Uppstartande av sakkunniggrupp pa ungdomsverkstaden Koi i Raseborg Eivor Söderström 2016
Innehåll 1. Inledning... 3 2. Utvecklingsgrepp och tillvaratagande av erfarenhetskunskap... 3 3. Process och praktiskt arbetssätt... 4 4. Teman för diskussioner... 5 5. Erfarenheter och resultat... 7 6. Källor:... 9 2
1. Inledning Rehabiliterande verksamhet beskrivs på Raseborgs hemsida som en sysselsättning som är meningsfull, och ska motsvara personens arbetsförmåga och kunskap. Med en verksamhet som är välorganiserad och rätt tajmad förväntar man nå målsättningen att skapa nya vägar till arbetslivet och en bättre vardag. Den unga kommer in i rehabiliterande arbetsverksamhet genom en aktiveringsplan, som utarbetas tillsammans med arbetskraftsrådgivare, sysselsättningskoordinator och socialarbetare. I kontakten till de unga tas fasta på individuell handledning och stöd, olika former av aktivering och sysselsättning för att förbättra deltagarnas funktions- och samarbetsförmåga, samt att höja deltagarnas självkänsla, välmående och motivation. Ungdomsverkstaden Koi är en av kommunens egna verkstäder som erbjuder rehabiliterande arbetsverksamhet för unga i åldern 16-29 år. Verkstaden fungerar i det s.k. Toli-huset i Karis, där också vuxenenhetens verkstäder finns tillsammans med en mångprofessionell personal som erbjuder stödtjänster, såsom sysselsättningskoordinator, arbetstränare, socialarbetare och hälsovårdare. (http://www.raseborg.fi/rehabiliterande-arbetsverksamhet) 2. Utvecklingsgrepp och tillvaratagande av erfarenhetskunskap Inom projektet DelSam IV ville vi speciellt fokusera på ungdomars delaktighet, och prova på olika sätt att främja ungdomars medverkan och olika sätt att ta vara på deras sakkunskap. För Raseborgs och Tolis del blev valet att starta en sakkunniggrupp bestående av unga som går på ungdomsverkstaden. Planen var att med en öppen förhandsinställning göra en pilotering under ett verksamhetsår, för att samla erfarenheter hur en sakkunniggrupp kunde fungera i denna verksamhetskontext. Om erfarenheterna av piloteringen visade sig bli positiva formulerades som långsiktig målsättning att sakkunniggruppen kunde bli en stadigvarande verksamhetsform inom den ordinarie verksamheten. Inspiration till arbetsgreppet togs från trenden om en s.k. utprövningskultur (fi. kokeilukulttuuri) inom utvecklingsarbete. (Annukka Berg, föreläsning 18.11.2014.) Utprövningskulturen utmanar traditionellt utvecklingsarbete och vill sätta tyngdpunkt på görande istället för planering. Genom att prova på och testa får man konkreta erfarenheter av vad i idén som fungerar och vad som behöver utvecklas. Detta utvecklingsgrepp utgår från tre löften: lov att agera, lov att planera mindre, samt lov att misslyckas. I vårt fall innebar greppet att vi minskade på förhandsplanering, försökte hålla oss så öppet som möjligt till grupprocessen och var färdiga att ändra inriktning beroende på utfall av tidigare insatser. För att våga sig på en sådan attitydändring i utvecklingsarbetet krävs en tilltro till löftet om lov att misslyckas gäller också i praktiken. Synen på betydelsen av att ta tillvara erfarenhetskunskap då verksamhetsformer ska utvecklas har förstärkts under senare år, såsom också olika praktiska tillvägagångssätt. Kati Palsanen har i sin handbok Yhteistutkiminen- opas sosiaalityöhön (2013) beskrivit sättet att arbeta och erfarenheter av att engagera unga i en sakkunnigroll. Hon konstaterar, att utgångspunkten för konceptet är att klienter och professionella tillsammans bygger kunskap i det vardagliga arbetet. Det viktiga är att båda parter kommer med sin sakkunskap och medverkar till hurudan verksamheten blir. Det handlar om ett dialogiskt förhållningssätt mera än ett traditionellt brukarperspektiv, som främst utgår från klientens val och prioriteringar. Hon konstaterar, att samforskning kan användas för att utveckla det sociala arbetet och tjänster som erbjuds, men har också en annan funktion, en empowrande effekt. Genom att få igång processer som kan förstärka självkontrollen, självförtroendet samt ge större kunskap och färdigheter kan individer få kraft att ändra på de villkor som gör att de befinner sig i en svag position. (Askheim 2007) Det 3
här visade sig vara en viktig aspekt också i vår sakkunniggrupp. Då de unga berättar om sina erfarenheter, berättar de och formulerar sig samtidigt åt sig själva, och får på så sätt en större medvetenhet och förståelse om sig själv och eget agerande. Då den unga samtidigt får en känsla av att bli hörd och få påverka har detta har i sig en stärkande och bemyndigande effekt. Följande steg kan vara att få syn på olika sätt att komma vidare i den egna processen. Detta kunde exemplifieras med att de unga då de kom till gruppen berättade att de kommit till ungdomsverkstaden med en stor fråga: Vad ska det bli av mitt liv? På ungdomsverkstaden och i gruppen bearbetas denna stora fråga och formuleras kanske om till en rad mindre delfrågor, som i sin tur synliggör att små steg som lyckas kan leda till en större förändring i slutändan. Delaktighet blir alltså både ett medel och ett mål. Idéer och material till gruppen togs också från sidan Ungdomsgruppers erfarenheter av välfärd i Helsingfors. Denna sida erbjuder olika upplägg och teman att diskutera, och innehåller också en arbetsbok för insamling av erfarenhetsexpertis. Med nätsidans hjälp vill man samla erfarenhetskunskap men också visa på utförd forskning för att kunna stärka både ett kunskapsbaserat beslutsfattande samt kunskapsbaserade strategiarbeten. Indikatorer till möjligheter till välfärd användes också som underlag för vissa av diskussionerna i sakkunniggruppen i Toli. (http://www.nuortenhyvinvointikertomus.fi/) 3. Process och praktiskt arbetssätt Sysselsättningsenheten i Raseborg och speciellt ungdomsenheten har medverkat i DelSam-projektet under tidigare verksamhetsår, och det var lätt att komma till tals och presentera de preliminära planerna. Ungdomsverkstadens enhetschef och handledarna förhöll sig välvilligt till förslaget att prova på uppstartande av en sakkunniggrupp, och möjliggjorde att tidsbundet anställda Pernilla Bäcklund kunde fungera som arbetspar till gruppledaren Eivor Söderström under hösten. Gruppen samlades fyra gånger under hösten, samt fyra gånger under våren. Slutligen hölls ett gemensamt diskussionstillfälle där tre av de unga, ungdomsverkstadens handledare, ungdomsverkstadens enhetschef, sysselsättningskoordinator, socialarbetare och arbetstränare deltog. Under detta diskussionstillfälle presenterades och diskuterades erfarenheterna av gruppen, innan planer gällande fortsättningen slogs fast. Första gruppgången ordnades som en programpunkt inom den ordinarie verksamheten och alla unga i verksamheten förväntades delta. På plats fanns tio ungdomar som utgjorde en mycket heterogen grupp både vad gäller inställning till gruppen och intresse av att delta i diskussionerna. Många av de unga intog en mycket avvaktande position och gruppledarna förmådde inte heller med sitt agerande skapa en tillräckligt trygg och tillitsfull stämning. Målsättningen var att med hjälp av en funktionell metod s.k. smiletaggning komma överens om teman som intresserade de unga. Smiletaggningen genomfördes, men gruppledarnas intryck blev att deltagarnas val gjordes på ganska godtyckliga grunder. Efter första gången kunde vi konstatera att grundförutsättningarna för att gruppen skulle fungera var svaga: gruppen var för heterogen och det fanns för stora skillnader i deltagarnas intresse till att medverka i gruppen, vilket ledde till en försiktighet bland alla och till att ingen ville uttala sig. Efter denna gång kom gjorde gruppledarna beslutet att deltagande är frivilligt för dem som känner sig motiverade att delta. Det visade sig vara ett bra beslut, som möjliggjorde att de som valde att delta i gruppen ville och vågade diskutera egna ärenden och erfarenheter. Gruppen blev samtidigt betydligt mindre till sin storlek, med sammanlagt sex unga engagerade under piloteringen. Två fick jobb under denna tid, medan tre av deltagarna var med från start till slut. 4
Den andra gruppgången diskuterades spelregler för den omformade gruppen mera ingående. Deltagarna hade mycket lätt att formulera hur de ville att gruppen skulle fungera och vilken gruppens uppgift skulle vara. Så här formulerades ramar och innehåll: ge sin åsikt och motivera förbättra verksamheten/framtiden för ungdomar som kommer hit villighet att dela sina erfarenheter att förstå sitt eget och andras perspektiv en gång i månaden öppen grupp, så intresserade kan komma med efter hand. Under grupprocessen planerades uppgörandet av en flyer som skulle finnas tillhanda på ungdomsverkstaden, så att andra unga och personalen skulle komma ihåg gruppens existens. Denna plan förverkligades inte under pilotskedet, men ansågs ha en funktion med tanke på att hålla en sakkunniggrupp levande i ungdomsverkstaden bland de övriga unga och för att nya lätt kan komma med i gruppen. 4. Teman för diskussioner Även om agendan långt hölls öppen kändes det viktigt att ha vissa frågeställningar vi ville ha de ungas åsikter om, eftersom ju gruppen skulle fungera som en sakkunniggrupp. Som första delområde formulerades de ungas egna upplevelser av sysselsättningstjänsterna och andra stödtjänster de använder. Verksamheten på Toli, erfarenheter av arbetsprövning samt TE-byrån kom snabbt att bilda en ram för denna diskussion. Beskrivande var att de unga på ett självklart sätt satte in ungdomsverkstadens verksamhet i den mångprofessionella kontext som Toli-husets personal bildar. En ung konstaterade att de kommer av en orsak dvs. ofta finns det flera orsaker än arbetslöshet som försvårar den ungas sysselsättning eller studier. Tillgång till sysselsättningskoordinator, socialarbetare, arbetstränare och hälsovårdare diskuterades vid sidan om erfarenheterna av att delta på en ungdomsverkstad och handledarnas roll i denna. Närheten till en mångprofessionell expertis upplevdes som betydelsefullt, det var lätt att få tillgång till olika sorts stöd i frågor som handlar om arbete, boende, studier, hälsa och ekonomi. Ungdomsverkstaden beskrevs som ett ställe som behöver erbjuda trygghet men också utmana den unga. Tryggheten leder till att man vågar försöka, och då handledarna puffar på i passlig omfattning underlättar det också att våga prova på olika saker. De unga ansåg att det gärna skulle få finnas ännu mera olika arbeten att prova på. Risken med ungdomsverkstaden är att det kan bli för bekvämt. Handledarna förväntades hjälpa den unga in i gruppen, dra gränser och uttala krav och på så sätt påverka gruppdynamiken, som enligt de unga starkt påverkar den egna motivationen. Också i detta sammanhang efterlystes en rättvis behandling från handledarnas sida. Temat motivation diskuterades ganska utförligt. Deltagarna konstaterade, att förutsättningen för den egna motivationen är att få tag på rutiner och regelbundenhet i vardagen. Motivationen ökar också av att lyckas med något, vilket leder till att man vågar prova på ett större steg. Också referensstödet bland de unga togs fram som en viktig aspekt. Genom att komma med i verksamheten kommer man bort från ensamheten, får vänner och social träning i att vara med andra. Då man får en känsla av att lyckas i aktiviteterna på ungdomsverkstaden underlättar det deltagande i aktiviteter också utanför Toli-huset, även på fritiden. Gruppdeltagarna var då gruppen startade inne på att 5
de ofta har också andra utmaningar än sådana som är relaterade till sysselsättning, och gruppledarna frågade de unga om detta referensstöd kunde utnyttjas mera målinriktat och systematiskt, som en planlagd del av den rehabiliterande verksamheten. Slutintrycket blev ändå, att deltagarna föredrog tanken om gruppen med en ställningstagande och påverkande funktion. Toli-huset beskrevs som en trygg plattform, som de unga gärna hade sett skulle finnas med under en längre tid. Arbetsprövningarna, som ofta kändes svåra och inte så väl fungerande, nämndes som ett exempel där man gärna hade sett att kontakten till Toli-huset kunde fortgå. Flera av de unga tog fram rädslan för att misslyckas med arbetsprövningen, eller att arbetsprövningen inte skulle visa sig vara meningsfull. Utskrivningen från ungdomsverkstaden gjorde att steget till att prova kändes ganska långt och skrämmande, då man var rädd att vid eventuellt misslyckande falla mellan dessa olika verksamhetsställen. Helst hade man haft kvar möjlighet att komma tillbaka utan att behöva processen från början via TE-byrån, som kändes ganska avlägsen. Inom sysselsättningsenheten hade man nyligen fått tillgång till en arbetstränare, och även om de unga ännu inte hade egna erfarenheter, tänkte de att arbetstränaren kunde vara den person som följer upp hur det går på arbetsträningen. Det framfördes förhoppningar om att arbetstränaren skulle vara med och fundera på arbetskontraktets innehåll, och att försöka inverka att arbetsträningen för den unga blir ett tillfälle att lära sig om arbetet, att få en motiverad kontaktperson som är intresserad att coacha och lära hur företaget fungerar. På så sätt tänkte de unga att risken att bli med känslan att bli utnyttjad att utföra arbeten andra inte är intresserade att göra kunde minskas. Det andra delområdet för gruppdiskussionerna blev synen på den egna situationen och hur den unga tänker sig att komma vidare. Gruppdeltagarna började ganska snabbt granska upplevelser av tjänsterna utgående från de egna svårigheter de haft och har, också på hurudant stöd som har behövts i vilket skede. Ett centralt tema som lyftes upp i denna diskussion var än en gång frågan om motivation, vad som påverkar positivt och negativt. I det skede kom många in på erfarenheterna från sin grundskoleperiod, hurudana svårigheter de då haft och hur de hade tacklats av dem själv, föräldrar och lärare. Som en fortsättning på denna diskussion och inspiration för att komma vidare presenterade gruppledaren indikatorer/teman som anses vara betydelsefulla med tanke på den ungas välfärd, och som hjälper en att formulera på vilken nivå de egna färdigheterna är och var det finns utvecklingsbehov. (http://www.nuortenhyvinvointikertomus.fi/) Indikatorerna självutveckling, framtidstro, hälsa och trygghet väckte i detta sammanhang mest intresse bland deltagarna. I gruppen diskuterades vad som hjälper till att man kan få en positiv framtidstro och möjligheter att bli självständig, hur känsla av trygghet påverkar, hur självutveckling kan förstås och betydelsen av att prova på, göra olika saker för att hitta en möjlig framtidsplan. Gruppledarens intryck blev att den unga genom att formulera för sig själv och höra andras erfarenheter kom vidare i den egna utvecklingsprocessen. Diskussionsinnehållet som ovan beskrivits har också samlats i en mind map, som delades ut till personalen inför en gemensam diskussion, och som finns som bilaga. De erfarenheter och utmaningar gruppdeltagarna beskrev kan man hitta flera beröringspunkter till i Mirja Määttäs utredning (Yhteiskunnan syrjällä, 2015). Hon beskriver hur unga med många problem ofta har det svårt att få den hjälp de behöver. Määttä konstaterar, att unga som får riktat eller speciellt stöd ofta har flera övergångar från tjänster till andra, eftersom stödtjänster vanligen baserar sig på ålders- eller målgruppstänkande. Det finns en risk för att många är involverade, men ingen har helhetskoll. En annan risk är att den unga då den flyttar sig från en tjänst till en annan faller emellan tjänsterna eller blir helt och hållet utanför. Denna rädsla tog också ungdomarna på Toli spontant upp, både som en rädsla att prova på 6
då risken att misslyckas känns ganska stor och medför en psykologisk utanförkänsla. I rapporten presenteras några rekommendationer gällande förfaringssätt i arbetet med unga som riskerar att bli marginaliserade. Den unga borde få en betrodd arbetare (fi. luottotyöntekijä) och en plan. Det skulle dessutom vara viktigt att komma ifrån övergångsfällorna till en kontinuitet vad gäller det erbjudna stödet. I Toli har man såsom tidigare nämndes anställt en arbetstränare som speciellt ska hjälpa till med dessa övergångar, vilket kan underlätta de utmaningar de unga beskrev. Den risk Määttä påtalar känns igen i deltagarnas önskemål då de hoppades på att fortsatt vara inskrivna på ungdomsverkstaden under arbetsprövningen pga. rädsla att bli lämnade ensamma och risken för att falla mellan två system vid misslyckande. Detta var också den viktigaste hälsningen sakkunniggruppen ville framföra till dem som beslutar om verksamheten. 5. Erfarenheter och resultat Erfarenheter och resultat nedan speglas dels mot principer om gruppverksamhet och dels mot projektmålsättningar inom DelSam IV. Palsanen (2013) har listat vissa centrala principer som blir centrala då man utgår från tanken om samforskning och gemensamt utvecklingsarbete med brukarna: relationens betydelse, frivillighet, empowerment, jämlik och öppen sakkunskap, tillit, verksamhet tillsammans, att kunna påverka, att planera tillsammans, samt ett etiskt tillvägagångssätt. Om man speglar erfarenheterna av vår pilotgrupp mot dessa principer, kan det konstateras att de flesta på något sätt var aktuella. Känslan av att bli hörd var avgörande för hur relationen mellan deltagarna och gruppledare utvecklades. Frivilligheten steg fram som ett aktuellt tema efter första gruppgången, som då den förverkligades möjliggjorde deltagarnas förbindning till gruppen. Såsom tidigare omnämnts lyckades gruppen åtminstone till någon grad medföra upplevelsen av ett styrkt aktörskap/empowerment. Jämlikhet och öppen sakkunskap kan ha underlättats av att grupledaren var utomstående och inte hade barlast av andra roller än gruppledarrollen. Kanske det fungerade åt två håll: gruppledaren kunde lättare hålla fast vid tanken på den unga som sakkunnig i egen sak, och de unga kunde hållas i sina sakkunnigroller. Tillit krävdes också i denna grupp för att kunna föra diskussionen vidare från en ytligare nivå till en mera personlig nivå. Påverkningsarbetet som är centralt i en sakkunniggrupp ska enligt Palsanen rikta in sig på olika nivåer och forum, såsom linjeledning, beslutsfattare, utbildningsenheter, nätverk, media. Eftersom gruppen fungerade som en pilotgrupp och under en kort tid hann vi inte bygga strukturer för påverkningsarbetet. Med tanke på tillbudsstående resurser ansåg vi det viktigast att föra erfarenheterna av gruppen och tankarna som de unga fört fram vidare till husets personal. Principen att planera tillsammans och undvika omfattande förhandsplanering och färdig tematisering efterföljdes i stor utsträckning, även om gruppledaren ansåg det som sin sakkunskap och uppgift att på basen av vad de unga förde fram fundera på olika sätt och metoder för att fortsätta eller fördjupa diskusisonen. Den etiska dimensionen var också närvarande, då det är viktigt för gruppdeltagarna att de inte i efterhand får känslan av att ha öppnat sig för mycket. Risken för övertramp fanns också i denna grupp, och det hörde till gruppledarens ansvar att upprätthålla ramar och minnas gruppens funktion. Projektmålsättningen var att praktiskt utprova olika sätt att öka de ungas delaktighet, samt att göra piloteringar. Denna målsättning kan konstateras ha uppnåtts i.om. uppstartandet och slutförandet av sakkunniggruppen. Såsom tidigare konstaterats blev en central erfarenhet att sakkunniggrupper, förutom att utvärdera och ge åsikter på den verksamhet man är delaktig i, också blev ett medel för den unga att 7
fundera på sin egen situation tillsammans med andra. Från en diskussion på en allmän nivå var steget kort att reflektera utgående från en mera privat synvinkel. Då deltagaren får ord på och formulerar sina tankar leder det till framsteg i den egna processen mot ett stärkt aktörskap. En rekommendation kunde vara att utnyttja denna aspekt av referensstödstänk starkare i den arbetsrehabiliterande verksamheten bland unga, där den unga samtidigt får fungera i rollen som sakkunnig och givande part. Från de ungas synvinkel var erfarenheten av deltagandet positiv. Den sista gruppgången fungerade också som en utvärderingsgång. Då konstaterade flera att det känns viktigt att få uttala sig om verksamheten och att den rösten behöver höras av beslutsfattarna. Förutom betydelsen av att försöka påverka tog också de unga fram att det varit viktigt att fundera på och diskutera egna tankar. Dagen då gruppen samlades, måndagen, blev av deltagarna lite speciell, en av deltagarna formulerade erfarenheten så, att på måndagar känns det som om man gjort något bra idag. Deltagarna kunde bra tänka sig att fortsätta i gruppen om de finns kvar på ungdomsverkstaden. Det att någon bryr sig lyftes fram som en viktig aspekt, samt att det är bra att gruppledaren har förslag på hur man kan börja arbeta med valda teman. Då projektarbetet granskas ur organisationens synvinkel kan det inledningsvis konstateras att betydelsen av att faktiskt lyssna till de unga om man startar en process med att efterfråga deras erfarenheter ofta poängteras. Deltagarnas tankar och erfarenheter behöver en mottagare för att erfarenheten ska bli betydelsefull. Personalen på Toli samlades till en gemensam diskussion med de unga och gruppledaren som ett sista steg i processen. Detta var en viktig del i helhetsprocessen, också det att personalen hade stark uppslutning och valde att prioritera deltagande i slutdiskussionen. På basen av erfarenheterna av piloteringen gjordes preliminära planer på att arbetstränaren i fortsättningen kommer att fungera som gruppledare för en fortsatt sakkunniggrupp. Målsättningen att få gruppen som en del av en stadigvarande verksamhet tog därmed ett klart steg framåt. Arbetstränaren ansågs vara en lite mera neutral part som kanske har bättre förutsättningar att fungera mera jämlikt med deltagarna, jämfört med en ledare som den unga är ännu mera beroende av i den dagliga verksamheten på ungdomsverkstaden. Enhetschefen berättade därutöver om planer inom Koi på att ta med ungdomsrepresentanter då verksamheten planeras, samt att involvera några ungdomar att fungera som mentorer då nya ungdomar inleder sin verkstadsperiod. Alla dessa element stöder till att också verksamhetssätten i sin helhet rör sig i riktning mot ett samforskande och samutvecklande arbetsgrepp, ett arbetsgrepp där de ungas delaktighet utgör en central byggsten. 8
Bilaga1 : Mindmap 6. Källor: Askheim, Ole Petter: Empowerment-olika infallsvinklar i boken Empowerment i teori och praktik 2007 (http://www.raseborg.fi/rehabiliterande-arbetsverksamhet) Berg, Annukka: Föreläsning 18.11.2014. Palsanen, Kati: Yhteistutkiminen- opas sosiaalityöhön (2013) (http://www.nuortenhyvinvointikertomus.fi/) Määttä, Mirja : Yhteiskunnan syrjällä, 2015. 9
Bilaga 1: Mind map över diskuterade teman i sakkunniggrupp 2015-2016 Trygghet och utmaning: leder till att våga försöka, olika saker, risk att det blir för bekvämt, skilja mellan kan/vill Referensstöd: från ensamhet-> få vänner, rutiner, social träning. Ökar motivation-> delta i aktiviteter utanför Toli Motivation: att få rutiner en förutsättning. Liten rörelse leder till större. Rättvis behandling, de andras inverkan pos./neg. Ngn sorts belöning på slutet. Personalens stöd: arbete, boende, studier, hälsa, ekonomi. Hjälpen nära till hands, olika sorts hjälp Toli Gruppdynamik: personalen hjälper in i gruppen/drar gränser och uttalar krav Framtidsplan: tillsammans, hjälpa pussla ihop, regelbundna diskussioner Panik att inte ha ngt att falla tillbaka på om arb.prövning misslyckas. Förslag: fortsatt kontakt från Toli som följer upp hur det går, möjlighet att återgå hur agera? Visa intresse, inte hela tiden, kan kännas skämmigt att be om hjälp, fråga/erbjuda, finnas till hands TE-byrå Kontakt med skola Arbetsprövnin g För stora/svåra frågor. Kortare tidslinje. Vad vill du att vi ska hjälpa dig med? Kontaktperson känns avlägsen. Sporadisk kontakt. Närmare kontakt gör den unga säkrare, hjälper att hitta lösningar Ofta dåliga erfarenheter. Gratis arbetskraft, gör sådant andra inte vill Trygghet; vänner, platser att gå till, ryggrad till allt Hälsa: fysisk och psykisk, ha ngn att tala med om ork och motivation Den unga egna förmågor för välfärd Självutveckling: Bli självständig, lära sig, ha en plats, ha en vardag, prova på nya saker, ngn som tror på dig. Kan kännas skrämmande, mentalt ensam Framtidstro Ändring? egna viljan, egen förbindning, möjlighet att lyckas, med små steg Fundera mera på arbetskontraktets innehåll: lära sig om arb. uppg. Intresse att coacha/lära in/hjälpa. Få lära sig hur företaget fungerar. Också mera otypiska ställen, bibban 10
11