ENSAMHET VID POLCIRKELN DET HÄR ÄR SVERIGES BORTGLÖMDA DEL PÅ KARTAN. MED ETT FOLK SOM KÄNNER SIG ALLTMER AVLÄGSET FRÅN POLITIKERNAS TANKAR. DÄR ENSAMHETEN BRER UT SIG NÄR KVINNOBRISTEN BLIR AKUT OCH SJÄLVMORDSSTATISTIKEN SLÅR I HÖJDEN. SKA ALLA TILL SLUT TVINGAS IN I STORSTÄDERNA DÅ SÄNKNINGEN AV A-KASSAN GÖR DET OMÖJLIGT ATT BO KVAR PÅ LANDSBYGDEN? text och foto: Victoria Enström
Enligt Arbetsmarknadsverket stod var tionde arbetsföra människa i Norrbotten utanför arbetsmarknaden mellan 2003 och 2004. I Pajala, var mer än var tredje person mellan 20-64 år arbetslösa, förtidspensionärer, satta i arbetsmarknadspolitiska program eller handikappåtgärder. Den ekonomiska situationen kommer att försämras avsevärt för en stor del av befolkningen i dessa små samhällen vid finska gränsen. Detta i och med den nya regeringens sänkning av A-kassan. Kanske har det finska vemodet en naturlig orsak. Förändringar Tyngda av snö, böjer sig grantopparna under den molnfria, blå januarihimlen. Ett tecken på kylan är att röken från de vedeldade spisarna stiger rakt upp från sina skorstenar. Termometern bekräftar mina farhågor, det är ännu kallare än igår. Då beskrev invånarna i byn det som mildväder, det var ju endast tjugofyra minusgrader då. Nu har kvicksilvret bara orkat leta sig upp till tjugoåtta komma åtta grader. Minus. Men det hindrar inte karlarna på Finkelgränd från att leta sig ut ur sina stugor. Bredvid Martti Alanko huttrar jag och småspringer tillbaka mot hans ytterdörr. Han lunkar på och har till och med vågat ta av sig vantarna för att tända en cigarett. Martti verkar van vid kylan, eller vill kanske ge det intrycket, där han går i sina träskor med öppna hälar och täckjackan oknäppt. Han har skjutit upp axlarna och bakom röken syns ett fårat ansikte med en rynkad panna. Länge har han bott i Junosuando och han har sett förändringarna som skett med byn. Som sexåring kom han hit med sin mamma från Finland 1971, efter att hans pappa flyttat hit tre år tidigare för att jobba i skogen. Det var högkonjunktur då och gott om arbete åt männen i skogarna. Kvinnorna kunde jobba på dagis, i skolan eller fungera som hemmafruar. Men snart ersattes männen av maskiner som kunde arbeta snabbare och för de flesta fanns orsaken för att stanna i de små norrländska byarna inte längre kvar. Avfolkas Mycket av den gamla industrinäringen baserad på jordbruk och skogsbruk har idag nästan helt slagits sönder. Pajala kommun hade på femtiotalet en folkmängd på 15000 och idag endast 6700. Trots en konstant befolkningsminskning år efter år genom dödsfall och utflyttningar, försöker ändå Pajalas kommunalråd Bengt Niska, se ljust på framtiden. Han talar om en utbyggnad av flygplatsens landningsbana, om charterflyg och om att skapa en ännu mera aktiv regionalpolitik. Men han ser även de negativa effekterna som den nya regeringen kommer att framkalla. - Det är klart att sänkningen av A-kassan kommer slå hårt på befolkningen i småbyarna. De som bor i småbyarna är många säsongsarbetande som har arbete på sommarhalvåret då turisterna strömmar till, men måste stämpla övriga delar av året. Dessa människor kommer förmodligen att få det svårt och kan behöva flytta för att finna arbete. Inga alternativ Hos Martti kokar en andra kanna kaffe på spisen och kakor ligger framme på vaxduksunderläggen. Skämt på Tornedalens eget språk -meän kieli- kastas över bordet där snusdosorna vilar. Martti har anställning på Gunnars verkstad i byn, men sympatiserar med dem som står utan. Man får söka jobben där de finns, politikerna vill väl att vi flyttar. De startar upp projekt då och då, som nu med Kiruna centrumflytt. Men sen avslutas projekten och jobben är över. Kaffepaus Tony Fredriksson, 36, fyller koppar med påtår ur en ståltermos. Han är arbetslös nu men väntar på besked om ett möjligt så kallat plusjobb. Får han inte jobbet blir han tvungen att fortsätta stämpla ett tag till. Nu då A-kassan sänks blir det väl att flytta söderut för att kunna leva, suckar han. Det viktiga med att ha ett jobb är att folk då får mötas, ha någon att prata med, jobbet blir en surrogatfamilj. Det behövs nu då det inte längre finns någon naturlig mötesplats, då får man ses hemma, på en kaffe. En populär mötesplats som nu har stängt är puben på Rovas Hotel och Stugby. Där jobbade Martti i baren och såg hur kunderna försvann medan åren gick. Samma år som puben öppnades så startade också byns bensinstation. Tony jobbade på macken, som stängdes innan årsskiftet. Byborna brukade säga att byn skulle dö om macken stänger, nu är den stängd Precis vid infarten till byn står macken med mörka fönster och oplogad infart. Inte ett fotspår syns i snön framför pumparna och istappar har växt vid oktantalsknapparna. Den är en ständig påminnelse om att det också är byns utfart som den står intill. Avsaknad av kärlek En rapport från december 2006 av Socialstyrelsen visar mörka siffror för Norrbotten. Man kan läsa att
Man får söka jobben där de finns, politikerna vill väl att vi flyttar suicidtalen för män är högre i de flesta norrlandslänen än i övriga Sverige. Vad denna typ av geografiska skillnad kan bero på, menar de är svårt att bedöma. Kanske reflekterar skillnaden på självmord både regionala kulturer och de ekonomiska strukturerna. Bland männen återfinns de högsta suicidtalen i glesbygdskommuner såsom Pajala: 42 döda per 100 000 invånare. Dessa kommuner har högst antal döda män genom självmord i riket. Bland männen är risken 1,7 gånger högre i glesbygdsområden än i förortskommuner. För att förhindra självmordshandlingar har filmen Kärleken är den bästa kicken producerats av Nationellt Centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa i samarbete med Panfilm. Men det kan kännas svårt för männen i Junosuando att försöka tänka på kärlek som stämningshöjare. Här saknas kvinnor. Ett överskott på män Det är fler män än kvinnor som stannar i Tornedalen och orsakerna till det sägs ligga djupt rotad i den Tornedalska kulturen. Martti och Tony är båda ensamstående och har tankar om varför kvinnorna flyttar medan männen stannar kvar. Precis som sina föräldrar är Tony född och uppvuxen i byn, men har provat att bo på andra ställen. Han menar att det var rötterna som drog honom tillbaka. Kvinnorna är självständiga tidigare och har bråttom med förändringar, att hitta nytt. Naturen gör att männen stannar. De har ju intresse i jakt och fiske. Tjejerna kolliderar med sina mammor under puberteten, det är ingen hemlighet att det blir världskrig i hemmen då. Kanske är det nyttigt, att slita sig lös. Pojkarna går liksom aldrig igenom det där. Vi fortsätter arbeta med det som våra fäder arbetat med.
Männen är envisare, i alla fall bör vi vara det. Vi förväntas att inte klaga så lätt Martti funderar ett tag men verkar också ha en idé om hur kvinnor fungerar. Det finns inga jobb, inget att göra, ingen framtid och kvinnor tänker mycket på framtid. Vi, å andra sidan, har inte så bråttom. Männen är envisare, i alla fall bör vi vara det. Vi förväntas att inte klaga så lätt. Vi är väl mer rotade. Tony lutar sig fram över bordet och nyper tag i en kanelbulle. En tystnad lägger sig i köket. En lång konstpaus där de båda tittar uppåt och verkar fundera, begrunda. De riktar blickarna ner i kaffekopparna igen, tar en klunk och sedan fortsätter Tony där Martti avslutade. Då har nog kvinnorna lättare att lägga rötterna åt sidan. Mammorna är överbeskyddande mot sina söner och vill ha dem nära, då kan man inte bara lämna rötterna. Martti erkänner att han känner sig ensam ibland men hoppas inte för mycket på att finna en livskamrat. Möjligheten för kärlek kan bara finnas då folk utifrån kommer hit, hemvändare alltså. Eller om någon skulle bli änka. Avstånd Kanske stannar sönerna på grund av oron för vad som ska hända om de lämnar sina föräldrar ensamma. Här är tolv mil till närmsta sjukhus och föräldrahemmen ska tas om hand då den äldre generationen blir för gammal. Diskussionen om att uppoffra sig för föräldrarna tar slut då Tonys far, Roland Fredriksson kommer på besök. Han blir självklart bjuden på en kopp kaffe och en ny omgång sätts igång på spisen. Roland är väl medveten om att kvinnorna lyser med
Här väntar man på sommaren, på turisterna och hemvändarna sin frånvaro i byn. Männen är trogna naturen medan kvinnorna letar sig längre och längre bort. De tänker nog: ju längre bort desto mer intressanta män! De försvinner direkt efter högstadiet. Det finns inga jobb åt dem. Vi hade ju skogen i alla fall men allting byts ut till maskiner. Den politik som drivs nu är utformad för storstadsbor. I Junosuando och dess grannbyar finns inga Mc Donalds att jobba på för att slippa stämplingen. Inga städjobb, inga kiosker. Här väntar man på sommaren, på turisterna och hemvändarna. På byns hemsida finns en mötesplats för invånare och utflyttade, en gästbok. Där kan man ändå hitta de som tror på byns utveckling. Namn: Pessimisten, 2007 Jan 16-08:27 Dags att plocka fram den gamla skylten Den sista som lämnar samhället -släck ljusen. Namn: Byggboom 2007 Jan 16-10:33 Tvärtom, Pessimisten! Antalet hus som är möjliga att köpa nu räcker inte till för att möta upp mot antalet 40-talister som återvänder till byn. Inte ens om så bara några enstaka procent av dom återvänder.