Grice, Logic and Conversation Vi har flera gånger under kursen sett hur man inom vardagsspråksskolan velat säga att man kan förmedla en viss tanke på flera olika sätt. För det första kan man göra ett påstående: du är mitt största glädjeämne. Men man kan också förmedla samma tanke på olika mer indirekta sätt. T ex, säg att Smith säger till sin fru You are the cream in my coffee. Denna sats ska förstås tolkas metaforiskt, som du är mitt största glädjeämne. Men Smith påstår inte detta, utan förmedlar sin tanke på ett svagare sätt. Enligt Grice implicerar han det, en teknisk term. Grice skiljer på konventionella och icke-konventionella implikaturer, och bland de ickekonventionella implikaturerna skiljer han i sin tur på konversationsimplikaturerna och ickekonversationella implikaturer. Låt oss börja med de implikaturer som är huvudämnet i Grice s artikel: konversationsimplikaturerna. För att förstå Grice syn på konversationsimplikaturer måste vi först se på hans syn på hur samtal i allmänhet förs. Han menar att det finns en allmän princip för hur samtal bör föras som de som deltar i samtalet förväntas följa: The cooperative principle, samarbetsprincipen. Samarbetsprincipen innebär att man ska göra det som krävs för att de samtalande ska nå det utsagda eller underförstådda målet för samtalet. T ex ska man i en vetenskaplig diskussion göra vad som krävs för att man ska nå de vetenskapligt intressantaste sanningarna på så kort tid som möjligt. En hel mängd mer specifika regler följer av samarbetsprincipen. Grice menar att dessa regler kan sorteras in under fyra kategorier: 1) Kvantitet 2) Kvalitet 3) Relation 4) Uppförande Kvantitetskategorin har att göra med hur mycket information som ges. Följande två maximer faller under kvantitetskategorin: 1) Gör ditt bidrag så informativt som krävs (relativt samtalets syfte) 2) Gör inte ditt bidrag mer informativt än som krävs (relativt samtalets syfte) T ex kan vi i en vetenskaplig diskussion om huruvida en båt är sjöduglig kräva omfattande evidens för påståendet att den är sjöduglig, medan vi i en storm på havet där endast behöver veta huruvida den är sjöduglig eller inte. Vad som är tillräckligt mycket information är alltså relativt till syftet. Kvalitetskategorin har att göra med sanningen hos det som yttras. Målet är att säga sanningen och för att uppnå det målet bör vi följa följande två maximer: 1) Säg inte det som du tror är falskt. 2) Säg inte det för vilket du saknar evidens.
Vad man saknar evidens för är förstås också relativt samtalets art: i en vetenskaplig diskussion ställs t ex generellt högre krav på evidens än i en vardaglig diskussion. Under relationskategorin faller en enda maxim: var relevant! Dvs man ska enbart säga sådana saker som är relevanta för samtalets syften. Vad som är relevant för samtalets syften går Grice inte in på utan säger att han hoppas att återvända till det i senare arbeten. Uppförandekategorin ( manner ) har att göra med hur klar eller åskådlig talaren är. För att nå klarhet bör man följa dessa maximer: 1) Undvik dunkla uttryck 2) Undvik tvetydighet 3) Var kortfattad (undvik långrandighet) 4) Var metodisk För Grice, liksom för Searle, Strawson och Austin är språkligt handlande ett specialfall av avsiktligt rationellt handlande i allmänhet. Det är därför viktigt för Grice att kunna visa att hans fyra kategorier har motsvarigheter i sociala situationer där människor samarbetar men som inte är samtal. Han ger en rad exempel i sin artikel på detta i sin artikel. För att återgå till hur samarbetsprincipen och dess olika maximer tillämpas på samtal: Vi kan misslyckas, avsiktligt eller oavsiktligt, att fullfölja dem på någon av följande sätt: 1) Vi kan helt enkelt bryta mot dem (t ex kan vi ljuga) 2) Vi kan öppet deklarera att vi inte tänker följa någon av maximerna. T ex kan vi som svar på en fråga säga: Jag kan inte svara, mina läppar är förseglade. 3) Vi kan bli tvingade att bryta mot en maxim eftersom två maximer strider mot varandra. T ex kan vi tvingas säga saker som vi inte har tillräcklig evidens för eftersom vi annars inte skulle vara så informativa som krävs. T ex kan vi när vi varnar någon säga saker som vi inte har tillräcklig evidens för eftersom vi annars inte skulle kunna förmedla den information som krävs för att varningen ska få avsedd effekt. 4) Vi kan trotsa ( flout ) maximen: dvs vi kan uppenbart bryta mot den. Idén med att uppenbart bryta mot en maxim är att lyssnaren ska förstå att vi bryter mot den (här skiljer sig 4) från 1), där avsikten förstås är att lyssnaren inte ska förstå det). Om inte heller 2) eller 3) gälller, dvs att vi inte öppet deklarerat att vi inte tänker följa maximen eller är tvingade att göra det pga att vi annars skulle bryta mot en annan maxim, så blir det uppenbart för lyssnaren att vi måste ha något annat skäl för att bryta mot maximen. Frågan är nu: hur ska lyssnaren kunna förena detta uppenbara brott mot en maxim med förväntan att talaren följer samarbetsprincipen i allmänhet? Jo, genom att anta att talaren vill förmedla en konversationsimplikatur. Det är förstås talarens avsikt att lyssnaren ska förstå att han vill förmedla en konversationsimplikatur. Således kan man säga att talaren utnyttjar maximen för att förmedla en konversationsimplikatur. Grice ger ett antal exempel på hur man kan trotsa de olika maximerna. Jag ska inte gå igenom alla dessa. Grice menar att vi kan utnyttja alla maximer till att skapa konversationsimplikaturer, men vissa exempel är mer intuitiva än andra.
Ett bra exempel är hur man trotsar den första kvantitetsmaximen: Säg inte mindre än vad som krävs. Säg att en lärare i ett rekommendationsbrev till sin filosofistudent skriver Mr X engelska är utmärkt och han har kommit regelbundet på lektionerna. Naturligtvis hade det varit naturligt i denna situation att kommentera Mr X filosofiska kapacitet. Eftersom läraren inte gör det, förstår mottagaren att han vill implicera något annat. Det som ligger närmast till hands är att Mr X inte är duktig på filosofi. För, skulle han vara duktig på filosofi finns det ingen anledning för läraren att skriva det. Skulle han däremot inte vara det och läraren inte vill visa att han tycker det för Mr X har läraren förstås anledning att inte skriva det. Det finns flera bra exempel på hur man kan trotsa den första kvalitetsmaximen: säg inte det som du tror är falskt : 1) Ironi. Säg att jag säger om en person som just svikit mig: han är en bra vän. Eftersom lyssnarna vet att jag inte tycker att han är en bra vän så förstår de att jag vill ha något annat sagt. Det som ligger närmast till hands är att jag tycker att han inte är en bra vän. Således är jag ironisk. 2) Metafor. Ta återigen Smith som säger till sin fru You are the cream in my coffee. Frun förstår naturligtvis att Smith inte tror att hon är grädden i hans kaffe, bokstavligt talat. Således måste han mena något annat. Det som ligger närmast till hands är något i stil med du är mitt största glädjeämne. Grice konstaterar även att det går att kombinera ironi och metafor: man kan t ex säga You are the cream in my coffee till sin värste fiende. Denne gör då en tvåstegsslutledning: först till du är mitt största glädjeämne (metafor) och sedan till jag gillar inte dig över huvud taget (ironi). Grice definition av begreppet konversationsimplikatur är som följer: En person har implicerat Q genom att säga P givet att 1) Han/hon följer samarbetsprincipen (och tror att lyssnaren tror det) 2) Han/hon är medveten om att Q krävs för att göra det faktum att han säger P förenligt med 1). 3) Han/hon tror att lyssnaren är kompetent nog att förstå 2), och att lyssnaren tror att han tror det Enligt Grice finns det flera andra typer av implikaturer. För det första skiljer han mellan konversationsimplikaturer och konventionsimplikaturer. Ett exempel på en konventionsimplikatur är följande: The present king of France is bald. Här säger vi att om det finns en kung av Frankrike, så är han skallig, medan vi implicerar att det finns en kung av Frankrike. Grice gör även ytterligare en åtskillnad mellan generaliserade och partikulära konversationsimplikaturer. De exempel vi tagit upp hittills har varit partikulära konversationsimplikaturer implikaturer som görs i en viss kontext, och där man använder
sig av den kontexten. I generaliserade implikaturer använder man sig inte av kontexten. Säger jag t ex X ska träffa en kvinna ikväll implicerar jag att kvinnan inte är X:s fru, syster, mamma, etc. Vi kan notera att konversationsimplikaturer kan upphävas. T ex kan vi säga: X ska träffa en kvinna ikväll, nämligen hans fru. Då har vi upphävt implikaturen. Konventionsimplikaturer däremot kan vi inte upphäva. Grice noterar i inledningen av sin uppsats att det råder konsensus mellan formellt och informellt lagda filosofer om att meningen hos olika logiska konnektiv och konstanter (icke, eller, om så, för alla x, för något x) skiljer sig från de uttryck i naturliga språk man vanligen brukar parafrasera dem som. Formellt lagda filosofer brukar mena att detta beror på det naturliga språkets vaghet och otydlighet. I naturliga språk är det helt enkelt inte exakt definierat vilken mening olika uttryck har. Därav följer det att det inte är exakt definierat vilka slutledningar man får dra av en viss sats. Lösningen är att vi istället för att beskriva naturliga språk ska skapa ett idealspråk där alla satsers mening är exakt definierad. Informellt lagda filosofer brukar mot detta hävda att språkets struktur är mycket finare än den logikerna ger det. Det finns en massa korrekta slutledningar som inte fångas av den formella logiken. Det åligger filosofen att hitta dessa mer eller mindre osystematiska slutledningsformer. Grice hävdar nu att själva utgångspunkten för striden är fel: de logiska konnektiven och konstanterna överensstämmer visst direkt med sina parafraser i naturliga språk. Skillnaden är istället att i naturliga språk finns fenomenet implikatur, vilket inte finns i formella språk. T ex: anta att jag säger Jag vill ha ett äpple eller ett päron. Vad jag då påstår är Jag vill ha ett äpple eller Jag vill ha ett päron dvs jag använder mig av logisk, inklusiv disjunktion. Däremot implicerar jag att jag inte vill ha både ett äpple och ett päron. Således kan det verka som att exklusiv disjunktion ligger i mitt påstående, men det gör det alltså inte, givet implikaturanalysen. Grice framför en intressant princip: modified Occam s razor : den modifierade Ockhams rakkniv : Senses are not to be multiplied beyond necessity. En idé som många haft är att det finns två betydelser av eller, ett inklusivt och ett exklusivt. Det förnekar alltså Grice: det finns bara en betydelse, inklusiv, och exklusiva användningar kan förklaras med hjälp av implikturer. Således kan han minska antalet betydelser, något han finner åtråvärt. Grice s idéer om implikaturer och den modifierade Ockhams rakkniv har gjort att tendensen att likställa betydelser med användningar har minskat. (Ett exempel på en användning av eller kan vara exklusivt eller.) Enligt Grice finns det alltså färre betydelser än användningar Två typer av kritik mot Grice s idéer bör nämnas. Den första är att det är orealistiskt att anta att vi alltid faktiskt räknar ut hur vi ska gå från den bokstavliga betydelsen till implikationen. T ex verkar det som om vi ofta är minst lika snabba på att förstå en del implikaturer som att förstå bokstavliga meningar. Det går inte riktigt ihop med Grice s tes om att den bokstavliga meningen är primär.
En annan typ av kritik är som följer. Enligt Grice gör vi två saker när vi räknar ut en implikatur: först inser vi att talaren inte kan använda den bokstavliga meningen, och sedan räknar vi ut vilken implikatur han vill använda. Grice har varit föredömligt detaljerad när det gäller den första, negativa fasen, men säger mycket lite om den andra, positiva fasen.