Östtimors institutioner är dock fortfarande svaga och i stort behov av kapacitetsuppbyggnad. Detta gäller inte minst rättsväsendet och polisen.

Utrikesdepartementet Mänskliga rättigheter i Östtimor 2005 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Den 20 maj 2002 blev den demokratiska republiken Östtimor en självständig stat. Landets författning utgör en god bas för att mänskliga rättigheter skall respekteras. I Östtimors konstitution stadgas ett omfattande skydd för politiska och medborgerliga rättigheter, liksom sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter, Religionsfrihet och förbud mot diskriminering på grund av hudfärg, ras, civilstånd, kön, etniskt ursprung, språk, social eller ekonomisk status, politiska eller ideologiska övertygelser, religion, utbildning, fysisk eller mental hälsa, råder Kvinnor och män skall ha samma rättigheter och barn skall skyddas av familjen, samhället och staten mot våld och övergrepp. Östtimors institutioner är dock fortfarande svaga och i stort behov av kapacitetsuppbyggnad. Detta gäller inte minst rättsväsendet och polisen. Från folkomröstningen 1999 fram till självständigheten 2002 styrdes Östtimor av FN genom missionen UNTAET (UN Transitional Administration in East Timor). FN har senare gradvis lämnat över alltmer av ansvaret för styrandet av landet till den östtimorianska regeringen. Östtimor övertog till exempel från och med maj 2004 ansvaret för polisväsendet. En politisk FN-mission, UNOTIL (United Nations Office in Timor-Leste), kommer enligt nuvarande plan att finnas kvar i Östtimor till den 20 maj 2006. Dess huvudsakliga uppgifter är att stödja utvecklingen av de centrala administrativa strukturerna i landet, inklusive rättsväsendet och poliskåren. Tills ny lagstiftning är antagen, fortsätter de lagar och förordningar som antagits under indonesisk tid eller av FN-styret att gälla, förutsatt att dessa inte strider mot konstitutionen. Den tid som Östtimor styrdes av Indonesien (1974-1999) kännetecknades av omfattande och grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna (MR). I samband med folkomröstningen 1999 om tillhörigheten till Indonesien

eskalerade överträdelserna av de mänskliga rättigheterna. Efter tillkännagivandet av valresultatet drog indonesiskstödd milis genom territoriet och brände, våldtog och mördade. Ungefär 1 500 människor dödades och 70 procent av Östtimors infrastruktur förstördes. Den östtimorianska förvaltningen tog i och med självständigheten över den struktur som den tillfälliga FN-förvaltningen UNTAET hade byggt upp. Kapaciteten i Östtimor är dock fortsatt mycket svag, inte minst inom rättsväsendet, och landet kommer under lång tid framöver vara beroende av det internationella samfundets stöd för att utveckla en fungerande förvaltning. Befolkningens inställning till regeringen, och till staten rent allmänt, präglas på sina håll av en känsla av utanförskap. Större delen av befolkningen - och en stor del av den politiska eliten - saknar kunskaper om hur oliktänkande hanteras i ett demokratiskt samhälle. Under de senaste åren har oroande uppgifter förekommit om ökande intolerans för opposition från politiska organisationer och andra aktörer. Anklagelser om korruption inom den politiska ledningen har också blivit allt vanligare. Hittills har inga fall lett till åtal, men tio fall är för närvarande under utredning hos riksåklagaren. Det finns dock också vissa tecken på ökande demokratisk mognad i landet. I april 2005 arrangerade katolska kyrkan i Östtimor omfattande demonstrationer i Dili mot planerna på att avskaffa obligatorisk religionsundervisning i skolorna. Protesterna pågick under en månads tid utan några allvarliga incidenter och ledde slutligen till att regeringen drog tillbaka sitt beslut om att förändra läroplanen. Sammanfattningsvis kan konstateras att situationen för de mänskliga rättigheterna i Östtimor har förbättrats betydligt sedan indonesisk tid. Arvet från det förflutna väger dock tungt. Den omfattande förstörelsen, i kombination med djup fattigdom, innebär att de grundläggande behoven är långt ifrån tillfredsställda. Det rättsliga systemet är svagt, inte minst på grund av den stora bristen på utbildad personal. De brott mot mänskliga rättigheter som begicks 1999 har behandlas i en ad hoc domstol som upprättats i Jakarta (se rapporten om mänskliga rättigheter i Indonesien) och i särskilda FN-stödda enheter inom åklagarämbetet i Dili. Trots de begränsade resultat som dessa processer uppvisat är den politiska ledningen i Östtimor tveksam till att upprätta en internationell tribunal. Regeringen förordar istället en lösning som lägger tonvikt på försoning med Indonesien, till exempel genom den bilaterala vänskaps- och sanningskommission som upprättades länderna emellan under 2005. 2

2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter Östtimor har tillträtt samtliga centrala konventioner under 2003, samt flera av tilläggsprotokollen: - Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och dess andra tilläggsprotokoll om avskaffandet av dödsstraffet - Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter - Konventionen mot tortyr - Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering - Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor och dess tilläggsprotokoll om enskild klagorätt - Konventionen om barnets rättigheter - Konventionen om skydd för gästarbetares, och deras familjers, rättigheter FN har godkänt att Östtimor inledningsvis följer en förenklad procedur för rapportering om uppfyllelsen av konventionerna för att minska arbetsbördan för de redan hårt belastade östtimorianska institutionerna. Den östtimorianska regeringen förbereder för närvarande sin första rapport till FN. Östtimor har också påbörjat arbetet med att utarbeta en nationell handlingsplan för mänskliga rättigheter. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Situationen på detta område har förbättrats påtagligt under de senaste åren. Under tiden för det indonesiska styret förekom flera uppgifter om av statsmakten sanktionerade försvinnanden, politiska mord, tortyr, etc. Genom FN:s närvaro i Östtimor blev rätten till liv och kroppslig integritet bättre skyddad. Det finns inga uppgifter om politiskt motiverade mord eller försvinnanden sedan Indonesien drog sig tillbaka från Östtimor. Uppgifter gör dock gällande att återvändande flyktingar i ett par fall misshandlats, även till döds, av lokalbefolkning. Detta sedan de återvändande utpekats som skyldiga till överträdelser av de mänskliga rättigheterna i samband med folkomröstningen 1999. Den östtimorianska polisen övertog den 20 maj 2004 ansvaret för polisväsendet från FN i samtliga 13 distrikt. Polisstyrkan utgörs idag av ungefär 3 000 poliser av vilka omkring 20 procent är kvinnor. Polisen har, liksom alla statliga institutioner, ett traditionellt dåligt rykte i Östtimor. En viktig uppgift är därför att upprätta förtroende bland allmänheten för polisväsendet. Rapporter om inblandning av östtimorianska poliser i överfall, godtyckliga arresteringar 3

samt brutalitet mot frihetsberövade personer fortsätter dock att förekomma. Antalet fall av polisövergrepp ökade i samband med att Östtimor tog över ansvaret för polismyndigheten 2004, men har senare minskat igen. Allvarliga förseelser har hänvisats till en särskild disciplinenhet inom polisen, vilket i flera fall lett till avskedanden och vissa fall åtal. 4. Dödsstraff Dödsstraff är förbjudet enligt Östtimors konstitution. I praktiken avskaffades det genom UNTAET:s första förordning, giltig från oktober 1999. Indonesisk strafflag stipulerar dödsstraffet. 5. Rättssäkerhet Det östtimorianska rättsväsendet är under uppbyggnad, men är fortfarande mycket svagt. För närvarande finns inga östtimorianska tjänstemän verksamma inom domstolsväsendet. Under en övergångsperiod sköter internationell personal (åtta domare, fem åklagare och sju försvarsadvokater) deras funktioner. 41 östtimorianer är under utbildning genom FN:s försorg för att fylla framtida positioner inom rättsväsendet. Först i maj 2006 väntas de första av dessa personer kunna uppta sitt arbete i de nationella domstolarna. Fyra distriktsdomstolar har hittills upprättats i Östtimor. Flera av domstolarna fungerar dock ännu inte fullt ut, huvudsakligen på grund av brist på personal. En appellationsdomstol finns också tillsatt sedan 2003 och fungerar som högsta instans för överklaganden fram till att en högsta domstol upprättats. En ombudsman för mänskliga rättigheter utsågs i april 2005. Ombudsmannens kontor väntas kunna ta emot konkreta fall i mars 2006. Fram till maj 2005 ansvarade en särskild FN-stödd enhet inom det östtimorianska åklagarämbetet (Serious Crimes Unit) för att pröva grova brott som begicks under 1999 (folkmord, krigsbrott, brott mot mänskligheten, mord, tortyr och sexualbrott). I väntan på resultatet av en eventuell fortsatt internationell process har FN:s generalsekreterares särskilde representant i Östtimor rekommenderat att det ordinarie domstolsväsendet tills vidare ansvarar för att följa upp återstående fall. Detta har aktualiserats t.ex. i fallet med den f.d. milisledare, Manuel Maia, som tidigare åtalats i sin frånvaro genom Serious Crimes-processerna, men som återvände till Östtimor i juli 2005. Långsamheten och svagheterna i rättssystemet har medfört att många tvister och anklagelser om brott löses genom medling enligt traditionella metoder. Kvinnor och barn är särskilt utsatta i dessa processer, som inte sällan rör våld i hemmet eller sexuella övergrepp. 4

Enligt konstitutionen är domstolsväsendet självständigt. Dock saknas en tradition av en fungerande rättsstat i Östtimor, och antalet östtimorianer med juridisk utbildning (liksom högre utbildning i allmänhet) och erfarenhet är högst begränsat. I hela rättsapparaten försvåras arbetet av språkförbistring portugisiska, tetum, indonesiska, engelska. Östtimors lagstiftning är för närvarande en blandning av indonesiska lagar, UNTAET:s förordningar och lagar som det östtimorianska parlamentet har stiftat sedan självständigheten i maj 2002. Män och kvinnor har i teorin lika tillgång till rättsväsendet. I Östtimor har kvinnor dock generellt sett en svag ställning (se vidare nedan), vilket också får effekter i rättsligt hänseende. Hit hör till exempel låg läs- och skrivkunnighet, svaga kunskaper om individens, särskilt kvinnans, rättigheter, begränsade möjligheter att lämna hemmet för att ta sig till en rättsinstans osv. En ny strafflag antogs av UNTAET, vilken anger straffbarhetsåldern till 16 år. Barn mellan 16 och 18 år skall ej hållas fängslade såvida de inte har begått mycket grova brott och kan anses vara samhällsfarliga. För dessa barn skall rätten göra en helhetsbedömning utifrån barnets ålder, sociala situation och brottets art. Etablerandet av ett ungdomsvårdssystem går långsamt. Liksom stora delar av Östtimors infrastruktur förstördes även fängelserna i territoriet under våldsamheterna i september 1999. Genom bilaterala biståndsinsatser har Östtimors fängelser upprustats och fångvårdare utbildats. Förhållandena i fängelserna torde vara bättre än under det indonesiska styret, men det finns fortfarande allvarliga brister, såsom att tidskraven för en rättsprocess inte möts. 6. Personlig frihet Konstitutionen förbjuder uttryckligen godtyckliga arresteringar och förvaringar. Polisen kan hålla en arresterad person i förvar i högst 72 timmar innan åtal måste väckas. Enligt FN har dock 70 procent av alla häktningsordrar gått ut för de häktade i östtimorianska fängelser. Förseningarna beror huvudsakligen på bristande kunskaper hos polisen och överlastning av åklagarämbetet. Enligt FN förekommer också fortfarande fall av godtyckliga frihetsberövanden. 7. Straffrihet Straffrihet bedöms inte förekomma i Östtimor. Däremot finns ännu ett tungt arv från den indonesiska tiden (se rapport om mänskliga rättigheter i Indonesien). Den enhet inom åklagarväsendet, Serious Crimes Unit, som tillsattes för att utreda de allvarliga brott som begicks under 1999 avslutade sin verksamhet i 5

maj 2005 enligt beslut från FN:s säkerhetsråd. Sedan 2000 har totalt 391 personer åtalats för allvarliga brott genom Serious Crimes-processerna. 84 personer, huvudsakligen medlemmar ur den lokala östtimorianska milisen, har fällts och tre personer har friats. När enheten avslutades sitt arbete i maj återstod 339 åtal där de misstänkta befinner sig utanför Östtimors gränser, där ibland den indonesiske förre försvarsministern, ÖB:n och tidigare presidentkandidaten Wiranto. En expertkommission som tillsatts av FN:s generalsekreterare för att utvärdera resultatet av de rättsprocesser i Östtimor och Indonesien som hittills utrett de allvarliga brott som begicks under 1999 rekommenderade i juli 2005 att Serious Crimes Units mandatperiod skulle förlängas för att hantera de återstående åtalen. Kommissionen föreslog också, om inga framsteg gjordes på nationell nivå i Indonesien och Östtimor för att ställa återstående misstänkta inför rätta, att en internationell tribunal skulle upprättas. FN:s säkerhetsråd har ännu inte beslutat hur dessa rekommendationer skall följas upp. Indonesien och Östtimor inrättade också i januari 2005 en bilateral vänskapsoch sanningskommission vars syfte uppges vara att få fram sanningen om de brott som begicks 1999. Kommissionen har för avsikt att i augusti 2006 lägga fram en rapport med en gemensam tolkning av händelseförloppet i samband med självständighetsomröstningen. Misstänkta förbrytare erbjuds genom kommissionen möjligheten att vittna i utbyte mot amnesti. Vänskapskommissionen har mottagit betydande kritik från det internationella samfundet som ser den som ett försök från indonesisk sida att undvika rättslig prövning av begångna brott. Enligt FN strider också erbjudandet om amnesti mot Östtimors konstitution. Den självständiga försoningskommission, Commission for Reception, Truth and Reconciliation, som upprättades av FN för att behandla mindre grova brott, avslutade sitt arbete i oktober 2005. Kommissionen har sedan starten hållit över 1700 försoningsmöten med allmänheten, tagit emot ungefär 7 000 vittnesmål och organiserat sju offentliga utfrågningar som sänts i TV och radio. 8. Yttrande- och mediafrihet Uppbyggnaden av oberoende media i Östtimor har varit trög. En statlig radiooch en TV-kanal finns. Vidare driver den katolska kyrkan en radiostation. Flera oberoende tidningar ges ut i Dili. Dessa har artiklar på flera olika språk och innehåller främst lokala nyheter. Några betydande restriktioner i yttranderätten finns inte, men det finns ännu inte någon politisk tradition etablerad som bygger på seriös kritik mot regeringen i media etc. Förtal är straffbart under indonesisk lag som förblivit gällande efter självständigheten. Inga åtal har väckts med grund i dessa bestämmelser, men enligt FN förekommer det att hot 6

om detta framförs till journalister. Viss självcensur i politiskt känsliga frågor är enligt FN också märkbar i media. Tillgången till internet är fri, men brister i telekommunikationsnätet gör att tillgången i praktiken är högst begränsad. Regeringen begränsar i allmänhet inte akademisk frihet, men i april 2005 utfärdades en lag som ger det nationella språkinstitutet rätt att vägra tillstånd för språklig forskning som "saknar vetenskapliga meriter". Förenings- och församlingsfrihet liksom religionsfrihet råder. Flera större fredliga demonstrationer har hållits de senaste åren. Den månadslånga demonstration som hölls i Dili i april 2005, utan några incidenter, utgör ett positivt exempel. Det finns emellertid också, enligt FN, fall från 2005 där polisen utan laglig grund ingripit mot protester från oppositionella grupper. Ett stort antal enskilda organisationer har bildats sedan självständigheten. Den nya invandrings- och asyllagen som antogs 2003 innehåller dock bestämmelser som kan begränsa möjligheterna för internationella enskilda organisationer att verka i landet. Enligt den nya lagen är utländska personer förbjudna att delta i politiska aktiviteter. 9. De politiska institutionerna Sedan Östtimor blev självständigt i maj 2002 har val till parlamentet hållits i augusti 2001 och i april 2002 valdes landets första president. Nästa allmänna val är planerade till 2007. Presidenten har en relativt stark ställning. Han/hon kan anföra veto mot lagar och utser bland annat ordförande i högsta domstolen och riksåklagaren. Regeringspartiet Fretilin har en dominerande roll och kontrollerar 55 av 87 mandat i parlamentet. Oppositionen är fortfarande mycket svag. Många östtimorianer känner sig marginaliserade i den politiska processen, vilket inte minst gäller kvinnor. Det finns ett fåtal kvinnor i de politiska partiernas ledning. Av 41 regeringsmedlemmar är sju kvinnor. Presidenten har inlett en serie "Open Presidency" där denne åker ut på landsbygden och håller öppna möten där folket ges tillfälle att ställa frågor och lämna synpunkter. Även regeringen har anammat initiativet och avsätter numera en vecka i månaden för "Open governance" möten runt om i distrikten. EKONOMISKA, SOCIALA och KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Arbetslösheten i Östtimor är fortsatt hög, upp mot 20 procent i städerna. Upp till två tredjedelar av arbetsstyrkan är sysselsatt inom jordbruket och utför inget avlönat arbete. Lagstiftningen är annars, som berörts ovan, konform med 7

internationella konventioner om icke-diskriminering, fackföreningars rätt att verka osv. I allmänhet saknas dock erfarenhet av fackföreningsverksamhet, varför dispyter och konflikter vanligen löses genom strejker och protester. Det finns ännu ingen reglerad minimilönenivå, men den informella minimilön som används är enligt Världsbanken oftast 85 USD/månad. Barnarbete regleras av indonesisk lagstiftning (se rapport om situationen för de mänskliga rättigheterna i Indonesien). 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa 35 procent av statsbudgeten går till hälso- och utbildningssektorn. Härtill kommer resurser från till exempel internationella enskilda organisationer verksamma inom dessa sektorer. Det allmänna hälsoläget i Östtimor har gradvis förbättrats de senaste åren, men från en mycket låg nivå. Hälsosektorn är helt beroende av biståndsinsatser, både i form av finansiella resurser och personal. Mycket få östtimorianer har medicinsk utbildning. De höga födelsetalen, i genomsnitt 7,8 barn per kvinna, påverkar många kvinnors och barns hälsa negativt. Enligt Världsbanken är endast 18 procent av födslarna i landet övervakade av utbildad sjukvårdspersonal. Många hälsostationer har återuppbyggts och sjukhus har renoverats efter den vandalisering och plundring som skedde efter folkomröstningen 1999. Bristfälliga kommunikationer innebär dock att många har svårt att ta sig till platser där sjukvård finns. 12. Rätten till utbildning Tillgången till utbildning har förbättrats sedan självständigheten. Runt hälften av alla vuxna östtimorianer är dock inte läs- och skrivkunniga. Enligt konstitutionen skall grundskoleundervisning vara obligatorisk och avgiftsfri för alla, men Östtimor har ännu inte lyckats bygga upp sitt utbildningssystem tillräckligt för att uppfylla detta krav. Ungefär 75 procent av alla barn i grundskoleåldern går idag i skolan, men endast 30 procent går vidare till gymnasiet. Mer än var tionde barn börjar överhuvudtaget aldrig skolan. Förhållandet är ungefär detsamma för pojkar och flickor. Utbildningssektorn i allmänhet lider, enligt UNICEF, fortfarande av svåra brister, både vad gäller antalet kvalificerade lärare liksom fungerande undervisningslokaler. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Östtimor är enligt Världsbanken fortsatt ett av världens fattigaste länder, trots de senaste årens oljeinkomster. Under 2002 enades Östtimor och Australien om ett tillfälligt avtal för utvinning av olja och gas i havet mellan de båda länderna. Under 2004-2005 har inkomsterna från oljeutvinning i detta område börjat komma in. Det finns dock begränsad kapacitet i landet att omsätta dessa resurser till aktiviteter som kan bidra till att förbättra situationen för den fattiga befolkningen. Östtimor kommer att vara fortsatt beroende av internationellt 8

9 bistånd under lång tid framöver, framför allt för att bygga upp nationell kapacitet inom alla sektorer som kräver utbildad personal. Produktionen inom sektorer utanför olje- och gasområdet har förblivit på en mycket låg nivå, inte minst sedan den internationella närvaron i landet nu gradvis minskar. Den starka befolkningsökningen har bidragit till att förvärra fattigdomssituationen och BNP per capita har minskat sedan självständigheten. Arbetslösheten är mycket hög, inte minst bland unga människor. Världsbanken beräknar att 44 procent av befolkningen lever på mindre än 1 USD om dagen. 64 procent drabbas återkommande av bristande tillgång på mat. De fattiga finns huvudsakligen på landsbygden. Medellivslängden i landet är 55 år. Infrastrukturen i Östtimor förblir mycket bräcklig även om mycket av det som förstördes i samband med plundringsvågen 1999 nu har återuppbyggts. Jordbruket har återhämtat sig något, men landet förblir beroende av import av mat. Oroligheterna i samband med självständighetsomröstningen orsakade stora flyktingströmmar som senare också lett till betydande legala problem vad gäller egendom. Rättsliga dokument som visar äganderätt saknas oftast. OLIKA GRUPPERS SITUATION 14. Kvinnans ställning Konstitutionen förbjuder uttryckligen all form av diskriminering. Trots detta utgör våld mot kvinnor ett problem, liksom diskriminering i praktiken av både kvinnor och etniska/religiösa minoriteter (det vill säga i många fall dubbel diskriminering). Flera fall av människohandel har rapporterats under de senaste åren. Enligt UNICEF beräknas mer än 50 procent av alla offer för trafficking i landet vara under 18 år. I de flesta rapporterade fall rör det sig om kvinnor och barn från andra asiatiska länder. Östtimorianska kvinnor har en svag ställning ekonomiskt, politiskt och socialt. Enligt Östtimors regering lider 26 procent av alla kvinnor av undernäring. Våld i hemmet är vanligt förekommande. En mycket stor del av de brott som polisen hanterar handlar om våld mot kvinnor enligt uppgift ungefär hälften av alla fall. Antalet anmälningar har under de senaste åren ökat, men den stora majoriteten brott rapporteras aldrig. Kvinnomisshandel faller under allmän strafflag men kräver i praktiken att kvinnan medverkar i rättsprocessen genom till exempel vittnesmål. Kvinnor drar ofta tillbaka sin anmälan, och anmälan har rättslig status endast om offret gjort den. En ny lag mot kvinnomisshandel förbereds dock under 2005 i parlamentet. Traditionellt ses inte kvinnomisshandel som ett brott men lokala och internationella organisationer söker öka medvetenheten i frågan. En östtimoriansk organisation driver en kvinnojour där misshandlade kvinnor och deras barn kan få skydd och hjälp.

Rent rättsligt uppstår problem i och med att man på landsbygden lever efter traditionell rätt. Giftermål, adoptioner etc. sker utanför det formella rättsliga systemet. Detta gör det svårt att agera genom rättssystemet vid tvister inom familjen. Vid skilsmässa till exempel har kvinnan ingen rätt till del av det gemensamma boet. Samtidigt som kvinnan i gemen har en svag ställning i samhället och både hindras och tvekar att ta sin rättmätiga plats inom till exempel ekonomi och politik, så finns det flera talföra östtimorianska kvinnoorganisationer. Det finns också en rad enskilda organisationer, bland annat FOKUPERS, som arbetar för att förbättra kvinnans situation. Under åren av indonesiskt styre förekom våldtäkter, även gruppvåldtäkter, från militärens sida. Våldtäkter har använts som ett vapen i kampen mot separatiströrelser, även på andra håll i Indonesien. Liksom övriga brott mot de mänskliga rättigheterna torde en kulmen ha nåtts i Östtimor under 1999. Många av förövarna har, liksom när det gäller övriga brott begångna 1999, ännu inte ställts inför rätta. Våldtäkt är, enligt indonesisk lag som tillämpas, en straffbar handling. Det är dock oklart om en mans våldtäkt av hustrun betraktas som ett brott, vilket inte är fallet i Indonesien. Polisen har ofta svag kapacitet när det gäller att hantera fall som rör våldtäkt och sexuellt utnyttjande. Utredningarna har, enligt FN, dröjt när det gäller flera fall av sexualbrott där polisen själv varit inblandad. 16. Barnets rättigheter Barnen i Östtimor har under många år lidit av bristande hälsovård, dålig tillgång till undervisning och ett svagt rättsligt skydd. 47 procent av alla barn under 5 års ålder lider av undernäring och 10 procent av de nyfödda har låg födelsevikt. Enligt Östtimors regering är 48 procent av alla barn idag fullt vaccinerade. UNICEF har flera års erfarenhet av arbete i Östtimor och kom tidigt igång med en breddad verksamhet under FN-administrationen. Alla insatser riktade mot barn eller med bäring på barn utgår från barnkonventionen. Barnarbete är förbjudet enligt lag, men förekommer i så måtto att barn hjälper sina föräldrar i t.ex. jordbruket. Enligt indonesisk lag är åldern för att tjänstgöra i väpnade styrkor 18 år. Förälders samtycke krävs dock före 20 års ålder. UNICEF beräknar att det finns omkring 200 gatubarn i Dili. Det rör sig i många fall om barn som självmant valt att lämna sina familjer. Detta gäller även på barnhem runt om i landet. 10

16. Olika befolkningsgruppers situation De tre huvudsakliga minoriteterna i Östtimor är kineser, protestanter och muslimer. Runt om i landet finns både timorianer som har konverterat till islam, och muslimer som invandrat till Timor. Konflikter har uppstått, främst genom tvister om egendom. Protestanter ses ofta av övriga östtimorianer som pro-indonesiska. Det har tidigare förekommit att protestantiska församlingar attackerats. Diskriminering mot etniska kineser har förekommit i många år i Östtimor. Även kineserna ses ofta som pro-indonesiska. I vissa fall har trakasserierna lett till att etniska kineser har sett sig tvingade att lämna landet. Genom samarbete med östtimorianska myndigheter har dock allt flera, företrädesvis affärsmän, kunnat återvända till ett säkert liv i Östtimor. Både premiärministern och försvarsministern tillhör etniska minoriteter. Portugisiska, tillsammans med tetum, är officiella språk (indonesiska och engelska erkänns officiellt som arbetsspråk ). Majoriteten av befolkningen, framförallt den yngre generationen, talar inte portugisiska och det har förekommit protester mot att de diskrimineras i tillsättningen av tjänster inom förvaltningen. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning Särskilda uppgifter om diskriminering på grund av sexuell läggning har inte varit möjliga att tillgå. 18. Flyktingars rättigheter I samband med våldsutbrottet 1999 flydde många människor till västra Timor. Enligt UNHCR har över 225 000 av dessa personer idag återvänt. Under de senaste åren har antalet återvändande minskat gradvis. Ungefär 400 personer per år återvände under perioden 2003-2005. Efter en överenskommelse mellan FN och Östtimors och Indonesiens regeringar i slutet av 2003 flyttades ungefär 12 000 flyktingar från flyktingläger i västra Timor till mer permanent boende i andra delar av regionen. Mycket tyder på att kvarvarande personer, åtminstone för närvarande, beslutat sig för att stanna i Indonesien. Konstitutionen garanterar flyktingstatus eller asyl för personer som möter flyktingkonventionens definition. Regeringen har dock, enligt UNHCR, en mycket restriktiv flyktingpolitik. Antalet flyktingar är emellertid också för närvarande mycket lågt. Under oroligheterna 1999 skildes många barn från sina föräldrar. Vissa familjer valde frivilligt att skicka sina barn till adoptivfamiljer eller barnhem i Indonesien, medan andra lurades att lämna bort dem. Efter konfliktens slut visade det sig svårt för många familjer att lokalisera och få tillbaka sina barn. 11

UNHCR bedrev fram till 2004 ett särskilt program för familjeåterförening för dessa flyktingbarn. Av de ursprungligen 4 534 fallen har över 4 400 barn genom UNHCR:s försorg kunnat återfinna sina familjer. 19. Funktionshindrades situation I konstitutionen stadgas att handikappade har samma rättigheter och skyldigheter som andra medborgare. Både kunskaperna om funktionshindrades behov liksom resurserna för denna grupp är dock mycket små, för att inte säga obefintliga. Det förekommer inga rapporter om diskriminering av funktionshindrade, men den bristande anpassningen till funktionshindrades behov hindrar t.ex. i praktiken många handikappade barn från att gå i skolan. ÖVRIGT 20. Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter Organisationer för mänskliga rättigheter kan verka fritt i Östtimor. I Dili finns närmare 20 organisationer som arbetar antingen uteslutande med frågor om mänskliga rättigheter, eller på områden som mer eller mindre tangerar mänskliga rättigheter. Språkfrågan innebär dock svårigheter för många lokala organisationer. Internationella organisationer för mänskliga rättigheter kan besöka Östtimor, och kan där röra sig fritt och exempelvis besöka fängelser. 21. Fältverksamhet eller rådgivning på området mänskliga rättigheter Inom UNOTIL finns en enhet för mänskliga rättigheter som har till uppgift att stödja den östtimorianska regeringen och övervaka situationen för mänskliga rättigheter. Huvuddelen av enhetens tjänstemän är utlokaliserade för att arbeta som rådgivare i den östtimorianska förvaltningen till exempel i parlamentet och de olika departementen. I Sidas strategi för utvecklingssamarbetet med Östtimor för perioden 2005-2009 utgör mänskliga rättigheter ett prioriterat samarbetsområde. 12