Tillämpningen av en gemensam europeisk köplag inom ramen för Rom I-förordningen

Transkript

1

2

3 GENERALDIREKTORATET FÖR INTERN POLITIK UTREDNINGSAVDELNING C: MEDBORGERLIGA RÄTTIGHETER OCH KONSTITUTIONELLA FRÅGOR RÄTTSLIGA FRÅGOR Tillämpningen av en gemensam europeisk köplag inom ramen för Rom I-förordningen SAMMANFATTNING Sammanfattning Syftet med denna studie är att beskriva kopplingen mellan en gemensam europeisk köplag och Rom I-förordningen samt att undersöka hur denna koppling kan främja den gränsöverskridande handeln till konsumenter (B2C) genom att göra det möjligt för näringsidkare som vill marknadsföra sig inom hela EU att rätta sig efter den europeiska köplagens tvingande bestämmelser i stället för de tvingande bestämmelserna i de 27 EU-medlemsstaternas nationella lagstiftning. Man måste därvid se till att den europeiska köplagens tvingande bestämmelser ger ett lika starkt konsumentskydd som EU-medlemsstaternas nationella konsumentlagstiftning. PE SV

4 Tillämpningen av en gemensam europeisk köplag inom ramen för Rom I-förordningen Denna studie har beställts av Europaparlamentets utskott för rättsliga frågor. FÖRFATTARE Martine Behar-Touchais Professor vid Université Panthéon-Sorbonne Paris I (juridiska fakulteten vid Sorbonne) Direktör vid Institut de la recherche juridique de la Sorbonne, IRJS-Institut TUNC (institutet för juridisk forskning vid Sorbonne) Chef för det juridiska expertnätverkets grupp för köpeavtal, konsumtion och e-handel inom Trans Europe Experts (TEE) Tidigare ledamot av Conseil français de la concurrence (det franska konkurrensrådet) ANSVARIG HANDLÄGGARE Danai Papadopoulou Utredningsavdelning C: Medborgerliga rättigheter och konstitutionella frågor Europaparlamentet B-1047 Bryssel E-post: danai.papadopoulou@europarl.europa.eu SPRÅKVERSIONER Original: FR Översättningar: BG/ES/CS/DA/DE/ET/EL/FR/IT/LV/LT/HU/MT/NL/PL/PT/RO/SK/SL/FI/SV OM UTGIVAREN Du kan kontakta utredningsavdelningen eller prenumerera på det månatliga nyhetsbrevet genom att skriva till: poldep-citizens@europarl.europa.eu Europaparlamentet, manuskriptet färdigställt i oktober 2012 Europeiska unionen Detta dokument finns tillgängligt på internet på: ANSVARSFRISKRIVNING De åsikter som framförs i texten är upphovsmännens och utgör inte nödvändigtvis Europaparlamentets officiella ståndpunkt. Återgivning eller översättning för icke-kommersiellt bruk är tillåtet, under förutsättning att källan anges och att utgivaren meddelas i förväg och får en skriftlig kopia. 2

5 Utredningsavdelning C: Medborgerliga rättigheter och konstitutionella frågor SAMMANFATTNING Bakgrund I sin grönbok om politiska alternativ för främjande av en europeisk avtalsrätt för konsumenter och företag (COM(2010)0348/3) redogjorde kommissionen för de sju alternativ som finns när det gäller att skapa en europeisk avtalsrättsakt. Alternativen varierar mellan att endast offentliggöra resultatet av expertgruppens arbete till att inrätta en fullfjädrad europeisk avtalsrättsakt. Som en lösning någonstans mitt emellan dessa ytterligheter föreslog kommissionen en frivillig rättsakt [som] skulle kunna inrättas genom en förordning som skulle utformas som en andra ordning i varje medlemsstat och [ ] därmed tillhandahålla parterna ett val mellan två inhemska avtalsrättsordningar. Det är mot denna bakgrund som kommissionen den 11 oktober 2011 lade fram ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om en gemensam europeisk köplag (COM(2011)0635). Det bör undersökas hur en sådan gemensam europeisk köplag stämmer överens med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I). Denna fråga tas endast upp i B2C-rapporterna. Syfte För att en gemensam europeisk köplag ska fungera måste kopplingen till Rom I-förordningen klargöras. En sådan gemensam köplag måste dessutom ge ett starkt konsumentskydd, som utan att nödvändigtvis innehålla de allra strängaste konsumentskyddsbestämmelser ändå ska motsvara nationella bestämmelser. Man bör således först och främst undersöka hur en gemensam europeisk köplag stämmer överens med Rom I-förordningen. En gemensam europeisk köplag kan definieras antingen i termer av den 28:e ordningen, dvs. som en gemensam lag som ska ha företräde vid eventuella lagkonflikter, eller som en lag inom den andra ordningen för nationell lagstiftning. Det är av avgörande vikt att den gemensamma europeiska köplagen definieras som en andra ordning inom nationell lagstiftning. Valet att tillämpa den gemensamma europeiska köplagen utgör inte ett lagval inom internationell privaträtt. Det inträder sekundärt, inom ramen för tillämplig lag, som ett val mellan två olika ordningar: en första ordning (nationell) och en andra ordning (en gemensam europeisk köplag). Experternas åsikter om en sådan definition är inte samstämmiga. Några författare motsätter sig att en europeisk förordning skulle ha företräde före nationell lagstiftning, medan andra oroar sig för andra konsekvenser som en definition av en gemensam europeisk köplag som en nationell lag skulle kunna få (hur lagen tolkas nationellt, hur den stämmer överens med befintliga direktiv och hur framtida direktiv ska införlivas i lagen). Om inte annat så bidrar dessa reflektioner till att visa på hybridkaraktären hos denna lag, som även om det är en nationell lag inom andra ordningen trots allt har skapats på europeisk nivå och levereras i form av en förordning. Att lagen har skapats på europeisk nivå gör t.ex. att den kan bli föremål för tolkning av EU-domstolen. En definition som en andra ordning inom nationell lag kan garantera att Rom I-förordningen fungerar som den ska. Denna förordning åsidosätts inte, utan gör det möjligt att avgöra vilken lag som är tillämplig. Det är endast den första ordningens tvingande bestämmelser som neutraliseras, förklarar kommissionen: Om parterna i en transaktion mellan företag och konsumenter väljer en annan medlemsstats lagstiftning än den i konsumentens hemland får ett sådant val enligt villkoren i artikel 6.1 i Rom I-förordningen inte beröva konsumenten det skydd som de tvingande bestämmelserna i lagstiftningen ger i dennes vanliga vistelseort (artikel 6.2 i Rom I-förordningen). Den sistnämnda bestämmelsen har 3

6 Tillämpningen av en gemensam europeisk köplag inom ramen för Rom I-förordningen dock inte någon praktisk betydelse om parterna har valt den gemensamma europeiska köplagen inom tillämplig nationell lagstiftning. Anledningen är att bestämmelserna i den gemensamma europeiska köplagen i det valda landets lagstiftning är identiska med bestämmelserna i den gemensamma europeiska köplagen i konsumentens hemland. Nivån på de tvingande konsumentskyddslagarna i konsumentens hemland är således inte högre och konsumenten berövas inte lagstiftningsskyddet i hemlandet. (s. 7 i motiveringen). Den frivilliga ordningen är med andra ord en andra ordning inom den enskilda medlemsstatens nationella lagstiftning som per definition inte kan sättas ur spel av tvingande bestämmelser inom den andra nationella ordningen, eftersom den helt och fullt ersätter dessa bestämmelser om berörda parter väljer att tillämpa denna. 1 Den blir då den nationella ordning som parterna väljer. I studien förklaras hur en gemensam europeisk köplag är förenlig med Rom I-förordningens viktigaste rättsakter, och man visar att det inte finns några reella problem här om man godkänner premisserna för resonemanget och definitionen av det frivilliga instrumentet som en andra ordning inom nationell lagstiftning. Om det frivilliga instrumentet väljs skyddas konsumenten inte längre av de tvingande bestämmelserna i den första ordningens nationella konsumentskyddslagstiftning som gäller där konsumenten är stadigvarande bosatt, utan i stället av de tvingande bestämmelserna i den andra nationella ordningen som gäller där konsumenten är stadigvarande bosatt, dvs. den gemensamma europeiska köplagen. Det är därför viktigt att jämföra den skyddsnivå som den gemensamma europeiska köplagen ger med skyddsnivån för EU-medlemsstaternas nationella lagstiftning. Det viktigaste med en sådan jämförelse är att man kan visa att konsumenten inte missgynnas om man väljer att tillämpa den europeiska köplagen, eftersom konsumentskyddet fortfarande kommer att vara starkt. Visst skiljer sig lagstiftningarna åt, men det är främst detaljer som skiljer, förutom kanske när det gäller möjligheten att ensidigt häva ett avtal utan att vända sig till domstol. De skillnader i detaljer som finns kommer att föranleda att man vid behov främjar landsspecifik information till konsumenterna om skillnaderna mellan den första och andra rättsordningen. 1 Se vår rapport Interplay between an optional instrument and national laws,

7

8