Finansiell och politisk samordning i den lokala välfärden

Finansiell och politisk samordning i den lokala välfärden En ny politisk arena för gemensam prioritering mellan huvudmän Marie Fridolf CEFOS

3

Innehåll 1. Samordning i den lokala välfärden... 7 Samordning som aktuellt problemområde... 7 Försök med politisk och finansiell samordning... 8 Aktör och struktur... 19 Syfte och frågeställningar... 19 En analysmodell... 20 Studiens fortsatta disposition... 21 2. Att studera samordning... 22 Politiker som aktörer... 22 En ny politisk struktur... 24 Flera demokratiska nivåer förenas... 26 3. Metod... 29 Fallstudie som metod... 29 Avgränsningar... 30 Intervjuerna... 30 Underlaget... 31 Sammanfattning och ställningstaganden... 33 4. SOCSAM med olika inriktning... 35 Den nya strukturen... 35 Försöket i Stenungsund... 36 Försöket i Grästorp... 38 Försöket i Finspång... 40 Försöket i Laholm... 42 Försöket på Hisingen i Göteborg... 44 Försöket i Haninge... 46 Gotlandsförsöket... 47 Priorirerade behovsgrupper... 48 En försöksverksamhet men åtta olika försök... 50 5. SOCSAM - en ny politisk struktur... 53 Gemensam verksamhet... 53 Gemensam politik... 55 Förankring i områdena... 59 Gemensam politisk styrning... 63 Gemensamma resurser... 66 Gemensamt kostnadsansvar... 67 Omfördelning av resurser... 68 Politisk och finansiell samordning skiljer sig åt... 69 4

6. Den legitimerande politikern... 72 Erfarenheter och bakgrund... 72 Politikerna som företrädare... 72 Politikernas ansvar... 78 Samordningsinnovatörer eller befolkningsföreträdare... 82 Dialogen ger legitimitet... 83 7. Den politiske ledaren... 86 Formen för behovsidentifiering vidgas... 86 Prioritering: politisk men inte partipolitisk... 90 Förändrad resursmobilisering en långsiktig process... 91 Sökandet efter nyttan... 99 Att bygga broar i den lokala välfärden... 102 8. Politikerna som aktörer i en ny politisk struktur... 104 Politikernas rollutövande... 104 Att skapa politik i den nya strukturen... 107 Politikernas inflytande... 111 Samordning ett organisatoriskt fenomen som kräver ledarskap och legitimitet... 114 Erfarenheter och reflektioner... 116 Referenslista... 118 5

6

1. Samordning i den lokala välfärden Samordning som aktuellt problemområde Det svenska välfärdssystemets sektorisering har inneburit demokrati- och effektivitetsproblem. Effektivitetsproblem har särskilt uppmärksammats, såsom långa köer, väntetider, dubbelarbete, oklarheter i ansvar (SOU 1995:142). Demokratiproblemet beskrivs som bristande möjlighet till inflytande och delaktighet (SOU 1991:46). Organisationerna socialtjänsten, hälso- och sjukvården, försäkringskassan och arbetsförmedlingen har svårt att möta de sammansatta behov som många människor har. Många personer har hamnat i en rundgång eller i en gråzon mellan verksamheter när problembilden inte ryms inom en organisations ram (Danemark & Kullberg, 1999, Hultberg, 1998, Socialstyrelsen 2001). Samarbete mellan professionella sker därför för att överbrygga en ökad sektorisering. I takt med allt större organisationer och ökad specialisering har offentliga organisationer i flera fall fått motstridiga mål, instruktioner och handlingsplaner. Mycket tid och energi går åt till att bevara och bevaka strukturer. Det anses inte tillräckligt med samarbete mellan professionella utan hela organisationer måste samordnas politiskt, verksamhetsmässigt och ekonomiskt (Socialstyrelsen 2001). Behovet av att också samordna resurser har därför blivit allt tydligare. Som skäl anges också att det finns ett stort behov av att mer effektivt utnyttja samhällets resurser och bättre kunna tillgodose enskilda människors behov av stöd. Samordning innebär att aktörer genomför sina verksamheter eller arbetsuppgifter tillsammans. Det betyder att de skapar en gemensam arena för att göra dessa uppgifter. Det förutsätter att gemensamma normer finns och att mål utformas gemensamt. Samordning kan ge stöd för att åstadkomma ett samarbete mellan professionell (Fridolf 2002). Samordning av verksamhet innebär att flera huvudmän driver en verksamhet tillsammans. Det vanligaste är att driva samarbetsprojekt tillsammans. Ansvaret finns kvar hos respektive huvudman. Inga formella beslut om prioriteringar kan ske över organisationsgränser utan sådana fattas inom respektive huvudman. Samordning av resurser innebär dessutom att huvudmännen lägger resurser gemensamt för att verka över organisationsgränser. Vid finansiell samordning har dessutom huvudmännen ett gemensamt kostnadsansvar för dessa resurser. Resurserna kan dessutom omfördelas mellan huvudmännen på lokal nivå. Det kan t.ex. innebära att budgeterade kostnader till sjukpenning kan användas till att producera vård eller att budgeterade medel för sjukvårdsinsatser kan användas till att anställa en socialsekreterare. Gemensamt kan huvudmännen förstärka vissa insatser som krävs oavsett om det ligger inom ramen för aktuell parts huvudmannaskap. 7

Detta förutsätter gemensam styrning med politiker från olika huvudmän. Denna politiska samordning innebär att en politisk arena skapas som prioriterar resurser över organisationsgränser. Det betyder att prioriteringar mellan olika grupper sker lokalt. Politikerna kan fatta formella beslut. Dock måste man hålla sig inom gällande nationella prioriteringar och lagstiftning. De medverkande huvudmännen har ett gemensamt ansvar för de uppgifter de hänfört till den gemensamma arenan. Politisk samordning innebär också en ny formell politisk arena som väljs av de ingående huvudmännen. Finansiell och politisk samordning berör huvudmän på flera demokratiska nivåer såsom kommun, region/landsting och stat. Försök med politisk och finansiell samordning Kravet på samordning har under 90-talet förstärkts främst mot bakgrund av samhällsekonomiska krav. Flera olika försök har därför prövats att samordna pengar mellan kommun, landsting och stat i syfte att göra gemensamma satsningar för olika behovsgrupper och därmed göra samhällsekonomiska besparingar. Nedan beskrivs olika nationella former för samordning genom försöksverksamhet eller permanent lagstiftning. Samverkan inom rehabiliteringsområdet (FRISAM) I propositionen 1996/97:63, benämnt FRISAM, tydliggör regeringen behovet av samverkan 1 mellan berörda myndigheter i syfte att stödja den som behöver särskilda insatser inom rehabiliteringsområdet. I 1998 års budgetproposition föreslogs lagändringar som gjorde det möjligt att driva lokala samverkansprojekt. Sådana lagändringar infördes. En förutsättning för att samverkan ska kunna bedrivas är att länsarbetsnämnden, försäkringskassan, kommunerna och landsting bidrar med medel. Alla parter behöver inte bidra med samma andel. Det behöver inte heller vara fyra parter utan också vara två eller tre. Ett viktigt syfte är att insatserna ska öka utsatta gruppers konkurrensförmåga på arbetsmarknaden. Samtidigt som gränsdragning mellan olika försörjningssystem poängteras i propositionen är det viktigt att upprätthålla en helhetssyn på individens situation. Det är även väsentligt att regelsystemen samspelar. Regeringen har också betonat vikten av gemensamma mål för inblandade organisationer dvs. ett visst uppgiftsområde som samtidigt berör flera organisationer. Regeringen anser att det är väsentligt att gemensamma verksamhets- och handlingsplaner tas fram på central, regional och lokal nivå. Med lokal nivå menas det geografiska området kommun, med regional nivå avses län och med central nivå hela riket. Samverkan ska enligt propositionen bygga på frivillighet. Den frivilliga samverkan har utvärderats (Socialstyrelsen 2001). I utvärderingen uppskattas fem procent av befolkningen i arbetsför ålder, dvs. ca 280 000 personer vara i behov av samarbete mellan professionella. Gemen- 1 Se Fridolf, M. 2002. 8

samt för dessa är att de har kontakt med flera myndigheter och har offentlig försörjning i mer än 12 månader. Det faktiska samarbetet berör 1,7 1,9 procent ca 70 000 100 000 (1999 och 2000). Breddas perspektivet till personer med offentlig försörjning som har kontakt med minst två av verksamheterna försäkringskassa, arbetsförmedling och socialtjänst utgör gruppen enligt utvärderingens beräkningar över 10 procent av befolkningen i arbetsför ålder. Av dem i kontakt med flera myndigheter och som inte omfattas av samarbete anser ungefär hälften att de skulle ha velat ha samarbete. Det finns här ett otillfredsställt behov av samarbete. Utvärderingen visar att det är svårt att åstadkomma ett varaktigt och brett samarbete. Denna svårighet beror delvis på de lokala aktörernas möjligheter och ambitioner samt på bristen på stöd från centrala verk och departement. Centrala politiska beslut har tvärtom inneburit att handlingsutrymmet i gråzonen mellan olika verksamheter begränsats. Därför anser utvärderingen att det behövs gemensamma centrala mål som gör det möjligt att prioritera de särskilt utsatta. De framför vidare att det krävs ett tydligare gemensamt ansvar mellan lokala aktörer för rehabilitering av särskilt utsatta. Det behövs även en gemensam lokal arena där de olika aktörernas insatser kan samordnas. De lokala behoven och förutsättningarna ska styra samordningen. Utvärderingens resultat visar på behov av gemensamt ansvar och därmed gemensamma resurser. För att de lokala aktörerna ska kunna ta ett gemensamt ansvar för de särskilt utsatta måste de ha medel att disponera. Det krävs att samtliga aktörer bidrar. Resurserna ska kunna användas gemensamt utan att aktörerna i varje enskilt fall hamnar i prioriteringar utifrån olika ansvar. Det behövs också en gemensam politisk styrning på lokal nivå. Arbetsmarknadsverket saknar idag lokala politiker, och försäkringskassans politiker i socialförsäkringsnämnderna har inte något verksamhetsansvar. Utvärderingen visar på ett behov av lokalt politiskt inflytande inom dessa myndigheter. När det gäller politisk styrning i kommuner och landsting kan den inom ramen för det kommunala självstyret. Fr.o.m. den 1 januari 2003 får högst fem procent av de beräknade utgifterna för sjukpenning användas för samverkan enligt FRISAM. Dessa medel utgör statens samlade andel för både försäkringskassan och länsarbetsnämnden. Kommuner och landsting ska finansiera motsvarade del vardera. Dessa resurser kan dock inte omfördelning mellan olika huvudmän. Resurserna finns kvar hos respektive huvudman. FRISAM kan därför inte beskrivas som finansiell samordning. Det är inte heller politisk samordning eftersom det inte skapats någon ny politisk arena utan prioriteringarna sker inom respektive huvudman. Det finns däremot två försöksverksamheter som har benämnts finansiell samordning under 1990-talet. Det unika med dessa försöksverksamheter är att de har ett gemensamt kostnadsansvar och att omfördelning av resurser kan ske. Dessa beskrivs nedan. 9

Finansiell samordning mellan socialförsäkring samt hälso- och sjukvård (FINSAM) Vid årsskiftet 1993 startade en lokal försöksverksamhet med finansiell samordning mellan socialförsäkring samt hälso- och sjukvård, benämnt FIN- SAM. De som berördes i FINSAM var de yrkesverksamma (SFS 1992:863). Denna försöksverksamhet prövades i fem områden: Södermanlands län (Eskilstuna och Nyköping), Gotlands län, Malmöhus län (Höör, Hörby och Eslöv), Västmanlands län (Köping, Arboga och Kungsör) och Gävleborgs län (Sandviken, Ockelbo och Hofors). Försöksverksamheten innebar att parterna gavs ett gemensamt ansvar för kostnaderna för sjukpenning och rehabiliteringsersättning. De hade möjlighet att disponera sjukförsäkringsmedel till olika typer av åtgärder i syfte att minska kostnader på området. Verksamheten byggde på att parterna skrev ett avtal. Här reglerades vilket inflytande varje part skulle ha över försöksverksamheten. Det fanns olika sätt att organisera detta. Det ena var att parterna bildade en gemensam arena för att fatta beslut. Det andra var att lägga ansvaret på en av huvudmännen, i detta fall sjukvårdshuvudmannen, för att inom ram besluta. Det senare kan beskrivas i termer av att resurser överfördes från en myndighet till en annan. För att kunna ha en gemensam styrning gavs möjlighet att inrätta en lokal nämnd. En sådan nämnd inrättades enbart på Gotland. FINSAM har utvärderats och visar på kraftiga besparingar i socialförsäkringssystemet. Dessutom bedömde utvärderingen att en rad samhällsekonomiska intäkter från försöket hade uppkommit. Försöksverksamheten upphörde vid utgången av 1997. FINSAM kan beskrivas som finansiell samordning genom att man kunde omfördela resurser mellan olika huvudmän. Det förekom dock ingen politisk samordning. I flera av områdena förekom enbart överföring av resurser från sjukförsäkringen till sjukvården. Även om Gotland hade en politisk nämnd kan man inte säga att de tog ett gemensamt ansvar. Finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård samt socialtjänst (SOCSAM) Vid halvårsskiftet 1994 startade ytterligare en lokal försöksverksamhet med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård samt socialtjänst, benämnt SOCSAM, i ett första försöksområde: Stenungsund. Dessutom deltar Hisingen i Göteborg (sedan 1997), Grästorp (sedan 1997), Finspång (sedan 1997), Haninge (sedan 1998) och Laholm (sedan 1998) i en sådan försöksverksamhet. Gotland medverkade i försöksverksamheten mellan 1997 och 2000 samt Hyllie under året 1998. Denna försöksverksamhet omfattar både finansiell och politisk samordning. SOCSAM innebär att de medverkande parterna bildar en gemensam politisk ledning. Syftet är att uppnå effektivare resursanvändning genom att göra gemensamma prioriteringar över sektorsgränser. Genom den politiska och finansiella samordningen från tre olika huvudmän skapas drivkrafter för att ta ett gemensamt ansvar och genomföra gemensamma insatser. Försöksverksamhetens pri- 10

mära målgrupp är personer som har behov av myndighetsgemensamma insatser. Det finns också förväntningar om att ytterligare samordningsvinster ska kunna uppnås genom ett förebyggande arbete. Även denna försöksverksamhet har utvärderats (Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen 2001). Utvärderingen säger sig inte kunna visa på att SOCSAM minskat de ingående verksamheternas samlade kostnader. Däremot har positiva effekter kunnat påvisas för sjukpenning och socialbidragskostnader samt långa sjukfall. Utvärderingen visar också att den politiska ledningen har blivit en viktig aktör för huvudmän och chefer men även i viss utsträckning för personalen. En gemensam politisk ledning har förankrat SOCSAM och behovet av samverkan i respektive huvudmans politiska ledning, vilket har skapat förutsättningar för de tvärsektoriella aktiviteter som har bedrivits. Samverkan har givits en struktur och kontinuitet i de berörda verksamheterna. Genom att SOCSAM har bedrivits i politisk konsensus har denna legitimitet förstärkts. Syftet med SOCSAM är att genom samordning av resurser från socialförsäkring, hälso- och sjukvård samt socialtjänst uppnå såväl större välfärdsvinster för enskilda som samhällsekonomiska vinster. I försöksverksamheten anges att individernas behov bör ligga som grund för samarbetet och inte, som idag, huvudsakligen myndigheternas behov. Samtidigt framförs att, som ett led i förnyelsen av offentlig verksamhet, nya former för politisk styrning bör prövas. För att tydliggöra detta ytterligare anges att ett politiskt ledningsorgan bör vara fristående från huvudansvarig myndighet. Samtidigt påpekas i försöksverksamheten att det kan finnas kommunaldemokratiska betänkligheter genom att medborgarna får ett svagare inflytande. Särskilt anges att politikerna väljs genom indirekta val (prop.1993/94:205). Försöksverksamheten, som finns reglerad i SFS 1994:566, innebär att en försäkringskassa, ett landsting och en kommun får komma överens om att föra samman ekonomiska resurser inom en gemensam finansiell ram. De som ansvarar för försöksverksamheten ansvarar också gemensamt för kostnaderna för de delar av de berörda områden som ska ingå i försöket. Vilka verksamheter som ska ingå får parterna komma överens om inom en ram angiven i författningen som gäller för försöksverksamheten. Försöket ska ledas av en från huvudmännen fristående organisation, antingen genom ett kommunalförbund mellan kommun och landsting som träffar avtal med försäkringskassan eller genom ett beställarförbund som är ett fristående ledningsorgan där kommun, landsting och försäkringskassa finns med. En landstingsfri kommun kan förlägga ledningen av försöksverksamheten till en kommunal nämnd och därefter skriva avtal med försäkringskassan. I försöksområdena i denna studie har Grästorp, Hisingen i Göteborg, Stenungsund, Finspång, Laholm och Haninge valt att leda försöksverksamheten genom ett beställarförbund, medan försöksverksamheten på Gotland drivs i form av en kommunal nämnd. Ledningsorganet ska inom ramen för lagstiftningen samt utifrån ett befolkningsansvar besluta om mål och riktlinjer för de verksamheter som ingår i försöket. Det ska också planera, prioritera, upphandla och finansiera dessa. Det nya ledningsorganet ska inte ha ansvar för uppgifter som berör enskilda, bland annat genom myndighetsutövning, utan dessa ligger kvar hos respektive huvudman. De resurser som har kunnat disponeras i försöksverksam- 11

heten är medel för hälso- och sjukvård, sjukreseersättning, socialtjänst, vård av unga och vård av missbrukare, sjukpenning, rehabiliteringsersättning, försäkringskassans köp av arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster samt vissa administrationskostnader. Ledningsorganet har ansvaret för att täcka kostnaderna för de verksamheter som parterna beslutat ska ingå i försöksverksamheten. SOCSAM kan sägas uppfylla kriterierna för både politisk och finansiell samordning. Finansiell samordning finns genom att huvudmännen har ett gemensamt kostnadsansvar samtidigt som det finns möjlighet att omfördela dessa mellan huvudmän. Politisk samordning finns också genom en politiskt vald församling som gör gemensamma prioriteringar inom en egen offentligrättslig juridisk enhet. Försöksverksamheten kommer att upphöra årsskiftet 2003/2004. Istället diskuteras nu ett mer begränsat förslag på finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet som presenteras i det följande. I förslaget finns också att de försöksområden som medverkat i försöksverksamheten får driva detta efter SOCSAM lagstiftningen i ytterligare tre år fram till och med 2006. Regeringen kommer att fatta beslut den 11 december 2003. Finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet (RESAM) Förslaget med finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet är mycket mer begränsat än SOCSAM lagstiftningen när det gäller ansvar och finansiell ram. Samtidigt omfattar det ett fjärde område nämligen arbetsmarknadspolitiken. Den finansiella samordningen ska inte vara ett försök utan permanent och rikstäckande (prop.2002/03:132). I det följande kallar jag förslaget RESAM. Den finansiella samordningen föreslås omfatta de resurser som ska användas för att finansiera insatser för den aktuella gruppen. Det innebär att förebyggande insatser inte ingår. Samtliga parter ska ingå med samma andel. Försäkringskassan får disponera fem procent av de budgeterade kostnaderna för sjukpenning till finansiell samordning. Detta utgör statens andel och ska därmed finansiera både insatser inom försäkringskassan och arbetsmarknadsmyndigheten. Kommuner och landsting ska tillsammans finansiera en lika stor andel som staten. Den finansiella samordningen ska bedrivas genom ett fristående samordningsorgan där parterna är representerade. Samordningsorganet ska inte besluta om förmåner eller rättigheter för den enskilde. Samordningsorganet ska besluta om mål och inriktning samt finansiering för sitt ansvarsområde. Målgruppen är människor med en sammansatt problematik som innebär att de är i behov av rehabilitering från flera huvudmän för att kunna försörja sig genom förvärvsarbete. Samordningsorganet ska inrättas som ett särskilt förbund vilket innebär en ny form av offentligrättslig juridisk person som har egen rättskapacitet. Fyra parter ska medverka i förbundet - förtroendevalda från kommun, landsting och försäkringskassa samt tjänstemän från länsarbetsnämnden. Detta nya förslag kan också sägas utgöra finansiell samordning. I förhållande till SOCSAM har omfattningen minskat. Perspektivet är inte längre befolkningen utan istället rehabilitering för människor som har sammansatt 12

problematik och är i behov av stöd från flera olika huvudmän. Förslaget innebär också politisk samordning genom att en politiskt vald församling som gör gemensamma prioriteringar inom en egen offentligrättslig juridisk enhet bildas. Arbetsmarknadsmyndigheten representeras dock av tjänstemän. Parallellt med framtagandet av RESAM har också en pilotverksamhet drivit med en begränsad målgrupp de långstidsarbetslösa/sjukskrivna. Denna pilotverksamhet kallas FAROS. Förnyad Arbetslivsinriktad Rehabilitering Organisation och Samordning (FAROS) Regeringen gav 2001 i uppdrag åt AMS och RFV att inleda en förnyelse av den arbetslivsinriktade rehabiliteringen, som ett led i regeringens 11- punktsprogram för ökad hälsa i arbetslivet. Inom ramen för detta har en pilotverksamhet med en samordnad organisation mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen för arbetslivsinriktad rehabilitering prövats. Förnyelsearbetet ska bedrivas under 2002-2004 i fem geografiska områden: Västra Frölunda, Norrköping, Västerås, Blekinge län samt Haparanda/Övertorneå. Pilotverksamheten går under namnet FAROS som står för Förnyad Arbetslivsinriktad Rehabilitering Organisation och Samordning. Inriktningen i projektet är inte att finna de optimala samverkansformerna utan att synliggöra förutsättningarna för en ändamålsenlig samordnad organisation. Organisationen samordnas men det sker ingen gemensam styrning. Målgrupperna för pilotverksamheten är i första hand sjukskrivna arbetslösa med behov av arbetslivsinriktad rehabilitering men också sjukskrivna med anställning som inte kan återgå till sin arbetsgivare. Projektets budget för år 2002 och 2003 uppgår till 35 miljoner kr per år. För att kunna utläsa effekten av pilotverksamheten kommer Riksförsäkringsverket och Arbetsmarkandsstyrelsen att gemensamt göra en utvärdering av arbetet. I utvärderingen framkommer att det är få sjukskrivna arbetslösa som fått adekvat arbetslivsinriktad rehabilitering. Flertalet har hamnat i en gråzon mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Utvärderingen framför att det är tre förhållanden inom myndigheterna som bidragit till att befästa rådande situation för målgruppen. Det första är att arbetsförmedlingen menar att sjukskrivna inte ingår i arbetsmarknadsverkets uppdrag, därför återremitterar eller avregistrerar de sökande utan att bedöma t.ex. förmågan att rehabiliteras till arbete. Det andra innebär att försäkringskassans uppdrag och mål bidrar till att de skyndsamt vill överföra sjukskrivna till arbetsförmedlingen, utan att arbetsförmåga eller rehabiliteringsbehov prövats tillräckligt. Slutligen det tredje innebär att olika ekonomiska incitament i bidragssystemen bidrar till att individer väljer vägar som ger kortsiktiga privatekonomiska fördelar, i stället för långsiktiga lösningar. En viktig del av förnyelsearbetet syftar till att identifiera ändamålsenliga arbetsmetoder och arbetsprocesser inom den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Aktivitetsnivån har ökat markant i pilotområdena. Det är 10 gånger fler som får arbetsträning/arbetsprövning och tre gånger fler som får vägledning och förberedande utbildning. Rundgången mellan myndigheterna har 13

minskat betydligt. Pilotverksamheten har ersatt ordinarie verksamhet för målgruppen på berörda orter. FAROS har perspektivet en särskild behovsgrupp omfattande de arbetslösa/sjukskrivna. Pilotverksamheten kan inte sägas omfatta finansiell och politisk samordning. De kan inte omfördela resurser mellan olika huvudmän t.ex. omvandla sjukpenning till åtgärder inom arbetsmarknadsområdet. De har fått extra medel i syfte att utveckla nya metoder. Dessutom kan de åtgärdsmedel både från arbetsförmedlingen och försäkringskassan. De driver en gemensam verksamhet och kan sägas ha en gemensam budget men inte ett gemensamt kostnadsansvar. Som en följd av FAROS har Riksförsäkringsverket och Arbetsmarknadsstyrelsen lagt fram ett förslag att flytta samordningsansvaret från försäkringskassan till arbetsförmedlingen för denna grupp. Inom ramen för den nya lagstiftningen RESAM och FAROS ryms bara den yrkesverksamma befolkningen. Inom behovsgrupperna äldre och barn finns också behov av samordningen mellan kommuner och landsting. Hittills har dessa huvudmän kunnat bilda kommunalförbund samt gemensam nämnd där den kommunala kompetensen sammanfaller. From halvårsskiftet 2003 har emellertid möjligheter öppnats att bilda gemensam nämnd inom området vård och omsorg där den kommunala kompetensen inte sammanfaller. I det följande redovisas kommunalförbund och det nya förslaget om gemensam nämnd. Kommunalförbund mellan kommuner och landsting (FÖRBUND) Ett kommunalförbund är en egen juridik enhet som övertar de uppgifter som de samverkande huvudmännen lämnat över dit. Detta kallas i det följande FÖRBUND. Kommunalförbundet blir själv huvudman för verksamheten. Samverkan i kommunalförbund är en möjlighet inom vård och omsorgsområdet. Det enda kravet är att uppgifterna faller inom den överlämnande kommunen eller landstingets kompetens. Ett kommunalförbund får ha hand om hela verksamheter eller avgränsade verksamheter i geografin, uppgiftsmässigt eller funktionellt. En ny organisation bildas. Organisatoriskt är kommunalförbund en samverkansform som liknar en kommun. Det ska finnas beslutande organ och verkställande organ. Det ska finnas en förbundsordning, fullmäktige, styrelse och förvaltning. Enligt tidigare definition av samordning kan det diskuteras om kommunalförbund är samordning eftersom en ny organisation bildas. Detta sker om huvudmännen lägger över utförandet och uppgifterna till kommunalförbundet så har en ny huvudman bildats och därmed en ny organisation med eget arbetsgivaransvar. Lika tydligt är det inte om huvudmännen enbart bildar kommunalförbund för att göra beställningar av vård och omsorg medan driften ligger kvar hos kommunen och landstinget. Detta blir då att jämföra med SOCSAM och RESAM som inte innebär en ny organisation annat än på ledningnivå genom ett beställarförbund/samordningsförbund. Kommunalförbundet kan därför också beskrivas i termer av politisk och finansiell samordning. Enligt samverkansutredningen (SOU 2000:114) anses inte kommunalförbund motsvara kommunerna och landstingens behov av en enkelt och smi- 14

dig samverkansform de samverkande parterna överlämna ansvaret för verksamheten till kommunalförbundet och förlorar då motsvarande kompetens. Därför föreslås istället gemensam nämnd. I samverkansutredningen anges att det i gemensam nämnd finns möjlighet till ett större politiskt inflytande. Gemensam nämnd mellan kommuner och landsting inom vård och omsorg (NÄMND Kommuner och landsting kan inrätta en gemensam nämnd inom vård och omsorg (prop.2002/03:20). Detta kallas i det följande NÄMND. Motivet till gemensam nämnd är att skapa bättre samarbete och samverkan mellan kommun och landsting inom vård och omsorg. De reformer som genomfördes under 90-talet har delat det tidigare sammanhållna ansvaret. Trots lokala överenskommelser och vissa delar finns behov av att stärka samarbetet. Någon sammanslagning av organisationer är inte aktuell och man vill att ambitionerna både med ädel- och psykiatrireformen ligger fast. Detta gäller även handikappreformen. Kommuner och landsting har redan tidigare kunnat inrätta gemensamma nämnder, men kravet har varit att nämndens uppgift ska falla inom ramen för gemensam kompetens. Detta krav tas nu bort. Dessutom anges att det varken är möjligt eller lämpligt att finna former för rikstäckande modeller. Former måste hittas utifrån lokala förutsättningar. Huvudmannaskapet och det politiska inflytandet ligger kvar hos respektive huvudman. Nämnden behöver inte vara totalansvarig för ett helt verksamhetsområde utan det kan också beröra delar av ett område. Personalen är fortfarande anställd hos sin respektive huvudman. Även viss myndighetsutövning såsom tvångsvård kan förläggas till den gemensamma nämnden. Regeringen anser att det är målgruppens behov som ska styra samordningen. En samordning av förvaltningarna kan också ske. Den gemensamma verksamheten kan hänföras till en av huvudmännen och ingå i dennes organisation. Den andra huvudmannen tillför då resurser till denna värdkommun eller värdlandsting. Styrningen sker dock av en gemensam politisk nämnd med ledamöter från de både huvudmännens fullmäktige. Organiseringen kan också ske på annat sätt. I propositionen lämnas detta öppet. Gemensam NÄMND är ingen egen juridisk person. Finansiering av den gemensamma nämndens verksamhet bestäms i överenskommelse som träffas mellan huvudmännen. Gemensam NÄMND innebär att den kommunala kompetensen för var och en av de samverkande huvudmännen vidgas så att de kan bilda en gemensam nämnd för att fullgöra uppgifter inom hela området. Då skulle man kunna säga att det blir ett gemensamt ansvar för hela området för var och en av huvudmännen. Samverkansutredningen menar dock att en sådan kostnadsfördelning som inte står i proposition till de uppgifter som huvudmannen lagt på nämnden skulle strida mot kommunallagen ändamålsparagraf. Denna paragraf innebär att en kommunal åtgärd ska vara av allmänt intresse för medlemmarna i kommunen eller lanstinget. Däremot anser utredningen att de medel som huvudmännen tillfört den gemensamma nämnden kan fördelas helt enligt nämndens prioriteringar och kan därmed nyttjas mer effektivt. Av detta framkommer att aktuell kommun och landsting inte kan sägas ha ett gemensamt kostnadsansvar för helheten 15

utan bara för sin del. Däremot är det osäkert om t.ex. resurser från socialtjänstens socialbidrag skulle kunna användas till att anställa en läkare inom landstinget inom nämndens ram. Vad händer med huvudmannens kostnadsansvar och är omfördelningen till gagn för kommunmedlemmarna i den aktuella kommunen? Den gemensamma nämnden öppnar inte heller sekretessen utan de områden som tillförs nämnden med olika sekretess är kvar i sina respektive sekretessområden. Gemensam NÄMND kan beskrivas som samordning av resurser. Dock är det tveksamt om dessa resurser ska kunna omfördelas mellan olika huvudmän. Gemensam NÄMND kan däremot beskrivas som politisk samordning. I nämnden görs gemensamma prioriteringar mellan huvudmän. Politiker utses av fullmäktige hos respektive huvudman. Olika former av samordning I det följande visas schematiskt skillnader och likheter mellan de olika försöken respektive permanenta lagstiftningarna. När de jämförs utifrån att samordna verksamheter respektive samordning kring vissa behovsgrupper skiljer de sig till stor del. FINSAM - försöket innebar att verksamheter samordnades genom att parterna fick gemensamt ansvar för sjukpenning och rehabiliteringsersättning. Det vill säga sjukpenningen kan användas till vård. De har dock inte ett gemensamt ansvar för sjukvården. Det fanns också en begränsning till yrkesverksamma. SOCSAM och FÖRBUND utgör samordning av verksamheter men här finns inga begränsningar till olika grupper utan detta får bestämmas lokalt. Även när det gäller NÄMND samordnas verksamheter men denna är begränsade till vård- och omsorgsområdet. Inte heller här finns någon begränsning till behovsgrupper. När det gäller FRI- SAM och FAROS samt det nya förslaget RESAM innebär det en begränsning till samordning kring vissa behovsgrupper. FRISAM och RESAM är begränsat till grupper med sammansatta behov och till rehabilitering. FA- ROS är begränsat till långtidsarbetslösa/sjukskrivna Det unika med NÄMND och FÖRBUND är att verksamheternas utförande kan samordnas. I de andra försöksverksamheterna eller permanenta lagstiftningarna öppnas för samordning på ledningsnivå. De olika försöken skiljer sig när det gäller samordning av resurser. I SOCSAM finns gemensam budget där huvudmännen har ett gemensamt ansvar. Så är också fallet vid bildandet av NÄMND. Även i det nya förslaget, RESAM, är tanken att det ska finnas en gemensam budget som huvudmännen är ansvarig för. För FAROS lyfts den del av verksamheten ut som jobbar gemensamt för gruppen långtidsarbetslösa sjukskrivna. För dessa finns en gemensam budget. För FRISAM (prop. 1996/97:63) finns ingen gemensam budget där huvudmännen har gemensamt ansvar. De ovan beskrivna samordningarna sammanfattas i figur 1. Det finns ingen nationell form som innebär samordning av verksamheter utan att man har en gemensam budget. 16

Figur 1. Olika nationella former för samordning. Samordning av resurser Samordning av verksamhet Behovsgrupper Verksamheter Ja RESAM (Finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet) FAROS (Förnyad Arbetslivsinriktad Rehabilitering Organisation och Samordning) SOCSAM (Finanisell samordning inom socialförsäkring, socialtjänst och hälso- och sjukvård) NÄMND (Gemensam nämnd mellan kommun och landsting inom vård och omsorg) FINSAM (Finansiell samordning inom socialförsäkring och hälso- och sjukvård) FÖRBUND(Kommunalförbund mellan kommuner och landsting) Nej FRISAM (Frivillig samverkan inom rehabiliteringsområdet) När de olika formerna studeras utifrån finansiell och politisk samordning skiljer de sig än mer åt. Definitionen av finansiell samordning är att man skulle ha ett gemensamt kostnadsansvar som innebär att man också ska kunna omfördela resurser. Definitionen av politisk samordning är att verksamheten ska ledas av en politiskt vald församling med eget ansvar. SOCSAM, FÖRBUND och RESAM innebär både politisk och finansiell samordning. De har både möjlighet att omfördela resurser mellan olika huvudmän och de styrs av en gemensam politisk församling mellan olika huvudmän som kan fatta egna beslut. SOCSAM är en begränsad försöksverksamhet medan RESAM och FÖRBUND är permanent lagstiftning. Dessa tre har också gemensamt att de är egen juridiska enheter. I FÖRBUND blir man också samordna utförandet och då har en ny organisation bildats som övertagit driftsansvaret. Detta är dock inte möjligt i SOCSAM och RESAM. Gemensam NÄMND innebär politisk samordning, men det är tveksamt om de ingående partierna har ett gemensamt kostandsansvar som innebär att man kan omfördela resurser. Gemensam NÄMND är ingen ny juridisk enhet. FRISAM avviker genom att det är en viljeyttring som inte innebär några förändringar genom politisk och finansiell samordning. Den är också en 17

generell lagstiftning. FAROS är ett pilotförsök som inte innebär någon politisk och finansiell samordning. Politisk och finansiell samordning sammanfattas i figur 2. Figur 2. Olika nationella former för politisk och finansiell samordning. Finansiell samordning Ja Politisk samordning Ja Nej SOCSAM (Finanisell samordning FINSAM (Finansiell sam- inom socialförsäkring, ordning inom socialförsäk- socialtjänst och hälso- och ring och hälso- och sjukvård) sjukvård) RESAM (Finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet) FÖRBUND(Kommunalförbund mellan kommuner och landsting) Nej NÄMND (gemensam nämnd mellan kommun och landsting inom vård och omsorg) FRISAM (Frivillig samverkan inom rehabiliteringsområdet) FAROS (Förnyad Arbetslivsinriktad Rehabilitering Organisation och Samordning) Jag har i fortsättningen av denna studie valt att diskutera samordning utifrån politikernas agerande i försöksverksamheten SOCSAM. Motivet är att försöksverksamheten har pågått sedan 1994 och den innehåller både politisk och finansiell samordning i full skala. Det är inte heller begränsat till vissa behovsgrupper. Den berör både stat, kommun och landsting. Politikernas agerande i samordningen studeras både utifrån ett struktur- och aktörsperspektiv. 18

Aktör och struktur I studien problematiseras och diskuteras begreppet samordning. Det finns många sätt att studera samordning på. Ett sådant innebär att utgå från behov och problem hos befolkningen som uppfattas viktiga för att studera samordningen. Utgångspunkten är problem och behov oavsett var de hanteras. Ett annat sätt är att utgå från organisationerna för att undersöka villkoren för samordning av deras verksamhet. Ett tredje sätt är att utgå från aktörerna och studera deras agerande för att samordna. I denna studie har jag utgått från en av aktörerna politikerna och deras berättelser i aktörs- och strukturperspektiv. Aktörspåverkan utövas genom ett avsiktligt agerande. Strukturell påverkan sker genom organisationer, resurser och ett sätt att tänka. En stor del av strukturforskningen har skett inom statsvetenskapen. Aktörsforskningen har fokuserat på ledare och egenskaper men också på beteende (Blom 1996). Inom psykologin, pedagogiken, sociologin och organisationsforskningen finns flera olika studier. Det saknas idag väsentligen forskning om aktörs- och strukturperspektivet kombinerat när det gäller samordning. Ambitionen i denna studie är att försöka förstå förhållandet mellan dem. Politikernas agerande har tydliggjorts utifrån hur de beskriver strukturen samt de normer och förväntningar som finns kopplat till en viss roll. För att närma sig aktörsperspektivet har berättelser som inte är att hänföra till rollens position värderats, såsom personliga förväntningar på uppdraget (March & Olsen 1989, Scott 1995). Olika politikers egenskaper behandlas dock inte i studien. Syfte och frågeställningar Utgångspunkten för studien är politikernas agerande för finansiell och politisk samordning. Utifrån en förståelseorienterad kunskapssyn är denna studie orienterad mot ett struktur- och aktörsperspektiv på politikernas agerande. Eftersom försöksområdena skiljer sig åt är det särskilt intressant att studera om olika struktur på finansiell och politisk samordning ger några skillnader mellan områdena. Intressant är också att studera om politikernas agerande i de olika försöksområdena skiljer sig åt. Huvudfrågorna är : Vilken syn på politikeruppdraget präglar försöken? Hur skapas politisk och finansiell samordning i försöken? Vilket inflytande uppfattar politikerna sig ha över samarbetet? Studien har inledningsvis varit styrd av ett antal formulerade frågeställningar, men uppgiften har också varit att närma sig politikeruppdraget mer förutsättningslöst. Studien inriktas mot fyra grundläggande organiseringsfunktioner behovsdefiniering, behovsprioritering, resursmobilisering (genomförande) samt uppföljning och utvärdering (Fridolf 2002). 19

En analysmodell Samordning innebär att strukturer skapas för att stödja samarbete mellan professionella. I figur 3 redovisas de olika delarna schematiskt. Figur 3. Analysmodell 2 Resurser Finansiell Samordning Verksamhet Politisk Samordning kan innefatta både resurser och verksamhet. Samordning av resurser handlar både om pengar och om kompetens. Det innebär att lokala aktörer har en gemensam budget för ett projekt eller en aktivitet. Ansvaret ligger dock kvar hos huvudmannen och myndigheternas mål, budget och lagstiftning följs. Samordning av resurser betyder också att man samordnar kompetens genom att professionella sitter tillsammans i samarbetsaktiviteter eller projekt. Samordning av verksamhet innebär att flera huvudmän driver en verksamhet tillsammans. Det vanligaste är att driva samarbetsprojekt tillsammans. Ofta sker det för grupper som behöver ett samlat stöd av från flera verksamheter. Verksamhetssamordning innebär att man skapar en gemensam lednings- eller styrgrupp med företrädare från olika verksamheter men ansvaret finns kvar hos respektive huvudman. Ledningsgruppen kan styra över organisationsgränser, men inga formella beslut om prioriteringar kan ske utan sådana fattas inom respektive huvudman. Myndigheternas mål och lagstiftning gör det inte möjligt för lokala aktörer att lägga samman gemensamma ekonomiska resurser mellan stat, kommun och landsting för att tillsammans kunna prioritera grupper samt omprioritera mellan olika huvudmän. Inom ramen för försöksverksamheten SOSCAM, lagstiftningen KOMSAM, och det nya förslaget RESAM är detta dock möjligt. Här prövar man att lägga samman resurser mellan huvudmän. Tanken är också att dessa resurser ska kunna omfördelas mellan ingående parter för bättre resursanvändning. Gemensamma lokala arenor bildas där de olika aktörernas insatser kan samordnas (Fridolf 2002). Vid finansiell samordning får lokala parter lägga samman gemensamma ekonomiska resurser 2 Detta är en utveckling av begreppsdefinitioner i min licentiatuppsats. Se Fridolf, M., 2002. 20

mellan huvudmän för att samlat kunna göra prioriteringar. För att göra dessa prioriteringar finns politisk samordning. Politisk samordning kan beskrivas som gemensam styrning över organisationsgränser. Samtidigt påverkar samordningen olika politikområden. Avsikten är dock att nationella prioriteringar och beslut ska följas men det formuleras också nya gemensamma mål över organisationsgränser. Studiens fortsatta disposition I följande kapitel två utvecklas en teoretisk referensram. Samordning diskuteras utifrån politiker som aktörer och en ny politisk struktur samt att flera demokratiska nivåer förenas. Den teoretiska referensramen bildar utgångspunkten för analysen av det empiriska materialet. I kapitel tre diskuteras metodstrategi, avgränsningar samt vilka metoder och tekniker som använts för att samla material. I de följande kapitlen, fyra till sex, redovisas sedan det empiriska materialet. Först beskrivs de olika områdena med utgångspunkt från idé och inriktning. Här återges också tidigare ambitioner med försöket i jämförelse med hur det är idag. I femte kapitlet skildras SOCSAM som en ny politisk struktur. I kapitel sex återges politikernas motiv till engagemang, hur de ser på sin uppgift, vem de anser sig företräda och hur de ser på det nya politiska ledningsorganets arbetsformer. I kapitel sju redovisas politikernas syn på hur politisk organisering genom behovsidentifiering, prioritering, resursmobilisering och utvärdering sker. I studiens avslutande kapitel sju återknyts till de inledande frågeställningarna om synen på politikeruppdraget, politikernas betydelse för samarbete och hur de skapar politisk och finansiell samordning. Teoretiska aspekter diskuteras. 21

2. Att studera samordning Politiker som aktörer Den här studien är orienterad mot struktur- och aktörsperspektivet på politikernas agerande för att åstadkomma samordning. Vid politisk samordning skapas ett interorganisatoriskt arrangemang. Samordningen kan utgöra en informell arena men den kan också resultera i en ny organisation. I studien kommer försökets ambitioner med politisk och finansiell samordning att diskuteras. Försöken med finansiell samordning mellan olika myndigheter omfattar både politiker och anställda som finns i de olika myndigheterna. Vid samordning är syftet att aktörerna ska fokusera på var och hur resurserna används för de enskilda människorna och inte i första hand bevaka sin egen myndighet. Inom dessa offentligt styrda organisationer finns tre domäner: den politiska, den professionella och den administrativa (Kouzes & Mico1979). Dessa uppgifter har ibland motstridiga intressen; politik går inte alltid hand i hand med professionalitet. Den politiska uppgiften kännetecknas av att valda politiker företräder medborgarna och prioriterar mellan olika behov. Här formuleras mål och resurser fördelas. Kriterier för framgång är rimlig och rättvis fördelning av resurser till olika målgrupper. Den politiska processen kännetecknas ofta av förhandlingar och kompromisser, medan den professionella präglas av strävan efter autonomi och självreglering. De professionella har egna kriterier för kvalitet och för vad som är bäst för patienten, klienten eller brukaren. Relationen professionella emellan är huvudsakligen kollegial. Arbetet är problemlösande samt situations- eller individspecifikt. Den administrativa uppgiften kännetecknas av det finns hierarkisk kontroll. Strukturen är byråkratisk; det vill säga att formella relationer är betydelsefulla. Kostnadseffektivitet är ett avgörande kriterium för framgång, och kvantitativa metoder och tekniker används ofta för att bedöma verksamheten. Vid samordning sker mobilisering av resurser över organisationsgränser i syfte att ge ett samlat stöd till olika behovsgrupper. Genom att studera organiseringen kan konflikter samt vad som hindrar respektive underlättar integrering diskuteras. Fyra grundläggande funktioner eller typer av aktiviteter kan identifieras. Den första funktionen är behovsdefiniering. Här studeras med vilka medel behoven identifieras och kunskap byggs. Intressant är hur pass självständigt politiker åstadkommer behovsdefinieringen samt vilka dialoger som förs. Den andra funktionen är behovsprioritering. Här studeras prioriteringar av vilka behov som ska tillgodoses. Formulering av mål och inriktning liksom relationer mellan olika verksamheter vid prioriteringar studeras. 22

Den tredje funktionen är resursmobilisering (genomförande). Denna funktion omfattar det faktiska genomförandet. Diskussionen förs om vad politiker gör för att stödja och/eller driva på en mobilisering av resurser och kompetens. Den fjärde funktionen är uppföljning och utvärdering. Grovt sett handlar uppföljning om att granska utförda prestationer i relation till insatta resurser och utvärdering om att värdera verksamheten mot definierade behov utifrån den samlade nyttan. Diskussion förs om utvärdering mot behov och uppföljning mot mål. De politiska och professionella domänerna blir viktiga vid integrering (Fridolf 2002). Agerandet i den politiska domänen kan beskrivas i termer av att skapa ett bra innehåll för dem som behöver samhällets samlade stöd. I den professionella domänen tydliggörs medborgarnas behov vid integrering. Krav både från politiker och professionella ställs på att i det ekonomiskt administrativa perspektivet samordna resurser mellan organisationer. Aktörerna får en större kunskapsbas för att mål ska kunna formuleras. Det ställer ibland de egna organisatoriska intressena på sin spets. Mätsystem som enbart mäter den egna organisationens produktivitet ifrågasätts. Nya sätt att belöna effektivitet efterfrågas. I förhållande till funktionerna behovsidentifiering, behovsprioritering, resursmobilisering samt uppföljning och utvärdering har också domänerna olika fokus vid integrering (Fridolf 2002). Det politiska perspektivet vid integreringen har utvecklats mot att öka kunskapen om behov (behovsidentifiering), ledningsperspektivet har blivit att sammanföra resurser (resursmobilisering) och den professionella utgångspunkten har utvecklats mot att prioritera individer med sammansatta behov (behovsprioritering). De professionella har tagit ett större ansvar för att lyfta behov av prioriteringar mellan grupper och individer. Det visar sig finnas ett stort behov i den politiska domänen av att få del av de professionellas kunskaper om hela eller delar av behov utan att organisatoriska aspekter läggs på. Den samlade bedömningen av behoven inom en grupp eller i ett geografiskt område har ofta enbart diskuterats inom varje organisation för sig. Sociala behov värderas i kommunen, sjukvårdsbehov inom landstinget och arbetsmarknadsmässiga behov inom länsarbetsnämnden. Socialförsäkringen, kopplat till sjukdomsbehov, värderas i försäkringskassan. Vid integrering är avsikten att göra en samlad bedömning. För att denna bedömning ska kunna göras genomförs ofta gemensamma kartläggningar (Fridolf 2002). Att prioritera mellan olika behov, både när det gäller vilka individer som ska stödjas och vilka behov som ska mötas, förefaller vara en viktig fråga i den professionella domänen. Möjligheterna att prioritera uppfattas begränsad pga. lagstiftningen och olika regler. En ökad flexibilitet efterfrågas. Centrala beslut är inte heller synkroniserade med varandra. Bristen på en långsiktighet utgör också ett hinder. Genom integrering skapas förutsättningar för gemensamma prioriteringar av behov. Prioriteringen innebär att man satsar särskilt på olika grupper. Resursmobilisering sammanfaller med den administrativa domänen. Resursmobilisering sker traditionellt genom budget, verksamhetsplan och mål. 23

Personalen är en viktig aktör när det gäller genomförandet. Vid integrering skapas former för gemensam resursmobilisering. Behovet av nya mätsystem som mäter över organisationsgränser växer fram. Uppföljning anges ske genom organisationerna. Framförallt gäller det uppföljning mot satta mål eller resultat. Det anses dock svårt och behovet av att kunna värdera nytta av de samlade insatserna är stort. De fyra grundläggande formerna förändras i betydelse vid integrering (Fridolf 2002). Den tydligaste funktionen blir att identifiera behov i det lokala området. Här sker det gemensamt och bredare mellan olika aktörer. Också prioriteringarna förefaller förändras. De sker mer gemensamt men har ett symbolvärde mer än en beslutsfunktion. Resursmobiliseringen sker även den mer samlat. Det finns dessutom krav på förändrad utvärdering utifrån nyttan för olika behovsgrupper. Vid politisk och finansiell samordning skapas förutsättningar för en gemensam beslutsfunktion. Dessa fyra grundläggande funktionerna kommer att användas som analysenheter för att svara på frågan hur politik och finansiell samordning skapas i försöksområdena. En ny politisk struktur En central fråga i försöken är hur den politiska processen ska organiseras, så att folkets och politikernas vilja slår igenom (Jmf Strömberg& Westerståhl 1983). I försöksverksamheten anges att nya former för politisk styrning bör prövas. Ett nytt politiskt ledningsorgan som är fristående från huvudansvarig myndighet införts. Samtidigt påpekas i försöksverksamheten att det kan finnas kommunaldemokratiska betänkligheter genom att medborgarna får ett svagare inflytande eftersom politikerna väljs genom indirekta val. Den kommunaldemokratiska folkstyrelsemodellen kan beskrivas i termer av olika flöden och relationer. Det första flödet (politik in) utgörs av formulering, sammanvägning och utvärdering av idéer som ska vara styrande för den lokala verksamhetens inriktning och omfattning (Montin 1996). Här är enligt modellen ovan partierna de viktigaste aktörerna. Förväntningarna på partierna är att de ska föra fram medborgarnas problem och behov i en demokratisk process som utmynnar i målsättningar. Det är partierna i denna modell som ska ha störst legitimitet genom att vara folkligt förankrade. Men det finns också andra organisationer och grupperingar som organiserar olika intressen. Idag har medierna, intressegrupper, aktionsgrupper och andra direktkontakter ett avgörande för formande av politiken. Det andra flödet (politik ut) består av verkställande organ. Det politiska ansvaret innebär ansvar för verksamhetens mål, inriktning, omfattning och kvalitet. Den politiska styrningen är tänkt att fungera enligt ett målrationellt handlande. Det innebär att förtroendevalda ska sätta upp mål som sedan ska verkställas på ett effektivt sätt. Förutom att nämnder har verkställighetsansvar finns här tjänstemän med uppgift att genomföra besluten. I försöksverksamheten SOCSAM har den nya politiska arenan övertagit ansvaret för prioriteringar inom vissa ramar från kommun och landstingsfullmäktige samt försäkringskassans styrelse. Verkställigheten sker av politiska nämnder och tjänstemän i kommun och landsting. SOCSAM: s ledningsorgan har ett beställaransvar. 24