självkänsla och arbetstillfredsställelse

Relationen mellan fysisk aktivitet, psykologiskt välbefinnande, självkänsla och arbetstillfredsställelse Högskolan i Halmstad Sektionen för Hälsa och Samhälle (HOS) Psykologi, 61-80 p, vt 2007 Examinator: Tomas Berggren Handledare: Magnus Lindwall Författare: Sara Enocson HÖGSKOLAN I HALMSTAD Tel vx 035-16 71 00 Besöksadress: Box 823 Tel direkt 035-16 7 Kristian IV:s väg 3 301 18 HALMSTAD Telefax 035-14 85 33 Pg 788129-5

Relationen mellan Fysisk Aktivitet, Psykologiskt Välbefinnande, Självkänsla och Arbetstillfredsställelse 1 Sara Enocson Högskolan i Halmstad, sektionen för Hälsa och Samhälle, Psykologi Sammanfattning Syftet med den här studien var att studera relationerna mellan fysisk aktivitet, psykologiskt välbefinnande, självkänsla och arbetstillfredsställelse. Ett sekundärt syfte var att undersöka om måttlig intensitet av fysisk aktivitet är starkare korrelerat till de tre psykologiska begreppen än lätt och ansträngande intensitet. Studiens population (n=126) var mellan 26 och 65 år från ett sjukhus i södra Sverige. Fysisk aktivitet mättes genom Godin Leisure-Time Exercise Questionnaire (Godin & Shepard, 1985), psykologisk välbefinnande genom Psychological Well-Being Scale (Ryff, 1989), självkänsla genom Self-Esteem Scale (Rosenberg, 1989) och arbetstillfredsställelse genom skalan Arbetstrivsel (Hellgren, Sjöberg & Sverke, 1997 baserad på Brayfield & Rothe, 1951). Resultatet visade att arbetstillfredsställelse kan prediceras av fysisk aktivitet och psykologiskt välbefinnande, psykologisk välbefinnande kan prediceras av arbetstillfredsställelse och självkänsla och självkänsla kan prediceras av psykologiskt välbefinnande. Måttlig intensitet av fysisk aktivitet visade sig som enda intensitet korrelera positivt med två av tre förväntade begrepp, självkänsla och arbetstillfredsställelse. Nyckelord: Arbetstillfredsställelse, fysisk aktivitet, psykologiskt välbefinnande, självkänsla 1 D-uppsats i Psykologi (61-80 p), Vt 2007 Handledare: Magnus Lindwall

The Relationship of Physical Activity, Psychological Well-being, Self-esteem and Work Satisfaction 2 Sara Enocson University of Halmstad, Department of Health and Society, Psychology Abstract This study was conducted to examine the relationship between physical activity, psychological well-being, self-esteem and job satisfaction. A secondary purpose was to find out if the moderate intensity of physical activity was more strongly related to the three psychological concepts than light and strain intensity. A questionnaire containing measures of the four concepts with Godin Leisure-Time Exercise Questionnaire (Godin & Shepard, 1985), Psychological Well-Being Scale (Ryff, 1989), Self-Esteem Scale (Rosenberg, 1989) ans Job comfort (Hellgren, Sjöberg & Sverke, 1997 baserad på Brayfield & Rothe, 1951) was used and the survey was carried out among 126 employees in the ages of 26 to 65 years at a hospital in the south of Sweden. The result showed that job satisfaction can be predicted by physical activity and psychological well-being, psychological well-being can be predicted by job satisfaction and self-esteem, and self-esteem can be predicted by psychological wellbeing. Physical activity in the moderate intensity correlated positively with two of three expected concepts, self-esteem and job satisfaction. Key words: physical activity, psychological well-being, self-esteem, job satisfaction. 2 Psychology D, spring 2007 Supervisor: Magnus Lindwall

Relationen mellan fysisk aktivitet och välmående är ett högaktuellt område där både allmänhetens intresse och forskningen på senare år ökat betydligt, mycket tack vare att medicin- och hälsoenheter världen över nu erkänner fysisk aktivitet som väsentligt för psykiskt så väl som fysiskt välmående. Fysisk aktivitet var år 2004 den folkhälsofråga som flest antal kommuner i Sverige valde att ge allra högsta prioritet (Statens Folkhälsoinstitut, 2006). Till följd av att fysisk aktivitet tillsammans med psykologiskt välbefinnande, självkänsla och arbetstillfredsställelse genom forskning visat sig vara avgörande för en människas generella psykiska välmående och livskvalitet har flera olika intressegrupper i samhället betydligt ökat sitt intresse för området (Biddle & Mutrie, 2001; Daley & Parfitt, 1996; Diener, Oishi, & Lucas, 2003; Faragher, Cass, & Cooper, 2005; Norvell & Belles, 1993; Rosenberg, Schooler, Schoenbach, & Rosenberg, 1995; Ryff, 1989; Sonstroem & Morgan, 1989; Thogersen-Ntoumani, Fox, & Ntoumanis, 2005). Privatpersoner, sjukvård och inte minst företag och organisationer där man strävar efter en frisk och välmående personal, vilket gynnar verksamheten så väl som organisationens individer (Danna & Griffin, 1999), drar alla aktiv nytta av forskning inom området. Den här studien ämnar undersöka relationen mellan fysisk aktivitet, psykologiskt välbefinnande, självkänsla och arbetstillfredsställelse och få ytterligare klarhet i förhållandena begreppen emellan. Ett sekundärt syfte är att undersöka om måttlig intensitet av fysisk aktivitet är starkare korrelerat till psykologiskt välbefinnande, självkänsla och arbetstillfredsställelse framför lätt och ansträngande intensitet. Fysisk aktivitet och välmående Fysisk aktivitet har varit en naturlig del av människans livsstil under merparten av tiden på jorden. Under 99 % av existensen den har levt som jägare och samlare där fysisk aktivitet varit nödvändig för överlevnaden. Människan har tvingats vara aktiv för att överleva och överleva när den är aktiv (Åstrand, 1994, ref. i Bouchard, Shepard, & Stephens, eds, 1994; Ekkekakis, Hall, & Petruzzello, 2005). När man nu har gått in i en bekvämare livsstil är förutsättningarna för fysisk aktivitet i vardagen helt annorlunda. Från att ha varit något ofrånkomligt har fysisk aktivitet på många sätt blivit ett alternativ för människan och det är i stort sett upp till individen själv att välja eller välja bort motion i sin vardag. En stor del av dagens arbeten är stillasittande, man har ofta tillgång till transportmedel och man behöver inte längre jaga öda. I relation till det här har människan fortfarande kvar samma anatomi och fysisk som för 15 000 år tillbaks och den energi, tid och kraft människan då ägnade åt fysisk aktivitet kan ses som en indirekt indikation av hur väsentligt fysisk aktivitet är (Ekkekakis et al., 2005). Aldrig förr i västvärldens historia har så här lite fysisk aktivitet förekommit bland människor (Paffenbarger & Lee, 1998). Relationen mellan fysisk aktivitet och hälsa blev allt tydligare då man under läkekonstens utveckling under 1800-talet fick kontroll över en stor del av dåtidens infektionssjukdomar som fram till dess varit en av de största orsakerna till dödsfall. Hjärt- och kärlsjukdomar tog istället över rollen som största orsak till dödsfall och kopplingen till fysisk aktivitet visade sig vara betydande (Paffenbarger & Lee, 1998). Redan 1922 gjorde Silversten och Dahlstrom (1922) en studie av arbetande män i Minnesota där de fastslog att risken för dödsfall minskade då andelen fysisk aktivitet i arbetet ökade. Allvarliga hälsoproblem som typ 2-diabetes, slaganfall, högt blodtryck, fetma och svag mental hälsa har visat starka samband med för lite fysisk aktivitet (Biddle & Mutrie, 2001). Forskning i detta spår är idag mycket omfångsrik och sambanden har bekräftats många gånger om (Paffenbarger & Lee, 1998). Motion har visat sig mycket effektivt i motverkandet av dessa hälsofaror och med tiden har ytterligare positiva påföljder för hälsan som höjd kondition, balans och koordination, förbättrad styrka i muskeloch bindväv, positiv kroppsuppfattning och mindre risk för vissa cancerformer kartlagts (U.S. department of health and human services, 1996). I de allmänna rekommendationer som idag

ges från U.S. department of health and human services (1996) betonas att alla individer över 2 år bör, helst varje dag, vara fysiskt aktiva i sammanlagt minst 30 minuter. Intensiteten bör vara åtminstone måttlig, till exempel rask promenad. Ytterligare hälsoeffekter kan erhållas om man utöver detta ökar den dagliga mängden eller intensiteten. Den tidiga forskningen kring fysisk aktivitet och välmående har således främst fokuserat på fysiskt välmående, den förbättrade fysiska hälsa man kan erhålla genom motionerande. Forskning gällande psykisk och mental hälsa i relation till fysisk aktivitet som tidigare inte premierats har på senare år fått betydligt större utrymme. Användandet av icke-medicinska behandlingar för psykiska problem, där just fysisk aktivitet ingår, har på många håll visat sig effektiva i praktiken vilket lett till det större utrymmet i forskningen (Fox, Biddle, & Boutcher, 2000). Fysisk aktivitet har visat positiva följder på flera områden inom psykologisk hälsa så som stressrelaterade sjukdomar, icke-klinisk-depression, ångest, självförtroende, hälsorelaterad livskvalitet, sömn samt emotioner och humör (Biddle & Mutrie, 2001). Det är numera ett väletablerat faktum att fysisk aktivitet har starka gynnsamma effekter på psykisk så väl som fysisk hälsa (U.S. Department of Health and Human Services, 1996). Att fysisk aktivitet har inverkan på människans psykologiska välmående är något som många människor kan intyga och säger sig känna till men relativt få studier har bevisat (Fox et al., 2000). Att den fysiska aktiviteten i historien varit livsviktig, och att samma behov borde gälla dagens människor då anatomin och fysiken är så gott som oförändrad, är något som Ekkekakis et al. (2005) lyfter fram. De grundar sin teori på begreppet Darwinian fitness där drivkraften för människan är överlevnad och reproduktion och där fysisk aktivitet är högst relevant i båda fallen. Ett psykiskt välmående från fysisk aktivitet är således ett resultat av psykologiska mekanismer som utvecklats i syftet att motivera till mer motion då det är essentiell för överlevnad och förmåga att reproducera. Här har även intensiteten av den fysiska aktiviteten betydelse och olika intensiteter medför olika känslomässiga responser, antingen positiva eller negativa. Kunskap om vilken intensitet som leder till vilken respons är nödvändigt då människan tenderar att fortsätta med aktiviteter som medför positiva känslor och upphöra med aktiviteter som medför negativa känslor. Den mest givande intensiteten menar författarna är måttlig intensitet som nästan genomgående ger välbehag som respons. Ansträngande intensitet menar de kan leda till både välbehag eller obehag och kraftigt påfrestande intensitet leder i sin tur i de flesta fall till obehag hos den utövande individen. Det här grundar sig på att de olika intensiteterna medför antingen nytta eller risk. Måttlig intensitet har visats sig leda till mindre risk för dödsfall, hjälp att hålla en hälsosam balans mellan energiintag och förbrukning, att bibehålla generell hälsa, styrka och rörlighet samt ökad sexuell duglighet. Följderna är alltså i huvudsak mycket positiva och gynnar den evolutionära utveckling, varför positiva känslotillstånd ges som belöning och motivation att fortsätta aktiviteten. Ansträngande intensitet, som ger varken betydande nytta eller risk, ger därför varierande känslomässiga responserna människor emellan, eftersom den sortens aktivitet inte spelar någon betydande roll. Däremot kan utövandet av kraftigt påfrestande intensitet utgöra en hälsorisk, ett hot, genom muskelskador, ökad dödrisk genom påfrestningar av hjärta eller nedsatt immunförsvar tillsammans med minskad sexuell funktion. Detta hot mot både överlevnad och reproduktion gör att obehagskänslor följer aktiviteten i syfte att minska utövandet. De olika intensiteterna och deras respektive gränser är inte exakt samma för varje individ utan bör anpassas för varje individs förmåga och kapacitet (Ekkekakis et al., 2005). Ett av de tyngre argumenten till ökad forskning kring psykiskt välmående i relation till fysisk aktivitet är syftet att kunna använda fysisk aktivitet som behandling för psykisk ohälsa i samhället. Motion och träning, som Fox et al. (2000) betonar, är ett förhållandevis billigt alternativ för att främja psykisk hälsa. Många av de icke-medicinska behandlingarna, som olika psykoterapiformer, är dyra och svåra att få tillgång till och man kan därför med fysisk aktivitet och motion nå en större bredd av behövande publik. De olika intensiteterna och deras 2

3 påföljder är där viktigt att väga in, samt att gränserna för de olika intensiteterna kan variera människor emellan varför en allmän rekommendation inte är lämplig utan bör vara personligt anpassad för bästa resultat gällande hälsa och psykologiskt välmående (Ekkekakis et al., 2005). Psykologiskt välbefinnande Faktumet att sviktande mental hälsa har blivit så utbrett i samhället har på många sätt visat sig vara en belastning på så väl individnivå som för samhället som helhet. Oro, depression, ångest, självmord och låg självkänsla är begrepp som är associerade till mental ohälsa och som påverkar samhället och dess individer med drogmissbruk, alkoholism, vårdkostnader och bortfall från arbetsplatser (Fox et al., 2000). Ett mentalt välmående är en viktig grund för människan och är starkt relaterat till generell livskvalitet. Psykologiskt välbefinnande, eller avsaknaden av det, påverkar hur människan utvärderar sitt liv (Diener et al., 2003; Ryff, 1989; Fox et al., 2000). Det influerar känslomässig inställning till saker som händer omkring, humör, syn på sitt själv, äktenskap och arbete (Diener et al., 2003). Forskning gällande psykologiskt välbefinnande ligger generellt en bra bit efter forskning kring fysiskt välmående (Ryff, 1995). Intresset har ökat markant på senare år men även inom själva området drar forskningen åt olika håll. När det gäller psykologiskt välmående menar Ryff (1989) att fokus bakåt i tiden främst legat på människors lidande och olyckliga känslostadier framför vad som medför lycka och hur det yttrar sig. Försök att objektivt värdera och definiera ett begrepp som psykologiskt välbefinnande har ofta ifrågasatts mot grunden att det är upp till individen själv att bedöma vad som gör livet värt att leva. Begrepp som livstillfredsställelse, självkänsla, självförtroende, mening med livet, positiv och negativ affekt, livskvalitet, ångest, emotioner, depression och personlighet tas ofta upp som avgörande för det psykologiska välbefinnandet (Biddle & Mutrie, 2001). Diener et al. (2003) beskriver subjektivt välbefinnande som hur en människa utvärderar sitt liv, dels för stunden och dels för längre perioder som det gångna året. Subjektivt välbefinnande är en nödvändig komponent för vad författarna kallar det goda livet och det goda samhället och är en av de tre viktigaste beståndsdelarna, tillsammans med ekonomi och sociala indikatorer, av livskvalitet. I led med den omtvistade definitionen har olika metoder att mäta det psykologiska välbefinnandet länge diskuterats och flera olika faktorer som bäst indikerar värdet har föreslagits. Två koncept, positiv och negativ affekt (Bradburn & Mechanic, 1971) samt livstillfredsställelse (Andrews & Withey, 1976) har länge dominerat som val av mest lämpliga indikatorer för att mäta en persons psykologiska välbefinnande (Diener, Lucas, & Suh, 1996; Diener et al., 2003; Ryff & Keyes, 1995). Dessa begrepp har dock fått kritik för att bygga på begreppsformuleringar av psykologiskt välbefinnande som endast har svaga teoretiska stöd (Ryff, 1989). För att veta vad en människa verkligen mår bra av anser Carol Ryff (1995) att man bör kombinera olika infallsvinklar ur psykologin i syftet att få fram ett övergripande och teoretiskt förankrat mått. Själv belyser hon sex faktorer som tillsammans ska greppa en människas psykologiska välbefinnande. De här faktorerna är positiva relationer med personer i sitt liv, självacceptans, känsla av kontroll av sin omgivning, självbestämmanderätt, mål i livet samt personlig utveckling. Faktorerna ska utgöra en bra grund då fokus inte ligger på avsaknaden av negativa egenskaper, som så som många tidigare studier inom psykologiskt välbefinnande gjort, utan här belyses istället innehavandet av positiva egenskaper för att definiera det psykologiska välbefinnandet (Ryff & Keyes, 1995). Självkänsla En positiv bild av sig själv, en stark självkänsla, räknas idag som en av de viktigaste komponenterna när det gäller psykologiskt välbefinnande (Diener & Diener, 1995; Diener et al., 1996; Fox et al., 2000). Många organisationer och företag jobbar hårt för att stärka

4 självkänslan hos sina respektive individer i organisationen (Fox et al., 2000), dels för individernas personliga välmående och dels för organisationen då stark självkänsla är länkat till arbetsprestation genom att människor som betraktar sig själva i ett positivt sken också tenderar att prestera bra på sina jobb (Thogersen-Ntoumani et al., 2005). Självkänsla har i många studier visat sig vara starkt korrelerat med både psykologiskt välbefinnande (Rosenberg et al., 1995) och livstillfredsställelse (Diener & Diener, 1995). Självkänsla enligt Rosenberg (1989) innebär en negativ eller positiv attityd man har mot sig själv och Diener & Diener (1995) beskriver det liknande med en bedömning av sitt själv. Självkänsla har även beskrivits som en övergripande känsla av egenvärde eller en generell föreställning av självacceptans, godhet och självrespekt och är ett av grundbehoven som människan ständigt strävar efter att uppnå (Lyubomirsky, Tkach, & DiMatteo, 2006). Hög självkänsla tillför att man som person anser sig själv värdig, man respekterar sig själv och inser att man kan utvecklas och förbättras och att man är inte felfri. Låg självkänsla innebär att personen inte respekterar sig själv, är missnöjd med och föraktar sig själv som person och upplever ofta ångestkänslor förknippat med de här känslorna. Personer med hög självkänsla har ofta enklare att umgås bland folk, har hög ambitionsnivå och siktar generellt högre än personer med lägre självkänsla (Rosenberg, 1989). Självkänsla i relation till fysisk aktivitet och motion kan ses från två olika håll. Från motivationssynpunkt ses självkänslan som en avgörande faktor för utövandet av fysisk aktivitet. Personer med hög självkänsla kan med andra ord vara mer benägna att ägna sig åt fysisk aktivitet då det kan vara ett område för personen där kompetens och självförtroende kan bibehållas eller stärkas. Från motsatt håll kan man se självkänslan som föränderlig, positivt så väl som negativt, till följd av ägnandet av fysisk aktivitet. Då blir självkänslan mer en produkt eller resultat utav aktiviteten (Biddle & Mutrie, 2001). Sonstroem & Morgan (1989) drar slutsatsen i sin forskningsöversikt om motions inverkan på självkänslan, att motionsprogram är klart relaterat till en höjning av självkänsla hos de utövande, särskilt hos dem som från början hade en låg sådan. Arbetstillfredsställelse Liksom självkänsla och psykologiskt välbefinnande har arbete och arbetsplats i regel stor inverkan på människan. Arbetet influerar känslor, tankar och handlingar, på arbetsplatsen så väl som utanför, samtidigt som känslor, tankar och handlingar påverkar arbetsplatsen och arbetet. Weiss (2002) definierar arbetstillfredsställelse som en positiv (eller negativ), utvärderande bedömning som görs gällande ens arbete eller arbetssituation. (p. 175). Studerandet av arbetstillfredsställelse, och då i synnerhet känslostadier knutna till arbetsplatsen och arbetet, tog fart på trettiotalet då man bland annat fann klara relationer mellan dagligt humör och prestation, likaså hur människors känsloliv i hemmet påverkade deras beteende på arbetsplatsen. Den känslomässiga biten fick sedan en något mindre plats i forskningen kring arbetstillfredsställelse, för att sedan på 80-90-talet återkomma och ta en stark plats i utvecklandet av området (Breif & Weiss, 2002). Arbetsklimatet för människor i många organisationer har på många sätt förändrats de senaste årtiondena, vilket också visats sig påverka de anställdas fysiska och psykiska hälsa (Faragher et al., 2005). Organisationerna förväntar sig ofta hög flexibilitet och personalen tvingas ofta till ofrivillig övertid då organisationen måste möta deadlines och höga, snabbt skiftande krav från konsumenter. Detta har även medfört större ovisshet och mindre möjlighet att påverka sin situation, vilket ofta leder till ökad stress och osäkerhet för de anställda (Sverke, Hellgren, & Näsvall, 2006: Faragher et al., 2005). Faragher et al. (2005) fann i sin metaanalys, gällande arbetstillfredsställelse och hälsa, tecken på att personer som upplever låg arbetstillfredsställelse är mer troliga att lida av känslomässig utbrändhet, sämre självförtroende, ångest och depression. Eftersom arbetet för många människor upptar stora

5 delar av den vakna tiden betyder det att fler individer genomlider de här känslorna stora delar av varje arbetsdag. Man finner det då rimligt att även livet utanför arbetet blir påverkat samt att humör, självförtroende och självkänsla blir lidande, vilket inte är önskvärt från något håll. En välmående personal gynnar dels individerna personligen och dels hela organisationen då det är en avgörande faktor för ett bra och givande företagsklimat (Danna & Griffin, 1999). Då arbetstillfredsställelse och psykisk hälsa har visat sig relaterade till varandra (Faragher et al., 2005), och då arbetstillfredsställelse både påverkar och påverkas av utomstående liv (Brief & Weiss, 2002), verkar sannolikt att en stark självkänsla och ett psykologiskt välmående hos individen kan vara relaterat till högre arbetstillfredsställelse. Att individerna i en organisation gör vad de kan för att förbättra sin personliga arbetstillfredsställelse kan i längden förbättra deras privata, men även organisationens, förutsättningar att göra bra ifrån sig eftersom en icke välmående och orolig personal missgynnar organisationen som helhet (Sverke et al., 2006). Att kunna påverka sin arbetssituation och göra sig mer tåligt mot stress, samt fysiska och psykiska påfrestningar, blir mer och mer viktigt för de anställdas välbefinnande då klimatet på många sätt kan vara mycket påfrestande för dem idag (Sverke et al., 2006, Faragher et al., 2005). Relationen mellan psykologiskt välbefinnande, självkänsla, arbetstillfredsställelse och fysisk aktivitet. Förhållandet mellan psykiskt välmående och fysisk aktivitet har undersökts i en rad föregående studier. Thogersen-Ntoumani et al. (2005) studerade relationen mellan fysisk aktivitet/motion och tre komponenter av välmående hos företagsanställda. I rapporterna från de anställda fann man en direkt länk mellan motionsdeltagande och entusiasm på arbetsplatsen. Detta resultat kan ses i relation till flertalet tidigare studier som rapporterat samband mellan fysiskt aktivitet och positivt humör (Biddle & Mutrie, 2001; Steptoe et al., 1989; Daley & Parfitt, 1996; Norvell & Belles, 1993). De fann även indirekta länkar mellan fysisk aktivitet och ökad självkänsla, vilket utgör en viktig del av psykologiskt välbefinnande (Diener et al., 1996; Fox et al., 2000; Diener & Diener, 1995). Dessa länkar går i led med Sonstroem och Morgans (1989) Exercise and Self-esteem Model där de menar att motion kan leda till ökad självkänsla genom ökad tilltro till sin kropp och dess förmåga. Vidare fann Thogersen-Ntoumani et al. (2005) stöd för sin hypotes att motion är indirekt relaterat till arbetstillfredsställelse. De menar att entusiasm på arbetet kan vara länken mellan de två begreppen genom att positivt humör är en av de viktigaste prediktorerna till arbetstillfredsställelse och motion i sin tur kan ha positiv inverkan på just humör, vilket således binder samma motion med arbetstillfredsställelse. Författarna fann även att måttlig fysisk aktivitet var relaterat till välmående i form av entusiasm för sitt arbete, sin kroppsliga självbild samt känsla av högre livskvalitet (Thogersen-Ntoumani et al., 2005). I en liknande studie (Daley & Parfitt, 1996) tittar man på kroppsligt välmående och psykologiskt välmående i form av humör, arbetstillfredsställelse samt arbetsfrånvaro hos personer inom ett företag, dels den del av personalen som aktivt deltog i företagets sponsrade gymmedlemskap och dels den del som ännu stod i kön för att få ett medlemskap. När det gällde det psykologiska välbefinnande hos dessa fann man att de som tränade aktivt på gymmet rapporterade en högre grad av känslomässigt välmående jämfört med de utan medlemskap. Vidare fann man att samma grupp rapporterade högre tillfredsställelse med sina jobb och högre grad av positivt humör. Författarna påpekar också att de måttligt signifikanta korrelationerna mellan arbetstillfredsställelse och humör i undersökningen indikerar att ett ökat positivt humör är länkat till ökad arbetstillfredsställelse, även oberoende av gymmedlemskap och grad av fysisk aktivitet. Kopplingen mellan motion och psykiskt välmående intresserade även Norvell & Belles (1993) som i en experimentellt utförd studie undersökte vilka psykologiska påföljder styrketräning kunde ge genom att mäta humör, stress och arbetstillfredsställelse hos en grupp

6 poliser. Man fann att undersökningsdeltagarna efter fyra månader i träningsprogrammet rapporterande färre negativa psykologiska symptom samt ökad grad av positivt humör. Man fann även positiva förändringar gällande ångestkänslor, depression, fysiska symptom samt arbetstillfredsställelse, vilket man tror bland annat är relaterat till förbättrad självkänsla till följd av träningen. Grundad på föregående forskning och teorierna bakom fysisk aktivitet, psykologsikt välbefinnande, självkänsla, arbetstillfredsställelse och deras kopplingar till varandra har följande modell skapats: Fysisk aktivitet Arbetstillfredsställelse Självkänsla Psykologiskt välbefinnande Figur 1. Fysisk aktivitet, arbetstillfredsställelse, psykologiskt välbefinnande och självkänsla i relation till varandra. Fysisk aktivitet har inverkan på arbetstillfredsställelse, psykologiskt välbefinnande samt självkänsla. Arbetstillfredsställelse påverkar psykologiskt välbefinnande och självkänsla samt blir påverkad av självkänsla som vidare inverkar på psykologiskt välbefinnande. Psykologiskt välbefinnande påverkar i sin tur självkänsla och arbetstillfredsställelse. Syfte Syftet med den aktuella studien var således att undersöka relationerna mellan fysisk aktivitet, psykologiskt välbefinnande, självkänsla och arbetstillfredsställelse. Ett sekundärt syfte var att undersöka om måttlig intensitet av fysisk aktivitet är starkare korrelerat till psykologiskt välbefinnande, självkänsla och arbetstillfredsställelse framför lätt och ansträngande intensitet. Hypoteser H1: Arbetstillfredsställelse prediceras av fysisk aktivitet, psykologiskt välbefinnande och självkänsla. H2: Psykologiskt välbefinnande prediceras av fysisk aktivitet, arbetstillfredsställelse och självkänsla. H3: Självkänsla prediceras av fysisk aktivitet, psykologiskt välbefinnande och arbetstillfredsställelse. H4: Måttlig intensitet av fysisk aktivitet är positivt korrelerat med psykologiskt välbefinnande, självkänsla och arbetstillfredsställelse än lätt och ansträngande intensitet.

7 Metod Deltagare Antalet deltagare i studien var 126 personer (90 kvinnor, 27 män, 9 okända) i åldrarna 26 till 65 år (M=48.3, SD=9.6). Mätinstrument Enkäterna (se appendix) som delades ut till deltagarna innehöll fyra olika mätinstrument samt ett antal demografiska frågor. För att mäta psykologiskt välbefinnandeanvändes Ryffs (1989) Psychological Well-Being Scale. Ryff har utgått från teorier inom olika fält i psykologin och med hjälp av aspekter som sammanstrålar hos dessa teorier utvecklat sex faktorer som tillsammans ska beskriva psykologiskt välbefinnande. Självacceptans kännetecknas av en positiv attityd till självet samt positiva känslor inför gångna livet. Positiva relationer med personer i sitt liv står för nära relationer till andra, att man kan känna stark empati, tillgivenhet och intimitet i mänskliga relationer. Självbestämmanderätt står för självbestämmande och oberoende. Känsla av kontroll över sin omgivning innebär känsla av kontroll och kompetens i sin omgivning. Mål i livet står för mål och riktning i livet och personlig utveckling står här för en känsla av pågående utveckling. Testet innehåller 18 frågor om hur individen upplever sig själv och sitt liv, till exempel Jag brukar vanligen känna att jag har kontroll över min livssituation. och Vardagens krav gör mig ofta nedstämd.. Individen väljer en gradering mellan siffrorna 1 och 6 där 1 står för stämmer inte alls och 6 för stämmer precis. Svaren gavs sedan Likertskalor mellan 1 och 6 där höga poäng betyder starkare psykologiskt välbefinnande. Cronbachs Alpha uppmättes till.77. Arbetstillfredsställelse mättes genom Hellgren, Sjöberg & Sverkes (1997), baserad på Brayfield & Rothe (1951), instrument Arbetstrivsel. Skalan innehåller 3 frågor som Jag är nöjd med det arbete jag har. och Jag trivs på mitt arbete. där individen väljer att besvara frågorna med Likertskalor från 1 till 5 där 1 står för stämmer inte alls och 5 står för stämmer precis. Höga poäng indikerar hög arbetstillfredsställelse. Cronbachs Alpha uppmättes till.89. För test av självkänsla användes Rosenbergs (1989) Self-Esteem Scale. Testet innehåller tio frågor där individen får svara med siffrorna 1 till och med 4. Exempel på frågor är Jag känner att jag har mycket att vara stolt över. och Jag önskar att jag hade mer respekt för mig själv.. Fyra av frågorna hade omvända skalor som i sammanställningen vändes och höga poäng indikerar stark självkänsla. Cronbachs Alpha uppmättes till.76. För att mäta fysisk aktivitet användes Godin & Shepard s (1985) Godin Leisure-Time Exercise Questionnaire. Instrumentet innehåller fyra frågor där individen fyller i hur många gånger per vecka de sysslar med ansträngande motion, måttligt ansträngande motion samt lätt motion. De olika intensiteterna är beskrivna med exempel i formuläret. Totalpoängen räknades fram genom att de värden individen angett av intensiteterna multiplicerades med siffrorna 9 för ansträngande, 5 för måttlig och 3 för lätt intensitet och adderades sedan. Högra poäng indikerar kraftigare intensitet och fler antal gånger per vecka i ägnandet av fysisk aktivitet. Enkäten innehöll inledandes frågor om personens ålder, kön och arbetsområde samt en presentation om enkätens innehåll och att medverkan var valfri.. Procedur Deltagarna rekryterades genom ett par kontaktpersoner på personaladministrationen samt personalchefen på ett sjukhus i södra Sverige. Efter initial kontakt med en medarbetare på personaladministrationen kontaktades personalchefen för ett godkännande att distribuera enkäterna på arbetsplatsen. Ett personligt möte med ett antal ansvariga personalkonsulenter genomfördes för information om enkätens syfte och för att dem sedan skulle förmedla enkäterna vidare till sina respektive medarbetare. En kortare genomgång av enkäten gjordes

8 med dessa personer med instruktioner om hur den skulle fyllas, att medverkan var valfri, att enkäten skulle behandlas konfidentiellt och endast presenteras med statistiska modeller. Medföljde gjorde även ett kuvert för möjligheten att försegla enkäten samt en anvisning att skicka enkäten per internpost till friskvårdskonsulenten på arbetsplatsen innan ett utsatt datum. Databearbetning För statistisk bearbetning av datamaterialet användes statistikprogrammet SPSS 15.0. För att studera relationen variablerna emellan användes korrelationsmatriser (Pearsons r) och multipla regressionsanalyser. För att kontrollera för fysisk aktivitets olika intensiteter och eventuella kopplingar till de övriga begreppen användes en korrelationsmatris med aktuella variabler. Resultat Tabell 1. Deskriptiv statisk. Antal deltagare, medelvärden och standarsavvikelser. n Medelvärde Standardavvikelse Psykologiskt välbefinnande 124 85.3 7.0 Självkänsla 126 35.1 3.3 Arbetstillfredsställelse 126 12.4 1.9 Fysisk aktivitet 126 28.6 20.2 Psykologiskt välbefinnande min=18, max=108; Självkänsla min=10, max=40; Arbetstillfredsställelse min=3, max=15 Tabell 2. Korrelation mellan psykologiskt välbefinnande, arbetstillfredsställelse, självkänsla och fysisk aktivitet. Fysisk Psyk.välbefinn. Arb.tillfredsställ. Självkänsla aktivitet Psyk.välbefinn. Arb.tillfredsställ..293(**) Självkänsla.637(**).226(*) Fysisk aktivitet.187(*).231(**).210(*) ** Korrelation är signifikant vid 0.01 (2-tailed). * Korrelation är signifikant vid 0.05 (2-tailed). En korrelationsmatris gjordes för att se relationerna mellan de fyra variablerna. Utifrån den här visade sig alla variabler korrelera med varandra. Psykologiskt välbefinnande korrelerar positivt med arbetstillfredsställelse (r=.293, p<.001), självkänsla (r=.637, p<.000) samt fysisk aktivitet (r=.187, p<.037). Arbetstillfredsställelse korrelerade positivt med självkänsla (r=.226, p<.011) och fysisk aktivitet (r=.231, p<.009). Fysisk aktivitet korrelerar även positivt (se tabell 2) med självkänsla (r=.210, p<.018).

9 Tabell 3. Prediktion av arbetstillfredsställelse. Korrelation, standardiserade regressionskoefficienter, och unik varians förklarad (R ) för modellens variabler. Variabel r Beta R Självkänsla 0.23 0.05 0.00 Fysisk aktivitet 0.23 0.18 0.03* Psykologiskt välbefinnande 0.29 0.23 0.03* * p<.05, ** p<.01 För att testa H1 (beroende variabel=arbetstillfredsställelse) gjordes en multipel regressionsanalys (entermetoden) där signifikant resultat visades: F(3,123) = 5.448, p <.01. Modellen förklarar 9.8% av variansen (adjusted R =0.098). Fysisk aktivitet (R =0.03) och psykologiskt välbefinnande (R =0.03) var signifikanta prediktorer (ps<.05). Tabell 3 visar prediktorerna i modellen. Tabell 4. Prediktion av psykologiskt välbefinnande. Korrelation, standardiserade regressionskoefficienter och unik varians förklarad (R ) för modellens variabler. Variabel r Beta R Arbetstillfredsställelse 0.29 0.15 0.02* Fysisk aktivitet 0.19 0.03 0.00 Självkänsla 0.64 0.60 0.33** * p<0.05, ** p<0.01 För att testa H2 (beroende variabel=psykologiskt välbefinnande) gjordes en multipel regressionsanalys (entermetoden) där signifikant resultat visades: F(3,12) = 30.12, p <.001. Modellen förklarar 41.5% av variansen (adjusted R =0.415). Arbetstillfredsställelse (R =0.02) och självkänsla (R =0.33) var signifikanta prediktorer (ps<.05). Tabell 4 visar prediktorerna i modellen. Tabell 5. Prediktion av självkänsla. Korrelation, standardiserade regressionskoefficienter och unik varians för modellens variabler. Variabel r Beta R Arbetstillfredsställelse 0.23 0.03 0.00 Fysisk aktivitet 0.21 0.10 0.01 Psykologiskt välbefinnande 0.64 0.61 0.37** * p<0.05, ** p<0.01 För att testa H3 (beroende variabel=självkänsla) gjordes en multipel regressionsanalys (entermetoden) där signifikant resultat visades: F(3.12) = 28.48, p <.001. Modellen förklarar 40,1% av variansen (adjusted R =0.40). Psykologiskt välbefinnande var signifikant prediktor (ps<.05). Tabell 5 visar prediktorerna i modellen.

10 Tabell 6. Korrelation mellan psykologiskt välbefinnande, arbetstillfredsställelse, självkänsla samt de tre intensiteterna av fysisk aktivitet. Psyk.välb Arb.tillfred Självkänsla Fys. ansträngande.17.10.00 Fys.måttlig.15.18(*).22(*) Fys.lätt -.06.094.073 ** Correlation is significant at the 0.01 level (2-tailed). * Correlation is significant at the 0.05 level (2-tailed). För att testa H4 gjordes en korrelationsmatris med variablerna psykologiskt välbefinnande, arbetstillfredsställelse, självkänsla och de tre olika intensiteterna var för sig. Signifikanta positiva korrelationer (se tabell 6) visade sig emellan måttlig fysisk aktivitet och arbetstillfredsställelse (r=.18, p<.039) samt mellan måttlig fysisk aktivitet och självkänsla (r=.216, p<.015). Diskussion Syftet med den här studien var att undersöka relationen mellan fysisk aktivitet, psykologiskt välbefinnande, självkänsla och arbetstillfredsställelse. I hypoteserna gjordes antaganden gällande vilka begrepp som förväntades predicera vad utifrån den teoretiska modellen samt gällande det förväntade starka samband mellan måttlig intensitet av fysisk aktivitet och de tre övriga begreppen. Modellen nedan visar de samband som verifierades av studiens data, fysisk aktivitet påverkar arbetstillfredsställelse, arbetstillfredsställelse påverkar och påverkas av psykologisk välbefinnande, psykologiskt välbefinnande påverkar och påverkas av självkänsla. De streckade linjerna visar de samband som funnits i tidigare forskning men som inte verifierades av studiens data. Fysisk aktivitet Arbetstillfredsställelse Självkänsla Psykologiskt välbefinnande Figur 2. Modellen visar de samband som verifierades i data. De streckade linjerna visar de förväntade samband som ej verifierades.

Att arbetstillfredsställelse, som enligt resultatet i testandet av hypotes ett, till viss del kan prediceras av fysisk aktivitet går i led med en rad tidigare forskning, till exempel Daley & Parfitt (1996) samt Norvell & Belles (1993) som i sina studier visar samband mellan motion och arbetstillfredsställelse. Fysisk aktivitet och arbetstillfredsställelse har även länkats indirekt i tidigare studier genom att fysisk aktivitet och entusiasm på arbetsplatsen har starka kopplingar, och man menar vidare att just entusiasm kan vara länken mellan fysisk aktivitet och arbetstillfredsställelse (Thogersen-Ntoumani et al., 2005). I den aktuella studiens predicering av arbetstillfredsställelse i hypotes ett visade sig även psykologiskt välbefinnande vara en signifikant prediktor. Resultatet var förväntat då ett psykologiskt välbefinnande enligt teorin innefattar en positiv utvärdering av sig sitt liv, där just arbetet för många människor har en betydande roll (Brief & Weiss, 2002), vilket leder till antagandet att ett psykologiskt välbefinnande troligtvis speglar av sig på just arbetet i form av arbetstillfredsställelse. Den starka relationen dem emellan har även visats i ett antal föregående studier, däribland Faragher et al. (2005), Daley & Parfitt (1996) och Brief & Weiss (2002). För hypotes två var arbetstillfredsställelse och självkänsla signifikanta prediktorer till psykologiskt välbefinnande. Självkänsla förklarade ensam hela 33 % av variansen hos psykologiskt välbefinnande. Resultatet var enligt förväntningarna då begreppen har flera gemensamma och liknande faktorer, samt är tätt sammanlänkande då självkänsla idag räknas som en av de viktigaste komponenterna i just psykologiskt välbefinnande (Diener & Diener, 1995; Diener et al., 1996; Fox et al., 2000; Rosenberg et al., 1995). Relationen dem emellan bekräftades igen i testandet av hypotes tre där psykologiskt välbefinnande var ensam signifikant prediktor till självkänsla. I testandet av hypotes fyra visade det sig att måttlig fysisk aktivitet korrelerade positivt med två av tre förväntade begrepp, arbetstillfredsställelse och självkänsla. Kopplingen mellan fysisk aktivitet, självkänsla och arbetstillfredsställelse har även Daley & Parfitt (1996) och Norvell & Belles (1993) påvisat. Att det var måttlig intensitet som visade sig korrelera starkast går i led med Ekkekakis et al. (2005) som förespråkar måttlig fysisk aktivitet som mest gynnande för människan och som ska generera flest positiva känslor, framför andra intensiteter. Thogersen-Ntoumani et al. (2005) fann liknande i sin studie att just måttlig fysisk aktivitet var relaterat till välmående i form av entusiasm för sitt arbete, positiv kroppslig självbild samt högre livskvalitet. Liknande betonar U.S. department of health and human services (1996) vikten av just måttlig intensitet av fysisk aktivitet och dess positiva hälsoeffekter. Eftersom intensiteten av fysisk aktivitet och motion i många studier inte är definierad är det svårt att koppla den aktuella studiens resultat, gällande måttlig intensitet som mest givande intensitet för psykiskt välmående, till studier som inte definierat fysisk aktivitet vidare. När begreppet fysisk aktivitet kopplats till psykisk välmående i studier är sannolikheten stor att man syftat på just måttlig intensitet, men en definition hade här behövts som förtydligande eftersom hur begreppen motion eller fysisk aktivitet definieras sannolikt kan vara avgörande för huruvida människor ska ta sig till resultatet eller ej. Ett förtydligande om att det är måttlig fysisk aktivitet det rör sig om för att gynna sitt psykiska välmående kan göra studien mer applicerbar på allmänheten då måttlig intensitet kan låta mer genomförbar än till exempel ansträngande intensitet. En annan aspekt gällande de olika intensiteterna, som betonas främst av Ekkekakis et al. (2005), är att var gränserna för de olika intensiteterna dras är olika för olika individer. Vad som innebär måttlig intensitet för en person kan innebära ansträngande intensitet för en annan. Får de personerna då exempelvis exakt likadana rekommendationer kan detta innebära positiva påföljder för en och negativa påföljder för en annan. Här blir alltså definitionen av måttlig intensitet avgörande och det är viktigt att nivåerna anpassas efter personens individuella kapacitet så att måttlig intensitet verkligen är på en måttlig nivå. Det här för att ge så positiva påföljder som möjligt av personens motionerande och att det inte i motsats leder till att personen upphör på grund av de negativa påföljderna som för ansträngande fysisk intensitet kan resultera i. 11

12 Trots de förväntade samband som ej verifierades av regressionsanalyserna ser man emellertid tydligt i korrelationsmatrisen att begreppen har kopplingar till varandra. Man skulle även kunna spekulera kring, när man tittar på den reviderade modellen, att trots de direkta länkar som uteblev mellan visa begrepp skulle de olika begreppen ändå möjligen kunna länkas indirekt samman genom varandra. Fysisk aktivitet som förväntades kunna predicera psykologiskt välbefinnande, men som inte verifierades av resultatet, kan ändå kopplas till psykologiskt välbefinnande då fysisk aktivitet påverkar arbetstillfredsställelse och arbetstillfredsställelse i sin tur påverkar psykologiskt välbefinnande. Liknande relationer kan ses gällande de icke verifierade kopplingarna mellan arbetstillfredsställelse och självkänsla där den indirekta länken dem emellan, enligt resultatmodellen, kan vara psykologiskt välbefinnande. Likaså den förväntade relationen mellan självkänsla och fysisk aktivitet kan indirekt spåras genom arbetstillfredsställelse och psykologiskt välbefinnande. De fyra begreppens relation till varandra enligt resultatet kan ses i relation till de förbindelser dem emellan som visats i en rad tidigare forskning, då i synnerhet de starka samband mellan psykologiskt välbefinnande, självkänsla och arbetstillfredsställelse som visats upprepade gånger (Faragher et al., 2005; Daley & Parfitt, 1996; Brief & Weiss, 2002; Diener & Diener, 1995; Diener et al., 1996; Rosenberg et al., 1995). Kopplingen mellan fysisk aktivitet och de tre andra begreppen är inte lika väldokumenterad i tidigare forskning, även att den finns att hitta (Daley & Parfitt, 1996; Norvell & Belles,1993; Thogersen-Ntoumani et al., 2005; Biddle & Mutrie, 2001; Fox et al., 2000), vilket gör resultatet i den här studien positivt. Kritik av studien Då enkäterna distribuerades genom ett antal kontaktpersoner på den aktuella arbetsplatsen fanns det ingen möjlighet att kontrollera att deltagarna rapporterade enskilt. Det medför en risk att vissa enkäter inte fylldes i enskilt vilket innebär att svaren kan ha styrts av social önskvärdhet. Enkäterna behandlar en mängd frågor som är av känslig natur då det är extra viktigt för individerna att svara på frågorna ostört. Även i fallet att de medverkande rapporterat enskilt ligger det en viss risk i att svaren kan vara missvisande då de fyra begrepp som undersöks högst troligt tillhör egenskaper som kan beskrivas som önskvärda att besitta för många människor. Det här kan utgöra ett problem i analyserandet då benägenheten att rapportera svar på ett önskvärt vis finns, till exempel att frekvensen av motionstillfällen eller nivån av personens psykiska välmående inte motsvarar det verkliga förhållandet. En ytterligare faktor som kan spela in är samhällets normer där det generellt anses genant att beklaga sig samt där motionerande ofta ses som duktigt och ambitiöst. Det kan krävas en hel del självinsikt och ärlighet att fylla i ett sanningsenligt känslotillstånd och vad man engagerar sin tid i, både inför sitt själv och inför den man rapporterar till. Bristande självkänsla eller missnöje med sitt arbete kan sannolikt vara betungande att erkänna för individen själv och inför andra, vilket är bra att ha i åtanke när det gäller studiens resultat. Utomstående faktorer som inte omfattas av modellen eller i mätinstrumenten för de aktuella begreppen kan också ha inverkat på resultatet. En person som till exempel rapporterar ingen eller minimal fysisk aktivitet enligt mätinstrumentet kan grunda detta på annat än ett personligt val. En skada eller ett handikapp som förhindrar den sortens fysiska aktivitet som benämns i enkäten kan förekomma. Det kan dock personen ha kompenserat för på alternativt vis men då detta inte kontrolleras för kan resultatet bli missvisande. Att i enkätform under ett isolerat tillfälle mäta en människas psykologiska välbefinnande, självkänsla, fysiska aktivitet eller arbetstillfredsställelse har sina begränsningar. Eventuella händelser eller problem i individens närhet kan påverka känslotillståndet för dagen. Att vara ny på en arbetsplats eller en konflikt med en chef eller kollega kan försvåra tydandet av arbetstillfredsställelse i relation till psykiskt välmående då kringliggande omständigheter påverkar som inte omfattas av studien. Det kan heller inte uteslutas att svaren kan ha färgats av att deltagaren hade en bra

13 eller dålig dag, problem i familjen eller något övrigt utanför eller angående jobbet som upprört eller glatt dem vilket lett till en ovanligt positiv eller negativ rapportering. När man ser på resultatet ska man även ha i åtanke att slutsatser gällande orsak och verkan inte är möjliga att dra då den aktuella studiens design inte är av sorten som krävs för sådana konklusioner. Resultatet i studien kan väcka en frågeställning gällande om det är faktumet att en person motionerar i sig som leder till en mer positiv inställning till sitt liv, sitt arbete och sig själv. Eller är det kanske i motsats så att personer med en i grunden positiv personlighet är mer benägna att trivas på sitt arbete eller ägna sig åt fysisk aktivitet då den redan besitter en positiv inställning. Det återstår för framtida forskning att fastslå. Tillämpning Studiens resultat med dess verifierade kopplingar begreppen mellan skulle med fördel kunna användas praktiskt på arbetsplatsen som undersöktes tillsammans med andra arbetsplatser. Likaledes generellt bland människor i syftet att inspirera och främja välmående då studiens resultat till stor del stödjer föregående forskning kring fysisk aktivitet, psykologiskt välbefinnande, självkänsla och arbetstillfredsställelse och deras respektive samhörighet. Att uppmuntra sin personal till fysisk aktivitet kan i längden vara mycket givande för ett företag eller organisation då fysisk aktivitet har inverkan på arbetstillfredsställelse, arbetstillfredsställelse i sin tur påverkar psykologiskt välbefinnande vilket vidare påverkar självkänsla och tillika arbetstillfredsställelse. Med det här som grund kan det vara motiverat att förslagsvis erbjuda gratis eller subventionerade motionsmöjligheter och på så vis uppmuntra fysisk aktivitet, då främst med måttlig intensitet, för att utöver förbättra individernas fysiska hälsa även gynna deras psykiska hälsa. Stärkt mental hälsa tillsammans med och högre arbetstillfredsställelse gör det mindre troligt att personalen ska lida av problem som känslomässig utbrändhet, ångest och depression (Faragher et al., 2005). I led med de fysiska och psykiska fördelar motionen ger kan det vidare medföra minskning av sjukfrånvaro och bortfall bland personalen genom generellt förbättrat välmående. Om man på så vis lyckas få en välmående och tillfredsställd personal gynnar man sannolikt alla intressenter inom organisationen (Danna & Griffin, 1999). Att studiens resultat pekar på att fysisk aktivitet har en koppling till mentalt välmående är något som kan, förutom av företag och organisationer, användas av en bredd i samhället. Motion som terapi, i motsats till en mängd andra terapiformer som är dyra och svåra att få tillgång till, är enkelt och billigt och kan följaktligen vara ett sätt att öka välmående samt minska sjukvårdskostnader i samhället (Fox et al., 2000). Trots att det idag är ett väletablerat faktum att fysisk aktivitet har gynnsamma effekter på fysisk och psykisk hälsa, och att många människor som motionerar regelbundet säger sig vara medvetna om det, skulle mer ingående och omfattande forskning gällande orsak och verkan troligen gynna en större genomslagskraft hos allmänheten. Att motion har fysiskt positiva effekter har en stor del av allmänheten tagit sig till men trots det väljer många bort motion i sin vardag (U.S. Department of Health and Human Services, 1996; Fox et al., 2000). Skulle tydliga effekter på psykiskt välmående från motion bli ett lika accepterat faktum som de fysiska är idag skulle de omständigheterna sannolikt motivera fler människor att öka sin fysiska aktivitet i vardagen. Kombinationen av de fysiska och psykiska belöningar motion genererar kan då bli för kraftfull för att helt negligera och en ökad frekvens av motion bland allmänheten skulle kunna bli resultatet. Att visa på kopplingen mellan psykologiskt välbefinnande, självkänsla, arbetstillfredsställelse och fysisk aktivitet är således relevant i flera bemärkelser. Ett uppmärksammande gällande hur ett begrepp som exempelvis psykologiskt välbefinnande faktiskt påverkar en människas arbetstillfredsställelse, och vice versa, skulle antagligen gynna

14 åtskilliga individer då relationen begreppen emellan troligtvis är långt ifrån en självklarhet för allmänheten. Framtida forskning För fortsatta studier, eller i en reproduktion av den aktuella studien, skulle man kunna använda ett mer konkret mått på fysisk aktivitet. Att man då till fördel mer kontrollerat mäter begreppet, som alternativ till att fritt fylla i sin egen nivå, i ett försök att få tillförlitligheten i resultatet mer säkrat. Ett tillvägagångssätt skulle kunna vara att titta på välmående hos en grupp som för tillfället inte motionerar, för att sedan kontrollerat införa motion i deras vardag och vidare följa upp med nya tester för att granska personernas känslotillstånd och eventuella förändringar sedan motion infördes. Ett utökat urval kan också vara önskvärt för ett mer talande resultat. För att komma förbi eventuella problem med svar färgade av önskvärdhet kan man, förutom att betona vikten av sanningsenlighet för de medverkande, använda människor som självmant sökt terapeutisk hjälp för problem lämpliga i studiesyftet och då mer experimentellt titta på fysisk aktivitet och eventuella psykologiska förändringar över tid. Alternativa instrument för mätning av arbetstillfredsställelse, psykologiskt välbefinnande och självkänsla kan också ses över, kanske i synnerhet mätinstrumentet för arbetstillfredsställelse som i den här studien är relativt kort, men även de resterande instrumenten då en människas psykologiska uppbyggnad är så komplex. Det är viktigt att beakta att människor är komplexa individer, vilket blir särskilt betydelsefullt när man mäter vad som för en människa innebär välmående. En definition av psykologiskt välbefinnande mycket komplicerad då det ofta är upp till individen själv att bedöma vad som gör livet värt att leva. Hur en person upplever och värderar sitt liv och sin omgivning kan i hög grad skilja sig individer emellan. Slutsats De fyra huvudbegreppen som tagits upp i den aktuella studien, psykologiskt välbefinnande, självkänsla, arbetstillfredsställelse samt fysisk aktivitet, har alla visat sig avgörande för människans välmående. Ett förtydligande om hur de är kopplade till varandra, vilket den här studiens resultat tillsammans med tidigare forskning visat på, kan ses som ett kraftfullt hjälpmedel för ett förbättrat psykiskt välmående hos människor. Kopplingarna begreppen emellan, och särskilt då mentalt välmående och fysisk aktivitet, skulle gynnas av ytterligare uppmärksamhet i syftet att få människor att främja sitt psykiska välmående genom motion gärna i samma utsträckning som motion idag används för fysiskt välmående och med det gynna den generella livskvaliteten (Diener, Oishi & Lucas, 2003, Ekkekakis et al., 2005; Fox et al., 2000). I ett samhälle som hela tiden strävar framåt och uppåt, där kraven ständigt växer och pressen ökar, är ett mentalt välmående som grund hos människan sannolikt en väg att öka sin chans att klara de prövningar hon ständigt utsätts för. Fortsatt forskning inom området är att rekommendera.