EXAMENSARBETE. Arbetsterapeuters erfarenheter av att främja delaktighet i aktivitet hos personer med psykiska funktionshinder

EXAMENSARBETE 2006:60 HV Arbetsterapeuters erfarenheter av att främja delaktighet i aktivitet hos personer med psykiska funktionshinder Annika Krook Ann-Christine Ögren Luleå tekniska universitet Hälsovetenskapliga utbildningar Arbetsterapeutprogrammet Institutionen för Hälsovetenskap Avdelningen för Arbetsterapi 2006:60 HV - ISSN: 1404-5516 - ISRN: LTU-HV-EX--06/60--SE

Luleå tekniska universitet Institutionen för hälsovetenskap Boden Arbetsterapeuters erfarenheter av att främja delaktighet i aktivitet hos personer med psykiska funktionshinder Annika Krook Ann-Christine Ögren Arbetsterapeutprogrammet, 120 poäng, våren 2006 Examinator: Lisa Skär

Handledare: Gunilla Isaksson Krook, A & Ögren, A. Arbetsterapeuters erfarenheter av att främja delaktighet i aktivitet hos personer med psykiska funktionshinder. Occupational therapists experiences of supporting participation in occupation for persons with mental illness. Examensarbete 10 poäng, Luleå tekniska universitet, Institutionen för hälsovetenskap, 2006. Abstrakt Syftet med studien var att beskriva arbetsterapeuters erfarenheter av att främja delaktighet i aktivitet hos personer med psykiska funktionshinder. Undersökningsgruppen bestod av åtta arbetsterapeuter med minst ett års erfarenhet inom psykiatrisk verksamhet. Arbetsterapeuterna intervjuades med utgångspunkt från två frågeställningar rörande erfarenheter av att främja delaktighet i aktivitet. Materialet analyserades sedan utifrån en kvalitativ innehållsanalys. Analysen av data resulterade i fyra kategorier: skapa trygghet vid aktivitetsutförandet för klienten, identifiera aktiviteter som är meningsfulla för klienten, lära ut metoder för aktivitetsutförandet, stödja klienten i aktivitetsutförandet. Resultatet visade att samtliga arbetsterapeuter ansåg att det var viktigt att få klienten att känna sig trygg samt att ge stöd till klienten i samband med aktivitet. Det var även av vikt att identifiera för klienten meningsfulla aktiviteter samt att lära klienten att använda sig av olika metoder för att kunna utföra olika aktiviteter. Sammanfattningsvis visade denna studie på betydelsen av att arbetsterapeuterna använde sig av flera olika strategier för att främja delaktighet i aktivitet för personer med psykiska funktionshinder. Nyckelord: arbetsterapi, aktivitet, psykiskt funktionshindrade, delaktighet.

2 Psykiska funktionshinder som är så allvarliga att de kräver professionell hjälp förekommer hos cirka 15 procent av befolkningen. Av befolkningen i Sverige riskerar 40 procent av kvinnorna och 20 procent av männen att någon gång under sitt liv behöva psykiatrisk hjälp. Det finns över 90 000 människor som har förtidspension på grund av psykiska besvär. Den i särklass vanligaste orsaken till förtidspensionering bland yngre personer (18-39 år) är psykiska funktionshinder (Reslegård, 2000). Inom arbetsterapin finns en lång tradition av att arbeta med personer med psykiska funktionshinder. Personer med psykiska funktionshinder har oftast svårt för att känna delaktighet i aktiviteter av olika slag och därför behövs bra arbetsterapeutiska interventioner för att de drabbade ska kunna uppleva detta. Trots detta är det svårt att i litteratur och tidigare studier finna vilka interventioner arbetsterapeuter använder sig av vid behandling av psykiskt funktionshindrade klienter och vad som är betydelsefullt för att nå en ökad delaktighet i aktivitet för dessa klienter. Det är därför av intresse att studera detta närmare. Psykiska sjukdomar kan uppstå på två sätt; dels genom störningar i hjärnans organiska struktur, dels genom upplevelser personen haft i sin omvärld, såsom livshändelser, konflikter och utanförskap. Oftast är det en kombination av båda, vilket också kan förklaras genom stress- och sårbarhetsmodellen. Här ses till den benägenhet en person har att utveckla psykiska symtom och graden av stress han/hon utsätts för. Stressande faktorer kan vara konflikter, trauman och långvarig belastning. För en person med en större benägenhet att utveckla en psykisk sjukdom krävs en mindre grad av belastning för att symtomen ska uppstå (Ottosson, 2000). Psykiska sjukdomar innebär precis som fysisk sjukdom ett spektrum av problem och lidande. Det finns många olika psykiska sjukdomar, exempelvis schizofreni, Aspergers syndrom, Borderline personlighetsstörning, tvångssyndrom, anorexia nervosa och social fobi. Ofta inbegriper dessa sjukdomar känslor av nedstämdhet, ångest och förvirring, vilket de flesta av oss råkar ut för då och då, inte sällan efter en påfrestande livshändelse, till exempel en smärtsam förlust. När dessa känslor når en sådan intensitet och varar så länge att det blir svårt för en person att handskas med det dagliga livet kan man tala om psykisk sjukdom (Reslegård, 2000; Cullberg, 2000). Exempel på symtom som psykisk sjukdom kan leda till är hallucinationer, ångest och depression. Dessa symtom kan leda till ett handikapp för personen. Ett handikapp uppstår när funktionshindret eller oförmågan att utföra aktiviteter, såsom exempelvis att sköta hemmet, begränsar personens utförande av sina vanliga roller, som till exempel rollen som

3 förvärvsarbetare, förälder eller vän (Stein & Cutler, 1998). Personer med psykiska funktionshinder lider också ofta av nedsatt social förmåga och undviker socialt umgänge. Dessa sociala förmågor och situationer är beroende av kognitiva förmågor, som till exempel uppmärksamhet (Dudley, Molden & Snowden, 2002). För att en person ska kunna känna delaktighet i en aktivitet så måste aktiviteten passa med personens behov, intressen, värderingar och förmågor. Som arbetsterapeut måste man uppmärksamma detta samt den personliga mening som delaktighet i aktiviteten har för personen (Creek, 2002). Arbetsterapin började utvecklas på slutet av 1800-talet, under den så kallade Moral Treatment-eran. Ett centralt antagande inom Moral Treatment var att genom utvecklandet av nya vanor och rutiner i det dagliga livet och genom ett strukturerat dagligt schema, som innehöll olika former av aktiviteter som målning, broderi och jordbruk, skulle en persons förmåga att utföra aktiviteter på ett tillfredställande sätt förbättras (Kielhofner, 1997; Neistadt & Blesedell Crepeau, 1998). Ända sedan Moral Treatment-eran har arbetsterapeuter spelat en viktig roll i vården av klienter med psykisk sjukdom inom institutioner och på senare år även på gruppboenden och i klienters hem (Lloyd & Samara, 1996). Arbetsterapeuter har ett holistiskt synsätt, det vill säga att människan ses som en helhet som ska ha möjlighet att leva ett så hälsosamt liv som möjligt trots funktionshinder (Ward, 1998). Arbetsterapeuter arbetar med att stödja personer med funktionshinder till att utföra dagliga aktiviteter som är meningsfulla för dem genom att återställa förmåga samt förebygga och kompensera nedsatt aktivitetsförmåga (Kielhofner, 1997; Neistadt & Blesedell Crepeau, 1998). Inom arbetsterapi ses människan som social, autonom, aktiv och utvecklingsbar och delaktighet i aktivitet anses påverka hälsan positivt. Den människosyn och de grundantaganden som finns inom arbetsterapi är att en person genom utförande av aktivitet får upplevelser och en förståelse för omvärlden som innebär utveckling. Ett mål är därför att främja klientens möjligheter att vara aktiv och leva ett värdefullt liv i enlighet med egna önskemål (Kielhofner, 1997). Inom arbetsterapi är personens aktivitet och sambandet mellan personen, aktiviteten och den omgivande miljön av betydelse. Detta för att ge personen förutsättningar att utföra och välja aktiviteter som är betydelsefulla för just honom eller henne. Arbetsterapeuters ambition i sina interventioner bör vara att personen ska erbjudas en motiverande och passande aktivitet i en anpassad miljö för ett så meningsfullt deltagande som möjligt (Mosey, 1986). Aktivitet definieras inom arbetsterapi som alla de aktiviteter människor utför dagligen och som ger mening i deras liv. Ett grundläggande

4 arbetsterapeutiskt antagande är att människor behöver kreativa och produktiva aktiviteter för att må bra (Canadian Association of Occupational Therapists (CAOT), 2002; Kielhofner, 1997). Vidare ska aktiviteterna vara meningsfulla och ha ett syfte för att klienterna ska känna tillfredsställelse i aktivitetsutförandet (Nelson, 1997). Kielhofner (2002) beskriver tre dimensioner av aktivitetsutförande; övergripande engagemang och delaktighet (participation), själva utförandet (performance) och förmågor som används vid utförandet (skills). Delaktighet i aktivitet innebär engagemang i allt man gör i sin vardag som man gör för sitt välbefinnande. Det kan handla om engagemang i arbete, skola och fritid; dagliga aktiviteter som är en del av en persons sociala och kulturella sammanhang. Delaktighet handlar till stor del om våra roller. Utförande syftar till att frivilligt utföra de handlingar som krävs för att fullborda en aktivitet. Själva utförandet av en aktivitet påverkas av våra roller. Utförandet innefattar ett komplext samspel av olika fysiska, perceptuella och kognitiva fenomen. Förmågor kan beskrivas som målinriktade fristående funktionella handlingar som en person använder under utförandet. Det finns tre typer av förmågor; motoriska förmågor, processförmågor och kommunikation. Som tidigare beskrivits handlar delaktighet om vad man gör för sitt välbefinnande och hur man kan hantera olika situationer. Delaktighet i aktivitet påverkas av en persons identitet, upplevelse av kapacitet och effektivitet, upplevelse av vad som är viktigt, roller, rutiner, förväntningar samt erfarenhet (Kielhofner, 2002). Arbetsterapi syftar till att främja delaktighet i aktivitet hos personer med funktionshinder. Att öka klientens oberoende och självbestämmande är grundläggande inom arbetsterapi och bör understödja allt arbete med klienten. Vid utformning av arbetsterapeutiska åtgärder för personer med psykiska funktionshinder bör många aspekter ingå. Till dessa hör kunskap om sjukdomens natur, omfattningen av personens sjukdom, en värdering av hur sjukdomen påverkar personens funktionella utförande, de primära och sekundära handikapp som sjukdomen medför, personens anpassning till sjukdomen samt den effekt som eventuell slutenvård kan ha för personen. Allt detta måste inkluderas för att personens behov ska kunna förstås samt för att minska risken för återfall och öka oberoende (Dudley, Molden & Snowden, 2002). Eftersom att personer med psykiska funktionshinder mestadels har svårt för att känna delaktighet i olika aktiviteter finns ett behov av arbetsterapeutiska interventioner som kan bidra till att de psykiskt funktionshindrade kan komma att känna delaktighet i aktivitet. Författarna har funnit studier som beskriver hur viktig delaktighet i aktivitet är för

5 personer med psykiska funktionshinder (CAOT, 2002; Goldberg, Brintell & Goldberg, 2002; Kielhofner, 1997). Det finns däremot inte så stor kunskap om vilka interventioner arbetsterapeuterna använder sig av och vad som är betydelsefullt för att nå en ökad delaktighet. Syftet med denna studie var därför att beskriva arbetsterapeuters erfarenheter av att främja delaktighet i aktivitet hos personer med psykiska funktionshinder. Metod Design För att kunna beskriva arbetsterapeuters erfarenheter av att främja delaktighet i aktivitet hos personer med psykiska funktionshinder valde författarna en kvalitativ ansats. Ansatsen valdes för att den enligt Starrin och Svensson (1999) ger en djupare och bredare förståelse för undersökningsområdet än vad en kvantitativ ansats skulle ge. Avsikten med kvalitativ forskning är att få en förståelse för hur informanterna upplever och förhåller sig till ett visst ämne eller område. Som datainsamlingsmetod valde författarna ostrukturerade intervjuer (Holloway & Wheeler, 1996). Materialet analyserades sedan med stöd av kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim & Lundman (2004). Undersökningsgrupp Informanterna som intervjuades var åtta arbetsterapeuter med minst ett års erfarenhet inom psykiatrisk verksamhet. Dessa urvalskriterier gjordes på grund av att informanterna då har värdefull erfarenhet som gör att fler intressanta fall som rör studiens syfte kan komma fram. Författarna valde informanter från olika psykiatriska arbetsterapienheter i norra Sverige inom sluten-, mellan- och öppenvård. Sammanlagt tillfrågades tolv arbetsterapeuter om deltagande i studien, varav fyra tackade nej till deltagande. Orsaken till bortfallet var tidsbrist beroende på hög arbetsbelastning. Informanterna utgjordes av sju kvinnor och en man. De hade arbetat som arbetsterapeut inom psykiatrisk verksamhet mellan ett och tjugo års tid. Datainsamling Som datainsamlingsmetod valde författarna ostrukturerade intervjuer som tillåter flexibilitet och gör det möjligt för författarna att följa intressen och tankar hos informanterna. Informanterna fick svara så detaljerat och djupgående som de ville. De fick även tid för eftertanke och reflektion (Holloway & Wheeler, 1996). Varje informant berättade om ett till tre fall och efter intervjuer med åtta informanter ansåg författarna att mättnad hade uppnåtts,

6 då liknande information började återkomma upprepade gånger av de olika informanterna. Informanternas professionella bakgrund, erfarenhet och kunskap var liknande, vilket kan ses som en förklaring till att mättnad uppnåddes (Patton, 2002). Följdfrågor ställdes för att få fram ytterligare information (Holloway & Wheeler, 1996). Frågeställningarna som behandlades var: 1. Kan du berätta detaljerat om två eller tre klientfall där arbetsterapeutiska interventioner lett till en ökad delaktighet i klienternas dagliga aktiviteter? 2. Vad anser du kan ha haft betydelse för att en ökad delaktighet uppnåtts? Procedur Ett missivbrev (Bilaga) innehållande en förfrågan om deltagande i studien samt en förklaring av studiens syfte och etiska aspekter skickades ut till åtta olika psykiatriska arbetsterapienheter i norra Sverige. Adresserna och telefonnumren hämtades ur landstingens sidor i telefonkataloger och via Internet, där författarna sökte på psykiatriska enheter. Cirka en vecka efter att missivbrevet skickats ut togs telefonkontakt med enheterna med en förfrågan om någon/några arbetsterapeuter var intresserade av att delta i studien. Därefter bestämdes tid och plats för intervju med respektive arbetsterapeut som accepterat att delta. Författarna träffade de åtta arbetsterapeuter som accepterat deltagande på respektive enhet vid varje intervjutillfälle. Författarna delade upp intervjuerna så att de gjorde hälften var av sammanlagt åtta intervjuer. Detta gjorde författarna på grund av geografiskt avstånd och tidsskäl. Intervjuerna tog från 30 till 60 minuter. Intervjuerna spelades in på band och skrevs därefter ut ordagrant. Analys av data Intervjumaterialet analyserades med stöd av en kvalitativ innehållsanalys som Graneheim & Lundman (2004) beskriver som en process för att välja analysenhet och slutligen skapa kategorier som svarar mot studiens syfte (Patton, 2002). För att få ett helhetsintryck läste författarna först igenom materialet ett flertal gånger. Sedan delades texten in i meningsenheter som relaterade till syftet. Detta gjordes enskilt och kommentarer skrevs in i marginalen. Författarna jämförde sedan meningsenheterna och identifierade likheter och skillnader. Meningsenheter med liknade innehåll kondenserades och belades med en kod. Detta gjorde författarna tillsammans och tillfälle gavs då att tänka över och diskutera hela sammanhanget. Exempel på kondenserade meningsenheter var; utifrån bedömningen gjorde vi en planering

7 för dygnsanalys, vi gjorde veckoschema och dagsschema, samma person var med honom för att få en struktur, vi lade ned mycket tid på att nivåanpassa aktiviteterna. Exempel på koder var; anpassa aktiviteten, vikten av bedömning, struktur och rutiner. Författarna kom genom diskussion och analys fram till många olika koder. Därefter anpassades koderna och skrevs ihop. Till sist grupperades koderna. Författarna diskuterade sedan tillsammans med handledaren olika förslag på kategorier, vilket till slut resulterade i fyra kategorier som svarade mot studiens syfte. De kategorier som skapades var; skapa trygghet vid aktivitetsutförandet för klienten, identifiera aktiviteter som är meningsfulla för klienten, lära ut metoder för aktivitetsutförandet och stödja klienten i aktivitetsutförandet. Etiska aspekter I missivbrevet informerades informanterna om studiens syfte och om att deltagandet var frivilligt samt att de om de så önskade kunde avbryta sitt deltagande när de ville utan att ange orsak (Nilstun, 1994). De blev även informerade innan intervjutillfället om att intervjuerna skulle spelas in på band och att banden efter avslutat arbete skulle raderas. Konfidentialitet ska kunna garanteras i forskningen (Nilstun, 1994). I missivbrevet och inför intervjutillfället fick informanterna information om att materialet skulle behandlas konfidentiellt; i resultatet skulle ingen av deltagarna eller deras klienter kunna identifieras. Eftersom att författarna inte avslöjade i vilka län informanter var verksamma så ansåg författarna på grund av detta att det inte fanns någon större risk för att informanterna skulle kunna känna obehag på grund av deltagandet. Skulle informanterna ändå känna obehag av något slag så skulle intervjun avbrytas och inspelningen stoppas. Informanterna fick vid intervjutillfället möjlighet att reflektera över sitt eget arbete och delge sig av sina egna kunskaper och erfarenheter. Detta var till nytta för informanterna själva och för andra som kan ta del av resultatet av studien och tillgodogöra sig av det och använda sig av det i sitt fortsatta arbete. Författarna ansåg att kunskapen som kommer fram skulle vara till nytta och att det övervägde riskerna i deltagandet av denna studie. Resultat Analysen av data resulterade i fyra kategorier som beskriver arbetsterapeuters erfarenheter av att främja delaktighet i aktivitet hos personer med psykiska funktionshinder. Dessa kategorier är; skapa trygghet vid aktivitetsutförandet för klienten, identifiera aktiviteter som är meningsfulla för klienten, lära ut metoder för aktivitetsutförandet och stödja klienten i

8 aktivitetsutförandet. Dessa kategorier presenteras nedan och illustreras med valda citat ur intervjutexterna. Skapa trygghet vid aktivitetsutförandet för klienten I denna kategori beskrivs hur arbetsterapeuterna skapar trygghet vid aktivitetsutförandet för klienten för att en ökad delaktighet i aktivitet ska uppnås. De former som arbetsterapeuterna använde sig av för att skapa trygghet var; skapande av förtroende, tydlig och konkret i samtal, anpassning av miljön. Ett sätt för arbetsterapeuterna att skapa trygghet för klienten i aktivitetsutförandet var att få klienten att känna förtroende för arbetsterapeuten. Arbetsterapeuten kunde bygga upp ett förtroende med klienten genom upprepad kontakt och gemensamt aktivitetsutförande. Det kunde vara att arbetsterapeuten och klienten tillsammans utövade någon aktivitet, som exempelvis regelbundna promenader. För att klienten skulle kunna känna förtroende för arbetsterapeuten var det även viktigt att de hade en bra relation. En bra relation kunde skapas genom att arbetsterapeuten och klienten träffades regelbundet och pratade med varandra. Skapandet av förtroende ledde till att klienten kände sig trygg med arbetsterapeuten och så småningom även med andra, vilket ledde till en ökad delaktighet i aktiviteter för klienten. För att skapa förtroende var det värdefullt att samma arbetsterapeut träffade klienten vid utförandet av olika aktiviteter, exempelvis i en ADL-situation. Ibland kunde det även krävas att aktiviteter utfördes upprepade gånger i flera års tid för att skapa ett förtroende hos klienten. Ett annat sätt att skapa trygghet för klienten var att arbetsterapeuten var tydlig och konkret i samtal om aktivitet med klienten. Arbetsterapeuterna beskrev hur de för att öka klientens delaktighet på ett tydligt och konkret sätt ringade in problem och satte rimliga mål. Genom att ringa in problemen kunde klienten på ett tydligt sätt se vilka problemen var. När klienten upplevde att målen var rimliga kunde han klara av att utföra dem. Detta bidrog till att klienten kunde känna trygghet i aktivitetsutförandet. I samtalen med klienten gav arbetsterapeuten förslag på hur klienten kunde förhålla sig till olika aktivitetsproblem. Förslagen kunde hjälpa klienten att se på ett aktivitetsproblem ur ett annat perspektiv och därigenom avdramatisera problemet. Det kunde exempelvis handla om att en klient inte vågade gå över torget på grund av social fobi. Genom att samtala om den ångestladdade aktiviteten och sedan få klienten att våga utföra den så kunde klienten uppleva trygghet i aktivitetsutförandet. En arbetsterapeut beskrev det så här:

9... vi träffades ju här inne ganska många gånger innan vi började gå ut, men det kändes som att vi måste ut och jobba för att det ska hända någonting... Vi satt här och gjorde vårdplanerna och strategierna... satte rimliga mål. Vi har haft en dialog kring ångesthantering, vad är det man tar till när det blir jobbigt, för han hade ganska jobbigt när vi var ute... Ytterligare ett sätt att skapa trygghet för klienten var att anpassa miljön. Arbetsterapeuterna försökte sätta sig in i och förstå klientens situation för att kunna anpassa miljön så att klienten kände sig trygg i aktivitetsutförandet. Genom att prata med klienten och ställa frågor samt lyssna till klientens egna tankar, känslor, beskrivningar och upplevelser fick arbetsterapeuterna en ökad förståelse för klientens situation. Arbetsterapeuterna beskrev även hur de observerade klienten och på det sättet fick tillgång till information som var viktig för att förstå klientens situation och skapa trygghet vid aktivitetsutförandet. Detta illustreras med följande citat: Han var inte speciellt ren i kläderna och det visade sig att han hade svårt att skriva upp tvättid i tvättstugan... Och det var viktigt för honom, för han höll gärna handen på magen där han hade en fläck. Så att han dolde sin fläckar, för han tyckte inte om att ha fläckar på sig... och det hade han utifrån att han hade svårt med tvätten. Efter arbetsterapeutens observation fick klienten sedan hjälp med tvätten av hemtjänsten. Arbetsterapeuternas förståelse för klientens situation utmynnade därmed i att klienten kunde känna sig trygg i aktivitetsutförandet och fick en ökad delaktighet i aktiviteter. Arbetsterapeuterna anpassade miljön genom att i förväg ställa i ordning de material och redskap som skulle användas vid en aktivitet. Om en klient exempelvis skulle ha köksträning så kunde en miljöanpassning innebära att strukturera upp placeringen av olika saker i köket för att klienten skulle klara av att utföra köksaktiviteten. Denna anpassning av miljön ledde till att klienten kände sig trygg i aktivitetsutförandet och uppnådde en ökad delaktighet i aktivitet. Arbetsterapeuterna beskrev hur de lät klienterna utföra samma aktivitet i olika miljöer och att detta kunde ge skilda resultat. Detta gav arbetsterapeuterna en bild av hur de skulle kunna anpassa miljön för att klienten skulle kunna få ett så bra aktivitetsutförande som möjligt.

10 Identifiera aktiviteter som är meningsfulla för klienten Denna kategori beskriver hur arbetsterapeuterna identifierar aktiviteter som är meningsfulla för klienten för att främja delaktighet i aktivitet. Arbetsterapeuterna identifierade meningsfulla aktiviteter genom att; använda sig av olika instrument, bedöma klienten i aktivitet samt motivera klienten till att prova olika aktiviteter. För att identifiera meningsfulla aktiviteter använde sig arbetsterapeuterna av arbetsterapeutiska instrument. Exempel på ett instrument som användes var Min mening, där klienten själv fick skatta exempelvis vilka aktiviteter som kändes viktiga för henne. Om klienten ville göra saker som hon tycker om och uppskattar så kunde det innebära att hon skulle besöka en vän en gång i veckan. Intressechecklista var ett annat exempel på instrument som användas för öka klientens delaktighet i meningsfulla aktiviteter. Om en klient var i behov av att utöva fler eller andra aktiviteter så kunde instrumentet visa vilka aktiviteter klienten utfört tidigare och vilka aktiviteter denne skulle vilja utöva i framtiden. Ytterligare ett exempel på instrument som användes var Kartläggning av aktivitet, för att få veta vad som var arbete, daglig aktivitet, vila och fritid för klienten. Detta illustreras med följande citat: Som hemläxa får hon här att fylla i Kartläggning av aktivitet, vad som är vila, fritid, arbete och personlig vård och så vidare... Sen pratar vi då kring Kartläggning av aktivitet, som hon har fyllt i, och hon har för lite tid för fritid och avkopplande aktiviteter, det mesta ser hon som arbete... det var ju mycket det här kring... tvånget och tankarna kring mat... Hon hade ju ingen tid för nåt som egentligen var roligt, kändes roligt. En förändring av klientens tankesätt och syn på aktiviteter medförde att klienten upplevde sig ha mer fritid och vila samt mindre tid för arbete, vilket kunde innebära att klienten upplevde mer meningsfullhet i aktiviteter och därmed fick en ökad delaktighet. Ett annat sätt att identifiera meningsfulla aktiviteter var att göra en bedömning av klienten i aktivitet. Detta kunde ske exempelvis genom att arbetsterapeuten gjorde en Amps-bedömning av klienten i en i förväg vald och för klienten känd aktivitet. Med hjälp av Ampsbedömningen såg arbetsterapeuterna vilka motoriska och processoriska förmågor klienten hade. Därefter diskuterade arbetsterapeuten och klienten tillsammans vilka aktiviteter klienten

11 upplevde som meningsfulla. För en klient som inte orkade med att sköta både arbete och hem samt upplevde sitt arbete som det viktigaste i livet kunde hemtjänst vara en lösning. Detta för att klienten skulle kunna klara av att sköta sitt arbete som klienten upplevde som mer meningsfullt än att sköta hemmet. Ett annat exempel kunde vara att en klient inte orkade med att sköta både dagliga aktiviteter och utbildning samt upplevde det som mer meningsfullt att klara av att utföra sina dagliga aktiviteter än att klara av att sköta sin utbildning. Arbetsterapeuten kunde då utifrån aktivitetsanalys hjälpa klienten att få en fungerande vardag genom att strukturera de aktiviteter som hon upplevde som meningsfulla. Enligt analysen handlade arbetsterapeuternas arbete ofta om att identifiera orsaken till problemen och finna lösningar på hur man skulle kunna åtgärda dessa för att klienten skulle känna meningsfullhet och bli mer delaktig. Exempelvis kunde en klient som hade anorexi uppleva det svårt att inte ha något att göra på dagar och kvällar. Om klienten hade träningsförbud efter att ha idrottat mycket tidigare kunde någon annan aktivitet, till exempel ridning, ersätta idrottsintresset och kännas meningsfull att utföra för klienten. Så här sa en arbetsterapeut:... det var hennes låga självkänsla, det var hennes inaktivitet och det var ju hennes bristande fysiska aktivitet... nu har hon terapi för sin låga självkänsla, hon har aktivitet på skolan och hon har fritid. Ytterligare ett sätt att identifiera meningsfulla aktiviteter var att arbetsterapeuterna motiverade klienterna till att utföra aktiviteter. För att motivera klienterna ägnade arbetsterapeuterna mycket tid till att planera och komma med förslag på olika aktiviteter som klienten skulle kunna uppleva som meningsfulla. När arbetsterapeuterna hade föreslagit olika aktiviteter till klienten försökte de motivera klienten att prova på någon aktivitet. Därefter fick klienten känna efter om aktiviteten upplevdes som meningsfull och om det var något som klienten skulle kunna tänka sig att fortsätta med. Arbetsterapeuterna beskrev att mycket handlade om att motivera och hjälpa klienten att få en fungerande vardag med meningsfulla aktiviteter. Detta var särskilt viktigt om klienten var passiv och hade tappat livsglädjen. Att motivera en klient till aktivitet kunde i vissa fall ta mycket lång tid. I andra fall var klienterna mycket motiverade, vilket underlättade framsteg och ledde till en ökad delaktighet. Lära ut metoder för aktivitetsutförandet

12 Denna kategori beskriver hur arbetsterapeuterna lärde ut metoder för aktivitetsutförandet till klienten för att främja delaktighet i aktivitet. Arbetsterapeuterna lärde ut följande metoder för aktivitetsutförandet; lära sig att utföra en aktivitet i taget, ha struktur i vardagen. En metod för aktivitetsutförandet som arbetsterapeuterna lärde ut till klienten var att lära sig att utföra en aktivitet i taget. Detta innebar att klienten utförde en aktivitet i taget, i den takt som han klarade av och kände sig nöjd med det. Det kunde exempelvis handla om att utföra en del av en aktivitet även om hela aktiviteten inte var slutförd samt att koncentrera sig på en aktivitet i taget. Det var också viktigt att få klienterna att minska kraven på sig själva så att de inte gav upp om det inte gick så bra som de förväntat sig. En klient med svår DAMP kunde vara i behov av att utföra ett moment i en aktivitet upprepade gånger innan han kunde fortsätta med nästa moment i aktiviteten. Detta för att slutligen klara av att utföra hela aktiviteten. Vid exempelvis skrivträning kunde klienten börja med att skriva bokstäver för att sedan fortsätta med att läsa, ljuda och så småningom skriva ord och meningar. När klienten fick utföra ett moment i taget i en aktivitet och slippa tidspress så kunde han nå en ökad delaktighet. Om en klient med social fobi inte vågade gå till affären för att handla, besöka restaurang, bio och teater samt åka buss så kunde arbetsterapeuten och klienten öka delaktigheten genom att i början nöja sig med att tillsammans gå omkring i centrum och vara i miljön. Arbetsterapeuterna beskrev vikten av att utföra en aktivitet i taget, även om klienten var i behov av att utföra flera aktiviteter. Detta för att klienten inte skulle uppleva att kraven blev för stora. Så här sa en arbetsterapeut: vi gjorde verkligen klar vad är det vi ska träna på... försökte hålla oss till rimliga mål och bara göra dom... även fast han behövde träna på flera saker... En annan metod för att skapa delaktighet i aktivitetsutförandet var att lära klienterna att ha struktur i vardagen. Detta gjorde arbetsterapeuterna genom att lära klienterna att använda sig av dagsscheman och veckoscheman. Schemat fungerade som ett stöd eftersom det på ett tydligt och konkret sätt visade klienten vad denne skulle göra och när. Schemat utformades i förhållande till klientens kognitiva förmågor. Arbetsterapeuten diskuterade tillsammans med klienten hur dennes rutiner skulle kunna komma att se ut. Därefter lade de in rutinerna i exempelvis olika bildserier och scheman. De klienter som hade tillräcklig teknisk förmåga kunde ha rutiner inlagda i dator eller handdator. Ofta handlade det om att klienten fick prova sig fram och känna efter om det fungerade. Om det inte fungerade så försökte

13 arbetsterapeuterna hitta andra lösningar för klienten. Det kunde exempelvis handla om att lägga upp ett schema på ett sätt som passade klienten bättre. Införandet av rutiner i vardagen gav klienten en daglig struktur vilket ledde till en ökad delaktighet i aktivitet. En arbetsterapeut beskrev det så här: Så vad vi då gjorde var att göra en ett förslag på en veckomatsedel. Hon själv tog fram rätter. Sen gjorde vi då en veckoberättelse kring det här, så att om hon då dag två skulle göra fiskgryta med bönor då står det på kvällen dag ett Ta fram den frysta fisken. Så att hon har bestämt schema kring en hel veckas tid. Ytterligare en metod för att ha struktur i vardagen som arbetsterapeuterna lärde ut till klienten var att organisera hemmet. Arbetsterapeuterna hjälpte klienter som hade en dålig organisation i hemmet att organisera i lådor, skåp och hyllor samt markera vad som fanns på de olika ställena. Detta för att få en struktur i klientens hem som underlättade för denne att utföra dagliga aktiviteter i vardagen. När klienten fick en bra organisation i sitt hem med en struktur som visade vart olika saker fanns och vart olika saker skulle läggas, exempelvis tvätt, fick klienten en mer fungerande vardag och därmed en ökad delaktighet i aktivitet. Stödja klienten i aktivitetsutförandet Denna kategori beskriver hur arbetsterapeuterna stödjer klienten i aktivitetsutförandet för att främja delaktighet i aktivitet. Arbetsterapeuterna gav stöd till klienten i aktivitetsutförandet genom att; utföra aktiviteten tillsammans med klienten, stödja klienten i samhällskontakter, uppmuntra klienten i aktivitet, följa upp aktiviteten med klienten. Ett sätt att stödja klienten i aktivitetsutförandet var att arbetsterapeuten utförde aktiviteten tillsammans med klienten. Arbetsterapeuterna beskrev ett flertal fall där klienterna var i behov av stöd i vissa specifika aktiviteter samt i behov att utföra dessa aktiviteter upprepade gånger. Det kunde handla om att klienten inte vågade åka hiss på grund av att aktiviteten upplevdes som ångestladdad. Ett annat exempel var att klienten inte vågade handla eftersom att denne aldrig tidigare hade utfört den aktiviteten på egen hand. I början var det viktigt att arbetsterapeuten gav stöd och utförde aktiviteten tillsammans med klienten. Sedan kunde arbetsterapeuten låta klienten utföra aktiviteten mer självständigt och fungera som ett stöd som fanns i närheten. Genom att stegvis överlåta mer och mer ansvar till klienten ledde detta till en ökad delaktighet i aktivitet för klienten. Detta illustreras genom följande citat:

14 Så vi for och handlade på Obs... först var vi inne båda två och så sen så drog jag mig undan mer och mer och på slutet så satt jag i bilen då och väntade på att hon skulle handla. Ett annat sätt att stödja klienten i aktivitetsutförandet var att delta i aktiviteter ute i samhället. Genom att följa med klienten och fungera som ett stöd när denne skulle söka jobb, praktikplats eller studier gav arbetsterapeuterna klienten stöd i samhällskontakter. Detta medförde att klienterna upplevde att dessa situationer blev mindre krävande och att de klarade av att utföra dem. Det kunde exempelvis handla om att en klient som länge hade velat börja studera, men inte klarat av att ta tag i det på egen hand, nu fick möjlighet till det genom stödet från arbetsterapeuten. Arbetsterapeuterna gav stöd till klienten genom att ta kontakt med exempelvis arbetsgivare, försäkringskassa och arbetsförmedling samt olika aktivitetscentra. Detta gjorde arbetsterapeuterna om klienterna hade svårt för att prata för sig själva och därför var i behov av stöd i dessa kontakter. Ytterligare ett sätt att stödja klienten i aktivitetsutförandet var att uppmuntra klienterna i aktivitet. Arbetsterapeuterna gav klienterna uppmuntrande ord och beröm när det gick bra för dem, för att stärka deras självkänsla. De gav även stöd till klienterna genom att uppmuntra dem när de hamnande i svackor. Arbetsterapeuterna anpassade nivån på aktiviteten så att rimliga krav ställdes och klienten klarade därmed av att utföra aktiviteten även när denne hade sämre dagar med nedsatt utförandekapacitet. Genom detta stöd kunde arbetsterapeuten undvika att klienten stannade upp eller gick tillbaka i utvecklingen. När klienten fick utföra aktiviteter på sin nivå samt hade rimliga krav ökade detta klientens självförtroende och främjade en ökad delaktighet i aktivitet. Arbetsterapeuterna kunde även stödja klienterna i aktivitetsutförandet genom att följa upp deras aktiviteter. Det kunde de göra genom att ge klienterna hemuppgifter som de sedan följde upp. Uppföljningen av hemuppgifter bidrog till att klienten fick ta ett eget ansvar. Det kunde exempelvis vara att ta en promenad en gång per dag. Vid uppföljningarna fick klienten tillfälle att berätta hur det gått samt tillsammans med arbetsterapeuten diskutera sig fram till hur de skulle arbeta vidare. Arbetsterapeuterna fungerade ofta som en coach vid dessa tillfällen, som till en början var ofta förekommande för att sedan glesas ut i takt med att klienterna tillfrisknade. En arbetsterapeut beskrev det så här:

15 vi har jobbat med olika bitar... Vi har haft samtal och så sen så har hon fått läxor... och så får hon öva på den och sen så kommer hon tillbaka och... säger hur det har gått och hur det har varit... Arbetsterapeuterna beskrev att uppföljning för inaktiva klienter fungerade som viktig del i behandlingen i och med att klienten då var tvungen att ta sig ut från hemmet och till arbetsterapeuten på kliniken. I och med att klienten kände stöd av arbetsterapeuten i olika aktivitetsutföranden så ledde detta till en ökad delaktighet. Diskussion Syftet med denna studie var att beskriva arbetsterapeuters erfarenheter av att främja delaktighet i aktivitet hos personer med psykiska funktionshinder. I resultatet framkom att arbetsterapeuterna använde sig av olika strategier för att uppnå en ökad delaktighet hos klienterna. Dessa strategier var att skapa trygghet, identifiera meningsfulla aktiviteter, lära ut metoder för aktivitetsutförandet och stödja klienten i aktivitetsutförandet. Strategierna bidrar tillsammans till den ökade delaktigheten i aktivitet hos personer med psykiska funktionshinder. Att använda olika strategier är något som Kielhofner (2002) beskriver som ett sätt för arbetsterapeuten att påverka en klients görande, känsla, och/eller tänkande för att uppnå önskad förändring. En strategi som var av betydelse för delaktigheten var att skapa trygghet för klienten i aktivitetsutförandet. Det visade sig att det tar tid för arbetsterapeuten att skapa trygghet, eftersom det bygger på att klienten känner förtroende för arbetsterapeuten. Upprepad kontakt och gemensamt aktivitetsutförande var viktigt för att få klienten att känna förtroende för arbetsterapeuten. En styrka som arbetsterapeuterna har är att de förutom att de samtalar med klienten även kan använda sig av aktiviteter för att skapa trygghet. Personer med psykiska funktionshinder drar sig lätt undan och undviker kontakt med andra människor. Detta kan styrkas av Roberts (2002) som beskriver att svårigheter i social interaktion ofta är ett problem för personer med psykiska funktionshinder och något som arbetsterapeuterna ofta arbetar med. Betydelsen av detta styrks även av Ottosson (2000) som menar att regelbunden kontakt med samma terapeut minskar otrygghet och misstänksamhet hos klienten.

16 I resultatet framkom betydelsen av att vara tydlig och konkret i samtal för att klienten skulle känna trygghet i aktivitetsutförandet. Författarna menar att tydlighet kan vara viktigt i arbetet med personer med psykiska funktionshinder, eftersom att dessa ofta har nedsatt kognitiv förmåga, som till exempel bristande uppmärksamhet. Genom att ringa in problem och sätta rimliga mål kunde arbetsterapeuterna bidra till att klienten kände trygghet. Enligt Cullberg (2000) är personer med psykiska funktionshinder ofta besvärade av nedstämdhet, ångest och förvirring, vilket begränsar dem i aktivitetsutförandet. I studien framkom att arbetsterapeuterna gav förslag på olika sätt att hantera aktivitetsproblem och därigenom fick klienten att tänka och se på aktiviteterna på andra sätt. Resultatet visade också att arbetsterapeuterna skapade trygghet genom att anpassa klientens miljö. För att kunna anpassa miljön så behövde arbetsterapeuterna information om klienten, och det fick de genom att intervjua och observera klienten. En anpassad miljö gjorde att klienten kände sig trygg i aktivitetsutförandet och fick en ökad delaktighet i aktivitet. Kielhofner (2002) menar att arbetsterapeuten utvecklar en förståelse för klienten som rör klientens tankar, känslor och styrkor. Klienter som känner att arbetsterapeuten har lagt ned tid och strävan på att utveckla en förståelse för dem kommer att lita mer till vad arbetsterapeuten har att säga. Författarna menar att det kan vara viktigt att klienten känner att arbetsterapeuten är engagerad och intresserad för att klienten ska kunna känna trygghet och delaktighet. Mosey (1986) beskriver att det är viktigt att klienten erbjuds en motiverande och passande aktivitet i en anpassad miljö för ett lyckat deltagande. En annan strategi som visade sig vara av betydelse för en ökad delaktighet var att identifiera aktiviteter som var meningsfulla för personer med psykiska funktionshinder. För att identifiera dessa aktiviteter använde arbetsterapeuterna olika bedömningar med stöd av instrument samt observation av klienten. Detta kompletterades vid vissa bedömningar med samtal om vad klienterna upplevde som meningsfulla aktiviteter. Inom arbetsterapi beskrivs betydelsen av att identifiera meningsfulla aktiviteter (Kielhofner, 2002; Fisher, 1998). Intressant är att trots detta använder arbetsterapeuter instrument som inte mäter meningsfullhet. Arbetsterapeuter i den aktuella studien kunde lösa detta genom att samtala med klienten och därigenom komma fram till vilka aktiviteter klienten upplevde som meningsfulla. Enligt Kielhofner (2002) behöver arbetsterapeuten kunna identifiera en klients nivå av personliga förmågor och miljöfaktorer som kan främja aktivitetsutförandet och delaktigheten. Identifieringen av meningsfulla aktiviteter ger klienten en förståelse av de

17 personliga och miljömässiga möjligheter och resurser som finns tillgängliga. Den kan också ge klienten information om valmöjligheter för att underlätta aktivitetsutförandet samt öka delaktigheten i arbete, fritid och dagliga aktiviteter. Roberts (2002) menar att engagemang i meningsfulla aktiviteter ger personer en känsla av kontroll över sitt liv och en känsla av livskvalitet. Författarna menar att eftersom personer med psykiska funktionshinder ofta har svårt att utföra sina dagliga aktiviteter, då olika moment kräver mycket energi, så kan det vara viktigt att identifiera aktiviteter som de upplever som meningsfulla för att främja delaktighet. Resultatet visade även på betydelsen av att motivera klienterna för att identifiera meningsfullhet i aktivitet. Eftersom personer med psykiska funktionshinder ofta är inaktiva är det viktigt att motivera dem för att de ska uppnå delaktighet. I studien framkom att arbetsterapeuterna motiverade klienterna genom att planera och föreslå olika aktiviteter. Creek (2002) beskriver att arbetsterapeuten kan öka klientens motivation för aktivitetsutförande genom att välja aktiviteter som klienten ser som värdefulla ur en personlig och social aspekt. Vidare menar Creek (2002) att arbetsterapeuten kan motivera klienten genom att erbjuda en anpassad miljö som främjar aktivitetsutförandet. Författarna menar att om en klient har meningsfulla aktiviteter i sitt liv och klarar av att utföra dessa så kan det kanske leda till ökad självkänsla, tillfredsställelse och livsglädje samt ökad delaktighet i aktivitet. Studiens resultat visade att en tredje strategi som arbetsterapeuterna använde var att lära ut olika metoder till klienten för att främja delaktighet i aktivitet. Personer med psykiska funktionshinder är ofta i behov av att lära sig olika metoder för aktivitetsutförandet för att självständigt kunna utföra olika dagliga aktiviteter. Genom att lära klienterna att ha struktur i vardagen kunde arbetsterapeuterna underlätta utförandet av dagliga aktiviteter. Detta gjordes genom att arbetsterapeuterna införde dags- och veckoscheman samt organiserade i klientens hem för att hjälpa klienten att skapa struktur i vardagen. Resultatet styrks av Gardner (2002) som beskriver att arbetsterapeuten kan uppmuntra klienten att strukturera aktiviteter i förväg. Denna planering kan hjälpa klienter som har problem med motivation, obeslutsamhet och brist på struktur samt bidra till att klienten kan ta kontroll över sin tid och sitt liv. Även Kielhofner (2002) menar att struktur ofta kan bidra till att skapa rimliga krav för personer vid aktivitetsval, utförande av aktiviteter samt upprätthållande av vanor och roller. Struktur ger personen en känsla av kontroll och tydliggör möjligheter och hinder i miljön. Struktur kan därför användas för att uppfylla förväntningar och finna sina roller samt ingå i grupper.

18 Författarna menar att eftersom personer med psykiska funktionshinder ofta upplever ångest och förvirring kan det vara viktigt att de har struktur och får utföra aktiviteter i sin egen takt samt inte har för högt ställda krav på sig (Cullberg, 2000). I resultatet framkom att arbetsterapeuterna även lärde klienten att endast utföra en aktivitet i taget och känna sig nöjd med det. Detta kan styrkas av Roberts (2002) som menar att aktiviteten måste utföras regelbundet och att varje steg måste repeteras till dess att klienten klarar av att utföra aktiviteten självständigt. Goda resultat vid varje steg är viktigt både för att öka förståelsen och för att bygga upp självförtroendet. Detta visar på vikten av att aktivitetens krav överensstämmer med klientens kapacitet. Roberts (2002) menar även att framgång i aktivitet är viktigt för lärandet. Inlärningen av metoder underlättas av verbala instruktioner och repetition samt av utförande av ett moment i taget. Instruktionerna bör vara tydliga och kortfattade samt upprepas vid behov. Klienten bör känna att han kan behärska utförandet av ett moment innan han går vidare till nästa moment av aktiviteten. Dessa strategier medför att klienten känner att aktiviteten är en utmaning som han har förmåga att kontrollera. Ytterligare en strategi som framkom i resultatet var att arbetsterapeuterna gav stöd till klienten vid aktivitetsutförandet för att främja en ökad delaktighet. Arbetsterapeuterna utförde aktiviteter tillsammans med klienten i början och överlät sedan mer och mer ansvar till klienten tills denne kunde utföra aktiviteten helt självständigt. Möjligheten att nyttja aktivitet och praktiskt öka kraven på självständigt utförande av den är en arbetsterapeutisk styrka och ett arbetssätt som används och anses som framgångsrikt (Kielhofner, 2002). Studien visade att arbetsterapeuterna stöttade klienterna genom att följa med dem ut i samhället samt ta kontakt med olika utomstående och myndigheter. Detta var särskilt viktigt eftersom att personer med psykiska funktionshinder ofta har dåligt självförtroende och därför väljer att inte utföra någon aktivitet. Stödet som arbetsterapeuterna gav till klienten avtog successivt och allteftersom en klient fick större delaktighet så minskade arbetsterapeuterna sitt stöd. Arbetsterapeuterna hade också ett stödjande och uppmuntrande förhållningssätt gentemot klienterna och stärkte därigenom deras självkänsla. Författarna vill betona vikten av att stärka klienternas självförtroende genom positiv feedback för att öka deras delaktighet i aktiviteter. Enligt Kielhofner (2002) gör uppmuntran att positiva tankar och känslor kring ett aktivitetsutförande ökar. Arbetsterapeuten uppmuntrar klienten och ökar därmed möjligheten för klienten att utföra aktiviteter. I studien beskrev arbetsterapeuterna hur de anpassade nivån

19 på aktiviteten så att rimliga krav ställdes för att stärka klientens självförtroende och skapa en ökad delaktighet. Creek (2002) beskriver att arbetsterapeuten kan stötta klienten genom att gradvis förändra kraven som ställs på klienten genom att bryta ned aktiviteten i mindre delar och anpassa miljön där aktiviteten utförs. Det framkom att det var viktigt att arbetsterapeuterna följde upp klienternas aktiviteter. Uppföljning gav arbetsterapeut och klient tillfälle att diskutera hur det hade gått samt hur de skulle gå vidare. Att agera som coach var också något som visade sig vara framgångsrikt för att stödja klienten. I den aktuella studien gjorde arbetsterapeuterna det genom uppföljning av aktivitet. Att agera som coach kunde även innebära att vara stöttepelare och kontaktperson åt klienten. Enligt Kielhofner (2002) fungerar arbetsterapeuter som en coach när de instruerar, demonstrerar, guidar, verbalt uppmanar och/eller fysiskt uppmanar klienter. Coachning är ofta riktad mot att skapa utförandekapacitet och öka förmågor hos klienten. I studien framkom att steget från inaktivitet till aktivitet kan vara svårt att ta för personer med psykiska funktionshinder och där har arbetsterapeuten en viktig uppgift. Sammanfattningsvis visar denna studie på betydelsen av att arbetsterapeuterna använder sig av flera olika strategier för att främja delaktighet i aktivitet för personer med psykiska funktionshinder. Det var av vikt att arbetsterapeuterna skapade trygghet, identifierade meningsfullhet, lärde ut metoder samt gav stöd till klienterna för att uppnå en ökad delaktighet i aktivitet. Studien kan därmed bidra till en ökad förståelse för vilka interventioner arbetsterapeuter använder i arbetet med personer som har psykiska funktionshinder. Eftersom forskning kring detta ämne är begränsat finns det många aspekter som skulle kunna vara av intresse för fortsatt forskning. Exempel på framtida forskning kan vara: Vilken betydelse har arbetsterapeutens arbete för klienterna inom psykiatrin? Metoddiskussion För att besvara syftet valde författarna en kvalitativ studie med ostrukturerade intervjuer i enlighet med Patton (2002). Detta val gjordes för att det ger möjlighet att upptäcka idéer och uppfattningar hos informanterna genom att ostrukturerade intervjuer tillåter deltagarna att svara så länge och så ingående de vill, vilket gör att detaljer kan upptäckas (Holloway & Wheeler, 1996).

20 För att öka trovärdigheten valde författarna att använda sig av ett litet, homogent urval med syfte att djupgående beskriva en särskild grupps erfarenheter. Informanterna hade liknande bakgrund, erfarenhet och kunskap, vilket bidrog till att få fram viktiga aspekter som rörde studiens syfte. I och med att informanterna hade liknande erfarenhet och kunskap kunde mättnad i materialet uppnås. En svaghet kunde vara att bredd och variation i materialet blev begränsat (Patton, 2002). Informanterna bestod av en man och sju kvinnor och som hade mellan ett och tjugo års erfarenhet inom psykiatrisk verksamhet, vilket kan ses som en stor variation och kan därmed ha påverkat studiens resultatet. Informanterna hade mellan ett och tjugo års erfarenhet av att ha arbetat som arbetsterapeut inom psykiatrisk verksamhet, vilket ökade möjligheten att uppnå trovärdighet i studien. I och med att författarna endast hade två öppna frågeställningar fick informanterna möjlighet att berätta helt fritt och så länge de ville. När författarna ville ha något förtydligat ställde de följdfrågor till informanterna som då gav en mer utförlig beskrivning kring det som sagts (Holloway & Wheeler, 1996). En svaghet var att författarna var ovana vid att göra forskningsintervjuer, vilket kunde medföra att delar av intervjumaterialet innehöll sådant som inte var av särskild nytta för studien (Patton, 2002). En svaghet i studien var att författarna gjorde intervjuerna var för sig. Det som däremot kunde öka trovärdigheten var att författarna träffade informanterna på respektive enhet vid varje intervjutillfälle. Detta gjorde att författarna kunde se de gester och det kroppsspråk som informanterna använde sig av när de delgav sig av sina erfarenheter. Intervjuerna som spelades in på band och sedan skrevs ut ordagrant gjorde att författarna fick tillgång till allt material från intervjuerna och inte förlorade någon information inför analysen, vilket bidrog till en ökad trovärdighet (Graneheim & Lundman, 2004). Författarna analyserade materialet med stöd av en kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim & Lundman (2004). I och med att författarna läste igenom materialet flera gånger så fick de en närmare kännedom om intervjuerna samt ett helhetsintryck. Författarna tog var för sig ut meningsenheter som svarade mot studiens syfte. De jämförde sedan meningsenheterna och identifierade likheter och skillnader, vilket bidrog till att stärka trovärdigheten. Därefter hjälptes författarna åt med att kondensera och koda meningsenheterna med liknande innehåll. Detta gav författarna tillfälle att diskutera om och reflektera över innehållet samt bidrog till en ökad trovärdighet. Enligt Graneheim & Lundman (2004) innehåller en text alltid en mångfald