i frågan»hur bör vi leva?«

i frågan»hur bör vi leva?«

1 Auktoriteterna Platon och Ari stoteles menar båda att filosofin börjar med förundran. Människor förundrades över olika naturfenomen som de fann förvånande. De förbryllades också av sådant som framstod som logiskt eller språkligt bångstyrigt eller av be - greppsliga problem som oförhappandes dök upp under tänkandets gång. Som exempel på vad som fick honom att förundras nämner Sokrates det faktum att det är möjligt för en person att vara kortare än en annan utan att minska i höjd. Vi kanske förundras över att Sokrates besvärades ett dugg av en så grund paradox. Problemet tycktes honom uppenbarligen inte bara vara mer intressant utan också betydligt svårare och mer oroande än det tycks oss. Ja, med hänvisning till detta och 9

liknande problem säger han rent av:»ibland blir jag alldeles vimmelkantig när jag betraktar dem.«1 Aristoteles förtecknar flera mer övertygande exempel på ting som fick de första filosoferna att förundras. Han nämner självgående dockor (grekerna hade tydligen sådana!); han nämner visa kosmiska och astronomiska fenomen; och han nämner det faktum att sidan i en kvadrat är inkommensurabel med diagonalen. Det är knappast tillbörligt att beteckna dessa ting som bara förbryllande. De är förbluffande; de är mirakulösa. Reaktionen på dem måste ha varit djupare och mer oroande än bara, som Aristoteles uttrycker det, en»förundran över att det förhål- 1 Theaitetos 155d (jfr J. Stolpes övers. i Platons skrifter, bd 4, Atlantis 2006, s. 155). 10

ler sig så«. 2 Den måste ha genljudit av mysterium, kuslighet, bävan. Oavsett om de tidigaste filosoferna försökte tränga igenom universums hemligheter eller bara försökte komma underfund med hur man bör tänka klart om alldeles vanliga företeelser eller hur en alldaglig iakttagelse bör uttryckas korrekt, uppger Aristoteles att deras undersökningar inte hade några andra praktiska syften. De var angelägna om att övervinna sin okunnighet, men inte för att de ansåg sig behöva informationen. Deras avsikt var uteslutande spekulativ eller teoretisk. De ville enbart komma över sin ursprungliga förvåning över att tingen är som de är genom att utveckla en 2 Alla citaten i detta kapitel härrör från Aristoteles, Metafysiken 982 83. 11

rationell förståelse för varför det vore onaturligt eller rent av omöjligt att de vore annorlunda. När det står klart att något bara är som det kan förväntas vara skingras den känsla av förvåning som det ursprungligen kan ha framkallat. Som Aristoteles anmärker om rätvinkliga trianglar»skulle inget förvåna en geometriker så mycket som om diagonalen vore kommensurabel.«3 3 Aristoteles syftar självfallet på Pythagoras sats. Det finns en trevlig historia om denna: När Pythagoras gjorde sin sällsamma upptäckt blev han så djupt skakad av det nästan otroliga och nästan ofattbara, men ändå strikt bevisbara faktum att kvadratroten ur 2 inte är ett rationellt tal. Han blev mållös av insikten att det finns något som, med Aristoteles ord,»inte kan mätas ens med den minsta enhet«. Förutom att vara matematiker var nu Pythagoras också ledaren för en religiös sekt och blev så djupt gripen av sin sats av dess uppenbarande av den mate- 12

Jag ämnar här bland annat ägna mig åt vissa slag av oro och känsla av obehag som är mycket typiska för människor. De skiljer sig både från de slag av oro och känsla av obehag som kan framkallas av logiska svårigheter, till exempel den som Sokrates nämner, och de som tenderar att framkallas av sådana drag hos världen som Aristoteles förtecknar. De är mer praktiska, och eftersom de är nära förbundna med vårt intresse av att föra våra liv på ett förnuftigt sätt är de också mer pockande. Det som driver oss att undersöka dem är inte ren nyfikenhet eller förbryllelse eller förundran eller bävan. Det är ett psykiskt matiska verklighetens mystiskt icke-rationella natur att han befallde sina anhängare att offra hundra oxar. Sedan dess säger man att oxarna darrar när en mäktig ny sanning upptäcks. 13

trångmål av ett helt annat slag: ett slags gnagande ängslan eller obehag. De svårigheter vi möter när vi tänker kring dessa ting kan kanske ibland göra oss vimmelkantiga. Men vanligen får de snarare oss att känna oss besvärade, rastlösa och missnöjda med oss själva. De ämnen som denna bok ägnar sig åt har att göra med det dagliga livet. De är på ett eller annat sätt förbundna med en fråga som är både slutgiltig och preliminär: Hur bör en människa leva? Detta är givetvis en fråga som inte bara är av teoretiskt eller abstrakt intresse. Den berör oss konkret, och därtill på ett ytterst personligt sätt. Vårt svar på den har direkta och djupgående konsekvenser för hur vi handlar eller åtminstone hur vi föresätter oss att handla. Men kanske ännu mer betydel- 14

sefullt är att det påverkar hur vi erfar våra liv. När vi försöker förstå naturen gör vi detta åtminstone delvis i hopp om att vi därmed ska kunna inrätta oss mer bekvämt i den. I den mån vi är förtrogna med omgivningen känner vi oss mer hemma i världen. I våra försök att avgöra frågor som rör hur vi bör leva hoppas vi däremot på det intimare välbehaget i att känna oss hemma hos oss själva. De filosofiska frågor som rör hur 2 en människa bör leva faller inom en allmän teori om det praktiska förnuftet. Begreppet»praktiskt förnuft«avser alla slag av överväganden genom vilka människor dristar sig att avgöra vad som bör göras eller bedöma det som har gjorts. Av dessa finns det sär- 15