Mia Montonen Verkstadsforum en väg till dialog mellan unga och professionella?

Transkript

1 Mia Montonen 2016 Verkstadsforum en väg till dialog mellan unga och professionella?

2 Innehåll Inledning... 3 Förberedelser för arbetet... 3 Att komma igång... 4 En berättelse blir till... 4 Några ord om hur de konkreta träffarna med ungdomarna förverkligades... 5 Sen då, hur blir detta en dialog mellan unga och professionella?... 5 Det här handlade dialogen om... 7 Ungdomarnas berättelse... 7 De professionellas berättelser... 7 Ungdomarnas kommentarer på de professionellas berättelser... 8 Professionella forum... 9 Ungdomarna igen Det som inte gick som planerat Utvärdering av verkstadsforumen Utvärdering med ungdomarna Utvärdering med personalen på SVEPS Utvärdering ur projektets synvinkel Utvärdering av sättet att föra dialog Centrala resultat och nyckelpunkter Referenser:

3 1. Inledning Efter finansieringsbeslutet och under planeringen av själva verksamheten för DelSam IV valde vi att fokusera speciellt på ungdomarnas delaktighet. För SVEPS del innebar det att gå vidare med tanken om verkstadsforum, men fokusera på att involvera ungdomarna också i planeringen av själva verkstadsforumarbetet. I praktiken betydde detta att vi hade en tanke om vad det kunde handla om, men eftersom vi ville lämna utrymme åt ungdomarnas åsikter och tankar, så kunde vi inte i början tydligt formulera oss om detta. SVEPS har varit samarbetspart i alla DelSam projekt och det fanns en överenskommelse om samarbete också kring DelSam IV. Tyvärr blev det byte av den konkreta projektpersonalen som skulle jobba med SVEPS, men i slutändan så påverkade det inte processen nämnvärt. 2. Förberedelser för arbetet Processen påbörjades med en planeringsträff med personalen på SVEPS Starten genast i början på augusti. På det mötet gjordes upp riktlinjer och fördes en diskussion om det kommande arbetet. Diskussionen var speciellt viktigt, eftersom vi samtidigt också blev närmare bekanta med varandra. Under det mötet diskuterade vi även kring hur var och en jobbar, vad vi har för erfarenheter av att jobba i grupper och hur är det är att arbeta med ungdomar på Startverksamheten. Vi gick igenom DelSam projektets förväntningar, önskemål och den tanke vi hade om arbetet. För mig som projektanställd var det speciellt viktigt att få en inblick i verksamheten, eftersom min tidigare kontakt med verkstäderna ändå var relativt ytlig. Från projektets sida önskade vi att den ena av handledarna deltar på träffarna, eftersom vi ansåg att de utgör en trygghet för ungdomarna, det är bra att de vet vad vi jobbat med, med tanke på att om det kommer upp något, som ungdomarna vill fortsätta med, men också med tanke på att handledarna kanske får nya idéer eller tankar som de kan tillämpa i sitt arbete. Jag upplever också att under denna träff lades grunden för vårt goda samarbete och den ömsesidiga respekt och tillit som jag upplevt under processen. Vi diskuterade även, att med tanke på respekt för ungdomarna, så är det centrala inte att vi får någon ny kunskap eller något annat nytt, utan att strävan är att de unga känner att det är fråga om också deras process, att de känner sig hörda och delaktiga. Vi kom överens om att jag börjar mitt arbetet med ungdomarna, så att jag först sticker mig in bara på morgonkaffe. På det sättet fick jag och ungdomarna bli bekanta med varandra, utan press och under informella former. Därefter skulle jag ha ett forum ca en gång per månad. Forumen skulle vara en del av Startens ordinarie verksamhet och alla ungdomar som är på plats deltar. Vi kom också överens om att den viktigaste målsättningen för arbetet är att ungdomarna får något ut av det och projektets och verkstadens målsättningar är sekundära. 3

4 3. Att komma igång Målsättningen med det första forumet var att tillsammans planera vad vi gör och vilka saker vi behandlar. För att komma igång hade jag förberett en smiletaggning. (Mera information om smiletaggning se ) Innehållet till smiletaggningen plockade jag från våra tidigare DelSam erfarenheter och aktuell forskning, om vad unga kan tänkas vara intresserade av. Arbetssätten handlade om allt mellan användning av musik, bilder, meditation till diskussion och rörelse. Smiletaggningen fungerade bra, framförallt med tanke på att skala bort sådana teman som ungdomarna inte tyckte var intressanta och sådana arbetssätt som de inte ville använda. Teman som ungdomarna lyfte fram att de vill jobba med var: jag; tankar, känslor, kunskap, resurser och självkänsla, kompisar, stöd och hjälp, naturen och världen, framtiden; studier, arbete, fritid, hur komma vidare, drömmar och förhoppningar. Gällande arbetssätt så var det klart att diskussion var det mest populära arbetssättet, bilder och foton, texter och berättelser, samt musik var också sådana som fick poäng. Vi kom också överens om att vi skulle börja varje träff med musik, ungdomarna skulle i tur och ordning få välja ett stycke. Vi hade funderat på att eventuellt involvera ungdomarna i planeringen av det kommande Runebergsdagens seminarium och det visade sig att ungdomarna var intresserade av att delta i planeringen. Det kom också fram att ungdomarna tyckte att det skulle vara viktigt att vårt arbete leder till något, alltså att de diskussioner mm som vi för inte bara blir hos oss En berättelse blir till Efter den första träffen hade jag klart hurdana saker ungdomarna ville jobba med och jag visste också att de flesta ville endast diskutera. Målsättningen var alltså att träffarna i första hand ska vara träffar som hjälper ungdomarna på något sätt och projektets behov kommer i andra hand. Dessutom skulle ungdomarna gärna delta i planeringen av seminariet. Jag funderade mycket kring följande frågor: Hur kan man få detta att gå ihop? Är det möjligt att kombinera dessa olika aspekter och samtidigt föra fram det som de unga lyfter till en diskussion eller dylikt, utan att blotta enskilda ungdomar och ta hänsyn till anonymitet och etik?. Jag fick tips av kollegan att kolla upp en metod som på finska heter eläytymismentelmä och på engelska passive role-playing ( se mera bl.a. Perttula; Syrjäytymispuhe hallinan strategiana opiskelijahuollon sosiaalityössä 2015). Metoden tilltalade mig och jag fick en tanke om att eventuellt kunde vi (ungdomarna och projektet) tillsammans skapa en berättelse. Utgångspunkten skulle vara de diskussioner som vi för och berättelsen vi skapar som skulle kunna fungera som underlag för ett grupparbete på seminariet i februari Jag tänkte att med en berättelse i sikte kunde vi tillsammans diskutera kring teman som ungdomarna upplever som angelägna. De som ville kunde jobba med texterna tillsammans med mig och vi skulle få något som underlag till seminariet. Den ännu lite ofärdiga och flummiga idéen presenterade jag åt ungdomarna på den andra träffen. Det fanns ett visst intresse för att bearbeta texterna tillsammans med mig, så vi kom överens om också kortare träffar med en mindre grupp. Under de träffarna skulle vi jobba tillsammans med att skriva berättelsen. 4

5 Första gången vi skulle träffas för att skriva på berättelsen, var de ungdomarna, som skulle vara med, inte på verkstaden. Också senare erbjöds ungdomarna en möjlighet att skriva på berättelsen tillsammans med mig. Fastän det fanns intresse, så förverkligades detta inte i praktiken. Istället blev det så att jag nedtecknade berättelsen efter hand. När jag hade fått en början tog jag den med mig till träffen med hela gruppen läste upp den och fick ändringsförslag, som jag sedan gjorde. Före berättelsen blev klar, fick ungdomarna ännu höra och ändra på den, så att den sista versionen, som användes på seminariet var godkänd av dem. Sist och slutligen kom berättelsen till ganska enkelt, utgående från diskussioner under fyra forum. Efter julen fick ungdomarna en möjlighet att skriva sina avslut på berättelsen. Dessa avslut lästes upp på seminariet, till sist, efter att de professionella hade redogjort för sina berättelser Några ord om hur de konkreta träffarna med ungdomarna förverkligades Det konkreta träffarna förverkligades som en del av SVEPS ordinarie verksamhet. Min andel var en del av programmet den dagen, vilket innebar att träffarna började med morgonkaffe och allmänt prat. Den ena av socialtränarna var alltid på plats. Jag hade i förväg, utgående från smiletaggningen funderat på teman och sökt fram material som stöd för diskussionen. Bland annat hämtade ja inspiration och modell från följande material: - Hyvinvoiva oppilaitos ( pilaitos.pdf hämtat senast ) - Ungdomsgruppers erfarenheter av välfärd i Helsingfors ( TSI.pdf hämtat senast ) - Pussel för ett gott liv ( hämtat senast ), - Voimavarojen talo ( hämtat senast ). Med hjälp av materialet, ledde jag tillsammans med handledaren diskussionen. För enskilda ungdomar fanns det inget tvång att säga något, men om någon var tyst kunde vi ställa direkta frågor, som besvarades eller sen inte. Jag skrev korta minnesanteckningar, för att kunna skriva vidare på berättelsen. Träffarna avslutades, enligt schema på verkstaden. Allt som allt så var jag på verkstaden ca 1,5 timmar per gång. Cirka 15 ungdomar deltog i processen, en del endast en eller några gånger, andra nästan alla gånger. En del deltog i början och gick vidare från SVEPS medan andra kom som nya till SVEPS och således också till vår process Sen då, hur blir detta en dialog mellan unga och professionella? 5

6 För mig handlar dialogen om bland annat att man tillsammans skapar något nytt och gemensamt (jmf Haarakangas 2008:26) och innebär ett jämbördigt partnerskap (Ahonen et al 2014). Man skapar alltså något nytt, med målsättningen att bygga upp en gemensam förståelse (Keskinen 2014). På seminariet på Runebergsdagen fungerade berättelsen som inledning till grupparbetet, där deltagarna i (mång)professionella grupper tillsammans skulle skriva en fortsättning på berättelsen. De skulle utgå från sitt eget perspektiv, alltså den professionellas. (För mera info om seminarierna, se slutrapporten: Delsam IV Delaktig i samhället.) Om man ska äta en elefant, ska man äta den en liten bit i taget är ett ordspråk, som kan säga att beskriver arbetet med verkstadsforum på SVEPS. Dels på grund av tidtabellen, men också dels på grund av att vi inte riktigt visste hur grupparbetet på seminariet fungerar, så hade vi inte planerat in andra aktiviteter, förutom en träff med ungdomarna, där jag skulle berätta hur det gick på seminariet. Ungdomarna var mycket nyfikna på hur grupparbetet löpt och hur de professionella hade avslutat sina berättelser. Jag tycker att det beskrev att berättelsen var verkligen ungdomarnas och att den var betydelsefull. Sammanlagt var det 14 grupper som skrev sina avslut på berättelserna på seminarierna i Korsholm och Helsingfors. Trots att det var många grupper, var berättelserna i sig ganska lika varandra. Jag sammanfattade de professionellas berättelser till tre bilder, som jag hade med mig när jag till SVEPS. En av handledarna deltog i diskussionen. Berättelserna väckte livliga diskussioner, många kommentarer och det började kännas viktigt att det inte är bara jag som hör ungdomarnas åsikter och kommentarer. Inom projektet hade vi redan tidigare planerat in professionella forum och det kändes som en logisk fortsättning att fortsätta diskussionen på forumen, dit alla som vara intresserad kunde komma. De professionella forumen förverkligades i Helsingfors och i Korsholm. (För utförligare beskrivning om forumen se slutrapporten: Delsam IV Delaktig i samhället.) Deltagarantalet vid båda forumen var relativt litet, men å andra sidan erbjöd det kanske en bättre möjlighet till reflektion Utgående från de diskussioner som ungdomarna förde om de professionellas berättelser och med tanke på vem som deltog, fick deltagarna tre teman att fundera vidare på. Efter forumet i Helsingfors, fick ungdomsgruppen på nytt ta del av de professionellas arbete. Mycket handlade om att klargöra och bekräfta det som ungdomarna tidigare hade sagt och kommenterat. Ungdomarnas kommentarer och funderingar presenterades på forumet i Korsholm, efter att de professionella först hade jobbat med teman. När jag ser tillbaka på processen, ser jag att ungdomarna och professionella har fört en dialog, trots att de aldrig fysiskt träffats. Vi har skapat något nytt och gemensamt, vi har strävat efter ett jämbördigt partnerskap och byggt upp en gemensam förståelse, om var problemen ligger, vad man kunde göra. På liknande sätt har forskarsocialarbetarna Frida Westerback och Bettina von Kraemer haft en dialog mellan ungdomar och professionella i sina forskningsprocesser (Westerback 2016:109). 6

7 Tanken är att allt det material och alla de budskap vi fått av ungdomarna, försöker vi föra vidare med denna projektrapport, genom andra artiklar och annat arbete, till både de som arbetar med ungdomar och till beslutsfattare, så vi hoppas på att dialogen inte ännu är slut. 4. Det här handlade dialogen om 4.1. Ungdomarnas berättelse Ungdomarnas berättelse finns i sin helhet som bilaga 1. I korthet handlade berättelsen om en ung person, som går på andra stadiet i skola. Den unga upplever att samhället och omvärlden sätter stor press på hen. Den unga börjar så småningom om må allt sämre, men ingen i omgivningen reagerar på det. Ungdomarna valde själv att skriva två avslut till sin berättelse, den ena är sådan att den ungas föräldrar tar tag i saken och ser till den unga får hjälp. I den andra blir den unga bara sämre och till sista tar hen livet av sig De professionellas berättelser De professionellas avslut på berättelserna tog fasta på tre olika saker som avgörande för att hjälpa den unga. De två första handlar mera om att ta tag i saken och den tredje är mera om innehåll. Det första sättet att komma vidare, som de professionella tog upp var att den unga själv tar tag i sin situation och söker hjälp. Den unga får stöd av webtjänster att ta upp saken 7

8 med en vuxen, eller den unga samlar mod till sig och tar kontakt med kuratorn eller någon vuxen utanför skolan och den vägen kommer hen vidare, tar eventuellt paus i studierna och sist och slutligen väljer en ny studieinriktning. Kuratorn involverar föräldrarna i arbetet. Det andra sättet var att läraren i skolan tar tag i saken, när den ungas skolprestationer sjunker och med stöd av skolans personal (kurator/studiehandledare) och med stöd av den ungas egna hobbyn, kommer den unga vidare och sist och slutligen väljer den unga eventuellt en ny studieinriktning. Den tredje saken som kom fram i de professionellas berättelser handlar mera om att vilka saker de anser vara avgörande för att den unga ska komma vidare. Det som lyftes fram var den ungas hobbyn och det att det finns en vuxen som lyssnar och bryr sig, ansågs leda till en känsla av lättnad och att självförtroendet förstärks Ungdomarnas kommentarer på de professionellas berättelser Ungdomarna ifrågasatte starkt de berättelser som lyfte fram den unga själv som initiativtagare. De var starkt av den åsikten att en deprimerad ung inte självmant tar kontakt med någon! Kuratorerna och deras arbete väckte mycket diskussion. Kuratorns kontakt till föräldrarna ifrågasattes, alla ungdomar vill kanske inte att föräldrarna involveras. En del av ungdomarna hade erfarenheter av att kuratorn hade kontaktat föräldrarna utan den ungas lov och det får ju kuratorn inte göra. Ungdomarna upplever att tröskeln till kuratorn är hög och att många lärare höjer den ytterligare. När man talar om andra lärare talar man om dem med namn, men när man talar om kuratorn, talar man om kuratorn. Det finns lärare som inte tillåter att eleverna gå till kuratorn under deras lektioner. Å andra sidan menade ungdomarna att vissa lärare skickar eleverna till kuratorn med inställningen du är sjuk i huvudet, gå till kuratorn. Gällande lärarens ingripande så diskuterade vi tillsammans med ungdomarna att det är logiskt att läraren ingriper när skolprestationerna blir sämre. Det som egentligen blev mera en fråga i luften var att om den unga trots illamåendet sköter sin skola, så hur blir det då? Blir den unga uppmärksammad då överhuvudtaget och blir den ungas illamående oupptäckt? Handledaren på SVEPS, som har tidigare erfarenhet av att jobba i skola, undrade över att ingen nämnt ungdomarnas vänner som stöd eller kanal till fortsatt hjälp. I den påföljande diskussionen kom det fram att ungdomarna hade erfarenheter av att en annan elev tar tag i saken, kommer och frågar hur det är och tar hen med till kuratorn, till en lärare eller någon annan vuxen. Dessa elever behöver man inte nödvändigtvis vara vän med, eller gå i samma klass med. Ungdomarna höll med de professionella på den punkten, att det centrala är att man har någon som lyssnar och är intresserad, det är inte så stor skillnad vem personen är bara det finns en. Det som unga hade erfarenhet av att var bra var en plan B, en utväg, tex. En överenskommelse om att man alltid får gå till kuratorn/studiehandledaren/biblioteket eller dylikt och pusta ut, om något känns jobbigt, fungerar som en stor stödjande åtgärd. Överlag 8

9 så lyfte ungdomarna fram behovet av tysta rum i skolorna, där man kan få vara för sig själv och i tysthet. Ungdomarna hade själva i sitt ena avslut, lyft fram föräldrarnas betydelse som den som märker och tar tag i den ungas illamående. I diskussionen konstaterade de dock att om föräldern är trött och upptagen på annat håll, kan det vara att föräldern inte har kapacitet att märka något. Att föräldrarna fick en så liten roll i de professionellas berättelser är naturligt, eftersom de skulle utgå från sitt eget professionella perspektiv Professionella forum På de professionella forumen fick deltagarna ta del av ungdomarnas tankar och jobba med tre olika teman, som var valda, dels på basis av de ungas kommentarer och dels på basis av deltagarna. Bland annat ungdomarnas kommentarer om skolan behandlades inte, för att ingen av deltagarna var från skolan. Teman och frågorna var följande: Varför upplever ungdomarna att deras illamående blir oupptäckt och vad kan jag själv, min bakgrundsorganisation och vad kan vi tillsammans göra för att förbättra saken? Ungdomar upplever att tröskeln för att be om hjälp är hög, hur kan jag själv, hur kan min bakgrundsorganisation och hur kan vi tillsamman sänka trösklar för ungdomar att söka hjälp för sig och andra? Finns det något som vi som professionella kan och borde göra för att försäkra/underlätta att alla ungdomar har en vuxen som lyssnar. Diskussionen på forumen handlade om att genom att vara öppen, intresserad, tillåtande, berömmande och finnas till hands för ungdomarna, samt kan man uppmärksamma och observera, identifiera problem och ta emot det som den unga vill framföra. Man ska ta upp saker, sträva efter att sänka trösklar. Möten med unga ska vara vardagliga. Samarbete ska ske med låg tröskel och med smidiga övergångar, så kan man upptäcka den ungas illamående bättre. Användning av erfarenhetsexpert och vänelevsverksamhet nämndes som användbara sätt i arbete med ungdomar och att man borde involvera ungdomarna i utvecklandet av tjänster, så att tjänsterna blir utgående från vad de unga vill ha. Man diskuterade saker som skulle kunna göra det lättare för ungdomar att be om hjälp. Det handlar om respekt, för den unga och andra professionella, det behövs tid och möjlighet för öppen och fri samvaro. De professionella ska kunna berätta om andra professionella. Dessutom diskuterades de professionellas ansvar att lyfta fram problem, resultat etc. till beslutfattare. Gällande den tredje punkten, om att alla unga skulle ha en vuxen som lyssnar, handlar inte så mycket om endast professionella som arbetar med ungdomar, utan också om att skapa ett samhälle, där det finns en ömsesidig respekt och kanske förståelse mellan ungdomar och vuxna och där det hos vuxna finns ett intresse och ansvar för ungdomar. Även fortbildningsinsatser nämndes. Det kom förslag på olika sätt att göra vuxna mer närvarande i 9

10 ungdomars vardag, bland annat genom att ha skolmormödrar mm i skolorna och att samarbeta med ungdomar i deras naturliga miljöer; caféer, köpcentrum mm Ungdomarna igen Dagen efter forumet i Helsingfors hade jag träff med ungdomarna. Det visade sig att det var mycket värdefullt att diskutera med ungdomarna igen. Frågan om att sänka trösklar var absolut fel, från ungdomarnas synvinkel. Det här borde jag noggrannare ha kollat upp med ungdomarna redan innan. Termen lågtröskel är enligt ungdomarna dålig och stämmer inte överens med ungdomarnas upplevelse. De upplever att all verksamhet har en tröskel, när man ska komma in början. Dessutom upplevde ungdomarna att lågtröskel för tankarna till att man inte klarar av något det är inte fråga om något viktigt, man på sätt och vis förminskar deras problem, man är på dagis. Ungdomarna tyckte också att det inte fungerar att göra servicen mera tillgänglig. Det finns inget man kan göra, för att den unga själv skulle kunna ta kontakt eller söka hjälp tidigare. Själv märker de inte att något är fel, förrän det är för sent och förrän de mår ordentligt dåligt. Ett dylikt sätt att förhålla sig till sin situation bekräftas också av forskning (Westerback 2016:90). Det behövs någon som märker och ställer den rätta frågan. Någon som upptäcker att allt inte är ok och tar upp det med den unga och aktivt försöker hjälpa den unga att hitta stöd. I diskussionen lyfte ungdomarna också fram att professionella och unga ofta har en för stor generationsklyfta, man förstår inte varandra och det kan man kanske inte göra så mycket åt. Det skulle med andra ord finnas en beställning för att fundera på hur man kunde ordna mera möjligheter för referensstöd med andra ungdomar ( vertaistuki ). 5. Det som inte gick som planerat I projekt går det inte alltid som planerat och det är värdefullt att reflektera kring varför saker blev annorlunda eller misslyckades. Fördelen med att inte planera så mycket, är att det blir relativt lite sådant som inte förverkligas. Trots det så finns det vissa saker, som jag i efterhand märkte att blev borta eller blev annorlunda. En sak som blev borta var det att vi skulle börja träffarna med musik, det förverkligades bara under två träffar. Varför det blev så, kan jag inte säga, men funderar att det kanske sist och slutligen inte var så viktigt. Den unga som lyfte fram det gick också under processens gång vidare från verkstaden samt att vi hade en del tekniska bekymmer med förverkligandet osv. En annan sak som inte gick som planerat, var att använda mera mångsidiga metoder, nu blev det främst diskussion. Tanken var att vi i arbetet också skulle kunna använda oss mera av bilder och fotografier/fotografering, andra texter och eventuellt annat som ungdomarna som inte var med första gången skulle ha önskat. Om orsaken är den att ungdomarna faktiskt bara ville diskutera, så är det accepterat att det blev så. Men jag måst ändå medge att det gavs små möjligheter för sådana att delta, som kanske inte känner sig så bekväma med att uttrycka sig genom att prata. Att använda andra metoder än diskussion skulle ha 10

11 kunnat öppna upp också för något nytt och annorlunda. Förklaringen till att det inte blev av är tidsbrist. Kanske tanken om att få ett material till seminariet, blev mera styrande, än arbetet med ungdomarna? Som självkritisk gruppledare funderar jag också på att var det lättare för mig att välja det som är bekant, bekvämt och enkelt för mig, alltså diskussion. 6. Utvärdering av verkstadsforumen Arbetet med ungdomarna kan utvärderas ur åtminstone tre olika perspektiv; ungdomarnas perspektiv, personalen på SVEPS och deras perspektiv samt ur projektets perspektiv 6.1. Utvärdering med ungdomarna Utvärderingen av verkstadsforumen ur de ungas perspektiv genomfördes som en diskussion, med de ungdomar som deltagit i skrivandet av berättelsen. Tidsmässigt blev diskussionen före det professionella forumet, men efter att ungdomarna delgivits resultaten på de professionellas avslut på berättelsen. Tidpunkten blev den, eftersom en del av ungdomarna var på väg avsluta på SVEPS och det kändes viktigt att så många som möjligt av ungdomarna som deltagit i arbetet kunde delta i utvärderingsdiskussionen. Diskussionen var som vilken som helst av diskussionerna som förts under processen, med den skillnaden att ingen ur SVEPS personal deltog. Diskussionen tog en knapp timme och jag gjorde minnesanteckningar. Jag inledde diskussionen med en öppen fråga och så fick diskussionen ha sin gång. Jag lät ungdomarna diskutera fritt och ställde ibland en konkretiserande fråga. Jag såg också till att följande teman, som var centrala med tanke på projektet diskuterades: - Hur har ungdomarna upplevt processen? - Är det något speciellt de kommer ihåg? - Vad har varit bra/dåligt? - Har det haft betydelse för dem själva och för SVEPS? - Utgångspunkten var att ungdomarna ska kunna påverka, arbetet ska vara på deras villkor. Hur har detta lyckats? Ungdomarna var nöjda med arbetet, de upplevde processen som bra och betydelsefull. De upplevde att vi jobbat på deras villkor och att de har kunnat påverka processen. Berättelsen upplevdes vara betydelsefull på många sätt. De tyckte att det var bra att deras åsikter och tankar fördes vidare, dock var det lite överraskade över att professionella har så orealistiska tankar om hjälpen, framförallt om det att den unga med problem, själv kommer vidare. De unga tyckte att det viktiga att föra fram att saker inte är så som det står i böckerna. De hade en upplevelse att professionella väljer lätt att se bort. Ungdomarna funderade på om de professionella förstår att sådant som de upplever som små saker, kan för den unga just då kännas livsviktiga (så som t.ex. att frisyren inte blev som den skulle och att t.ex. tre månaders väntetid, känns som det skulle vara resten av livet). Ungdomarna berättade också att diskussionerna och den färdiga berättelsen fick dem att fundera på hur lyckligt lottade de är bl.a. för att de har föräldrar som bryr sig. Arbetet har 11

12 också bekräftat insikter de haft, väckt tankar, också tråkiga som de funderat efteråt på, men som i sak fört den ungas liv vidare. Jag själv, fick en känsla av att det varit ytterst betydelsefullt att någon har hört på dem. De lyfte fram att, om man så att säga tröstar det blir nog bra bara bekräftar man deras egen känsla av att vara misslyckad. De unga lyfte fram att det varit viktigt för dem att vi har varit intresserade av deras åsikter och att vi tagit dem på allvar. En av teman för utvärderingsdiskussion var att vad tror ungdomarna att processen kan ha haft för betydelse för SVEPS. Ungdomarna lyfte fram att vi talat om svårare saker, än det skulle ha blivit bara med personalen på SVEPS. Till sist fick de svara på frågan om det är något de skulle ha önskat att vi/jag gjort annorlunda och som svar var att inget. Men förstås kan det vara att om någon annan än jag som arbetat med dem hade ställt frågan så skulle svaret ha varit annorlunda Utvärdering med personalen på SVEPS Utvärdering med socialtränarna på Sveps, genomfördes som en fri diskussion och jag gjorde minnesanteckningar. Personalen ansåg att processen under DelSam IV varit lugnast av alla de som genomförts under DelSam projekten. Alla processer har varit givande, men på olika sätt. Från personalsynvinkel har det varit viktigt att vi har kunnat arbeta flexibelt, att jag har kunnat hoppa in med kortare varsel, för kortare tid, t.ex. för sista checken av berättelsen innan seminariet. Personalen uppskattade också regelbundenheten i arbetssättet. Detta gjorde att mina besök inte blev till en så stor sak, utan mera en integrerad del av verksamheten. Också personalen upplevde att berättelsen varit betydelsefull för ungdomarna och att arbetet skett på deras villkor. Det funderades över det att det ungdomarna blir tillfrågade, kan ha varit för en del ungdomar en ny upplevelse. Enligt socialtränarna kan erfarenheten av att berätta om sina erfarenheter åt en ny person, som är intresserad av dem, varit också en möjlighet att bearbeta sina upplevelser och kanske också gett dem en känsla av att vara betydelsefulla, när någon är intresserad av dem. Uttryckligen från personalens synvinkel, har arbetet gett åt den ena av socialtränarna en möjlighet och erfarenhet av att jobba med ett nytt arbetspar (med mig) och för den andra en möjlighet att sköta andra uppgifter under tiden Utvärdering ur projektets synvinkel Från projektets synvinkel handlar utvärderingen om att genom självreflektion granska arbetet med verkstadsforumen i förhållande till de målsättningar vi hade lagt upp. Nedan några reflektioner utgående från varje specifik målsättning. 12

13 1) Testa olika metoder genom vilka ungdomar kan uttrycka sig och komma med sin åsikt. Trots att vi i arbetet använde olika metoder som inspiration, blev det i praktiken så att träffarna genomfördes endast som diskussioner. Det var å ena sidan också ungdomarnas önskemål att använda diskussion som metod 2) Samla de ungas tankar, åsikter och funderingar och den vägen påverka projektets genomförande. Ungdomarna åsikter och tankar påverkade utformandet av först en del av seminarieprogrammet och senare innehållet och formen för det professionella forumet. 3) Utvärdera projektet och servicen. När det gäller utvärderingen av projektet, fick ungdomarna utvärdera den del av projektet som de kände till. Under diskussionerna som fördes på SVEPS, kom det fram en hel del av ungdomarnas tankar och åsikter om den service de fått, men också tankar på service de upplever att de borde få. 4) Ge de unga kunskap och en inblick i hur samhället fungerar. I diskussionerna, fram för allt de som förts efter seminariet och efter det professionella forumet, har vi i viss mån lyft också fram också begränsningar och utmaningar som personalen upplever i sitt arbete. Dessutom har diskussionerna handlat i mångt och mycket om servicesystemet, huruvida ungdomarna har fått ny kunskap eller en bättre inblick, har vi tyvärr ingen vetskap om. 5) Bereda verkstadspersonalen en möjlighet till gemensam planeringstid När det gäller SVEPS, var detta inte en målsättning, eftersom projektet önskade att den en av de två handledarna, deltar i arbetet. Dock har min medverkan frigjort den andra av handledarna till att sköta andra uppgifter under den tiden jag vart på verkstaden. På basis av ovanstående kan vi väl konstatera att projektet har relativt bra nått de målsättningar vi hade för verkstadsforumen. På vissa punkter kanske bättre än väntat och på andra kanske inte helt fullt så bra, som man väntat. Med tanke på att verksamhetsformen var ny för oss, ungdomarna och SVEPS och det gällde att prova sig fram, så kan man väl vara nöjd med arbetet Utvärdering av sättet att föra dialog Både i Helsingfors och Korsholm avslutades de professionella forumen med att fundera på om ett dylikt arbetssätt (feedback från den ena gruppen till den andra och igen tillbaka) kan fungera som dialog mellan klienter och professionella. Alla tyckte att det faktiskt kan göra det och att konceptet verkar fungera bra. En del av deltagarna skulle ta modell av arbetssättet till sitt egna arbete. Ofta kritiseras olika former av brukargrupper, för att man når bara de resursstarka. Detta sätt att arbeta ger ett alternativ. För ungdomar (och kanske andra brukare) som känner sig obekväma, otrygga i en grupp, med eventuellt främmande människor, ger detta sätt en 13

14 möjlighet att föra fram sina åsikter och tankar, vara delaktig. Arbetssättet förutsätter dock att man har en neutral förmedlare, som går mellan grupperna. Deltagarna på de professionella forumen, tyckte också att det har sin fördel med att man är bara personalen. Deltagarna hade erfarenheter av att erfarenhetsexpert eller brukarrepresentant ofta blir onaturligt bemötta och får ta på sig ett alltför stort ansvar i sammanhanget. Deltagarna upplevde också att de var lättare att diskutera när man visste att alla förstår fackspråket och man behöver inte akta vad man säger. 7. Centrala resultat och nyckelpunkter Det är alltid utmanande att utvärdera resultat och effekter av ett relativt kort, men omfattande projekt. Som resultat av detta arbete har vi material och tankar om vad ungdomarna tänker. Vi vet att ungdomarna vill delta och påverka, det centrala är att för oss professionella att hitta sätt som möjliggör ungdomarnas delaktighet på olika sätt. För de enskilda ungdomarna som har varit involverade i arbetet, har detta troligtvis varit givande, men något annat sätt skulle ha kunnat vara lika givande. I början av projektet visste vi inte riktigt hur det kommer att bli, men nu i efterhand kan man konstatera att vi tillsammans skapade ett nytt (för oss åtminstone) sätt att föra en dialog. Hur det blir i framtiden och vilka effekterna av detta arbete blir, det återstår att se. Det handlar också om hur villiga man på olika håll är, att ta till sig, det som ungdomarna säger och den information vi samlat under processens gång. Är man villig att förändra på arbetssätt och attityder, eller fortsätter man bara som förr? Tar man ungdomarna och oss utvecklare på allvar? Till sist några observationer och lärdomar från arbetet. Ungdomarna vill delta och påverka. När man ska arbeta med delaktighet, har denna erfarenhet bekräftat att det gäller att vara förberedd, men utan för strikta planer. Att kunna jobba flexibelt underlättar. Det centrala är inte att få något nytt (ny kunskap eller dylikt), ut av arbete, utan att de unga känner sig hörda och delaktiga. Även andra rapporter bekräftar att dylika processer har stor betydelse för de deltagande ungdomarna (Westerback 2016, Palsanen 2013). Med tanke på samhället och vårt servicesystem är det värt att notera att ungdomarna upplever att de behöver hjälp med att förstå att de mår dåligt, det handlar alltså inte bara om att göra servicen mera tillgänglig, som många professionella anser (Westerback 2016:76) utan det behövs möten och vuxna i olika sammanhang, som kan ta tag i den unga och hjälpa hen att inse att det är okej att ta emot och söka hjälp. 8. Referenser: Ahonen, Jorma et al (2014) Dialogisuus, dialogismi ja dialogia työnohjaajayhteisössämme. Osviitta 1/2014 Haarakangas, Kauko (2008) Parantava puhe 14

15 Keskinen, Soile (2014) Työnohjaus edellyttää dialogia, väitöskirjoja dialogista. Osviitta 1/2014 Palsanen, Kati (2013) Young developers a new method to increase participation, abstract on.pdf Perttula, Rauno (2015) Syrjäytymispuhe hallinan strategiana opiskelijahuollon sosiaalityössä 2015 Annat material Smiletaggning Hyvinvoiva oppilaitos ( pdf hämtat ) Ungdomsgruppers erfarenheter av välfärd i Helsingfors ( hämtat ) Pussel för ett gott liv ( hämtat ), Voimavarojen talo ( hämtat ). 15