Fallprevention Rutiner och Riktlinje Flik 11.3.

Fallprevention Rutiner och Riktlinje Flik 11.3. Översikt utifrån Evidensbaserad omvårdnad Fall och dess konsekvenser i form av frakturer och andra skador utgör ett stort hälsoproblem i samhället. Även fall utan kroppsskada ger försämrad livskvalitet, eftersom den som fallit ofta begränsar sina aktiviteter av rädsla för att falla igen. Fall orsakar skador såsom frakturer, hjärnskakning, skador på inre organ, sårskador och i värsta fall dödsfall. Kvinnor har större risk för att falla och kvinnor över 85 år faller i snitt en gång per år. Det sker ett fall varje minut i Sverige och tillräckligt många skadas för att det ska utgöra ett ansenligt folkhälsoproblem. Fall är den vanligaste skadeorsaken i alla åldrar men drabbar i synnerhet äldre, både i antal och gällande konsekvenser av fallet. Var tredje äldre person över 65 år faller varje år. Fall bör ses som ett eventuellt symtom på sjukdom eller effekt av läkemedel till dess motsatsen är bevisad. Om patienten står på fler än tre läkemedel är det en ökad risk för fall oberoende preparat. Ju fler riskfaktorer patienten har, desto större risk för fall. Fall är vanligast i inledningsfasen av sjukhusvistelsen. Vad är ett fall? En händelse då en person oavsiktligt hamnar på golvet eller marken, oavsett om skada inträffar eller ej. Det innebär att det inte bara är när någon snubblar eller halkar som anses som fall, utan även när någon rullar ur sängen eller glider ner på golvet från en stol. Vad är en Fallskada? En fysisk konsekvens som uppstår vid ett fall. Hur vanligt är det med fall? Fallskador utgör ca 12% av vårdtillfällena och är efter hjärtoch kärlsjukdom den främsta orsaken till sjukhusvård. Två tredjedelar av äldre som bor i särskilda boenden faller under ett år och ett hundratal fallskador per år rapporteras från den slutna vården. Kan fallet leda till dödsfall? Varje år avlider cirka 1 400 personer av fallskador i Sverige, vilket är tre gånger så många som omkommer till följd av trafikolyckor. De flesta som avlider efter en fallskada är över 65 år. Efter en höftfraktur ökar dödligheten inom ett år med 10-15%. Åtgärder Den samlade forskningen visar på att flera åtgärder bör sättas in samtidigt och bör utgå från individens behov. Det är därför svårt att förslå generella åtgärder. Varje verksamhet får utöver generella riktlinjer anpassa åtgärderna utifrån egna patientgrupper och vårdformer. Både generella och individuella åtgärder måste diskuteras ingående innan de genomförs. Fallprevention Riktlinje Bjurholm Teamarbete och ansvar För att förebygga fall och fallskador krävs vårdteamets samlade kompetens där patient och närstående ska ingå. Det är viktigt att ansvaret fördelas för att undvika att individen faller mellan stolarna. Riktlinjer skapar också en samsyn i arbetsgruppen. Ansvarsfördelning Nedan ges exempel på ansvarsfördelning i det multiprofessionella arbetet för att förebygga fall på individnivå. Kontaktperson KP - Uppmärksammar risker i boendemiljön

- Informera boende och anhöriga om fallrisker i boendemiljön, se Checklista för att förebygga fall - Utför fallriskbedömning enligt Senior Alert, även dokumentation - Kontaktar sjuksköterska, arbetsterapeut och sjukgymnast vid upptäckta risker Lokala användare Senior Alert - Lägger in resultat av riskbedömningen - Är behjälplig med övrig registrering i Senior Alert såsom Åtgärder, Uppföljning samt Händelser Sjuksköterska - Beakta fallrisk vid inflyttning - Medicingenomgång med ansvarig läkare. - Utifrån Senior Alert, MNA, utförs en bedömning av eventuella nutritionstillskott. - Dokumentation av risker, bedömningar samt åtgärder Arbetsterapeut - Bedömning av miljö, förflyttning - Utprovning av omgivningsanpassningsåtgärder samt hjälpmedel - Dokumentation av risker, bedömningar samt åtgärder Sjukgymnast - Bedömning av fallrisk - Utprovning av höftskyddsbyxor - Utprovning av förflyttningshjälpmedel - Dokumentation av risker, bedömningar samt åtgärder Enhetschef - Kallar berörda personer och professioner till Genomförandeplan - Ansvarar för att riktlinjer och rutiner följs - Information till all personal Biståndsbedömare - Ansvarar för att tidigare fall, fallrisk eventuella frakturer och fallriskbedömningar finns dokumenterade i Beställningen. Verksamhetschef - Att förutsättningar finns för att varje individ riskbedöms och att fallprevention och resurser erbjuds Medicinskt Ansvarig Sjuksköterska MAS - Upprätta och revidera rutiner och riktlinjer i samråd med personal - Att Senior Alert används i kvalitetsarbetet - Upprätta generella behandlingsanvisningar vid höftledsfraktur (se collum-projektet) - Granska åtgärder vid fallskador Omsorgsnämnden - Ansvara för att resurser finns så att kvalitetssäkring kan ske inom området Evidensbaserade risker och riskfaktorer Sjukdomar och olika symtom är de vanligaste riskfaktorerna som man måste ta hänsyn till i det fallförebyggande arbetet. Patienter med ökad risk för att falla kan identifieras utifrån diagnos eller symtom:

Riskfaktorer utifrån diagnos Akut hjärtsjukdom Demens Depression Epilepsi Hjärtsvikt Kronisk obstruktiv lungsjukdom Ledsjukdomar Neuropati Osteoporos Parkinson Stroke Riskfaktorer utifrån symtom Blodtrycksfall Förvirring Långt Hb Läkemedlsorsakade blodtrycksfall Nedsatt kognitiv funktion Nedsatt styrka och rörlighet Nedsatt gångförmåga och förflyttnignsförmåga Nedsatt syn Nykturi Biverkan av läkemedel Yrsel och störd balans Undernäring Personer som slutar gå när de pratar har ökad risk för att falla. Risker i vårdmiljön Riskmomenten är många och här listas några exempel som kan öka medvetenheten om var i vårdmiljön risker kan finnas. Individ Personer som vistas på sjukhus är oftast påverkade av akuta sjukdomssymtom och/eller akuta läkemedelsbiverkningar och en stor andel faller på grund av dessa orsaker. Personen når inte personliga ägodelar. Skor saknas eftersom inläggningen skedde akut via ambulans. Dåliga skor som inte ger tillräckligt stöd eller är barfota. Inget kvällsmål med risk för dålig nattsömn. Överrumplingsmoment som till exempel om någon ropar på patienten som blir skrämd eller gör en hastig rörelse. Hörapparat eller glasögon används inte eller är trasiga. Kognitiv svikt. Personer med demens kommer inte ihåg att de ska ligga kvar i sängen till exempel i samband med höftoperation. Miljö Dålig belysning, svag, bländande, kontraster mellan mörkt och ljust och tvärt om. Stolar saknar karmar och patienten sätter sig fel. Hala golv på grund av spill eller i samband med golvtorkning. Golven torkas över hela golvytan istället för längs med ena halvan av korridoren åt gången. Golven blir hala på grund av boning eller för hög dosering av rengöringsmedel. Föremål står i vägen i korridorer, till exempel rullstolar, sparkcyklar, förrådsmaterial. Hjulen på sängen, rullstolen eller sängbordet har glömts bort att låsas eller hjullåsen är trasiga. Mörka mönster eller fläckar på golvet kan uppfattas av till exempel demenssjuka som hål och påverkar deras gång. Heltäckningsmattor kan eventuellt öka risken för fall hos de som har en hasande gång eftersom fötterna snarare "suger fast" i underlaget. Personer har svårt att se/hitta på grund av dåliga kontraster i färgsättning. Toalettbesök och personlig hygien Långt till toaletten eller patienten hinner inte vänta på hjälp. Antihalksockor alternativt höftskyddsbyxor används inte vid toalettbesök nattetid. Duschdraperier klarar inte av patientens kroppstyngd om de tar tag i dessa. Personen halkar till i duschen, avsaknad av halkmatta och stödhandtag på väggen. Rörlighet och mobilisering

Personen går iväg med droppställning och ramlar till exempel över hjulen. TV-apparater på hjul, droppställningar, bordsben och så vidare skjuter ut med risk för att snubbla över dem. Hjälpmedel är inte rätt anpassade till patienten eller patienten vet inte hur de ska användas. Hjälpmedel sätts inte in, används inte, används inte rätt eller är trasiga Personen klättrar över sänggrindar. Personen försöker ta sig loss i samband med begränsningsåtgärder/frihetsinskränkande skyddsåtgärder. Även stressad personal kan vara en riskfaktor för fall. Ge patienten den tid som behövs vid till exempel förflyttning. Bristande information om fallrisker till personen/närstående. Egenvård De flesta fall sker i hem- och närmiljö. Det är därför viktigt att den enskilda individen själv identifierar risker för att förebygga fall. Bedömningsinstrument för egenvård och checklista för genomgång av fallrisk i hem- och närmiljön kan vara en hjälp för vissa individer och närstående. Praktiska råd om hur man tar sig upp från golvet vid ett eventuellt fall bör ges till riskpersoner. Försämrad livskvalitet Fall förknippas oftast med höftfrakturer och kan jämföras med stora livshändelser och försämrad livskvalitet. Även rädsla för att falla sänker livskvaliteten. Upp till 70% av dem som fallit nyligen känner rädsla för att ramla igen. Ond cirkel. Rädsla för att falla, yrsel och balansproblem är vanligt och kan leda till inaktivitet, vilket i sin tur leder till ökad ostadighet. Detta leder till en ond cirkel med minskad rörlighet, muskelsvaghet, minskad aktivitetspåverkan på skelettet och slutligen ökad risk för fall och fallskador. Ensamhet till exempel på grund av fysiska hinder, isolering, svårigheter att vistas ute ökar också risken för fall. Lugnande läkemedel, understimulering, sänkt motivation och passivitet är andra riskfaktorer. Rädslan för att falla påverkar även det sociala livet med ensamhet och isolering som effekt av att inte våga lämna hemmet. Kravet på de närstående kan dessutom öka för hjälp med transporter, inköp och så vidare. När och var inträffar fall? Det tycks inte vara någon årstidsvariation i hur fallen fördelar sig över året i hemmet och på institution. Men tittar man på hela äldrepopulationen tycks frakturförekomsten vara betydligt högre under vintermånaderna. Varje år i samband med första halkan ses en ökad belastning på akutmottagningarna. En stor del av dessa är handledsbrott och höftfrakturer som borde ha kunnat förhindras.

Fallen sker främst i den inledande delen av vårdtiden på institution. Förklaringen kan vara ovana att vistas i den nya miljön och att äldre patienter kan vara förvirrade under den inledande vårdtiden men också dåligt allmäntillstånd. Fallfrekvensen är som störst under den tid som patienterna är som aktivast dvs under förmiddag och eftermiddag. Det är med andra ord också under den tid som det är störst personaltäthet. Det kan finnas felkällor i avvikelserapportering, eventuellt kan det vara så att fallen upptäcks då och det finns också tid att skriva rapporter (främst fall utan skador). Det kan också vara så att fall ofta inträffar när personaltätheten är hög men personalen då sitter upptagna på rapport eller andra möten och patienterna därmed har mindre tillsyn. Endast 10-20% av inträffade fallen bevittnas av personalen. Mörker och intag av sömn- och lugnande läkemedel kan vara en orsak till fall kvällar och nätter. Dålig syresättning kan vara en riskfaktor hos äldre för att falla nattetid. Sju av tio fall bland 65-79 åringar sker dagtid medan andelen skador i åldergruppen 80 år och äldre sker främst nattetid. Detta är viktigt att uppmärksamma när förebyggande åtgärder ska sättas in. De flesta fall på institution tycks ske inne på patientens rum och en förklaring kan vara att de flesta patienter tillbringar mesta tiden där. Det är också vanligt med fall på väg till och från toaletten då patienterna går iväg själva. Dålig belysning eller bländande ljus ökar också risken för fall till och från toaletten nattetid. Rangordningen mellan övriga olycksplatser som korridor, dagrum, matsal, toalett osv. variera mellan olika studier. Individrelaterade faktorer är vanligare på institution eftersom patienterna i högre grad har olika funktionsnedsättningar. Samtidigt är omgivningsfaktorer som dålig belysning, hala eller blöta golv, olämplig fotbeklädnad, medpatienter som stöter omkull patienten, gånghjälpmedel, rullstolar och hjulförsedda bord vanliga orsaker till fall på institution. Fall som inträffar när patienter klättrar över sänggrindar eller fastspända patienter som välter omkull rullstolen när de försöker resa sig klassas som orsakade av omgivningsfaktorer. I hemmet orsakas de flesta fall av omgivningsfaktorer. Fallriskbedömning Som vårdpersonal bör man alltid ställa sig frågan "Finns risk för fall?" och vid redan uppkomna fall "Vad orsakade fallet?". Fall ska alltid betraktas som ett symtom på något, det vill säga ett tecken på förändring hos patienten till dess motsatsen är bevisad. Äldre som har sökt vård eller omsorg på grund av fall, har gång- eller balanssvårigheter samt fallbenägenhet bör genomgå omfattande bedömning. Förslag på följdfrågor som bör ställas till en patient som fallit Vad gjorde du direkt innan du föll? Hur mådde du innan du föll? Kände du några symtom innan eller efter du föll (yrsel, bröstsmärtor, synstörning)? Kändes det som om du var på väg att svimma när du föll? Hur mådde du efter fallet?

Det är viktigt att fråga om patienten kände något innan han/hon föll till exempel symtom i form av yrsel, muskelsvaghet och så vidare eller om patienten har ätit eller druckit dåligt? Frågor kring läkemedel bör ställas eftersom utebliven likväl som för hög dos av ett läkemedel kan öka risken för fall. Flödesschema Åtgärda omedelbart det som är snabbt och enkelt att åtgärda. Utvärdera regelbundet alla insatta åtgärder och dokumentera när och hur utvärderingen ska ske. 1. Fråga personen om han/hon fallit någon gång det senaste året. 2. Fråga dig själv om du tror att det finns risk för att individen kan ramla under vårdtiden om inga åtgärder sätts in. Om ja på någon fråga - sätt in åtgärder. Senior Alert / Bedömningsinstrument. För att identifiera riskpatienter innan ett fall inträffar, bör ett bedömningsinstrument användas. Bedömning med instrument ökar personalens medvetenhet inom vilka områden risk föreligger (synnedsättning, gångsvårigheter, läkemedel och så vidare). Samtalet vid riskbedömning är även ett naturligt tillfälle för vårdpersonal att ge information om fallprevention och att involvera patienten att själv ta ansvar och bedöma risker. Downton Fall Risk Index är ett beprövat instrument som använts under lång tid och i olika vårdformer. I det nationella kvalitetsregistret Senior Alert ingår också detta

bedömningsinstrument vilket gör att detta förordas som förstahandsval. Genom att nationellt använda ett och samma instrument kan viktig information samlas till grund för åtgärdsförslag. Det är viktigt att inte bara fokusera på totalsumman. Poängen inom de olika delområdena ger viktig information om riskområden där åtgärder ska sättas in. Det finns även olika funktionsbedömningstest som kan användas för komplettering. Ansvarsområden vid fall/avvikelsehantering SÄB Bjurholm Omvårdnadspersonal (inom ett dygn) - registrera in i Avvikelsemodulen samma dag som avvikelse skett, dokumentera i boendes omvårdnadsjournal både händelsen och att rapport är uppstartad i Avvikelsemodulen samt följa upp handläggning av avvikelsen. Skicka Avvikelsemeddelande till sjukgymnasten för fallrapport och till alla sjuksköterskor för andra typer av avvikelse. Sjuksköterska (inom en vecka) - söka avvikelserapporten utifrån avvikelsemeddelandet och läsa igenom den - analysera händelsen med personal som var vittne eller orsakat händelsen - fylla i och skriva sitt namn under anteckningen i Vidtagna/planerade åtgärder - skicka meddelande till enhetschefen - dokumentera eventuella planer/åtgärder i omvårdnadsjournal - pröva delegeringsbeslut och vidta eventuella indragningsåtgärder - information till anhöriga Sjukgymnast (inom en vecka) - söka avvikelserapporten utifrån avvikelsemeddelandet och läsa igenom den - analysera händelsen tillsammans med personal som var vittne eller orsakat händelsen - dokumentera i patientjournalen eventuella bedömningar, åtgärder och planeringar - närvara på HSL -möten där fallrapporterna ska diskuteras - föreslå förebyggande åtgärder mot upprepning Arbetsterapeut (inom en vecka) - söka avvikelserapporten utifrån avvikelsemeddelandet och läsa igenom den - analysera händelsen tillsammans med personal som var vittne eller orsakat händelsen - dokumentera i patientjournalen eventuella bedömningar, åtgärder och planeringar - närvara på HSL -möten där fallrapporterna ska diskuteras - föreslå förebyggande åtgärder mot upprepning Enhetschef (inom 6 veckor) - skriva ut avvikelserapporter som underlag för diskussion - kalla HSL personal till möten där respektive avvikelserapporter ska diskuteras - ta upp avvikelserapport med berörda arbetsgrupper/personer med syfte att förebygga upprepning av samma avvikelse - dokumentera vidtagna åtgärder i rutan Handläggning Chef/MAS - skicka meddelande till MAS - informera om avvikelsehanterings syfte och genomförande samt motivera alla att skriva avvikelserapport MAS - upprätta rutin - granska och följa upp avvikelser - sammanställa avvikelser - avsluta avvikelserapporter - rapportera till verksamheter 1g/år - rapportera till Omsorgsnämnden varje halvår

- göra Lex Maria anmälning vid allvarlig skada eller risk för allvarlig skada Verksamhetschef - det ska finnas förutsättningar att arbeta med avvikelsehantering - ska kommentera och föreslå åtgärder för att minska antalet avvikelser utifrån sammanställd rapport - göra Lex Sara anmälningar Omsorgsnämnden - följa upp lokal avvikelsehantering - besluta om Lex Sara anmälning ska skickas vidare till Socialstyrelsen Bilaga 1. Lokal riktlinje för Handlingsplan vid misstänkt höftfraktur Umeå sjukvårdsdistrikt och särskilda boenden i Umeå kommun och kranskommunerna Nordmaling, Vännäs, Bjurholm, Vindeln, Robertsfors har i avtal enats om en handlingsplan att involvera hela vårdkedjan kring en äldre person som misstänks ha en höftfraktur enligt följande riktlinje; Riktlinje: Personal kontaktar sjuksköterska vid alla fall enligt lokala rutiner. 1. Sjuksköterska kontaktar i första hand ordinarie läkare. Om denne inte är anträffbar eller under jourtid kontaktas jourhavande läkare enligt lokala rutiner. 2. Inte förflytta den person som fallit bädda bekvämt och varmt. Tänk på risken för trycksår! 3. Alltid beställa ambulans, inte bårbil. 4. Smärtlindring skall alltid ges: Grundbehandling: Tabl/supp Alvedon 1g. Morfin 10 mg/ml, ge 0,25 ml (2,5 mg) intramuskulärt. Får upprepas. Till patient med gallbesvär eller annan kontraindikation mot Morfin ges istället Ketogan 5 mg/ml, 0,5 ml (2,5 mg) intramuskulärt, som får upprepas. Om illamående: Ge inj. Primperan 5 mg/ml, 2 ml (10 mg) intramuskulärt, alternativt supp Primperan 20 mg. 5. Sätta i.v. nål om ambulansen inte kommit. 6. Sätt 1000 ml Glukos 50 mg/ml med 40 Na + 20 K. 7. Ge patienten 2 l syrgas på grimma, om tillgång till syrgas finns. Om patienten har KOL (kronisk obstruktiv lungsjukdom) skall läkare kontaktas för ordination. Ovanstående gäller som handlingsplan och följes såvida läkare ej ordinerar annat.

Bilaga 2. Hjälp personen vid fall Håll på personens höftbenskammar. Du kan ytterligare stötta honom/henne genom att hon/han har kontakt med din kropp. Flytta din ena hand till personens bål för att kunna dra honom/henne mot dig. Du tar samtidigt ett steg bakåt för att bredda din understödsyta och flytta tyngden bak

Låt personen glida längs ditt ben och följ med i rörelsen genom att böja i knäna. Låt personen fortsätta glida ner längs din kropp tills hon/han når golvet. Stötta fortfarande personens bål. Tänk på din arbetsställning genom att vara i gångstående, böja dina knän och förflytta tyngdpunkten. Upp från golv Hämta en kudde om personen har ramlat och låt honom ligga kvar tills du har förvissat dig om att han inte har skadat sig. Planera och förbered förflyttningen upp till sittande eller till sängen. Hämta hjälp. Följ de rutiner som finns om fall och fallskador.

Personen tar sig upp själv/med hjälp av en person 1. Hämta en kudde om individen har ramlat och låt henne eller honom ligga kvar tills du har förvissat dig om att hon eller han inte har skadat sig. Om personen inte själv kan hjälpa till måste hjälp tillkallas. Gör det bekvämt för individen på golvet medan ni väntar på hjälp. 2. Följ de rutiner som finns om fall och fallskador. 3. Om personen inte har skadat sig, be honom/henne rulla över på sidan och resa sig på alla fyra. Använd vårdbälte om det behövs. 4. Placera en stol framför personen, så kan denne resa sig genom att stödja på stolen. 5. Skjut in en stol bakom personen så kan han eller hon sätta sig utan att behöva resa sig helt.