Remiss: Europeiska kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om en gemensam europeisk köplag

Transkript

1 1 (6) YTTRANDE Regeringskansliet (Justitiedepartementet) Stockholm Remiss: Europeiska kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om en gemensam europeisk köplag Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, som anmodats avge yttrande över rubricerade förslag, får härmed anföra följande. Sammanfattande rekommendation beträffande regeringens ståndpunkt Juridiska fakultetsnämnden rekommenderar regeringen att ha som ståndpunkt: 1. Förordningen behövs inte. 2. Om förordningen ändå införs, bör den ges ett så begränsat tillämpningsområde som möjligt och inte vara tillämplig i B2B-transaktioner (inte ens mellan SME-företag). 3. Mot bakgrund av förordningstextens dåliga kvalitet, bör det inte heller tjäna som underlag för en verktygslåda vad man än lägger in i detta oklara begrepp. Syftet - Att underlätta gränsöverskridande handel Det grundläggande syftet med förordningen är att underlätta för den gränsöverskridande handeln. Enligt fakultetens uppfattning uppnås inte syftet. Tvärtom, är risken stor att effekten blir den motsatta. Det finns i Sverige idag fem köplagar (köplagen, konsumentköplagen, CISG, jordabalken kapitel 4 samt skuldebrevslagen 9). För svenskt näringsliv och svenska konsumenter är det tillräckligt krångligt att hålla ordning på dessa lagar med varierande innehåll och tillämpningsområden. Det är i och för sig vällovligt att försöka hjälpa till att finna en gemensam bas för gränsöverskridande handel i EU men en EU-köplag parallellt med de redan befintliga regelverken medför en rad konkreta problem för näringsidkaren. Han eller hon måste bland annat: Stockholms universitet Besöksadress: Telefon: Stockholm Universitetsvägen 10 E E-post:

2 2 (6) 1. sätta sig in i om EU-köplagen är en fördel i deras verksamhet, 2. bedöma hur EU-köplagen fungerar ihop med befintliga försäljnings- och klagomålsrutiner, 3. anpassa avtalsvillkor i förhållande till kund till EU-köplagen, 4. anpassa avtalsvillkor i förhållande till underleverantörer till EU-köplagen. Dessutom måste näringsidkaren mot bakgrund av hur det brukar vara med EU-initierade regelverk vara beredd att ständigt sätta sig in i förändringar i EU-köplagen och dess förordning. Detta leder sammantaget till att det vore skadligt för den gränsöverskridande handeln i EU om den föreslagna förordningen antas. - Transaktionskostnader Det anges att en EU-köplag skulle bidra till att sänka näringsidkarens transaktionskostnader. Med stor sannolikhet blir effekten den motsatta; eftersom näringsidkaren tvingas ta ställning till regelverket, kommer näringsidkarens kostnader istället att öka. Detta kommer att drabba SMEföretag särskilt hårt. Eftersom EU-köplagen inte kan tillämpas på nationella köp, tvingas näringsidkaren ha olika rutiner för helsvenska respektive EU-transaktioner (och kanske en tredje modell för transaktioner utanför EU). Det är inte kostnadssänkande. Näringsidkare som bedriver verksamhet på nationell, EU och internationell nivå skulle i och med förordningen hålla reda på tre olika system (nationell köprätt, EU-köplagen samt CISG). Det är inte kostnadssänkande. Det kan visserligen tänkas att blotta existensen av en dispositiv lag åtminstone i vissa hänseenden verkar normerande vid utformningen av avtalet. Men denna effekt försvagas om man inför parallella regelsystem där det ena kan avtalas bort (CISG art. 6) och det andra avtalas in (EUköplagen). Detta leder till förvirring och ökade transaktionskostnader. - Konsumenternas förtroende Konsumenterna har långtgående rättigheter som är snarlika i alla EU-länder. Konsumenter kan redan idag, mot bakgrund av den långtgående harmoniseringen genom olika EU-direktiv, känna sig trygga om att deras intressen tillgodoses vid gränsöverskridande handel. Konsumenters förtroende för den inre marknaden kommer knappast att förstärkas genom en EU-köplag. Det grundläggande antagandet Kommissionen har gjort ett grundantagande om svårigheter för näringsidkare att företa gränsöverskridande handel. Fakultetsnämnden ifrågasätter om detta grundantagande är korrekt. I EU är rättslikheten stor på det konsumenträttsliga området. Det föreligger därför i praktiken inga egentliga svårigheter för näringsidkare att anpassa sin verksamhet till gränsöverskridande handel. Det som är tillåtet i Sverige, är på det hela taget tillåtet i resten av EU. Om en näringsidkare anpassat sig till de svenska reglerna, så har han till mer än 90 % också anpassat sig till vad som

3 3 (6) gäller i resten av EU. Återstoden kan den seriösa näringsidkaren tämligen enkelt hantera genom en generös claims-hantering. De praktiska problemen ligger inte i själva köpbestämmelserna, utan i hur klagomål och tvister ska hanteras, dvs. i processrätten. De formella informationskrav som kan variera mellan medlemsstaterna (t.ex. krav på hur webbsidor ska vara utformade) bör lämpligen regleras genom ett max-direktiv och inte genom en frivillig EU-köplag. För köp mellan näringsidkare råder avtalsfrihet. Detta gäller även för SME-företag. Det är ytterst osannolikt att det föreligger behov av en EU-köplag. Idag sker B2B-avtal regelmässigt sker på grundval av leverans- eller inköpsvillkor genom vilka parterna i praktiken helt reglerar alla de problem som regleras i köplagar. Den näringsidkare som har tid, pengar, kraft och ork att sätta sig in i en ny EU-köplag, har garanterat redan utformat detaljerade villkor för sina köptransaktioner och alltså redan avtalat bort dispositiv köprätt. Strukturen Fakultetsnämnden är kritisk till att lagen är så detaljerad samt att den i så hög grad avviker från strukturen i CISG (till vilken svenska köplagen och konsumentköplagen ansluter sig). Förordningen som en isolerad ö Förordningen är avsedd att utgöra en isolerad rättskälla, som alltså inte ska ingå i ett svenskt rättsligt sammanhang. Fakultetsnämnden anser inte att det är möjligt att skapa en sådan ö inom ramen för ett nationellt rättssystem. Det föreligger alltså stora rättssystematiska problem. Att låtsas som om det inte föreligger ett nära samband mellan t.ex. frågor om representation (fullmakt) och fastställande av köpavtalets innehåll (s. 6 i förslaget, motivering), framstår som naivt (eller okunnigt). Svensk förmögenhetsrätt är till stor del inte fastlagd i lagstiftning. Svenska jurister är vana vid att fylla ut luckorna i svensk rätt genom analogier till lagstiftning. Inte minst köplagen är en viktig källa till analogier. I förslagen till EU-köplag finns en rad bestämmelser - t.ex. definitionen av garanti i 2(s), definitionen av säga upp i art. 8(1), fastställande av avtals innehåll, reglerna om ändrade förhållanden, restitution och preskription. Det är svårt att bedöma om förordningen kommer att fungera som en källa till analogier utanför den isolerade ön och alltså få spill over effects också på svensk vanlig nationell rätt. Detta medför skadlig osäkerhet bland praktiserande svenska jurister. Alternativ till förordningen Istället för en förordning (eller ett direktiv) är det lämpligare att tillhandahålla hjälpen till SME:s genom recommended terms som generellt regionalt och globalt - kan läggas till grund vid utformning av avtal med SME:s.

4 4 (6) Det konkreta innehållet i förordningen Mot bakgrund av Fakultetsnämndens allmänt negativa inställning till förslaget, kommenteras endast vissa artiklar. Det finns alltså ytterligare kritik mot enskilda bestämmelser som inte framkommer i detta remissvar. Allmänt sett har Fakultetsnämnden intrycket att förordningstexten är av väsentligt sämre kvalitet och förefaller mindre genomtänkt än EU-köplagen i bilagan. - 2(g) Kan skadestånd innefatta utebliven vinst (eller avses endast förlust)? Detta är särskilt förvirrande eftersom förlust definieras i 2(c). Detta är en klassiskt svår fråga och svårt att definiera. Fakultetsnämnden rekommenderar att man i förordningen avstår från att försöka definiera begreppet. - 2(h) Undantaget för elektricitet har nyligen medfört stora problem i svensk rätt (flera pågående tvister). Vad är elektricitet? Och varför undantas gas? Varför undantas vatten i obegränsad mängd? Gränsöverskridande regler om avtalsobjekten el, gas och vatten skulle till skillnad från mycket annat vara betjänt av regler om gränsöverskridande handel. Undantagen framstår därför som omotiverade. Dessutom medför undantagen tillämpningsproblem. - 2(i) Att definiera pris är onödigt. Den nuvarande definitionen kan medföra svåra tillämpningsproblem. - 2(j) Är detta en definition? Av den framgår endast att digitalt innehåll är digitalt innehåll. Om avsikten är att genom definitionen göra undantag från lagens tillämpningsområde, så bör det lämpligen ske i en artikel som handlar om scope of application. Se även 2(m). - 2(u) Aves med personligt närvarande fysisk närvaro in real life? Eller kan den personliga närvaron ske via internet? Kan en auktionsförrättare vara en digital robot? - 2(y) Är detta en definition? Av den framgår endast att en skyldighet är en skyldighet. - Sammanfattande om definitionerna i Artikel 2 Definitionerna i Artikel 2 i förordningen framstår som löjliga. Tyvärr saknas andra ord. Risken är stor att den näringsidkare som börjar läsa Artikel 2, snabbt bestämmer sig för att sluta läsa och omedelbart beslutar sig för att avstå från att tillämpa EU-köplagen. - Artikel 7 Förbudet mot att använda EU-köplagen i vissa avtalsförhållanden är märkligt. Man undrar vad som händer med parter som valt EU-köplagen som tillämpliga regler trots förbudet. Det kan tänkas att parterna felaktigt tror att de är tillräckligt små för att passa in i SME-definitionen. Ska

5 5 (6) inte domstolen i så fall tillämpa EU-köplagen (som ju parterna kommit överens om)? Istället för ett förbud är det lämpligare att stadga att EU-köplagen inte är avsedd för sådana situationer. - Samtycket, Artikel 8, 9 och 10 Kravet på informerat samtycke i en separat handling är tillkrånglat och världsfrånvänt. Tror kommissionen på allvar att någon konsument orkar sätta sig in i vad den separata handlingen innebär? Risken är stor att konsumenten blir orolig och kanske avstår från att genomföra köpet om dokumentationen framstår som krånglig och krävande. Världen blir inte bättre och konsumentskyddet förstärks inte av mer information, vilket tycks bli en nödvändig följd av Artikel 9. Det är inte lämpligt att informationsskyldigheten ska sanktioneras på nationell nivå. Det skulle medföra att näringsidkaren inte kan ha enhetliga rutiner för gränsöverskridande handel eller överblicka konsekvenserna av sina rutiner. Dessutom har erfarenheten utvisat att det är synnerligen svårt att sanktionera informationsskyldigheter. Det skulle alltså vara tacknämligt både för näringsidkare och nationella lagstiftare om sanktionen framkom i EU-köplagen. En sådan uttrycklig sanktion, skulle medföra att hela regelverket rörande informationsskyldigheterna ifrågasattes, vilket vore välbehövligt. - Avtals ingående I förordningen finns regler om avtalsrätt (dvs. andra regler än rent köprättsliga). Här kan problem uppkomma. I svensk rätt har vi numera tre avtalslagar; avtalslagen 1915, jordabalken kap 4, samt CISG Part II. Fakultetsnämnden ifrågasätter om det är lämpligt med ytterligare en specialreglering av avtalsrätt i EU-köplagen. Hur avtal kommer till stånd beror i praktiken mest på hur en part agerar i samband med förhandlingarna. En part har stor frihet att klargöra att han endast befinner sig på förhandlingsstadiet och ännu inte avser att binda sig rättsligt. Därför finns det egentligen inget praktiskt behov av att harmonisera reglerna om ingående av avtal. Dessutom råder stor rättslikhet i EU på avtalsrättens område. De skillnader som föreligger är främst av teoretisk (eller strukturell) karaktär. Det konkreta innehållet i Bilaga I (själva EU-köplagen) - 4(c) Det är oklart vad som avses med tillgång till. Är det tillräckligt att meddelandet kommit till mottagarens server, eller måste det ha nått mottagarens individuella brevlåda? - Artikel 30(2) Man får intryck av att avtal endast kan slutas genom anbud och accept. Så ser inte någon modern avtalsrättslig lag ut. Inte ens avtalslagen 1915 har en så rigid inställning (eftersom den hänvisar till sedvana). Avtal kan slutas på många olika sätt, bland annat genom anbud-accept-modellen.

6 6 (6) - Artikel 52 ff och 114 ff och 134 ff Det är olyckligt att översätta det som behandlas i artiklarna 52 ff med hävning eftersom det verkar vara fråga om att göra gällande ogiltighet. I artiklarna 114 ff och 134 ff bör man istället översätta uppsägning med hävning eftersom det sammanhänger med avtalsbrott. - Artikel 72(2) Bestämmelsen är olyckligt formulerad. Rimligen är avsikten att endast oklarheter i det skrivna avtalet får tolkas med hänsyn till avtalspreliminärerna. Som bestämmelsen nu är skriven, ska avtalstolkaren - trots ingerationsklausulen lägga avtalspreliminärerna till grund för avtalstolkningen. Ytterligare en svaghet med bestämmelsen är att det är oklart om med tolka även avses att fylla ut luckor i avtalet. Detta borde klargöras. Det är bättre att istället för tolka skriva fastställa avtalets innehåll när det inte framgår av dess ordalydelse. - Artikel 77(1) Varför en maxtid på 2 månader? Det bör framgå att den maxtiden endast avser konsuments rätt att säga upp avtalet. -Artikel 159 (2) Vad är en ursäktlig underlåtenhet som medför att en gäldenär undgår skadeståndsskyldighet? Detta måste preciseras annars är osäkerheten alltför stor.