Studiecirkeln lärde mig ställa krav

Studiecirkeln lärde mig ställa krav För två år sedan visste inte Bosse Holmström vad RSMH var, än mindre att det fanns studiecirklar i återhämtning. Idag är han en flitig besökare vid några av RSMHs lokalavdelningar i Stockholm och har gått en cirkel i återhämtning. Det blev starten på något nytt. Bosse Holmström har lätt att få kontakt med andra människor och nära till skrattet. Så har det inte alltid varit. Under lång tid, faktiskt ända sedan han var liten, har han varit en tystlåten person som oftast sagt ja till vad andra människor bett honom om. När han nu letar efter orden för att beskriva vad han varit med om under den senaste tiden förändras hans ansiktsuttryck. Allvaret är påtagligt. Jag är inte den jag var tidigare, säger han. Bosse Holmström vantrivs på arbetet som vaktmästare på universitetet i Stockholm, där han har en lönebidragsanställning på halvtid. Skälet är att han inte kunnat säga ifrån när han kommenderats att göra arbetsuppgifter som inte är hans. Ibland när det blivit för mycket har han gått in till chefen och varit väldigt upprörd. Av utbrotten har han mått ännu sämre. Tankarna har malt och han har inte kunnat sova, blivit av och till hemma från jobbet och är nu sjukskriven. När han försökte tala med dem på Försäkringskassan om saken tyckte han att de pratade över huvudet på honom och lyssnade mer på arbetsgivaren. Det gick så långt att han funderade på att ta sitt liv. Visserligen hade jag mitt personliga ombud med mig som stöttade mig och fyllde i där orden svek mig. Men plötsligt lyssnade min kontakt på Försäkringskassan på vad jag hade att säga. Och nu har jag bestämt mig - jag går inte tillbaka till det arbetet igen. Hur man jobbar med sig själv är var och ens ensak. Det finns inget som är rätt eller fel. Det var vi väldigt noga med att säga i cirkeln. Informationsträff När Bosse Holmström ska förklara hur det kommer sig att man plötsligt börjat lyssna på honom går han tillbaka två år i tiden. Då hörde han för första gången talas om RSMH. Det var hans kontaktman på Centrummottagningen för psykosrelaterade sjukdomar i Solna som berättade det. Via en annan person tog han så småningom kontakt med RSMH:s distriktsavdelning i Stockholm och kom med på en informationsträff om cirklar i återhämtning. Efter tolv träffar och med ett års perspektiv på cirklarna säger han: Att jag lärt mig säga ifrån och ställa krav utan att gå i taket har kommit successivt efter cirkeln. Nu har jag till och med begärt att få en psykolog. Så nu kör jag KBT-terapi en gång i veckan. När RSMH startade Återhämtningsprojektet utbildades cirkelledare i återhämtning på ett flertal platser runt om i landet. Läroböcker, film och ett studiematerial producerades. Studiecirklarna som anordnas i ABF:s regi bygger på att deltagarna delger varandra sina erfarenheter om hur man kan återhämta sig från psykisk ohälsa. I den cirkel Bosse gick började man träffarna med berättelserna ur studiematerialet om hur andra personer gått tillväga när de återhämtat sig. Det gjorde det lättare att börja prata om sig själv. Själv berättade jag om tiden efter sjukhusvistelsen. Det jag varit med om under min uppväxt klarar jag inte av att berätta om ännu. Det ska jag ta med psykologen. Bosse Holmström sökte hjälp första gången 1988 på Karolinska sjukhuset. Därifrån skickades han till Beckomberga sjukhus, där han blev kvar i tre månader. Det blir inga fler inläggningar, säger han. Bosse berättar att när han var hemma och mådde som sämst var han så oerhört rädd att han inte vågade gå ut, utan rastade hunden direkt utanför porten. Så är det inte längre. Ingen ska få sätta sig på mig mer. Nu säger jag ifrån när saker och ting inte passar. Vändningen kom efter cirkeln. Text och foto: Tommy Engman REVANSCH 2-3/2007 13

Återhämtning ett förhållningssätt Återhämtning vid psykisk ohälsa bygger på egen erfarenhet av vad som hjälper. Med det som utgångspunkt utbildar RSMH personal runt om i landet. Rickard Bracken, en av tre handläggare i psykiatrifrågor på Sveriges kommuner och landsting, har tagit fram utbildningen. På uppdrag av Södertörns högskola intervjuade Rickard Bracken för några år sedan dels dem som vårdats på Långbro sjukhus men som flyttat till egna lägenheter och dels dem som arbetat på sjukhuset men som då jobbade som boendestödjare. En av förändringarna som de gemensamt uttryckte var att de fick närmare och förtroendefullare relationer till varandra. När RSMH skulle gå vidare i arbetet kring återhämtning fick Rickard Bracken ett uppdrag att bland annat ta fram en utbildning om återhämtning (se även nästa artikel) för dem som i sitt arbete möter människor med psykiska funktionshinder. Utbildningen som är för personal inom psykiatrin, socialtjänsten, försäkringskassan och arbetsförmedlingen, är på tre dagar och innehåller föreläsningar, personliga berättelser, grupparbeten och rollspel. Den bygger till stor del på den australiensiska konsulten och läraren Helen Glovers utbildningsmaterial. Förutom att hon sammanställt forskning om återhämtning har hon själv erfarenhet av psykisk ohälsa, psykiatrisk vård och återhämtning. Enligt henne är återhämtning en process som utgår ifrån hur den funktionshindrade själv beskriver vad som hjälper. Trots att berättelserna från dem som återhämtat skiljer sig åt finns vissa saker som de flesta menar varit till hjälp. Ska man hårddra det beskriver de som arbetar inom vården oftast yttre insatser som det viktigaste, alltså boendestöd, terapi, medicin, den terapeutiska tekniken etcetera. Medan psykiskt funktionshindrade betonar i första hand vikten av vad man själv gör att man är aktiv - och framhåller mera allmängiltiga saker som att känna hopp och förtröstan inför framtiden, liksom upptäckten och insikten av att det bara är jag själv som kan göra något åt min situation, säger Rickard Bracken. Pessimismen inom vården Internationell forskning om återhämtning visar att de allra flesta som drabbas av psykisk ohälsa återhämtar sig. En tredjedel av dem som till exempel får diagnosen schizofreni återhämtar sig helt och ytterligare en tredjedel har kvar symtom på psykisk ohälsa men den dominerar inte deras liv. Psykologen och forskaren Alain Topor har i flera böcker visat på hur människor med Jag tycker mig ha märkt att intresset har ökat för återhämtning, erfarenhetsbaserad kunskap och vikten av att psykiskt funktionshindrade får inflytande över sin behandling, säger Rickard Bracken, handläggare på Sveriges kommuner och landsting, som för RSMHs räkning tagit fram riktlinjer för återhämtningsinriktat arbete och därtill en utbildning för dem som möter psykiskt funktionshindrade. 14 REVANSCH 2-3/2007

psykiska funktionshinder kan återhämta sig. I en bok som kommer i vår där flera olika författare medverkar går han och David Ershammar (projektledare för Inflytandeprojektet) i ett kapitel till angrepp mot, som de menar, den utbredda pessimismen inom vården när det gäller psykiskt funktionshindrades möjligheter att återhämta sig. En av de saker de pekar på är att vårdpersonal i huvudsak möter dem det inte går bra för, vilket gör att de får en skev bild av verkligheten. Rickard Bracken menar också att precis som vårdpersonal kan underlätta för vårdtagare i sin återhämtning kan de försvåra eller hindra den. Att inte tro på psykiskt funktionshindrades möjligheter att återhämta sig är just ett exempel på det. Om man inte ser upp kan detta skapa processer som håller kvar människor i sjukrollen och hindrar dem från att få kontakt med sig själv som en person med förmågor, menar han. Jag tror man behöver fundera över hur vårdorganisationen fungerar i det här avseendet och vad jag som personal gör som främjar respektive hindrar människors återhämtning. Det budskap vi har i utbildningen är att vårdpersonal kan stödja återhämtning och att man är mycket viktig. Erfarenhetskunskap Återhämtning är inte en metod eller teknik utan ett förhållningssätt. Inom den psykiatriska forskningen dominerar evidensbaserad kunskap som bygger på studier av till exempel en grupp människor där en metod eller behandling prövas. Där är människor objekt. Rickard Bracken tar exemplet med en psykiater som möter en person med en viss diagnos. Utifrån tidigare forskning vet denne till exempel vilken medicin som hjälper. Patienten som kommer till honom eller henne kanske har dålig erfarenhet av mediciner. Den skicklige psykiatern har så klart ett samtal med den här personen och gör sig mån om att förstå denne och hans eller hennes erfarenheter. Då uppstår en spänning mellan den erfarenhetsbaserade kunskap som vårdtagaren har och vad psykiatern vet Helen Glover har utifrån forskning om återhämtning valt ut några variabler som hon menar är centrala för en persons arbete med att återhämta sig själv. Dessa variabler bildar vad hon kallar Star of Recovery och är ett viktigt verktyg i Återhämtningsprojektets kurs. På RSMH:s hemsida (www.rsmh.se) kan man läsa mer om återhämtning och utbildning. genom erfarenhet och forskning. Om det blir en dialog dem emellan där den psykiskt funktionshindrades egen erfarenhet finns med i behandlingen innebär det oftast ett stöd för den personens återhämtning. Olika synsätt Genom långvarigt arbete och livserfarenhet har personal lärt sig att vissa saker fungerar i Att läsa: Alain Topor har gett ut böckerna: Vad hjälper? Vägar till återhämtning från svåra psykiska problem, Vägen upp. Om att återhämta sig från svår psykisk störning, samt Återhämtning från svåra psykiska störningar. Elisabet Alphonce har skrivit boken Ta tillbaka makten över ditt liv Fler tips på RSMH:s hemsida relationer till människor de försöker hjälpa, annat gör det inte. Den subjektiva erfarenhetskunskap som personal har är också viktig, vilket vi tagit fasta på i utbildningen säger Rickard Bracken och betonar att erfarenhetskunskap är en kunskapen som man själv har, vare sig man är personal eller psykiskt funktionshindrad. Min erfarenhet av vad som hjälpt mig i min återhämtning är nödvändigtvis inte till hjälp för andra. Därför måste vi hitta en balans mellan den objektiva evidensbaserade kunskapen och den subjektiva erfarenhetskunskapen och lära oss att hantera det. Det är nämligen i spänningen mellan dessa synsätt som förutsättningarna för att stödja återhämtning uppstår. Text och foto: Tommy Engman REVANSCH 2-3/2007 15

"Eftersom jag var närmas Det är inte så mycket som oroar mig längre. Jag har tilltro till min mamma och skulle något av mina barn få sjukdomen vet jag att det finns hjälp att få. 16 REVANSCH 2-3/2007

t anhörig föll allt på mig" För en kort tid sedan hade RSMH en utbildning i återhämtning för biståndshandläggare, boendestödjare och personal från psykiatrin i Gävleborg. Anna- Maria Lundberg var en av föredragshållarna. Hon berättade om sin återhämtning och tre händelser eller vändpunkter som betytt mycket för henne. Den första vändpunkten kom när hon fick utlopp för ilskan hon hade inom sig. Den andra när hon lät sin tidigare arbetsgivare säga upp henne. Och den sista vändpunkten kom när hon släppte ansvaret om sin psykiskt sjuka mor. Texten nedan är en redigerad version av hennes föredrag. Jag har vuxit upp med en mamma som har bipolär sjukdom. Vi bodde ensamma hon och jag och jag förstod inte att hon var sjuk när hon i perioder mest låg till sängs. Att hon var ledsen och ofta trött begrep jag men inte att det var frågan om sjukdom. Min mamma gav mig mycket kärlek under perioder när hon mådde bra och jag tyckte mycket om henne. Vi hade och har en nära relation. När jag var tio år märkte jag att hon också blev uppåt och väldigt upptagen av sig själv. Hon köpte konstiga saker och det kom hem underliga människor. Jag funderade mycket på hur det skulle bli i framtiden. Mamma orkade inte göra så mycket när hon var deprimerad och när hon var uppåt var hemmet inte så viktigt. Därför var det ofta saker att göra. Jag städade, försökte laga mat, tvättade och var väldigt duktig och ansträngde mig att vara till så lite besvär som möjligt. När mamma var på sjukhus var jag hos min mormor och morfar. De talade inte om vad det var för fel på mamma och de visste kanske inte heller. Mamma bara försvann och sedan kom hon tillbaka. Jag talade inte heller med min moster eller någon annan om hur jag hade det. Det skulle ha varit som att klaga och det gör man inte. Lades in på Ulleråkers sjukhus I samband med att jag skulle fylla 18 år och gick i gymnasiet hade mamma varit inlagd i tre månader. Jag tyckte det var rätt skönt att vara själv, även om jag var tvungen att cykla hem från skolan och se till katten och den jättestora hunden hon skaffat, ta hand om hushållet och hälsa på henne på sjukhuset. Men jag förstod aldrig vad de höll på med på sjukhuset eftersom jag tyckte att hon bara blev sämre. Rätt som det var kom hon hem och jag kände att nu står jag inte ut längre. Jag flyttade därför till ett uthyrningsrum hos en mycket knepig gammal kvinna. Samtidigt som jag njöt av att få vara själv och få lite lugn och ro började jag känna hur dåligt jag själv mådde. Jag hade spänningsvärk i hela kroppen och svårt att klara av skolan. När jag inte låg hemma var jag ute och festade. Det var som om jag ville ta igen allt jag försakat. Jag blev också gravid och gjorde en abort. Strax därefter var min mamma och en väninna till henne tvungen att ta mig till Ulleråkers sjukhus, då jag blivit helt apatisk. Jag vare sig åt eller gjorde någonting, satt på en stol och stirrade rakt framför mig. På sjukhuset fick jag diagnosen djup depression. Först efter tre veckor insåg jag var jag befann mig och tänkte på vad mina kompisar skulle säga. När jag blev utskriven flyttade jag hem till mamma igen, som då mådde bättre. Jag klarade sista året i gymnasiet skapligt och skaffade mig sedan ett jobb och en liten egen lägenhet. Mamma hade svårt med separationen och gick in i en hypoman fas, flyttade ut till en man i skärgården men återvände snart igen. REVANSCH 2-3/2007 17

Utmattningsdepression När jag var 19 år träffade jag min man och vi gifte oss 1988. Precis när jag hade fått ett nytt jobb som löneadministratör på universitetet upptäckte jag att jag var gravid. När jag kom tillbaka från barnledigheten ville jag visa hur duktig jag var och blev överambitiös. Jag började få ont i nacke och rygg. Några år senare, 1994 blev jag gravid igen. Mamma hade både bra och dåliga perioder under den här tiden. När hon hade sämre perioder var hon ofta missnöjd med livet, blev osams med människor och fick ekonomiska problem. Eftersom jag var närmast anhörig föll allt på mig. Även mammas väninnor vände sig till mig och använde mig som en slags terapeut. Men vården hörde jag aldrig något ifrån. I början av 1997 brakade jag ihop fullständigt. Jag bara satt på jobbet och gjorde ingenting. Det som utlöste det hela var att jag var med på ett seminarium som leddes av en amerikan och handlade om att ta makten över sitt liv. Det var lite hallelujastämning över det hela och jag blev väldigt upplyft. Bara två veckor efteråt insåg jag att jag inte klarade av att ta makten över mitt liv och fick en rejäl utmattningsdepression. Fick jag kontakt med känslor Jag ångrade inte att jag gick seminariet, det gav mig en del och jag gladde mig åt att jag fått min chef att betala kursen. Och det var kanske dags för en förändring. Jag hade segat mig igenom hela livet och hade svårt med relationer, svårt att sätta gränser och tänka på mina egna behov. Jag kände hur jag i min familj blev den som passade upp, vilket naturligtvis skulle bli ohållbart i längden. Jag blev halvtidssjukskriven och kände större och större otrivsel på jobbet då mina arbetskamrater fällde små kommentarer om att jag var borta mycket. Jag berättade inte heller varför jag var borta. Till slut blev jag faktiskt mobbad, sökte mig därifrån och började jobba fackligt. Mina smärtor i kroppen tilltog och jag fick så småningom en remiss till smärtmottagningen där man gav mig diagnosen fibromyalgi. Förutom massage och annan behandling hade jag också samtal med en livserfaren sjuksköterska. I dessa samtal fick jag kontakt med känslor som jag tryckt undan i många år och aldrig vågat visa. Det var framför allt ilska. Jag började därefter visa ilska, såväl hemma som mot andra i min omgivning. Jag lärde mig dock att jag inte behövde vara omtyckt av alla och jag behövde inte heller tycka om alla. Jag fortsatte sedan i psykoterapi i fyra år hos en mycket professionell terapeut. Hon var personlig men inte privat och fokus var hela tiden på mig. Det var min tid. Hos henne kunde jag berätta hela min berättelse. Något senare kom jag i kontakt med en anhörigutbildning som anordnades av landstinget. Där fick jag träffa andra anhöriga som jag lärde mig mycket av. Fick kontakt med psykiatrin Jobbet inom facket fungerade inte längre för mig och jag blev sjukskriven igen och var det i över ett och ett halvt år. Efter det bestämde jag mig för att låta min arbetsgivare säga upp mig mot att jag fick utbilda mig till friskvårdsterapeut. Jag gick också en utbildning till stressterapeut. Det var ett tufft beslut att göra sig av med en trygg anställning men det fanns ingen återvändo och jag kände att jag ville jobba med människor. I slutet av min utbildning mådde jag fruktansvärt dåligt och mina planer på att starta eget företag fick jag skrinlägga. Jag orkade helt enkelt inte. I tio år hade jag hållit på och arbetat med min egen återhämtning medan mammas situation snarare hade förvärrats och jag kände mig helt uttröttad och maktlös. Jag var så less på min anhörigsituation och fick panikattacker och funderade allvarligt på att ta livet av mig eller att försöka bryta kontakten med mamma. Båda alternativen kändes omöjliga. Då kände jag att så här kan jag inte ha det och ringde psykiatrin och berättade hur det var. Nu plötsligt fick jag kontakt med dem. Min mamma blev rasande över att jag lämnat ut henne. För att jag själv skulle få komma till psykiatrin krävdes det en remiss och sedan fick jag vänta i ett par månader. Därefter fick jag under en period träffa en sjuksköterska en gång i veckan. Hon hjälpte mig sätta en gräns och stå ut med min oro för hur mamma hade det. Mitt sätt att agera och aldrig ställa krav har inte varit särskilt bra. Det har hon inte blivit bättre av. Mamma blev mer och mer deprimerad och ville ta livet av sig. Jag sa åt henne att det fanns hjälp att få om hon bara kunde erkänna att hon var sjuk. Tills slut gjorde hon det. Nu har hon tagit emot och fått hjälp, lever ett bra liv och har liksom jag blivit medlem i Föreningen Balans, en förening för människor med erfarenhet av depressionssjukdomar. Föreningen har betytt mycket för mig. Istället för att starta företag började jag arbetsträna på föreningen. Det ledde till en lönebidragsanställning och nyligen valdes jag till föreningens ordförande. Jag har stor respekt för alla som jobbar med människor som mår psykiskt dåligt. Det är ett mycket ansvarsfyllt arbete och många gör ett väldigt bra jobb. Men glöm inte bort att när vi som har en psykisk sjukdom mår dåligt finns det också anhöriga som behöver hjälp och stöd. Text: Tommy Engman 18 REVANSCH 2-3/2007

Under två dagar har RSMH haft utbildning för dem som i sitt arbete möter människor som har ett psykiskt funktionshinder. Kursledare i Gävle var Kerstin Östlund. REVANSCH 2-3/2007 19