SKRIVEN AV ISABELLE STEINECK Gabriels mamma har diabetes ILLUSTRATIONER AF: JOHANNE SORGENFRI OTTOSEN
Kan du se pojken som leker? Pojken heter Gabriel och han har byggt ett torn. Gabriel är en liten glad 6 åring som bor med sin mamma i en lägenhet på sjunde våningen. Mamma leker ofta med Gabriel. Idag har de byggt en skola och alla leksaksdjur är elever. Framför eleverna står en tavla precis som i riktiga skolor. Mamma brukar berätta historier om djuren. Då skrattar Gabriel.
Mamma har ett plåster på magen och från den går en ledning till något som liknar en mobiltelefon. - Vad är det? Är det en telefon, frågar Gabriel och pekar på saken. - Det är en insulinpump, svarar mamma. 2
Gabriel provar att trycka på pumpen och då kommer det ljus från den, precis som när man tänder en mobiltelefon. - Varför har du den, frågar Gabriel. - Det är för att jag har diabetes, svarar mamma. 3
- Vad är diabetes, frågar Gabriel. - Det är en sjukdom där kroppen inte kan göra insulin, svarar mamma. Sjukdom, tänker Gabriel. Betyder det att mamma är sjuk som när man har feber? Eller när man får prickar på hela kroppen och bara vill ligga i sängen? Mamma ser inte alls sjuk ut. - Har du feber, frågar Gabriel. - Nej, svarar mamma. 4
- När man äter blir maten till ett slags socker som går ut i blodet. Mamma ritar blodkärl med sockerbitar i kärlen och fyrkanter vid sidan av blodkärlen. - Sockret används som energi av kroppens celler, förklarar mamma. Energin gör att du kan springa, hoppa och köra runt på din cykel. - Vad är celler, frågar Gabriel. - Celler är kroppens byggstenar. Du består av celler precis som legohuset består av legobitar. Alla celler bygger tillsammans upp vår kropp och håller oss vid liv.
Gabriel tänker på hur han skulle se ut om hans kropp var av legobitar. Det ser roligt ut, tycker Gabriel.
För att sockret skall kunna användas måste cellerna öppnas av en nyckel. Nyckeln heter insulin. Insulin görs i bukspottkörteln. Mamma ritar en människa med något som ser ut som en korv i magen. - Det där är bukspottkörteln. Inne i bukspottkörteln görs nyckeln insulin. Gabriel tittar på mamma. Finns det nycklar i magen?
- Jag får insulin från pumpen, säger mamma. Små magnycklar som öppnar cellerna så att sockret kommer in. Om jag äter mat så kan jag trycka på knapparna så att pumpen ger mig insulin. Gabriels mamma måste ta insulin så hennes celler kan få energi. Det betyder att hon inte är sjuk så länge hon får insulinet. Cellerna använder sockret för få alla organ i kroppen till att fungera. Precis som en bilmotor behöver bensin för att kunna köra så behöver celler energi för att leva.
Innan mamma ska äta mäter hon blodsockret. Hon tar fram en liten apparat som gör ett litet hål i fingret så att det kommer ut blod. Blodet sätter hon sedan på en liten sticka som sitter fast på blodsockermätaren. Efter några sekunder kommer det ett svar och så vet Gabriels mamma hur mycket insulin hon ska ta före maten.
Gabriel får prova att ta blodsocker. Han sträcker fram sitt finger och mamma tar hålstickaren och trycker på knappen. - Aj, säger Gabriel när han ser blodet. Egentligen gjorde det inte så ont. - Jag vill ha ett plåster! Gabriel får ett plåster.
Gabriels blodsocker var 5,8 mmol/l. - Det är helt perfekt, säger mamma. - Har jag diabetes, frågar Gabriel. - Nej, svarar mamma.
- Om blodsockret är högt blir man törstig och vill kissa hela tiden. Man kan också bli väldigt trött, berättar mamma. Gabriel tänker på hur det ser ut när mamma har högt blodsocker. - Men vad gör du då? - Jag tar bara insulin så blir blodsockret bra igen.
- Om jag tar för mycket insulin, blir blodsockret lågt, säger mamma. Då blir jag svag, trött och skakig om händerna. Det är inte alls kul. Ibland kan jag bli arg även om jag inte borde vara det. Gabriel tänker på hur hans mamma ser ut när hon har lågt blodsocker. - Kan det vara farligt? - Om jag får lågt blodsocker är det bra för mig att äta något sött. Till exempel juice. Eller godis.
Gabriel tänker att han också vill ha diabetes, precis som mamma. Så kunde han få en pump man kan trycka på och äta en massa godis. Sen tänker Gabriel att det är skönt att han inte har diabetes. Då måste man ju sticka sig i fingret.
Tack för att du läst denna historia. Jag som skrivit historien heter Isabelle Steineck och jag är läkare och forskar om typ 1 diabetes mellitus. Jag har också själv haft typ 1 diabetes sedan år 1989. År 2009 blev jag mamma. När jag skulle berätta om diabetes för min son upptäckte jag att det inte fanns några böcker som handlade om vad diabetes är som är skrivna till barn av personer med diabetes. På grund av detta skrev jag denna historia för att lättare förklara sjukdomen för min son. Har ni synpunkter på boken är ni välkomna att skriva mig. Isabelle.Steineck@iname.com 16