Vilken rättslig grund för familjerätt? Vägen framåt

Transkript

1 GENERALDIREKTORATET FÖR EU-INTERN POLITIK UTREDNINGSAVDELNING C: MEDBORGERLIGA RÄTTIGHETER OCH KONSTITUTIONELLA FRÅGOR RÄTTSLIGA FRÅGOR Vilken rättslig grund för familjerätt? Vägen framåt NOT PE SV

2 Detta dokument har beställts av Europaparlamentets utskott för rättsliga frågor. FÖRFATTARE Aude Fiorini Dundee Law School University of Dundee, Nethergate, Dundee, DD1 4HN, Skottland, Storbritannien ANSVARIG HANDLÄGGARE Vesna Naglič Utredningsavdelning C: Medborgerliga rättigheter och konstitutionella frågor Europaparlamentet B-1047 Bryssel E-post: SPRÅKVERSIONER Original: EN Översättningar: BG/CS/DA/DE/EL/ES/ET/FR/IT/LV/LT/HU/MT/NL/PL/PT/RO/SK/SL/FI/SV OM UTGIVAREN Du kan kontakta utredningsavdelningen eller prenumerera på det månatliga nyhetsbrevet genom att skriva till: Europaparlamentet, manuskriptet färdigställt i november Europeiska unionen Detta dokument finns tillgängligt på internet på följande adress: ANSVARSFRISKRIVNING De åsikter som framförs i texten är upphovsmännens och utgör inte nödvändigtvis Europaparlamentets officiella ståndpunkt. Återgivning eller översättning för icke-kommersiellt bruk är tillåtet, under förutsättning att källan anges och att utgivaren meddelas i förväg och får en skriftlig kopia.

3 Vilken rättslig grund för familjerätt? Vägen framåt SAMMANFATTNING Bakgrund För att kunna diskutera den rättsliga grunden för EU:s familjerättsliga åtgärder måste vi klargöra begreppet familjerätt. Med tanke på EU:s grundläggande princip om domstols behörighet och avsaknaden av bestämmelser som ger EU behörighet i fråga om nationell familjerätt, råder det inget tvivel om att materiell familjerätt tillhör medlemsstaternas exklusiva behörighet. Däremot delas behörigheten (mellan medlemsstaterna och EU) när det gäller området med frihet, säkerhet och rättvisa, i fråga om vilket fördragen ger EU I uppgift att utveckla ett rättsligt samarbete i civilrättsliga frågor (vilka inbegriper familjerätt) som har gränsöverskridande följder. Det finns tre huvudsakliga former för hur denna behörighet kan utövas: 1) EU kan vidta EU-omfattande 1 åtgärder (artikel 81 i EUF-fördraget). 2) EU kan bemyndiga medlemsstaterna att vidta familjerättsliga åtgärder (artikel 20 i EU-fördraget). 3) Denna behörighet kan också utövas genom att EU ingår internationella familjerättsliga avtal vilkas tillämpningsområde sträcker sig utanför EU (artikel 216 EUF-fördraget). Samtliga tre strategier har hittills använts. Artikel 81 i EUF-fördraget utgör rättslig grund för tre förordningar: Förordning (EG) nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar. Förordning (EG) nr 4/2009 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet. Förordning (EU) nr 650/2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg. Rådets förordning (EU) nr 1259/2012 av den 20 december 2010 har inneburit en harmonisering av tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad, men grundar sig på ett fördjupat samarbete. Dessutom har EU ratificerat Haagkonferensens protokoll av den 23 november 2007 om tillämplig lag för underhållsskyldighet, och har bemyndigat medlemsstaterna att ratificera eller ansluta sig till 1996 års Haagkonvention om skydd av barn. EU har också infört ett förfarande som medlemsstaterna kan använda under vissa omständigheter för att ingå avtal med tredjeländer. 1 Danmark, Irland och Förenade kungariket deltar inte i några EU-åtgärder på familjerättens område, men Förenade kungariket och Irland kommer eventuellt att besluta att delta i sådana åtgärder. 3

4 Utredningsavdelning C: Medborgerliga rättigheter och konstitutionella frågor Syfte I detta dokument utvärderas innehållet i och gränserna för de rättsliga grunderna för EU:s familjerättsliga bestämmelser i syfte att upprätta bästa möjliga förutsättningar för ytterligare framsteg på lagstiftningsområdet. I centrum för EU:s insatser står unionsmedborgarnas möjligheter att utnyttja rätten till fri rörlighet. Man bör emellertid även undersöka situationen för andra kategorier av människor, och den tas därför upp längre ner i denna not. EU-medborgare i EU I detta dokument utvärderas de rättsliga grunder som kan användas för att skapa harmoniserade bestämmelser för EU-medborgare som bor i och flyttar inom EU. Utvärderingen görs utifrån de nuvarande målsättningarna på detta område, särskilt vad gäller förbättrad tillgång till rättslig prövning. Dessa målsättningar uppnås bäst genom utövande av intern behörighet, snarare än genom utövande av extern behörighet. Ändå har det antagits mycket färre interna åtgärder på det familjerättsliga området än på andra civilrättsliga områden. Detta beror delvis på att familjerättsliga åtgärder måste antas genom ett särskilt lagstiftningsförfarande (med enhälliga beslut i rådet och samråd med Europaparlamentet), vilket i sin tur beror på att sådana frågor är särskilt känsliga och att det finns nationella traditioner och kulturer på detta område som måste beaktas. Befintliga rättsakter täcker inte samtliga familjerättsliga kärnområden och präglas av en fragmentering och differentiering, vilket till stor del kan kopplas till den rättsliga grund och det tillhörande lagstiftningsförfarande som använts. Därför tar man hänsyn till huruvida övergångsklausulen eller det fördjupade samarbetet kan användas för att underlätta och skynda på antagandet av familjerättsliga åtgärder. Övergångsklausul Fördragen innehåller övergångsklausuler som gör det möjligt att växla mellan olika lagstiftningsförfaranden och omröstningskrav, och en av klausulerna avser familjerättsliga åtgärder. Enligt artikel 81.3 i EUF-fördraget får rådet med enhällighet, och efter att ha hört Europaparlamentet, besluta att en åtgärd som rör familjerätten och som har gränsöverskridande följder får antas i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet. För att kunna diskutera övergångsklausulen krävs ett klargörande av begreppet åtgärd som rör familjerätten och som har gränsöverskridande följder. Det exakta tillämpningsområdet för denna åtgärdskategori är osäkert och diskutabelt; ett exempel på detta är att olika rättsliga grunder har använts vid utarbetandet av förordningen om underhållsskyldighet respektive förordningen om arv. Det råder inga tvivel om att frågor som rör både underhållsskyldighet och arv kan vara av olika karaktär och förena aspekter beträffande såväl familjerätt som lagen om avtalsförpliktelser eller sakrätt, men dessa frågor har verkligen behandlats på helt olika sätt. Den blandade beskaffenhet som präglar lagstiftningen om underhållsskyldighet användes som motivering när man försökte tillämpa övergångsklausulen, vilket dock misslyckades och rådets förordning (EG) nr 4/2009 antogs i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande. Lagen om arv, däremot, ansågs från början inte präglas av en sådan blandning, vilket innebar att förordningen kunde antas i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet. 4

5 Vilken rättslig grund för familjerätt? Vägen framåt Med tanke på att användningen av övergångsklausulen baseras på ett beslut som fattas med enhällighet i rådet och på de nationella parlamentens godkännande står det klart att denna mekanism endast kan tillämpas om länderna är övertygade om att den aktuella åtgärdens innehåll kommer att vara godtagbart. Så är fallet om instrumentets tillämpningsområde i sig är oomtvistat och instrumentets bestämmelser förblir neutrala, men dessa krav uppfylls inte så lätt med tanke på de uttalade målen för EU:s familjerättsliga åtgärder. Fördjupat samarbete Artikel 20 i EU-fördraget tillåter ett fördjupat samarbete, vilket innebär att en grupp medlemsstater kan upprätta åtgärder sinsemellan (med hjälp av de institutioner och mekanismer som fastställs i EU-fördraget). Eftersom de förordningar som antagits genom ett fördjupat samarbete per definition inte kan uppnå de syften och mål som EU:s verksamhet avser i fråga om familjerätt lika fullständigt som EU-omfattande åtgärder, återstår frågan om det finns något mervärde i att främja denna lagstiftningsmekanism på familjerättens område i EU? Med tanke på de ambitiösa målsättningarna torde det förvisso vara bättre att en viss harmonisering uppnås bland ett antal deltagande länder, än att ingen harmonisering alls uppnås. Samtidigt måste hänsyn tas till de effekter som ett fördjupat samarbete kan få på det aktuella området, inte bara för de EU-medborgare som gynnas av det utan också för dem som inte gynnas av det. Dessutom bör man ha god insikt om att fördjupat samarbete är en sorts sista utväg. Andra kategorier av personer Situationen för personer som inte är EU-medborgare och som utnyttjar sin rätt till fri rörlighet är mindre tydlig. För det första måste man komma ihåg att de bestämmelser som antagits för att gynna EU-medborgare bosatta i EU kommer att gynna andra kategorier av personer, eftersom principen om icke-diskriminering naturligtvis innebär att bestämmelserna på det familjerättsliga området gäller EU:s alla invånare, oavsett nationalitet. Dessutom innebär valet och användningen av anknytningsfaktorer när det handlar om familjetvister snarare än tvister mellan enskilda personer att dessa bestämmelser till och med kan gynna EU-medborgare bosatta i tredjeländer. Men situationen för andra EU-medborgare bosatta utanför EU kan också behöva behandlas om EU ska uppfylla sina mål, bland annat vad gäller de krav som fastställs i artikel 3.5 i EU-fördraget. Eventuellt kan man i detta sammanhang använda sig av bestämmelserna om extern behörighet (artikel 216 m.fl. i EUF-fördraget). 5