R2A YTTRANDE 1 (7) Justitiedepartementet 103 33 Stockholm Europeiska kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om en gemensam europeisk köplag(ju 2011/7462/L2) Allmänna synpunkter Hovrätten har granskat kommissionens förslag till förordning utifrån de utgångspunkter som domstolen har att beakta. Inledningsvis kan konstateras att den föreslagna europeiska köplagen (bilaga I till förordningen) i delar skiljer sig från grundläggande svensk civilrätt. Hovrätten har självklart inte möjlighet att, inom ramen för detta remissyttrande, gå på djupet i samtliga de frågor som förslaget aktualiserar. Inför det fortsatta förhandlingsarbetet bör en mer omfattande analys av den föreslagna lagen göras, förslagsvis av en grupp med lämplig civilrättslig sakkunskap. En sådan analys bör omfatta en genomgång av föreliggande likheter och skillnader mellan den föreslagna europeiska köplagen och svensk rätt, och även behandla bl.a. relevanta processuella förutsättningar för att förslaget ska kunna fungera som svensk nationell lag. Det kan konstateras att många av bestämmelserna i den föreslagna gemensamma europeiska köplagen skiljer sig från den svenska köplagen (1990:931), vilket inte är konstigt mot bakgrund av att det rör sig om en internationell reglering. Ur hovrättens perspektiv kan det dock vara värt att framhålla att den föreslagna ordningen, med två parallellt gällande köplagar, kommer medföra att rättstillämpningen blir mer komplex och att högre krav kommer ställas på domarnas kunskaper och kompetens. Det ligger i sakens natur att en gemensam europeisk köplag, särskilt inledningsvis, kommer att tillämpas på olika sätt i de olika medlemsländerna. Domstolarna kommer inte ha tillgång till vägledande uttalanden liknande sådana som i regel läggs fram i svenska förarbeten. Det är därför viktigt att åtgärder vidtas för att skapa förutsättningar för en enhetlig tillämpning. Mot bakgrund av detta vill hovrätten tillstyrka planerna på att upprätta en gemensam databas för utbyte av information och anordna kurser för utövande jurister som ska tillämpa den gemensamma europeiska köplagen (se s. 11 i motiveringen). Det är givetvis svårt att bedöma i vilken omfattning avtal kommer träffas om att den europeiska köplagen ska vara tillämplig. Hovrätten avstår från synpunkter på behovet av den föreslagna regleringen och vill i stället peka på några tänkbara konsekvenser av den. Om den nya lagen inte skulle komma att användas i någon större utsträckning finns risk för att lagens tillämpning präglas av osäkerhet och bristande förutsebarhet. Ett stort genomslag för den europeiska köplagen skulle Box 2290, 103 17 Stockholm Besöksadress: Birger Jarls torg 16, Riddarholmen Telefon: 08-561 670 00 Fax: 08-21 93 27 svea.hovratt@dom.se www.svea.se Expeditionstid: Måndag-fredag 08.00-15.00
YTTRANDE 2 (7) å andra sidan föra med sig större förutsebarhet. En konsekvens skulle dock bli att även den nationella civilrätten, särskilt köprätten och avtalsrätten, på sikt kommer att påverkas av innehållet i den nya lagen. Även om en sådan dynamisk process är ständigt pågående bör den påverkan en europeisk köplag kan komma att få på nationell civilrätt beaktas vid utformningen av det materiella innehållet i köplagen. Detta särskilt då förslaget i vissa delar skiljer sig avsevärt från vad som gäller enligt svensk rätt och dessutom reglerar central avtalsrätt. I det följande lämnas synpunkter på enskildheter i förslaget till förordning och köplag utifrån den översiktliga granskning som är möjlig inom ramen för ett remissförfarande. Synpunkterna nedan har disponerats under ett antal rubriker. Inledningsvis berörs den föreslagna lagens omfattning och principen om tro och heder. Hovrätten lämnar därefter synpunkter på vissa föreslagna regler som framstår som främmande för svensk rättstillämpning och på preskriptionsbestämmelserna. Med hänsyn bl.a. till intresset av enhetlig tillämpning av den föreslagna lagen lämnas vidare synpunkter på otydligheter, dels i förhållande mellan förordningen och bilaga I till denna, dels i konkreta bestämmelser. Avslutningsvis föreslås att en bestämmelse om skadestånd flyttas. Den föreslagna lagens omfattning Av motiveringen (s. 6) framgår att den gemensamma europeiska köplagen inte kommer att omfatta alla aspekter av ett avtal (t.ex. avtals olaglighet och representation) och att sådana frågor även i fortsättningen kommer att regleras av medlemsstaternas befintliga civilrättsliga lagstiftning. Enligt hovrättens mening framstår lagen, i vart fall ur ett svenskt köprättsligt perspektiv, som väl omfattande. Eventuellt borde övervägas om inte lagen kan renodlas till att omfatta vad som traditionellt anses utgöra köprätt. Exempelvis skulle andra avtalsrättsliga frågor än de som nämns i motiveringen och även preskriptionsbestämmelserna kunna lyftas ur lagen. En annan synpunkt är att den föreslagna lagens omfattning bör avgränsas på ett tydligare sätt. Det är nämligen svårt att avgöra vilka aspekter av ett avtal som lagen faktiskt omfattar. Det är tydligt att frågor om representation (fullmaktsfrågor) inte omfattas av lagen, inte bara mot bakgrund av ovan angivna uttalande i motiveringen utan även med hänsyn till att lagen inte innehåller några bestämmelser om handlande genom fullmakt. När det gäller avtals olaglighet är läget dock mer oklart. Detta inte minst med hänsyn till den princip om tro och heder som finns intagen i förslaget (jfr nedan). Enligt hovrätten mening vore det önskvärt med en mer omfattande och allsidig genomgång än den som finns i motiveringen av det sakliga tillämpningsområdet för den föreslagna lagen. Principen om tro och heder I artikel 2 i bilaga I finns bestämmelser om principen om tro och heder, vilken också kortfattat definieras i artikel 2 bilaga I och berörs i beaktandesats 31 i förordningen. Det är svårt, med hänsyn enbart till den kortfattade definition som
YTTRANDE 3 (7) omnämns ovan, att tillgodogöra sig principens fulla innebörd. Enligt hovrättens mening framstår det vidare som oklart i vilka avseenden principen bör tillmätas vikt. Av beaktandesats 31 framgår bl.a. att vissa av bestämmelserna i den föreslagna europeiska köplagen ger uttryck för den allmänna principen om tro och heder och att principen därför inte ska användas för att ändra parternas rättigheter och skyldigheter beträffande just dessa bestämmelser. Det är dock svårt att avgöra vilka bestämmelser som åtnjuter denna upphöjdhet, t.ex. om det enbart gäller de bestämmelser som uttryckligen hänvisar till principen om tro och heder (vilket är ett fåtal). Vidare är det svårt att förutse hur principen ska tillämpas. Utgör exempelvis principen, utifrån vad som står i artikel 2.2, en ogiltighetsgrund och/eller en grund för att neka en part sakprövning (jfr motiveringen på s. 6 där det anges att frågor om bl.a. avtals olaglighet inte ska regleras av den europeiska köplagen). Mot bakgrund av den framskjutna ställning principen om tro och heder fått i förslaget till en europeisk köplag framstår nyssnämnda oklarheter som särskilt olyckliga. Nyheter för svenska domstolar Hovrätten kan konstatera att det i svensk rätt inte finns några regler motsvarande den om tredje mans fastställande av pris eller annat avtalsvillkor enligt artikel 75 i bilaga I. Bl.a. mot bakgrund härav framstår ordningen enligt 75.1, att domstolen ska kunna utse en tredje man att bestämma ett pris eller något annat avtalsvillkor, som främmande. Innan en sådan talemöjlighet godtas bör relevanta processrättsliga förutsättningar analyseras. Även reglerna om förändrade omständigheter i artikel 89 i bilaga I innehåller bestämmelser som är främmande för en svensk domstol. Det handlar framförallt om punkten 2 enligt vilken en domstol ska kunna ändra ett avtal mellan två parter eller säga upp detsamma. En första synpunkt är att det traditionellt inte ligger inom de svenska domstolarnas kompetens att skapa nytt materiellt innehåll i ett affärsavtal mellan två parter. Därtill bör det övervägas hur nämnda regler förhåller sig till den processrättsliga dispositionsprincipen. Av formuleringar i 2 (a) och (b) får man intrycket av att domstolen fritt kan avgöra på vilket sätt ett avtal ska ändras och vilka villkor som ska gälla. Enligt hovrättens mening finns dessutom skäl att överväga om nämnda regleringar överhuvudtaget behövs. I vart fall bör de utformas som materiella och inte processuella regler. Otydligheter i förhållande mellan förordningen och förordningens bilaga I Enligt artikel 8.3 i förordningen ska det inte vara tillåtet för en näringsidkare och en konsument att komma överens om att den europeiska köplagen endast ska tillämpas i vissa delar, utan den måste tillämpas i sin helhet. Artikel 1.2 i bilaga I ger dock uttryck för den föreslagna lagens dispositiva karaktär, genom att föreskriva att parterna får avstå från att tillämpa bestämmelserna i den gemensamma europeiska köplagen, eller avvika från eller ändra deras verkningar, såvida inte
YTTRANDE 4 (7) annat följer av lagens bestämmelser. De två bestämmelserna framstår som motsägelsefulla, och deras inbördes förhållande bör förtydligas. Förordningen respektive bilaga I innehåller olika avgränsningar för vad som utgör ett blandat avtal. Av artikel 6 i förordningen framgår att med blandade avtal avses sådana avtal som har ett inslag utöver försäljning av varor, tillhandahållande av digitalt innehåll och fullgörande av anknytande tjänster. Enligt artikel 9 i bilaga I uppkommer ett blandat avtal om avtalet, utöver försäljning av varor eller tillhandahållande av digitalt innehåll även rör anknytande tjänster. Synpunkter på särskilda bestämmelser i förordningen respektive förordningens bilaga I Inledningsvis kan hovrätten konstatera att den föreslagna europeiska köplagen innehåller en hel del oklara skrivningar. Exempelvis leder ibland ambitionen att detaljreglera vissa förhållanden till en sämre förutsebarhet. Det förhållandet att det vid tillämpning av den föreslagna lagen inte kommer kunna hämtas ledning i några förarbetsuttalanden, ställer extra höga krav på tydlighet. Många av de aktuella skrivningarna kommer sannolikt att omarbetas under den fortsatta beredningen av nu aktuellt förslag till förordning. Nedan anges de otydligheter som hovrätten särskilt har uppmärksammat. Artikel 4 i förordningen Reglerna om var företag och andra organ respektive en näringsidkare som är en fysisk person ska anses ha sitt sätt eller sin hemvist enligt artikel 4.7-8 förordningen tycks innehålla en felskrivning. Det är nämligen oklart varför sista meningen i punkten 7 återupprepas i början av punkten 8. Det skulle kunna bero på att punkten 8 enbart avser fysiska personer. En sådan tolkning motsägs dock av att det även i punkten 8 talas om säte utöver hemvist. Artikel 11 i förordningen I artikel 11 i förordningen anges att frågor som omfattas av den gemensamma europeiska köplagens bestämmelser uteslutande ska regleras av denna om parterna på giltigt sätt har kommit överens om att använda lagen i samband med avtal. En fråga som uppkommer i anslutning till detta är vilken lag som ska tillämpas om avtalsparterna tvistar om de på ett giltigt sätt kommit överens om att använda den gemensamma europeiska köplagen. Rimligen ska detta bestämmas av tillämpliga lagvalsregler. Det kan vara lämpligt att tydliggöra detta i förordningen. Artikel 23 i bilaga I I artikel 23 i bilaga I finns regler om skyldigheten för en leverantör att, under vissa närmare angivna förutsättningar, informera köparen om väsentliga egenskaper hos det som ska levereras. Angivandet av när en part är skyldig att lämna information enligt artikel 23.2 framstår som väl svävande, vilket är olyckligt inte minst då informationsplikt är av en stor praktisk betydelse.
YTTRANDE 5 (7) Artikel 30 i bilaga I I punkten 30.1 i bilaga I bör det övervägas om begreppet avtal ska användas i de kriterier som syftar till att bestämma om just ett avtal ingåtts. Eventuellt är det bättre att, såsom i 30.1 (a), använda sig av begreppet överenskommelse. Artikel 39 i bilaga I Det finns vissa brister i reglerna om motstridiga standardavtalsvillkor i artikel 39 i bilaga I. Avtal ska anses ha ingåtts även om anbud och accept hänvisar till motstridiga villkor. Villkoren utgör dock del av avtalet endast i den utsträckning de är enhetliga till innehållet. Det är inte klart vad som ska anses avtalat i de fall då det föreligger olikheter mellan villkoren, eller då den ena uppsättningen med standardvillkor reglerar en viss fråga som inte omnämns i motpartens uppsättning med standardvillkor. Ska villkoren i sådana fall helt underkännas, eller ska man, i förekommande fall, försöka hitta en minsta gemensam nämnare? Kapitel 5 i bilaga I Enligt hovrättens mening skulle Hävning vara en tydligare och mer rättvisande rubrik på kapitel 5 i bilaga I med hänsyn till innehållet i kapitlet. Artikel 59 och 60-65 i bilaga I I artikel 59 i bilaga I anges vissa omständigheter som man bör ta särskild hänsyn till vid tolkningen av ett avtal. I artiklarna 60-65 anges vissa regler för hur man ska hantera situationer då det föreligger avvikelser mellan olika avtalsvillkor. Ett klarläggande om hur de angivna omständigheterna i artikel 59 respektive reglerna i artikel 60-65 hierarkiskt förhåller sig till varandra skulle underlätta tillämpningen i de fall då flera omständigheter enligt artikel 59 föreligger eller flera av reglerna i artikel 60-65 i och för sig är tillämpliga. Artikel 85 i bilaga I Den omfattande uppräkningen i artikel 85 i bilaga I innehåller en del otydligheter såsom vad som avses med orättmätigt (b)-(c), goda grunder (g) och otillbörligt (q). Vidare innehåller (r) ett cirkelresonemang enligt vilket ett villkor presumeras vara oskäligt beroende på (bl.a.) just om vissa villkor är oskäliga. Artikel 126 och 130 i bilaga I Artikel 126.2 i bilaga I innehåller begreppet berättigat och artiklarna 130.1-2 begreppet legitimt (jfr också med artikel 85 (b)-(c) där orättmätigt används). Bortsett från att begreppen i sig är oklara är det oklart om dessa ska anses ha någon skillnad i innebörd i förhållande till varandra.
YTTRANDE 6 (7) Artikel 38 och 79 i bilaga I I några artiklar finns det skäl att precisera vissa grundläggande kriterier. Artikel 38 i bilaga I innehåller regler om ändrad accept i samband med ingående av ett avtal. Det är svårt att förstå vad som avses med att anbudsvillkoren inte ändras i sak i artikel 38.3. Avses enbart korrekturfel och dylikt eller kan det också vara fråga om större förändringar? Artikel 79 i bilaga I handlar om verkningar av oskäliga avtalsvillkor. I artikel 79.2 anges att övriga avtalsvillkor ska förbli bindande även om ett oskäligt avtalsvillkor inte ska vara det. Avgörande för om övriga villkor ska förbli bindande är därvid om avtalet kan bibehållas. I övrigt anges inga kriterium för denna prövning. Alltför obestämda formuleringar av centrala kriterier kan tänkas ge upphov till onödiga tvister. Artikel 20 och 40 i bilaga I Vissa begrepp och uttryck, såsom vardagstransaktion (artikel 20.2 i bilaga I) och tjänster med anknytning till fritidsaktiviteter (artikel 40.2 i bilaga I) framstår, redan vid en språklig tolkning, som så oklara att de bör preciseras. Kapitel 16 i bilaga I Från att tidigare ha använt begreppen säljare, köpare, avtalspart m.m. introduceras i kapitel 16 i bilaga I begreppen gäldenär och borgenär. Även om nämnda begrepp medför vissa förenklingar när bestämmelserna om skadestånd m.m. ska formuleras bör det, enligt hovrättens mening, övervägas om inte tidigare använda begrepp för att beteckna olika subjekt bör bibehållas. Det torde inte förorsaka några alltför komplicerade skrivningar att ange subjekten (jfr den svenska köplagen) och bestämmelserna skulle bli enklare att förstå exempelvis för en konsument. Preskription Som angetts inledningsvis skiljer sig de föreslagna reglerna om preskription avsevärt från vad som gäller enligt svensk rätt. De framstår också som i hög grad oklara till omfång och innebörd. Bland annat är det inte tillräckligt tydligt angivet vilka slag av fordringar som omfattas av den långa respektive den korta preskriptionsfristen. Bestämmelserna i artikel 181-182 tycks enbart reglera preskriptionsavbrott i samband med rättsliga förfaranden eller motsvarande. Det bör klargöras om avbrott i övrigt regleras av nationell rätt. Vidare kan den valda konstruktionen för avbrott ifrågasättas. Den valda konstruktionen för personer med bristande rättshandlingsförmåga i artikel 183 framstår också som främmande, liksom dess tillämpningsområde.
YTTRANDE 7 (7) Skadestånd Det skulle underlätta tillämpningen av den föreslagna lagen om däri förekommande skadeståndsregler samlas på ett och samma ställe. Enligt hovrättens mening bör därför näringsidkarens skyldighet att utge ersättning enligt artikel 41.3 i bilaga I flyttas till del VI i bilaga I. I handläggningen av detta ärende har deltagit hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, hovrättslagmannen Cecilia Renfors och tf. hovrättsassessorn Per Claréus, föredragande. På hovrättens vägnar Fredrik Wersäll Per Claréus