odling och kommer med 4 nummer per år. Ansvarig utgivare är Birger Zakariasson. REDAKTION Redaktör Karin Jansson, Iliongränden M 200, 224 71 Lund Tel: 070-5804632, e-post: odlaren@kagus.nu Layout Lars Forslin, Slaggvägen 6, 168 68 Bromma Tel: 08-19 11 66, e-post: odlaren@monarda.se Manus Odlaren utkommer med 4 nummer per år: l. vår manus senast 15 februari 2. sommar manus senast 15 maj 3. höst manus senast 21 augusti 4. vinter manus senast 13 november ANNONSER Prislista på www.fobo.nu Manus skickas till odlaren@monarda.se TRYCK Federativ tryckeri AB Upplaga: 1 500 exemplar ISSN: 0349-7305 25 Mjölksyrning 28 Tua stipendierad Omslagsbild: highland cattle-kviga. Naturbetesdjur som fungerar naturvårdande. Foto: Lars Forslin I Odlaren nummer 3/2007 4 Börje Remstam prisad 24 Mer näring i ekomat 7 Så täckodlar Börje 25 Mjölksyra grönsakerna 9 Linné 300 år Nässjö 13 Cikoriatema 18 Rabarberns historia 21 Växter som klättrar, del 2 28 Tua ekostipendiat 30 Nya böcker 31 Föreningsnytt 32 Dikt: Lärling 3
Odlarporträtt Folkfest när Börje fick Börje Remstam, styrelseledamot i Fobo, har uppenbarligen tumme med vädrets makter. Den gångna sommaren har ju inte vädret varit det allra varmaste, men den 23 augusti, när Börje skulle få ta emot tidningen Lands pris för bästa trädgård 2007, strålade solen och ljumma vindar drog över Börjes prunkande trädgård i Husby-Rekarne utanför Eskilstuna. Börjes trädgård var öppen för allmänheten denna dag och uppemot 150 personer hade tagit sig dit för att hylla pristagaren samt njuta av Börjes trädgård och av den smörgåstårta som prisutdelaren frikostigt bjöd på. Text & foto: Lars Forslin 4
7 Odlarporträtt Lands trädgårdspris Börje Remstam har haft en intensiv vår och sommar. Förutom det sedvanliga arbetet med den innehållsrika och unika täckodlade trädgården, så lade Börje under våren sista handen vid sin bok Min dröm om lustgården, som han dessutom tryckt själv i sitt tryckeri där han förtjänar sitt uppehälle om dagarna. Uppmärksamma läsare av Odlaren har säkert tagit del av det reklamblad för boken som följde med i vårnumret. Se mer om boken på recensionssidan. I mitten av juli var det dags för det sedvanliga arrangemanget Öppen trädgård som Land arrangerar och som Börje har deltagit i flera år. Då kom också över hundra besökare. Den här dagen verkar Börje njuta i fulla drag. Många års målmedvetet arbete med trädgården har burit frukt såtillvida att trädgården nu är rikskänd, erkänd och prisbelönad. Naturligtvis har Börjes trädgård burit frukt i bokstavlig mening långt tidigare. Redan 1980 började han tillämpa principen om täckodling, då inspirerad av Ruth Stouts bok Den arbetsfria trädgården, som säkert många Fobo-medlemmar också har läst. Början var inte lätt, men med uppfinningsrikedom och envishet kom Börje över de första besvärliga åren och utvecklade sin egen modell av täckodling, som visat sig fungera i praktiken och inte bara fungera, utan medverkat till att Börje kunnat skapa en trädgård med en unik frodighet och växtkraft. Nedan: Bilden ger en antydan om frodigheten i Börjes trädgård. Där samsas blommor och grönsaker hur naturligt som helst. Här syns bl.a. änglatrumpet, gullris, höstanemon och inkakrage. I bakgrunden topparna på den supersöta majsen som Börje är mycket förtjust i. Lands chefredaktör Håkan Ström delade ut priset för Årets köksträdgård till Börje. Juryns motivering löd: Börje Remstam är en mästare i att täckodla.- Han täcker sina odlingar med organiskt material och bygger upp en fantastiskt produktiv jord. Hans storslagna trädgård är en inspirerande kunskapskälla. Prissumman är på 10 000 kronor. Börje fick också ett vackert diplom och en härlig bukett. 5
Odlarporträtt Efter prisutdelningen samlas mängder av intresserade besökare runt Börje. Gratulationerna är många, liksom frågorna. Börje besvarar dem tålmodigt och engagerat. Den borne läraren Börje har lett odlingskurser i Studiefrämjandets regi tidigare och planerar att starta en under vintern om intresse finns. Det är därför med en stor och unik kunskapsbank i ryggen som Börje kan stå rak och frimodig när han tålmodigt och entusiastiskt berättar och svarar på frågorna från lokaltidningarna och den skara som efter prisutdelningen genast samlas kring honom ute i trädgårdslanden. Börje säger själv senare att hans uppväxt i frikyrkliga sammanhang tidigt fostrade honom till en talande människa som inte räds att ställa sig upp framför en folkmassa och lägga ut texten. Börje berättar om sin odlingsmetod som i grunden går ut på att odla jorden, att höja dess fruktbarhet så att allt som planteras frodas och trivs. Rent konkret betyder detta att stora mängder organiskt material i form av löv, halm, hö, gräs, spån etc. läggs som en marktäckning mellan raderna och där snabbt bryts ner av alla maskar och andra mikroorganismer som jorden kryllar av. Hela tiden finns en depå av näring i form av organiskt material under nedbrytning. Med tiden har det frikostiga matandet av jorden byggt upp en fantastisk bördighet och tack vare det rika mikrolivet kan nu jorden omsätta det tillförda materialet ganska snabbt. Täcket har flera funktioner: förutom att leverera näring så bevarar det fukten och hindrar ogräs från att växa. Börje behöver aldrig vattna sin odling eller rensa ogräs. Han gräver heller inte, utan luckringen sköter maskarna om. På min fråga om inte sniglar ställer till besvär i odlingen när det finns så mycket bra gömställen och fullt med mat, svarar Börje att så inte varit fallet. Kanske beror det rentav på att det finns så gott om mat att sniglarna inte behöver äta på själva grödorna? Sniglar föredrar ju halvvissnade växtdelar och det är ju precis vad täckningen består av. Det enda som är problematiskt är odling av kålväxter. Där tar ofta skadegörarna överhanden, men det är heller inte konstigt eftersom odlingen ligger mitt i trakter där oljeväxtodling bedrivs i stor skala och skadegörare som kålfjäril och rapsbaggar har alla möjligheter att föröka upp sig i enorma skaror. Börje Remstam är en i hög grad ideellt lagd person. Förutom baptistförsamlingen och biodlarföreningen är han engagerad i Proklama, ett företag som på ideell basis distribuerar kristna skrifter. Börje berättar att han engagerade sig i Fobo för ca 10 år sedan efter att tidigare ha varit med i Trädgårdsamatörerna, där dock fokus låg på växtsamlande, något som inte Börje kände sig riktigt hemma med. För Fobo har Börje engagerat sig i aktiviteterna kring trädgårdsmässan i Stockholm och har där deltagit fyra-fem gånger. Börje har också under många år stått som kontaktperson för Fobo, men samtalen i den vägen har varit få och på frågan om det vore möjligt att starta en lokalavdelning av Fobo i Eskilstuna svarar han att det är lite trångt eftersom även RST har en lokal förening. Kanske intresset för Fobo ökar i Eskilstuna nu när Börjes trädgård blivit rätteligen uppmärksammad och belönad och det till och med finns en bok om den? Hur som helst är priset en karamell som Börje gärna suger på, speciellt när det finns områden i livet som är lite tunga. Att arbeta med boken har varit ett rent nöje förklarar han och det kändes mycket gott när den låg tryckt och klar. Börje pratar redan om en andra upplaga för försäljningen av de första 1000 exemplaren har gått över förväntan och bara på den här dagen såldes 37 böcker och Börje fick det extra snärjigt med att signera böckerna, något som dock föreföll vara ett kärt besvär. m 6
Så här ser odlingssystemet ut i verkligheten. Mellan dubbelraden av purjolök ligger kompostvallen, som här utgörs till stor del av gräsklipp, vilket ger snabb och riklig näring. Mellan rödbetsraderna lägger Börje blasten av de skördade betorna. Senare bygger han på vallen med annat material som halm och löv. 7 Odlarporträtt Så täckodlar Börje När Börje började med täckodling var han inspirerad av Ruth Stouts bok Den arbetsfria trädgården. I boken beskrivs ett system där man använder ett jämntjockt täcke av halm som täckning. Det är nog fler än en läsare som har testat det odlingssättet och funnit att det är svårt att få det att fungera. Börje är dock inte den typen som ger sig utan har filosofin att om det inte går på ett sätt så går det på ett annat. Här beskriver vi hur Börjes odlingssystem fungerar. Ruth Stouts metod är problematisk på flera sätt, speciellt kanske på lerjord eftersom halmtäcket isolerar effektivt och hindrar jorden torka upp och reda sig på våren. Dessutom blir det svårt med sådda grödor eftersom lagret av torr halm blir väldigt tjockt och lätt rör sig i blåsten så att såraderna täcks över. Man kan också få problem med näringsbrist i början om man bara lägger på halm. Det tar ett antal år innan halmen börjar lämna ifrån sig näring. Ett sådant här odlingssystem med täckodling eller ytkompost som det också kan kallas, imiterar snarast förnan i en lövskog. Förnan är det lager med löv som täcker marken i till exempel en bokskog. Överst i detta ca 10 cm tjocka lager har vi de senast fällda löven och underst de nästan helt nedbrutna. Undertill övergår lagret i ren humus och sedan matjorden som i lövskog kallas brunjord och som kryllar av mask och andra nedbrytare. Förnalagret fungerar alltså som en matsmältning för jorden där maten, det vill säga löv och annat organiskt material, bryts ned för att sedan kunna leverera näring till matjorden under. Vad som händer i en nystartad täckodling där man lägger på ren halm är att det inte finns något utvecklat förnalager, ingen matsmältning alltså. Därför är det väldigt svårt att starta en täckodling på det viset, vilket också är mångas erfarenhet. Eftersom Börje är så envis gav han inte upp och så småningom började matsmältningen i hans trädgård att fungera. Numera är den i så bra form att han nästan kan lägga på vad som helst, och det tas om hand av maskarna. Vad Börje rekommenderar för den som ska starta upp sin täckodling är istället att börja med ett mer näringsrikt, och därmed mer lättsmält, material, till exempel gräsklipp. Om halm ska användas så bör den förkomposteras, vilket kan ske genom att man låter en halmbal (rundbal) ligga på kant så att regn kan tränga ner och en komposteringsprocess påbörjas. Börje propagerar också för användning av urin och blandar man urin med vatten och häller på en halmbal så kommer snart nedbrytningen av halmen igång. När halmen är fuktig och halvt nedbruten kan den användas till täckning av landen. För att komma igång på bästa sätt rekommenderar Börje att man gör i ordning en blandning av kompost (alltså relativt nedbrutet organiskt material), dynga, gräs, löv och om man har en tung jord, även relativt grovt grus. Sedan hyr man en jordfräs och fräser ner detta ytligt, det vill säga ca 5 cm. Det här är enda gången jordfräsen behövs, så den kan med fördel hyras eller lånas. Nu har man skapat en konstgjord förna där masken snabbt förökar sig under förutsättning att det finns någorlunda rikligt med kväverikt material som gräs och dynga. Efter en sådan grund kan man börja tillämpa Börjes metod med fasta bäddar och kompostvallar. Här är en principskiss över Börjes odlingssystem med fasta gångar och dubbelrader med kompostvallar. I gränsen mellan gångarna och kompostvallarna växer grönsakerna. Gångarna täcks med ca 10 cm löv, som krattas bort på våren för sådda grödor och senare läggs tillbaka. Gångarnas bredd är 90 cm och vallarnas bredd avståndet mellan rubbelraderna är 45 cm. Höjden på vallarna är ca 30 cm. 7
Odlarporträtt Börje hakar på alla tillfällen till att få in organiskt material till trädgården... Börje har med tiden utvecklat ett system med fasta gångar som täcks med löv och däremellan dubbelrader mellan vilka det ligger ett tjockare lager organiskt material, som Börje kallar vallar. Vallarna utgörs i botten av överblivet material från odlingen som blast, eventuellt ogräs och annat. Sedan byggs de på med vad man får tag på i form av löv, halm (förkomposteras), fördärvat hö och/eller ensilage. Börje använder främst fuktig, lätt nedbruten, halm till sina kompostvallar. Vitsen med de fasta gångarna är tvåfaldig: dels undviker man helt markpackning på de områden där man sår och planterar (och man ska komma ihåg att en människofot har högre marktryck än ett traktordäck och kan ställa till stor skada på en lerjord), dels är det lätt att kratta bort löven som täcker gångarna på våren där man vill odla sådda grödor. Så- och planteringsraderna dras alltså upp i gränsen mellan gångarna och kompostvallarna, se illustrationen. Vallarna görs ca 30 cm tjocka och byggs på varje höst med mer material efterhand som det bryts ned. Vart femte år krattar Börje ut det nedbrutna materialet i vallen till själva raderna och där får man då en fantastiskt fin jord som reder sig lätt. Man får en svacka där kompostvallen tidigare legat och man kan då fylla på med en ny "limpa". Faktum är att idag ser man inget av den ursprungliga lerjorden hos Börje. Istället finns där ett ca 20 cm tjockt lager av mulljord. En av många fördelar med detta är att man kan bedriva vårbruk när det passar en själv tidsmässigt. Har man naken lerjord så är det ju nästan på dagen man måste passa in vårbrukandet mellan att den är för våt och smetig till att den torkar och blir stenhård. Här bevaras också fukten genom marktäckningen. Under mulljordslagret ligger leran som ju är en förnämlig odlingsjord med stora mängder mineraler och fin vattenhållande förmåga. Leran har också förmåga att buffra eventuellt växtnäringsläckage till viss del. All grönsaksodling bygger ju på att man får tillskott av växtnäring utifrån, så att man kan bygga upp en extraordinärt bördig jord där grönsakerna odlas. Om man har gott om mark kan man mycket väl själv odla sin marktäckning i form av olika gröngödslingsgrödor som gärna kan vara fleråriga. Om man skördar dem i olika stadier så får man både mer halmliknande material vid sen skörd och färsk näringsrik grönmassa vid tidigare eller upprepad skörd. Det färska materialet bör man endast lägga på i tunnare lager annars börjar det lätt ta värme och näringen går förlorad upp i luften. Om man har fleråriga vallar så hinner också till exempel klöver- och lucernrötter växa sig djupa och komma ner till mineralrikare jordlager. Sötväppling är ett exempel på en gröngödslingsgröda som snabbt skapar en enorm grönmassa och som dessutom är djuprotad och kvävefixerande. Har man inte så mycket egen mark eller är lite bekvämare av sig så menar Börje att man gör klokt i att dra nytta av närbelägna lantbruk där det ju cirkulerar stora mängder växtnäring i form av organiskt material. Halm och hö kan man ofta få tag på från bönder, särskilt regniga somrar då en del brukar bli förstört. Blir man lite kompis med en bonde kan man ofta få en bal hemkörd mot transportkostnad eller varför inte andel i skörden av grönsaker? Honung brukar också vara populärt enligt Börje som också är biodlare. Börje hakar på alla tillfällen till att få in organiskt material till trädgården och får ofta löv och gräsklipp från den närbelägna kyrkogården. Löv innehåller för övrigt mycket mineraler genom att träden hämtar upp näring från jorddjup dit vall och andra jordbruksgrödor aldrig når. Även eklöv verkar fungera bra, annars har de rykte om sig att vara svårnedbrytbara, men i lagom mängd i en trädgård med fungerande matsmältning, bryts de ner och ger bra näring och mull med högt mineralinnehåll. Hushållsavfall då? Detta är oftast mycket näringsrikt, speciellt animaliskt avfall, men det blir problem med fåglar och grävlingar om man lägger ut det direkt i landet som täckning. Börje har särskilda varmkomposter för hushållsavfallet; det är kasserade kylskåp som är tömda på freon och lagda på "rygg" med dräneringshål. Vilken varmkompost som helst fungerar, men Börje gillar att återanvända och att hitta billiga lösningar och kasserade kylskåp finns det ju gott om och de har bra isolering vilket gör att maskarna är aktiva året runt. När det gäller växtföljd så förhåller sig Börje rätt fritt till den principen. I och med att jorden är så bra överallt och det är själva jorden som gödslas, inte grödorna, så kan han snart sagt plantera vad som helst var som helst i sin odling. Börje blandar också gärna blommor och grönsaker vilket ger överraskande och vackert resultat. Faktum är att många av de vi kallar nyttoinsekter är beroende av en varierad flora där de kan finna nektar och pollen. Det Börje håller styvt på är att kålväxter inte ska återkomma oftare än vart fjärde år; i övrigt flyttar han runt grödorna lite som det faller sig. Man kan säga att Börje målar en ny tavla varje år. För övrigt har forskning visat att även grönsaker lever i symbios med svampar i jorden, s.k. mykorhizza, och försök lär ha visat att till exempel purjolök gav högre skörd när den planterades på samma plats år två. Så en avvikelse från en strikt växtföljd är kanske inte så farlig som det ibland framställs. Man kan också förmoda att en levande jord med så hög biodiversitet som Börjes också har stor förmåga att reglera växtsjukdomar på sätt som kanske inte är uppenbara för forskningen. Relativt nyligen upptäcktes ju också att kalkning inte är nödvändigt i en levande jord med hög mullhalt; tvärtom kan kalkning leda till sänkta skördar och principen om kalkning synes vara en produkt av kemikaliejordbruket där man måste kompensera för minskad mullhalt och minskad biologisk aktivitet. Börje Remstams trädgård är en triumf för det naturliga sättet att odla och en inspirationskälla och förebild för alla oss som intresserar oss för den naturliga odlingskonsten. När nu Börje lagt fram sin framgångsrika metod även i tryck så bör det kunna ge ny skjuts åt allas vårt odlingsintresse. Tack för det Börje! m 8
En hyllning till Linnéfirande från Fobo i Eksjö Ingen har väl kunnat undgå att höra att Carl von Linné, vår store botanist, skulle ha fyllt 300 år i år om han hade levat. Men det som han skapade lever fortfarande. Den som är intresserad av Linné och hans liv blir förundrad över hur en man på 1700-talet kunde prestera så mycket som han gjorde. Text & foto: Sven-Åke Svensson, Fobo Eksjö/Nässjö ubriken ovan är också namnet på den utställning lokalföreningen Eksjö/Nässjö anordnat under Linnés jubileumsår. För föreningen är en historisk syn på trädgårdar inget nytt. Ända sedan Eksjö firade 600 år 2003 har det funnits en historisk del i den ekologiska visningsträdgården i Kvarnarp i Eksjö kallad Fobos trädgård. Så planeringen av hur trädgården skulle se ut 2007 kom tidigt att präglas av Linnés kunskaper om botanik och medicin. De närmast inblandade i skötseln av trädgården gick därför en studiecirkel för att bli mer inspirerade av denne smålänning som gav världen nya ögon vad gällde växternas släktskap. När man studerar hur hans liv gestaltade sig förvånas man över hur den röda tråden växternas liv kunde leda fram till en sådan framgång och berömmelse. Hela hans liv finns väl beskrivet av honom själv. På den tiden talade man ofta med varandra på latin när det gällde vetenskap och lärda ting. Men Linné hade förmågan att uttrycka sig enkelt, på ett språk som vanligt folk förstod. Därför är det inte så konstigt att så mycket har kunnat skrivas om honom, om botanisten, läkaren eller resenären. Redan som liten För att försöka förstå vad som gjorde Linné så framgångsrik som han blev ville vi i föreningen ta del av hans livshistoria. Han har ju själv sagt att även ur en liten stuga kan komma en stor man. Linne föddes 23 maj 1707, just i vackraste våren, då göken utropat sommaren emellan lövsprickningen och blomningens månader. Hans far, som från början hette Nils Ingemarsson tog sig namnet Nils Linnæus, efter en stor och vacker lind i hembygden. Faderns egen trädgård utanför husknuten var vida känd för sin rikedom på växter. Carl fick här stifta bekantskap med och blev inspirerad av alla vackra växter. Även omgivningarna hade en rik flora. Ängarna liknar mer de härligaste lundar och blomsterrikaste trädgårdar än de själva är. Denna iver att ta till sig ny kunskap om växternas liv skulle följa honom livet ut. Hans skolgång i Växjö påstod han gav honom den största fasa. Han ville inte bli präst som hans föräldrar ville utan lärde sig latin och fick chansen att läsa böcker om botanik med hjälp av en av sina lärare. När han skulle studera vidare begav han sig till Lund 1728. Han fann inte alls vad han sökte där fanns medicus men inte botanicus. På egen hand läste han allt han kom åt, både dag och natt. Året efter kom han till Uppsala. Även här ansåg han undervisningen dålig. Men det är nu som möjligheterna öppnar sig. En dag när Linné höll på att inventera växter i Akademiträdgården kom Olof Celcius farbroder till han med termometern, teolog men även stor amatörbotanist, fram till honom. De fann varandra och Linné imponerade på Celcius, som erbjöd Linné att bo hemma hos honom. Där fick han tillgång till ett omfattande bibliotek. En annan välgörare som dök upp var Olof Rudbeck d.y., professor i botanik, som lät Linné undervisa i botanik. Hans demonstationer i Uppsalas omgivningar blev mycket populära. Linné blev senare själv professor i botanik och medicin 1741. Sexualsystemet Hans stora verk Systema naturae med sexualsystemet och indelningen av växter i 24 klasser blev banbrytande. Hans sätt att berätta om sitt system var ofta utmanande och väckte uppseende till exempel gruppen Octandria beskrevs så här: åtta män i samma brudkammare med en kvinna (åtta ståndare i samma blomma med pistillen). Dessutom införde han och förenklade namngivningen av växter till ett släktnamn och ett artnamn. 7 9
Linnéfirande Foto: Reidun Weigner Linnés födelsedag 23 maj firas inom familjen vid trädgårdsmästarbostaden på Fobos trädgård i Kvarnarp. Artikelförfattaren i yvig peruk till vänster. Om vi tar ett exempel så hette vitsippa tidigare på latin Anemone seminibus acutis foliolis incisis caule unifloro, vilket betyder Anemone med spetsiga frön, inskurna småblad och enblommig stjälk den kom istället att heta Anemone nemorosa. På det här sättet hann Linné klassificera och namnge 7 700 växter och 4000 djur. Linné uttryckte det så här: Gud skapade och Linné ordnade. Under sin resa till Dalarna 1734 träffade han en vacker läkardotter i Falun. De fattade tycke för varandra men fadern ansåg att något giftermål kunde det inte bli frågan om förrän Carl skaffat sig en doktorsexamen han måste ju försörja dem. Detta skedde på den tiden utomlands, så Linné reste till Holland där han tog en rekordsnabb examen. Han visade upp en avhandling han skrivit om malaria och fick tillbaka arbetet redan nästa dag, uppmanades att trycka det, vilket tog tre dagar, därefter följde disputation och han fick sin guldring, sidenhatt och diplom. Han stannade kvar i Holland, knöt nya kontakter och var mycket produktiv. Innan han begav sig hemåt och trolovningen med Sara-Lisa, hann han besöka London och Paris. Då hade det gått tre år. 1739 skedde giftermål i Falun. Efter en kort tid som läkare i Stockholm återvände han till Uppsala. Berömmelsen tilltog och Linné var alltid satt i hårt arbete. Det ledde så småningom fram till att han adlades 1757 (godkändes 1761). Han ritade sitt eget vapen. I mitten syns ett ägg, ursprunget till allt levande. Tre fält symboliserar stenriket, växtriket och djurriket. Adelsvapnet omges av Linnés favoritblomma Linnea borealis. Därefter fick han namnet Carl von Linné. Vi ska därför ha i åtanke att han utomlands mest är känd som Carl Linnæus, då hans verk blev kända långt innan han adlades. Han skapade också ett valspråk Omnia mirari etiam tritissima förundra dig över allt, även det mest alldagliga. 1737 var Linné 30 år och vistades i Holland efter att ha doktorerat där. Han porträtterades av konstnären Martin Hoffman som avbildade honom i den samiska dräkt han för med sig från sin lappländska resa. Dräkten uppfattades som mycket exotisk i Holland och Linné gjorde stor succé med den. Det här avbildade porträttet är en avmålning av Henrik Holländer från 1853. Linné skaffade sig en sommarbostad, Hammarby strax utanför Uppsala, där han höll föreläsningar och arbetade hårt. Platsen påminner om ett stycke Småland och på en höjd bakom gården byggde han ett museum som han ansåg vara mitt palats i himlen. På sin ålders höst drabbades han av ett antal slaganfall och avled 1778. Han ligger begravd i Uppsala domkyrka. Landskapsresorna Resan till Lappland 1732 blev den mest strapatsrika. Det är värt att notera att han färdades på hästryggen och att han var borta i fem månader. Vi kan bättre förstå under vilka förhållanden han reste när man i beskrivningen från resan kan läsa att han hade en läder- 10
Linnéfirande Kröning av Blomsterkonungen. Örtagårdsmästare Eva Ekenberg pryder Linnés (Sten Janér) huvud med en blomsterkrona. väska noggrant packad med en skjorta, två par halvarmar, två nattkappor, en mössa, en kam, bläckhorn, pennhus, lupp, kikare, florhuva som skulle skydda mot myggen, vetenskaplig litteratur, protokollet att föra anteckningar i, samt en bunt papper att lägga insamlade växter i. Mellan låret och sadeln hade han en liten handbössa. Själv var han klädd i piskperuk, rock, läderbyxor och stövelkängor. I fickan hade han en plånbok med respasset och rekommendationsbrev. Även en mindre värja och en åttakantig käpp att hålla reda på dagarna en sorts almanacka. Linné i Eksjö Två av hans övriga resor är mer knutna till Eksjö, nämligen resan till Öland/Gotland 1741 och resan till Skåne 1749. När han passerade Eksjö 1741 nedtecknade han sina intryck så här: Ekesiö var ei mycket stor, dock tätt bebyggt utan prakt. Föga smickrande för turiststaden Eksjö att få höra. Men han ägnade även naturen sitt intresse: Sedan vi bevistat gudstjänsten, ty idag var bönedag, reste vi kl.1 från Ekesiö. Vädret var ganska varmt. Små vita moln stodo här och där på himmelen, men svalorna fiskade insekter högt i luften och gåvo tillkänna, att vi skulle vara fria från regn. På sin väg till Skåne 1749 passerade han Eksjö i maj månad och berättade om hur han upplevde Kvarnarpasjön några hundra meter från Fobos trädgård, på den tiden benämnd Munkesjön: Munkesjön, som ligger på västra sidan strax jämte Ekesjö, viste nu i lugnt väder oss för ögonen, huru förträffligen Skaparen inrättat vår värld. Vattnet stod nu stilla och klart som en spegel och representerade uti sig en konkav himmel med strödda moln och en glimmande sol, som låg mitt emot den övre, men inemot stranderna framviste det en skön skog med upp- och nedvända trän. Fiskarna, som hoppade, blänkte i vattenbrynen, och änderna rodde på vattnet. Allt detta var så härligt, att jag vet intet som därvid förliknas kan. Födelsedag inom familjen Som avslutning på vårens studiecirkel skulle vi hylla Linné vid en festlig kväll i Trädgårdsmästarbostaden. Lite i hemlighet förbereddes våra olika roller. Så den 23 maj framåt kvällen samlades en upp- klädd skara, som hälsade på varandra, ett sorl hördes i trädgården. Plötsligt blev det tyst bland de församlade längs gången upp mot Trädgårdsmästarbostaden kom en välklädd herre vandrande. Det var självaste Carl von Linné som hörsammat inbjudan att bli hyllad på sin egen 300-årsdag. Linné var noga med att hälsa på alla, både kända och okända. Där fanns hans kära hustru Sara-Lisa, hans gamla mor Christina, två av hans döttrar, två pigor, lärjungen Osbeck och hans välgörare Rudbeck.d.y. Därutöver hade dykt upp en bondmora från Stenbrohult och en bonde från Skede. Värd för kvällen var örtagårdsmästaren i Fobos trädgård. Idel vänner från den tid det begav sig. Linné visade sig från sin allra bästa sida kanske beroende på att han fick så mycket beröm i alla de tal som hölls. Det åts och det dracks och tillfället förevigades med ett fotografi. Blomsteruret En uppmärksammad teori som Linné framförde var det så kallade blomsteruret. Med sin skarpa iakttagelseförmåga hade han lagt märke till att vissa blommor slår och sluter sig vid bestämda klockslag. Med den kunskapen skulle man vara oberoende av klocka som var en ganska ovanlig ägodel på den tiden. Blomsteruret har blivit mer uppmärksammat i modern tid än när Linné själv framförde tanken. Det har visat sig att blommor styrs av ljuset lika mycket som av tider under dygnet, de blommar under olika delar av året, liksom i olika delar av världen, så egentligen kan blomsteruret omöjligt fungera men det är en kul tanke som många faller för, så även vi i föreningen. I en särskild avdelning, i särskilda rutor har vi samlat växter som slår ut under förmiddag, eftermiddag eller kväll. Bara det att de inte blommar samtidigt får det att verka som att de följer ett bestämt mönster. Exempel är den tidiga ängshaveroten, som sedan sluter sig mitt på dagen, underblomster slår ut på eftermiddagen och nattljusets blommor slår ut i skymningen och vissnar påföljande dag. Andra växter som följer mönstret är morgonstjärna, rosenfibbla, sömntuta, cikoria, isört, blåvinda, rödmire och sibirisk vallmo. 7 11
Linnéfirande Kloka ord av Linné på skyltarna prydda av den officiella Linné-logon. Keramisk konst inspirerad av Linné i Fobos trädgård i Eksjö. 1700-talsperspektiv Vad visste vetenskapen på 1700-talet? Vid den tid då Linné kom med sina nya tankar ska man veta att man visste ingenting om inlandsisen, man trodde att jorden var 6000 år och av den anledningen tvivlade aldrig Linné på att det var Gud som skapade jorden och allt levande. Hade hans gudstro inte varit så stark hade han kanske kommit på det som Darwin presenterade 100 år senare. Ändå framkastade han i Systema Naturæ att människan var släkt med aporna. Kröning För femte året var det alltså dags för vernissage av trädgårdsutställningen, i år kallad En hyllning till Linné 300 år. Linné i egen hög person infann sig, utseendemässigt något annorlunda än den vi mötte vid födelsedagen. Vi hade en överraskning åt honom. Blomsterkungen har aldrig blivit krönt. Så efter en sedvanlig välkomsthälsning hyllades Linné, eller som han hette vid sitt senaste besök i Eksjö 1749, Carl Linnæus, med en blomsterkrona. Efter att ha fått stå till svars för sitt uttalande om Eksjö stad utan prakt, berättade han lite om det jubileum som pågick och vad som gjort honom så framgångsrik för berömd det blev jag, avslutade han. Linnésymbolen Inför förberedelserna till Linnéeåret kontaktade vi även Linnésekretariatet och bad att få använda den fina Linné-logon som finns som symbol för aktiviteter knutna till jubileet. Vi fick ange hur vi skulle använda den och vi presenterade de tillfällen som var aktuella: bildspel om Råshult på årsmötet, studiecirkel om Linné, föredrag på Eksjö statsbibliotek (följdes av flera), vernissage på utställningen En hyllning till Linné 300 år, guidade turer i Fobos trädgård med mera. En av utställarna Reidun Weigner, presenterar sig vid blomsteruret. Redan tidigare hade föreningen tagit del av Linnés Flora Suecica, där man får en noggrann beskrivning av svenska växter utbredning, utseende men även vilken medicinsk verkan växten har. Fobos trädgård är uppbyggd på så sätt att man när som helst utan inträde kan besöka trädgården och med hjälp av skyltar med tillhörande texter få reda på vad växten heter, på svenska och på latin men även hur den kan användas rent medicinskt. Här har logon använts. På alla skyltar med logon har växtens verkan beskrivits med Linnés egna ord. Detta gäller särskilt växter i örtagården. Aktiviteter i Linnés anda Även konsten har gjort sitt intåg i vår trädgård detta år. Inspirerad av Linnés tankar har keramik utplacerats på lämpliga ställen i trädgården. I ett av växthusen hänger vackra bilder tagna på platsen och trängs med gurkorna. Inomhus har även visats tavlor med motiv från Öland. En fjärilsexkursion genomfördes under en vacker augustisöndag. Hildegard Nufer, fjärilskunnig, lärde oss fånga och bestämma dagfjärilar. Nyfikenheten var stor och örtagårdens växter samlade på sig fjärilar av alla de slag. Carl von Linné kommer även i fortsättningen att vara en välkommen gäst i Fobos trädgård. Vi uppskattar honom för den han var, för det han lämnat efter sig och för att han delar vårt stora intresse kärleken till natur, trädgård och växter. Linnéporträttet på sid 9 är målat av Alexander Roslin år 1774 och är det mest kända Linnéporträttet. Det har kopierats otaliga gånger i olika kopparstick. Ett sådant ligger till grund för vår hundralapp. m 12
Cikoria Den ena cikorian är inte den andra lik Maja-Lisa Perby fortsätter sina monografier om kulturväxternas användning i eruopeisk mat- och trädgårdskultur. Här gör hon en djupdykning i cikorian, som växer vild också hos oss. Text: Maja-Lisa Perby Foto: Lars Forslin Cikoria, eller vägvårda, är en två- till flerårig ört med blommor i en blå färg som ger glädje. Den växer vild i stora delar av Europa. I Sverige finner man den framför allt för att ansluta till en gängse formulering på torr kulturpåverkad mark i landets sydligaste delar. C A M Lindman uttrycker det mera pregnant i sin Nordens flora (utgåvan 1964): Vanlig är den endast i kalktrakterna i Danmark, Skåne, på Öland och Gotland. De flesta slag av odlad cikoria hör till denna art, Cichorium intybus. Hit hör alltså en rad varianter som odlas såväl för bladens som för rotens skull inklusive drivcikoria, som hos oss felaktigt kallas endiv. Escarole och friséesallad hör till en närstående art, Cichorium endivia. Några av de odlade varianterna av cikoria, som till exempel Variegata di Castelfranco, är (förmodligen) en korsning mellan de båda cikoriaarterna. Cikoria hör, liksom sallad av lactucatyp, till de växter som användes till mänsklig föda redan under antiken. I den romerske författaren Columellas bok om lantbruk från det första århundradet av vår tideräkning framgår att cikoria vid den tiden odlades i köksträdgårdarna. (Vad gäller lactucasallader är han mer detaljerad och nämner flera olika sorter vid namn.) Kulturgeografiskt som växt som ingår i matkulturen och som odlad växt hör cikoria framför allt hemma i västra och södra Europa. I Italien kan man urskilja flera olika centra för cikoriakulturen. I söder i Apulien, Basilicata, Kalabrien och Campanien odlar och använder man mer ursprungliga sorter, som den maskrosliknande catalogna. I en ort nordost om Neapel hålls en årlig fest till cikorians ära (läs vild cikoria och måttligt förädlade sorter av det slag som ingår i den sydliga italienska matkulturen). I Rom med omnejd omhuldar man en variant av catalogna som producerar matiga och möra blomskott, puntarelle en förändring av cikoria i viss analogi med blomkål. Venetien utgör centrum för cikoria av de moderna, huvudbildande sorter som på italienska benämns radicchio (en dimunitiv av radice, rot). De sorter som odlas idag, de flesta röda eller rödgröna till färgen, har alla selekterats fram förhållandevis sent. Radicchio rosso tardivo di Treviso (tardivo betyder att den skördas sent) är förmodligen den äldsta av dessa. Den första säkra notisen om Trevisocikorian är från 1862, något decennium senare odlades den redan kommersiellt i större skala. Den mest odlade sorten idag, Rosso di Chioggia, rosensallad, togs fram under perioden 1930-1950 och Rosso di Treviso precoce ännu senare, 1965-1970 (precoce betyder att den skördas tidigt). Inom den venetianska cikoriakulturen har man utvecklat olika slag av tekniker och metoder för att förvara cikoria efter skörd så att smakämnena fortsätter att utvecklas. Förutom att man äter dessa radicchiosorter som sallad, använder man dem i Italien också tillagade i många rätter. Till skillnad från mer ursprungliga sorter av cikoria behöver de inte förvällas. Ett bra sätt att bekanta sig med den särskilda och angenäma smak som cikoria av radicchiotyp får när den lagas till är att strimla några blad, fräsa dem i olivolja i en stekpanna i sådär fem minuter och äta dem tillsammans med pasta. Orten Soncino i Lombardiet utgör centrum för odlingen av sådan cikoriarot som man i Italien äter som rotgrönsak. Möjligtvis kan man urskilja ännu ett cikoriaområde i Italien, i nordost där Italien gränsar mot Slovenien. Här använder man gärna cicoria da taglio, snittcikoria; en sådan är uppkallad efter staden Trieste. Redan på Linnés tid växte cikorian eller vägvårdan efter vägkanterna. Ingenstans är den väl så ymningt förekommande som här: på den gotländska kalkgrunden där den bildar ett speciellt torrväxtsamhälle med vildmorot, blåklocka, lucern och fibblor, till alla vägfarares förtjusning. 7 13
Cikoria Cikoria I Sverige förknippas cikoria från 1800-talet och framåt framför allt med användningen av roten till kaffesurrogat under krigs- och kristider; första gången sådant kaffesurrogat användes i stor skala var när Napoleon under kontinentalblockaden, i ett försök att tillintetgöra engelsmännens handel, förbjöd import av varor som kaffe och socker. Men för Linné, som verkade före den tiden, var cikoria vild växt, odlad växt och grönsak. I Flora œconomica 1749 skriver han: Cichorium Vägvårda. Är en vacker ört vid åkerrenarna. Hon får ofta rum i trägårdarna för sina blommor. Sedan hon blivit uppbrukad [odlad] och undergått skötsel, bliver hon både lindrigare och smakligare att äta. I Flora svecica 1745: Den vildväxande roten är mera skarp och mera tjänlig till läkemedel, den odlade är sötare och lämplig till mat. J Arrhenius, en av de stora auktoriteterna på lantbrukets område i Sverige på 1800-talet, pläderar för en annan användning av cikoria: som grönfoderväxt. Den lämpar sig i många avseenden väl för detta ändamål, konstaterar han i Handbok i svenska jordbruket från 1861. Cikorieörten odlas mycket i Frankrike och även i England, både till fårbete och grönfoder åt mjölkkor.... Fåren äta den gärna, ävenså korna. Men man får inte ge kor för mycket cikoria, för vid för ymnig utfodring härmed [ger den] en besk smak både åt mjölken och dess produkter. Cikoria är enligt Arrhenius en god grönfoderväxt, med den reservationen att cikoria likasom vallörten, ej kan ingå i omväxling med andra odlade växter på den vanliga åkerjorden, utan måste lämnas särskild plats, där han flera år kan få fortväxa. Var och en som någon gång tampats med att få upp en cikoria med roten känner igen anledningen: Cichorien har nämligen mångårig, flera fot i jorden nedträngande rot, och blir likasom vallörten gärna kvar på det fält där hon fått inkomma. m Att odla cikoriasallader av olika slag ger en lång och varierad säsong: enklare sorter som catalogna ( italiensk maskros ), cicoria da taglio (snittcikoria) tillsammans med mer utvecklade slag av italienska cikoriasallader, som de röda salladerna radicchio rosso di Chioggia (kallas också palla rossa rött klot) och radicchio rosso di Treviso, den spräckliga radicchio variegato di Castelfranco, den gröna grumola verde (grumola betyder liten klump här handlar det om ett trevligt litet salladsknyte); därtill escarole och frisée, de franska cikoriasalladerna par preference. Inte endast smaken utan också odlandet och då inte minst blicken för hur man skördar dem är något man efter hand kommer in i: tidpunkterna och tillfällena att skörda cikoriasallad är många. För att börja med cicoria da taglio: under många år hade jag sådan cikoria under fruktträd; jag lät den gå upp och blomma. Tidigt på våren gav övervintrande rötter små strutar av späda cikoriablad och även efter kalla vintrar, när rötterna strök med, levde beståndet vidare genom självsådd. Grumola verde uppfattar jag som en mera utvecklad cikoria av typ snittcikoria. Man lyfter undan yttre stora blad, när man ser att plantan börjar forma ett litet knyte där inne kan man nypa ett antal ljusgröna, delikata blad, något som man sedan kan upprepa gång på gång. Det verkar bara vara bra om plantorna står och trängs, då blir de inre bladen bleka och möra. Jag vet inte om det är tillfälligheter som gjort det, men under några år nu har jag lyckats med att få utväxta huvuden av de röda cikoriasorterna att övervintra. Jag har lagt grenar (grangrenar om jag haft) luftigt över några sådana salladshuvuden; ovanpå grenarna har jag täckt med rejält med löv. På våren första gången efter en snörik och kall vinter, nästa gång efter en rätt mild vinter har jag lyft av täcket och funnit huvudena lika fina som när jag täckte dem bara lite blekare, och därmed mörare och ännu lite delikatare än vid höstskörd. 14
Cikoria i trädgården Den som har trädgård och uppskattar cikoriasallad har det bra: cikoria gör att salladssäsongen blir (så mycket) längre. Cikoria kan ge skörd tidigt på våren, tål att stå kvar i landet länge, man kan få den att övervintra, man kan (på helt annat sätt än med huvudsallad) manipulera med cikoriasallad efter egen önskan, exempelvis så att man får späda blad mitt i sommaren. Radicchion är en förhållandevis ny grönsak som förädlades fram först i slutet av 1800-talet. De gamla sorterna är mycket variabla, se bilden till höger. Den mest odlade typen, Rosso di Chioggia, togs fram 1930-1950. De moderna huvudbildande sorterna av cikoria har det gemensamt med huvudsallad att de kan ge sidoskott efter det att man skördat huvudet man har en chans att få sådana nästa vår om man täcker väl mot vårkylan och bereder sig på att vänta; efter hand kommer skotten vänta ytterligare: precis när de skjuter iväg för att gå upp i blom kniper man dem, då är de som mjällast och bäst, och sen är det bara att skörda om och om igen in på försommaren. (Smakmässigt är skotten ett steg tillbaka mot det vilda.) Min erfarenhet är att det går bra att så frön eller att sätta ut små plantor alldeles intill sådan cikoria som håller på att skjuta skott på våren. De verkar inte att konkurrera om näringen, kanske därför att cikoriaroten går på djupet. Jag är i den lyckliga omständigheten att cikoria växer vild där jag bor den finns därmed av sig själv i min trädgård. Det ger särskilda möjligheter. Tidigt på våren, ungefär vid samma tid som maskrosen, ger den vilda cikorian späda blad som då inte alls är beska. Länge trodde jag att detta var den vilda cikorians tid, nu vet jag bättre. Faktiskt är det så att man längre fram på säsongen, lite då och då, kan finna blad i bladrosettens mitt som är väl så snabbväxta, tillräckligt möra och med intressantare smak än på våren. Endast den lilla insatsen att knipa bort blomstängeln hos vild cikoria gör att man får mer av sådana inre blad med en fin liten beskhet av det slag som man mera uppfattar som en friskhet. Vild cikoria är inte som den odlade, den ger inte så många blad, det blir den lilla salladen. En annan användning när man har en sådan liten bunt blad i sin hand, är till de kokta grönsakerna från igår (säg vitbeta, några olika slag av gröna bönor och vaxbönor, därtill en handfull kokta bruna bönor); fräs grönsakerna i olivolja i en panna med några örter (säg grön lök och en liten kvist färsk mejram); strö till slut över fint strimlade cikoriablad: de märks bara lite och de märks ändå mycket, för cikorian skärper smaken hos rätten. Den som är road av saken kan manipulera den vilda cikorian och få en liten sommardelikatess: låt plantan växa till sig, klipp sedan av plantan så långt ner som man kommer åt under marken efter hand söker sig en mängd långhalsade, tunna skott upp mot ytan, och dessa skott med sina gröna blad har den finaste cikoriasmak man kan tänka sig. Idag, en dag i mitten av augusti, går jag min runda i grönsakslandet på sena eftermiddagen, ser mig omkring, får något i handen: ett par eftersläntrande sockerärter på plantor som nästan vissnat ner och några bönor som jag inte såg i går. Cikorian pryder landet och blir tydligare för varje dag. Grumola verde är så vacker i bara grönt med mörkgröna utbredda blad och det inre ljusgrönskimrande. Intill är en skara av de mer eller mindre röda cikoriasorterna (det behövs kalla nätter för att den röda färgen ska komma fram står det i böckerna; det är nog mera teori än praktik: här har det inte varit några kalla nätter men cikorian blir rödare för var dag). Den torpedformade från Treviso i fjor knöt den sig inte något vidare, hur kommer det att bli i år? Variegata från Castelfranco, den spräckliga och stora, har redan växt sig voluminös de står väl inte för tätt? då kan det bli problem när höstfukten sätter in. Den lilla runda robusta från Chioggia: i år liksom andra år är det en planta som knyter sig långt före alla de andra ska jag ta den idag, ska jag inte? (Som regel ska man, enligt min erfarenhet av huvudbildande sallad, antingen den heter lactuca eller cikoria.) I år har jag ett nytt inslag i trädgården: en korsning mellan grumola verde och vild cikoria, inte alldeles avsiktligt (jag lät grumola verde gå upp i frö häromåret); nu finner jag denna frodiga korsning, mera vild än tam åtminstone i uppförandet, bland persilja och bland kål, i gångar och i trädgårdens alla vrår. Jag tar några sådana inre blad i handen, de är som den vilda cikorians ungefär men något fler och något matigare; jag kliver mellan stenar; de få taniga skott som huvudsalladen ännu ger är inget att sätta tänderna i; grönkålen från i fjor som vilat sig en tid börjar åter spira dags för en uppfriskande beskärning! i morgon kanske; där vid vinbärsbuskarna är ju ett par plantor tamvild cikoria, de kommer som från ingenstans och är redan stora och börjar det inte rentav bli något som liknar ett litet sammanhållet knyte därinne? Bunten med cikoriablad jag har i handen är rätt liten, men det kan bli till en blandad sallad: fältsalladen den lilla valerianellan har kommit tillbaka; de innersta bladen från mangoldplantorna är fina i sallad, det finns mer att förse sig med... Ska jag skörda den första lilla röda salladsbollen, ska jag inte? Med en zebrarandig böna i ena handen och en grön blomsterböna av den längre sorten i den andra handen knackar jag så nätt och så lätt på det lilla cikoriasalladshuvudet, redan djupt orkidérött där inne bland gröna utbredda blad. Jag tar det! m 15 7