1 Lars-Eric Jönsson, professor i etnologi och forskningsprefekt vid Institutionen för kulturvetenskaper vid Lunds universitet. Anställningsbarhet, tillämpning, relevans, resultat, innovation är ord som kommit till oss, som surrar i seminarierummen och kring lunchborden. I min vardag befinner jag mig i en kulturvetenskaplig mångdisciplinär institutionsmiljö med bl.a. konstvetare, idé- och lärdomshistoriker, bokhistoriker och biblioteks- och informationsvetare. Själv är jag etnolog med flera års erfarenheter från det statliga utredningsväsendet samt regional och kommunal kulturmiljövård. Som etnolog med den sortens erfarenheter har jag inte haft svårt att tänka i termer av tillämpbarhet och relevans. Med viss självklarhet har vi användning av kunskap och insikter. Frågan borde alltså inte ställas om vi samhället har användning kultur- och samhällsvetenskaplig forskning utan snarare vilken sorts användning vi talar om och i vilka sammanhang den kommer till användning. Jag ska här ge en kort lägesbeskrivning av de forskningsområden jag har bäst kontakt med men också peka på två problem som vi arbetar med: 1) motsägelsefullheten i kraven på publicering och samverkan med det omgivande samhället samt 2) sårbarheten i våra relativt små forskningsmiljöer. I mitt ämne etnologi har vi sedan länge varit framgångsrika i medicin- och hälsofältet. Vi är många som sedan 1990-talet har arbetat med dessa frågor. Vi har haft stark representation på Vårdalinstitutet i Lund. Vi har haft goda framgångar hos stora externa finansiärer som VR och RJ. Framgången bygger förstås på en genomgående hög kvalitet på de aktiva forskarna. Men också på att en del av oss har givit tydliga bidrag till ett verksamhetsfält som så uppenbart efterfrågar kunskap om mänskliga konsekvenser av medicinska perspektiv och praktiker, av behandling och omhändertagande. Vår forskning har varit, vad man skulle kunna säga, relevant, såväl i det medicinska fältet som för samhället och enskilda individer. Ett annat fält som jag är verksam i kulturarv och användning av förflutenheter är på liknande sätt uppenbart relevant utanför akademin. Genom den omfattande forskning om kulturarv som pågår på flera lärosäten har kulturarvsfältet inte bara beskrivits och analyserats utan också kritiskt granskats. Vilka konsekvenser får perspektiv och praktiker i detta fält? Sedan länge har forskningen varit påtagligt fokuserad på kulturarvsinstitutioners produktion
2 av historia, inte minst kopplad till nationella identiteter och föreställda gemenskaper. Vi har nu även börjat undersöka vilka betydelser t.ex. museers och kulturmiljövårdares aktiviteter har för de människor som tar del av dem. Vi har också riktat intresset mot hur aktörer utanför de traditionella kulturarvsinstitutionerna producerar och använder historia. Sätter man bara på sig rätt glasögon framträder sådan användning och produktion i de mest skilda och vardagliga sammanhang. Näringsliv, sport, massmedia är några exempel som lämpar sig för ett sådant studium liksom hur individer enskilt eller i grupp bygger upp system av egna och andras historiska erfarenheter som ett slags orienteringsverktyg för framtida handlingar. Vi har haft ganska stor beviljningsframgång i vår relativt lilla miljö i Lund. 2014 ingår ett femtontal disputerade etnologiska forskare. Med något undantag arbetar alla i olika hög grad med externa forskningsmedel. Alla dessa projekt har starkt påverkat våra kompetenser och ämnets inriktning. Det finns förstås stora fördelar med detta men också en påtaglig risk. När vi söker medel är vi inte bara beroende av aktuella utlysningar utan också av den kompetens vi har skaffat oss genom tidigare projekt. Framgången riskerar i denna mening att verka konserverande, ett faktum som måste beaktas när vi för upp frågan om så kallade fria forskningsmedel och sökbara anslag. Det ska dock också sägas att vi i Lund också har andra starka etnologiska områden, bl.a. mat/måltid och etnografi utanför universitetet. Inget av dem saknar intressenter utanför akademin. Mina etnologkollegor har heller inga svårigheter att odla utåtriktad samverkan och kommunikation. Jag kan dock fortfarande notera en viss ovana att uttrycka sig i termer av t.ex. tillämpning och resultat. Delvis har detta att göra med att orden så uppenbart har hämtats från andra vetenskapliga områden som arbetar med just tillämpad forskning vars slutprodukt inte sällan uttrycks som resultat. Här någonstans ligger också ett par av våra nuvarande utmaningar. Utifrån ställs krav på oss att vi ska efterlikna kollegor inom framförallt medicinska och naturvetenskapliga fakulteter. De för oss numera inte så nya publiceringskraven står i viss mån i vägen för strävan att kommunicera och samverka med samhället utanför akademin. Såväl etnologer som kulturvetare i allmänhet skolas in i en språkbehandling som bygger på viljan och förmågan att kommunicera inte bara inomvetenskapligt utan också med människor och andra aktörer utanför akademin. Det har varit framgångsrikt men när jag ser mina yngre kollegor noterar jag också ett växande krav på att publicera sig i internationella tidskrifter. Och därmed också, vågar jag påstå, ett vikande intresse för den tredje uppgiften.
3 Det finns en inbyggd motsägelse i detta. Å ena sidan belönar akademin inomvetenskaplig publicering. Å andra sidan höjs kraven på samhällsrelevans och samverkan med det omgivande samhället. Min övertygelse och förhoppning är att denna den tredje uppgiften kommer att bli allt mer central för våra vetenskaper. Låt mig ge ett exempel. I egenskap av forskningsprefekt har jag haft förmånen att utveckla ett formaliserat och långsiktigt samarbete med Region Skånes kulturnämnd 1. Det samarbetsavtal och konkreta aktiviteter forskningsprojekt, undervisning, studentpraktiker etcetera som detta har lett till är förstås en konsekvens av regionaliseringen av den svenska kulturpolitiken. Men från vår sida är det också resultatet av en strävan att samverka med det omgivande samhället. En motsvarande målsättning finns hos Kultur Skåne som vill utveckla anknytningen till relevant forskning och undervisning. Det är viktigt att här påpeka att Region Skåne inte ställer krav på oss att producera omedelbart tillämpbar forskning i termer av t.ex. problemlösande studier. Den sortens uppdrag står vi på institutionen visserligen inte främmande för. Men regionens företrädare har också förstått att vi kan bidra med att lyfta nya problem och producera kunskap och insikter som aktörerna i kulturfältet tidigare inte var medvetna om. Samtidigt ger samarbetena oss forskare nya insikter i kulturfältets villkor, vilket inte bara befordrar vår forskning utan ger oss också möjlighet att spetsa de av våra utbildningar som har relevans för kulturfältet. Jag nämner det här samarbetsavtalet inte endast för att det är det första i sitt slag i landet utan också för att det till skillnad från de flesta liknande samarbeten inte primärt är uppbyggt kring ett eller ett par projekt utan bygger på en mer generell vilja till utvecklat samarbete som inte alltid kräver att pengar byter ägare. Min bedömning är att vi därigenom har skapat en hållbar relation jämfört med projektbaserade samarbeten. Vid min institution och fakultet har nu två forskningsutvärderingar 2008 och 2014 pekat på problemet med små forskningsmiljöer och ämnen präglade av a lone scholar profile. Har vi dragit några slutsatser? Har det fått konsekvenser? Problemen med sådan individbaserad forskning är att den är störningskänslig. Den bygger på att en individ har kontinuerlig tillgång till forskningsresurser vilket knappast kan tas för givet i en situation då en växande andel forskning utförs med externa anslag. Den kan också medverka till att isolera individen från de samtal och kommunikationsvägar som är fundamentala för framgång. Men det finns forskare 1 Parallellt med Institutionens samarbetsavtal med Region Skåne utarbetades också en liknande överenskommelse för Fakulteterna för Humaniora och Teologi vid Lunds universitet.
4 som fungerar bäst ensamma (utan att vara isolerade) och som är produktiva i flera olika avseenden. Det är knappast något självändamål att arbeta i grupp. Med det sagt, har vi på min institution inlett arbetet med att i högre grad än tidigare organisera vår forskning i miljöer eller grupper. Delvis har detta att göra med att hitta empiriska och/eller teoretiska tangenter och teman mellan forskare. Ett första steg kan vara att beskriva en grupps sådana gemensamma nämnare och att hålla en serie seminarier för att undersöka om och i så fall vad som finns att bygga vidare på. Ett andra steg kan vara att skaffa resurser för att kunna forska tillsammans och etablera miljön långsiktigt som verksam och arbetande. Förutom att underlätta för det intellektuella utbytet tror vi oss kunna höja beredskapen för de allt vanligare tematiska utlysningarna av externa forskningsmedel genom att underlätta för och etablera forskning i miljöer. Vår erfarenhet är att det sällan räcker med kompetenser knutna till enstaka discipliner för att kunna komma ifråga för stora tematiska utlysningar. En annan sent gjord erfarenhet är att en viss beredskap inför sådana utlysningar är en förutsättning för framgång. Sammanfattningsvis kan jag se att vi inom kulturvetenskaperna både har omfamnat och tagit avstånd från arbetssätt i andra fakulteter. Det är uppenbart att forskare som befinner sig i nätverk och miljöer generellt sett står bättre rustade än kollegor som är verksamma på egen hand. Mitt eget ämne, etnologi, har länge varit relativt framgångsrikt avseende extern forskningsfinansiering. Men den sortens framgång är färskvara. Vi befinner oss i små forskarkollektiv där en utebliven beviljning kan få avsevärda konsekvenser för storlek och sammansättning på miljön. Jag har pekat på det ökade kravet på publicering i internationella peer reviewade tidskrifter men också på möjligheterna att öka samverkan med det omgivande samhället. Delvis motverkar dessa två aktiviteter varandra. Belöningssystemet gynnar i hög grad publicering inom vetenskapen. Samverkan med det omgivande samhället är endast undantagsvis karriärbefrämjande inom kulturvetenskaperna. Vid tjänstetillsättningar är det fortfarande dina publikationer som läses och räknas. Att arbeta mycket med samverkan är inget du bygger en akademisk CV med. Det finns en risk i att våra förändrade publiceringsvanor kommer att sluta akademien ytterligare mot samhället. Vi måste därför utveckla belöningssystem som samtidigt omfattar både inomakademisk publicering och samverkan med det omgivande samhället. Vi måste ha system som erkänner publikationer både på svenska och på engelska, både i monografisk form och i artikelform.
5 Under förutsättning att både vetenskapssamhället och samhället utanför ställer allt högre krav på oss i termer av nytta, relevans och resultat är det min övertygelse att vi i framtiden måste utveckla våra aktiviteter inom den tredje uppgiften. Samtidigt är det viktigt att sådan samverkan inte sker enkom på det omgivande samhällets villkor, att vi inte blir reaktiva i våra relationer. Vikten av kultur- och samhällsvetenskaplig forskning kan inte endast vägas mot möjligheten att svara på redan färdigformulerade frågor och problem. Ett av våra mest väsentliga samhällsbidrag måste vara och är förmågan att ställa nya frågor och formulera tidigare oidentifierade problem.