ZONG 2025 En kedja är ju aldrig starkare än sin svagaste länk, sägs det. Zong är en bok som jag började skriva 1994. Efter ett antal sidor hamnade den I glömskans skrubb ett år, och när jag tog fram den igen såg jag att storyn höll, men inte stilen. Efter refucering skrev jag nästan färdigt den till 1997, när mitt skiftande liv gjorde att den föll I byrålådan igen. En nyfiken granne snappade upp manuset nyligen. Han sträckläste det till min förvåning, och hans ärliga kommentar var: Den är jävligt bra! Fortsätt!. Jag läste med glömskans dimmor på nytt det jag skrivit, och fann till min glädje att han hade rätt, och under några få dagar tog jag vid där jag slutat, skrev färdigt och rättade smärre detaljer. Mvh / Daniel Bergström. Story? Jim Berns trodde att hans tråkiga liv skulle ligga framför honom som en tågräls, förutsägbart men med några få stationer. Kanske skulle det blivit så, om inte SendaiOno tänt så på hans nya design. Om inte de Svarta Tigrarna börjat flåsa I hans nacke efter det att Yakuza kontaktat honom, om inte SopStaden funnits, om inte Zong rasade in I hans liv.om inte? Vem kan säga med säkerhet att det är av ondo att mista allt? Vem kan lugnt påstå att framtiden är grå och förutsägbar, och att ett trädgårdsredskap är tråkigt? Följ med till Tokyo år 2025, en av dessa Megastäder med dess gytter av människor. Följ Med Jim Berns, en av dessa grå invånare I massan, och bilda dig en uppfattning. Daniel Bergström/Mr.Z: http://hem.passagen.se/zensco (Redaktörens anmärkning: Boken är Freeware och får således spridas vidare gratis men med bibehållet upphovsrättsskydd).
TOKYO 2025 Kapitel 1 Jim Berns låg på sin obäddade säng och räknade sprickorna i taket de gånger neonskylten på andra sidan gatan spred sitt ljus i hans rum. Rummet var litet, och känslan av trångboddhet förstärktes av smutstvätten som låg spridd över golvet. Ljuset silade in från det stora persiennförsedda fönster som fyllde hela kortsidan av ena väggen. Ljust, mörkt. Ljust, Mörkt. Sängen bestod av en relativt ny madrass som var placerad vid fönstret. Jim låg på de smutsiga lakanen med kläderna på, och huvudet på armarna. Rummet upptogs förutom madrassen av en ensam bokhylla fylld med gamla discar, ett Multiset i rummets andra kortsida och en mängd ritningar som tapetserade samtliga väggar. Jim påminde en del om rummet med sitt ostädade yttre och skäggstubben som spretade på hans haka. Han räknade sprickor i ytterligare några minuter och gick upp först när magen mullrade till av hunger. Han kunde svagt höra sina grannars säng rytmiskt dunka i hans vägg, och han log svagt när han gick in i köket. Köket var en ombyggd garderob som nu ståtade med ett mindre kylskåp och en microvågsugn som fungerade när den själv ville. Jim skrapade fram en låda med Bento, slängde in den I micron och sparkade I plåten. Den startade knastrande. Maten var klar efter det att han hade tagit fram en öl ur kylen, och han satte sig ner vid Multisetet med den varma maten i famnen. Den maskin han hade framför sig var en XT, ett Multiset, dator, telefon, TV-nätenhet, stereo och VR-set intyckt i ett fodral. Den hade kostat Jim det mesta av hans besparingar även fast han köpte den begagnad i Yokozama-bazaren i norra Tokyo, men skolutbildningen skedde till fyrtio procent på nätet och krävde att Jim hade en bra enhet. Han hade blivit intagen på utbildningen för robottronik två månader tidigare, och som student var de egna avhandlingarna och studierna menade att ske på egen hand och krävde att var och en gjorde sitt yttersta för att hålla sig kvar till nästa termin.
eleverna skulle komma att bli uttagna till någon av de Zaibatsus, multinationella företag,som konstruktörer eller designers, medan resten av eleverna sållades ut efter studiebetygsnivå till att bli allt ifrån VD:s för mindre företag ner till montörer på det löpande bandet. Själva intagningen var också mycket krävande, men jobbet Jim hade haft tidigare som Komponentkonstruktör i rymdhamnen gjorde att han hade haft råd att köpa multisetet, och också hjälpt honom att komma in på skolan. Den sista konstruktionen Jim hade gjort i studiesyfte var nu färdig, en del till en trädgårdsrobot som han skapat i 3D på sin privata studiefil med VR-utrustning. Han hoppades att filen skulle ge honom lika många studiepoäng som det hade gett honom skäggstubb under de senaste dygnen med koffeintabletter och Kicksoda. Han hade börjat skapa designen för fyra månader sedan med de glasögon och handskar som ingick i VR-delen, och hade tillbringat den mesta delen av dessa månader inloggad i SendaiOnos datanät där han hade sin fil inrymd. Filen var som ett rum, skapat virtuellt, Där han enbart arbetade med sina grafiskt skapade händer som styrdes av handskarna och en digital meny med alla verktyg som svävade i rummet. Jim kunde bygga vad han ville i detta rum, och kunde även radera detsamma lika snabbt, det var helt enkelt ett skisspapper i tre dimensioner. Han kopplade in XT:n på kanal 18, en musikkanal som oupphörligen sände musik med tung puls, och sittande på golvet åt han sin mat och stirrade dystert på de snabba videoklippen i en Pulslåt. Det svåraste efter ett större projekt var att kunna slappna av och återvända till verkligheten. Det var därför han hade räknat sprickorna i taket och nollställt hjärnan på all information som fyllt den under de senaste dygnen. Tömt sitt sinne. Efter att ha fått fyra timmars sömn kände han sig nästan groggy. Jim väcktes ur sina funderingar när en envist blinkade text fyllde vänstra hörnet av skärmen med information om ett inkommande telefonsamtal. Jim slog över linjen. Skärmen fylldes genast av Yuki, en finnig kille med pageklippt frisyr och japansk härstamning som gick i samma klass sim Jim, och han såg ut att sitta i en nerkladdad telefonhytt på någon spelhall. Jim hade snabbt blivit god vän med Yuki, eftersom killen aldrig snackade utan att först tänka sig för, och han hade gott om humor.
Visst, inga problem, jag har pluggat färdigt och sitter bara och slappar just nu. Vad håller du till då?. Jim såg människor vandra förbi bakom Yuki. På Stoneclub i Roppongi, det ligger brevid tunnelbanan vid Soaphouse, den där porrklubben du vet. Yuki log, han visste inte om Jim hade koll på stället, men gjorde allt för att retas och lyckades alltid på något sätt. Okej, vi ses där om en timme, och du, glappa inte iväg med alla pengarna på nåt spel nu. Vänta på mig, okej? Jim stängde av multisetet och gick ut i kokvrån för att slänga besticken i avfallskvarnen. Han tog sin bag med ett ombyte rena kläder som stog i hallen, släckte ljuset och låste lägenheten. Sedan gick han ner för korridoren utanför, ner till duchrummet som fanns i anslutning till trapphuset. Hyresvärden hade ingenting att klaga på, eftersom han hade byggt om huset så att det nu fanns dubbelt så många lägenheter här som för tio år sen, och dubbel hyra. Hela korridoren bestod av dörrar i nummerföljd och komplexet såg ut som ett lätt nergånget hotell. Bostadsbristen kunde bara bli värre och Jim hade ändå haft tur som kunde hitta en egen lya. Duschrummet bestod av trettio duchar i ett kakelklätt rum, och varje morgon var det en kamp för att komma till en ledig, men nu var det tomt och Jim kunde ta en dusch och njuta av tystnaden. Problemet med att leva i stan var att det var ytterst svårt att hitta tystnad, och lägenheten var så lyhörd att Jim nu kände sina grannar nästan lika bra som sin egen familj. Ja, bättre faktiskt, För Jims far var alltid på resande fot och han var i stort sett den enda familj Jim hade. Simon, hans far, var en internationell säljare för ett företag i Europa. Han föddes i Tyskland efter murens fall och träffade Jims mor när han utbildade sig i Stuttgart som Elektroingenjör, och dom gifte sig mycket unga. Jims mor, Yukio, dog I barnsäng när hon födde Jim, och Simon hade tagit förlusten hårt, men aldrig tvekat över att uppfostra Jim själv. Om det kunde kallas uppfostran? Jim mindes sin barndom som ett ständigt resande från plats till plats när hans far fick uppdrag i olika länder, men han hade aldrig vantrivts med flyttandet eftersom det var det enda han kände till när det gällde familjära förhållanden. Det goda det förde med sig var att Jim nu var fyrspråkig. Han hade ändå valt Robotplantskolan före tolklinjen och hoppades att han inte hade gjort ett misstag. Simon och Jim hade delat en bostad
Avskedet hade inte varit för svårt eftersom Jim, trots att dom delat lya, sällan såg sin far och hade vant sig vid det förhållandet. Han undrade vad fadern gjorde nu. Det kalla vattnet i dushen fick Jims trötthet att försvinna och han stapplade ut ur duschen med lätt huvud, Klädde sig i ett par armebyxor och en vit T-shirt och plockade fram rakhyveln. Han hade rakat sig med hyvel sen han fick sina första tonårsfjun i ansiktet, och föredrog det framför rakapparaten eller strålpennor som en del män använde. Efter rakningen kände och såg han ut som en ny människa, och efter han hade satt på sig sin skinnjacka och lagt in Bagen i sitt förvaringsskåp var han beredd att ge sig av. Men först kontrollerade han att Ljusbatongen som han hade i Jackfickan fungerade. Det var en kort stav, dryga trettio centimeter lång, som kunde bli till en enmeters batong med en knapptryckning. Man kunde även förblinda en motståndare med en inbyggd blixtlampa och ge elstötar på tiotusen volt med spetsen, men elfunktionen var trasig, så det gick inte att ge någon stötar. Det spelade ingen större roll. Vapnet var till för självförsvar, och det kunde behövas om man var ensam på tunnelbanan och stötte på något gäng med kommunikationsproblem. Batongen fungerade tillfredställande, och han stoppade ner den i innerfickan innan han gick de två trapporna ner till utgången. Det var en ljummen kväll utanför, och Jim kände hur alla ljud och dofter som han varit utan den sista veckan övermannade honom. Huset där han bodde var beläget i en trång och stökig förort i Chibadistriktet norr om Tokyo, med trånga gångvägar bland hyreshusen och de mindre kontoren. Gatorna var uppfyllda mestadels av stojande barn och familjemedlemmar som sopade uppfarter, diskuterade eller satt och njöt av kvällssvalkan. Jim gick ner i den svala tunnelbanan som var fylld av medborgare som var på väg från ett ställe till ett annat i en ständig ström, och han lyckades precis tränga sig in i en vagn innan dörrarna slog igen och tåget började rulla. Resan in till centrum tog tjugo minuter, och under den tiden lät han ögonen vila på en av LCDskärmarna som visade en ständig svada av reklamsnuttar och musikvideos. Väl framme i Roppongistationens uppgång var han tvungen att åter tränga sig fram mellan tidiga festprissar av det särskila slag som fanns just i Roppongi. Stoneclub låg bara ett stenkast från tunnelbanan, och det var en rätt sliten spelhall som
Jim gick in för att leta efter Yuki, och försöka se något genom folkvimlet, röken och mängden av apparater som dundrade och blixtrade ut highscores och nya rekord i en kakafoni av ljud och rök. Yuki satt i ett av de nersprejade båsen längst in i hallen med ytterligare en person som Jim inte kände igen, och han trängde sig ner vid deras bord. Det var något tystare i båset och Jim suckade av lättnad när det slutade att ringa i hans öron medan han snabbt betraktade den okände mannen och hälsade på Yuki med deras speciella handslag och en nickning. Yukis vän var en mörk japan av medellängd med långt hår och spegelglasögon som återspeglade glittret av ljus i lokalen. Han påminde om en katt redo för språng, men verkade ändå fullständigt avslappnad, och Jim gissade att mannen var en gängmedlem på grund av sin speciella stil och utstrålning. Tjenare Jim, hälsade Yuki flinande, det här är min polare Miko från Ginza. Miko nickade tyst mot Jim i en hälsning och tog en klunk ur glaset han hade framför sig. Det var tyst runt bordet under några sekunder och Jim tog tillfället att trycka på menyknappen på mitten av plastbordet så att menyskärmen visade sig. Han valde en kopp med fluff och betalade med kortet i diplayremsan, och kort därefter öppnades en väggpanel i båset så att Jim kunde ta sin dryck. Den var ljummen och smakade blaskigt. Hur har det gått? har du skoljobbet färdigt? Visst, Jim nickade, det var ett jävla jobb men dom där trädgårdsrobotarna har varit föråldrade i flera år redan, det var dags att komma med några nya ideer. Jag fattar vad du menar. Det enda höjdarna tänker på är att utveckla dom militära systemen. Yuki tände en ciggarett, en Ichiban, och tog ett bloss. Dom får orgasm bara man snackar om stridsrobotar och vapensystem med processorer, det är för jävligt att staten inte satsar mer på det dom redan har och utvecklar stadsmiljön här i Tokyo. Det var tyst några sekunder och Jim gäspade stort. Jag har försökt modda Roburo-12:an, den där lilla kamoflagefärgade roboten som parkförvaltningen använder när dom trimmar träd och buskar och gud vet allt. Jim såg snabbt på de andra och dom nickade allvarligt för att visa att dom lyssnade. Har ni sett hur dom iderligen trillar ner ur träden om det regnar, och dom jävlarna är
filmade hela skiten. Den blev helt vild, liksom, bara kapade hunden mitt itu, och en vakt sköt den mitt i plåten så den stannade. Jaa, jag såg det också, sa Yuki och nickade ivrigt, fan vad jycken ylade, och kärringen sen..hon bara stog där och skrek rakt ut. Men vad har du för ideer? Det är lite av varje. Låter som det kommer att funka live. Jim ristade en bild i flottet på bordet med ett finger medan han förklarade. 12:an är runt åtta år gammal nu, och den modellen kan förbättras billigt om man kapslar in hela skiten med isolationsgummisprej som dom använder på stridsrobotarna och dom där byggmaskinerna. Men det är för den gamla modellen, jag plockade ihop lite ritningar från databanken och knåpade ihop en ny modell som skulle funka mycket bättre. Jim log. Yuki stirrade på honom. Menar du att du har skapat en ny modell på fyra månader med det där gamla VR-setet du har hemma? Jepparna på konstruktsidan gör ju sånt på ett år. Han fimpade sin Ichiban och fnittrade lågt. Fy faan, du är helt puckad. Visst, inga problem. Dom bryr sig inte om ritningarna som ligger och skräpar i databanken. Istället sliter dom med helt nya kretsar bara för att kunna slicka chefen och få bonus. Jag har bara skapat en ny modell med kretsar som inte är äldre än två år från olika program. Det är bara den bästa skiten...enda problemet är att kunna göra systemen kompatibla med varandra och skapa en shysst design. Jim ställde ner den kalla koppen med fluff och snodde en Ichiban ur Yukis ficka som han tände och tog ett bloss på. Ciggaretterna var billiga och smakade inte gott, men Miko, killen med spegelglasen, gjorde honom lite nervös och han ville ha något att sysselsätta sig med. Du, Miko, jag hoppas vi inte tråkar ut dig. Jim log mot Miko och rökte vidare. Nejdå, det är lungt...jag gör inte robotar själv, men jag har sett dom där små..roburo 12:orna heter dom visst, säger ni. Så killen kan snacka I alla fall, tänkte Jim för sig själv. Rösten var mörk och det lät som om han noga valde sina ord innan han uttalade dom, men ansiktet visade inte vad han tänkte och han satt hela tiden stilla, utan att bita på naglarna eller röka, han bara drack ur ett glas då och då. Jim undrade vad han jobbade med. I Tokyo var det vanligast att alla som gjorde något
armejacka, och de som blev livstidsanställda brukade stolt visa upp det tatuerade företagsmärke som man då fick tatuerat gratis av företaget. Mikos hår hängde ner över en svart nylonjacka som var helt utan märken förutom en liten knappsats på ena axeln som var till för att ställa in temperaturen på fodret. Byxorna var av samma snitt, även dom svarta, och Jim visste att tempkläder av det snittet inte var billiga, han hade sett dom i skyltfönster på sportbotiquer av bättre klass. Men Miko var inte heller ett överklassyngel. Han hade inga elektrosmycken eller pigmentförändringar på huden som dom rika ungdomarna brukade ha efter strålbehandlingar och solarieanpassningar, han påminde mest om en bondson som hade fått börsen fylld men inte viste om det. Inte heller glasögonen var billiga. När Jim hade pratat om Roburon hade han kastat en blick på Miko som satt med ansiktet mot väggen för att ta ett glas ur luckan, och i profil kunde Jim se att Mikos glasögon på insidan hade lysande LCD-siffror som blinkade, troligen en klocka eller ett minnesblock som bara syntes för användaren. Säkert samma affär, tänkte Jim och fimpade ciggaretten.yuki märkte knappt att Jim var tyst, han var själv ivrig. Vet du, jag har hållit på med den där iden om centralstyrda dansrobotar som jag snackade om förut. Yuki hade fått iden för ett bra tag sen, och Jim nickade för att visa att han hängde med. Du vet, cabaretrobotarna som ser ut som små björnar, hundvalpar och tecknade idoler för snorungar, dom funkar bra var för sig, men tillsammans är dom kassa. Ska man få dom att dansa eller nåt annat som är synkront så kommer dom i otakt hur fort som helst och liksom bara kajkar ur. Så jag har skapat ett gäng som kan styras över till en centralprocessor när som helst, och så sköter den hela gänget. Jim skrattade till. Men då är det ju inte längre ett gäng robotar, utan bara en bunt automater som styrs av ett datanät nånstans...iockförsig spelar det ingen större roll, fortsatte Jim snabbt när han såg Yukis irriterade min, om dom är automater eller inte, bara showen kan fortsätta. Jävligt rätt svarade Yuki surt. Showbizägarna är jävligt kåta på iden och det är det viktigaste om man vill ha skapliga studiepoäng. Och sen skiter jag i vilka dom i sin tur jobbar för. Jim förstod vad han menade med det sista. Alla visste att cabareerna
fick en ide, medan Jim hävdade att det var lika viktigt att hålla på moralen och akta sig för den undre världen. Dom kom fram till att båda hade rätt, men det var svårt att kompromissa och diskussionen var inte över än. Jaja svarade Jim till sist, ska vi skita i att snacka skoljobb till imorgon och lira en stund istället. Yuki och Miko nickade unisont. Han reste sig ur båset och de andra två följde efter hans exempel efter det att Miko hade svept det sista av drycken ur sitt glas. Jim hade spelat Klon några gånger, ett VR-spel där upp till fyra spelare kunde möta varandra i en 3-D värld för att sedan utrota varandra på bästa sätt i form av futuristiska megarobotar behängda med absurt stora vapen, men Miko var deras gäst för stunden och han fick äran att välja spel. I andra änden av lokalen var det spel som de kom överens om, Ett nytt hologramspel. Hologram var ett rätt nytt media som visade en kub i tre dimentioner utan att man behövde några VR-glas, en kub som skapades av en färglaserdia som satt under själva hologramkuben. Spelarna kunde sitta vid fyra kontroller runt kuben, och föremålen i hologrammet kunde styras både i höjd och sidled. Spelet i sig gick ut på att varje spelare hade en egen platta på sin egen sida som han styrde efter hologramväggen, och den fjärde plattan styrdes nu av datorn. Med dessa plattor skulle man sedan se till att hålla en liten ljusboll som studsade vilt från att fara in i den egna väggen och göra det bästa man kunde för att vinkla den egna plattan så att ljusklotet rände in i de anras väggar. Iden var enkel, men spelet i sig var väldigt svårt, upptäckte Jim snabbt. Miko sände iväg bollen, som studsade mot datorns kloss, datorn vinklade och Jim lyckades med knapp nöd träffa klotet och sända det vidare. Yuki parerade skickligt tillbaka klotet till Miko som slant med kontrollen och missade klotet med en hårsmån. Ljudeffektena steg till ett cresendo när klotet slog i väggen med en ljusblixt, och Yuki fick en poäng. Miko var lugn och sände ut ett nytt ljusklot, och spelet fortsatte. Tio minuter senare var det över med en våldsam explosition av ljus och ljudeffekter, och Yuki satt under några sekunder som leende vinnare och gjorde segertecken under en riktad strålkastare från spelet och med dundrande trumpetfanfarer i öronen. När Yuki, Miko och Jim kom ut ur spelhallen var det natt, och alla dröp av svett efter kampen, utom Miko som kade sitt kylsystem igång. De gjorde sällskap en bit mot tunnelbanan och beskådade glittret av neonskyltar,
Miko stannade vid en tvärgränd som inte var lika upplyst, och Yuki och Jim stannade även dom för att dela en ciggarett och säga hej då till Miko. Båda två drog efter andan när Miko stängde av tjuvlarmet och låste upp låset till en tung motorcykel, som inte såg billig ut. Det var en Yamaha Electro av årets modell, Med superaledande elektronmotor och dubbla drivsystem. Såna bågar hade tillockmed ett personlighetsprogram som gjorde att dom kommunicerade med ägaren med, i det här fallet, en hes, sexig kvinnoröst. - Jag har saknat dig, Miko. Sa bågen med den kåta rösten när Miko satte sig på den, och Miko log förläget. Jag har lite stålar...och hon var ju så söt. Jim kunde inte avgöra om Miko skämtade bakom spegelglasen, men Yuki skrattade högt och gick fram med ciggaretten i munnen för att känna på bågen. Se men inte röra, snuskhummer. Sa åter den sexiga rösten och bågen flashade till med sidoljusen. Man kan programmera den här skönheten att säga vad som helst, och det där var tjuvlarmets första varning, svarade Miko allvarligt när han såg Yukis häpna min. Nu var det Jims tur att skratta. Motorcykeln var bäcksvart förutom loggon, och den påminde om en korsning mellan en övergödd jättemygga på hjul och en kurvig negress. Den hade feta däck och kunde säkert dra ifrån det mesta på vägarna. Jag har satt på ett bättre drivpaket och bränt bort alla fortkörningsprogram sade Miko som om han hade läst Jims tankar, hon lät som en gnällande kärring varje gång jag gick över 120 kilometer i timmen med alla sina varningar och förmaningar. Hon har stadskarta med GPS-navigator, stereo, och drivpaketet går tvåhundra timmar på en laddning. Miko rullade framåt, och Jim märkte förvånat att Miko hade startat bågen medan han pratade. Den var fullkomligt tyst. Nej, jag måste dra nu. Miko nickade mot de två och rullade ut i folkvimlet med sin båge, som med hes röst bad folk att flytta sig åt sidan, och var snabbt försvunnen. Yuki och Jim var tysta några sekunder. Fråga inte mig vem snubben är, sa Yuki innan Jim ens frågade. Träffade han när jag kollade en Cabare i Ginza...han hade koll på alla robotnallarna i showen. Vi började snacka, och jag kom på att vi kunde fika alla tre. Jag tror att snubben är med i nåt gäng...typ Yakuza.
Jim delade det sista blosset med Yuki när dom gick till tunnelbanan och försökte kväva en gäspning. Det skulle bli projektkoll på skolan nästa dag och lite sömn kändes inte helt fel, men Jim försökte ändå att inte tänka på sängen och lyssnade på Yuki istället. Killen var rätt cool...han var inte så där spännig som bågekillarna brukar vara. Yuki pratade för sig själv och verkade inte bry sig om Jim lyssnade eller ej, dom hade nu kommit ner till tågen och Jim hörde hur hans tåg närmade sig på gnisslande räls, så han knäppte jackan och knuffade till Yuki på axeln. Det är mitt tåg som kommer, så jag drar nu...vi ses i plugget imorgon, okej. Yuki log och stod kvar till dess att Jim hade trängt sig in i vagnen och dörrarna slog igen, och Jim såg genom det smutsiga fönsterglaset hur Yuki försvann till sitt tåg innan hans eget rullade iväg. Han kämpade för att hålla sig vaken under tillbakafärden, och gick sedan efter det nästan folktomma området där han bodde. Här var tystnade nästan bedövande efter Roppongis larm, och det lyste fridfullt ur hyreshusen. Väl hemma försökte han att ta en sista koll på sitt projekt, men han var för trött och lade sig istället. Jim tänkte ta upp en bok, men somnade innan han hade sträckt ut armen och sov som en medvetslös hela natten. KAPITEL 2 Jim vaknade upp mycket motvilligt ur en dröm om en smidig svart kvinna som susade fram efter en enslig väg som om hon hade hjul. Det som väckte honom var XT:n, som ilsket sände ut tjatter från någon TV-kanal som en svindyr väckarklocka. Jim låg kvar ett tag under det varma täcket, men tanken på att komma för sent till duschrummet fick honom på fötter, och huttrande stapplade han in i köket och brände soppa i micron. Soppan åt han ur förpackningen på väg till duschen medans han vinkade på sina grannar med sin fria hand. Herr Hashimoto var en av hans grannar, och den gubben brukade vänta med duschen
Herr Hashimoto tog reda på vad Jim studerade, och nu brukade Jim underhålla gubben med att prata om datorer och den senaste tekniken medan de okuperade duscharna brevid varandra, och den gamle mannen flinade alltid under varje samtal så att ansiktet såg ut som ett russin. Herr Hashimoto berättade även ibland om hur det var när han var ung, på 1900-talet, och den IT-teknik dom hade då. Jim hade svårt att föreställa sig hur det var innan Internet kom, och att datorerna med hålkort och magnetband hade funnits då var mer än han stog ut med. Gubben var lastgammal. Jim klädde sig sedan snabbt i skoluniformen som låg i hans skåp.skoluniformen var en blårock med axelklaffar som visade Jims studiegrad och skolloggan på bröstet, loggan var en profil av C3PO, en robot från en antik film. Uniformen hade en mängd fickor och var gjord av äkta bomull som inte var billigt men gav skolan en aura av rikedom. Jim förstod inte detta, den var varken vattenavvisande eller vindtät men kostade ändå så mycket bara för att den inte var konstgjord. Den äldre generationen blev alltid tårögda om någon mumlade om äkta vara eller handgjorda föremål, men Jim visste att sånt skit aldrig kunde bli lika bra som hederlig fabriksmontering. Efter det att han klätt sig i blåstället gick han och hämtade disken där han hade bränt in projektet och låste lägenheten. Lärarna var lite lustiga, det lättaste var alltid att hämta ett projekt från databasen bara man hade adressen, men dom kunde lika ofta begära att få projektet ur handen på eleverna i form av en disc, vilket var helt onödigt. Det var sådana små men förvirrande saker som gjorde att Jim ofta talade med äldre människor i ett försök att förstå dem, särskilt de högutbildade hade en förmåga att skapa sig konstiga vanor. Tunnelbanan var som vanligt fullpackad, och när tåget kom hade inpackarpersonalen fullt upp med att få in alla så att dörrarna gick igen. Inpackarpersonalen var ofta Sumosempais -elever från någon Sumoskola som genom att pressa in människor i tunnelbanevagnar tränade sina enorma kroppshyddor. De var ibland bara på överkropparna och exponerade då en enorm mängd fettfyllda muskler, men oftast hade de på sig vita overaller och deras svettiga leenden syntes ofta ovanför resenärenas huvuden. Jim var själv rätt reslig med sin europeiska kropp, men dessa Sumos som var framavlade med ett led av hawaiianska förfäder bakom sig var sällan
Nakimatomonozuchi, och Nakimatomonozuchi skrek som vanligt ett glatt Jimmi gajin-san! till svar och visade sina enorma gaddar i ett leende. I tunnelbanetåget hade de flesta resenärerna något att sysselsätta sig med för att inte av misstag titta upp och möta någon annans ögon, men Jim brukade spela dum turist och med stora ögon betitta alla resenärer, om han var på humör. Några resenärer hade sina VR-discsets runt midjan och de medföljande fula glasögonen i ansiktet och betraktade porrfilmer, utbildningsprogram eller nåt liknande på insidan av glasen medan de tuggade vitaminpiller eller tugummi och var ovetande om omvärlden. En del idioter blev alltid påkörda eller omkullknuffade när dom envisades med att gå på stan och se på film samtidigt, och det var officiellt förbjudet att använda glasen i innerstan. Andra jobbade redan med att ordna möten, prata med frugan eller något annat på sina egna LCD-skärmar. Dessa påminde mest om forntidens mobiltelefoner och användes på samma sätt, förutom att dom också var TV-apparater och nyhetstidningar om man så önskade. Jim såg även några personer som hade riktiga tidningar tryckta på papper eller plast. Skrytsnobbar. SendaiOnostationen var byggd under företagets PR-hus, och hela stationen bestod av glasfasader som speglade ljuset i olika vinklar och skapade en illusion av kristall och diamant, och där trängdes nu Jim med kontorister, arbetare, chefer och alla som hade något ärende hit. Rulltrappan upp till husets entre hade spegelmontrar på sidorna och var ett rullande museum med alla föremål som gled förbi betraktarens ögon. Inehållen var företagets varor i ett urval av Robotar, bilar, enorma parfymflaskor och olika förbruksvaror, och Jim såg roat en trädgårdsrobot i en monter. Skolan kom man till om man först åkte hela vägen upp till entren som var byggd som en stor djungel med gångstigar och enorma glasytor, bytte till ett gångband och sedan tog en nästan lika lång rulltrappan ner igen så att man passerade det nyare annexet och kom till det äldre. Här var det inga utsmyckningar, bara kala betongväggar och lysrörsupplysta korridorer mellan klassrummen, och den sista biten till Jims klassrum var fylld av elever som skuffades med varandra, pratade om skoljobben eller bara väntade på att tidlåsen till rummen skulle aktiveras så att dom kunde sätta sig vid bänkarna och datorerna. Si gnalen l jöd, dör rarna låst es upp och Ji m l et ade si g fram t il l
rumm et påm inde om fl yghangar en där han jobbat f örut. Nummer fem tiotr e var hans, och Ji m akt iverade dat or n m ed si tt kodor d. VÄL KOMMEN JIM BERNS, AKTI VE RA DIN F IL. datorn var t yst medan Jim koppl ade upp 3D- fi len med sit t projekt och tankade över denna t ill datorenheten. Det hade all tid vari t brist på lär ar e, och därf ör hade en mängd snil len sl agit sina huvuden til lsamm ans för att lösa pr obl em et. Svar et var att et t avancer at per sonli gt ut vär der ingsprogram skul le komma att förhandsgr andska var je elevs pr ojekt och prover, r ät ta dessa el ler, om resul tat en var intr essant a, sända dessa t il l högr e instanser. Num mer f emt iotre var en isolerad dator m ed Ji ms personl ighetsfi l i nloggad, och dess enda uppgif t var at t r ymm a ut värderingsprogramm et och sända r esult aten vidare. Dat orerna var isolerade för at t ingen hacker skull e ha möj li ghet att tanka över pr oj ekt och ta på si g äran f ör dessa, och dess högre i nst ans-l inj e var enkel ri ktad. Ji m vänt ade på att dator n skulle utvärdera hans pr oj ekt och som vanl igt rätt a alla f el och spot ta ti llbaka f ilen och be Ji m att komm a ti ll baka eft er det att han själ v r ät tat ti ll felen, men tyst naden förlängdes och skärmen var svar t. Dat or, Jim ropade til l utan att hoppas på svar, men skär men blinkade til l. JA Ji m funder ade ett tag. Är f il en utärderad?. Tyst nad. NEJ. AVVAKTA. I ngen art ig jävel precis, tänkte Ji m om dat or n och bet f under sam t på naglar na. Han såg hur några av el everna smög ut m ed hängande huvuden och rät tningar i händerna, med hans vän Yuki var förmodli gen kvar i lokal en och höl l t umm ar na för att få t ur, el ler bet på dem som Ji m. JIM BE RNS, ER RAP PORT GÅR T ILL HÖGRE I NST ANS.. Ji m hoppade til l när beskedet kom. GÅ TIL L RUM E12 F ÖR UT VÄRDE RING AV BIOLOGIS K L ÄRARE. Uppfat tar, för bannade skr ot hög!. Han stängde av dator n i nnan den svar ade och reste si g från bänken för att gå, när han såg Yuki några bänkrader bort. Ji m busvissl ade och et t ant al ar ga ansikten vändes mot honom, däribland Yukis. Jim visade t umm en upp och Yuki log stort och visade på kl ockan med f ingret och et t skj utvapen med andr a handen. Han vil le at t dom skulle ses eft er skolan på spelhall en, och Jim visade at t han först od med en nickning. Han lämnade lokal en och begav sig m ot rum E 12, men stannade vi d en
avgi ftsfri a godiskiosker, och r oboten f örsökte under några sekunder dam msuga Ji ms skor innan den för vi rrat vinglade vi dar e på gni ssl ande hjul. E12 var en anonym dörr i slutet av en korr idor, och någon hade spr ej at obcena ord på den, förmodl igen en missanpassad elev som bl ev kuggad. Ji m knackade på or det P ISS och hör de någon be honom kom ma in. Han öppnade dörren och kom in i et t l it et rum m ed fej kade ekpanelsväggar och möbler av mör kt tr ä som verkade vara fr ån det f örr a århundradet. När han var yngr e hade Jim set t en fil m om pr esident Reagan. Pr esi denten hade haft möbl er som dessa, och det luktade läder och ci garr och allvar i det ta rum. I m it ten var ett skri vbord med t vå fåtöl jer i samma m örka tr äslag och en man satt i den ena st olen bakom bordet, vänd mot Jim. S ät t dig., sa m annen och l og. Ji m sat te si g i den mjuka fåtöl jen och kände ti ll si n häpnad at t den var klädd i äkt a skinn fr ån äkta dj ur. Han sjönk ner och betraktade mannen för sikti gt medan denne skr ev något på sin LCD-skär m. Han hade en slående l ikhet med Cli nt Eastwood, den beröm de di pl omaten och fil mstjärnan från USA. Han var på god väg att bl i president när han avled i en hjär tat tack år 2006. Mannen tit tade upp. Jag heter S ven Yotomo.... det är t revligt att tr äf fa dig Jim. S ven skrev på sin L CD- skärm i ytt er ligare någr a sekunder och stängde sedan av den. Jag hoppas att jag int e avbrut it di g i di tt skolarbete. Ji m skr att ade t ill när han för stod att det var et t skämt och svar ade: Och jag hoppas att jag int e gjort det samma. Båda log i nnan S ven f ort satte at t tal a, och han erbjöd Jim en äkta Ci gar r som Ji m avböjde innan han f ort satte: Jag tar emot någr a av de ut vär der ingar som kom mer f rån kl assrummet, och f ick den här gången dig på samvet et. När han tal ade t og Sven upp en f jär rkont rol l ur en låda och akti ver ade en skär m på ena väggen som nu f yl ldes av bil der och del skisser av Ji ms pr oj ekt. S ven körde nu int rot, en del i pr ogram met där robot en rör de si g och använde ol ika verktyg m edan val da delar bl ev genom skinl iga f ör att åskådli ggöra mekanik och el ektronik under skalet, och det såg ut som en stumf ilm ut an den t redje di menti onen när den rör de si g på väggen. Det är en mycket prof fsi g programstruktur, och j ag kan se att du har ändrat desi gnen väl di gt drast iskt, Var är orginalet?, S ven såg frågande på Jim. All t l igger i SendaiOnos centr aldat or, Desi gnen är från en avl oppsr obot, det kan du se
kvist-t rim mare och l iknande. Jim sl appnade av och beskrev de olika bil der na som r ör de si g på väggen, det här var hans gr ejer och nu var han boss et t tag. S ven verkade vara uppr ikt igt i ntr esser ad, och Jim uppskat tade honom för det. Kanske han bar a spelade. Myr an..som jag kall ar den, har en bätt re förmåga at t håll a sig fast och klättr a i stam mar och liknande än Roburon, som har f yr a ben och använder sam ma rörel semönster som sengångare, ett dj ur i djungeln. Roburon är int e t ät, går långsamt och använder si g av en cent ral processor i st äll et för m yrans fl ytande m inne., Jim såg på S ven som nickade och vi sade att han hängde m ed. F lyt ande minne var en m ängd mindr e processer som styrde var sin del av en robot enhet, och det var bi lli gar e och ef fekti var e än den stor a cent ral processorn, som nästan f örsvunni t ur til lverkning. Den ut nyt tj ar både 3D- kam er or och känselspr öt när den tar sig fram, och I R- ut rustningen som m odell en ut nyt tjar i de m ör ka kloakerna fi nns kvar så att den även kan ar beta i t ot alt mörker och på natt en om så skul le behövas. P arkerna kan då göras hel t robotfr ia på dagar na och det uppskat tas säkert av medborgarna. Ji m visste att han hade rätt. Robotar var en nödvändighet, m en de ogill ades av så gott som alla medborgare och det hade på senare t id til l och med uppstått sekter som med ger ill at akt ik först örde dem med ursäkt en at t de var demoner sända av djävul en, eller något åt det håll et. S ven l og också, som om han var i nsatt i problemet. Ja, Ji m, jag ser at t du har lagt ner ett avsevärt arbete på den här skapelsen och ut värderingsprogramm et hävdar att al la system f unger ar til lf redsst äl lande... vi har dubbelkoll at. Vi kom mer även at t sända det här til l högre or t så att tekni kerna kan ta en koll och kanske, bara kanske, kommer dom at t gör a en protot yp. Sven log med sit t fårade ansikte när han såg Ji ms häpna mi n. At t ett pr ojekt gi ck vi dar e var en sak, men at t tekniker na gjorde en r iktig pr ot otyp f rån en ski ss til lverkad av en el ev var m ycket ovanligt, Ji m hade aldr ig hört att det gjort s f örut. Det bet ydde att dom stora bossarna var int resserade av systemet, j a, mycket int resserade. Sven reste sig ur st olen f ör at t visa att audiensen var över, och Ji m skakade hand m ed honom, gi ck ti ll dörren och öppnade den för att gå när S ven harklade sig. Jim, det kan hända att någon r inger di g. Sven ti ttade på Ji m men sa i nget m er, så Jim ni ckade bara ti ll svar och lämnade rumm et.
lärare för bristande koncent rat ion och var t vungen att läm na idrot tshal len. De visuella st udier na var också misslyckade, och Ji m blev t ill och med varnad av en dator när han vänt ade för länge med svar en på de f rågor han f ick. Dagen segade si g f ram, men t ill sl ut var schemat avslut at och Jim kunde åter vända hemåt. Väl hem ma igen tog han av sig blåstäl let, lade in det i si tt skåp i duschr umm et och sl ängde på sig sam ma kl äder som han hade haf t på sig dagen f öre. Han kände att han behövde röra på si g och br ydde sig i nte om att gå in i lägenhet en ut an begav si g i st äll et mot Roppongi och spelhallen. Kväl len var ljus, men det duggr egnade och Ji m knäppt e sin skinnjacka när han begav si g mot tunnel banestat ionen. han bet raktade vat tenpölar na som t äckte asfalten och som gl it trade av lj uset från gat lam por na, och var därf ör nära at t bli överkörd av ett cykel bud som susade f örbi honom med skri kande däck och en r am som var fylld m ed neonl jus och lj usdioder. Cykelbudet svor och skrek någr a kantonesiska fula or d, men Jim br ydde sig inte ens om att ge honom ett långf inger. Han visste nu att fr amt iden var säkr ad. Om bossarna är int resserade av ett arbete så gl öm mer dom aldrig m annen bakom, även om denne kanske aldr ig skull e kom ma med någr a nya, l jusa i deer. Ji m visste att han gjort et t bra jobb, men han tvivlade på att hans pr oj ekt var av int resse för bossar na som t rädgårdsrobot. Det var säl lan bossarna sket i br al lor na över något som vägför val tningen kunde ha nytt a av, även fast dom slapp se robotar i si na par ker. Bossar na var de föret ag som styr de SendaiOno, SendaiOno st yrde skolan och skolan i si n tur st yr des på samm a sät t i nternt som en pandoras ask.. Ji m gissade att nån någonstans rykte i trådar utanför skol an, när han hade bli vit inkallad ti ll Herr Sven, ef tersom S ven hade ager at på et t sät t som var olikt en lär ar es. Han måste därf ör ha bevakat Bossarnas i ntr essen, och det enda dom var intr esserade av var sånt som gav st or a pengar. Det kanske i nt e var dom som var int resserade, men Jim kände at t han hade r ät t när han antog att dom drog i t rådarna. Nu var til lfäll et det r ätt a att sl äppa loss och f ir a, men Jim vil le vänta t ill dess at t ( någon) t og kontakt på XT :n. Han åkte in mot Roppongi så full av funderi ngar att han knappt m ärkte at t han han hade näsan tr yckt mot en kraft ig japansk dam s rygg när han stog i den ful la vagnen, el ler at t hennes unge gnuggade ut jor dgubbsgl ass över hans springskor.
som vanligt ful l m ed fi nni ga ungdomar f rån alla värl dsdelar som saml ades r unt de dånande spel en för att hej a på var andra, och Ji m t rängde sig fr am ti ll båset där dom sat t dagen f öre f ör att vänt a på Yuki som inte hade dykt upp än. Lokalen var rökig och glit tr ade av l jus. Det fanns inga fönst er så at t man fi ck känsl an av at t man kunde sutt it här i evighet er, eller bar a någon minut. Jim beställde kaf fe och en hamburgare ur l uckan, och det smakade bätt re än gårdagens fluff så han högg i n på maten och kände si g lugnar e. Yuki dök upp ti o m inuter eft er det att ham burgaren var slut och satt e sig ner m ed en st ressad m in i ansiktet. Han hade köpt en ny j acka, en mörkblå bomberj acka m ed japanska t ecken på r yggen och skol em blemet på högr a bröstet. Den var fr ächar e än den gaml a armejackan, och snyggare. T jenar e, Ji m. Den där jävl a t unnel banan st rej kade igen, som vanl igt. Hade jag haft st ål ar skull e j ag ta magnetbanan ell er köpt en båge som Mi ko.....jävla skit. han dunkade näven i bordet och halade fr am en ci ggaret t ur sit t paket som han tände med en gr ym tni ng. Visst...l ugna ner dig, du kom ju hi t, ell er hur? Shysst j acka för resten. Jaa!, Yuki log när han fick något annat at t t änka på. Den är skitbra li ksom. Fi ck köpa den bil ligt av en skum typ hemm a.... han behövde väl stålar t ill Is eller nåt sånt. Yuki beställ de två bill iga öl och gav en t il l Jim. Dom skål ade tyst och drack några kl unkar innan Yuki t og ett bloss t il l och fortsatt e att snacka. Du hade j ävligt r ät t om det här m ed projektet. Skoldatorn sände m ig til l en lär ar e m ed pr oj ekt et, och snubben sa bara li ksom att - Man måst e t änka på vem m an jobbar f ör. Fy f an, lärarna håll er på at t skit a i bral lorna om m an riskerar skol ans rykt e och br yr sig inte et t ski t om oss. Yuki sti rrade il sket ut i l okalen några sekunder. Hur gi ck det f ör di g, då? Mumlade han sedan. Jim var t yst i några sekunder. Om han ljög skulle det kanske avslöjas senare, och han kunde f örl or a Yuki s vänskap. Men sa han sanningen så skul le det bli ett f örbannat hallå.....en komprom iss. Visst, det gick bra. Jag snackade m ed Sven, och han var kåt på att ge m ig poäng. Vil ken jävl a S ven? Hur många poäng fick du då? Ji m kom med fasa på att han int e hade f ått någr a poäng. Sven hade i all a f al l i nte nämnt det. Han var förvånad över sin egen dum het och bestämde si g för at t kol la det senare, när
Menar du at t du glömt bor t hur många poäng du fick! Det var det dum maste jag hört... en sån sak gl ömm er man j u bara inte! Yuki skrat tade til l när han såg Ji ms sura mi n och tog en djup klunk av ölen. Men han sl äppte äm net och började snacka om brudar i stället, et t av Yukis st örsta intressen. Yuki berättade om ett ställ e han kollat i n längre upp på gatan någr a veckor ti digar e, ett disco där det fanns, som han sa, skit snygga kex, och dom best ämde sig för att gå dit senar e f ör at t slappa. Eft er två öl t il l så l äm nade dom spelhall en och börj ade gå m ot Di scot, och Jim kände hur kväll sluft en som var ren av r egnet fr iskade upp hans sinnen. Yuki kol lade in Tonårst jej er på gatan och Ji m gjor de si tt bästa för att sl äppa tankarna i si tt huvud och beti tta damerna även han, men han kom på sig sj äl v m ed at t i der li gen låta tankarna vandra och beskådade gatst enarna i st äll et. Di scot hade det dundrande namnet Doom i st or a hologr ambokstäver ovanför entr en, och bokstäverna gni str ade i kl ar a f ärger och l yste upp kön av st ojande m änniskor nedanför. Port en var byggd som en sl ot tsport ur någon skr äckfil m och st åt ade med två enor ma vakt er på var sida som var m ålade som demoner i fejsen, och dom hade röda, l ysande ögon. Tr ol igen l yslinser. Ef ter t jugo minuter i kön kom Jim och Yuki i n i di scomörkr et och kunde se et t enor mt dansgol v f ramför sig. Det var stor t som en f otboll splan med en bar r unt om och st robol ights i taket, och det var packat av ungdom ar som skakade sina kroppar t ill en hypnoti sk pulsm usi k.. Ji m och Mi ko gl ömde för någr a t imm ar bort al lt vad allvar var, när dom föl l in i den tr ansar tade dansen m ed svett iga kr oppar runt om kri ng si g, och båda kom ifr ån varandr a för ett tag när dom greppade var sin tj ej som dom sedan sl ingrade si g r unt i dom l ugnar e låtarna. Det ljus som fanns, str ålade upp i fr ån gol vet i svepande f är ger och gav en i llusion av människor på en rörl ig sur reali sti sk tavla. Fli ckan Jim tr yckte si g mot var slank och hade en dress som sm et åt runt hennes kropp, men han kunde inte bli klok på hennes ut seende för all a f är ger som oupphörl igen speglades över hennes kropp. Det enda han såg tydl igt var hennes gnistrande vita t änder när hon log m ot honom, och hettan i kombinati on med lj uset gjorde att Ji m f ick känslan av att dansa med en dem on i kvi nnoform som hade sprungi t ur något gammal sägen från den Japanska f or nti den
fl intskall ig man m ed en st ål protes t ill ar m, och Jim beställ de fyr a öl som han bet alade med sit t kor t. Damerna fnit trade och smut tade på si na öl medan de l yssnade på Yuki och Ji m som försökt e bräcka varandr a i att smöra och bedyra tj ej erna hur br a dom var. Ji ms dam hade en synt etkjol av något gum mi liknande mater ial i rött, m edan Yukis dam endast var klädd i en topp och kort a, svart a shorts. Båda såg inter nationnell a ut m ed Asiat isk, eur opeiska ansi kten och ki llarna hade ett tag en gissni ngslek i deras nati onali tet. Det vi sade sig at t Yuki s dam var f rån I ndi en och hade namnet Si ddhi, medan Jims t jej var från nor ra Japan men hade en Irl ändsk far och hade namnet Miki. När bar en ti ll sist var på väg att stänga bestämde sig Yuki för at t ragga upp t jej er na och gav dem därf ör sit t per sonnummer och Ji ms, och dom gav si na ti ll honom. Det var det vanl iga sätt et att r agga, för båda part er skull e då kunna kontr oll er a sina eventuell a part ner s på nät et, och om i ngen hade någon all var li g sjukdom eller något of ördelakt igt inloggat så brukade det vara gr önt och kontakten slöts. De t og avsked av var andra ut anför Di scot genom at t f ör st buga for mel lt på Japanskt sät t och sedan kyssa varandra på kinderna på Eur opeiskt maner, och däref ter f örsvann tjejerna in i folkvim let av fest pri ssar uppåt gatan. Ji m och Yuki gav sig av mot tunnel banan och trängde sig långsam t ner genom viml et av folk som var på väg från de stängda bar erna, medan de diskut erade tj ejerna och vad de skul le gör a med dem om dom skul le tr äff as igen. Det hade bör jat duggregna igen, och soml iga vandrar e hade parapl yer med fär ggl ada neonrör t ryckt a m ot si na ansikten, andra hade speci el la regnkläder som skim rade i oli ka fär ger när vattnet rann ner f ör dem och gatans egna ljus gjorde at t vandrarna såg ut som om de gick i ett färgglat t dis. Tunnelbanan var fyll d av f ol k som sj öng och skr ålade, och al la stämde f ör et t t ag in i en gl ad dr yckesvisa som var så väl känd att Ji m för et t tag tr odde att väggarna skulle f all a i n av l judet Det f anns ingen inklämmarpersonal under den sena t imm en, så att Ji m såg tr e tåg kom ma och gå i nnan han kunde t ränga si g på ett, men med Yukis sällskap gick ti den fort. Yuki s jacka var f ukt ig, och han skakade den medan han snackade om kväl len. T änk dig, Jim, hur det var här för tjugo år sen, när dom fir ade det nya årtusendet! Hajar du vilket jävla uppbåd av folk det var här då. Det var int e så int er nat ionel lt då, du vet, det var mest j apsar som skr ålade runt. Han bl ickade ut i den inter nat ionel la sångf yll da
Visst, jag vet... jag bodde i Norge då, tr or jag Ji m skratt ade ti ll, F arsan berät tade att medborgarna där fi rade det f akt um at t E uropauni onen int e hade slagit kl orna i dem under hela ni ttonhundrat al et, men dom åkt e f ast t re år senar e och sögs in i super staten. Jaa, undr ar hur det var att leva i egna l änder som dom gjorde då? Jag f att ar inte hur det kan ha var it at t arbeta i et t l and hela li vet Och dom flesta hade inga dator er då... fattar i nt e hur dom gj or de med komm uni kationer och sånt, li ksom. Yuki skakade på huvudet och tände en ny I chi ban under en rökför budsskyl t. Ji m hör de den gnisslande r älsen igenom skrålet av sång och såg et t tåg som han skulle kunna t ränga si g på, så Yuki skakade hand med honom och han pr essade sig in. Ef ter t jugo minuter i den rassl ande vagnen så var inte trängsel n l ika påfall ande, men luft en var het och kval mig, och Ji m drog en lät tnadens suck när han kom ut på Chibaperr ongen. Han gi ck ut på gatan och såg på avstånd tre män som di skuterade något br evid en skamf ilad trehjuli g t axi som var t äckt av reklam och kli st erm ärken. När han gi ck närmare märkt e han at t två av dem stod vänd m ot den t redje och aggresivt vift ade med några bl änkande för emål medan de talade någon Kantonesisk dial ekt. Pengar gubbe,.... engar... nu! Jim hörde bara br ott st ycken av samtalet, men han ökade på si na st eg och när made sig snabbt männen. Den ensamme mannen var Herr Hashimoto som med sit t r ussinleende l yssnade på de andras jar gong, och dom ver kade bli mer och mer fr ustrerade. Den ene av männen knuf fade til l Hashim ot o som st applade bakåt, och Jim börj ade spri nga på sina tyst a gumm iskor. Der as kni var glit tr ade i gatlj uset, men m ännen st og med r yggar na mot Jim och han bestäm de si g i nstinkti vt för att anfal la. Den närm ast e m annen hörde något bakom si g och började därför vända sig om, men Ji m var då r edan f ramme vi d honom och spar kade til l mannen så att han handlöst flög in i några sopt unnor ef ter tr ot toaren. Den andr e m annen hade då hunni t vända si g om, och efter att ha best ådat sin väns fl ygf är d i n i t unnorna för vandl ades hans ansi kt e t ill en m ask av i lska och han anföll med ett vrål. Ji m såg honom komm a m ot si g m ed kniven redo f ör et t högt hugg, och han väntade där för t ill si st a stund innan han duckade djupt och sände ut sit t ena ben mot mannens knä. Kantonesen spr ang emot honom och hans ben gick därf ör in i Ji ms fot m ed en enor m kraf t. Ji m kunde hör a hur det knastr ade t ill i knäet, och benet vek si g i en onatur lig vinkel innan kant onesen avsvimm ad föll ihop på gatan med kni ven i si n krampakt iga hand.
lj usstaven ur f ickan och f äll de ut den, och på kantonesens ögon kunde han se at t m annen vi sste vad det var. T a din polare och dra, annars ska j ag sända ti otusen volt genom dina ball ar, din förbannade t juv! Ji m för sökte hålla r öst en under kont rol l när han tal ade och stod sedan på säker t avstånd när kantonesen släpade upp sin medvetsl öse vän på baksätet i taxin och start ade den knastrande elmotor n. Han stod kvar t ill dess at t t axin på svampiga f jädrar vinglade iväg ef ter gatan och försvann i nnan han vände si g m ot herr Hashi mot o. Gubben såg under någr a sekunder all varli gt på Ji m och bugade sig sedan vördnadsf ull t mot honom m ed or den Dom o Ari gat o, Ji mmi -san, och Ji m nickade t il lbaka. Vad vi lle dom?.jim såg på Hashim ot o och försökte f å sina händer at t slut a dar ra av adrenal inshocken. Gubben l og si tt russi nleende. Si mpla män har sim pl a vanor, Ji mmi - san, det är inget at t bry si g om. Får jag bjuda er på en kopp Ot cha? Han bugade i gen och Jim ni ckade jakande i nnan de begav si g mot hyreskompl exet som var några hundr a m et er bor t. De gi ck under t yst nad och Jim t og några dj upa andetag f ör at t lugna hj ärt slagen, han visste at t det var kroppens nat ur liga r eakti on mot stress och rädsla men blev ändå ir rit er ad över sina dar rande händer och körde ner dom djupt i skinnjackans fi ckor. Den kam psport st räning de f ick i skolan var mycket enkel, och skul le någon av männen ha varit insatt i Budo kunde det gått mycket ill a f ör Ji m. Han hade haft överr askni ngsmom entet på sin sida och det faktum att männen kände sig över lägsna när dom hade kni var i händerna. En kni v var bara en spet sig del av handen och var br a som avskräckni ngredskap, men brydde man sig inte om den utan i nr ikt ade si g på ägarens rör el ser med resten av kroppen så blev det genast l ät tar e. Det bäst a var at t al dr ig att acker a f ör st, ut an vänta på m otståndarens att ack och sedan reagera på den genom att gå på de delar som var oskyddade. Ji m hade all tid avskytt at t utdela smär ta och f örsökte int al a sig at t han ändå gjort rät t genom att kr ossa m annens knä. Risken hade funni ts at t dom annars kunde bli vit sm ar tar e och att någon av dem skull e bli vit dödad, och det var det värst a som kunde hända. Dom hade nu kom mit f ram ti ll herr Hashi motos dörr, och den ober ör de gubben visade in Ji m til l sit t vardagsrum. Det var inret t i klassisk japansk sti l m ed kala väggar och vassmat tor på golvet. I mi tt en stod ett svar tlacketat l ågt bord med äkt a blommor i en
Al lt gi ck i svart och vitt, och tr ot s det faktum att rummet var li ka st ort som Jim s så ingav det känslan av att vara mycket störr e och fashi ner ade honom mycket. Gubben kom in i rumm et med ett tekokningsset som han dukade upp på bordet m edan han ursäktade röran i rummet som var hel t f rit t från smuts och m ycket st ädat, och sedan kokade han upp vatt net i den l ill a tekitt el n. Ji m var fashinerad av den koncentr at ion som Hashim ot o uppvisade när han beredde teet, men han vi sste att dett a sät t att bereda t e hade m er tr aditi oner än hans eget m icroblask och var ett tecken för att visa en ärad gäst sin vördnad, så han sl appnade av och l ade sina ben i kor s på gol vet. Teet var sur t och st arkt, men Jim sm utt ade på det medan gubben började tala. T ack f ör at t du hjälpt e m ig där ner e. Det är m ånga ungdom ar nu för t iden som i nte har respekt och lever i sina f antasivärl dar med dat aspel och droger. När jag var ung var det al las uppgif t att ar bet a hår t och leva i har moni m ed si na medmänni skor, och vi Japaner gj or de vår t bästa. Men nu är ti der na annor lunda.... den nya generati onen t il lhör i nget land och många unga för lorar si na rötter när de f år för m ycket fr ihet, de vi ll uppleva al lt medan t id fi nns och ser inte det de redan har. Jag vet att vi l ever i slut et av en er a nu, och at t den nya generati onen m åste för ändra si na si nnen för at t kunna leva...i nt e bara över leva. Hur m ånga av dina vänner brukar besöka kloster ell er kyr kor?. Gubben ti tt ade fr ågande på Jim, m en han kunde inte kom ma på någon som han kände som gj or de det och skakade på huvudet medan Hashi moto fyl lde på hans t e. Du ser. Vår a gudar idag är maskiner och vir ituell a vär ldar skapade av elekt roniska si nnen. Snar t komm er dessa m askiner at t för stå så m ycket at t de ant ingen börjar avguda oss ell er skapa si na egna logar itm iska kul ter. Utan röt ter går man vilse, och vilsenhet föder galenskap. Jag dör snart och komm er inte att uppl eva f ram tiden, m en jag hoppas at t jag inte reinkar ner as ti ll en värld där maskinkulten här skar och galenskap fyl ler människorna. Du, Jim mi- san, kom mer att skapa en li ten del av fr amt iden, och jag hoppas då at t du t änker med hjärtat när du skapar, och int e bar a m ed hj ärnan, f ör di n l ill a ti d av skapande kan var a av stort värde för framti den.... det hoppas jag. Hashimoto tystnade f undersam t och dr ack si tt te m edan han st irr ade på bor det fr am för si g. Ji m var tr ött, men funderade på vad gubben sagt innan han byt te äm ne. Dom där svärden, är dom köpta i någon af fär häromkr ing? Hashimoto log så att hans ansikte rynkade si g över vändni ngen i samt alet.
Buddha, mi n tro på harm oni fi nns i de svär d du ser fr am för di g. De fl esta ser bara et t par anti ka vapen, m en de ser bar a vad de vi ll se och upptäcker i nte hi st ori en som genomsyrar svär den.....äventyr, vål d och kärl ek. Ji m beskådade dem et t t ag, och sedan bytt e gubben samt alsäm ne. Han ber ätt ade om när han var ung och hamnade i sl agsmål m ed några li gister i si n hem by i Minamataka. Han hade varit på väg hem f rån f isket, Hashimotos f ar hade var it fi skare och Hashim oto var tvungen at t fiska ef ter skol an även han. Då hade ti der na varit annorlunda, och alla som bodde i byn kände varandra. En av de m er ökända ungdom ar na stog som vanl igt med si na vänner och skräpade på gat an när han fi ck syn på Hashim oto med sina f iskar och best ämde sig för att skoja m ed honom, så han sm ög si g på Hashim oto baki från och sl og med ett fl in fi skarna ur Hashim otos hand så att dessa hamnade i sm ut sen på gatan. Hashimoto bl ev för gr ymm ad, och eft er som han var ung så tappade han behärskni ngen och hoppade på ligisten och de bör jade slåss. Men li gistens vänner var överl ägsna i ant al, och det begav sig så at t Hashim oto kom hem sönderslagen i ansiktet och utan sina f iskar som for tfarande låg kvar på asf alt en. Hashim otos hade dock en bror som tränade Juj istu i en närbelägen dojo, och br odern bl ev mycket för grymm ad över händel sen och beslöt sig för att ta hämnd. Hashi mot o, hans br or och någr a andra fr ån träni ngsdoj on sökte därf ör upp ligist en och hans vänner och gav dem ett rejäl t kok st ryk, och t rodde därmed att händelsen var över st ökad. Dock var det så, att li gisten och hans vänner alla t ränade i en Karatedojo i samma by, och busens l ärare bl ev mycket f örgrymmad och st art ade därf ör et t kri g m ell an de ol ika tr äningslokaler na, som fick föl jden att hela byn blev i nbl andad när de dog part i f ör si na söner i de olika l ägren och missäm jan ökade til l dess att de fl est a i byn var ovänner och bakt alade varandra. Du ser, sade gubben som avsl utning, Det bör jade m ed et t par fi skar på gatan, och mi tt handl ande ber odde hel t på dessa fi skar. Men dessa fiskar st ar tade ett kr ig i byn som var ade i över et t år, och ändå t ycker de fl est a att fi skar som li gger på gatan i en by inte kan ha mycket värde f ör om vär lden. Men du ser...om vi istället f ör våra nävar hade haft autom atvapen ell er bomber i våra händer, så skul le konsekvenser na var it mycket kat ast rofal a även f ast f iskarna var it desam ma. Herr Hashi moto skr at tade t il l när han såg hur Jim gäspade ti ll så at t käkarna knakade. Jag tr or at t j ag under hål li gt dig t ill räckl igt med mit t t jatter som tack för att du räddade
egen. Han kontr oll er ade om det kom mi t någr a sam tal på XT:n, vil ket det int e hade, så han gjorde sig i ordning f ör kväll en, kröp ner under täcket och somnade snabbt. KA PI TEL 3 Under de t vå dagar som kom hade Ji m eft erm iddagslekt ioner på skolan bara under den första, och ägnade därf ör förmi ddagarna åt att kom ma på et t nyt t projekt. Dagen ef ter sl agsmålet var det t omt på i deer i hans huvud, och han utnyt tjade XT :n som under förm iddagen som internet och TV-enhet genom att informera si g om de senast e dagarnas nyheter. Tokyo-WoW var en populär nyhetskanal som sände dygnet r unt. I st aten E ur opa hade yt ter li gar e ett kärnkraftverk haverer at, m ed et t antal dödsfall som följ d. De fr anska Kyrkosam fundssol dater na hade med ökad kr af t attakerat det musl imska samfundet i T urkiet i det rel igi onskr ig som brut it ut för tre år sedan, och den engelska pri nsen hade t agi t livet av si g genom att kast a sig fr ån sl ott ets t ak til l föl jd av pr ot est erna mot monarki n. Vi ntern hade även gåt t hår t f ram i st örr e del en av Sovjet och Af ri ka, med föl jden att två mil joner männi skor hade fryst ihjäl och sex mi lj oner döt t i fört id av svält och undernär ing samm anl agt. Den dåli ga skör den innebar at t de sociala matr ansonerna hade m inskat s til l l åginkomstt agarna och det ta gav upphov ti ll svält en. I US A var hamburgerkriget igång igen mellan Bur ger king och Mc Donal ds p.g.a det kr av på mark ti ll si na bif fkor som båda vi ll e ha, och Jim beskådade de ameri kanska rekl amstri dsrobotarna när de fr eneti skt at taker ade sina fi ender och spenderade enorm a summ or i r eparationskostnader. Det var for tf arande argumentationer om vem som hade vunnit presi dentvalet, och kvinnof ederationen hävdade att de hade bl ivi t diskri miner ade när Bet ty Jacksson, det svar ta kvi nnliga guvenören, hade f ör lor at och de hot ade at t st äm ma den amer ikanska staten på 100 mi ljarder dol lar. Michael Jacksson hade gett ut en ny CD, men det hävdades at t rösten var sam pl ad, och Michael som inte vi sat sig på fem år vägrade att uttala si g om dessa påståenden. F olk börj ade bl i rör ande överens om at t Michael hade avl idi t, men att hans stab av byr åkrat er försökte m jöl ka ut några extr a mi lj oner ur gul dgåsen i nnan de blev avslöj ade. I st aten Ryssland var det heta diskussi oner om de gaml a kär nvapnen från
at om bom b skapad av r yskt kär navfal l och med utseendet av en väska hade det onerat på Ar landa fl ygplats för åtta år sedan, och m an mi sst änkte at t en Irl ändsk fr aktion l egat bakom, men när sam ma händelse i ntr äf fade på Heathr ows f lygpl ats i England två år senare kunde man gri pa en man som vi sade sig ti llhör a den ryska mi li tär a m af fian. Vad de velat skapa genom at t t il lfoga så många dödsfal l och mutationer var ännu okänt. I Asien var det ännu relat ivt l ungt. Ki na hade nyligen skapat dödsst raf f för avel av fl er än två bar n och innehav av fordon som drevs av fossil a bränsl en, och det var som vanl igt skri k och br åk från oli ka samfund över det ta. I Thai land gjordes det de hårdast e ut rensningar av Ai dssjuka männi skor än någon annanst ans i världen, och de kunde nu skryta med att ha de renaste bordell erna i värl den, vil ket l ockade en enor m mängd turi ster. Kung Bhumi bol hade tr ots dett a kunnat få i genom et t allm änt f örbud mot pr ostit uti on, och retade på det ta sätt den T hai -ki nesiska maffi an ti ll ursinne. Korea hade skakats av en enorm konst gjord tyfon och Japan hade nyl igen fåt t en ner fr yst människa att vakna upp någor lunda fr isk ef ter t re år i köl ddval a. Mannen hade int ell igens som en apa, men sades kunna kl ätt ra ri kti gt br a och vi sade inga fysi ska men. På kult ursidorna diskut erades det även om r obothoror var et iskt vet tiga. De hade nu komm it ti ll en ni vå så hög, att de kunde få en puber tet ssjuk tonåring att göra br al lor na bl öta, och många hävdade att de kunde er sätta de r ikt iga kvinnor na ut an pr oblem. Jim hade st uderat dessa r obotar som såg ut som tecknade f runti mmer med si na geti ngm idj or och enorma br öst, men t rot s det faktum att de hade mycket avancerad teknologi under skal et så föref öll de vara t otalt ut an per sonli ghetsprogram och rörde sig som legokl ossar i en hudfärgad påse.. Han funderade ett tag på om det fanns någon möjl ighet at t t a som pr ojekt at t skapa ett f örbätt rat program åt dessa maski ner, m en förkast ade det snabbt. Del s så var dessa hor or sponsrade av Yakuza, och sen var det Ji ms uppgift at t skapa nya r obotsyst em och i nte personl ighet sfi ler genom programm eri ng av redan f ärdiga produkter. Väderleksr appor ten uppm anade medborgarna att skydda sig under de sol iga dagar som skul le kom ma, och gr afi ska staplar visade hudcancerr isken i oli ka världsdelar. Han lade oli ka ideer i bakhuvudet medans han var i skolan ell er läste nyhet er na. Därf ör hade han snart en bunt ol ika pr oj ekt som han kunde börj a med, och på rast erna di skuterade elever na vi lt ol ika pr oj ekt av m er ell er mi ndr e aburda slag. E n lit en fet grabb
marken på åt ta månader för att det, som han sade, hi ndr ade att man skul le kunna köra bi l mell an Japans t vå kuster. Och den ki llen hade ändå sett luf tburna f or don et t ant al gånger. En annan, en li ten blyg Japansk tj ej bl ev al ldeles t ill si g när hon ber ätt ade om sitt pr oj ekt som hon ar betat med i ett halvår. Det var en r obot som var dryga centi met ern l ång, m ed ut seende som en skal bagge. Dr ivsystem et var bra, den laddade upp sig genom at t hål la si g til l l edningar och elekt rom agnet iska f äl t, men det enda den gj or de var att spela upp ol ika sånger och pipa som en råtta när den kände f ör det. Så gi ck di skussi onerna f ram och til lbaka, och Ji m undr ade ett tag om han hamnat i psykopat iska for skares f öreni ng för inbördes beundran. Han kol lade även f il en i dat or fem ti otr e om hans si st a proj ekt hade gett honom någr a poäng och upptäckt e genast att han hade fått full pott vil ket gjor de honom l ugnare. Det betydde at t Sven kanske inte var någon legit imerad l ärare, m en han stod vid si na or d. Dag två börj ade han knåpa ner någr a ideer på si n VR- pad och suddade ut desam ma lika fort. Men så sm åni ngom bör jade han ski ssa på en grej som såg r ikt igt i ntr essant ut. När han lyssnat på den j apanska tjejen hade han bör jat undr a hur mycket mjukvara som skul le kunna pr essas in i en centi meter stor robot, och vad en sådan skulle kunna utf öra. I bi bl iot eket logadde han upp ol ika r obotar i den storleken och upptäckt e genast att de kunde r ymm a en enorm mängd detaljer, men att de of tast var otroligt känsli ga för naturfenom en som elektr iska fäl t och männi skor med stor a f öt ter. De flesta var byggda för att fl yga och hade piesoelektr iska mot or er med små propellr ar på översidan, men någr a hade vingar av super tunn cel lplast ell er ett syst em med heli um bal longer som gj or de att de segelfl ög på r ikt ade vindar. Det vi sade sig snart att de fl est a stannat vid ri tbordet på gr und av deras känsli ghet, och fåglar hade of ta en tendens at t äta upp all t som flög och ens avl ägset påminde om skal baggar. Ji m blev ändå i ntr esser ad, och for tsatt e att skissa på en model l som kommi t i produktion. Den påm inde om ett m ycket li tet fl ygplan, med vi ngar på var s ändar det satt t vå små pr opell rar som riktades i si dled så att roboten hade möjli ghet att vrida sig i all a riktni ngar när den fl ög. Dess uppgift best od i att fl yga efter ledningar och med en elektr omagneti sk fält givare anti ngen ladda upp sig el ler söka ef ter avbr ott och ovanl iga fält som t ydde på si gnalstör ni ngar i kabeln. Den var så l iten för at t kunna fl yga innuti kabel trummor under jorden ell er inuti stol par som innehöll ledningsnät, och den undvek att kr ascha genom att
Jim byggde om själ va höljet i sitt tr edimensi onell a ski ssblock genom at t f örst expander a roboten i höjdl ed och sedan placer a ett extr a kort i innanmätet. Det innebar at t skapel sen bl ev något t yngre och flög något ost adigt, m en detta skul le han kunna för bät tr a genom att öka mot orernas varvtal. Det nya kor tet i nnehöl l del s en lit en mottagar e, och del s ett chip med m jukvar a som skul le ha förmågan att känna igen vi ssa st rålni ngssi gnaler och beordra robot en att gå m ot dessa. Til l sist placer ade han en lit en injekti onsnål i fr ont en, så att skapelsen plötsligt såg ut som en bl odt örsti g huml a med solglasögon. Nu hade han drasti skt f örändrat inte bara ut seendet på var el sen, utan också dess uppgift er. Det skull e i nte kunna utj ämnas något Fuji om den här nissen kom t ill det löpande bandet. Den skulle näml igen kunna fungera så, att robot en kunde fl yga omkr ing på något f ågelf rit t ställe och ladda upp sig. Jim funderade ett tag och beor drade sedan upp en sim ul adi on av et t platt fäl t och en himm el i sina VR- glas och pl acerade sedan roboten fr it t svävande i l uf ten. S edan skull e den kunna få upp spåret efter en enorm bergsut jäm narrobot. Han hade inte någon sådan i si n fil, utan l oggade i ställ et in en Hulk, en stri dsvagnsr obot som med sit t omf ång på t jugo m et er i omkret s såg rätt skräm mande ut och placerade den på fält et framf ör sig. Och nu skul le den blodtörst iga huml an kunna spår a sitt byte. Jim bytte vinkel på vyn så att han nu såg huml an bakif rån. Sedan st art ade han den genom att mata in infor mat ion om dess r örelsemönst er i XT: n och ut nyttj a den ena handsken som en fjärrkontroll för att st yra huml ans rörelser. Han provade pr ogram met genom att vi nkl a handsken neråt, och fr am för honom r örde sig huml an fr am åt, sedan åt sidan, och den rörde sig åt höger i en vi nglig gi r. Det f unkade! Nu pr ovade han att gi ra åt ol ika håll m ed handen så att robot en vi ngl ade omkr ing i ol ika ri kt ningar och loggade sedn in en di spl ay i ena hörnet av si tt synfält så at t han kunde se robotens i nf orm ati on fr ån de instument den hade. Menyn bli nkade fr am infor mation. Hast iget: tolv kil om eter i t imm en, ener ginivå: låg, El ekt romagnet iska fäl t: inga. Nu star tade han Hulkens fi l, och den si mul er ade roboten mull rade olycksbådande iväd på sina band ef ter den sim ul erade marken. Han j agade ef ter den med sin hum la och var if at t efter det at t han sänkt Hulkens hast ighet så att den kröp fr am, och sedan spanade han eft er en öppni ng i str idsrobot ens kaross med den vi ngl iga huml an fr amf ör si g.
bombkrevader, så att höljet liknade en finkorni g S weitcher ost m ed si tt kyl system i gång. Och nu var det dags för huml an att attackera. Med handsken i en dj up vi nkel fick Jim huml an att uppnå m axhastighet och började fl yga ef ter Hulkens skrov. Det var som att fl yga m ed et t utedass brevid en st järnkryssare, och han såg att många av hål en i det datoranimerade skr ovet på robot en var stor a nog för att rymm a f em humlor i bredd. Han valde ett hål och vi nkl ade handen så at t hum lan i en br ant dykning dök mot det. Det var nära at t han sl og i kanten av hålet med huml an, och väl igenom lät han den l ill a r oboten ta över st yr ningen och bet raktade sedan diagrammet med el ektromagnetiska fält på si dan av sina glasögon. Det var som att fl yga i en cyli ndr isk t unnel av st ål, m en ef ter et t tag ökade antal et av sl addar ef ter hålväggar na och Jim såg ett gyt ter av f äl t som st rål ade ut ur kabl ar na. Ti ll sl ut fann han vad han sökt e, en kabel st am med en m ängd kablar. Han valde ut en kabel som han lät huml an gå ner på, och eft er en något vinglig l andning slog den sig ti ll ro. Nu provade han nålen i fr onten och om den kunde gå igenom kabelns gumm ihölje, med den föl jden att XT :n var t vungen att göra en mägd håll fasthetsber äkningar och ant ingen si mul er a att nålen knäcktes ell er att den gick igenom. Ji m upptäckt e snar t att en t andläkar bor r som kunde borr a sig igenom höl jet och sedan stanna var m ycket bätt re, så han byt te nålen m ot en sådan och kom ti ll sl ut in ti ll kabeln. Väl där kopplade han ihop borren m ed mottagaren och byt te vy så at t han nu såg Hulken från utsidan. Han l oggade upp en fi l som innehöl l en sändar e, och sedan hängde han upp den i l uft en fr amf ör si g. Det var lätt att kali brera in sändare och mot tagar e, så han vände si g m ot den m ull rande st ri dsr oboten som fortf arande r örde sig rakt fr am och sände i väg en kraf ti g stör si gnal. Det knastr ade t ill i Hulken, och sedan stannade ena dri vbandet så at t det långsamt börj ade snur ra runt, runt. Det funkade! Hans li lla huml a hade stoppat r oboten genom att inji cer a en störsi gnal i den. Davi d och Goli ath! Det skulle sätt a stopp för vilken bergsutj äm nar e som helst. Ell er st ridsro.....! Ji m slet av sig VR-glasögonen och st irr ade ut i den mör ka lägenhet en som då och då lyst es upp av neonröret ut anför. Vad hade han skapat? Det st od sti ll i hans huvud när han försökt e upptäcka något mi sstag som han gj or t, men allt verkade vara rätt skapat, och han kontroll erade si tt system en gång t ill. Ja, det stämde! Kunde det vara så att han
Det måste stämma, han hade inte gjort något fel. Jim började gå av och an genom lägenheten medan han funderade frenetiskt. Han kunde höra hur hans närmaste grannar i lägenhet 312 älskade, och då och då verkade deras säng stöta i hans vägg så att det small till. Det röda neonljuset blinkade vidare bakom persiennen och världen ignorerade totalt Jim som kanske hade skapat en enorm uppfinning. Det måste vara så att militären bara hade eldkraft och storlek i tankarna när de skapade sina monster, och tanken på något smått var dem så främmande att de förmodligen aldrig tänkt på det. Men varför hade ingen tidigare kommit på tanken? Hade någon gjort det så skulle inte de enorma stridsrobotarna vara utformade som de var, och det var bevis nog för att han kunde vara först med detta! Det måste bero på vanlig försumlighet, att humlorna inte hade gjort sina segertåg över världen än, och kanske det faktum att militären aldrig skulle låta en sådan uppfinning släppas ut. Skulle han vara i fara om han visade humlan för någon? Jim kände på sig att det kunde vara så, och blev svettig av tanken. Den militära Japanska underrättelsetjänsten var, efter den Israeliska, den bästa i världen och de kunde säkert tysta människor på ett sånt sätt att deras släktingar inte skulle märka det på flera år om de ville. Snart skulle de komma hit och tysta honom som de tysta svarta demoner de var! Jim sprang till dörren, kontrollerade låset, och sprang sedan och kollade ut på gatan genom fönstret innan han kom på sig själv. Han var på väg att bli knäpp! Istället för att fundera vidare satte han sig ner på golvet med korslagda ben och försökte andas lugnt. Efter ett tag gick det, och i två timmar satt han där i meditation och släppte alla tankar. Om man kände en ordentlig huvudvärk eller bara hade för mycket att tänka på, då var det vettigt att sätta sig ner och släppa alla tankar. Det var svårt, det svåraste som fanns var att tänka på absolut ingenting. Tänkte man på ingenting så tänkte man ju ändå på något, och det var, som Zenmunkar brukade säga, ett koan-dilemma. Men det hjälpte oftast om man var i behov av att skapa rätt beslut och inte låta sig bli omkringvalsad av sina egna tankar. Om alla förvirrade professorer mediterat mer skulle de haft en smartare värld för längesedan.
Sedan gick han ut i vardagsrummet medan han försökte att inte bränna tungan på kaffet och sparade sin robotskiss på en CD-rom med XT:ns laserbrännare. När han försäkrat sig om att den var inbränd utan fel på discen, så raderade han hårddiskens backupminne i datorn med allt som innehöll arbetet och stängde sedan av VR-setet och gick istället över till telefonnätet. Han tvekade. Skulle han blanda in Yuki i detta, eller bara glömma bort det och börja på ett nytt projekt, som att bygga en kaffekokare eller en kortleksblandare. Han visste att han inte kunde släppa det nu, även fast humlan kanske skulle kunna bränna på fingrarna, och han slog numret hem till Yuki. Skärmen blev svart när han slagit siffrorna. Det pep, och Jim väntade ett tag innan han bröt förbindelsen. Det verkade inte vara någon hemma och han funderade ett tag på vad nästa steg skulle bli. Han steg upp igen och vandrade runt i lägenheten medan han drack sitt kaffe som nu fått en bättre temperatur, när plötsligt XT:n pörjade pipa ut ett Samtal, samtal, samtal.. Ja, det måste vara Yuki som hade sett ett samtal komma och nu ringde upp, han hade väl suttit på sitt dass och läst serietidningar som vanligt! Jim svitchade snabbt över linjen, men till hans förvåning syntes inte Yukis fula tryne på skärmen, utan istället en man som Jim inte kände. Mannen hade ett kalt huvud och en vit ingenjörsrock på sig och han såg ut att vara en medelålders Japan. Mannens bakrund bestod av en vit vägg med SendaiOnoskolans runda loggo, men Jim kunde inte känna igen rummet. Är detta Jim Berns? Mannen höjde sitt ena, borstiga ögonbryn i en frågande gest. Ja. Jim svarade automatiskt och väntade sedan på mannens nästa fråga. Bra, Mannen såg nöjd ut. Jag har din beskrivning med arbetsnamnet Myran här. Det är så att jag inte kan hitta adressfilen till kretssystemet för IR-kortet och undrar om ni kan ge mig accesskoden. Jag skulle också behöva koden till skissen för verktygfästerna som Myran använder för busktrimmaren, och dess griparmar. Det blev tyst, och den flintskallige betraktade Jim med en blick som sa att han borde leta fram allt omedelbart. Visst, inga problem...kan du ge mig ditt nummer så tankar jag över detaljerna till dig? Ja, sänd det till skolans forskningsavdelning, adresskod 2451. Tack så mycket. Mannen log kallt och sedan blev skärmen svart. Jim satt ett tag framför XT:n, och
han fått, och tog sedan av sig VR-utrustningen igen och lade det på samma ställe. Han kände sig plötsligt fruktansvärt hungrig. Hans projekt hade kommit långt. Det var bra, och han skulle få...nej! Det var ingen ide att tänka på det nu. Han stängde av systemet och satt där i mörkret ett tag. Jim reste sig upp, hämtade sin skinnjacka som låg och skräpade på madrassen och gick sedan ut. Han låste dörren och begav sig genom korridoren, ner för trapporna och var sedan ute på gatan. Det hade blivit kväll igen. Det verkade som om han levde på nätterna och dagarna bara försvann. Det var dock inte mörkt, för solen låg vid horisonten och kastade mångfärgat ljus och långa skuggor över hustaken, och gatljusen hade fortfarande inte tänts. Några barn stojade på gatan med sina brädor, och ett gäng äldre damer diskuterade glatt i en portuppgång hur bra det gått för deras barn och barnbarn. Cykelbuden cyklade med täta mellanrum förbi på gatan med sina kolfiberramar fyllda med reklam för firmor och loggos, och några hade cykelhjälmar med ljusdisplayer eller LCD-skärmar som visade lika mycket reklam. Jim var uppmärksam nog för att undvika att bli påkörd av dem när han gick gatan ner, och efter ett tag vek han in i en tvärgränd som var för smal även för Kamikazecyklisterna. Gatan lutade neråt, och ibland bestod den av trappor som vindlade sig fram mellan sten och betonghusen som försvann i himlen högt ovanför hans huvud. Ibland var han tvungen att ställa sig mot en husvägg för att släppa fram mötande människor, men oftast var det tomt och han kunde gå i mitten av den vindlande gången. Efter att han gått ett tag vidgade sig gatan och till slut öppnade sig husen tillräckligt för att ge rum åt några träd och en uteservering som såg ut att kunna bli nedtrampad där den stod bland betongkolosserna. Detta var ett område som hade byggts för enbart hyreshus, och om husägarna inte hade byggt ihop alla lägenheter så hade de istället byggt på höjden eller i sidled så att området nu såg ut som en galen jätteunges lek med betongklossar. Här var det relativt tyst, eftersom alla hyreshusfönster blivit ingjutna eller borttagna,så att grannarna inte skulle ha en möjlighet att börja känna varandra eller börja hojta mellan husen, och det enda ljud som hördes när Jim satte sig ner på en av stolarna vid serveringen under träden var prasslet av deras löv. En liten Indier med solskensleende dök upp ur en dörr med en meny i handen, och
teknikern tänkte förändra i hans design av trädgårdsroboten. Att den skulle få nya verktyg förstod han. Den förfrågan han fick om armarnas fästen var bevis nog, men han hade svårare att fundera ut vad de skulle göra med IR-systemet. Kanske skulle den få ett bättre djupseende, det hade Jim själv funderat på eftersom det inte var så bra, men träd och buskar rörde sig inte, så detta hade han funnit rätt onödigt. Enda fördelen med djupseende var att bedöma föremål i rörelse, och prisskillnaden för en sån utrustning var avsevärd. Han funderade ett tag på om han kunnat se någon ledtråd om projektet i mannens sätt att tala med honom, men kom snabbt fram till att eftersom mannen var Techno så var det ingen stor ide att fundera vidare på det. Technos var lite av ett eget släkte, de satte sig in i sina datorer med en sån frenesi att de med åldern tappade mycket av sina mänskliga sidor. De var så slätstrukna att Jim ibland undrade om de själva kanske var robotar. Indiern kom ut med en bricka som var belamrad med mat, och medan Jims mun höll på att vattnas av lukten så dukade mannen upp maten på det lilla trädgårdsbordet av plast framför honom. Jim kopplade ur hjärnan och pressade in mat i magen istället. Det var rätt billigt att äta här, och trots att kocken var indier han också, så var han mycket duktig på att laga Japansk mat, och suverän på indisk, så Jim njöt i fulla drag och kände sig spyfärdig av mättnad när han ätit upp allt. Han betalade med sitt kort som servitören med en bugning tog emot och drog genom betalchipet som han hade i sitt förkläde, och sedan satt Jim och njöt av ölet och lyssnade på lövens stilla prasslande i träden. Gatubelysningen hade börjat tändas, och Jim kände för en promenad i de trånga kvarteren för att smälta maten. Han vinkade till servitören, men det hade kommit fler gäster så att Indiern nu stressade runt och inte såg honom. Obermärkt lämnade Jim det lilla torget och fortsatte nedåt efter en ännu mindre gränd som gick mot hamnen till. Om han stäckte ut armarna kunde han ta på husväggarna på båda sidor om gränden, men den var upplyst av färgade lampor och lysrör, så att Jim antog att han snart skulle komma ut till en salutorgsgata. Mycket riktigt, efter fem minuter kom han ut på gatan och kunde se Tokyo-wan bukten som speglade sig i gatljusen och samlingen av salustånd som hopade sig. Detta var ett område som hade sluppit undan byggboomen och turisthysterin som börjat för femton år sedan, och de som bodde här var svinrika Japaner och båtfolk som ankrat efter hamnen. Dock var
Här var även fönstershopping ett älskat tidsfördriv, och Jim fortsatte gatan ner och beskådade varorna i affärerna medan han trängde sig fram bland nyförälskade par och rika bönder som gjorde stan. En affär var synnerligen intressant, den låg i en mörkare alkov av gatan men var väl upplyst av antika glödlampor och kallade sig för Choseiko. Fönstren var belamrade med elektronik, varav en del detaljer säkert var hundra år gamla, och Jim öppnade dörren för att kolla inuti. Det var en lukt av plast och damm som slog emot honom när han kom in, och han såg genast att det var lika belamrat inomhus som det var i skyltfönstren. Hylla efter hylla fyllde affären, och Jim beskådade några gamla maskiner som stod på en, när en liten kines kom in i rummet från något lager. Han hade flint och tjocka glasögon på ett runt ansikte. Välkommen till min enkla affär, högt ärade kund. Kan jag försiktigt få fråga efter vad ni söker, eller kan ni behöva min simpla hjälp? Mannen räckte upp till Jims navel, och hade nikotinfärgade tänder som han visade i ett leende. Njaa, jag vet inte, jag är robottekniker... och blev mycket intresserad av den här affären. Jag bugar mig för er, högt ärade kund. Ni måste ha ett kunnigt öga och kan säkert se hur mycket som är av värde i min simpla skrubb. Mitt namn är Wang Pi. Wang bugade. Njaa, jag vet inte det heller. Vad är det här till exempel? Jim höll upp en tung trälåda med en rund platta på toppen, och på ena sidan var en böjd pinne med en tagg på. Åh, det min vän, är en skivgrammofonspelare. Förr i tiden användes såna för att lyssna på musikinspelningar med. Den lilla armen där kände av veck som ristades in i en plastskiva, och sedan omvandlades vibrationerna till ljud...mycket primitivt. men här Wang höll upp en vit låda av plast är en speldator från 1980-talet. Så stor, men den har bara 32 kilobyte RAM! Tänk dig, vilket litet utrymme de hade på den tiden. Wangs ögon blev stora av spelad förvåning. Visst, den verkar inte vara mycket att ha. Jim letade vidare på hyllorna, när han kände hur kinesen knackade på hans axel och lutade sig mot honom. Får jag fråga min herre om en sak? Visst. Jim nickade, och kinesen spanade runt i affären innan han började tala igen.
ha mycket pengar för den, så jag köpte lådan av henne. Vänta...jag ska hämta den...gå ingenstans, jag är snart.. Wang försvann in i lagret, och Jim väntade. Efter ett tag kom den lille mannen ut igen med en svart låda i famnen, ungefär i potföljstorlek, och han ställde den på disken innan han vinkade till sig Jim med en stressad min. Titta här, det står någonting på sidan. Wang drog i Jims arm och pekade på en vit text i hörnet på lådan. Jim såg att det var en Fransk text som stod på sidan av en multipelkontakt. (KOMP.PC/ROM HDD.Min.120terrabyte/800GHZ. Fara, bruk av annan än legitimerad LAGROUtekniker leder till åtal.*forskningsmateriel*.) Jim såg att det var en hårddisk som inte verkade vara för gammal, men den var onödigt stor och hade bara ett uttag för seriekoppling till en snabb enhet. Han funderade ett tag. Wang tittade på honom. Som min herre förstår, så kan jag inte läsa detta språk. Kan ni hjälpa mig? Visst...det är en gammal hårddisk. Ledsen att göra dig besviken. Jim såg hur upphetsningen i kinesens ögon försvann, men kom på en sak och fortsatte med nollställd röst: Men om du vill kan vi göra ett byte. Girige Wang vaknade till igen. Ååh, det skulle vara en stor ära för mig, vad har du då som kan vara av intresse för mig? Den här ljusbatongen...stötaren är trasig, men du kan nog fixa det på nolltid. Jaa, den är fin. Men jag skulle bli outsägligt sorgsen om jag tar den från er och till min fasa upptäcker att lådan är värdefull, så trehundra krediter emellan kan väl inte skada? Jim stoppade ner batongen i fickan igen och gick mot dörren. Vänta!..Du vinner. Jag är en fattig man, men du kan gott suga ut mig på mina sista pengar. Ge mig batongen så får du den värdelösa hårddisken. Wang höll ut sina händer och såg sur ut. Okey, här får du. Jim gav honom batongen och lyfte upp hårddisken i dess handtag. De bugade sig för varandra, och sedan begav sig Jim ut på gatan igen. Kanske var det ett misstag att köpa portföljen, men Jim anklagade ibland sig själv, med rätta, för att vara pryltokig. I synnerhet var han svag för tekniska prylar vars funktioner ofta var mer eller mindre diffusa.
hytten, gnuggade av videolinsen med jackärmen och stoppade in sitt kort medan han slog numret. Skärmen darrade till ett tag, och sedan såg han Yukis ansikte på den repade skärmen framför sig. Yuki var rufsig i håret, och såg ut som han hade duschat eller gjort något cencurerat. Vafaan, där är du ju. Jävla Jim, jag har försökt få tag i dig i en timme minst. Var är du? Jag sitter ju här, pucko... Nädå, jag är nere i hamnen och shoppar. Vad dårå? Dom där brudarna har hört av sig. Vi har en date med dom klockan 2300 i Gladiatorhallen. Dom har fixat platser vid ingången. Fattar du, brudarna gillar gladiatorslakt, det är så jag blir kåt på dom så det skriker! Vi möts där ungefär kvart i, okej? Yuki stängde av innan Jim hann säga något mer, och Jim kollade sin klocka. Den var redan 2200, och han bestämde sig för att ta en Taxi istället för tunnelbanan. Det kostade mer, men han skulle snart få sitt bidrag och hade en del pengar kvar, så han vände och gick ned till den stora Keiogatan där trafiken var tät. Komunnalpolitikernas största problem nuförtiden var planlösningar för det enorma trafiknätet, och de var endast samåkningsfordon, transporter och miljonärer som kunde vistas på vägarna med egna fordon. Fler och fler hade börjat skaffa sig svävare, och Jim hoppades att en dag kunna ha råd att skaffa sig en sådan själv, men dom kostade en normal årslön för en välbetald plastikkirurg. När Jim tillslut kom fram satte han upp handen i en urgammal gest, och genast svängde en trehjulig elbil in till kanten med skrikande däck och gnisslande fjädrar. Elbilarna var byggda som ovala bubblor, utan dörrar men med väl tilltagen soffor bak och en ensam förarstol fram, och karosserna var alltid fyllda av reklammärken och rinnande text efter taket. Den här hade dessutom bjärta färger och mattor inuti, beroende på att föraren var en fetlagd Indisk Sikh med turban som stressat frågade var Jim skulle på dålig Japanska. Sedan följde en mardrömsfärd på vägarna i självmordsmaskinen, och de gånger de passerade någon av de enorma lastbilarna med centimetrar tillgodo så flyttade sig Jim så långt ifrån de enorma hjulen som han kunde. Det var ungefär femhundra personer om året som brukade omkomma när skräp från gatan slog in i taxibilarna, men de blev för bullriga med dörrarna på. Och vadå. Åker man taxi så får man skylla sig själv.
Hallen var en enorm fyrkantig koloss utan fönster som kunde rymma upp till 250000 personer, och där utspelade sig varje helg en av världens blodigaste sporter. Gladiatorkampen. Under det förra århundradet hade sporten kallats Wrestling och bestod av två kämpar som kastade omkring varandra till dess att en lade sig ner enligt kontraktet. Men våldet hade itencifierat sig under ett antal år, till dess att det första dödsfallet inträffade, och sedan var det igång. Publiken hade älskat slakten, och nu var det legio att två gick in och en kom ut ur ringen, förhoppningsvis med alla lemmar kvar. Jim trängde sig in mellan en mängd hemmafruar som tjattrade om det härliga blodbadet som skulle komma medan han kollade sin klocka. Han var i tid, och upptäckte snart Yuki som satt med de två tjejerna brevid sig vid Gladiatorernas ingång. Yuki rökte, och tjejerna åt godis i regnbågens alla färger, men de vinkade fnittrande när Jim dök upp ur massan med hemmafruar och farmödrar. Han satte sig ner på plaststolen brevid Yuki, och den började genast pipa. Vem har biljetten till mig. Han tittade sig omkring, och Miki, Jims flicka, räckte med spelad blyghet över den till honom. Han stoppade in den i stolens avläsare så att den tystnade och hälsade sedan på sällskapet. Vad fan är det där. Har du skaffat dig en resväska eller? Yuki pekade på Jims hårddisk. Närå, det är en grej jag bytte till mig...jag förklarar senare. Det börjar nu. Sorlet i salen steg till jubel när den förste av Gladiatorerna visade sig. Det var en svart man med abnorma muskler som virade sig under hans inoljade hud, och mannen tuggade fragda under sin röda bödelsmak. Jublet steg till ett vrål när favoriten också kom in i salen. Ingen hade sett hans ansikte, men det var nog ingenting att vila ögonen på efter alla kamper han varit med i, och vunnit. Det var ett monster till man, dryga 2,30 meter lång och det sades att han var över tvåhundra kilo muskler. Det enda han hade på sig var ett höftskynke, och huden som varit vit en gång var nu blå av ärrvävnad och steroidpreparat. Hemmafruarna hade tipskuponger med insatser för att gissa om man denna gång skulle få se hans enorma lem, och de satt nu med svettiga händer och skrek att han skulle ta av höftskynket. Bakom stålmasken vrålade han nu så att dregel
spelande muskler. Demolition Man anföll med ett vrål, men Terminator hoppade vigt över honom och slog sina enorma nävar i den andre mannens huvud. Den svarte raglade till, men återfick balansen och de började cirkla runt varandra igen. De hade så mycket smärtstillande preparat i kroppen att de kunde få en arm avsliten och fortsätta slåss, men ingen hade av dem hade någon tanke på att dödas. Till slut anföll de varandra ändå. Terminator rusade på Demolition man. Han vek snabbt åt sidan, och när Terminator fortsatte förbi slet Demolition Man tag i den andres rygg och drog med ett vrål av en stor skinnflik av ryggen, så att den vita ryggraden blottades under blodet. Terminator vrålade till, vred sig runt och fick tag i den andres arm. Med muskler som trädstammar fortsatte han att snurra och släppte sedan Demolition Man så att denne med huvudet före slog in i en av järnpelarna i ringsidan. Pelaren sjöng som en klocka, och när Demolition Man slet bort sitt huvud för att möta Termiator satt tre av hans tänder fast i järnet. Blodet forsade ur hans knäckta näsa, men Demolition Man anföll igen. Istället för att springa in i Terminator så vek han av, använde repen som trampolin och voltade upp på Terminators axlar. Väl där slog han gång på gång mot dennes stålmask så att det ekade. Terminator blev vild och rusade runt ett tag innan han fick tag i Demolition Mans midja och gjävde in sina fingrar där så att revbenen började knäckas. Demolition Man släppte vrålande taget om den andres hjälm och försökte dra ut hans fingrar som nu rotade runt bland inälvorna, när Terminator med stor träffsäkerhet kastade sig bakåt. Bakom dem var en av järnpelarna, och med ett ljud som av en krossad melon smällde Demolition Man sitt huvud i denna och var sedan död. Skallbenet spräcktes, och hjärnsubstans rann ut under masken och ut på arenan med ett fuktigt ljud. Publiken var i extas och Terminator mottog deras hyllningar med sina enorma armar utsträckta, och sedan vandrade han slött av arenan för att möta sin private plastikkirurg. Hemmafruarna hade inte fått se hans lem eftersom höftskynket satt kvar, och nu haglade kupongerna som konfetti ner på arenan under skrik och gråt. Jim kastade ett öga på tjejerna som med stora glänsande ögon stirrde på hjärnsubstansen medan de åt det färglada godiset, och tog sedan med en rysning en Itchiban ur Yukis ficka som han fundersamt tände. Efter ett tag var hjärnan och
brydde sig om om de levde eller dog var de själva, och därför var deras enda skola kampen för överlevnad. Var de duktiga, så kunde de leva vidare ett tag och kanske bli rika på kuppen, men de var så psykiskt labila att de var förbjudna att vistas ute och de hade därför inte stor nytta av pengarna. Terminator var döv, men så länge han hade sina ögon så var det möjligt att han kunde fortsätta, och kanske göra som de tre kändaste föredettingarna. Gå i pension. En del gick med frivilligt för pengarna. Idioter. Efter två timmar av slakt hade tre Gladiatorer dödats, fem lemlästats och två hamnat i coma, och publiken lämnade nöjda arenan. Yuki, Jim och tjejerna gick ut på gatan för att skaffa en taxi medan de diskuterade slakten. Yuki var ivrig och höll Siddhi, den indiska bruden runt midjan för han hade märkt att tjejerna hade blivit upphetsade av Fighten, och han tog med henne i den första taxin och beordrade föraren att köra till ett kärleksmotell. De var borta innan Jim han snacka med Yuki, och han stod irriterat kvar en stund innan han upptäckte att Miki knackade honom på axeln. Vad vill du göra då?. Hon frågade honom med en blick han inte kunde tolka, och han studerade sina skor några sekunder. Du vet, jag har inte så mycket pengar...annars skulle vi kunna följa efter dom.,han nickade åt det håll som taxin försvunnit och såg att Miki log glatt. Det var en dålig ursäkt. Har du inte kollat mig på nätet? Jag har mer pengar än jag kan göra av med. Vi följer efter dem!. Miki såg ut som om hon plötsligt kommit på ett mycket bra bus, och log spjuveraktigt när hon vinkade till sig en Limotaxi. Den gled som en spegelblank haj mot dem under gatljusen och stannade tyst. Dessa taxibilar var inga bubblor. Tvärtom. De större taxifirmor som fanns satsade på klass när de lockade kunder, och de olika firmorna skapade egna stilar. Den firma som ägde den här bilen hade förmodligen satsat på amerikanskt femtiotal, för bilen var en replika av en kromtyngd De Soto-58, givetvis med glasfiberkaross och elturbinmotor som surrade lågt. Miki tog Jims hand och drog in honom i baksätet. Skulle det inte ha funnits spotlights där bak så skulle det förmodligen varit kolsvart, tonade rutor, svart inredning och svart mellanvägg till shauffören såg till det, och Jim trodde för ett tag att han skulle slukas av sätet. Miki hojtade adressen hon valt och bilen började rulla. Jim tittade på henne för att få en andra uppfattning, och när hon nu sagt det så såg han
kom-set på höger axel. Hennes ansikte var en aning hjärtformat med kulörtonad hud som gjorde att hennes ögon såg ut att vara stora och svarta. Hon hade inget smink, och det visade tydligt att hon var en överklassunge. Du, jag undrar bara...vad får du ut av att kolla på Gladiatorkamperna? Allt! hon fnittrade till Det gör mig upphetsad att se svettiga muskelberg banka sönder varandra...det är så primitivt! Ibland fantiserar jag om vad de gör med sina kvinnor. Men känner du inte avsky för slakten ibland. Jag menar, hela deras liv går ju ut på att bli slaktade i slutet...och det vet dom om! Varför skulle jag bli det, det är ju inte mitt problem. Dessutom vet jag att gladiatorerna har skapat en egen religion som säger att de som kämpat väl kommer att få festa och slå runt bland gudarna, så det viktigaste för dem är inte att leva vidare till varje pris, utan att kämpa bäst dom kan, till slutet. Jim blev tyst när han insåg att även han hade hört talas om religionen. Den påminde mycket om den urgamla Yamabuchireligionen som stridsmunkarna i Japan hade förr i tiden, men det sades att ursprunget var en gammal nordisk religion som brukats av vikingarna för femtonhundra år sedan. Vad spelar det för roll förresten. Vi dör alla en dag, det spelar väl ingen roll hur. Dom där köttstaketen dör inte i det tysta i alla fall. Hon fnittrade till och vi lever nu, så varför inte göra det bästa av situationen? Hon smekte hans lår när hon talade, och Jim försökte kontrollera sin andning. Hon hade tagit fram en liten dosa när hon talade, och nu öppnade hon den med ena handen. Den innehöll piller i olika färger, och hon plockade upp två som skimrade som olja på vatten. Här, Jim. Ta ett sånt här. Det börjar verka efter tjugo minuter. En härlig kick!. Miki svalde sitt och gav det andra till Jim. Han tog det i handen. Vad ger det för verkan?. Hon såg på honom ett tag. Det förhöjer sexakten enormt. Jag brukar aldrig älska utan att vara hög. Ta det nu! Bilen stannade, och en anonym röst bad om kortet. Miki använde sitt och öppnade sedan dörren. Jim tittade på sitt piller och färgerna som rullade runt i det, och svalde det innan han öppnade dörren. De hade kommit ner i en garageentre med ingången till kärlekshotellet i parkeringshusets nedervåning, och Miki drog nu Jim i handen in i
deras rum i en korridor som var helt röd, och hennes bröst böljade fram och tillbaka så att Jim började skratta. Miki gav damen god dricks medan hon blickade ilsket på Jim, och sedan var de ensamma i rummet. Rummet var klätt helt i rosa och röda gardiner som böljade ut över golvet, och det ljus som fanns silade igenom tygerna. Det enda möblemanget var en stor hjärtformad vattensäng i mitten av rummet, ett barskåp i form av en penis och en hologramprojektor bakom sängen. Miki utnyttjade barskåpet för att hälla upp två drinkar, medan Jim slog på Hologrammet. En man och en kvinna framträdde på golvet framför honom, och de gick sakta mot varandra. Båda var nakna och såg så bra ut att Jim först trodde att de var datoranimerade. Han betraktade tjejen medan Miki gav honom hans drink, och kände sig genast mycket upphetsad. Vem orginalet än varit så måste hon ha varit hejdundrande sexig i verkligheten, och Jim hörde hur även Miki stönade lågt när hologrammen började älska. De betraktade hologrammet medan de svepte sina drinkar, och Jims Whisky brände till i halsen.plötsligt, utan att Jim märkt det, så hade han fått av sig kläderna, och såg nu att även Miki var naken. Hennes kropp var perfekt, slank men kurvig, och utan att tänka drog han ner henne på vattensängen och höll henne hårt. Drogen börjar verka nu. Jim tyckte sig höra orden långt bort, för det var som om hans känselsinnen tagit över helt och gjorde honom både döv och stum. Varje svettdroppe var som en elektrisk stöt, Mikis lår var två svetslågor, deras rörelser var dundrande vågor och deras ljud explositioner på havsbottnen. De älskade vilt under vad Jim trodde flera timmar, och efteråt var han kallsvettig och helt slutkörd. Det verkade som Miki somnade, men drogen verkade göra honom pigg, så han satte på sig sina byxor och hämtade ett glas juice ur barskåpet. Han betraktade henne där hon låg naken på sängen med svettblank hud, och hennes slanka kropp såg mycket avslappnad ut. Hans ögon gled över till den svarta lådan som han fortfarande drog omkring på. Den stod vid dörren och gjorde ett anonymt intryck, men Jim kunde inte bli klok på varför den var så stor om det var en minnesenhet med bara några år på nacken. Han tog upp den och undersökte den ett tag, men kunde inte hitta något mer än den kontakt som han sett förut. Rummet var så tyst att det verkade som om det ville kväva honom, och
hon sagt om att älska utan droger och klev därför upp igen. Han kände sig olustig över att han gått med på att ta pillret innan de älskade, eftersom han av princip var emot droger, och tyckte mycket illa om att förlora kontrollen över sin kropp. Kanske det var därför som Yuki ofta ansåg Jim vara en tråkmåns och mobbade honom för att han drack öl som ett fruntimmer. Tillhörde man ekonomiskt medelklassen så var det alkohol som gällde, medan överklassen mer eller mindre vältrade sig i droger. Han klädde snabbt på sig, hämtade portföljen och skrev ner ett meddelande på barens LCD-pad (Måste dra Miki. Vill du ha kul igen är det bara att ringa. Jim.) och smög ut ur Motellet. Klockan verkade vara runt 0400 och det var lite morgonljus på himlen. Jim kände inte igen sig, men hittade efter ett tag en taxibubbla på de öde gatorna och gav chauffören sin adress. Morgonluften verkade som en sömndrog när den fläcktade Jims ansikte och chauffören hade stora problem att väcka honom när de var framme. Han stod sedan ett tag utanför huset och betraktade morgonhimlen som skimarde i ljusa färger och verkade lova en vacker dag. Han gick in först när han såg solen vid horizonten. Väl uppe drog han för persiennen och somnade igen på sin egen säng. KAPITEL 4 Efter tre timmar väckte XT:n honom igen med sitt ilskna tjatter, och Jim studsade yrvaket upp innan han insåg att han var hemma. Med ögon som var röda och grusiga kollade han vilken dag det var, och insåg plötsligt att han var tvungen att gå till skolan, så han stapplade ut i köket och laddade en kopp med koffeinpulver och
av koffeindrycken och svor ilsket till dess att Herr Hashimoto dök upp brevid honom i sin Yukata-rock och det ständiga leendet. De hade nu kommit till duscharna, och Jim suckade djupt när det kalla vattnet sköljde över honom. Godmorgon Jimmi-san, har ni varit ute med någon dam inatt? Hmm, visst. En liten överklassbrud. Kollade på Gladiatorerna och lite annat, du vet. Hehee, jag kan just gissa det. Ta chansen medan du är ung och har nåt där nere, efter ett tag dör den och går aldrig att få upp igen. Har du varit i något tempel än, då? Nej, det har liksom inte blivit av. Men jag var i en affär igår och bytte till mig en konstig hårddisk som jag inte kan bli klok på. En fransk pryl. Vill du kolla på den? Jim viste inte hur mycket gubben hade koll på vad det gällde datorer, men han var ju datatechno och kunde säkert kolla upp portföljen åt Jim. De klev ur duscharna och började torka sig. Åh, det vore en stor ära för mig. Vad är den kompatibel med? Min dator är gammal. Den verkar gå på 120terraByte och 800Mhz-frekvens. Det är rätt mycket. Men du kan få utnyttja mitt system om du vill. XT:n är snabbare än så. De hade nu fått på sig sina kläder igen, Jim sin uniform och gubben sin Yukata, och gick tillbaka mot lägenheten. Det skulle vara en stor ära för mig. Jag skall vara mycket försiktig med ditt system. Jim låste upp, ställde den tomma koppen i köket och visade Hashimoto hur XT:n fungerade medan han ursäktade röran i rummet. Hashimoto satte sig i lotusställning framför systemet, och Jim kopplade upp portföljen med en kontakt som passade. Sedan gav han gubben nycklarna till rummet och bugade snabbt. Jag är ledsen, Herr Hashimoto, men jag är tvungen att gå. Jag hoppas det går bra. Åh, det är ingen fara. Jag tackar för det ansvar du visar mig. Kila iväg nu! Vi ses. Jim joggade iväg till tunnelbanan, och blev med stor möda inpressad i en tunnelbanevagn av sin vän Nakimatomonozuchi som skrattade glatt och tryckte sin mage i Jims ansikte så att han kom innanför dörrarna. När Jim kom till skolan så var datorsalen redan fylld med studenter, och han stressade till sin egen bänk. Dator femtiotre noterade hans sena ankomst och drog automatiskt av tre studiepoäng. Efter
1200-1300. Lunch. Val av meny:1.continental 2.Vegal 3.Klassisk meny. 1300-1500. Föreläsning av gästanalytiker. Mr.John Shibbulata. Komplexanalys. 1510-1700. Idrott. Sal:18, Karate, Graderingskator/Kumite. 1710-1800. Robotsystemgenomgång. Praktisk tillämpning. Dator femtiotre. Jim suckade och loggade in sig på Robotic Today. Det var en nyhetsfil som ständigt visade de senaste händelserna runt robotsystem och programvara till dessa. Robotar och datorer var så integrerade så att det ibland var svårt att veta var gränsen gick, och Robotic today var därför en bulletin för både Technos och programmerare. Hallåan var en robotbyst som på klassiskt maner var uppskruvad bakom ett skrivbord, och hennes mun rörde sig till en kvinnlig röst som förmodligen var en dator. Bysten var kromad och glänste i studioljuset, men istället för kameror hade hon ett par människoögon av glas bakom sina ögonlock av plast. Dessa uttryckte nu medlidande eller glädje beroende på omständigheterna. Välkomna, nyinloggade. Dagens nyheter: I silicon Walley fortsätter försöken med biosyntetiska logiksystem. Systemet bygger på det faktum att titankretsar kan integreras med mänsklig hjärnsubstans och därmed integreras i mänskliga hjärnor, detta för att som en talesman säger: hjälpa efterblivna eller psykiskt labila människor till en bättre tillvaro. Vissa hävdar däremot att detta motbevisas av att forskningen nu helt inriktar sig på att utveckla de Cybernetiska varelser som kallas Kloner, Dessa kan, om de utvecklas väl, få en intelligens som överlägset överstiger dagens kiselsystem. Historien kan jämföras med klassisk Science-Fiction som Terminator och Blade Runner, trots att dessa filmer nu ses som komedier eller intelligenta parodier av vår nutid Silicon Walley satsar nu en del av USA:s BNP för att gå iland med projektet, och om det misslyckas kommer detta att märkas kraftigt i USA:s redan nu betyngda kreditsystem. En liknande historia utspelar sig nu i Frankrike. Deras forskning har som bekant inriktat sig på Neurolimmet, den uppfinning som vissa hävdar är lika stor som när hjulet såg dagens ljus. Som bekant är det ett lim med förmågan att uppsöka och fästa avklippta nervsystem med varandra, och detta har haft till följd att de nu tre historiska Hjärnbytesoperationerna kunde utföras. Operationerna hade till följd att tre högt
limmades ihop med kropparnas ryggmärgsnerver. Operationerna var inte helt lyckade, men man förbättrar ständigt Neurolimmet och lovar stora förändringar. Redan nu har det uppstått en kö av ekonomiskt starka personer som väntar på att få sina hjärnor inoppererade -inte i nya kroppar, utan i Cybernetiska kroppar! Detta har till följd att en mycket hög ålder kan uppnås, men frågan kvarstår, är det etiskt och logiskt att föra över mänskliga hjärnor i titanförsedda robotsystem? Om svaret är ja, så kan det innebära att vi om lite mindre än åttio år kommer att få se ett nytt släkte födas, varelser som är den perfekta föreningen mellan biologi och teknik. Det problem som kvarstår är inte de Cybernetiska kropparna, utan hjärnans åldrande. Neurofysiker kan fortfarande inte skapa nya hjärnceller i en redan gammal hjärna, och det innebär att seniliteten inte kan stoppas. Under en kongress i Paris i helgen diskuterades problemet mellan diverse forskare inom olika områden. Det som främst intresserar dem nu är de olika möjligheter som står till buds. Hjärnans minnessystem är nu så väl utforskat att det är teoretiskt möjligt att föra över minnen och tankar till ett kiselbaserat system genom att helt enkelt tanka en hjärna på information och lagra detta i en dator. Problemet är dock att hjärnans programspråk av ettor och nollor är ytterst komplicerat och kräver ytterligare forskning i några år för att förstå, och dessutom har hjärnan ett fulländat flytande minne som gör det ännu svårare att förstå vilka delar som är relevanta att föra över. Här följer ett utdrag av talet som hölls av Dr.Leopold Hamsint, nobelpristagare i psykologi: Hjärnan är inte logisk. Den består av tankar, känslor och ovesäntligheter. Den är uppbyggd runt Hypotalamus, den valnötsstora hjärnan i mitten som vi utnyttjade när vi var våta klumpar i forntiden, och sedan runt djurhjärnan som styr våra instinkter, och sedan runt aphjärnan som styr våra kroppar och så fortsätter det. Det kan jämföras med en dator som kopplades på för sju miljoner år sedan och sedan har fått i uppgift att lagra alla händelser under denna tid och anpassa sig efter dem. Skulle vi föra över minnen som vi anser väsentliga till ett annat system och inte bry oss om de äldre delarna av hjärnan när vi gör detta, så skulle individens personlighet eller själ förbises. Programmet skulle inte anses fulländat. Men å andra sidan så är det direkt negativt att föra över sexuella och emotionella system från hjärnan till en dator. Det skulle vara som att kapa av armar och ben på
datorer innebär automatiskt en anpassning som i nittio procent skulle vara för traumatiskt. Många hävdar att det system som skapas när man tankar över minnen från en hjärna till en dator bäst kan jämföras med ett fotografi. Människan lever vidare, men minnen och tankar lagras som dubletter i en minnesbank och de kan helt enkelt inte ha ett eget liv. Jag däremot anser att överföringen bäst kan beskrivas som att föda ett barn. Man skapar helt enkelt en ny individ, trots att denna individ inte är mänsklig så har den mänskliga känslor, och jag bävar mer för den psykologiska sidan i detta än för den rent praktiska. I alla tider har vi försökt kategorisera liv. Lever en sten, eller ett träd? Vi anser nu att allt i universum har ett visst mått av liv, men man kan inte föra över sinnet från en antilop till en sten, de lever på helt olika nivåer i livskedjan. Detsamma gäller för människa kontra maskin, jag anser att de är oförenliga. Robotbysten visade sig på displayen igen och fortsatte med nästa nyhet. Det numer klassiska programmet KABLAAM! som går varje vecka på Internets sportkanal har slagit nya tittarrekord. Som bekant är det byggt kring robotskrotkampen i Sibirien, Ryssland, där äldre stridsrobotsystem blir ihopfösta för att skrota varandra i en kamp som populärt kallas Slakten. Vi har en reporter på plats för att se hur förberedelserna tar vid inför en kamp. Kameran gick över till en vy över tundran, som bestod av ett par enorma flygbaracker utspridda som legoklossar på det enorma fältet, och sedan gled kameran närmare en av barackerna och gled med en elegant vridning in igenom de stora portarna så att en vy med enorma rosthögar till robotar bredde ut sig framför kameraögat. Kameran stannade sedan upp några meter från marknivå och sänkte sig sedan nedåt till dess att den hade en reporter och en skitig mekaniker framför sig. Texten: Intervju med Techno för Ryska laget Potemkin visade sig på nederdelen av skärmen, och i bakrunden syntes mekanikern. Han verkade svettas i den del av ansiktet som var helt, den vänstra halvan verkade ha frätts bort för länge sedan och bestod av ärrvävnad, medan reportern, en blondin med lätt solbränna och en figurformad teflondräkt, föreföll helt avslappnad och såg något uttråkad ut. Ni har arbetat för Potemkin ett bra tag nu. Kan ni förklara vilka förberedelser ni gör före en fight. Er robot Betty, har som bekant hållit sig kvar i serien under en längre
ägnade han istället till att studera tekniska resultat för världens större tillverkare av system för robotar. Asien var fortfarande världsledande överhuvudtaget, men några framsteg i form av mjukvara hade tagits i Europa. Lättaste sättet att spåra upp större marknadsföringar av produkter var att utgå ifrån de värden som börsen uppvisade. Hade ett elektroniskt företag gått upp några punkter så loggade Jim sedan in information från detta företags intern-nyhetsfiler och skummade igenom dessa. Lektion två bestod av praktiska övningar. Den del av klassen som hade denna lektion samlades i den del av monteringshallen som inte längre användes för produktion av Mitsubichi, och här buntade de sedan ihop sig i mindre grupper för att leka byggare. Arbetet bestod av att montera ihop en gammal robotmodell (Goliath), och sedan få denna att fungera genom att starta från ritbordsnivå och tillverka varje del som gick själv i mindre grupper. Jim hade fått i uppgift att motera kretskort till sin grupp, och han stod därför och frös i det klininskt rena kretsrummet under en timme med elektronmikroskopet tryckt mot sina värkande ögon. Lunchen lättade på den huvudvärk som Jim fått av att stirra på kretskorten, men den gjorde också att hans trötthet återkom och Jim somnade därför under föredraget om komplexanalys som varade i två timmar. Jim förbannade sig själv över detta, för det innebar att han förlorat två poäng och skulle förlora fler om han inte läste på efter skolan. Karaten gick dock bättre, och under Katorna kunde han koncentrera sig till fullo på de serier han utförde så att dessa var näst intill fulländade. Kumiten- den fria kampträningen, gick också bra, trots att Jim råkade nita till sin motståndare så att han tuppade av i någon minut. Det var alltid svårt att få tillräkligt utrymme under sparringen, för dojon var inte anpassad för de åttio elever som klassen bestod av, men under slagserierna var det en enorm känsla att höra smällarna av åttio nävar som exakt utförde samma slag samtidigt. Trots att de var så många, så verkade Sensei Noburo se varje misstag de gjorde, och den korte, kraftige Japanen verkade vara på alla platser samtidigt för att rätta till eller skälla ut någon elev. Komplexanalysen på dator femtiotre var dagens sista lektion, och Jim försökte jaga poäng genom att svara på frågor och logga in systemfiler så fort det gick, med den följden att han istället skaffade sig fler fel i sina filer. Trots att dagen inte alls varit
Tunnelbanetågen gick med en täthet av trettio sekunder i alla riktningar, men trots detta var alltid samtliga vagnar fullbesatta. De flesta valde istället de monorails som gick på marknivå eller taxibubblor, trots att dessa var betydligt dyrare. Bland höginkomsttagarna var svävare mycket populära, och de dagar det var fint väder kunde man ibland se dem som täta myggsvärmar på himlen. Vägnätet var inte till för allmän trafik, men många valde ändå att köra olagligt med sina fordon, som Miko, killen med turbinmotorcykeln. Luftkonditioneringen i vagnen som Jim tog var trasig, och unifomen var därför våt av svett när han stapplade upp på sin egen gata och trängde sig fram till hyreshuset. Han märkte att solen brände när han svärande tog sig fram bland parasoller och solkrämstäckta människor, och trappupgången var fylld av pensionärer som satt i trappen och tjattrade. Jims ljusa hy var extra känslig för UV-bestrålningen, och han påminde sig själv om att kräma in ansiktet om han skulle ut igen. Han kunde inte hitta sitt nyckelkort i fickorna på uniformen, och svor ett tag utanför dörren innan han kom på att Hashimoto hade fått hans nyckelkort och förmodligen satt i lägenheten. Jim knuffade till dörren som genast öppnade sig. Välkommen hem, Jimmi-san, jag hoppas du har haft en bra dag. Hashimoto bugade mot honom från vardagsrummet med en mugg i vardera handen, och Jim bugade tillbaka. Visst, inga problem, det är bara jävligt varmt ute, Jim tog av sig uniformen och slängde den i ett hörn. Sedan satte han på sig sina gi-byxor, de karatebyxor han hade i bagen och en T- shirt som inte luktade fullt så illa, innan han avböjde den kopp med te som gubben bjöd på och hämtade en öl från kylen. Så, hur har det gått med hårddisken?. Jim halsade sin öl och tittade på Hashimoto. Inte så bra, min käre vän. Den har en effektiv bug-spärr som jag inte kan ta mig förbi. Det verkar som någon har ansträngt sig för att hindra alla former av intrång. Ett tag funderade jag på att kontakta en gammal vän som kanske kan lösa detta problem, men jag ville inte göra något utan att rådfråga dig först. Ja, om det är det som krävs så ser inte jag några hinder för att vi ska kontakta honom. Jag kan gärna ge dig ersättning för det arbete du har gjort, om det inte gör något? Åh nej, det kommer inte på fråga. Hashimoto log och vinkade avvärjande med
Nåja, då säger vi det. Jim log och svalde den sista ölen som nu kändes ljummen. Han hade fullt förtroende för Hashimotos kunnande och gissade att han verkligen gillade att dyka ner i jobbet. Bestäm ett möte med honom så kan jag följa med... om jag får, förstås? Ja, det skulle vara en stor ära för mig. Problemet är att han nu bor i Sawara, silverstaden, så vi bör ta en ledig dag för att besöka honom så att vi får tillräcklig tid tillgodo. Det bästa vore att sända portföljen till min vän, och sedan bege sig dit när han har fått fram något, eftersom jag gissar att även han behöver lite tid innan han kan knäcka systemet. Silverstaden var benämningen på den experimentstad som växte fram under pensionärsboomen i början av 2000 talet. Var man välbärgad och i sextioårsåldern så kunde man, om man hade en enorm tur, få möjlighet att leva sista delen av sitt liv där. Ingen person bosatt i Sawara fick vara under sextio år och intagningskraven var överhuvudtaget mycket hårda. Inget brottsligt förflutet, god fysik, mycket stålar och gud vet allt krävdes för att ha en chans. Men efter det hade silvermedborgarna sjukhusvård närhelst de behövde, idrottsaktiviteter, tusentals föreningar, egna bungalows och allt det som tilllkom de som lyckats här i livet. Vem är din vän egentligen? Han måste varit en höjdare för inte så länge sedan. Hashimoto gav till ett kacklande skratt. Nja, han har alltid haft en skarp hjärna. Du kanske har hört talas om Helmut Suzuki? Inte det. Han är...var forskare inom ITsystem och har en professur i Neurologi. Han fick nobelpriset i fysik år tvåtusentvå.. eller var det tvåtusenfyra? Nå ja, det var han som skapade VL-systemet. Virituellt ljus. Jim nickade uppskattande när han förstod vem gubben talade om. Det var en så stor uppfinning att det var obligatoriskt med en teoretisk genomgång i varje grundskolas fysikshema. Fungerar ungefär som VR. Men syninpulserna inplanteras direkt i ögats nervbanor. Jag hoppas att jag ska få råd med det någon gång, det verkar vara förbannat dyrt att få en operation och skaffa programvaran. Jag har sett några programmerare som hade sån utrustning. Jim var imponerad över Hashimotos bekantskapskrets. Ja. Herr Suzuki har en av de bättre systemen. Med det borde det inte vara några problem att ta sig förbi spärrbuggarna i hårddisken. Vi kan göra så här. Jag sänder
borde sända tillbaka den till dess rättmätiga ägare. Vi är hederliga män, du också, Jimmi-san, så jag hoppas du förstår detta. Visst. Jim suckade, men det skulle vara förbannat synd på ljusbatongen som jag bytte bort. Hashimoto skrattade igen. Du är så rädd om dina leksaker, Jimmi-san. Hashimoto reste sig från golvet för att gå när Jim kom att tänka på en sak. Han tvekade. Skulle det vara dumt av honom att visa humlan för gubben? Den hade gnagt i hans tankar ett bra tag nu, och Jim hade hoppats att han skulle kunna finna en liknande uppfinning i skolans filer, men det hade han inte lyckats med. Det skulle nästan vara skönt att få bekräftat att hans ideer var gamla så att han inte kände sig tvingad att fullfölja dem. Militären hade en förmåga att överreagera varje gång en civilist kränkte deras territorium, särskilt när det gällde system som kunde sätta en större stridsmakt ur system. Och vad Jim anbelangade, så kunde Hashimoto mycket väl arbeta inom underrättelsetjänsten och sätta dit honom om hans västa farhågor besannades. Men gubben verkade vara en mycket bra person att vara vän med, och innerst inne tvivlade Jim på att Hashimoto skulle ange honom för att han var mänskligt nyfiken. Förlåt mig. Hashimoto hade öppnat dörren men vände sig om när Jim yttrade sig. Det kanske inte är något viktigt...men jag hoppas att ni möjligen har tid att se på en sak till. Jim rotade igenom sin stökiga hylla till dess att han fann discen som var märkt med en otextad tejpbit, och gubben stängde intresserat dören och kom in i rummet igen. Jim harklade sig, men kunde inte komma på något att säga, utan loggade tyst in cd:n i XT:n. Han kände att händerna var svettiga, och känslan påminde om de första gångerna han loggat in pornografiska program på sin fars dator. Gubben stod bakom honom när han laddade in återuppspelningen av det program han gjort för humlans attack mot Hulken. Programmet startade, men visades denna gång på skärmen, och utan ljud så påminde det pinsamt mycket om något mellanstadieprojekt från skolan. Titta här. Det som flyger nu är en liten robot som jag skapat på ritbordsnivå. Framför sig har den en gammal stridsrobot. Titta nu...där börjar den flyga efter sidan på stridisen, och nu, nej vänta. Så ja, nu flyger den in genom ett ventilationshål. Den kan implantera en signal eller ett program som sänds via
stridsroboten. Ser du, nu stannar ena bandet på grund av injektionen av störsignaler. Jim tittade upp på Hashimoto en sekund. Vad jag undrar...vad jag undrar är, har det gjorts något sådant system förut. Jim harklade sig innan Hashimoto började skratta. Han kacklade fram sitt skratt ett tag, och Jim gapade av häpnad över gubbens reaktion. När gubben slutat skratta så hostade han till innan han svarade. Förlåt mig. Du såg så allvarlig ut ett tag. Det var en bra fråga. Jag tror inte det. Som du säger är det en gammal stridsrobot som du har tagit fram och förstört. Nu för tiden så är kylsystemen mycket effektivare, och därför har de flesta moderna robotar helt inkapslad elektronik. Jim slog sig för pannan. Det hade han vetat hela tiden, men han hade varit för snabb för att fundera närmar på det. Dessutom så verkar din lilla robot mycket bra i datorn, men jag tvivlar på att den skulle kunna klara sig särskilt länge i den riktiga världen, med allt vad det innebär av vindar, strålningar och allt annat. Tanken är god, det måste jag erkänna, men det är inget som skulle fungera mot moderna stridsrobotar. Kanske skulle den kunna göra nytta på andra system, särskilt om du kan få den att fungera i den verkliga världen. Ett bevis är de flygande kamerarobotar som de använder i TV-bolag och för övervakning här i stan, men dom är minst lika stora som fiskmåsar. Nå ja. Jag tackar dig djupt för det förtroende du visar mig. Hashimoto bugade sig elegant, och Jim kvävde en suck av lättnad. Tack. Ett tag var jag rädd att underrättelsetjänsten skulle duka upp med sitt kompani av svarta tigrar. Jag har sett för mycket på våldsfilmer på sistone, är jag rädd. Ja ja. Man kan aldrig vara nog försiktig nu för tiden. När jag var ung så behövde ingen vara rädd för att gå ute på gatorna sent en kväll, och inte heller försvann det människor i samma omfattning som det gör nu. Det sägs att fängelsestäderna är fyllda av många oskyldiga människor, vars enda brott är att de vet för mycket...eller för litet. Ja ja, det är inget att grubbla över. Gubben vinkade avvärjande med handen och trippade ut ur Jims rum medan han fortsatte att mumla. Dörren stängdes, och Jim satt ensam kvar på golvet. Han stängde fundersamt av programmet och loggade in kanal 18, där det som vanligt var pulsmusik i en ständig ström. Tankarna på fängelsestäderna dämpades av pulsen, och han lade sig på plastmattan på golvet med händerna under huvudet. Han mindes att det förr i tiden fanns vanliga fängelser i städer, och undrade ett tag över hur det kom sig att det var så få brott då. Nu var det
visade en idyll av fångar som arbetade på risfält under mild övervakning av vakter, men de flesta drog på munnen över denna bild av städerna. Oftast var det en industristad som spärrats in bakom elstängsel och taggtråd, och där inne var det internernas ensak att överleva. De flesta gjorde det inte. Om Jim någon gång skulle hamna i en sådan stad så skulle han inte få leva länge, på grund av sitt blandade utseende. Möjligtvis om han blev langare av syra, eller sjärtgosse, vilket han inte var pigg på. Om människor som hamnade där var oskyldiga, så var det fruktansvärt. Många ansåg att dom fick skylla sig själva, men dom puckon som rapade fram det tänkte nog inte på att även dom riskerade att hamna i en stad utan att ha gjort något olagligt. Pulsmusiken dämpades när XT:n raspade fram ett: Samtal, samtal. Jim sträckte sig till displayen och slog över till linjen. Det visade sig vara Yuki, som log med sitt finniga ansikte in i kameran från sitt rum. Jim tyckte att han hade stökigt, men Yuki hade gjort oreda till ett nytt begrepp, vilket han bevisade varje gång han ringde hemifrån. Tjeenare, Jim, din gamle sushi. Hade du det kul med bruden! Va, va, svara då! Yuki kiknade av skratt när han såg Jims irriterade min. Äh, sluta sjuka dig. Och om jag hade det, är det då din ensak? Ska du säga nåt förresten, du med din curryätande Bombaybrud! Yuki fortsatte att skratta i rutan. Ge upp. Jag är glad att proffessor Jim kan rulla runt i halmen ibland! Det är fint! Vad ska du göra idag förresten? Har du tid att titta över, eller? Njaa, jag borde egentligen plugga komplexanalysen. Jag somnade på föreläsningen idag, och om jag inte tar igen det så kommer jag att få ett helvete. Bra! Då ses vi på Kabun klockan 2200. Du vet, nivå tre! Tjaba! Skärmen blev svart. Förbannat! Yuki gjorde alltid så där. Grabben gav inte mycket för att plugga, han älskade att glida runt och slösa pengar. Jims far brukade bidra med pengar till Jims skrala kassa, men Yukis far verkade göra mer än så. Ibland var Jim övertygad om att Yukis farsa gav sonen ett företag i månaden som han drev i konkurs med sitt nattliv. Men, vad då, han skulle alltid kunna plugga extra imorgon. Jim låste lägenheten, duchade och bytte om till ett par jeans som var så omoderna att de hade blivit moderna igen, syntettröja och jacka, och begav sig sedan ut i kvällsvimlet. Kabun var
Ginza var därför täckta av tak i olika nivåer, vilka från luften såg ut som enorma byggnader där arkitekten glömt bort att skapa väggar och lämnat nakna balkar som bar upp de enorma plattformarna. Jim hoppade därför av vid Ginza, undvek skickligt en procession av tiggande munkar, fann en hel rulltrappa och trängde sig upp på markplanet. Här var trängseln enorm, på grund av affärerna som stängde och de barer som öppnade, så det var med nöd och näppe som han lyckades tränga sig fram till de rulltrappor som knarrade sig upp till de övre planen utan att svepas med av strömmen. Det var betydligt lugnare på de övre planet, men Jim hade ändå en del besvär att ta sig förbi de inkastare som lockade folk till de mer tveksamma stripklubbarna. Första nivån var mestadels till för att förse medelinkomsttagare med allehanda perversa nöjen, medan nivå två hade en del klassiska restauranger, affärer och barer som vände sig till höginkomsttagare. Och så fortsatte den ekonomiska fördelningen upp till det åttonde planet, där få människor någonsin hade äran att befinna sig. Hela vägen mellan nivå fem och åtta var som regel packad av avspärrningar och vakter, vilka hade till uppgift att begära kreditupplysningar och visitkort av kunderna. Nivå tre däremot bestod av ett nöjescentra för den lägre överklassen av ungdomar som var rika nog att flyga fram genom livet utan ekonomiska bekymmer, och det var dit som Jim slutligen kom. På terassvägarna släntrade snobbiga och hippa ungdomar i en strid ström, och Jim trängde sig fram mot cafeet mellan syntetkläder, brunbrända hudar och en uppsjö av neonsmycken. Kobun cafe var ett inneställe för de som ville likna punkare från nittonhundratalet, och Jim försökte att hålla andan när dimman från dyr hårsprej kittlade hans lungor och taggiga frisyrer gjorde sitt bästa för att peta ut hans ögon. Det var dock inte många som höjde på ögonen när han släntrade fram till bordet där Yuki satt, för Jims jeansbyxor och hans orakade yttre gjorde att han platsade i gemenskapen. När Jim kom fram såg han att även Miko satt vid bordet, och Mikos mun formades till ett svagt leende när han såg Jim. Spegelglasen i hans ansikte gjorde dock att leendet liknade ett hungrigt varggrin, och Jim satte sig avvaktande ner mellan de två vid bordet. Han nickade mot de två och kastade ett öga på omgivningen. De satt i ett hörn, och väggarna bestod av stora planscher på gamla och nya punkband.
sig en servitris, och han hojtade en fråga till Jim så att denne väcktes upp ur drömmerierna. Jo, jag frågade: Vad vill du ha? Det är ingen fara, jag bjuder! Jim orkade inte hojta tillbaka, utan pekade istället på en ölflaska som en vinglig punkare hade i handen, och Miko nickade. Servitrisen log mot Miko när hon insåg att det var han som gav driks och skrev upp beställningarna på ett riktigt papper med en penna. Hon var endast klädd i en läderkjol med nitar och ett par kängor, och putade därför med sina hårda bröst framför Miko några sekunder innan hon försvann i mängden. Jim gäspade, Yuki rökte och Miko snurrade en minnesbank mellan sina fingrar några sekunder. Du ser lite trött ut? Tackar som frågar. Jim log mot Miko Jag sov inte så mycket i natt. Tacka fan för det! Yuki skrattade gällt. Du måste ha pippat som ett djur med den där överklassbruden. Konstigt att du orkade masa dig hit överhuvudtaget! Jim såg irriterat på Yuki. Du kan vara en riktig finne i röven ibland, Yuki, vet du det! Du är som en kanin! Kanin, jag...vad menar du med det? Jag som är så ståtlig och vacker! Miko avbröt det Jim tänkte säga. Han menar att du knullar som en kanin, Yuki, så är det bara. Så fort du ser nåt med bröst så måste du absolut ta för dig! Du är en kaniin! Alla skrattade, och servitrisen dök upp med de öl de beställt. De fuktade sina strupar innan Jim fortsatte att snacka. Skulle jag komma hit för att höra på din arabiska, eller? Yuki log. Nää, det var inte mitt fel att du skulle komma hit. Hade jag fått bestämma så skulle du få ruttna bort framför alla läxor vi har. Dom vill ta livet av oss, lärarna! Nejdå, det var inte jag som ville ha hit dig, utan den där skummisen som sitter brevid mig. Jag snackade om den där förbannade kräsklipparen du gjorde, myran eller vad det nu var. Och så säger han bara: Jaha, men då vill jag snacka med snubben. Och vad ska jag göra när han trycker upp sina spegelglas i ansiktet på mig? Va! Det är bara att kasta sig på nätet och ringa dig. Så kom inte och säg att det är mitt fel att du inte får sova din skönhetssömn! Det är ingen som bryr sig om mina små projekt längre. Nädå! Alla vill lära känna den som gör gräsklippare. Fy Fan! Yuki ruskade på sig och tog några bloss, och Jim kunde inte låta bli att skratta. Han såg på Miko.
Jag vet inte varför, men det verkar som din myra är väldigt populär. Min...klubb har fått reda på en del konstiga saker som gör oss väldigt nervösa.men det är ingen fara för dig! Miko hade sett Jims nervösa blick och lugnade ner honom. Det är bara så att vi har tagit reda på att du först skapade roboten, och vi undrar bara om du vet mer än vi om det här? Vilket då? Jag menar, har inte parkförvaltningen koll på den nu. Är det inte deras grej? Nej, det verkar inte så. Dom fick den på deras bord först, det vet vi, men det är inte deras grej längre. Det enda jag undrar är, har någon kontaktat dig eller gett dig ledtrådar? Nej...Jo, förresten, det var en tekno som kontaktade mig förut. Han undrade lite saker och ville ha några filer tankade. Men det var inget särskilt. Hur så? Miko suckade. Jag kan inte avslöja så mycket, tyvärr. Men det är viktigt för oss att få reda på så mycket som vi kan. Du ska bara veta att jag inte jobbar för de svarta tigrarna eller underrättelsetjänsten, om det är det du tror. Vad var det som teknikern ville? Nja. Det verkade som de var på väg att byta ut några av verktygen på roboten, och sen var det något med koordinationen som de ville ändra på. Det verkade som den skulle moddas så att den skulle kunna se rörliga föremål bättre. Men nu gissar jag bara. Det enda de begärde var att få lite skisser och ritningar. Hoppas det var värt nåt att veta det. Miko hade nickat intresserat när Jim berättade, och nu drack han fundersamt sin öl. Sedan tillade han: Det är några saker som jag kan avslöja, men då måste du hänga med mig. Det är ingen brådska, vi tar det lugnt ett tag, och sen kan du hänga på om du vill. Wow. Fattar du vad han menar, Jim. Han vill ge dig en tur på bågen. Häftigt! Yuki hoppade på stolen av iver Jag har åkt den en gång. Pow, man bara sugs fram! Det är som att ta syra, fast man inte behöver slänga ut stålar i onödan. En jävla kick! Miko och Jim skrattade när Yuki skvätte öl över bordet i sin iver, och några punkare såg intresserat åt deras håll. Skulle jag lämna dig här, Yuki. Min bäste polare i hela världen, för att åka båge? Jaa, för fan. Dra på en gång, så kan jag ta era öl. Och kanske kan jag få greppa
Jim följde efter Miko till markplanet, och efter ett tag så fann de nergången till parkeringshuset som användes av taxibubblor och kommunala fordon. Miko halade fram ett passerkort som han drog igenom låset, och de stora parkeringsportarna öppnade sig. Jim förstod att det måste vara en hel del jobb att ha båge. Falska passerkort, tjuvlarm, falska eltankkort och saker som han inte kunde gissa sig till. Hur får du tag i dom där korten? Miko skrattade till. Det är enkelt. Registrera in en budfirma under eget namn på nätet, och vips, alla kort! Jim skakade på huvudet när de gick mot bågen som glittrade mellan två taxibubblor i garagehuset. Han hade aldrig funderat på hur enkelt det var att gå runt systemet. Miko avaktiverade larmet, och bågens hesa röst stönade lågt av inspelad vällust. De satte sig över sätet, och Miko gav Jim en svart hjälm efter att han satt på sin egen. -Hej, Miko, älskling. Jag känner att du har någon annan på mig. Otrogen? Svar ja. Aktivera alla system och kalibrera fjädringshöjden. Stötdämparna väste till, och Jim kände hur de höjde sig en bit. Sedan rullade de tyst ut ur garaget. Lyssnade Jim noga, så kunde han höra däcken som väste och ett lågt väsande från turbinen, men inget mer. Kan du höra mig? Jim hörde orden i hjälmens intercomsystem och svarade jakande. Bra. Vägen var fylld av tunga lastbilar, men Miko ökade farten och sladdade snart fram med en halbrytande hastighet mellan långtradarna och taxibilar. Bågen verkade vara klistrad vid vägen, och när Jim tittade ner kunde han se att det satt helgjutna skummgummidäck runt hjulen. De kom till ett parti som inte var helt täckt av fordon, och Miko drog upp bågen på bakhjulet och accelererade så snabbt att Jim var nära att skita på sig. Dioder blixtrade på menytavlan. Vad är det för varningslampor? Miko skrattade över intercomen. Accelerationsvarningar, däckvärmeskydd, turboinkopplingsvarning och lite annat. Onödigt, eller hur! Jim skrattade nervöst och höll hårdare runt Mikos midja. Det verkade som om de susade fram genom en förort, för enorma fabriksbyggnader flimrade förbi Jims synfält i en hisnande takt. Tavlan visade att de körde med en hastighet av hundrafyrtio kilometer i timmen, och det var en väg som var fylld av fordon som knastrade fram med halva hastigheten. De susade fram i
insåg förskräckt att det måste ha skrapat emot lastbilen de körde förbi. Miko skrattade. Ibland är det en sån kick att köra henne! Samurajerna växte ihop med sina svärd, och jag växer ihop med bågen. Ibland tror jag att hon kan flyga! Han hade saktat in en aning medan han pratade, och lyckades med knapp marginal svänga av på en tvärgata så att det skrek om däcken. Det var ett fabriksområde, det såg Jim nu, men det verkade som om det för länge sedan hade slagit igen, och vägen som var fylld av sprickor var tom på fordon. De spann dock förbi mängder av bilvrak från nittonhundratalet, vars metallkarosser var fyllda av rost. Dom lämnade kvar så många efter vägarna när förbudet kom. Tänk dig att dessa en gång i tiden rullade runt och släppte ut avgaser. Flera millioner dinosaurier! Jim hade trott att kyfferna runt vägen, de som skymtade mellan bilvraken, var övergivna även dom, men plötsligt fick han syn på en avhuggen telefonstolpe som var fylld av dåligt tvättade kläder på tork. När han tittade noggrannare kunde han även se människor som skymtade fram mellan skrothögarna i mörkret, eldar som brann, och små hus av korrugerad rostig plåt med gardiner i fönstren. Miko bromsade in framför ett rostigt järnstängsel och de stannade snart helt. De tog av sig hjälmarna, och det första Jim kände lukten av var mat, sopor och rök. Bor det människor här? Visst gör det. Detta är en avfallsby, och den har namnet De glömdas paradis. De flesta vet inte att det finns byar som liknar denna spridda runt varje större stad i hela världen. I New York är centrum slum, här i Tokyo har vi slummen utanför istället. Tänk dig att din familj inte har några pengar till utbildning, vad gör du då? Miko såg på Jim, som funderade ett tag. Då skulle jag gå en kommunal skola. Miko skrattade. Bra svar. Men sedan då? När det är dags att söka gymnasium. Förut var de gratis, men det var då det. Många av de som bor här har enbart gått grundskolan, och efter det har de varit tvugna att börja jobba för att överhuvudtaget överleva. Men de enda jobb som finns för en lågutbildad människa är att sortera sopor, plocka sopor eller paketera sopor. Det är många här som stjäl vad de kan komma över, och en del sniffar gas eller dricker hemgjort brännvin, men de flesta skulle inget hellre vilja än att finna
Nej, så är det inte. En del kanske har socialbidrag i form av pengar, men de flesta får enbart matkuponger som de kan lösa in i de affärer där de bor. Och kanske några har jobb i stan, men de flesta har inte ens råd att ta tunnelbanan in för att söka jobb. Det bor också upp till tjugotusen personer här som inte ens har legitimation eller några papper på vilka de är, så hur ska de någonsin kunna skaffa sig ett arbete? Miko blickade ut över landskapet ett tag. Jag har haft tur. Du förstår, även jag växte upp i en by som denna. Jim såg chokerat på honom. Miko var inte en person som påminde om någon lågutbildad tiggare, men hans kommentar verkade vara allvarligt menad. Hur lyckades du komma härifrån då? Om du kunde klara det så måste det väl finnas andra sätt att överleva än att sortera sopor! Miko fortsatte att stirra ut i fjärran. Jag sa, att jag hade tur. Vissa människor har vissa...förmågor, och jag är en sådan person. Min grupp fann mig som ung och bestämde sig för att göra något av mig. Bara tur. Jim upptäckte plötsligt att de inte var ensamma längre. Ett gäng av unga män hade dykt upp från ett skrotberg och närmade sig med avvaktande steg. De påminde om de punkare som Jim sett på Kobun, men dessa såg definitivt inte lika rena och vänliga ut. Alla hade de tillhyggen av olika slag. Baseballträn, järnrör, machetes och andra vapen som Jim aldrig ens sett förut. Han gissade att de var åtta- nio stycken, och Jim gick nervöst närmare Miko. Miko stod kvar och blickade ut över landskapet halvt bortvänd från ligisterna, och verkade inte ha sett dem. Hörru, vad är ni för några? Det var den närmaste ligisten som talade, och han pekade med sitt järnrör mot Miko och Jim. Han hade spretigt svart hår, en jeansväst och armar som var mörka och sönderbrända efter att ha exponerats för länge i solen utan skydd. Hans underarmar var fyllda av kedjor, och de skramlade oroväckade när han kom närmare. Miko såg åt deras håll, och hans spegelglas glittrade som två kristaller. Det hade blivit mörkt, men enstaka gatljus var tända och kastade ett kallt ljus på vägen där de stod. Hörru. Jag frågade, vilka är ni och vad gör ni här! Det är bäst ni snackar snart, för annars ska jag öppna era överklasskäftar och tvinga fram lite svar! De andra ligisterna skrattade lågt och spred ut sig i en ring runt dem. Jim kunde känna lukten av
Så fan heller. Vi vill ha din båge där, det är det vi vill. Och sen vill vi spöa upp er, era förbannade överklassyngel, för att ni har mage att visa er här! Punkaren viftade med järnröret någon meter ifrån dem, och de andra skrattade. Jag hoppas att ni inte vill göra det. Ni förstår, jag vill gärna behålla min båge och undvika bråk, så jag föreslår att ni låter oss glida iväg från den här lekparken! Miko log fortfarande, och förutom hans huvudvridning mot ligisterna så hade han inte rört sig. Ligistledaren däremot, stirrade bestört på Miko och verkade undra hur någon kunde vara så dum att han inte förstod det dumma i att komma med en sådan begäran. Sedan mörknade ledarens ansikte. Du var mig en dum fan! Har jag sagt åt dig att öppna käften eller! Du är så jävla dum att jag tror jag ska döda dig på en gång och ta bågen efteråt! Din dumma röv, vad tycker du om det? Ja, jag vet inte. Men om det får dig att hålla käften så kan ni väl få döda mig. Miko log fortfarande, men Jim kände hur benen skakade och kände att han aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Sedan flyttade sig Miko en bit, så att han stod emellan Jim och Punkaren. Jim såg sedan hur ligisten gav till ett vrål och attackerade Miko, men efter det hade han svårt att se fortsättningen. Punkaren hade rusat emot Miko, men sedan verkade det som han ångrade sig, för han flög tillbaka genom luften åt andra hållet med en blodstråle sprutande från näsan och landade med ett brak i en skrothög så att järnbitar flög åt alla håll. Det blev tyst i några sekunder, och sedan verkade det som om ligisterna på ett givet kommando bestämde sig för att attackera de två, för de stämde upp ett vrål och rusade mot Miko. Jims hjärna verkade ha trubbats av, för det verkade som om Miko virvlade runt med en otrolig fart, och hans händer var som suddiga pistonger när de slog in bröstkorgar, krossade näsor och på alla sätt släckte ligisternas liv. De i sin tur verkade först ilskna, sedan frustrerade när de endast träffade luft med sina vapen, och sedan skräckslagna när de såg sina vänner falla till marken. Jim såg att Miko slogs mot tre punkare samtidigt, men insåg på samma gång att den fjärde verkade komma mot honom med en rostig machete i handen. Jim fann ligistens ansiktsuttryck väldigt lustigt, och fnittrade hysteriskt till dess att ligisten var på väg att klyva hans huvud, då fick han istället några dimmiga tankar om att försvara sig, och kastade sig därför åt sidan så att macheten svepte förbi hans arm och slog in i
för hans hals, fick tag i svärdsarmen hos sin motståndare, slog ner armen mot sitt knä så att armbågen hamnade i en lustig vinkel och macheten landade på asfalten, släppte armen, formade båda händerna till kupor och slog dem hårt över punkarens öron så att han skrek, drog tillbaka sina händer, formade fingrarna till stela spjut och rände in dem i punkarens hals, drog tillbaka händerna, väntade, och sedan föll punkaren i backen med ett brak. Medvetslös. Jim upptäckte att ligisten fortfarande hade samma uttryck i ansiktet, och han såg på det en stund innan han började fnittra hysteriskt igen. Han upptäckte att han satt på backen, och fnittrade ännu mer. Såja, lugna ner dig. Det är över nu! Miko stod lutad över honom. Jim försökte kväva hysterin, och lyckades efter ett tag. Han torkade irriterat bort tårarna som rann efter kinderna och ställde sig med Mikos hjälp upp. Fy fan...vad jag var rädd! Fy fan! Jim svor irriterat över sin reaktion. Ja, jag kan inte säga att det märktes så mycket. Men du tog en jävla tid på dig att få ner ligisten. Jag har stått och väntat på att du skulle bli färdig så att vi kan dra! Miko såg på Jim med sina spegelglas, och när Jim kopplade att Miko skämtade med honom kunde han inte låta bli att börja fnittra igen, men den här gången var det av glädje för att han fortfarande levde. Han fnittrade fortfarande när de satte på sig hjälmarna, men började slappna av när de gled iväg på bågen och ut på den stora vägen. Den här gången körde Miko betydligt lugnare så att Jim fick en chans att låta adrenalinchocken försvinna, och kvällsluften smekte dem svagt. Miko. Jag kom att tänka på en sak. Du har inte berättat vad allt detta handlar om. Jag menar, Varför tog du ut mig till det där stället? Vad har det med myran att göra? Och vad var det som hände när du blev attackerad? Det verkade som om du var en blixt, dom hade inte en chans! Miko skrattade till. En sak i taget, tack! För det första, så ville jag visa dig det där stället av en mycket god anledning. Det är så, att det verkar som om din robot är ett perfekt instrument för att avsluta det jobb som vi påbörjade i kväll. Du förstår, det är så att regeringen i Japan betalar ut en enorm summa för att underhålla de hemlösa, och siffran stiger för varje år. I Tyskland och England sänder dom de hemlösa till fängelsestäder med brottsrubriken lösdriveri, men det innebär att de fortfarande kostar
politikerna här i Japan hitta på? Jo, den enkla lösningen är att helt enkelt ta bort drägget från gatorna med ett kirurgiskt ingrepp. Jim var tyst en stund. Jag förstår inte. Vad menar du med ett kirurgiskt ingrepp? Enkelt! Döda dem, avlägsna dem och bränn upp dem! Det är enkelt. Skapa lite bränder där dräggen finns, några dör. Släck bränderna, gå in med robotar som avlivar fler, och vi har ännu mindre problem. Och så kan vi fortsätta år ut och år in. Din myra är gudasänd, för den är svår att se, särskilt på natten då den arbetar bäst. Den är billig, om ligisterna förstör några så är det bara att skapa nya, och bäst av allt, den kan kapa, hugga och sticka på ett tyst och effektivt sätt. Vad mer kan man begära av en fulländad mordmaskin? Dessutom kan den gömmas för pressen om de börjar snoka. Gnäller dom, så är det bara att hävda att myrorna jobbar med sopor eller klipper gräsmattor, och ingen kan bevisa något annat! Bågen hade tagit sig in mot centrum, och de åkte slalom mellan de enorma transportlångtradarna. Men man kan inte göra så! Jim var bestört. Jag menar, nog för att världen klarar sig bättre utan de ligister som vi stötte på, men det bor väl både kvinnor och barn bland sopbergen? Vad spelar det för roll? Det är slödder som tar skattepengar och inte duger till något annat än att skapa problem! Varför skulle politikerna behöva pumpa pengar till dem när de kan slippa? Och hur många tror du är medvetna om att byarna finns? Även om människor i stan vet om det, ja även om vi berättade att människor kommer att bli slaktade i mängder, tror du de skulle bry sig? Det är så enkelt, och ändå så svårt. De är helt enkelt inte värda något. Det viktigaste är inte att värna om människor, utan att se till att samhället fungerar! Det är bara så Jag förstår det, men ändå kan vi inte ha det så! Nog för att vi var våldsamma mot punkarna, men vi handlade i rent själförsvar och jag försöker intala mig själv att de överlevde. Miko skrattade igen. Ja, din motståndare kommer att vakna upp om ungefär en halvtimme med en bruten arm och kanske utan hörsel, så du behöver inte oroa dig. Jag var tvungen att döda två ligister, eftersom jag var klantig, men de andra kommer att klara sig bra. Heliga buddha! Dödade du två personer! Var har du lärt dig det? Hur känns det?
genom att de satte mig i en Dojo som ung och använde mig när jag var fullärd. Jag dödar människor, det är mitt yrke, men jag försöker att alltid se till att oskyldiga skonas. Jim drog efter andan när han insåg att Miko var en lönnmördare. Han hade på något sätt känt på sig detta, som om det var en speciell lukt eller aura av död som omgav mannen. Jim märkte dock att han inte blev speciellt skrämd av nyheten, utan tvärtom fick någon sorts uppgiven: det var väl det jag visste känsla. Han suckade igen. Vad var det för tekniker du använde. Jag studerar själv karate, men jag har bara sett några av de tekniker du använde. Det gör väl inget att jag frågar? Jim intalade sig att han var trygg i mannens sällskap. Nej då. Det gör inget. Det finns fortfarande delar av Japan som inte har förändrats sedan samurajerna red runt i bergen. I de norra bergstrakterna finns det en Dojo som alltid har stått där, och i alla tider har de tränat upp lönnmördare. Förr i tiden kallades de ninjatempel, men nu tror folk att de är sagor som så mycket annat. Jag lärde mig de tekniker som de har lärt ut där i århundraden, så man kan väl säga att jag på mitt sätt värnar om kulturen. Miko skrockade efter den sista meingen. Jag vet att jag tar en risk, eller snarare utsätter dig för en risk genom att berätta detta, men det är mycket viktigt att lägga alla kort på bordet. Kvällskylan kändes genom Jims byxor när de kryssade fram i trafiken, och det var tyst emellan dem medan han smälte alla upplevelser han fått under kvällen. Det gör väl inget om jag gissar att din grupp är Yakuza-maffian. Jag vet ju fortfarande inte mer om dig än så. Yuki och jag har diskuterat om det är vettigt att känna till sådana som er, men jag tror inte att det spelar någon roll. Jag förstår att du tog med mig för att du växte upp i ett område som det vi var i, och kanske tog du med mig för att pumpa mig på uppgifter. Det spelar heller ingen roll. Jag vill bara att du ska veta att jag vill hjälpa er på vilket sätt jag kan, hur obetydligt det än må vara, för att jag vill inte heller veta av den slakt som kanske kommer på oskyldiga..och sen hoppas jag komma helskinnad ur det här. Miko skrattade till över intercomen. Yakuza är ett vitt begrepp, man kan väl snarare säga att jag jobbar för ett lokalkontor i trakten. Och nog kan du komma helskinnad ur det här, du har ingen information som kan skada oss på något sätt, om man nu
hade koll på allt väsentligt om honom, däribland hans adress, och satt därför tyst när de närmade sig huset. Gatlamporna gjorde att bågen glittrade i mörkret, och ilskna cykelbud hojtade svordomar när de gled fram som en haj i trafiken. Jag vet att du ställer upp. Du är en smart kille, och det är bara därför jag berättar allt detta för dig. Jag ska ge dig ett nummer till en databas som vi tankar, och om du har några ideer eller frågor så är det bara att kontakta basen. Du ska veta att det inte bara är mina barndomsminnen som jag värnar om, det finns intressen mycket större än mig som vill sätta käppar i hjulen för projektet. Nå ja. Nu är vi framme hos dig! De hade stannat på gatan som var täckt av folk som intresserat studerade bågen, och Jim klev av. Han gav sin hjälm till Miko, och skakade sedan hand med honom innan han vände sig om och gick in till sin lägenhet. När han tittade över axeln var Miko försvunnen i mängden av människor, och han suckade djupt. KAPITEL 5 När Jim rullat runt på asfalten i avfallsbyn hade han känt ett hugg i ryggen, och när han kontrollerade sin ryggtavla i spegeln i duchrummet kunde han se att en tunn metallbit stack ut ur skinnjan. Han gnisslade tänder av smärta när han greppade biten och ryckte ut den ur ryggen, som färgades av en blodstrimma. Det var en rostig metallbit, och han insåg att han skulle behöva decinficera såret om han ville hålla sig frisk, så han letade upp första förbandsskåpet och matade in sitt kort så att fronten öppnade sig. Han hittade en engångsspruta med decinfektionsmedel och lyckades få av sig jackan och den blodiga undertröjan. Sedan stack han med en grimas in nålen brevid jacket i ryggen och pressade in vätskan under huden. Vätskan var en blandning av röda blodkroppar som effektivt åt upp de invaderande cellerna, men Jim tyckte inte
XT:n mullrade igång tidigt på morgonen, och Jim sa irriterat åt den att hålla käften så att den tystnade igen. Han försökte att somna om, men solen glittrade in genom persiennen och stack i hans grusiga ögon, och lakanen var våta av svett och hade lindat sig kring Jims vader, så han satte sig upp och tittade på klockan. Den var en bit efter åtta, men Jim hade hemstudier och behövde därför inte stressa upp till skolan. Han vinglade istället in i kokvrån och bombaderade en koffeinmugg i micron, och brände sig genast på tungan när han smakade på drycken. Dagen blev inte bättre när Jim upptäckte att han inte hade några rena kläder, så han satte på sig en skitig tröja och ett par halvrena träningsbyxor och packade ner kläder i en påse som han sedan tog med sig. Han låste lyan och vandrade med koppen i ena handen och påsen i den andra ner till tvätteriet som låg på en liten tvärgata brevid hyreshuset. Han lyckades hitta en av personalen i lokalens dimma och blev tillsagd att hämta sina kläder två timmar senare. Han återvände till lägenheten och tog en snabb koll på meddelandefilen i XT:n medan han ställde koppen i kokvrån. Den adress som Miko hade lovat fanns i filen, och dessutom hade överklassbruden Miki lämnat ett meddelande. (Jag vill gärna leka igen. Ta med din kropp till nivå sex / Roppongiplatån. Jag väntar på dig på klubben Sixx klockan 2000. Söndag. Miki! PS: Bär något sexigt!!!) Jim log. Den dumma bruden trodde att han var en privat leksak. Han skulle inte gå dit. Eller, förresten, det var nog den enda gången som han skulle få möjlighet att komma till ett så högt plan, och dessutom hade han hört många otroliga historier om saker som hände på de högre nivåerna av nöjeskvarteren. Det var om två dagar. Han skulle gå. Efter det var det bara ett meddelande kvar. Jim blev förbryllad. Det stod: (Till Jim Berns. Avs: Studieansvarig ledare / Sven Yotomo. Angående: Studieutvärdering av pågående projekt. Meddelande: Hej Mr.Jim. Jag hoppas att ni har tid att närvara vid ett utvärderingsmöte angående prototyp Myra. Befinn er vid SendaiOnoskolans plan tretton klockan 1600 så möter jag dig. Med bästa hälsningar: Sven Yotomo.) Han kliade sig i huvudet. Vad kunde de vilja honom? Det fanns förmodligen ingenting att oroa sig över, förmodligen skulle han visas upp för några högdjur för ett
dusch och rakade sig omsorgsfullt, och kände sig efter det utvilad och pigg igen. Såret på ryggen hade fått en skorpa, men det såg inte vackert ut och Jim satte med möda på ett stort plåster så att de andra i duschrummet inte skulle se det. Sedan satte han på sig sina smutsiga kläder igen och hämtade tvätten i tvätteriet. Det ägdes av en familj, och trots att deras ungar, katter och äldre medlemmar oftast gjorde inredningen till ett inferno, så gjorde de ett bra jobb med tvätten. Jim bytte åter igen om till rena plagg, ett par mörka syntetbyxor och en svart undertröja, och smetade sedan på solskyddsmedel på sina armar och ansiktet. Det var en solig dag ute, och han ville inte riskera att skaffa sig hudcancer. Han begav sig ut på gatan, fann en affär som inte var helt proppad med människor och handlade några paket med färdig mat. Sedan trängde han sig ner ytterligare en bit efter gatan och armbågade sig in på en hamburgerrestaurang, där han beställde ett mål med hamburgare, strips och dricka, och fann till slut ett ledigt bord. Det var ett öronbedövande liv där inne, för något dagis hade bestämt att ungarna skulle få komma ut, och Jim duckade ett antal gånger när barnen lekte krig med plastmuggar, kartonger och strips. Förutom det så var han tvungen att le vänligt mot ett gäng tonårstjerer som satt vid bordet brevid hans, för de fnittrade, blinkade och försökte på bruten Engelska fråga var han kom ifrån. När han på Japanska talade om att han bodde i ett hus längre uppåt gatan så bröt ett hejdlöst fnitter ut bland dem, och sedan lät de honom vara. Efter måltiden återvände Jim till lägenheten och stoppade i micromaten i kylen. Sedan pluggade han på komplexanalysen till dess det var dags att bege sig till mötet, satte på sig ett par solglasögon och begav sig till tunnelbanan. SendaiOnoskolans privata tunnelbaneperrong var nästan tom på folk, och Jim drog en suck av lättnad när perrongens luftkonditionering smekte hans ansikte. Han gled upp på rulltrappan och kom ut i receptionen, och synen som mötte honom var underbar. Vattensystemet som underhöll inomhusträdgården var igång, och solljuset som glittrade genom glasväggarna skapade tusentals regnbågar i lokalen. Det luktade gräs, och fåglar cirklade med höga skrik omkring bland taksparrarna högt där uppe. Jim satte sig ett tag på en bänk och bara njöt av den fridfulla atmosfären, innan han upptäckte att det var dags att åka upp till plan tretton. Hissarna bestod av glaskupor som gav en utblick mot trädgården, och palmerna såg ut
fram genom den till dess att han hittade en mjuk soffa, satte sig där och väntade sedan på Sven. Clint Eastwood-kopian dök upp efter fem minuter med en stressad min. Hej, Jim. Kul att du kunde komma så snart! Följ med mig. Jim reste sig upp och vandrade efter Sven. Kul att du kunde komma! Så fan heller. Kunde man inte komma till ett möte med en lärare så var det bäst att försöka hitta en annan skola. Jim hoppades att det som skulle komma var något positivt, för han var inte lycklig om han förlorade sina poäng. De kom till en glänsande trädörr, och Jim följde efter mannen in. Rummet var inrett med enbart svarta möbler, som liknade dinosaurier mot de vita väggarna. En svart soffgrupp och två fåtöljer, ett svart bord och svarta bokhyllor. Två män satt i fåtöljerna, och Jim kunde genast se att den ena var en militär. Den andre hade en figursydd kostym, även den svart, och verkade vara en betydelsefull person med sitt dominerande utseende. De nickade mot Sven och Jim, som satte sig ner i soffan emellan dem. Jim hade kostymnissen närmast sig, och försökte att inte skruva på sig i soffan när mannens dominerande blick betraktade honom. Vilka var de? Jim förstod att de i alla fall inte var några vanliga aktieägare. Välkommen Jim. Mitt namn är Genshin, jag är från regeringspartiet, och jag ställer frågor. Jim drog efter andan. Mannen verkade inte vara den vänliga sorten. Hej, hej. Jag ber att få ursäkta, men jag vet inte riktigt vad jag gör här. Jim log mot honom. Nej, det var inte våran mening heller. Det enda jag vill är att få ställa några frågor, och jag vill inte höra något annat än svar från din sida. Har vi förstått varandra? Visst. Inga problem. Fråga på bara. I går kväll hade ni kontakt med en medlem ur Yakuza. Ni befann er på en bar, och begav er sedan till en närbelägen förort där ni hade ett visst...meningsutbyte med traktens innevånare. Nu är jag mycket angelägen att få veta vad han talade om med dig. Jim svalde när Genshins blick borrade sig in i honom, och de andra männen lutade sig närmare Jim. Nä, nä. Jag vet vad jag har för rättigheter! Ni ska inte komma här och säga att ni har
Var tyst! Svara på mina frågor eller var tyst! Detta gäller landets säkerhet, och du förlorade dina rättigheter i samma stund som du kom in i det här rummet! Svara på frågan! Så fan heller! Ta din säkerhet och kör upp någonstans. Nu går jag! Jim reste sig hatigt upp, med lyckdes bara ta ett steg. Sedan kände han ett kallt föremål mot tinningen, vred på huvudet och blickade in i en revolver som militären höll i. Jag är ledsen för detta, men du ska göra som Herr Genshin säger! Militären följde Jims tinning med revolvern till dess att han hade satt sig ner igen. Så ja. Det var bättre. Du har två val. Antingen så talar vi med varandra, du säger vad jag vill höra och så vidare. Då kommer du sedan att finna att du har en mycket bra kredit på ditt kort. Eller så gör du inte som jag säger, och då kommer du att få samla sopor resten av ditt liv! Genshin spottade fram det sista, och Jim försökte hålla sin blick stadig när han talade. Okej, om du lägger fram saken på det viset.så här är det. Den där killen, Yakuzan, är kompis med min polare Yuki. Yuki övertalade honom att ge mig en tur på bågen. Han körde till det där stället, och jag vet inte varför vi åkte just dit. Och sen, när vi var där, då var det ett gäng som ville ha hans båge. Och han, liksom, knockade killarna... Jim såg prövande på Genshin, som log kallt och skakade på huvudet. och sen drog vi hem igen. Han sa nåt om att han hade växt upp där, kanske var det därför vi for dit? Jag vet inte, jag svär! Du får en chans till! Han måste ha sagt något mer, berättat både ett och annat för dig! Som vad då? Jag vet inte ens vad snubben heter! Micke, Hacke eller sågot sådant. Han verkar inte snacka mycket. Vill ni veta något om honom så måste ni snacka med Yuki, det är dom som är kompisar! När Jim hade hört att Genshin hade sagt kanske, så förstod han snabbt att de inte visste så mycket om Miko. De chansade med frågorna och hoppades att de kunde skrämma honom till att tala. Jim verkade därför rädd, hans röst bröt sig några gånger och han kastade skrämda blickar på revolvern, men även han improviserade. Du måste inse att mina frågor gäller landets säkerhet! Vi fruktar att Yakuza är
historia. Jag ber om förlåtelse för vapnet, jag är din vän, men du måste berätta sanningen! Genshin försökte att få sina ögon att se bedjande ut, men han lyckades inte ta kylan ur dem. Vänner riktar inte vapen mot varandra. Det..det var inte snällt gjort. Jim lyckades klämma fram en tår av spelad förödmjukelse. Det jag sa är sant! Jag visste inte att han var en buse, det visste jag inte. Det enda han gjorde var att slåss, och jag blev rädd! Förlåt mig! Jim började snyfta och satte händerna framför ansiktet. Han kände en hand på axeln och någon sa: Jag skulle inte ha riktat mitt vapen mot dig, förlåt. Det ska inte ske igen. Den var militären som hade talat, och när Jim tittade upp med tårdränkta ögon så gav mannen honom en näsduk. Jim snörvlade ett tag till, och såg Genshins buttra min i ögonvrån. Ja, ja. Jag hade väl fel då. Jag vill dock att du, om du möter gangstern igen, tar reda på så mycket du kan om honom och sedan kontaktar oss. Kan du göra det? Det är viktigt. J..ja, det kan jag väl. M..men vad får jag ut av det då? Jag menar, han är farlig, och jag kan råka illa ut! Jag vill inte sätta mitt liv i fara i onödan, det förstår ni väl. Genshin muttrade ilsket ett tag. Du gör det för landets bästa. Men eftersom du inte verkar vara en nationalist, så kan jag kompromissa. Du kan få lite extra rekomendationer och studiepoäng, vad sägs om det? Vad skall jag med det till om jag dör? Pappa är fattig, och jag kan med knapp nöd klara mig med hyra och mat Jim hoppades att han inte hade gått för långt. Pressa inte ödet, Iteki! Men okej, för att visa min goda vilja och ärligheten hos den Japanska säkerhetstjänsten, så kommer du även att finna en ekonomisk ersättning för eventuell sveda och värk. Dock säger jag detta: underskatta oss inte! Byråkrat-diktatorn stirrade på Jim med oförställd avsky. Ja, tack, tack! Jag skall göra mitt bästa för att rädda Japan från gangstrarna, jag lovar! Jim låtsades vara ivrig över att få den stora äran att leka spion, och nickade ivrigt mot Genshin. Han reste sig upp och skakade frenetiskt männens händer ett tag innan han
Han hörde Genshin muttra bakom sin rygg, men tvingade sig att ignorera kommentaren och begav sig med ett leende mot tunnelbanan. I rulltrappan slocknade leendet. Vad skulle han ta sig till? Han verkade vara i en förbannad knipa, och var tvungen att vara oerhört försiktig om han ville behålla livet. På ena sidan var maffian som ville ha hans hjälp, och på den andra var regeringens blodhundar. Han hoppades att han gjorde rätt i att lita på Miko, och att Mikos historia var den sanna versionen, men gissade också att Yakuza inte hade en aning om att de hade regeringen så tätt i hälarna. Han var tvungen att kontakta Miko, och på tåget hem funderade han på hur han skulle kunna utnyttja adressen till lönnmördaren utan att underättelsetjänsten misstänkte något. Ett tag önskade han att allt kunde vara ogjort, och att han hade sluppit att hamna i den här knipan, men han förträngde nostalgitankarna och funderade istället. Han utarbetade en plan som han gissade skulle fungera, och log igen när han kom till sin egen lägenhet. Det kändes som att spela ett strategispel, vilket han brukade göra på internet, men det oroväckande var att han inte hade flera liv utan bara ett. Det första han gjorde när han kom hem var att aktivera XT:n, och sedan satte han sig ner och skrev ett meddelande till Miki, överklassbruden. (Hej, ditt lilla djur! Vi kan träffas! Obs: Det är du som ska ha något sexigt på dig! Jim.) Sedan satt han på golvet ett tag och funderade. Vad skulle hans nästa drag bli? Han måste ha varit övervakad en längre tid, och det gjorde honom fundersam. Hur bar de sig åt när de bevakade honom? Jim gissade att de kollade upp alla som han hade kontakt med, och skrattade därför vilt när han kom på vad han skulle göra härnäst. Han satte på sig sina solglasögon igen, låste lägenheten och begav sig ner på gatan. Den var som vanligt full med folk, och han började spatsera nerför gatan medan han spanade på människorna. Det satt en mycket vacker flicka på en mur efter gatan. Hon hade solglasögon och lapade på en glass, och hennes bara ben dinglade efter muren. Jim såg sig om ett tag med spelad stress, och smög sedan fram till henne. Väl framme så lutade han sig emot flickan, som förvånat såg på honom bakom glasen. Bli inte rädd. Det är så, att jag är i stor fara, och jag vill att du hjälper mig. Flickan skrattade. Tror du jag är dum, eller? Du flörtar bara, dumsnut!
Jag behöver inte låtsas. Flickan böjde sig mot Jim och viskade: Det är alltid spännande när främmande snyggingar kommer fram och spelar skumma. Vad heter du? Jim. Och du? Flickan slickade ett tag på glassen Tsetsubo. Men jag kallas Cream. Varför det? Det var ett ovanligt smeknamn. Cream fnittrade glatt och spillde glass på sina knän. Dummer! Det är ju för att jag äter glass, och så gillar jag Cream! Hon hoppade ner från muren och gjorde en piruett så att hennes korta kjol formades till en blomma, och sedan tog hon försiktigt Jims hand. Vad kul att du kom, jag hade så tråkigt! Kan vi inte låtsas att jag också är en skum typ? Vi kan smyga runt och prata med fler människor! Jim skrattade till. Ja, det var en bra ide. Men det är något som fattas på dig innan du är en skum typ! Jim drog iväg henne till en gatuförsäljare som satt på gatan med leksaker runt sig, och lyckades få mannens uppmärksamhet. De lyckades leta upp två fejkade comradioapparater bland leksakerna, och Jim gav en till Cream och tog den andra själv. Här, min sköna, har du en radio. Nu kan vi låtsas att vi är hemliga agenter. Kom så går vi och hittar ett mysterium att lösa! Han gjorde en bugning mot Cream, som skrattade glatt, och tillsammans fortsatte de gatan ner. Cream verkade vara en skådespelerska, för hon letade upp de mest skumma typerna, de som gömde sig för solen i mörka gränder och trappuppgångar. Sedan smög hon dramatiskt nära dem och viskade saker som fick dem att snabbt försvinna i mängden. Jim lyckades få tag i henne när hon kom ut på gatan. Vad är det du säger till dom där personerna egentligen? Dom får ju eld i baken! Inget särskilt. Hon fnittrade. Jag säger bara att jag har en fruktansvärd klåda i huden, och undrar om dom kan klia de konstiga bubblorna på mitt skinn! Jim skrattade hysteriskt. Det var långt framskridna symtom på M3-sjukan Cream beskrev. Sjukdomen var mycket smittsam, och innebar oftast att smittbäraren då och då blev helt galen och tuggade fragda, eller människor. Jag har funnit min överman...överkvinna! Du är knäppare än mig! De fortsatte ett tag med att överfalla okända människor, men vände efter ett tag och vandrade upp för gatan igen. Cream verkade ha myror under kjolen, för de gånger hon
av Cream skulle göra den mest sansade person hysterisk. De kom fram till muren där Jim finnit henne, och de stannade. Ja, det verkar som om leken är över. Jag orkar inte mer! Jim suckade utpumpat. Åå, så synd! Måste du gå redan? Bor du här? Cream hade studsat upp på muren igen, och dinglade med sina brunbrända ben mot teglet. Ja. Jag bor i huset där. Jim pekade. Jag ska gå upp och avliva mig själv nu. Cream skrattade. Men så bra då. Då kan jag hjälpa till med förskäraren. Hon studsade ner ifrån muren och greppade Jims hand igen. Han kunde inte komma på några invändningar, så han lät henne hållas och tillsammans gick de upp till lyan. Jim bad henne vänta i dörren, och sprang sedan in. Han bäddade sporadiskt, kastade allt skräp i ett hörn och släppte sedan in henne. Cream kom in i rummet och gjorde stora ögon medan hon fingrade på allt, och Jim hämtade två kicksoda från kylen i kokvrån. Åå, gud, du har en egen lägenhet! Gud vad häftigt! Och du har en dator också! Jim skrockade, aktiverade XT:n och gav en kicksoda till Cream. Han laddade in ett spel som han gissade att hon skulle gilla, och hon satte sig på golvet framför datorn. Den här använder jag när jag pluggar. Spelet går ut på att köra elbilsrace. Du ska förstöra alla dom andra bilarna, och försöka att överleva själv. Jim såg roat på när Cream med våldsamma grimasher försökte förstöra bilarna på skärmen, och sedan lade han sig på madrassen med den kalla kicksodan i handen. Cream hade en röd kjol som verkade vara av bomull, och den spred ut sig på golvet runt henne. Utöver det så hade hon en topp med ett skolemblem på ena bröstet, även den röd, och Jim betraktade hennes vackra rygg som skymtade fram vid midjan. Hennes hår räkte ner till skuldrorna, och det var mörkt och blankt med ett dioddiadem som blinkade vid det ena örat. Jim såg på henne och funderade. Om dom inte hade gett underrättelsetjänsten något att göra nu, så var det något fel. Förmodligen så antastade de alla som han och Cream hade pratat med, och Jim skrattade till vid tanken på hur det måste se ut. Han kanske hade fel i sina gissningar om hur de jobbade och förmodligen underskattade han deras skicklighet. Men om han skulle tro Miko så var han inte på något sätt i fara. Däremot ville han inte kontakta Mikos websida eftersom han gissade att han då kunde skapa fler problem än han avhjälpte. Han funderade på den idé som han fått på tunnelbanan, och kom även nu på att den verkade vara
Cream hade hört hans skrockande, och vände sig om så att hennes bil exploderade på skärmen. Hon mumlade ilsket och kastade en pocketbok på honom. Din dummer! Nu dog jag också. Det är ditt fel, vet du det, ditt elände! Hon kröp hotfullt emot honom där han låg på madrassen, och Jim kunde se ner i toppens urringning. Han skrattade igen och slängde tillbaka boken på henne så att hon tjöt av spelad ilska. Jag ska avliva dig nu, om det är det du vill! Hon hade kommit fram till honom och slöt nu sina slanka fingrar kring Jims hals. Han gurglade till, och greppade hennes midja där huden var bar. Hon lät sina fingrar vara kvar om hans hals, och efter några sekunder så började hans händer att glida upp under toppen. Hon såg leende ner på honom, men gjorde inget motstånd när hans fingrar kom fram till hennes bara bröst. Han undrade om han kunde få någon reaktion från henne utöver leendet, och började därför smeka dem. Hon såg ett tag på honom, men hon klarade inte av njutningen utan slöt sina ögon och stönade lågt. Jag får väl vänta med att strypa dig. Det verkar finnas annat att sysselsätta sig med. Creams fingrar hade funnit dragkedjan i Jims byxor, och några sekunder senare så började även hon att smeka honom. Hon böjde sig ner för att, som Jim trodde, kyssa honom, men istället bet hon honom lätt i underläppen. Han morrade till och lät sina händer istället gå ner under hennes kjol för en upptäcktsfärd, och hon stönade högre den här gången. Det som de höll på med var farligt, det visste Jim. Om någon av dem hade blivit smittad av någon sjukdom så kunde deras dagar vara räknade. Dessutom funderade han på det vettiga i att påbörja något som detta med en tjej som han träffat för en dryg timme sen. Men hon var mycket vacker och det verkade som om varken han eller Cream kunde sluta, så Jim släppte alla tankar. Ett efter ett föll deras plagg, och efter någon minut så låg de båda nakna och slingrade sig på madrassen. Solljuset silade ner genom persiennerna, och Jim utforskade Cream som glittrade av svett i ljuset. Efter ett tag var det som om han skulle explodera, och utan att de tänkte sig för så började de älska på allvar. Creams naglar gjorde fåror i madrassen, och hon skrek av upphetsning. De älskade hårt och länge, och Jim dröp av svett. De försökte få det att vara så länge som möjligt, men efter ett tag släppte alla hämningar, och det gick för dem samtidigt. Creams kropp ryckte av vällust, och Jim
Dummer. Vad gjorde du så där för? Nu kommer jag att bli sjuk och dö. Det är ditt fel. Jim skrattade till. Du kan kolla min fil om du vill. Men då vill jag se din också. Gud vad du är pervers! Du kan få min kropp, buse, men filer är intima saker! De skrattade båda två, och oron släppte en aning. Jim gav en morgonrock till Cream, och satte på sig en själv. Sedan följde hon honom till ducharna, där hon tjöt ett tag under det kalla vattnet. De gick tillbaka till lägenheten och satte på sig sina kläder igen, och Cream började prata om ovesäntligheter som om det inträffade aldrig hade hänt. Jim tog ytterligare två kicksoda ur kylen, och de vandrade tillsammans ner på gatan. Du kan verkligen hitta på roliga lekar! Får jag ta med mig den här som souvernir? Cream viftade med leksaken hon fått, och Jim nickade. Han var helt utpumpad. De satte sig på trappen tilsammans där de drack läsken och beskådade människorna på vägen. Du har en fin kropp, Cream. Det är därför jag tror att du kallas Cream. Cream fnittrade. Du också, Jim. Men jag tror inte att det är därför du kallas Jim. Dummer! Hon fnittrade och gav sin tomma plastflaska till Jim, innan hon reste sig upp. Jag måste gå nu. Det var trevligt att leka med dig, Dummer. Puss, puss! Hon kastade några slängkyssar till Jim, gjorde en piruett och försvann sedan i folkvimlet. Det kanske var en jobbig brud, men Jim skulle hellre vara ihop med henne än den där Miki. Överklassbrudar hade oftast en tendens att dra i sig för mycket droger, och sen var deras lekar lite för mycket för honom. Båda tjejerna var mycket vackra, men det var något som fattades och som gjorde att Jim inte kunde se sig själv tillsammans med någon av dem på allvar. De var liksom inte på samma våglängd som han. Lägenheten verkade tom och trist när han kom upp i den igen, men han var för trött för att ge sig ut i folkvimlet. Istället slet han bort de svettvåta lakanen och lade sig ner på den bara madrassen. Han låg och funderade ett tag innan han blundade, men tittade upp igen när han hörde en knackning på dörren. Klockan visade att två timmar hade gått, och Jim såg förvånat på den mörka himlen genom fönstret innan han steg upp och öppnade dörren. Herr Hashimoto stod utanför, och hans ansikte krusades av ett
Min käre vän. Jag tyckte mig höra vissa ljud härifrån, och eftersom jag gissade att det kunde vara kvinnfolk så föredrog jag att vänta med besöket ett tag. Jag stör väl inte! Nej då. Kom in. Jim visade in gubben och stängde dörren. Har du någon läskedryck hemma? Det har varit en mycket varm dag, och jag är törstig. Jim hämtade ytterligare två kicksoda, och upptäckte att lagret med dricka var slut i kylen. Han gav den ena till gubben och satte sig ner på madrassen, där han gnuggade ögonen. Tack. Mitt besök gäller hårddisken. Jag sände iväg den för tre dagar sedan, och nu vill Helmut att vi gör ett besök hos honom. Kan vi åka i morgon? Jim funderade. Redan i morgon. Det måste vara en snabb vän ni har, om han har lyckats knäcka portföljen redan. Men det kan gå bra. Jag blir tvungen att sjukskriva mig. Gubben log sorgset. Jag är ledsen för din skull, men det verkade vara angeläget att vi dyker upp. Å nej, oroa dig inte. Det ser ut som om jag har skaffat mig bra studiepoäng, så det är inget att oroa sig för. Ska jag skaffa två biljetter till i morgon då? Hashimoto nickade glatt. Ja, ja. Det är bra. Det ska bli roligt att träffa min vän igen! Skaffa biljetter till en tidig monorail, så kan vi vara där vid lunchtid! Bra, bra, då ska jag låta dig sova igen. Gubben nickade ivrigt och bugade sig för Jim, som bugade tillbaka från madrassen. Sedan smög Hashimoto ut igen och stängde tyst dörren. Jim begav sig till duchrummet och gjorde sig i ordning för kvällen, sedan återvände han till rummet och letade kanaler på XT:n till dess att han fann en filmklassiker. Den hette Blade-Runner, en film som Jim inte sett förut, och han skrattade åt vissa delar. Rekvisitan var föråldrad, men snutarna påminde väldigt mycket om de i verkligheten. De såg ut som de hade förstoppning och talade alltid ur mungiporna. Stadscenerna hade också vissa likheter med verkligheten. Det var för mycket rykande skorstenar, men atmosfären var väldigt lik Roppongis nöjeskvarter. När filmen var slut så letade Jim upp några rena sängkläder och bäddade upp madrassen. Han tryckte in täcket i en garderob och tog istället ut ett lakan som han
Klockan 0400 blev han åter igen väckt, men denna gång av kärleksljuden från hans grannar. Jim låg ett tag och lyssnade till det rytmiska dunkandet i väggen, och kom efter ett tag på att det inte var någon ide att somna om. Han steg därför upp och satte på sig morgonrocken, och tassade fram till XT:n i mörkret. Det första han gjorde när han aktiverat den var att sjukskriva sig på skolans fil, och sedan kopplade han upp sig på kommunalsystemsnätet. Han hittade ett tidigt monorail med avgång tre timmar senare, och loggade in två biljetter. Frukosten bestod av färdiglagad Suky-yaki som han intog framför XT:n medan han kollade in nyheterna. Huvudbulletinen gällde Afrikas zonavspärrning, där det som vanligt varit våldsamma kravaller. Vanligtvis så kunde de flesta förtränga att det fanns något Afrika överhuvudtaget, men ibland var det någon Journalist som lyckades få extra smaskiga bilder från zonen, men det betydde oftast att nyhetskanalen inte hade fått in något annat av intresse. Zonen var helt enkelt ett enormt avspärrningsnät som hade till uppgift att hindra all sorts invandring från Afrikas norra kust till Egypten, Tunisien och de andra Europastater som låg närmast intill. Varje år, när torkan satte in som hårdast efter de värst utsatta delarna av Afrika, så var det som om ett enormt lämmeltåg av svarta skelett gjorde allt de kunde för att slippa svälten. De grillades mot elstängslet, spetsades på taggtråden, mejades ner av gränsvapnen och dog på de mest horribla sätt, men ändå fortsatte de till dess att linjen var svart av ruttnande kroppar. Bilderna av zonen var nu därför extra blodiga, men synen av de apatiska offren var så overkliga att Jim inte kunde känna vare sig medlidande eller sorg, de påminde mest om flugor som fastnade i ett flugnät, kämpade ett tag med de få krafter de hade och sedan dog. En jordbävning hade ödelagt delar av Hokkaido, och om det hade varit lite fler döda så kunde det ha blivit huvudnyheten för dagen. Bilderna påminde mycket om de som hade tagits över Hiroshima då atombomben föll, med söndertrasade människor som stapplade fram på söndertrasade gator. Nyheterna fortsatte att visa liknande olyckor här och där runt jorden, men deras policy var att alltid avsluta bulletinen med glada eller hurtiga sändningar. En fnittrande reporter försökte komma nära ett stort uppbåd av likasinnade, innan
tack..tacksam för att jag h..har ööver-levt m..min karriär. Jag e t-tacksam..för att j...jag har ö..överlevt min k-karriär.. Hans fem tränare motade milt ner honom från talarstolen när han läste samma rad för tredje gången, och Jim skrattade till åt den tragiska synen. Gladiatormästaren var nog inte ens medveten om vad som hände runt omkring honom, och utan sina preparat så skulle snart hans kropp vara lika förfallen som hjärnan. Det sorgliga var att de gladiatorer som slutade som pensionärer vid fyrtio års ålder, oftast blev uppköpta av något överklassälskap. De visades sedan upp för vänner och bekanta, och rykten gick att de ibland användes som avelshingstar, vilket Jim tvivlade på. Om dom skulle kunna göra barn så var det en sak, men med alla preparat de pumpat i sig så skulle det vara ett under. Jim gissade att Terminator nog hellre velat dö där i ringen, än att sluta sina dagar som ett lallande vrak. Sen visades några gulliga bilder på kattungar som lekte med en skumgummiboll. Jim kunde inte riktigt förstå varför, men det kändes nästan perverst att de skulle sluta de blodiga nyheterna med något så gulligt, och han stängde snabbt av. Hans far hade en gång sagt att Jim borde vakna varje morgon, lycklig över att han blivit född till den han var. Jim hade med åldern börjat förstå vad hans far hade menat, och kände förvånat att han saknade sin farsa som nu befann sig på andra sidan Jorden. Kanske skulle Jim ringa honom någon dag. Jim såg att klockan nu var 0500, och bestämde sig för att väcka Herr Hashimoto så att de kom iväg i god tid. Han kastade en torr handduk över axeln och smög ut i korridoren där han knackade på gubbens dörr. Den öppnades efter några sekunder, och Jim såg förvånat att Hashimoto verkade färdig att resa. Gubben hade på sig en antik kimono med något familjevapen som Jim inte kände igen. Det var inte många gånger som Jim hade sett en sådan utstyrsel, och han kunde inte annat än beundra det mörka sidentyget. Åå, välkommen Jimmi-san! Jag har gjort frukost, och hoppades att du skulle dyka upp. Tack. Jag är inte van att vara uppe så tidigt, men vi får ju inte missa tåget. Jim hade inte mage att avvisa gubbens frukosterbjudande, trots att han ätit, så han gjorde Hashimoto sällskap vid bordet. Sedan tog han en dusch och packade ner det
Tunnelbanan var nästan tom på folk, men Sumoeleverna var på plats på perrongen och Nakamotomonosuchi vinkade glatt på de två. Jimmi Gajin-san! så roligt att se dig uppe vid den tidiga timmen. Vem är din vän? Åå, det är Herr Hashimoto. Vi ska besöka en vän i silverstaden. Nakamotomonosuchi slukade Hashimotos händer i sina och skakade dem glatt så att gubben hoppade. En ära att få träffa dig! Jimmi-sans vänner är mina vänner! Och du har en mycket fin dräkt på dig. Du väcker minnen av min barndom hos mig! Tack, tack. Jag är så lycklig. Hashiomoto kunde inte annat än le och buga mot den enorma Sumon, men de räddades snabbt av att tåget mot monorailstationen rullade in på perrongen, och de kunde smita iväg från Nakamotomonosuchis vänskaplighet. Monorailen var ansluten till centralstationen, och när de väl kom dit så hade staden kommit till liv så pass att de var tvugna att tränga sig fram bland tidiga pendlare. De åkte upp till monorailens plattform där de hämtade sina biljetter, och sedan satte de sig för att vänta på tåget. Monorailen hade fått sitt namn av att det endast gled efter en smal skena, som bars upp på pelare ungefär fyra meter ovanför marknivå. Tåget bars fram av superaledande pulsmotorer, och med den tubformade design det hade så kunde det komma upp i hastigheter av trehundra kilometer i timmen. Systemet var fortfarande under uppbyggnad, men alla större stationer var ihopkopplade av nätet av skenor. En halvtimme senare gled det hundra meter långa tåget in på stationen med ett lågt väsande, och Hashimoto och Jim kunde kliva på. På tåget kontaktade Hashimoto sin vän i silverstaden via tågdisplayen och blev sedan indragen i ett lågt samtal med en fet gammal dam. Jim slumrade till under de två timmar resan tog. De möttes på stationen av en shaufför med en vit liten elbil, och skjutsades av honom genom en idyll av skogar och låga bungalows som glittrade i morgonljuset. Jim hade inte sett så mycket grönska på ett bra tag, och kunde bara insupa den lantliga atmosfären till dess att de stannade utanför ett stort hus som var byggt i klassisk Japansk stil, komlett med träbjälkar och rispappersväggar. De blev avsläppta vid den krattade grusgången, och vandrade långsamt upp till ingången. Innan de hann knacka på så öppnades dörren av en liten Japansk dam, även hon med kimono, och hon
endast fylldes upp av ett lågt lakerat bord och stråmattor på golvet, och de satte sig ner vid bordet. Doktor Helmut kommer snart. Skulle det smaka med en kopp te? Tack. Det skulle vara mycket gott! Hashimoto nickade, och den lilla kvinnan trippade iväg utom synhåll. De satt ett tag under tystnad vid bordet, och Jim kände sig underligt malplacerad med sina västerländska kläder. Det var som att bli förflyttad tillbaka till feodaltiden och när som helst få möta en samuraj eller någon gammal japansk godsägare. Jim hörde steg bakom sig, och när han vände sig om kunde han se den berömde Dr. Helmut Suzuki. Mannen såg ut som Jim hade förväntat sig. En kort man med tyskt utseende. Hans huvud var kalt, och ett par tjocka glasögon prydde hans näsa. Han var underligt slät i sitt ansikte om man tänkte på hans ålder, och de isblå ögonen verkade beskåda allt med stort intresse. Sitt ner för all del! Helmut vinkade avvärjande med händerna när de tänkte resa sig upp för att buga för honom, och han satte sig snabbt med korslagda ben vid en av de lediga bordsändarna. Som på en given signal kom den lilla Japanskan in med tre koppar av keramik och en rykande tepanna. Hashimoto och Helmut väntade till dess att hon lämnat allt på bordet, sedan hälsade de lyckligt på varandra som de gamla vänner de var. Hashimoto presenterade Jim för Helmut, som genast tog Jims hand och skakade den energiskt. Det är såå roligt att få träffa dig, Jim! Det är din hårddisk, va, säg inget, jag vet att det är det! Så roligt, du ska bara veta vad jag har kommit fram till! Det är fantastiskt! Han fortsatte att skaka Jims hand ett tag, och Jim var tvungen att dra tillbaka den så att han inte skulle skaka sönder. De talade om allt möjligt ett tag, och de gånger de drog efter andan så lyckades de även dricka te. Helmut talade mest, och verkade inte bry sig om de lyssnade eller inte. Det är härligt att bo här! Ni ska bara veta hur mycket det finns att göra. Nu när jag inte behöver jobba för någon så kan jag göra precis vad jag vill! Jag har byggt Helga, en dator med mer personlighet än min förra fru hade, jag har min schimpans Tzun Tzu, som jag nu har lärt teckenspråk så bra att han brukar gå och handla själv hos den döva gumman Yatoni. Ja, jag har många järn i elden. Och nu har jag din portfölj! Hon
någon skulle komma så långt! Helmut var i extas, och det tog ett tag innan han märkte Jim, som kämpade för att få fram sin fråga. Ursäkta mig, doktorn! Vad menar ni? Vad har ni upptäckt som är så fantastiskt? Helmut stirrade ett tag på Jim som om han var en stor skalbagge. Ni vet inte? Naturligtvis vet ni inte! Förlåt mig, jag är så glömsk! Doktor Helmut reste sig snabbt, ignorerade sin tekopp som välte och vinkade ivrigt åt Jim och Hashimoto. Kom till mitt labb! Jag måste visa er. Kom nu! De följde efter Helnut som stressade in i ett stort rum, belamrat med saker från golv till tak. Jim kunde se en otroligt stor dator som fyllde ena sidan av rummet, en mängd elektroniska prylar i det andra och bord som var belamrade med instrument av alla de sorter. Helmut hade nått en svart tavla, och med en krita i handen så började han rita, medan han talade till Jim. Ni är robottechno, det vet jag. Vad har ni för enhet hemma? Ni måste ha en dator! Å ja. Jag har bara en gammal XT. Hur så? Helmut verkade hoppa av iver. Lyssna nu! Allt du håller på med, dator, robotar, teknik, ja allt är elektroniskt, eller hur? Men om man ville skulle allt kunna byggas för att fungera med ljus! Vi skippar alla elekroner som styr chip och motorik hos robotar och datorer, och sätter istället in fiberoptikkablar och infralogikkretsar som styrs av ljus! Istället för att sända elektroner som skapar värme och drar våldsamt mycket ström om man vill ha snabba enheter, så gör man ett ljussystem. Vips! Fotoner som går med 300.000 kilometer i sekunder, ljusets hastighet! Inga förluster i värme, marginell förbrukning av energi och beräkningar med ljusets hastighet! Jim var förvirrad. Det används ju redan! Internets basstationer och kopplingsnät använder ju fiberoptik. Det skulle inte funka med enbart elektroniska system. Det är gammalt! Vet du hur stora dom är? Basstationerna alltså. Enorma! Tänk dig ett system av portföljstorlek. Där är avslöjandet! Din enhet är ingen hårddisk av cd-format. Det är ett fiberoptiklogiksystem på micronivå. Logikbussar, CPU:er, noder, allt är byggt med optisk teknik. Nog för att bara det är otroligt, men det blir en flugskit i rymden i jämförelse med den mjukvara som finns inuti! Här ska ni få se! Helmut studsade över till ett bord i ena hörnet. Jim kunde se att hans portfölj stod där,
dansade över displayen, och sedan hörde Jim hur det klickade till i några högtalare på ett bord i närheten. Sonja, det är Helmut. Kan du se mina vänner som jag har med mig? Ja. Låt mig vara ifred, doktorn. Jag vill inte vara vaken. Låt mig sova! Jim stod tyst. Det verkade som om Sonjas röst kom ut ur högtalarna, men han kunde inte förstå meningen med det hela. Hon talade Engelska med Fransk brytning. Helmut pekade på en ställning med två kameror som rörde sig, och Jim såg dit. Sonja, det där är Jim. Det är Jim som äger dig. Vill du tala med honom? Nej! Stäng av mig säger jag! Jävla skitstövel, varför kan du inte lämna mig ifred! Jag vill inte ha med dig att göra, tyskjävel! Sonja skrek fram orden ur högtalarna, så att Jim ryggade. Helmut. Vad är meningen med det här? Jim såg frågande på doktor, men Sonja svarade: Prata Engelska för fan! Jag kan inte fatta vad du säger med ditt gulingsnack! Vem du än är! Nu får du fan i mej lugna ner dig! Jag har inte gjort dig nåt, och jag tycker inte om att du säger så där när mina vänner är här! Då är det enda rätta att du visar dig! Visar mig! VISAR MIG! Dumjävel! Jag finns ju framför dig! Din jävla ägodel! Jim kopplade inte först. Vad hade Sonja menat? Det enda han ägde var potfölj...han såg häpet på Helmut, som bara nickade allvarligt på Jims osagda fråga. Var Sonja en portfölj? Det var inte möjligt! Rösten lät inte som någon syntes han hört förut, och programmeringen av en sådan personlighet skulle vara ytterst svår att skapa, och dessutom knappast kommersiell. Ingen vill ha en otrevlig dator. Hon verkade så...levande. Okej, talar jag med ett personlighetprogram? Jim talade rakt ut i luften. Nej, jag är DÖD! Jag FINNS inte! Jag är ett dött ting som talar. En låda med känslor. En kvinna utan kropp! Jag är en själ som vill dö. DÖDA MIG.. Orden försvann när Helmut vred om en knapp. Jims händer skakade av känslor som han inte förstod. Tystnaden i rummet gick att ta på. Hon har det svårt. Det är enkelt, Jim. Du kanske känner till experimenten med Articifiell Intelligens och människohjärnor kontra elektroniska minnen. Vad du har
orginalet, men skillnaden är att den här systern bor i en låda, inte har någon egen kropp och lider av något som närmast kan liknas vid konstant klaustrofobi. Tänk er in i hennes situation. Jag tror att jag är den första som inte ser henne som en teknisk leksak efter det att hon tillkommit. Ni kan ju själva höra hur mycket känslor hon har! Jag lider med henne. Helmuts glasögon glittrade i ljuset från diverse displayer, och Jim fick en diffus känsla av overklighet. Om jag slår sönder lådan, vad händer då? Han såg på Jim. Tja, systemet skulle förmodligen förstöras, och hårdminnet raderas. Vad skulle hända om jag krossade din skalle då! Jag ska svara på det. Jag skulle döda en medmänniska! Men gör jag inte samma sak om jag krossar Sonja? Hon vill dö, men jag skulle aldrig kunna döda någon för att de bad mig. I början, så ville jag inte kortsluta henne för att hon var en underbar uppfinning som jag var tvungen att utforska. Men nu...nu är anledningen en helt annan. Hon är en sorgsen ung kvinna. Hur man än ser på dilemmat så kan jag inte uppfylla hennes önskan! Helmut såg ilsket på Jim ett tag, och Jim gissade att det var för att han talade om henne som ett opersonligt personlighetsprogram. Saken blev inte bättre av att hon i praktiken var just det. Vad han mest skämdes för var att det var han som tänkte som en Techno, logiskt och utan känslor, medan Helmut som var en Techno istället kände med Sonja och den smärta som verkade finnas i hennes röst. Om nu Sonja lever i Paris, hur lyckades de skapa denna Sonja som vi har? Enkelt. De använde helt enkelt en hjärnskanner så känslig att den kan mäta spänningen hos varenda punkt i hjärnan. De skapade ett sorts holografiskt avtryck av Sonjas minne, och måste därefter utnyttjat så kallad kvantmjukvara med logaritmen som startpunkt. Enkelt! Det låter helt omöjligt! Kaosprogram och holografi, det existerar knappt! Ja, ja. Det viktigaste är att det går att genomföra, och att fransmännen har lyckats. Det är ingen ide att gå in på tekniska detaljer, utan frågan nu är först och främst vad vi skall göra med henne. Jag vill inte skrämma upp er i onödan, men sanningen är den att detta är en topphemlig detalj som tillhör Frankrikes regering, och det skulle inte förvåna mig om det skulle få ödestigra konsekvenser för vår nations handelspolitik om franska regeringen fick reda på att vi har deras projekt på ett dammigt bord i mitt
gå på i sina gamla spår, men det verkade som om han mot sin vilja hade dragits in i en dålig intrig, liknande de filmer han då och då såg på XT:n. Vem ägde Sonja egentligen? Och varför kom aldrig olyckor ensamma? Jag köpte, eller bytte till mig det där...ljusfiberminnet av en småhandlare i en second-handaffär i Tokyo. Om det nu är så att den är så värdefull, varför hade då någon lämnat in den där? Och hur har den kommit runt halva jordklotet utan någons vetande, om det nu är en apparat av internationellt intresse. Det är för många frågetecken. Jim såg att Helmut verkade hålla med, när denne nickade jakande på huvudet. Herr Hashimoto verkade sitta i egna funderingar vid sin ände av bordet, så det var Helmut och Jim som talade med varandra. Ljuset från solen utanför silade in genom rispappersväggen och rummet badade i ett milt ljus, men stämningen hade ändå blivit en aning tryckt av det allvar som präglade samtalet. Det är frågor som jag inte kan svara på. Helmut suckade. Kanske var det så att den som hade portföljen försökte sälja den men inte lyckades, och istället var tvungen att snabbt göra sig av med Sonja på första bästa ställe för att sedan kunda hämta henne vid ett senare tillfälle. Ingen köper väl en låda som ser helt värdelös ut i en lumpaffär, eller hur? Är det så att mitt antagande är rätt, så är risken att du har skaffat dig nya fiender mycket stor. Frågan nu, är vad du ska ta dig till med henne? Det är din apparat, så du måste bestämma dig. Vill inte du ta henne? Jag gissar att hon behöver någon som kan aktivera henne och hålla koll på att hennes psykiska filer inte rasar samman. Det verkar som om ni är den bäste kandidaten för det, ni sa ju själv att Sonja var ett forskningsprojekt, och ni är den bäste forskaren. Dessutom är jag ingen psykolog, jag kan inte handskas med någon som är så.labil. Helmut skrattade till och bugade sig för Jims komplimang, eller hans ärlighet. Tack för uppskattningen! Jag måste dock tyvärr tacka nej till din gåva, för jag vill inte få en sådan tung börda på mina axlar. Jag är ledsen, men disken är ett topphemligt, franskt projekt som egentligen genast borde lämnas till polisen i Tokyo. Jag kan inte ge dig några goda råd, utom att säga att du borde tänka på ditt eget bästa och handla utifrån det. Jag skall dock ge tillbaka disken till dig, och några andra saker du kan ha nytta av innan ni åker tillbaka.
Därefter gick han över till ett skrivbord belamrat med papper och fiskade upp en kontaktdosa ur en av dess lådor som han också räckte över till Jim. Detta är en adapter som du kan koppla in i Sonjas ingångsport. Den omvandlar signalerna så att du kan koppla in henne i XT:n. Då kommer du också att ha möjlighet att se henne på dina VR-glas. Jag vet dock inget om hur mjukvaran kan påverka ditt multiset, så jag avråder dig från att koppla in henne överhuvudtaget. När hon inte är aktiverad, så har hon heller ingen upplevelse av tid. Man kan därför säga att det bästa sätten att hålla hennes psyke itakt borde vara att helt enkelt lämna henne ifred och inte aktivera henne något mer. Jim kände sig orolig. Det var som om de kastade en brännhet potatis emellan sig, och nu var det han som bollade ensam. Är du säker att du inte kan behålla henne? Jag vet inte vad jag skall ta mig till! Ta det lugnt. Det bästa vore om du kunde lämna tillbaka lådan till kinesen du köpte den av. Går inte det så finns det säkert andra sätt. Men något du inte skall göra är att försöka sälja den eller på något sätt tjäna pengar på henne! Då gissar jag att du kommer att utsätta dig själv för onödiga risker. Lova mig detta! Helmut stirrade allvarligt på Jim bakom sina glittrande glasögon med handen framsträkt, och Jim tog den efter lite tvekan. Han visade på detta sätt att de nu var eniga, och att han hade lyssnat till Helmuts förmaningar. De hade kommit fram till ytterdörren under samtalets gång, och till Jims förvåning följde proffesorn dem ut i skymningen. Jag måste naturligtvis följa er till stationen, eller skjutsa er om ni så vill KAMIKAZE! KOM HIT! Jim och Herr Hashimoto hoppade till av förskräckelse när Helmut skrek sin order och trodde att han nu mist förståndet. Men bara några ögonblick senare hördes ett rytmiskt smattrande av fötter vid huset, och fram till dem kom det mest bisarra fordon Jim hade sett i hela sitt liv. Jim tittade och kunde inte låta bli att börja skratta. Hashimoto stirrade också han som förstelnad, och började sedan skratta även han. Det dom besåg var en stor, rund, rosa plyschbjörn i mansstorlek. Björnen var klädd som en kinesisk kuli, med stråhatt och någon sorts sidenkimono. Den drog på en klassisk rikshaw, en tvåhjulig vagn med en lång soffa och tak av rispapper och bambu. Björnens fötter virvlade upp
under kulturåret, men sen ansåg de inte att det var så skojigt längre, så jag fick tillbaka Herr Kamikaze. Tyvärr drar han mycket el så jag åker inte så ofta, men det kändes som om tillfället var det rätta för en tur. De satte sig skrattande i soffan, och fick med nöd och näppe plats. Varför döper man en rosa björn till Kamikaze, det betyder väl stormvind eller någon som är självmordsbenägen? Jim såg frågande på Helmut. Det stämmer på pricken! Håll i er. KAMIKAZE, TILL STATIONEN! Efter det utropen följde en livsfarlig färd nerför de annars så lugna gatorna i Silverstaden. Det verkade som björnens koordination och avståndssensorer hade grävts fram ur ett träsk någonstans, för den dundrade med oförminskad fart fram ömsom på, och ömsom brevid vägen, och varje gång den hade ett hinder framför sig i form av träd, brevlådor eller skräckslagna pensionärer så gjorde den de mest konstiga saker. Brevlådorna flög all världens väg, pensionärerna klarade sig alltid med en hårsmån tillgodo och träden verkade utan undantag mista hälften av sina grenar. Dock så klarade sig alltid vagnen helt utan skador, och de tre snarare stapplade än klev ur rikshawn när de var framme vid stationen. Helmut skarttade så han tjöt. Hahaha det..det var längesedan jag haft så kul! Ojojoj, Kamikaze gör själ för namnet. Jag hoppas du har starkt hjärta, Hashimoto-san! Hashimoto, som var ovanligt blek, stirrade tillbaka med ett återhållet leende. Hellre två flaskor kall saké, än dina galna uppfinningar du din tok! Hashimoto och Helmut kramade om varandra, och sedan skakade Helmut hand med Jim på europeiskt manéer, innan de steg ombord på monorailen. Jim och Hashimoto började skratta igen, när de genom monorailens fönster såg hur björnen med förakt för allt vad trafiklagar hette, drog iväg med Helmut genom buskar och snår. Den mannen var allt annat än en tråkig Techno! Resan tillbaka var i stort sett lika händelselös som den förra turen, och även denna gång kom Hashimoto i samtal med en äldre dam. Det verkade finnas många änkor och ensamma kvinnor, och alla verkade de fashinerade av Hashimotos klassiska stil och hans gentlemannaaktiga utseende. Till skillnad från många, så gav Hashimotos många rynkor honom ett ädelt utseende, eller snarare världsvant. Han såg ut som om han visste allt, men inte skröt för det.
för monorailen, och detta hade tärt ordentligt på hans redan skrala kassa, så han var tacksam för gesten. Ännu en stressig och minst sagt konfys dag hade gått mot sitt slut, och Jim släppte allt han hade i händerna på golvet i hallen, och kastade sig därefter raklång på sängen. Natten hade än en gång sänkt sig över staden, och Neonskylten fortsatte sitt outtröttliga blinkande utanför Jims fönster. Ljust, mörkt, ljust, mörkt. Jim stirrade upp i taket med de välkända sprickorna medan han lät tankarna vandra. Först hade han träffat Miko när denne kom i kontakt med Yuki, eftersom Yuki arbetade på ensemblem av cabaretrobotar. Jim hade efter det presenterat trädgårdsroboten på skolan.var det sedan ett sammanträffande att Yuki vid deras andra sammankomst redan visste så mycket om roboten, var han på något sätt beordrad att övervaka Jim eftersom han av en slump träffat denne eller fanns det någon djupare plan bakom handlandet hos Mikos klan. Kanske hade regeringsmannen talat sanning när han sa att Yakuza tänkte starta kravaller och upplopp i Tokyo med de hemlösas hjälp. Jim trodde inte detta, eftersom Yakuza, vad han visste, alltid handlade utifrån kommersiella intressen, och vad fanns det för ekononomiska fördelar med att skapa kaos? Då lät Mikos historia mycket mer trovärdig. Regeringen hade allt att tjäna på att låta så många utslagna som möjligt försvinna. Insparade bidrag, prestige i form av en ren stad, minskad arbetslöshetsstatistik och förmodligen andra fördelar. Att skapa mordbränder i kåkstäderna skulle knappast fungera, eftersom detta märktes över hela Tokyo. Att sprida epedemier skulle förmodligen endast skapa panik och löpsedlar, plus enorma omkostnader. Stridsrobotar var enormt dyra, lönnmördare likaså, och om dessa skulle avslöjas med att operera i kåkstäderna så skulle nog hela operationen avslöjas. Ligister eller slaktargäng liknande de som Jim och Miko stötte på skulle nog inte kunna styras av regeringen till att uträtta den önskade slakten. Dels var de opålitliga, dels skulle de, om de var okända i ett område snabbt övermannas och själva försvinna, och sist av allt så var dessa gäng själva på botten av samhället och följde därför den oskrivna lag som sa att man inte dödar en broder av samma klass utan anledning. Ännu mindre kvinnor och barn. Den mest logiska utvägen var då att skapa något
Jim rös till. Vad skulle hända om en av hans robotar skulle bevisas slakta människor i kåkstäderna? Jim trodde att han visste svaret. Han skulle vara syndaren. En klantig elev som skapat en armada av robotar med en massa vapen och en mjukvara som när som helst slog om från att klippa buskar till att klippa mänskliga lemmar. Historin skulle vara absurd, men han gissade att pressen skulle döma honom på förhand och att de skyldiga lungt skulle kunna operera vidare med utrensningen. Vilken historia! Utöver detta hade han nu också skaffat sig topphemlig utrustning som säkert skulle kunna skada förbindelserna mellan Frankrikes och Japans regeringar under ett antal år framåt, ge honom ett antal livstidsdomar och krigsrättsåtal. Eller om man vände på situationen: i hallen låg en självmordsbenägen superdator i mångmiljonklassen i en hög med strumpor på golvet. Inte bra. Jim hade dock förstått av Helmut, att så länge han inte aktiverade henne så var det som om hon inte existerade. Det bästa var därför att glömma Sonja för ett tag. Både mentalt och materiellt. KAPITEL 6 XT:n väckte som vanligt Jim alldeles för tidigt. Regnet strilade ner för rutan, och Jim bestämde sig intuinitivt för att sjukskriva sig en dag till. Det kändes absurt att sätta sig i skolbänken under rådande situation, och dessutom ville Jim skaffa lite information. Han värmde upp en skål nudlar i micron, rökte en halv Ichiban och svepte en kaffe innan han letade fram regnrocken, ett par bra skor och Sonja-datorn. Det första han var tvungen att göra var att lägga undan Sonja på ett bättre ställe än lägenheten. Det verkade som om hela enheten var hermetriskt tillsluten, och Jim bar den därför som en vanlig portfölj ut i regnet. Han insåg att det hade varit dumt att ge sig ut i den vanliga morgonrusningen, men det kändes dumt att ge sig tillbaka in i lägenheten igen, så Jim trängde sig långsamt ner med den levande massan av våta
och det gällde att man pressade sig in i den ström av människor som skulle åt samma håll som en själv och sedan flöt med, för att överhuvudtaget komma fram. Efter nästan tjugo minuter på gångband, rulltrappor och kulvertar hade Jim slutligen nått korridoren för långtidsförvaring, en lång korridor med i runda tal tolvtusen förvaringsboxar på var sida om gången. Han fann snabbt en portföljbox som rymde Sonja, ställde in henne där och aktiverade sedan låset med ett opersonligt betalkort. Det brukliga var annars att använda privata kredit eller betalkort, men Jim gissade att det då skulle vara lätt att spåra honom och boxen. Han vandrade sedan omkring i en halvtimme utan mål i Tokyostationens enorma innanmäte, medan han funderade på nästa drag. Stationen var utbyggd, ombyggd och påbyggd så att den enligt de senaste siffrorna var nästan femtio våningar hög, med trettio våningar ovan, och tjugo våningar under jord. Ingen visste längre hur stor kvadratyta den upptog, och det var heller inte något som Jim funderade på när han försökte hitta någon förbindelse till hamnen. Linjen han sökte fanns på plan 8, och efter mycket letande fann han både våningsplanet och spåret. Nu var färden betydligt lugnare, och han kom fram utan problem. Svårare var det däremot att finna kinesens affär. Jim gissade att han skulle sparat avsevärt med tid om han hade åkt hem, och sedan promenerat samma väg som sist, men han hade inte många chanser att testa sitt lokalsinne och gissade att han nu hade en god chans till träning. Så han promenerade gata upp och gata ner i hällregnet, kände inte igen ett enda hus och kände att en ordentlig förkylning snart var i antågande. När han hade förbannat sin dumhet ett antal gånger och rökt sin andra ciggarett, fann han iallafall en bit av kajen som han svagt kände igen, och kort därefter lyckades han finna affären. Den såg nu om möjligt ännu dystrare ut än sist, och Jim undrade stillsamt hur kinesen kunde driva stället med de lokalhyror som rådde i området med en affär i detta risiga skick.. Klockan plingade dystert när Jim klampade in från regnet, och lukten av damm och gammal plast slog emot honom. Grått ljus strilade in genom de smutsiga fönstren, och i det svaga ljuset såg Jim att ingenting hade ändrat sig nämnvärt sen sist. Jim väntade ett tag i lokalen medan han förstrött såg sig omkring, men när ingen dök upp så tappade han tålamodet. Han gick istället fram till kassan och slog på en antik
Aya.en högt ärad gäst i min lokal trots det usla vädret! Förlåt min försumlighet, ärade gäst, och mitt utseende. Jag är alls inte värdig att ta emot er! Ehuru kan jag stå till tjänst? Kinesens harang av ursäkter fortsatte ännu ett tag, och Jim gissade att hälften av de kunder som kom hit vände i dörren innan de ens sagt goddag. Ett jäkla babbel. Joo, jag var in här förut och gjorde ett byte med er, ni fick min batong Ayaa.Ni kan inte få den tillbaka, mycket ledsen, bytt är bytt! Wang skrockade. Det vill jag inte heller. Jag fick en gammal hårddisk i byte, och ni berättade att den lämnats till er av en ung flicka som var in här. Stämmer det? Wang blinkade till, som om det gått upp ett ljus, och gned sina händer. Ahaa mycket ledsen, högt ärade gäst, jag kan inte hjälpa er. Jag är gammal, och minnet sviker så fort. Dessutom har jag två fruar att försörja och otacksamma barn som lämnar mig ensam och bortglömd Jim suckade och grävde fram en skrynklig sedel ur regnkappans ficka, som han irriterat gav till kinesen. Ahaa Nu börjar jag minnas. Ung flicka, Europeisk. Hon sa att en man skulle hämta låda efter en dag, men han kommer inte. Jag sälja till dig istället. Gubben plirade bakom sina glasögon och såg otroligt nöjd ut över sitt affärssinne. Vilken man? Lämnade hon något namn någon ledtråd. Ojojoj mitt gamla minne börjar svika igen! Mina fruar gnäller jämt på mig, det är därför jag börjar tappa minnet. Och mina barn sen gnäll, gnäll! Jag kan snart ge dig nåt att gnälla över, snålarsel. Jim kände sig lätt irriterad, men sa inget utan gav gubben en till sedel, som snabbt försvann ner i rökrockens ficka. Åhh..upplysningens ljus sänker sig än en gång över mitt dunkla sinne! Här, flickan gav mig en lapp med ett nummer som mannen skulle säga.. Wang fick fram en gammal kakburk under disken, och fiskade upp en papperslapp ur röran med spikar, tråd och annat som låg i den. Jag hoppas att du kan ha nytta av den, för jag ger den till dig i all min ödmjukhet, som tecken på våran långa vänskap! Wang gav lappen till Jim med en sirlig gest. Visst, tänkte Jim, femtusen Yen är ju också en jäkla ödmjukhet. Han stoppade undan den skrynkliga lappen och tackade men en lätt bugning kinesen, som bugade djupt tillbaka med ett oljigt leende i det runda ansiktet. En ära, högt värderade kund, gudarna må blicka ner på er med försoning och värme,
promenerade sakta till närmaste café. Det låg ett halvt kvarter bort, och hade mycket väldoftande kaffe i äkta porslinskoppar. Jim beställde en av dessa, satte sig vid fönstret där han kunde blicka ut över den regnvåta hamnen och fiskade upp lappen ur fickan. Ett vanligt telefonnummer. Det var allt. Jim såg att det var i Tokyodistriktet, men mer än så fick han inte reda på av numret. Vid caféets två toaletter satt ett audio-videoset, och Jim avvände än en gång sitt opersonliga betalkort för att ringa nummerupplysningen. Den här veckan verkade de ha Mangadrive, för det var en tecknad flicka som svarade. NTT-svararen, välkommen. Vilket nummer? Flickans tecknade ögon formades till två telefoner med frågetecken ovanför. Mycket barnsligt. 0911-78792465001. Var går det? Ingen koppling, tack. Jim väntade några sekunder. Plingeling! Svaret är: Statens privata forskningsanstalt för åldrande, avdelning X2, Nokimurodistriktet. Listat nummer. Plingplång! Något mer? Kör upp ditt plingeling och ditt plinplång där det svider.rödluvan! Jim kopplade ur AV-setet innan datorn lykades tolka hans mening. Han kände sig barnslig, men han var så innerligt trött på all fejkad hurtighet, speciellt hos statens datorer. Plingplång. Listat nummer betydde att det var ett nummer som inte var med i öppna telefonkatalogen. Det var alltså inte ett hemligt nummer, bara jäkligt svårt att få tag i. Alltså var det inte ett ålderdomshem eller någon annan öppen anstalt, utan förmodlien en ren forskningsavdelning. Varför ville dom ha Sonja? Jim visste bara att statens vägar är outgrundliga, och bestämde sig för att det inte var värt att fundera mer på problemet. En brud hade lämnat Sonja, en man hämtade aldrig Sonja och en forskningsanstalt var knutpunkten. End of story. Jim slog sig för pannan. Visst ja! Det var ikväll som han skulle träffa Miki, överklassbruden på plan sex i Roppongi. Han var tvungen att ändra stil för att överhuvudtaget komma dit upp. Han gissade att hon sänt över accsesskoden till plan sex på hans XT, men såg han ut som en vanlig lodis spelade det ingen roll om han så hade en hel katalog med accsesser, gorillorna skulle inte släppa in honom för det. Han var tvungen att först göra en shoppingrunda och gå till någon stylist, sedan hämta koden från sin XT och hinna dit innan klockan åtta.
Jim utanför en blinkande, pipande och glittrande lokal med det föga tilltalande namnet: Lé Style. Jim rös och gick in. Sedan följde något som Jim närmast liknade vid en mardröm, för under tre timmars tid blev han klippt, inpackad, strålad, stylad, masserad, ekiperad, korttidstatuerad, laserbehandlad, sminkad och rakad av ett gäng utstuderat fjolliga bögar. När han sedan klev ut genom dörren på darriga ben var han svår att känna igen. Borta var det småkriminella utseendet. Istället stod där en solbränd nyrik surfaryuppie med isblå ögon ( lyslinser ) kraftiga mauritiska tatueringar över armarna och en silverfärgad sportklädsel. Håret låg i vilda blonda vågor med slingor av blått, och Jim kände sig allmänt äcklad av sig själv. Han hade dock lyckats med bravaden att inte förvandlas till en fjolla i rosa, men det hade varit en hård kamp mot de feminina stylisterna. Han skulle helt klart bli insläppt! Att ta tunnelbanan tillbaka skulle om inte vara farligt, så i alla fall udda, så som han nu såg ut, så det blev bubbeltaxi tillbaka och därmed var också hans sista besparingar borta. Hur stor summa pengar som han skulle få för sveda och värk av regeringen hade aldrig nämnts, men han höll tummarna för att de skulle komma snart. Dessutom skulle Jims far sända över lite pengar senare i veckan, så han var inte allt för orolig. Dock var han i behov av en mindre summa pengar för kvällen, och ringde därför upp Yuki från XT:n så fort han kom hem. När Yuki svarade så fick han en konfunderad blick över videoskärman. Hej, hej, det här är Yuki vem talar jag med? Hörru dumskalle, det är jag Jim! Haru tappat minnet eller? VAAD JIM! Yuki försvann utom synhåll på skärmen, och Jim var förvirrad under några sekunder innan han insåg att Yuki låg på golvet och vred sig av skratt. Wahahahaa..vad faan har du gjort? Du ser ju ut som som jag vet inte vad! Har du blivit ett överklassäckel, eller vad? Skärp dej för fan! Vad ere om? Kan jag inte få ändra stil ibland, eller? Allvarligt den där överklassbruden har bjudit mig till nivå sex. Okej, det kanske bara är min kropp hon vill ha, men vadå då, jur ofta får man komma dit upp? Eller hur. Du är ju inte sann för fan, låter du dig hunsas av en sån brud det trodde jag inte om dig! Nu har du sjunkit lågt i mina ögon, du lismande utlänning!
Jaaa, för fan. Det är inga problem. Men du måste ta dig samman, lova det! Jag vill inte ha överklassäckel till kompisar, det förstör min image. Okej, jag tankar över tjugotusen till dig nu, men kom ihåg jag ääääger diig nuuu! Det sista sa Yuki med avgrundsröst och lutade sig framåt till dess att näsan trycktes mot skärmen. Töntigt! Jättebussigt hörru! Jag gillar den här tönt-stilen lika lite som du, men vad fan gör man inte i krig och krig! Hur går det annars då? Joo, det går bra. Det börjar fixa sig med cabaretrobotarna nu, inte för att jag får så många poäng från skolan, men jag har fått en del cash och bra kontakter. Dessutom ska jag och den där Indiska bruden dra på bio ikväll. Hörru, vet du vad hon berättade! Yuki stirrande konspiratoriskt på Jim från skärmen, och han skakade på huvudet. Hon säger att hon och din brud inte är några riktiga kompisar, utan att de var tillsammans innan dom träffade oss. Jim var oförstående. Fattar du inte. Dom har gjort det med varandra, som om dom är flator eller nåt. Men min brud säger att det bara var nåt dom ville prova på, och att dom inte är flator på riktigt. Konstigt, va? Nog för att överklasstjejer har konstiga saker för sig, men jag menar, sånt är ju koonstiigt! Jag menar, om vi skulle banka på varandra, då skulle vi väl vara bögar, eller hur? Det är ju inget som man bara provar på så där, eller hur? Skitskumt. Nåja, jag bryr mig inte. Siddhi är iallafall mästarinna på en sak. Du vet?! Yuki plirade på Jim med ett ojigt flin, och Jim tog sig för pannan. Guud, är det det enda du har i huvudet. Sex, sex och sex! Du måste bli vuxen! Varför det? Roligare än så här blir det inte! Nej, jag måste gå nu. Vi hörs! Visst. Hej! Jim svitchade om XT:n till brevlåda, letade fram accsesskoden som Miki hade sänt med sitt meddelande och lagrade denna på sitt personliga kort, eftersom koden var synkad till att funka endast med hans personkonto. Sedan tankade han även över pengarna som Yuki sänt. Tjugotusen var en del, men förmodligen gjorde Miki av med det dubbla varje kväll. Klockan hade blivit sex på eftermiddagen, han hade två timmar tillgodo, eller tre om man tänkte som en yuppie. En yuppie kommer inte i tid, det är dålig stil. Egentligen var det dags att äta en bit, men Jim var allt för rastlös och inte heller hungrig, så han låste lägenheten och begav sig mot
sig fram mellan beundrande blickar och påträngande tiggare på de lägsta nivåerna till dess att han hittade en hiss som gick till sjätten nivån. Sjätte nivån var imponerande. Jim tyckte att det avlägset påminde om den stora glasade entrén i SendaiOnoskolan, men det här var lyxigare. Hela nivån var inglasad med enorma, tonade rutor, som silade ljuset utanför till en varm kulör. Paneler och pelare var alla kromade eller guldfärgade, och även det tjocka mattan på golvet gick i mörka guldfärger. Direkt utanför hissen var en vaktkur, där en dockaktig, opersonlig kvinna kollade Jims accsess. Därefter bad hon honom ta av sig skorna, som hon tog med sig in i ett rum. Jim väntade en kort stund, och när damen gav honom hans skor tillbaka tittade han på dem. En i stort sett osynlig plastfilm hade applicerats på sulorna. Filmen kommer att försvinna så snart ni lämnat den här nivån. Jag önskar er en trevlig vistelse, Mr Jim Berns! Hon bugade sig djupt innan hon återgick till andra sysslor, och Jim nickade osäkert tillbaka. Det var som att befinna sig i ett enormt, lyxigt vardagsrum med ett oändligt antal barer och affärer. Det var gott om människor, men ändå ingen trängsel, och Jim kunde lungt fönstershoppa där han vandrade fram. Han funderade på hur man handlade här, för ingenstans kunde han se prislappar eller uppgifter på vad varorna kostade. Han gissade att det heller inte var många som brydde sig om vad priserna låg på, de kunde ändå betala för sig. Ingenstans kunde han heller se betongväggar, utan överallt var det fönsterglas. Affärerna bestod av glas, dörrarna, hyllorna och borden. Han var många gånger nära att gå genom en vägg på sin vandring, och hela upplevelsen var förvirrande. Det fanns affärer som sålde bilar, svävare och tillockmed mindre flygplan, och Jim tittade intresserat på dessa. Han blev dock snart uttråkad, eftersom alla dessa ting var ouppnåerliga för honom, och han begav sig därför till restaurangen / Casinot där han skulle träffa Miki. Väl där satte han sig vid en bar där en äkta pianist spelade flygel, och smuttade på en svindyr flaska öl. Jim kände sig lite sorgsen när han tänkte på skillnaden. Sopstaden jämfört med det här. Det var så fel på något sätt. Mikis prat om att hon blev upphetsad när hon såg gladiatorer slå ihjäl varandra var på något sätt talande. De var alla saker, fattiga sopor eller förbrukningsvaror. Det var egentligen
honom som en leksak, men av någon anledning gjorde det honom inte så mycket. Lika barn leka bäst. Han satt i dessa funderingar när han kände hennes parfym och en hand på axeln. Hej du, dysterkvist! Vad har hänt med min sexiga småbuse? Var är han nu? Han kom inte in, så han sände in surfarpojken istället. Jim log mot Miki, som nu kysste honom snabbt på munnen innan de gick mot ett bord med några överklassungdomar. Jim nickade mot dem och satte sig på anvisad plats. Här är min nya ögonsten! Visst är han snygg! Tjejer se men inte röra, okej? De två tjejer som satt vid bordet fnittrade, och även en av killarna. De två andra killarna nickade kort mot Jim och höjde sina dyra Whiskyglas. Skål för dig, du arbetarson! Jim kunde inte avgöra om de var sarkastiska, och lät därför saken bero. Istället satt han tyst och lät de andra prata. Under en dryg timme smekte han Mikis lår och lyssnade till samtal om märkvärdigt händelselösa liv. Ingen av ungdomarna jobbade eller pluggade nämnvärt. Det verkade som alla deras intressen gick ut på att ha det senaste prylarna och skaffa sig det senaste utseendet, och alla deras vänner ( de som inte var närvarande ) var såå töntiga och såå ute. Däremot var alla de församlade runt bordet såå inne, och de satt och berömde varandra med jämna mellanrum. Även Jim fick sin beskärda del av berömmet. Ååh, du är så härligt avantgardé. Tyypiskt tvåtusenatronstil á la Australien! Och tatueringarna sen! Så så brutaaalt! Du är helt klart inne! Säg inget! Ginza, eller hur? Tjejerna satt och diskuterade vidare på detta ämne, och Jim som inte riktigt visste vad Avantgardé stod för, nickade bara och spelade sin roll som stum. Efter en timme bröt de iallafall upp, och begav sig till ett disco i närheten. Miki höll Jims ena skinka i ett fast grepp under promenaden, och Jim kände sig märkvärdigt irriterad vilket han försökte att inte visa. Han var eventuellt i behov av Mikis hjälp, och det skulle bara vara dumt att bli förbannad nu. Discot var något helt annat än ett vanligt Disco, vilket Jim snart upptäckte. Det kunde närmast liknas vid ett sorts badhus med dansgolv, eftersom det utefter väggarna låg minst femtio nedsänkta Jaccussis i marmorgolvet. I dessa bubblande bad trängdes grupper av ungdomar i glänsande baddräkter med drinkar i händerna och samtal på
Det verkade som om de hade en Jaccussi reserverad, för de fick alla baddräkter av passande modell och ombyteshytter anvisade, och efter det att Jim bytt om sänkte han sig i badet med de andra sex. Miki gav honom genast en grönaktig drink och satte sig intill tätt intill honom i vattnet. Han började prata lågt in i hennes öra. Jag måste få berätta en hemlighet för dig. Men i så fall måste du lova dyrt och heligt att inte föra det vidare till någon enda person. Kan du lova det? Jim blickade konspiratoriskt mot henne under luggen, och såg genast att hon blev intresserad. Åååh, jaa! Jag ska inte säga det till nån! Jag lovar på heder och samvete. Säg då! Okej. Så här är det. Jag är Techno, det vet du, men vad du inte vet är att jag jobbar med topphemliga uppdrag. Du vet, militära prylar och antiterroristprylar. Jim log slugt. Åååh är det sant! Guud vad spännande. Precis som James Bond och dom där Jackie Chan-filmerna! Jag bara döör. Berätta mera, snälla du! Miki höll Jims arm i ett fast grepp och stirrade intensivt in i hans ansikte. Det här gick ju bra. Jag tror jag har ett litet problem, och jag kanske behöver din hjälp. Har du en säker linje? Jim syftade på hennes AV-utrustning. De flesta rika människor hade krypterade linjer och spårsäkra telefoner, så att de kunde skicka viktiga meddelanden och skvaller till varandra utan att någon kunde avlyssna dem. Miki nickade intensivt. Bra! Du förstår, jag har upplysningar till en agent som jag måste få fram, men maffian har fått nys om det, och de är mig på spåren. Miki stirrade sig omkring. Det är lugnt, jag skakade av mig dem. Men jag vill att du skickar meddelandet åt mig till agenten så snart du kan. Kan du göra det för mig? Miki nickade så att det stänkte om hennes hår. Jaaa! Jag kan göra det! Guud vad spännande, precis som på film. Ååh, om jag visste att du var så häftig hade jag tagit dig hit för länge sen! Är det farligt? Jaa, mycket! Men jag vet att du kan klara det. Men om du berättar det för någon av dina vänner så kanske maffian kommer dig på spåren. Och tänk vad som skulle kunna hända då en oskyldig flicka som du i händerna på brutala Yakuzagangsters. I någon övergiven fabrikslokal. Fastbunden och värnlös! Jim kunde knappt hålla sig för skratt när han såg hur Mikis uttryck gick från rädsla till konspriratorisk till upphetsat. Nu verkade det som om hon hade alla dessa känslor på
Åååh vilken tanke. Jag skulle inte kunna göra någonting! Ingen skulle kunna rädda mig! Hon verkade prata för sig själv, och märkte knappt att hon spillde ut sin drink. Hon vaknade till något ett kort ögonblick senare. Sshh. Jag ska inte säga det till någon! Jag lovar! Hon kysste snabbt Jim på munnen innan hon ivrigt började tala med sina vänner igen om de mest tråkiga saker, som för att bevisa sina ord. Han gissade att hon skulle kunna vara tyst i en timme. Högst. Men det spelade ingen roll eftersom han ljög som en häst för att ge henne något häftigt. Det enda som spelade någon roll var att han fick fram sitt meddelande till Miko utan att det kunde spåras, och det här var ett billigt sätt. Kvällen förflöt och det verkade som om pulsmusiken och pulsen överhuvudtaget steg oroväckande. Ljudnivån var avsevärt högre nu, och det hade inkommit en discjockey som hetsade publiken att hoppa upp och dansa. Kanske var det något som alla hade väntat på, det visste inte Jim, men nu hoppade nästan alla upp ur baden och sprang ner på dansgolvet som förvandlades till en stor pöl av våta, lättklädda människor. Jim låg trots detta kvar i badet. Han tyckte att det verkade allt för konstlat att hoppa omkring på kommando, och det var också därför han fick en sån chock över vad som sedan hände. Pulsmusiken var hög till dess att DJ:n skrek ut: OKEJ, ALLA TOPPAR AAAAAV! Publiken skrek och sen åkte toppar och bikiniöverdelar av som konfetti. Jim var chockad, eftersom det var stänga förbud i Tokyo att visa bara bröst, och här såg han nu minst ett hundratal tjejer som utan blygsel visade sina behag medan de dansade runt i hög takt. Det verkade dock som om alla var med på noterna, och det var heller ingen som var närgången mot någon. Alla dansade tätt, och Jim såg att en del var upphetsade, men det låg inget sexuellt i scenen utan det såg bara ut som en kul grej. Miki sprang upp till Jim i badet, och hennes bröst hävde sig anfått när hon skrattande försökte dra ner honom på dansgolvet. Kom nu, det är jättekul! Jag lovar, alla gör så här, det är inget konstigt med det! Nej tack. Dansa du, jag tycker det är skönt nog att ligga i badet. Okej, skyll dig själv Helgonet! Hon skrattade högt innan hon sprang ner igen, och Jim undrade när de skulle bege sig vidare. Det gjorde dom när stället stängde, och vid det laget hade Jim blivit bra full på alla
fnittrande Miki om han inte ville vara med på en ormgop med hennes kompisar hemma hos henne, men han var nykter nog att avböja erbjudandet. Kanske missade han något, men det verkade som om samtliga utom han hade snortat eller tagit piller, och det var något han fann avtändande. Dessutom kändes det som om han blev utnyttjad, som om han var en kuriositet i gänget, och skulle han ligga som en avelshingst bland överklasstjejerna så skulle han om inte annat tappa respekten för sig själv. Även Miki verkade nöjd med hans avböjande, och hon betalade stolt en limotaxi åt honom, men frågade om han blev sur om hon inte följde med. Du förstår, vi ska ha efterfest hemma hos mig, och jag måste dit. Okej? Ormgropsfest. Jim hade gett henne meddelandet, och han visste att hon skulle komma ihåg det trots drogerna hon proppat i sig. ( Miko. Jag utmanar dig på Holoball. Samma plats. Samma tid. Karatekid. ) Miko skulle förstå. Det var samma ställe där de träffats första gången, vid spelet. Meddelandet kunde inte spåras vare sig med data eller innehåll. Det var bra. Sen tyckte han att Karatekid var en benämning som Miko kanske förknippade med Jim efter deras dust med det kriminella gänget i Sopstaden. Karatepojen! Töntigt! Han minns inte hur han kommit hem, men vaknade i sin säng med kläderna på nästa morgon, och hade en dundrande huvudvärk. Han låg ett tag i sängen och kände efter om han hade alla kroppsdelar på sig. Det hade han. Sedan funderade han på varför XT:n inte hade väkt honom, och kom fram till att det var helg. Efter det funderade han på hur han skulle få taket att sluta snurra, och när han lyckats lösa detta dilemma klev han upp. En varm kopp koffeinblask och en iskall dusch senare, kände han sig betydligt mänskligare, och när efter detta satt och såg en nyhetssändning på XT:n med kaffe i ena handen och en Ichiban i den andra knackade det på dörren. Mannen som stod utanför var alldagligt klädd i en vitygsjacka, men Jim kunde inte undvika att se revolverhölstret som putade ut vid hans kraftiga bringa. Kan jag komma in en stund? Mannen bugade lätt, och Jim kude inte annat än att
tyngdlyftare, och hans hår var så kortsnaggat att man så hårbotten på honom. Snut eller militär. Jaha, jag heter Jim, vad heter du? Jim sa det på samma sjungande sätt som man sa det i småskolan när man kastade en boll till varandra, och mannen log lätt. Spelar ingen roll, eller hur? Jag skall bara fatta mig kort och säga vad jag ska, sen beger jag mig av. Men först, har du något att dricka, det var varmt ute. Mannen såg inte ens anfådd ut, än mindre svettig, men Jim gick ändå till kylen och såg vad som fanns. Kicksodan var slut, vilket han glömt, så han var istället tvungen att fiska fram två flaskor Singha-öl. Mannen tog några klunkar medan han beskådade nyheterna som surrade på XT:n. Jim väntade. Mannen torkade sig om munnen och tittade upp. Okej. Vi vill att du skall ta kontakt med din vän inom maffian. Vi sätter dig som lockbete och bestämmer en tid när ni skall träffas. Du skall ha en avlyssningsutrustning och en pejl på dig, och därefter kommer vi att sköta dansen. Mannen är mycket farlig, och vi vet att han kommer att skapa ett upplopp inom kort, förmodligen med flera dödsfall till följd. Förstår du, eller skall jag ta det igen? Jag förstår. Varför tror ni att jag är hans vän? Mannen beskådade Jim som om han var en intressant insekt, och gnuggade sig om hakan med en valkig hand. Det spelar ingen större roll. Vad som är viktigt är att du verkar vara viktig för hans intressen, och att han därför kommer att gå med på mötet. Mannen reste sig upp och gav den tomma flaskan till Jim. I morgon kväll måste du träffa honom. Skriv det i ett brev nu. Jim satte sig vid XT:n och författade ihop ett kort meddelande till Miko enligt mannens instruktioner. Mannen gav honom sedan adressen till den bas som Miko hade nämnt, och Jim sände meddelandet under mannens övervakning. Han verkade nu nöjd. Bra. Håll dig hemma i morgon, det kommer några killar hit som fixar din utrustning. Jag vill bara säga några varningens ord. Vi har också koll på dig, så gör inget dumt! Mannen såg varnande på Jim några sekunder innan han gick mot dörren. Jag har en grabb i din ålder. Ni liknar honom. Vi ses. Med denna kryptiska kommenta var han sedan försvunnen, och Jim stängde dörren.
kokvrån. Titeln stämde bra in på hans situation, och han fick visionen av en bikupa som surrade utan avbrott, med honom i mitten. Han hade endast på sin Yukata, den japanska morgonrocken, och bytte nu om till ett par tidlösa jeans, tubsockor och en vit polotröja. Därefter gick han korridoren ner, till dess att han kom till Herr Hashimotos dörr. Han hade tagit med sig en burk med thé som hade samlat damm i hans kokvrå ett tag, och som nu fick utgöra ursäkten till hans besök. Hashimoto öppnade efter andra knackningen, och han log glatt mot Jim. Ååh, Jimmi-san! Välkommen, välkommen! Har du tagit med thé till mig, så utomordentligt vänligt. Kom in, för all del! Jim och Hashimoto bugade sig för varandra, innan Jim gick in. Det satt en man i svart bommuls-yukata vid Hashimotos låga lackbord. Ah, får jag presentera min gode vän Shobo Hayato, en barndomsvän till mig som är på besök i staden. Nu, Jimmi-san, har du chansen att få träffa en äkta Zen-munk! Jim förstod med ens varför mannen hade en så ålderdomlig dräkt och rakat huvud. Han var munk. Jim gick ner på golvet och bugade djupt för Shobo, som med en knappt märkbar nickning och en mjuk rörelse med handen visade att han uppskattade gesten. Hashimoto och Jim satte sig sedan vid lackbordet även de. Hashimoto hade tillrett en the-ceremoni för de två när Jim störde, och efter att en tredje kopp dök upp fortsatte Hashimoto utan avbrott där han slutat. Jim satt tyst och beundrade tekniken. Varje rörelse var inövad till perfektion, allt ifrån trävispens cirkulära rörelse i skålen till det sätt på vilket Hashimoto snärtade till med det tygstycke han hade brevid sig. Allt skedde med millimeterprecition och perfekt tajming, och detta gjorde att en stark känsla av tidlöshet infann sig. Det var bara de tre männen och théet. Ingenting annat existerade, inte ens tiden, och Jim försönk ett tag i stillheten. Efter det att den första koppen var upphälld och avsmakad, och de båda gästerna hade bugat sig för Hashimotos skicklighet, så kunde samtalet komma igång. Jim besåg försiktigt munken, eftersom denne utstrålade någonting odefinjerbart. Mannen var typikt japansk, kort och fyrkantig, men han verkade fylla ut hela rummet. Shobo-san är en Zen-mästare, och har kommit till Tokyo för att förklara för
Jo, du förstår Jimmi-san, själva huvudpunkten i Zen är att det inte kan förklaras. Om du förklarar Zen för någon så betyder det bara att du förklarat något annat än Zen! Jim gapade. Hur skall då Shobo-san kunna förklara Zen? Tja, jag vet inte. Det får han nog förklara för oss. De såg båda på Shobo. Munken satt tyst och stilla. Jim undrade om den stackars mannen hade somnat, när han plötsligt kastade upp huvudet och borrade sina ögon i Jim. Jim blev helt överrumplad och trillade baklänges. Det var som om gubben hade kastat en hink färg mot Jim, eller skrikit mot honom, och Jims hjärta hoppade I bröstet. Både munken och Hashimoto skrattade när de såg Jims reaktion, han såg förmodligen minst sagt förvirrad ut. Haha. Det där var roligt! Jag visste inte att du var komiker, Jimmi-san! Shobo berättade en historia för mig, som svar när jag frågade om Zen. Han berättade om två vågor som följdes åt på havet, den ena liten och den andra stor. Den lilla sade till den stora: Jag önskar att jag var lika stor och stark som du! Den stora vågen, som var en..zen-våg, svarade: Men det är du också! Du och jag är desamma. Vi består båda av havet, och det är strömmar i djupet som har gjort oss olika på ytan. Vi föddes av de strömmar som virvlar i havet, vi är nu stora, men kommer snart att försvinna igen. Antingen krossas vi mot en strand, eller så försvinner vi för att strömmarna ändras. Vad som än sker så är vi bara vågor en kort stund, men vi kommer alltid att vara vatten. Jim funderade ett tag. Vad hade den historien med Shobos blick att göra? Som jag har förstått det, fortsatte Hashimoto, så är havet egentligen livskraften som vi alla har, och vågorna är naturligtvis våra kroppar, våra tillfälliga former. Frågan är bara vad strömmarna symboliserar? I vilket fall är Zenbuddhismen dålig som religion, men utomordentlig som livsåskådning. Kanke slängde Shobo-san en skopa livskraft på dig? De skrattade åt kommentaren, innan Jim bytte ämne. Mitt egentlig ärende till dig, Hashimoto-san, är att få berätta en historia och fråga dig vad jag bör göra. Jim satte sig bekvämare och började sedan kort berätta vad som hade hänt, från det att han skapat Myran till nuvarande situation med en odefinierad regering på ena sidan
sin sida var ett levande bevis för att han var den han utgav sig för, och inte någon regeringstjänsteman eller agent, och han lättade nu sitt hjärta för dem utan rädsla. De satt tysta en stund efter det att Jim slutat tala. Munken talade först. Det verkar som om du är i en strömvirvel just nu, och då är det bästa att simma för glatta livet. Tänk då på att simma dit där din intunition pekar, och undvik att tänka så mycket. Det verkar som om din vän Miko är sann mot sig själv. Shobo menade att Miko var en lönnmördare, men att han verkade vara ärlig i sina uppsåt i övrigt. Jim nickade. Jag skulle vilja säga så här: du är i en jäkla situation! Jim skrattade till åt Hashimotos kommentar, det var verkligen att sammanfatta allt i ett nötskal. De bytte medvetet ämne, och talade om mer allmänna saker till dess att Jim ursäktade sig. Han var tvungen att kila vidare, och Hashimoto släppte ut honom. Ta nu hand om dig själv, lova mig det! Jim gjorde en hurtig honnör mot Hashimoto innan han gick tillbaka till lägenheten. Klockan halv sju på kvällen smet Jim in i röken och bullret på Stoneclub i Roppongi, den spelhall där han först träffat Miko. Han letade sig fram till en bar och köpte sig en Pepsi innan han letade upp Holoballspelet och började sin väntan. Spelare kom och gick, en del duktiga, och en del som bara slängde bort pengar, men ingen Miko. Nästan två timmar senare slängde Jim ilsket sin tredje tomma Pepsiflaska i returkorgen och gjorde sig redo att gå. Det var då han såg Miko som en skugga längre bort i spelhallen, och det verkade som om Miko hade väntat på att Jim skulle få syn på honom, för nu gjorde han en hastig gest och försvann in i skuggorna. Jim skyndade efter, och såg att det låg en nödutgång längst in i den bullriga lokalen. Han steg ut genom den, och var nära att snubbla över Mikos motorcykel. Miko satt på den. Skynda dig, sätt på dig hjälmen. Miko var korthuggen, och Jim gjorde som han sade utan frågor och hoppade sen upp på bågen bakom Miko. De befann sig i en trång gränd, och efter att ha kört slalom förbi några soptunnor kom de ut på promenadstråket. Turister och ungdomar kastade sig svärande åt sidan när
och Jim kunde släppa på sitt grepp. Han visste inte var de var på väg, och kunde inte fråga, för interomsystemet var inte aktiverat. Det spelade heller ingen större roll, eftersom han nu var tvungen att spela efter Mikos regler. Hade han fel om Miko nu så gissade han att han aldrig mer skulle komma hem levande. Inte bra. Efter en halvtimme på motorvägen med pipade hastighetssensorer svängde Miko av på en mindre väg. Den var så gott som helt gömd av en lummig växtlighet, och helt utan skyltar. De kom fram till en grind av korrugerad plåt, som skramlande öppnade sig. Innanför låg något som närmast liknade ett övergivet skrotupplag, med rostiga vrak i stora berg. De vindlade sig in bland skrotbergen och stannade slutligen vid ett rostigt skjul, där fler motorcyklar stod uppställda i skymningsljuset. Jim följde efter Miko in i skjulet, och kunde i halvörkret se några vältatuerade killar som spelade kort. De verkade ignorera Miko och Jim, men så fort Miko harklade sig stoppade de genast undan korten och röjde plats på det stora bordet i mitten av rummet. De drog ut en stol åt Jim, och han satte sig vid bordet medan han beskådade skaran i rummet. Det var verkligen en skara hårdingar. Alla hade de pannband eller dukar runt huvudet, skinnvästar och svällande muskler täckta av tatueringar. Den störste av dem, en enormt muskulös kille med kraftiga knivärr i ansiktet och grym uppsyn, böjde sig över Jim. Hörru, är du hungrig? Vi har ätit spaghetti, å det finns lite kvar i grytan. Jim avböjde. Han tog dock den öl som erbjöds och väntade på fortsättningen. Var det här Mikos gäng? Den härna killen säger att vi har problem att vänta i Sopstan. Ere så? Den enorma killen pekade på Miko som avlappnat satt i ett hörn med en öl i handen. Eeh, jag vet inte riktigt. Jim var osäker. Det här var inte Mikos gäng. Det verkar som om regeringen tänker skapa en upprensningskampanj bland de utslagna i stan, och de tänker använda nåt som jag har skapat för att göra detta. Men det är Miko-san där som har berättat så mycket för mig. Vilka är ni då? Den enorma killen gav till ett rungande skratt, och hans vänner stämde in i det. Hahaha vet du inte nåt, du? Man kan säga att jag är Sopstadens borgmästare, och
vi är i botten av samhället! Mannen hade ilsknat till under det att han pratade, och nu slog han näven i bordet så att alla hoppade till av förskräckelse. Vill dom jävlarna ha krig med Kozo, DÅ FÅR DOM KRIG! Miko hade rest sig upp under mannens predikan, och nu la han en hand på mannens enorma skuldra och äskade tystnad. Lugn Kozo-san, lugn! Sätt dig nu ner så ska vi gå igenom läget som det ser ut nu. Jag skall berätta vad ni har emot er, och efter det är det dags för er herrelösa samurajer att gå ut i krig. Så här är det. Kozo satte sig med en tung suck. Miko tog fram en spritpenna och började rita på skjulets vägg. Jim insåg snart att hans trädgårdsrobot inte skulle användas ensamt som vapen, utan att den ingick i en mindre armada av dödsfällor. Myran kunde användas som slaktare, visst, men enligt Miko skulle regeringen använda den mestadels som utplacerare av nevrpreparerade leksaker. Den var idealisk för detta eftersom den obehindrat kunde klättra omkring på sopbergen med sina sex ben, och dessutom var lätt att kamouflera med plastpåsar och andra sopor. Dockor, bilar, rymdleksaker. Dessa var eftertraktade av sopsamlare, eftersom de var lättsålda. Vad som dock var speciellt med dessa leksaker var att de, när de kom i kontakt med mänsklig hud, genast sände ut ett starkt nervgift som genast dödade personen i fråga. Det skrämmande med det hela var att alla dessa vapen inte efterlämnade några spår, eftersom leksakernas gift inte gick att spåra efter det att dom löst ut. Dessa vapen skulle dock placeras ut av Myran, och där var också den springande punkten. Myran måste stoppas, men hur? Det var därför som Miko hade tagit Jim till skjulet, och Jim funderade intensivt. När Miko hade talat färdigt vändes alla blickar mot Jim. Han reste sig från bordet och började fundersamt vandra fram och tillbaka. Den där roboten som jag skapat, den är bra. Tyst, snabb och effektiv. Dock så har den sina svaga punkter, som allt annat här i världen. Först; Kraftpaketet. Den har ett system av accumulatorer under ryggskölden, och dessa laddas upp under dan av solceller. Solceller är, som alla vet, högblanka. Kan man se reflexerna från dessa, så borde Myran också vara lätt att fånga eller oskadliggöra. Nummer två; Den är snabb, lika snabb som en springande man. Men den kan inte röra sig snabbt i dålig terräng
Nummer tre; Det är ingen stridsmaskin, och därför är ryggsköldarna av tunn plast och har ingen motståndskraft mot vare sig signalstörningar eller yttre påverkan, som till exempel ett rejält kok stryk. Kan ni bara undvika saxarna och trimsågen bör ni inte ha några större problem med myrorna. Om ni har bra vapen, vill säga. Han satte sig ner. Ingen av männen verkade hysa personligt agg mot honom för att han hade designat "Myran, och Jim var enormt tacksam för detta. Närmast ligger att stoppa robotarnas framfart, och nu är det upp till dig, Kozo-san, att mobilisera dina trupper och stoppa dem. Du har fått den information du behöver, och det är även upp till dig att hjälpa de andra ledarna i klanen att veta vad de har emot sig. Min grupp opererar bakom kulisserna, och vi kommer att bistå er när vi kan, men det här kriget måste ni utkämpa själva! Kozo reste sig och nickade kort. Tack, Miko-san. Behöver du någon gång våran hjälp så ställer vi upp! Kozo nickade mot Jim, Det gäller dig också, Techno! Ni är alltid välkomna till min Stad. Männen begav sig ut i den kalla kvällen, och en kort stund senare startade gänget sina motorcyklar och mullrade iväg i mörkret. Jim rökte en ciggarett i natten, och Miko verkade fundera på något. Men ingen av dem sa något, och så fort Jim fimpat ciggaretten hoppade de upp på motorcykeln. Jim kom plötsligt på varför han egentligen hade kallat på Miko, och klappade honom lätt på axeln. Jag måste tala med dig. Kan vi åka till ett fik nånstans? Jag behöver kaffe. Miko nickade, och en kvart senare satt de på ett nattöppet fik med var sin kaffe i handen. Jim berättade först om mötet med byråkraten och militären på skolan och hur han hade blivit ditlurad av mannen som kallade sig Sven, och då särskilt hur fort det hade gått. Han tog inte upp episoden när han och Cream hade fjantat runt på stan, utan berättade istället om hur han fått fram meddelandet till Miko via Miki, och hur han sedan hade tvingats att skriva ett andra meddelande på den kortsnaggade mannens order. Han avslutade med att utförligt beskriva hur mannen sett ut och vad han sagt. Miko var tyst under samtalet, och snurrade kaffemuggen mellan sina fingrar. Nu suckade han. Du har gjort allt rätt, men dom är duktiga. Du var skuggad till spelhallen idag, det var därför jag gömde mig. Vi kan bara hoppas att de inte såg mig, för då har du
Vi balanserar på en svärdsegg nu, och det är dom som håller svärdet. Minsta skakning, och vi faller. Vi får be till Buddha att allt faller i lås. Jim var trött nu, och Miko körde till hans område i mörket. Han var tvungen att gå sista biten för att ingen skulle upptäcka motorcykeln, men ingen människa dök upp för att fråga ut honom och han kom lyckligt hem. Jim lade sig i sängen och bläddrade i några gamla tidningar. Dagarna rusade förbi, men ändå gick de så långsamt. Hur fan skulle han klara sig i framtiden, om han knappt hann med skolan. Han skulle hamna på bandet med en företagslogga intatuerad i axeln och företagskuponger i lön, med en fru som gnällde och lågutbildade ungar. I Japan var man i ett företag, eller inte alls. Kanske var det därför som ingen brydde sig om de kastlösa i sopstaden. De tillhörde ingen, och då existerade de heller inte. Japansk logik ställd på sin spets. Jim bestämde sig för en sak. Om han kom levande ur det här, och lyckades slutföra sina studier, då skulle han leta upp Zenmunken igen. Han hade kommit på sig själv med att vara avunsjuk på mannens inneboende kraft, och ville själv finna lite av den kraften. Tänk att rent intuinitivt veta vad som var rätt och fel, och leva med detta helt i harmoni med omvärden, att vara orubblig i stormen. Jim var allt annat är det. Han hade huvudvärk, var trött och märkte att han hade magrat något. Han huvud snurrade som en bikupa av alla tankar som vandrade runt och han kände sig ensam. Han hade alltid varit mer eller mindre ensam under sin uppväxt, med en far som var hemma endast sporadiskt och ständiga byten av skolor i olika länder. Det kändes som om Hashimoto hade blivit mer av en fadersgestalt för honom är Jims egen far någonsin skulle bli. Mest av allt saknade han en kvinna. Ingen tonårstjej som Miki eller Cream, och inte heller någon modersgestalt. Utan en kvinna som han kunde prata med under regniga kvällar vid en brasa, om ämnen som varken Miki elle Cream skulle förstå. Som kunde älska med honom utan att varken ge eller ta, utan på samma villkor. Kanske fanns hon där ute, Jim visste inte. Men hur som helst var det en dröm och inget mer, för som hans liv såg ut just nu så fanns det hur som helst ingen plats för en annan människa.
Miko nämnt var talande. I morgon skulle han balansera på den. Regeringen höll i skaftet, visst, men Miko glömde att Maffian eller klanen höll i bladet, att Jim var nu den enda som balanserade och att Miko var den gäckande skuggan. Alla hoppades att ljuset som lyste på Jim skulle locka till sig Miko, och att han då skulle kunna fångas som det villebråd han var. Jim hoppades i alla fall att Mikos träning var god, för han skulle nog behöva den i morgon. Det värsta var dock att Miko inte gav Jim några regler att följa utan istället helt verkade tro att Jim skulle göra det rätta. Jim själv var mer osäker. Tänk om han med ett obetänksamt drag skulle locka fram Miko i ljuset, och att denne då skulle fångas. Jim skulle då vara död, eftersom Mikos Klan aldrig skulle förlåta honom. Eller det omvända. Jim skulle lika obetänksamt skrämma iväg Miko. Han gissade att den kortsnaggade mannen skulle kunna döda honom utan att behöva tänka två gånger, trots Jims likheter med mannens son. Jim hade hört en låttext en gång, eller om det var från en film: ( Say me, have you ever danced with the Demons in the pale light of the moon? ) Var det det Jim gjorde? KAPITEL 7 Morgonen började som vanligt. Kaos. Jim vaknade av ett ihärdigt bultande på dörren. Han stapplade svärande upp, och fann när han öppnade dörren en hord människor. Hord kanske inte var rätta ordet, det var bara fyra stycken, men när de klampade in med en enorm mängd teknisk utrustning i hans lilla lägenhet var det som en hjord skenande elefanter. Först kom mannen som var hos Jim dagen före, därefter en nästan identisk man som dock var något yngre och
mängd med ljudutrustning i famnen. Sist in kom dock en person som bröt av mot mängden. En affärsklädd, sval, långbent kvinna med mycket spetsiga klackar och hårda ögon. Hon tog genast kommandot. Hon började med att skälla ut den stackars ljudteknikern för att vara långsam, Humle för att han inte genast tog hennes jacka och sjal, och Dumle för något odefinierbart. När hon verkade nöjd med sin insats tittade hon sig omkring, och verkade som av en slump upptäcka Jim, som obeslutsam stod kvar vid dörren. Aaah, en invånare! Kom hit kom hit nu! Såja, det var bättre! Såå, det är du som är Jim, det är som om jag vet aallt om dig! Oj, det gör jag också, hahahaa! Jim bestämde sig genast för att hon var den mest otrevliga kvinna han mött. Han log. Jag heter Jim, vad heter du? Jim sa det på samma sätt som dagen före, som om dom lekte boll-namnleken på ett dagis, och Humle, mannen som varit hos honom tidigare gav till ett frustande ljud. Damen vände sig genast mot honom. Vad var så roligt, Kako! Vill du kanske dela med dig till oss andra? Om inte, var tyst! Hon blickade efter några sekunder tillbaka på Jim, utan något leende. Okej, till allvaret. Jag är den som hädanefter bestämmer när du skall prata, sova eller skita! Ingen av dessa saker bestämmer du själv, och du slipper mig först när vi har uppnått vårt mål. Förstått?" Jim nickade. Damen log. Braa. Utlänningen kan tänka! Då så. Först skall du berätta vad du gjorde på plan sex i Roppongi, sen skall du berätta vad det var för portfölj som du smög ut med i förrgår. När jag är nöjd med dina svar så kan du avslutningsvis berätta var du försvann igår, vem du väntade på så länge och till sist varför. Dags att tala! Jim svalde hårt. Eeeh jo, det är så här. Jag har träffat en rik tjej förstår du, och vi liksom hade en helkväll på plan sex. Sen sen väntade jag på henne på spelhallen, men hon dök inte upp. Den där portföljen var också hennes. Kvinnan skakade sakta på huvudet. Är du sämre på att älska än du är på att ljuga, så gissar jag att du är impotent, lilla Gaijinponken! Du måste försöööka bättre! Vem är i så fall flickan, varför skulle hon möta dig på det där flottiga stället och varför skulle hon ha en portfölj hos dig? Damen stod med armarna i kors, och stampade lätt med stilettklacken i Jims golv. Eeh, du kan få hennes adress, visst, men hon vet inget av värde. Dessutom är det där
Joo, ni förstår, hennes överklassvänner ville ha lite sexleksaker. Hon undrade om jag kunde skaffa fram det. Det var dock viktigt att det skulle vara diskret förpackat, så jag stoppade allt i en portfölj. Den portfölj ni såg. Jim försökte se oskyldig ut. Vad! Är det sant! Hmm, det måste det vara. Vem skulle komma på en så idiotisk historia? Hon rätade på sig och vände sig mot de församlade. Hör ni pojkar! Vår gemensamme vän här är porrhandlare! Vad säger ni om det? Männen gav upp ett mer artigt än roat skratt, och kvinnan verkade nöjd över sin finslipade humor. Hon verkade dock mista intresset för Jim, och det var han tacksam för, eftersom hans historia knappast skulle hålla för en fingranskning. Radiomannen hade satt upp nästan hela sin utrustning, och Jim var imponerad. Vid fönstret stod en parasollparabol som pekade i en brant vinkel uppåt vilket tydde på att det var en satellit i andra änden. Microlink. Vid XT:n hade han även riggat upp en avancerad comradio, men också någon form av display och handdatorenhet. Humle och Dumle gjorde sig hemmastadda i kokvrån, genom att riva ut nästan allt i Jims skafferi, och sedan började de koncentrerat laga mat. Kvinnan gick mot dörren. Okej pojkar, försök bli vuxna nu. Jag tittar in i kväll när det börjar röra sig. Och kom ihåg, vi får inte sumpa det här...inte igen! Todelooo!" Men denna sista fras slog hon igen Jims dörr, och alla verkade slappna av nämnvärt. Jim bytte snabbt om från Yukatan till sina kläder, och försökte sedan få en uppfattning om vad radioteknikern höll på med. Han gick fram till mannen. Hej, det är jag som är Jim. Mannen såg inte upp från sin radioenhet. Jag vet. Sokoyama. Angenämt. Jim gissade att det var mannens namn. Angenämt. Vem var kvinnan och vilka är ni? Jim höll tummarna för ett bra svar. Mannen höll upp ett tag med sitt arbete och såg fundersam ut. Tja, man kallar henne Svarta Änkan. Vilka vi är ligger mer på en: bra att inte veta basis, som dom säger i hollywood-filmerna. Tänk om hon kunde lägga märke till mig, om hon bara visste vilka känslor jag har för henne Sokoyama fick något blankt och drömmande i blicken bakom sina flottiga glasögon, och Jim lämnade honom försiktigt. Om idioten talade om skatan som just lämnat Jims lägenhet, då var han mer än lovligt dum. Den damen passade ihop med radiomannen lika väl som en katt passade med en fet guldhamster. Om hon skulle köra en av sina stilettklackar genom
Hej du. Har jag sagt att det här är min son? Han pekade på Dumle med en nudelslev och Dumle nickade kort åt Jims håll. Han var inte det minsta lik Jim. Låt mig gissa. Ni jobbar för de Svarta Tigrarna? Har jag rätt? Både Humle och Dumle gav till frustande skratt och såg på varandra igenom matoset. Hörde du, farsan! Han tror att vi är Svarta Tigrarna! Dom jävla klåparna! Höhöhö det skulle va nåt. Då skulle vi ta honom till fängelsestan, och SEN förhöra honom, höhöhö! Eller ännu bättre, vi skulle ringa upp den där jävla Ninjan och säga till honom att masa sig till fängelsestan på egna ben! Humle och Dumle tjöt av skratt. Jim satsade rätt mycket på att dom här idioterna inte jobbade för underrättelsetjänsten, eller de Svarta Tigrarna som de också kallades. Humle vände sig än en gång mot Jim. Höhöhö man kan säga att vi är dom ÄNNU svartare tigrarna! Far och son kastade sig in i nya skrattsalvor, och Jim bestämde sig för att ge upp. Han lade sig istället i sängen och började läsa en tidning, men somnade snabbt trots männens närvaro, och vaknade först några timmar senare av att Dumle skakade honom. Hörru, de e dags att stiga upp, Porrpojken! Vakna hörru! Jim ruskade av sig mannens hand, tog en handduk och begav sig till dusharna. Dock så skulle Dumle absolut följa med, och bevakade Jim under tvagningen. Hörru, Porrpojken, du är lite klen! Jag kan ge dej lite tips, och sen kan du börja lyfta! Jag tycker inte om att lyfta skrot. Jim var korthuggen så att Dumle skulle gå. Tycker du inte om att lyfta! De e ju för fan det bästa som finns! Kolla mina biseps, dom är ju för fan grymma! Jim var häpen. Här stog han och duschade, och utanför stog en idiot och poserade för honom. Det började spåra ur. Dumle spände sina muskler så det knakade ända till dess att någon försiktigt knackade honom på axeln. Det var en gammal man som försökte komma till duscharna, och Dumle hade förstånd att sluta posera och vakta duscharna utanför istället. Jim kände för svart idag, och klädde sig därför i mjuka svarta bommulsbyxor, en svart polotröja och svarta Tabis, sockor av Japansk modell. Han åt en bit av Humle och Dumles mat, och var tvungen att berömma männen för en utmärkt måltid, vilket det
på Jims rygg, och efter det tog han fram en sorts mjuk svart matta av gummi. Den hade ett antal kontakter och anslutningar. Sokayama tittade på klockan några sekunder, och stämplade sedan fast gummimattan på Jims rygg. Den satt som gjuten. Därefter tog han fram en smal glasfibertråd med en svart klump i änden, där det satt minimala kontakter. Han kopplade in kontakterna i ryggplattan, applicerade lite lim på glasfibertråden och häftade fast den alldeles vid Jims öra. Det var en kamera! Det sista Sokayama tog fram var en tråd, lika smal som ett hårstrå. Han bakade in den i Jims hår så att den var omöjlig att se, och kopplade därefter även in den i plattan. Sådär. Plattan kan tas bort med ett släppmedel som jag har, så du behöver inte gå med den hela livet. När du ser något intressant, titta då på det! Kameran följer dina huvudrörelser. Det funkar inte om du bara kollar snett med ögonen. Kom också ihåg att micken på huvudet är riktat, vilket betyder att du måste titta på den som talar, och att du tittar på den som du talar med. Jag hatar dålig mottagning. Jim funderade. Har den någon sorts GPS också? Jag menar, kan ni se var jag är. Visst, inga problem. Utrustningen är svindyr, och du ska inte få sno den. Sokayama kanske skulle passa ihop med Svarta Änkan i alla fall, eftersom ingen av dem var speciellt trevliga. Jim hade just satt på sig tröjan igen, när hon traskade in. När man talar om trollen, tänkte Jim sarkastiskt. Aaah, mina duvor. Timmen har slagit. Tärningen är kastad. Tyfonen har kommit! Jag skall ta och fånga en ful fisk! Hon skred fram till Jim och smekte lätt hans kind. Och du, min Gaijin, är masken som jag spetsar! Jim kunde se Sokayamas svartsjuka blickar, och kände sig äcklad. Kako! Yoko! Kör ut vår vän här till mötespunkten. Sokayama! Koppla upp allt nu och sitt inte där och dröm! Vi kör igång! Jag tar Zuzukin, ni tar Chevan! Kör igång! Humle och Dumle förste Jim på dörren, och det var med knapp nöd han fick med sig jackan. Två bilar stod parkerade utanför, och Humle och Dumle knuffade in Jim i den större. Svarta Änkan hoppade in i den lilla krämfärgade och sladdade snabbt nerför gatan, men så fort hon försvunnit tog Humle och Dumle det lite lugnare. Jag får fan hjärtproblem varje gång hon dyker upp! Vilket jävla liv! De körde ut i trafiken med Vanen, och susade iväg mot vad Jim gissade var Shinagawaområdet. Där nere var det mest hamnar och fabriksområden, och Jim kom
Eftermiddagssolen lyste in genom vindrutan, och Humle som körde, vickade ner solskärmen. Utöver det hände det inte mycket under färden, och männen betedde sig nu tystlåtet och effektivt. Som blodhundar med ett spår att följa. Adressen visade sig vara ett lager för skeppskontainers, och de stannade Chevan bakom en av dessa enorma containrar. Humle och Dumle vände sig mot Jim där han satt i baksätet. Nu är du ensam. Försök få Yakuzan att öppna sig och berätta allt om sitt liv. Hur han skiter, när han petar sig i näsan och hur det känns! Humle och Dumle frustade åt det roliga i detta. Vi ska ta honom den här gången! Jim öppnade dörren och begav sig ut på asfalten i den enorma hangaren, och Chevan körde iväg. Om nu Jim skulle möta Miko, varför skulle han då göra det på en så idiotisk plats som denna? Det fanns ingen logik i det hela. Varför hade idioterna hängt honom full med utrustning och sen bett honom stå där som en lockfågel? Trodde de verkligen att Miko var så dum att han skulle komma hit, se Jim och säga: Hej. Jag sköt femtitre personer i huvudet idag! Kul va?, och att dom sen kunde gripa Miko för detta? Det var helt enkelt något som han hade missat. Jim tände en Ichiban och såg sig omkring. Enorma stålcontainrar, lika stora som Jims lägenhet stod huller om buller i hangaren. Hela kortsidan var öppen ut mot hamnen, och några rostiga fartyg låg i hans blickfång. Det var fri väg hela vägen fram till honom, och han gissade att enorma truckar brukade köra in här, ta containrar och lasta dessa på fartyg eller lastbilar i området. Nu var det däremot märkligt öde, och måsarnas skrin var de skarpaste ljud Jim hörde. Han rökte det sista blosset, och fimpade under skon. En mörk gestalt svängde in i hangaren på en motorcykel och närmade sig snabbt. En annan gestalt uppenbarade sig på en av containrarna. Med en automatkarbin. Gestalten på motorcykeln var nästan framme vid Jim, men girade tvärt in mellan två containrar. Mannen med karbinen svor till och försvann. En till gestalt kom in i hangaren. På en motorcykel. Även denna körde mot Jim. Gestalten på containern dök än en gång upp med vapnet vid axeln. En kraftig smäll hördes, och mannen med automatkarbinen rykte till, tog sig om magen med ett gurglande ljud och föll de fyra meterna från containerns tak ner i
Minst tio gestalter stod i porten till hangaren. Jim såg dem i silhuett, och han såg också de enorma vapen de hade. Det verkade vara kulsprutor. Stora sådana. Motorcykeln som hade kommit mot honom sladdade in framför Jims flyktväg. Techno! Hoppa upp nu! Dags för lite Rock n roll! Jim såg ett ansikte fullt av knivärr framför sig, och hoppade upp på motocykeln, som lade sig i en tvär sladd och återvände mot porten. Jim blickade bakom sig. På containrarna uppenbarade sig nu ett stort antal män, och alla hade de vapen som riktades mot Jim och Kozo, mannen som körde. Sopstadens kung. Det nästa som hördes var ett öronbedövande smatter, Och männen i lokalen kastade sig i skydd när kulkärvar slog in i containrarna. Jim såg att det var Kozos gäng som hade stått i porten, och det var nu de som vrålande av stridslust sköt tio kulsprutor så att patroner sprutade fram. Kozo och hans män såg ut som djävulens demoner. JIHAAA!! Kozo sladdade ut genom hangarens port och stannade när de var tryggt utanför. Resten av hans mannar fortsatte det öronbedövande skjutandet några sekunder till, men slutade när tjock rök bolmade ut genom hangarporten. Då sprang de istället hastigt fram till sina motorcyklar som stod brevid porten och startade dessa. Den motorcykel som Jim först hade sett körde på skrikande däck ut genom röken i hangaren, och de andra följde efter den när den med vansinnesfart fortsatte genom hamnområdet. Jim höll hårt om Kozo för att inte kastas av. De fortsatte att köra slalom genom hamnens smågator, och sedan kom de till någon slags smal nerfart som de på rad körde nerför med hisnande fart. I slutet av nerfarten var en garageport som de körde igenom, och sedan såg Jim till sin häpnad att de var under jorden. Långa gångar vindlade sig överallt, och på väggarna var tjocka rör och kraftiga kabelstammar. Det var Tokyos underhållssytem de körde i. STANNA! KOZOOO STANNA! Kozo saktade hastigt in farten, och de övriga som var bakom honom stannade också. Vi är spårade! Vi måste få av den här skiten! Jim slet och rev i kablarna på hans kropp. De rycktes bort ur gummiplattan på hans rygg med ploppande ljud. Plattan på ryggen, det är en spårare! Vi måste få bort den, fort. Kozo rev upp Jims polotröja och greppade plattan på ryggen. Den satt som berget. Jim funderade febrilt. Hur skulle han göra. Hur fungerade den?
Sen högg han till mot kabeln med sina enorma muskler, och den delade sig med ett knastrande. Jim hoppades att det bara var 220 volt. Han vände ryggen mot Kozo. Okej. Ge den jäveln en smäll med högspänning nu! Jim blundade. Visst, det är du som är teknikern. Du vet bäst. Jim såg något vitt och hörde en smäll, sedan blev det en välsignad tystnad. KAPITEL 8 Skratt. Långt borta. Ett knastrande läte. Varmt ljus mot ögonlocken. Han var på en strand i Grekland, och solen smekte honom med sina strålar. Kanske var hans mor där. Han låg i hennes knä. Men hon var död? Eller? Och varför luktade det så illa på hans strand? Han kände lätta händer på sin panna, och försökte med övermänskliga krafter tvinga upp sina ögonlock. Som i ett dis såg han henne. Det var inte hans mor. Men vem? Vem, vem vem? Mörkret kom som en befrielse tillbaka, och han sjönk med en suck tillbaka ner i det. Sjönk djupare djupare ner. Barnskratt. Så rent och klingande skar det in i hans huvud. Som en kniv. Jim blundade hårt och stönande. Tassandet av små lätta fötter. En barnhand på hans arm. Ska fajbjoj vaaakna snart? Fajbjoj? Zong, fajbjojn lååter! ZOOONG! FAJBJOJN! Jim stönade högre och försökte skydda sitt huvud mot den skärande barnrösten, när han kände en större hand på sin heta panna. Så sval och skön. Yono, inte skrika! Gå och hämta vatten nu. I en mugg. Kan du det? En flickas röst. Jahaa, föj det kan ja visst de! Yono kan själv! Barnfötterna försvann. Jim försökte än en gång öppna sina grusiga ögon, men det var som klister på dem. Ssh, blunda nu. Jag måste tvätta dina ögonlock innan du kan se. Vänta lite. Jim suckade och låg kvar i halvdvalan. Det kändes som om kroppen hade förvandlats till trä, stelt och knastrigt. Hans huvud var som en ballong och munnen sur. Han låg så ett tag, fortfarande med den svala handen på pannan, och hörde sen barnet som närmade sig med försiktiga steg. Det stånkade som om det gjorde något svårt. Ojojoj svååjt! Zong, de e svåååjt! Men Yono kan själv! Yono kan!
Ssh, ingen fara. Yono låter alltid så, när han är glad. Han är min granne. Hon började tvätta Jims ansikte med kallt vatten, och han rös men godtog detta. Han är bara tre år, men jättemodig! Han kan göra nästan allt själv. Jag sa åt honom att vakta på dig och säga till när du vaknade upp ur dvalan. Jim mumlade. Åh, vad försöker du säga? Förlåt mig. Här, drick lite vatten först. Såja. Jim kände muggen mot sina torra läppar, och drack girigt några klunkar. Flickan hade nu tvättat honom så bra att han kunde öppna ögonen, och nu kisade han i det starka ljuset. Han såg sig omkring med knastrande nacke. Det verkade som om han låg på en hög av gamla madrasser, nerbäddad under ett halvdussin täcken. De verkade befinna sig i ett betongskjul av något slag, och ljuset silade in genom fönsterlösa karmar och en dörröppning utan dörr. Det var gott om graffiti på de kala väggarna, och ett dis av damm låg över det stampade jordgolvet. Det verkade vara en fin kväll utanför, och solen gnistrade i olikdärgade glas och plastflaskor på golvet. Han vände ansiktet uppåt och såg på flickan med de svala händerna. Stora, mandelformade ögon och en fyllig mun i ett annars smutsigt hjärtformat ansikte. Ett burr av rufsigt, svart hår fyllt med små pärlor. En trasig gammal klänning med blommigt möster under smutsen smet åt runt en slank, kurvig kropp, och Jim fick intrycket av att flickan lurade honom. Att hon egentligen var en känt aktris eller fotomodell som någon rullat i smuts och lera. Han log mot henne. Hur hur länge? Hon såg frågande på honom, och skrattade sedan till. Hur länge du har sovit, menar du? Tjaa, det såg ut som om du vaknade till i förrgår, framför brasan, men jag skulle säga att du sovit i tre dar och, (hon kollade solen) två timmar. Jim försökte häpet sätta sig upp, men hon knuffade milt ner honom igen. Ssh, du måste vila nu. Det var en ordentlig smäll. Du var faktiskt död ett tag! Hon tänkte fortsätta tala, men plötsligt stod en enorm skugga i dörröppningen. Hahaaa! Technon är vaken! God morgon, din sjusovare! Kozo klampade in i bunkern så att dammet yrde, och Jim kunde mest kraxa en hälsning. Hahaha! Har du tappat talföret pojk? Nej, nej, säg inget. Ligg nu där och vila, så ska Zong laga en skål god soppa till dig. Zong! Kila iväg! Flickan log snabbt mot Jim
Du skrämde oss rejält där, techno! När jag nuddade dig med kablarna så lovar jag att du lyste, pojk! Håret stod ut som på Kazuko, den tecknade katten! Hahaha, det var det roligaste jag sett sen brorsan krockade med tåget! Sen, när vi såg att du var död, då var det väl inte lika roligt längre, men Miko-san, må Buddha lysa på honom, fick igång ditt hjärta igen. Ryggplattan for förresten av som skjuten ur en kanon! Du får nog ny hud där bak så småningom! Hahaha, du e inte dum du, inte! Jim hade väl inte avsett att ta livet av sig där under marken. Men han blev desperat när han kom på att det kanske var menat att han skulle bli kidnappad, just för att man sedan skulle spåra honom. Att han sedan utförde ett vansinnesdåd av den kalibern var nog inget Svarta Änkan hade planerat. Han skrockade lågt. Där visade vi dom allt. Eller hur, Kozo-san. Kozo gav till ett bullrande skratt och spillde ciggarettaska på benen. Höhöhö, jävligt rätt! Miko kontaktade mig och förklarade hur vi skulle gå tillväga. Vi visste inte om det var ett bakhåll, men Miko verkar inte ta onödiga risker. Det var förresten han som slängde rökgranater där inne, och han sa att vi kan behålla kulsprutorna. Höhöhöhö, det är jävligt roligt att känna er grabbar! Nåja, du ska få vila lite nu, det kan du behöva! Kozo reste sig i sin fulla längd och gick mot dörren. Du är gäst hos oss nu! Vad som än händer, så står vi här tillsammans! Banzai! Kozo höjde en kraftig näve och försvann ut i kvällen, och kort därefter kom Zong in. Kozo-san tycker inte om att kvinnor är närvarande när han kör sitt mans-prat, så jag väntade utanför. Men jag tog med lite soppa till dig. Vill du ha? Jim nickade svagt. Hon satte sig på huk vid hans madrass, och Jim betraktade henne när hon försiktigt skopade upp soppa på en sked och matade honom. Hennes rörelser var mjuka och väl avvägda, som Hasimotos när han utförde en theceremoni, och detta bröt av mot hennes smutsiga yttre. Hon verkade vara i de sena tonåren, mellan arton och tjugo år. Jim var mycket trött, och redan efter några skedar soppa började hans ögonlock fladdra. Flickan skrattade mjukt när hon såg Jim nicka till. Det är nog bäst att du sover nu. Jag ska vaka över dig. Jim försökte säga till henne att det var onödigt, att han inte skulle somna, men han sov innan meningen var färdig. Hon såg på honom ett tag, och tassade sedan tyst ut till de andra vid eldarna. Han var så annorlunda, så blek och ren. Hon hade sett utlänningar på TV, men hon var ändå
Jim väcktes tidigt nästa morgon av att Yono, den lille pojken, drog i ett finger. Fajbjoj, vaakna! FAJBJOJ! Vill du leka me mej? Titta va ja haaj! Jim slog upp sina grusiga ögon och var hära att få vänsterögat utpetat av ett rymdskepp som for omkring i barnets knubbiga hand. Han kraxade något odefinierbart och föste milt undan skeppet innan han reste sig upp. Sen satt han där, för han hade inga kläder. ZOOONG! FAJBJOJ VAAAKEN! Den lille ligisten rusade ut genom dörren, och Jim hostade när dammet virvlade upp. Han satt så ett tag och kände sig rådvill, innan Zong uppenbarade sig med hans kläder i famnen. Hon fnittrade till. Jag hade en gång en hund som liknade dig! Den brukade gå in i saker, eftersom den inte kunde tänka och gå på samma gång. Sen hade den alltid spretande päls, precis som du har nu! Jim kände på huvudet. En rejäl tofs stack upp. Han tog kläderna. Sen visste han inte riktigt vad han skulle göra, eftersom han var naken under täcket. Äsh heller! Jag har redan sett dig naken! Hon fnittrade till, men vände ändå ryggen mot Jim så att hankunde kasta av sig täcket. Han satte på sig byxorna och skorna. Finns det någonstans jag kan tvätta av mig? Han såg frågande på Zong, och hon ledde honom ut ur huset. De var i Sopstaden. Kullar av mänskligt avfall försvann i fjärran, och morgonsolen glittrade i glas, metall och elektroniksplitter. Dimman var på väg att lätta, och det såg ut att bli en varm dag. Det låg en betongbrunn i mitten av en tom yta mellan sopbergen, och där satt en del människor och pratade, lagade mat över små eldar eller bara värmde sina frusna kroppar i solen. Vattnet i brunnen var förvånansvärt friskt och rent. Jim fick en plåtburk av Zong, och med den skopade han upp vatten och hällde över sitt huvud och sin bara överkropp. Människorna såg intresserat på. Vi försöker spara på vattnet så gott det går, eftersom kommunen ibland upptäcker att vi tar vatten från det kommunala nätet. Då kommer dom hit och svetsar igen kranarna, och vi blir utan vatten ett tag. Men du är vår gäst, och alla vill att du ska ha det bra! Jim förstod vilken ynnest han hade beviljats, och bugade sig därför mot de som var församlade. Smutsiga män och kvinnor skrattade mot honom där de satt vid sina eldar och nikade tillbaka. En Techno och utlänning bugade mot dem! Det var roligt. Han satte på sig sin tröja, och var sedan tvungen att sätta sig vid brunnen eftersom han
Hon sprang snabbt iväg, och Jim såg att hon var barfota. Han letade i sina fickor, och lyckades hitta ett skrynkligt paket med Ichibans. Han halade upp en ciggarett, och i nästa sekund hade han minst tio tändare under näsan. Han fick sin ciggarett tänd, tackade, funderade, och gav sen paketet till den som var närmast. Det försvann genast, och han hörde lågmälda diskussioner om vilka som skulle dela på ciggaretterna. En intensiv byteshandel uppstod vid brunnen, och Jims ciggaretter byttes mot glaskulor, kopparbitar och mindre leksaker. Zong kom tillbaka,och i händerna hade hon någon sorts knyten med ris och kött, samt en öl. Jim högg lyckligt in på detta, men tvingde sig att äta långsamt. Trots detta började hans mage kurra våldsamt, och Zong skrattade glatt åt detta. Precis som min hund! Du är då rolig du! Han lutade sig mot betongbrunnen efter måltiden och njöt av sin fimp och känslan av att vara mätt. Vilken njutning. Zong satte sig brevid honom i sanden och började pilla med pärlorna i sitt hår. Varför tar du hand om mig? Du behöver inte det om du inte vill. Hon såg upp. Vill du inte det? Varför inte, är jag inte duktig? Jim suckade. Kvinnor. Jo, det är du. Men du kanske vill göra andra saker. Samla prylar, läsa eller vad du nu gör när jag inte är här. Han grimasherade när hans rygg kom åt betongen. Nej, om du inte vore här nu så skulle jag vara tvungen att ta hand om min granne eller samla tomflaskor. Men det behöver jag inte, eftersom Kozo-san sa åt mig att jag skulle ta hand om dig! Och förresten är du mycket roligare än mina tomflaskor. Jim kunde inte argumentera mot denna logik. Han fimpade sin sista fimp. Har du alltid bott här? Jag menar, hur har du kommit hit? Hon såg fundersam ut. Jaa pappa berättade att han jobbade på Shombovarvet när jag föddes, men att det las ner. Eftersom han inte hade kontraktsjobb, så hade han och mamma ingen säkerhet på huset. Dom hade helt enkelt inte råd att bo kvar. Eftersom både pappa och mamma kommer från landet i Hokkaido och inte har så bra utbildningar, så kunde de inte hitta arbeten. Vi flyttade massor av gånger när jag var lika liten som Yono, och till slut hamnade vi här ute. Det är i alla fall så dom säger. Ibland gråter pappa. Jag har sett honom sitta här vid brunnen och gråta, när han tror att ingen ser, eftersom han skäms så. Men han dricker aldrig som en del andra, och han kämpar varje dag för
Du, ibland kan det gå lite hur som helst, eller hur? Se på mig. Jag har haft ett bra liv och pluggat hårt för att bli det jag vill. Men nu då? Jag borde vara hemma och leva mitt vanliga, tråkiga liv. Istället har jag blivit hotad, spårad, bortrövad, dödad, återuppväck och sönderbankad! Jag sitter just nu på en soptipp och ser hela min framtid spolas ner i det berömda avloppet! Jag skulle också behöva gråta en skvätt. Hon tittade upp på honom med sina stora, mörka ögon. Gör det då. För mig spelar det ingen roll. Du är så ren att det inte syns i alla fall! Dom tittade på varandra i några sekunder, innan båda började skratta. Hennes tänder var märkvärdigt vita och jämna, och Jim insåg att hon var den vackraste tjej han sett. Det var som att doppa huvudet i en hög med skit, och finna att det inuti fanns en blomsterbukett. Zong kom på sig själv med att verkligen tycka synd om honom. Han måste vara van vid ett så vackert liv, och nu satt han här med henne på sophögen. Hon förstod att han nog såg på dem alla som fula, smutsiga vrak, men ändå var han trevlig. Trevlig mot henne. Han tyckte säkert att hon luktade avskyvärt. Och hennes fula hår som spretade åt alla håll, sen! Hon var äcklig. Zong reste sig hastigt upp, och Jim såg att hon försökte släta ut sin klänning. Förlåt..jag måste gå. Jag ska hjälpa pappa lite, vi måste samla ihop flaskor idag. Jag hade glömt det! Du kan be Yono hämta mig om det är något hejdå! Han såg hur hon hastigt sprang iväg så att dammet yrde om de bara fötterna, men satt själv rådvill kvar. Varför fick hon så bråttom? Han reste sig upp efter stt tag och promenerade utan mål. Människor hade börjat dyka upp. Några arbetade redan på sophögarna, de hade långa spett som de rotade runt med och även verkade använda för att spetsa stora råttor. Både män och kvinnor arbetade febrilt, och varje gång en sopbil rullade in och tömde sina lass så blev det en febril aktivitet. De äldre och barnen satt dock fortfarande framför de eldar som långsamt brann. De pratade, lagade mat eller satt och rengjorde föremål som arbetarna kom med. Jim var lite förvånad över att det inte verkade vara några bråk, vare sig efter ägodelar eller då det var byteshandel, utan det var snarare fridsamt. Han var nära några av de gamla höghusen som fönsterlösa stod vid tippen, när han såg två ynglingar komma emot sig. Hårda ögon, smala kroppar och mycket tatueringar.
Innanför var det en explosition av graffiti och tags, men det var märkligt rent. Inga sopor eller liknande. De gick upp för betongtrappen och kom in i ett stort rum med utsikt över i stort sätt hela Sopstaden. Det låg slitna mattor på golven, på väggarna var sprejat mycket konstnärliga motiv och i mitten satt Kozo djupt nersjunken i ett bilsäte. Hans gäng av hårdingar satt vid ett bord i närheten, som vanligt med en kortlek i händerna, och vid de stora fönstren stod några av dem på vakt. Välkommen, min vän! Jag hoppas att du tycker om mitt residens. Sätt dig på mattan där, så kan vi snacka lite. Kujozuno! Fixa fram en öl till grabben! Jim satte sig ner, och en japan med tuppkam och stålnit genom näsan gav honom en öl och bugade snabbt, innan han smet undan igen. Kozo verkade dominera rummet med sin blotta storlek, och Jim kom på sig själv med att undra hur gammal han var. Runt trettiofem kanske. Mannens hår var militäriskt kortsnaggat och övergick i en kraftig tjurnacke. Han såg inte riktigt ut som en Japan, utan mer som en blandning av Italienare och Mongol. Jim var lång med sina 190centimeter, men jämfört med Kozo var han kort. Dessutom förstärktes känslan av mannens bredd. Hans bringa och axlar var tillsammans som en ladgårdsdörr, och musklerna såg ut att åla sig under huden. Hela detta muskelberg täcktes bristfälligt av en tajt skinnväst och läderbyxor, avslutat med kraftiga armekängor. Allt svart. Hela gänget i lokalen hade för övrigt samma utstyrsel, och killarna bröt av endast med solglasögon, olika tatueringar och några kroppsnitar här och där. På ryggarna hade de ett rött tecken som Jim inte kunde bli klok på. Det såg ut som ett Kanjitecken, grovt kalligrafiskt, och kunde betyda antingen Försvararna, Vi som talar eller Vi som har ordet. Zaibatsu Go. Men eftersom det fanns över förtiotusen kanjitecken hade Jim gett upp för länge sedan. De var dock i flammande rött. Som blod. Jag, Kozo, har många saker att göra varje dag. Nu är den tid som jag säger vad som skall göras i min stad och berättar vad som har hänt. Efter det drar jag ut med mina
får göra vad du vill. Så är det, för det har jag också bestämt. Nu har jag också bestämt en annan sak, och det är att vi kollar på video! Kujozuno! Starta filmen! Punkaren sprang fram till ett skynke och drog det åt sidan så att det dammade. Bakom var en mycket stor och mycket omodern TV-Videoenhet som han startade, och sedan försvann han snabbt igen. Jim undrade vad som skulle ske härnäst, eftersom han hela tiden försökte få grepp om verkligheten, och sedan hände något helt ologiskt. Det visade sig vara en videoinspelining av nyheterna från för två dar sedan. Kozos mannar hade, när dom hörde ljudet av TV:n snabbt samlats runt Jim på golvet. På skärmen visades en plastig hallåa, och hon stod utanför varvshangaren som Jim och de andra varit i. Poliser och ambulansen syntes i bakrunden, och det rådde en febril aktivitet. Hallåan försökte visa upp en stressad / intresserad min och började tala. Jag står här vid varvskvarteren och bevittnar en fruktansvärd syn! Överallt ligger döda eller sårade underrättelsepoliser! Vad var det då dom hände? Jo, det skall vi berätta, och visa! Ja, ni hörde rätt, kära TV-tittare, ni ska få en unik inspelning! Och inte bara det, ni ska få inspelningen av ett av offren själv, den agent som spelade in det hela och sedan själv blev kidnappad! Otroligt men sant! Se detta och njut. Och kom ihåg, dödandet är på riktigt! Vi intygar här på kanal Wa-super3 att allt ni ser har hänt på riktigt! Så luta er tillbaka och njut, kära tittare! Bilden skiftade till den kamera som Jim hade haft bakom örat. Det var en mycket märklig upplevelse för Jim att se sig själv blossa på ciggaretten. Filmen började efter det att han hoppat ur Vanen, och visade först några sekunder av ciggarettrökandet. Sedan övergick det till värsta actionrullen. Motorcykel mot honom. Man på container. Skott. Hoppande bild ( Jim sprang ). Focusering, Kozos ansikte. Sen orden. Jim kom ihåg att Kozo sagt något om Rock`n`roll, men nu sa han istället: Nu din jävel, ska vi kidnappa dig! Hoppa upp, annars! Även läpparna rörde sig synkront. Buanden steg från de församlade i rummet, och Jim förstod att de sett detta förut. Showen var för honom idag. Filmen fortsatte med skottlossningen (hurrarop i lokalen), röken och slutade någonstans under motorcykelfärden i en uttoning. Kujozuno sprang fram och stängde av TV:n och männen återgick till kortspelet. Jim såg upp på Kozo och svalde en klump i halsen.
händelseförlopp. Som när dom tar en sån där figur på TV och sätter ihop honom med en annan, så att det blir en tredje! Smart. Jo, den första planen var att de skulle skjuta honom så snart han kom in i hangaren. Nu visste ju alla om att han hittar på dom där Ninjaprylarna hela tiden, och är jävligt svår att fånga, så dom nöjde sig inte med det. Det var någon som också kom på att om han nu skulle dyka upp och springa mellan kulorna som såna där superpojkar gör, så skulle han knappast lämna dig där heller, utan få med dig på nåt sätt. Då skulle man kunna filma skiten, göra dig till offerlamm och honom till en simpel buse, och sätta ut en efterlysning. Sen skulle alla kunna luta sig tillbaka och låta den vanliga polisen göra grovjobbet med att fånga honom. Om nu du skulle dyka upp och börja gnälla i pressen om trädgårdsrobotar som går bärsärk skulle man alltid kunna få det till att du hoppade upp bakom en lönnmördare och smet från lagen. Skiten finns ju på film. Gissa sen vem som blir skyldig till Myrornas mördande. Om han dök upp då? Visst, in i finkan bara, ett skott i skallen och allt är förlåtet. Allt gott och väl. Men nu dök ju inte han upp, utan istället kom den allsmäktige Motorcykelmannen, det vill säga jag, dundrande och förstörde! Ach och ve, vad skulle nu göras? Jo, dom hade två val. Antingen körde dom vad som hände, och skulle då göra dig laglös. Eller så skulle dom kunna dubba om filmen lite, och vips, en stackars agent blir bortrövad av något avskum. Såå, nu sitter vi alla i skiten! Kozo såg trots sin historia väldigt nöjd ut, och Jim var något förvirrad. Förlåt, jag skulle ha sagt till tidigare om videon! Men det fanns ingen tid i kaoset! Kozo gav upp ett rungande skratt där han satt i bilsätet. Hahaha! Du är rolig du! Vi gissade att något sånt var i görningen, och vi är inte arga på dig! När jag sa att dom jävlarna skulle få sitt krig, då menade jag det. Det var helt enkelt en krigsförklaring, och vi tog upp svärdet! Det har alltid varit vi mot dom, men vi har alltid kämpat mot pappersdrakar! Byråkrati och idioti. Nu har vi i alla fall en riktig fiende att slåss emot, och vi är redo. Ja för fan, vi har varit redo sen vi föddes på den här jävla soptippen! Jag skall jävlar i mej dö i krig om jag dör, och nu jävlar! Kozo hade ställt sig upp under sitt tal, och venerna på hans hals stod ut när han spottade ut de sista orden. Han såg ut som en demon från helvetet där han stod i sin fulla längd, och hans mannar ställde sig också upp bakom honom och ropade unisont: BANZAI med knutna nävar. En för alla, och alla för en.
Joo det var ett ärende till, innan jag och grabbarna drar till stan. En av mina killar har känt igen dig. Du spöade upp honom för ett tag sen, har jag fått höra! Jim blev kall i hela kroppen. Punkaren som han gjort döv! Killen med en machete! Han minns den gången när han och Miko var i Sopstaden första gången. Han hade helt enkelt förträngt hela händelsen, den verkade så diffus. Men det var verkligt. Förlåt, Kozo-san! Jag var tvungen att försvara mig! Vad annat kunde jag göra? Kozo gav upp ett till bullrande skratt och klappade sig på knäna. Hahaha Jojo, vad annat kunde du göra? Lugn du, jag hyser inte agg mot dig, han gav sig in i leken och då får man också tåla konsekvenserna! Jävligt kul, faktiskt, att ni storstadspojkar kunde klara er så bra på egen hand här. Och utan inbjudan, dessutom! Och att du, Techno, kunde klara av Kiichi-san! Den jävla punkaren springer jämt omkring med vapen och ställer till bråk. Men han är fortfarande sur, och vill visst ha revanch. Han var här och gnällde, och jag vet inte vad jag ska göra. Du förstår, vi har olika lagar här. Lag nummer ett är att allt jag säger är lag. Jag har sagt att du är min gäst, och då respekterar killarna det och rör dig inte. Lag nummer två säger däremot att ingen ska tåla skit utan att få upprättelse. Det handlar helt enkelt om respekt! Vi grabbar har inte mycket mer än vår respekt att värna om, så för oss är sånt rätt viktigt, och grabben bör få upprättelse. Så nu frågar jag dig, Techno, vad jag bör göra? Kozo såg upprigtigt intresserad ut, och Jim funderade intensivt. Om han skulle backa undan utmaningen så skulle nog alla respektera det. Men ingen skulle ha respekt för honom längre, och nu var det också i stort sett allt Jim hade kvar. Däremot gissade Jim att om han antog utmaningen, ja då skulle han bli så sönderslagen att han nog inte skulle kunna resa sig på ett bra tag. Ett jävla dilemma. Han valde. Okej, Kozo-san. Jag måste klara mig själv, trots att jag är din gäst. För du har rätt, vad är en man utan sin heder? Men jag säger också detta. Vem är en man även utan vapen? Jag möter Kiichi-san i strid om det sker utan vapen. Bara våra kroppar. Ok? Hahaha! Det var väl det jag trodde! För att vara en storstadsfjolla, så är du en duglig karl! Ja jävlar! KIICHI-SAN! KOM IN HIIT! Efter Kozos vrål öppnades dörrarna
nästan utan läppar satt under en rund näsa. Han var kort men kraftig och hade samma kläder som männen i lokalen, dock utan tecknet på ryggen. Han struttade snabbt fram till Jim och stirrade upp i hans ansikte, sköt ut bringan och morrade lågt. Jim stod kvar och blickade in i den andres ögon utan att blinka. Han fick inte vara rädd nu. Såja, grabbar! Ni ska inte slåss här! I kväll framför eldarna ska det ske, och vi ska se på! Ja, jävlar! I kväll ska vi ha kvinnor, öl och slagsmål! Männen hurrade, och Kiichi blev utknuffad innan han lyckades psyka Jim färdigt. Jim drog däremot en suck av lättnad. Vilken jävla morgon! Kozo reste sig upp och gick med honom mot dörren med en tung arm om Jims axel. Jojo, än har du skött dig bra, grabben! Det finns mycket att göra med det elektriska här, om du vill hjälpa till. Och nu till den sista punkten: Har du fått omkull hon än? Eeh, vem? Jim skulle aldrig vänja sig vid Kozos samtals-svängar. Zong, förstås! Hon är nog det enda fruntimmer här som ingen fått omkull än! Vackrare jänta får man leta efter, och torrare också. Det har varit många slagsmål över henne, men än är det ingen som fått trofén! Hahaha, dej har hon i alla fall vakat över! Eeh, jag har väl inte tänkt så mycket på det. Vill inte trampa nån på fötterna. Hahahaaa! Vad tror du jag säger åt henne att ta hand om dig för då? Hon blev så glad, jäntan! Ni skulle passa för varandra som ler och långhalm, hahaa! Nej, nu får du kila, vi ska in till stan och tjäna lite pengar, förstår du. Det är ett jäkla jobb, men bättre än att samla sopor, alla gånger! Kila iväg till Zong nu! Shas! Jim fann sig själv i trapphuset, ensam den här gången. Okej, han hade problem. Han var nu efterspanad, Kozo och hans gäng likaså, och ikväll skulle han bli sönderbankad. Hans nya hem var en soptipp, skolan kunde han glömma den närmaste tiden och han var utan ciggaretter. Om han nu skulle tänka att det inte kunde bli värre, ja, då gissade han att det skulle bli just det. Men den berömda Murphys lag kunde ju inte gälla hur länge som helst, det måste ju vända någon gång. Jim bestämde sig för att utmana öde och tänkte därför: Nu kan det inte bli värre, ta mej tusan! Allt var åt helvete just nu. Förutom en sak. Jim hoppades att Kozo inte sett hur Jim rodnade när han fört Zong på tal. Varje gång han tänkte på henne var det som en krevad av olika känslor rusade igenom honom. Beskyddande, upphetsade, nervösa och pirrande. Han hade inte känt det så sedan sin
hade han sett hur bråttom hon fick att komma ifrån honom där vid brunnen, vilket visade att hon inte var intresserad av honom. Det måste vara på det viset. När han hade varit avsvimmat kanske hon hade målat upp en bild av honom som var perfekt. Sedan, när han vaknat, fann hon honom säkert utomordentligt tråkig och blek. Det fanns ju för tusan hundratals hårdföra knuttar på högen, såna som varje kvinna ville ha. Så han bestämde sig helt enkelt för att undertrycka sina känslor för henne ett tag. Han hade för länge sedan kommit ut ur huset, och vandrade än en gång planlöst på vägarna mellan sophögarna. Solen gassade och han kände hur det sved i hans hud. Han var tvungen att hitta skydd snart, eftersom han inte hade någon UV-salva och mycket lätt kunde få hudcancer. Det hade en gång i tiden funnits ett naturligt skydd i himlen, men det var för länge sedan borta, enlig vad Jim läst. Han bestämde sig för att gå till brunnen och dricka, sedan skulle han söka skydd i bunkern där han vaknat upp. När han kommit fram fann han en plåtburk som verkade vara till för att dricka med, så han skopade upp vatten ur brunnen och drack det sparsamt. Sedan gick han in i bunkern i närheten och satte sig på de dammiga madrasserna. Zongs flaskor stod uppställda i snörräta rader efter väggen, och Jim beundrade de olika färgerna och ljusnoderna som glittrade på väggarna när solen speglade sig i glasen. Det såg nästan ut som om det var ett medvetet skapat kalejdoskop, som om det var en drake av ljus på väggen. Den vred sig långsamt efter väggen när minuterna gick. Tittar du på mina figurer? Hon stod i dörröpningen, och Jim rycktes ur sin halvdvala när han hörde hennes röst. Han tittade upp, och drog efter andan. Hon hade tvättat sig och bytt kläder. Borta var den smutsiga klänningen och smutsränderna. Borta var det rufsiga håret, nåja, det var i alla fall nedtvingat i en spretande hästsvans. Hon hade bytt om till ett par slitna jeansshorts och ett ljusblått linne som verkade vara gamla plagg, men rena. På fötterna hade hon ett par plastsandaler och om hennes smala hals satt ett halsband med olikfärgade glaspärlor. Jim såg henne i dörröppnigen med den starka solen som gnistrade i hennes hår, och han fick en känsla av att hon inte var mänsklig. Att hon var något renare, vackrare och ädlare än en vanlig människa. Han kände hur han började rodna, förbannade sig själv
Var det meningen jag menar, att det skulle bli en drake? Hon såg på Jim. Det är väl ingen drake! Det är en häst, vetja. En häst som kastar sig framåt eller sliter sig fri. Manen är den röda färgen, hovarna den gröna och så vidare. Hon skrattade till. Du är den första som sett någoting alls! Ibland frågar jag dom som kommer in hit om dom ser mina figurer, men dom undrar bara vad jag pratar om. Yono, min granne, han ser dem. Men han kan se vad som helst i var som helst för den delen, så det räknas inte. Äsh, vad jag sitter här och babblar. Vad tänkte du på för något då? Eeh, inget speciellt. Jag är bara röksugen men det var väl dags att sluta i alla fall. Varför har du tvättat dig apropå det? var ni inte tvungna att spara på vatten? Jaa det är så här. Det går rykten om att Kozo-san planerar en stor fest i kväll, och alla kommer dit. Så då får man tvätta sig, eller det är så att man kan använda sin ranson vatten för att tvätta sig om man vill. Hon satt och pillade på sina naglar som hon hade i knäet, och tillade sen: Och dessutom tyckte du säkert att jag luktade illa! Han tittade bestört på henne. Hade han sagt det? Det kunde han väl inte gjort. Det har jag aldrig sagt! Det är i alla fall inte sant. Jag tycker du luktar gott. Äh, lägg av. Du tycker att jag luktar som en gammal åsna! Det är bara att erkänna! Lägg av nu! Det gör jag väl inte alls det. Du luktar gott. Du luktar sol. Sol! Hahaa hur luktar solen då? Din tok, du är rolig du! Äh, det var faktiskt fint sagt. Alla andra killar hade sagt att jag är dum i huvudet som undrar nåt sånt! Ibland tror jag att jag är det också. Dum, alltså! Som gör konstiga djur på väggen, funderar över lukter och och sånt där. Hon pillade vidare med sina rena naglar. Du skulle säga nåt mer. Eller hur? Kom igen nu! Jim knuffade henne lätt i sidan. Äh, det var inget speciellt. Jag tänkte bara att det kanske är nåt fel i mitt huvud. Du vet, ibland ser jag mina tjejkompisar skaffa någon kille. Du vet, bara för att göra det Jag tycker det är fel! Hur kan dom göra det utan att känna något för den dom är tillsammans med? Är inte det fel? När jag säger något tycker alla bara att jag är dum i huvet! Alla håller ju på, titt som tätt, så varför ska jag vara annorlunda? Ibland har jag försökt vara som dom andra, men när någon kille vill ha sex, då blir jag bara så arg! Jag kan bara inte rå för det. Och förresten, vad säger jag det här till dig för? Du är ju en kille, du tycker säkert också att jag är dum i huvet! Eller hur?
på drottningen av Japan. Eller hoppa på en ros med spikskor. En mycket förvirrande känsla. Jim hade alltid haft lätt att skaffa kvinnor, och lika lätt hade det varit att ha sex med dem. Det var så naturligt. Men nu blev hans känslor så motstridiga. Han kände sig helt enkelt otillräcklig för henne. Han kunde inte ens tänka sig den man som kunde vara tillräcklig för en tjej som Zong. Mycket märkligt. Han funderade. Nej, du är inte dum i huvudet! Tvärtom. Jag hoppas att du inte blir arg på mig nu, eller tror att jag bara vill smöra för dig. Men jag måste säga det här! Så här är det: När jag såg dig för första gången var det som att hitta en diamant i en skithög nej det blev fel. Som att dricka en kall öl en het dag äh, skit! Jag vet inte vad jag säger! Glöm alltihop. Jag sitter bara och snackar goja! Han kände att han var röd i ansiktet och ville bara vråla rakt ut. Varför blev allt så fel när han var nära henne. Han var en sån idiot! Aldrig hade han snackat så mycket skit i hela sitt liv. Han ville egentligen säga helt andra saker till henne, men huvudet stod helt still. Eller var för fullt! Plötsligt kände han hennes svala hand på sin axel och stelnade till. Hon skulle skratta åt honom, gå ut och berätta för alla vilken jävla idiot han var! Som att hitta en diamant i en skithög.det var det finaste någon har sagt till mig i hela mitt liv. Att jag skulle vara en kall öl. Du är så snäll! Han tittade förvirrat upp på henne. Skojade hon med honom, eller? När han såg hennes allvarliga ansikte kunde han inte låta bli att le. När han log böjade hon flina. Och sen var det kört. Både Jim och Zong skrattade så dom tjöt. Hahahaa i..haha..en skithöög!hahahaa! Som som en öööl, hahahaaahahaa! De kiknade av skratt, och ingen av dem visste varför. Själva komplimangerna var inte speciellt roliga, men det var som om de båda gått och väntat på att någonting skulle hända. Någonting som kunde lätta på den explosition av känslor som de båda hade. Zong tyckte att han var jättefin! Hon kunde inte finna det rätta ordet, så jättefin fick duga. Han var inte snygg i den bemärkelsen. Snarare exotisk. Det var mer som om han var en vän som hon hade saknat. En vän hon kunde bli förälskad i. Eller var? Hon visste inte, för hon hade aldrig varit kär förut. Var det så här det kändes? Som om hela magen vred sig, fast på ett skönt sätt. Eller som om det rann vågor av värme genom hennes kropp utan förvarning. Hon hoppades att han inte tittade på henne nu, när hon låg på golvet och vred sig i skratt så att det gjorde ont i magen. Det var allt annat
Hon var ingen drottning, utan mycket mer. Hon var en helt vanlig tjej, och han ville ta hand om henne. Tanken på sex kändes fortfarande fel. Det var mer som om han ville vara nära henne, prata om allt utan att bry sig om om det var tokigt eller inte. Och vid gud, han hade på något sätt sagt att han tyckte om henne, och innerst inne visste han att det var det hon ville höra. De lyckades sansa sig efter några minuter och reste sig från golvet på darriga ben. När de såg mot dörren så stod där en liten siluett. Det var Yono som hade hört skratten, och nu stod han där med sitt lilla plastrymdskepp i handen och såg helt förskräckt ut. Han trodde de blivit tokiga monster. De såg på honom några sekunder, sedan på varandra. Och sen var det kört igen. Så höll de på med sina skrattsalvor i säkert tjugo minuter innan anfallen gick över. Yono var helt förtvivlad. Han drog och knuffade Zong i sina försök att få henne normal igen, och när hon lugnat ner sig var hon tvungen att trösta honom. Även Jim satte sig på huk och klappade tröstande Yono på ryggen. Efter ett tag reste sig Zong med Yono i famnen och tittade länge på Jim. Han satte sig på madrasserna. Jag måste gå med Yono hem. Det är dags att laga mat. Lägg dig och vila du, jag kommer tillbaka senare med mat till dig och kanske några ciggaretter. Hejdå! Hon skuttade ut genom dörren med Yono på armen och var försvunnen. Jim lade sig ner på madrasserna och kände sig helt slut. Han var fortfarande svag efter coman han legat i, och såna här energiutlopp gjorde inte saken bättre. Han hade mycket ont i ryggen och kände sig allmänt dålig, men han visste att han aldrig hade mått bättre inombords än nu. Hon var allt. Hur skulle han nu kunna sova, när han visste att hon fanns där ute? Han lade sig i alla fall ner och tänkte att han kanske skulle kunna vila lite, eftersom han var i desperat behov av sömn om han skulle möta Kichii i kamp. Hur skulle han kunna sova nu? Han funderade, och sov djupt några sekunder senare. Kvällen kom, och Zong väckte Jim och gav honom mat. Han kände sig märkvärdigt utvilad, och var tacksam för det. De talade inte så mycket med varandra efter det att hon väkt honom, men det var en överenskommen tystnad. Som om det inte riktigt behövdes, eller som att tiden nu var rätt för en tyst närvaro. Han slukade maten, och sen gav Zong honom en ciggarett. Deras händer kom åt varandra när han tog
två stora högar med brännbart materiel, och Jim gissade att de skulle tända två stora eldar när mörkret hade sänkt sig. Barn lekte våldsamma lekar i vägdammet, män och kvinnor saplade upp kaggar med öl och sprit efter ett långt bord där det också stod rader med mat i stora grytor, och de äldre satt och tjattrade och tullade på spriten. Här och där såg Jim också ungar som sprang omkring och klubbade de råttor som vågade sig för nära bordet med mat. Han såg inte till Kozos gäng, däremot hängde några av groupisarna i närheten, de som inte hade fått sina tecken på västarna. De blickade hatfullt på honom, och Jim gissade att de stod bakom Kiichi. De lät honom dock vara ifred, och Jim var tacksam för detta. Han funderade över om Zong visste om att han skulle möta Kiichi i kamp. Eftersom alla rykten verkade färdas som löpeldar här, så var det mycket troligt, men hon hade inte visat det med en min eller på något sätt kommenterat saken. De satte sig på ett oljefat vid matbordet och pratade om olika saker till dess att eldarna tändes. Det var konstigt, men Jim kom inte ihåg ett ord av vad de sa. De talade intensivt med varandra, men han minns bara vad hans ögon memorerade. Hennes stora, mandelformade ögon, hennes släta väldoftande hud, hur hennes händer fladdrade när hon beskrev något som hon varit med om. Han tänkte plötsligt att han någon gång hade fantiserat om att sitta med en flicka framför en brasa och prata om saker som aldrig Miki eller Cream skulle förstå. Han hade tänkt precis så någon gång, men det verkade så diffust. Hade han haft ett annat liv. Var det en illusion. Eller var den här sophögen en illusion. Han skrattade till och berättade för Zong vad han tänkte. Så förflöt tiden, och de två var helt ensamma i universum för ett tag. De avbröts till slut av att en högtalaranläggning startade. Det var Kujozuno som började tala, punkaren som var Kozos knähund och betjänt. Han stod på ett lastbilsflak som någon hade kört fram mellan eldarna. Okeeej! Välkomna allihopa! Snart är det dags att supa, knulla och slåss, men föörst! Några ord från våran egen sponsor, vår guru och vår borgmästare KOOOZO! Spridda applåder och tjoanden från publiken när Kozo äntrade flaket. Han flinade. VÄÄLKOMNA! Välkomna alla medborgare i de utstöttas stad! Män, kvinnor, råttor och underjordiska demoner! Jag har ordnat denna fest för att det nu är mycket som kommer att hända och har hänt. Ni har alla hört rykten, sett mig på TV, sett konstiga
sjukdomar i lasten. Och jag ska berätta om en man som skapat dessa för ett helt annat syfte, som jag en gång dödade men som återuppstod och nu är mitt ibland oss! Vi är de utstötta och hos oss finns magi! I sanning, våra dagar av lättsinnigt leverne är nu över! Vi måste samla oss och möta det onda som kommer tågande, och vi måste göra det tillsammans! Gamla som unga, annars är vi alla dömda att dö! KUJOZUNO, STARTA FILMEN! Fan, nu börjar han igen. Jim suckade djupt. Bakom lastbilen och de två eldarna var en husvägg. Den lystes nu upp av en storbildsprojektor som förmodligen fanns i lastbilens kupé. Det startade dock med samma filmsekvens som Jim hade sett förut. Han gissade att alla inte hade sett denna när han hörde utrop och applåder bland folkmassan som var samlad. Än en gång såg han de tappra krigarnas raid mot underrättelsestyrkorna. Efter det var det dock ett nytt inslag, och Jim tittade intresserat på denna. Samma plastiga hallåa interjuvade nu ett högt polisbefäl som hade en stor bild på Kozos ansikte upsatt bakom sig. Han klargjorde att Kozo nu var identifierad av polisen, och att de därför inom kort skulle göra ett ingripande. Detta krävde dock ett ihopsamlande av specialutbildad kravallpolis, eftersom mannen var tungt kriminell, mycket farlig och mycket tungt beväpnad. Bu-ropen steg bland publiken, och allehanda skräp smattrade mot väggen där filmen rullade. Detta slutade dock tvärt, när en skakig sekvens visades Kozos ansikte över hela väggen. Bilden stabiliserades, och Jim gissade att någon hade ställt kameran på ett stativ. Det var filmat på Kozos kontor, och han satt tillbakalutad i sitt bilsäte. Välkomna, medborgare och alla andra! Jag sitter nu här, och skall förklara för er vad som kommer att hända. Så här är det: Det är kört för oss! Ja, i alla fall för mig. Snuten kommer att ta mig, och det kommer dom att göra till varje pris. Med det menas, att går det inte med våld, så ska det gå med mer våld! Jag inser att risken är mycket stor att ni, mina medborgare, kan bli skadade om jag stannar i min vackra stad, och jag kommer därför att gå under jorden och på så sätt locka bort polisen. De kommer att följa det spår jag lägger ut, och på så sätt sker inga olyckor bland er. Däremot har vi ett större och allvarligare problem än polisen. Det är nämligen så, att en del av djävulens avföda i Tokyos regering har startat en topphemlig operation för att göra sig av med oönskade element. Då har de inte tänkt på sådana busar som mig och mina
människor av kött och blod, utan vi är bara negativa siffror i bidragsstatistiken. De vill helt enkelt sudda ut de negativa siffrorna. Det vill säga oss! Nu säger nog många av er: Så kan man väl inte göööra!, men det är just vad de kan. Alla vet att vi är de kastlösa i samhället, de som är längst ner på stegen i samhället. Vi har inga företagsmärken, inte ens våra ryggmärken som vi kämpar så för räknas! Vi har inga konton, inga företagskuponger, en del har för fan inte ens födelsenummer! Eftersom vi då knappt existerar, så kommer vi att dö i det tysta, vi kommer att suddas ut som de siffror vi är. Vår enda chans är att vi måste synas! Vi måste kämpa mot vår fiende med näbbar och klor, och vi måste göra det på deras sätt. Vi ska helt enkelt strida för vår sak till dess att media uppmärksammar oss. Jag har sänt ett band till media där jag berättar om vår situation, men jag tror inte de är intresserade eftersom det bolag som skulle visa upp Sopstaden också skulle stöta sig med allehanda sponsorer och staten. Dessutom har det inte hänt något drastiskt än. Inga dödsfall och ingen panik. Så vad ska vi göra, undrar ni säkert! Joo, detta kommer att ske: Enligt våran skyddsängel i de högre samhällskretsarna så kommer vi om två dar att få besök av lagens långa arm. De kommer att gå in med kravallpolis, helikoptrar och pansar. De kommer att följas av media, och vi ska då försöka att märkas så gott det går. Jag kommer dock att vara någon annanstans, och därmed locka bort snuten. Men redan samma kväll kommer alltså den riktiga attacken, och då är det en militär underrättelsestyrka som kommer att dyka upp. Med sig har de de dödsmaskiner som de kommer att sprida ut i Sopstaden. Har vi tur så kan vi få syn på dem när de kommer, men detta är nog inte så troligt. Vi måste därför inrikta oss på att försöka stoppa dödsmaskinerna i stället. Dessa är nog lätta att stoppa, och vi måste göra det snabbt! Detta eftersom de har med sig dödliga vapen som de placerar ut överallt! Små saker som vi samlar på, men dessa är apterade med ett kraftigt nervgift och dödar omedelbart den olycklige som kommer åt dem. Dessa är vapen nummet ett. Nummer två och tre är rakblads och giftminor, och dessa är mycket farligare. Vi har alltså två dar på oss! Jag kommer att hålla ständig kontakt med mina soldater här över en mickrolänk, och ska på mitt sätt försöka hjälpa er. Det sista steget är att försöka vända blickarna mot dem i regeringen som har skapat
Såå, mina kära medborgare i vår vackra stad! Glöm nu allt jag har sagt om detta! I alla fall för i kväll! Nu ska vi roa oss som om dessa dagar är våra sista, Hahahaha! Nej, såna skämt vill vi inte höra. Utan nu ska vi supa, knulla och slåss! Jag lämnar än en gång över till mitt verkliga jag, och avslutar med ett BANZAI! Massan av människor tjöt och applåderade efter det stiliga talet, men Jim såg även människor som var märkbart oroade. En del grät och några stod tysta och fundersamma. Han hade full förståelse för deras känslor. Kozo hade än en gång äntrat flaket, och äskade tystnad med sina armar utsträckta. Tack! Tack, allihopa! Nu ska vi festa som vi aldrig festat förr. Ta för er av maten och spriten! Vi kommer även att bjuda på underhållning här på scenen inom kort! Jag säger bara tre ord: Banzai och Rock n roll! Ur högtalarna strömmade nu urmodig 1950-tals musik, vilket Jim gissade var Kozos önskemål, och massan av människor kastade sig över maten och drycken. Zong övertalade Jim att sitta kvar på oljetunnan, och hämtade mat åt dem båda. Han såg på när hon skrattande trängde sig fram bland de andra, och han visste att han alltid skulle spara bilden av hennes skrattande ansikte inom sig vad som än hände. Efter att de ätit ett tag sida vid sida i eldens sken, så föll en enorm skugga på dem. Det var Kozo som hade uppenbarat sig, med Kujozuno vid sin sida. Han flinade. Jaha du, Techno! Jag ser att ni har funnit varandra, hahahaa! Och ren är hon också, jäntan. Men var sak har sin tid, och nu har tiden kommit för dig att försvara din heder! Såå, Kujozuno-san här, kommer att betjäna dig ett tag. Se honom som din tränare och supporter, och lyssna noga på honom! Jim såg att Zong såg förvirrad ut, och förstod att hon inte visste om vad som skulle hända. Han hade själv hoppats att det hela på något sätt hade glömts bort av alla inblandade, vilket var befängt. Han kände sig fortfarande svag efter sängliggandet, och visste att han skulle stupa snabbt om Kiichi fick in en fullpoängare. Men han måste helt enkelt göra detta. Han rörde snabbt Zongs axel och såg att hon försökte få något sagt, men hörde inte vad det var eftersom Kujozuno drog iväg honom mot lastbilen. Faan! Kan inte det här vänta lite. Jag är fortfarande svag, och Kiichi-san verkar vara på topp! Det känns helt enkelt inte rätt att möta honom nu! Inget skitsnack nu! Jag förstår dig, men Kozo-san har rätt. Var sak har sin tid, och nu
Han är snabb och stark, men kan du på något sätt få honom riktigt arg, så tror jag att han kan blir slarvig. Han slåss inte heller renhårigt, kom ihåg det! Kojozuno betedde sig som en riktig tränare. Han placerade Jim på en pall vid lastbilen och masserade hans stela axlar när han talade. Jim funderade på en sak. Hörru, Kujozuno-san. Varför gör du det här? Jag menar, står på min sida? Det är inte så konstigt. Fört och främst är det för att chefen har beordrat mig att ge dig all hjälp du kan få. Han har inte själv möjlighet att hjälpa dig, eftersom han då kan verka partisk. Men jag ska ändå hälsa att han har satsat på dig, och att han vet att du kommer att göra ditt bästa. På sitt sätt menar han att du redan visat att du är en krigare, eftersom du tillockmed offrat ditt liv en gång för vår skull. Jag vet också att han inte har mycket till övers för Kiichi, eftersom han är en oborstad slyngel som ställer till bråk för att märkas. Alla killar utan märke måste hävda sig, och det finns bra och dåliga sätt att göra detta på. Kiichi-san är inte smart nog att komma på de bra sätten, utan bråkar och skrävlar mest. Sen är det också så, att vi killar som har varit med ett tag, vet hur viktigt det är att ställa upp för varandra. Du har ställt upp för oss, och vi ska ställa upp för dig så gott det går. Du måste dock förstå att vi inte kan visa det öppet, eftersom vi är i samma sits som Kozo-san. Du måste helt enkelt sätta dig i respekt hos slynglarna först. Jim slappnade av något, både fysiskt och psykiskt. Det var skönt att höra att han i alla fall inte var ensam. Han måste däremot hitta någon strategi mot Kiichi. Du har sagt att han är hetlevrad. Mer då? Vad kör han för stil? Är han vanlig Streetfighter eller har han lärt sig någon Budo-form? Punkaren funderade. Njaa, han är väl som oss andra. Du vet, vi kollar alla kampfilmerna med Bruce Lee, Jackie Chan, Wong Chun och så vidare. Sen brukade i alla fall vi, när vi var i deras ålder, utmana varandra och stila med alla filmtrick. Du vet, rundkickar, snygga volter och liknande. Jag gissar att han kör med det, speciellt eftersom hans gäng ser på. Du får helt enkelt ta det som det kommer. Såja! Nu är det snart dags att äntra arenan. Ssh, jag tror att det är dags för presentationen! Kozo säger vad han ska, sen ska ni mötas i ringen av strålkastare där. Kujozuno pekade, och Jim såg att gänget hade ställt sina motorcyklar i en vid ring och riktat strålkasterna mot mitten så att platsen var upplyst. Ni två går in, och antingen
HÖÖR UPP! Nu har tiden kommit för underhållning! Detta är vad som har hänt: För en dryg månad sedan var en skara av våra trevliga ungdomar ute och luftade sig, när de stötte på två storstadsturister i vårt trevliga närområde. De tog då saken i egna händer och bestämde sig för att göra en hårdhänt utfrågning av turisterna och möjligen även konfiskera deras motorcykel. Nu föll det sig så illa att det inte var någon mindre än vår skyddsängel, även känd som Miko-san, som turistade med en gäst. Ni vet alla vad som hände sedan. Två av våra ungdomar dogs av daga, och de andra är glada över att de står här idag. Ingen av dessa är särskilt pigga på att få möta Miko-san igen ( spridda skratt hördes från dem som visste vem Miko var ) men däremot har vi en yngling som blev förnedrad av turist nummer två, och han kräver nu revansh. Turisten är ingen mindre än min gäst, och har därför själv gett godkännande till en envig! Han är en storstadsfjant och Techno, men ändå en man att räkna med! Jag vet, för jag har redan dödat honom en gång, men det räckte inte! ( Nya skratt och applåder från dem som kände till historien.) Vi känner alla hans utmanare. Det är ingen mindre än KIICHI! Kiichi struttade in i strålkastarljuset under allmänt jubel, där han sedan stilade med några höga rundsparkar och snabba slag. Jim studerade honom i skuggorna. Och nu främlingen som alla har funderat över! En Gaijin med nio liv! Möjligtvis en demon i människohamn, vem vet! Applådera för JIMMI-SAN! Jim stegade in i strålkastaljuset. Han möttes av jubel, applåder och några bu-rop. Han hade tagit av sig polo-tröjan, men hade fortfarande sitt svarta linne och sina långbyxor på sig. Han behöll även skorna, eftersom han ville ha något sorts skydd för tårna. Han ställde långsamt om sina sinnen så att det bara skulle vara han och Kiichi som existerade. Inga ljud, inga strålkastare, ingenting annat. Han studerade Kiichis snabba rörelser och försökte upptäcka svagheter. Kiichi såg föraktfullt på honom. Hörru, din jävla skit! Dig ska jag smeta ut över hela Sopstan. Du är en jävla sopa! Är det därför du lägger märke till mig, din lilla bög! Du letar väl sopor hela dagarna, eftersom du inte ens kan spöa en storstadsbo! Är du en liten flicka, eller vad? Jim hade räknat med att hans bästa möjlighet var att reta upp Kiichi, och att denne sedan skulle börja begå misstag. Han hade helt rätt. Kiichi gav upp ett ilket tjut, och riktade en snabb rundspark mot Jims ansikte. Jim hade dock räknat med något sådant,
var snabb, och Jim förstod att han måste försöka hålla avståndet. Han skulle inte heller kunna använda sin Karate mot punkaren, eftersom det var något som han mycket lätt skulle kunna bemöta. Han var helt enkelt tvungen att försvara sig mot Kiichis attacker och utnyttja hans felsteg. De cirkulerade lite runt varandra, och Jim såg att Kiichi kokade av ilska, men tog det något försiktigare. Han har nåot som liknas vid förnuft i alla fall. Jim log hånfullt. Hej du, bög! Vågar du inte göra nåt mer? Kanske du ska klappa av och gråta lite! Kiichi morrade och anföll med en blixtrande snabb slagserie. Jim parerade och försökte få grepp om Kiichi. Han fick några smärtsamma slag men lyckades på något sätt få grepp om punkarens ena handled. Han höll hårt i den, parerade slagen med den fria handen och snurrade sedan med hela kroppen snabbt under Kiichis armhåla. Kiichis arm vred sig också och fick till följd att Kiichis hela kropp slog runt och med ett brak gick i backen. Jim hade dock missbedömt Kiichis snabbhet och märkte för sent att Kiichi svepte ut med benen mot honom och därmed sparkade undan Jims ben. Jim stöp även han i backen, och kände hur smärtan strålade upp i ryggen. Kiichi kastade sig över honom med ett tjut och måttade några snabba slag mot Jims ansikte. Jim var låst och handlade nu intuinitivt. Han försökte undvika slagen genom att skydda sig med händerna, och drog samtidigt in fötterna så att dessa fann Kiichis mage. Med all sin kraft sparkade han sedan uppår- utåt, så att hans fötter sjönk in i Kiichis mage och slungade iväg honom över Jims huvud. Kiichi verkade tappa luften helt, men lyckades komma på fötter en bit ifrån Jim och höll sig för magen. Jim kom också på fötter, och kände att han hade blod i ansiktet. Dels hade han fått en smäll på näsan så att den blödde, dels verkade Kiichi ha en ring på något finger som rivit upp ett sår på Jims ena kind. Han torkade snabbt av blodet och de började cirkulera igen. Jaså, du blöder, din jävel! Snart ska du blöda mycket mer! Kiichi anföll igen. Den här gången var hans anfall vällavägt, och Jim kunde inte göra mycket mer än att parera slagen och sparkarna medan han försökte hitta en öppning. Kiichi körde nu i alla fall en kampstil som liknade karate, och Jim bemötte utan problem anfallet. Han var dock tvungen att göra något som helt skulle överrumpla Kiichi, och dessutom något som stoppade ligisten ett tag. Killen var stryktålig, och Jim måste slå hårt. Han bestämde sig för att göra något helt idiotiskt. Han kastade sig fram mot Kiichi i ett
Kiichis attack och var så nära punkaren att han kunde känna dennes illaluktande andedräkt. Sedan skallade han honom hårt över näsbenet, så att det sjöng i skallen. Kiichi raglade bakåt, med blod sprutande ur den knäckta näsan. Publiken tjöt av spänning. De fick se en kamp av ett sällan skådat slag, och blodet flödade. Även Kiichis kompisar tjöt och applåderade. Kiichi hade skrytit så mycket om hur han skulle krossa Itekin, utlänningen, och det var riktigt roligt att se hur mycket problem skrytmånsen fick när han skulle uppfylla sitt löfte. Jim gjorde dock ett misstag genom att inte anfalla direkt igen efter det att han skallat Kiichi. Han var van att slåss renhårigt, och stod därför kvar i försvarsställning medan Kiichi försökte se klart igen. Kiichi var yr, men utnyttjade ändå situationen genom att ragla mot Jim och sedan snabbt sparka ut mot honom. Jim var inte beredd på detta, eftersom Kiichi verkade så yr, och hann bara parera sparken bristfälligt. Den träffade honom därför med full kraft på handleden, och Jim kände en fruktansvärd smärta stråla upp genom armen. Han bet ihop och höll sig om armen. Han gissade att han brutit handleden, och nu var han i fara. Om han bara kunde försvara sig mot Kiichi med en arm var det kört. Kiichi verkade ha kommit till sans igen. Han såg på Jim med ett brinnande hat i sina ögon, och anföll sedan med full kraft. Jim hade bara en chans. Under hela kampen hade han utnyttjat Kiichis anfall och bemött dessa med försvar. Han ändrade därför taktig helt i ett desperat försök att få stopp på Kiichi. Han anföll. De båda anföll varandra. Kiichi med knäckt näsa, och Jim med bruten handled. Publiken tystnade och drog unisont efter andan. Nu kom den avgörande delen. Jim kände det som om han stod utanför sig själv och såg det hela i ultrarapid. Kiichi måttade en våldsam spark mot Jims mellangärde. Jim utnyttjade då den fart han hade och hoppade upp så högt han kunde. Han lyckades hoppa ovanför Kiichis svepande ben, och slog sedan med all kraft mot Kiichis huvud medan han fortfarande var i luften. Han slog ut med sidan av handen i klassisk karatestil och träffade Kiichi hårt i tinningen. Det hela gick mycket fort, på någon sekund,men för Jim var det en evighet. Han landade snatt bakom Kiichi och gjorde en snabb kullerbytta för att vinna avstånd till denne. Han vände sig sedan snabbt om för att möta en eventuell attack. Det verkade inte längre behövas. Kiichi raglade åt sidan av den blotta kraften av Jims slag, och ramlade sedan in i en av motorcyklarna innan han slog i backen. Där blev
Publiken tjöt! Det var en kamp som det skulle talas om länge! Vilken uppvisning. Människor sprang fram till både Jim och Kiichi, och tog hand om dem båda. Jim leddes ut till pallen, där Kujozuno förband hans handled efter att ha tittat på den. Hela tiden kom människor fram till Jim och klappade honom på axlarna, bjöd på ciggaretter och gratulerade honom. Han var helt slut. Bra jobbat, grabben! Jag visste att du skulle klara det. Jag satsade på dig! Kujozuno sken av stolthet under smutsen, och betedde sig som om han var Jims tränare. När du hoppade upp där! Pow, liksom! Kiichi bara flög iväg! Jag trodde ett tag att du skulle balla ur. Du vet, glömma bort att det inte fanns några regler. Men du fixade det! Nu gissar jag att Kozo är glad också. Han satsade på dig också! Jim lyssnade bara med ett halvt öra. Han hade fullt upp med att tvinga undan den bultande smärtan i sin handled för att bry sig. Plötsligt kände han en smal hand på sin axel. Han tittade upp och såg Zong. Det här är för att du beter dig som alla andra idioter här! Hon gav honom en rungande örfil på kinden, och stegade ilsket iväg genom folkmassan. Kujozuno vrålade av skratt när han såg Jims häpna min. Hahahahaa! Det var kul! Som alla andra idioter,hahaha! Hon måste vara förälskad om hon beter sig så idiotiskt! Typiskt trångsynta fruntimmer, hahaha! Snälla Kujozuno-san! Sluta nu. Kan du inte visa mig till min bunker. Jag måste vila lite innan jag ramlar ihop helt! Kujozuno lugnade ner sig och gjorde vad Jim bad honom om. Han ledde honom genom den festande folkmassan och in i bunkern. Där lade sig Jim försiktigt på madrassen, och Kujozuno tände sedan en ciggarett som Jim fick. Han tog några bloss och försökte slappna av. Kujozuno log. Hon lugnar snart ner sig, ska du se. Du också, för den delen. Försök och vila nu, och kom ut till oss när du har gjort det. Vi grabbar väntar på dig därute. Du är en av oss nu, en kille med respekt. Glöm inte bort det. Även Kiichi-san måste acceptera att han blivit slagen i en renhårig fajt. Sådana är våra lagar här, och så ska det vara! Punkaren lämnade honom, och Jim var ensam i bunkern. Han rökte sakta och lät smärtorna flöda fritt genom kroppen. Han visste att de så småningom måste ge med sig, att de skulle minska i itensitet och så småningom försvinna helt. Kampen hade varit kort, som dom alltid var i verkligheten, men Jim kände det som om han hade
Utanför dunkade nu musiken och eldarna kastade fladdrande sken på väggarna i det annars mörka rummet. Han hörde människor skratta och stoja utanför, och kände sig märkvärdigt sorgsen. Var var han på väg? Fanns det något bestämt öde bakom allt som skedde, eller var det hela ett förlopp i kaos. Var det någon gud som styrde, eller var hela verkligheten en enda slumpmässig händelse som ändrade sig i evigheten. Jim ville så gärna tro att det fanns något bakom det hela, någon kraft som styrde allt till det bästa. Men hans sinnen sa något annat. Han hade en gång sett en enorm affisch, säkert tio meter i diameter. Denna hade varit täckt av en bild på det kända universum, och Jim hade sett miljoner stjärnor i ett enormt gytter, som sandkorn på en strand. Långt ner i hörnet var dock en liten pil med text under. Där stod: Här är du nu. Jim hade kisat på spetsen av pilen, och där sett en svag fläck som var solen. Han hade sedan fått en svindlande känsla av att det hela var ett gigantiskt skämt, och med ens förstått meningen med alla statyer av en skrattande Buddha. Hade mannen som levat för mer än tvåtusenfemhundra år före Jim förstått något som alla andra missat? Var det så att allt var ett stort skämt? Om han levde eller dog, vem skulle bry sig? Milliarder av människor fanns på Jorden, milliarder av stjärnor och milliarder av livsformer. Vad var det då för mening att kämpa. Kämpa för sitt eget futtiga liv. Han brände sig på fingrarna av den glödande ciggaretten, och kastade den svärande på jordgolvet, där den slocknade. Zong stod i dörröppningen. Du såg så borta ut, jag ville inte störa. Jim såg på hennes vackra ansikte. Du. Förlåt! Okej? Jag hade helt enkelt inget val. Jag var tvungen. Han såg bedjande på henne, och hon gick övert till honom och satte sig på madrasskanten. Äh, det är jag som ska be om ursäkt! Jag skulle inte slagit dig. Men jag var bara så rädd när allt det där hände! Jag visste inte om att du skulle möta honom, och jag var helt övertygad om att du skulle göra dig mycket illa. Jag var bara så rädd! Det är okej. Det var jag också. Jag trodde också att det var kört, men ibland finns det inget val, eller hur? Ibland kan man inte visa att man är rädd. Man får inte. Han såg på henne, och i det svaga ljuset från eldarna kunde han se att hon grät. Snälla du, lämna mig inte! Du är den enda vän jag har! Om du skulle lämna mig jag vet inte vad jag skulle ta mig till! Jag vill inte vara ensam! Hon grät öppet
som om en outsäglig sorg och kärlek övermannade honom, och de höll varandra som om de båda skulle gå förlorade annars. Ingen av dem visste hur lång tid som förflöt, de satt bara där och höll varandra hårt. Hon grät stilla, och han smekte långsamt hennes hår. Var det därför Buddha skrattade? För att människor aldrig skulle kunna mötas helt. För att de båda visste att något som de båda kände så starkt aldrig skulle kunna vara för evigt. Det var som om de båda var lågor, som brann allt för snabbt när de var tillsammans och snart skulle brinna ut. Det var som om båda visste varför de kände denna sorgblandade kärlek, men ingen av dem skulle kunna förklara känslan i ord. De lade sig ner på madrassen, och hon kröp nära honom. Han kysste henne stilla på kinderna, men förutom det höll de bara om varandra. Hon somnade mot hans bröst, och han låg och betraktade henne i det svaga ljuset. Så ren. Det fanns inte ord i de många språk han kunde för att beskriva det som han kände för henne. Han tänkte bara: Så ren. Sedan somnade han också. Zong vaknade först. Morgonsolen låg som en strimma vid horizonten, och dimman utanför gjorde att ett märkligt mjölkvitt ljus lyste upp rummet. Hon låg länge och såg på honom när han sov. En sån märklig man! Med sina gröna ögon och sin håriga kropp. Han var vacker på ett fult sätt. Och hon älskade honom. Efter gårdagens chock visste hon detta med säkerhet. Hon hade slitits mellan hopp och förtvivlan under kampen, och bett intensivt till alla gudar hon kunde komma på. Vilken som än lyssnar, rädda honom! Jag kan inte leva annars! Hennes ordlösa bön hade chockat henne, men hon skulle inte kunnat stoppa den om det så hängde på hennes liv. Det hade varit ett tomt rum i hennes inre, en ekande kammare, och den var nu fylld av honom. Hon förstod med ens varför människor aldrig upphörde med att skriva låtar, filmer och böcker om kärleken. Var det så här det kändes? Hon skulle aldrig mer kunna släppa den känslan. I så fall skulle hon slitas itu. Gå av på mitten. Det skulle vara finito. Hon visste också att hon ville ge sig själv till honom. Just för att han inte krävde det av henne, och just för att hon kände denna brinnande åtrå till honom. Hon skulle aldrig behöva någon annan. Hon tänkte dessa tankar medan hon smekte det ärr som hade bildats på hans kind. Den
dem båda. Nudelsoppa och två koppar thé. Morgonsolen låg nu som en skär tallrik mot bergen, och hon verkade vara den enda vakna personen i Sopstaden. Hon återvände till bunkern med frukosten, och väckte honom försiktigt. Han gäspade stort och de sörplade sedan i sig nudlarna under tystnad. Hon ställde undan skålarna och klädde sedan av sig naken. Hon stod där mitt på golvet i gryningsljuset och lät kläderna falla. Jim såg på henne, och klädde långsamt av sig även han. Sedan stod de där på golvet, nakna, och värmde varandra med sina kroppar. Hon började kyssa honom mjukt, och efter ett tag lyfta han henne i sina armar och bar henne till sängen. Hon ville detta. Hade velat det länge, men nu var hon lite orolig över hans storlek och att det hela skulle misslyckas. Han var dock varsam och mjuk mot henne, och när han till slut kom in i henne var det inte så farligt. Så älskade de sedan, mjukt och långsamt, som om de hade gjort detta många gånger förut. Det kändes nästan som om de var en varelse. Som att de smälte ihop med varandra, och att de båda gav allt de hade till varandra. Hon kände hur hon nådde ett klimax, och fick sedan sin första orgasm. Hon blev rädd när hon inte kunde kontrollera sin kropp, men på samma gång ville hon inte att det skulle sluta. Detta hände några gånger för henne, men bara en gång för honom. Sedan drog han upp täcket över dem båda, och de låg där och såg på varandra i morgonljuset. De hörde hur hundarna började vakna och skälla på varandra, och någon skramlade med kastruller vid brunnen. Hon hade nu älskat för första gången, och hon hade gjort det på egna villkor. Med någon hon älskade. Märkligt. Det hade inte varit som något annat hon någonsin upplevt. Hon hade känt det som om hon hade fått ett ögonblick av sanningen. Ett ögonblick av den eviga och oförstörda sanningen till varför hon existerade. Det hade inte alls varit den där svettiga, kladdiga djuriska upplevelsen som hon förut trott att det skulle kännas som. Det hade varit något där som hon aldrig skulle kunna beskriva. En sanning om någonting som var magi. De kysste varandra stillsamt innan de klädde på sig igen. Jag har aldrig känt det så här när jag älskat med någon. Det var helt annorlunda. Zong, jag skulle inte klara av att förlora dig heller. Jag skulle inte klara det! De höll om varandra, och Zong var glad. Deras känslor hade inte minskat efter det att de älskat. Hon hade ett tag varit orolig att de efter detta skulle bli som främlingar för
Ssh, jag måste gå nu. Och du har mycket att göra idag. Vi ses när jag kommer med lunchen, inte före dess. Vila nu. Hon lämnade honom, och tog med sig skålarna till brunnen. Där satte hon sig sedan och grät stilla. Hon grät av glädje över att han fanns i hennes liv, och hon grät för att för att något hade gått förlorat för evigt. Inte hennes oskuld, utan de känslor som hörde till oskuldens tid. Hon var en annan människa nu, och hon tog farväl i tårar till den människa som hon varit. Livet knuffade henne framåt, och hon kunde inte stoppa det. Jim kände det som om han ville springa ut till henne så fort hon var försvunnen, men lyckades behärska sig. Hade hon sagt att de skulle träffas till lunchen, så skulle de göra det. Han kunde inte hålla fast henne, det skulle bara skada dem båda. Även om de älskade varandra intensivt, så var de tvungna att fortsätta sina liv som förut. Annars var det bara risk att något som var bräckligt skulle gå sönder helt. Han tände en ny ciggarett och såg genom fönstret hur solen steg på himlen. I morgon skulle polisen och underrättelsetjänsten komma, och Jim gissade att han hade många kunskaper som han var tvungen att dela med sig av, för att de skulle ha en chans. Han skulle få en fullbokad dag. Även där hade Zong rätt. Dammet låg som ett lågt dis över soptippen, och det såg ut att bli en varm dag. På sista tiden hade det varit oroväckande lite regn, även under regnsäsongen, och Jim förstod varför Vattenverket svetsade igen kranarna med jämna mellanrum. Det var ändå tur att Sopstaden utnyttjade det kommunala vattennätet, om de hade haft en egen vattenresurs skulle denna kuna förgiftas av statens gorillor, av de tungmetaller som sakta förgiftade marken, eller helt enkelt sina ut I hettan. De enda som verkade vara uppe I den tidiga timmen var de morgonpigga gamlingar som inte hade festat loss för hårt dagen före, och de horder av barn som brottades I vägdammet, jagade feta råttor eller satt I klungor och berättade historier om den stora världen. Jim vandrade långsamt mellan dem bort till slottet, den gamla byggnad som var Kozos högkvarter, eftersom han behövde få lite information innan Klanen begav sig mot vägarna och blev de rymlingar som de nu var. Och han behövde nya kläder. Utanför huset stod en klunga sömniga wannabees och vaktade, I hopp om att kunna få sina emblem på ryggen en vacker dag. När Jim närmade sig dem gransade han deras ansikten, för att ha en chans till försvar om de ville hämnas sin väns förlust på något
honom till denne. Innanför var det halvdager, eftersom stora sjok av tyg var upphängda vid fönsterkarmarna, och innan Jims ögon vande sig vid mörkret var han nära att snubbla öven en sovande kropp på golvet. Efter ett tag såg han scenen för sig. I den stora salen låg gängmedlemmarna huller om buller på golvet, och brevid sig hade de tomma spritflaskor, sovande kvinnor eller de kulsprutor de fått av Miko och andra vapen. Allt huller om buller som om en tyfon flugit genom rummet. Kozo låg längst bort på en stor gammal himmelssäng med tre kvinnor snarkande på hans breda bringa, även han djupt sovande. Jim funderade på om han skulle vänta, eller gå till brunnen och avvakta. Han stod I ovisshet någon minut när han hörde ett lågt mummel I ett av hörnen. En av medlemmarna hade vaknat, begett sig mot pissoaren, snubblat över några medlemmar som även de vaknat, och nu satt även de upp och blinkade I halvmörkret. Allt eftersom mumlet steg I salen vaknade även de andra, och kvinnorna stapplade iväg till köket för att koka kaffe och hämta öl till sina män. Någon slet ner en av draperierna, och ilskna kraxanden hördes från de med tyngre baksmälla. Jim satte sig ner vid pokerbordet och väntade. Kozos tre kvinnor trippade iväg till köket även de, och med ett avgrundsmullrande från sin torra strupe satte sig Kozo upp. Efter att ha blinkat bort gruset ur ögonen några gånger föll de på Jim, och med ett nytt muller och en handviftning visade Kozo att han var redo för audiens. Jim gick över till sängen, motade bort en hög med kläder från en trasig fåtölj, satte sig och väntade till dess att Kozo hade tänt en av sina handrullade giftpinnar. Hrmm ööh..jävlar, jag undrar hur jag kom I säng? Hrmm Visst fan, du slogs ju igår! UhHrmm Jävligt snyggt. Hoppas handleden höll. Kozo mumlade på detta sätt ett tag för att få igång hjärnan, och tog sedan några djupa klunkar från en öl som en av hans kvinnor bar fram till honom, och klarade strupen. Faan, vad gott! Hrmm, jaha, det här är den stora dagen. Synd att behöva mista den här lyan, men vad gör man inte I krig och krig, huhuuu. Miko har kontaktat några av sina killar, och det verkar som om jag skall bli TV-Kändis än en gång, huuhuu! Du vet, dom har snott en sån där Mediabil, och nu kopplar dom den till tv-satelliten. Och sen ska dom slå ut sändningarna med jämna mellanrum så att jag kan köra min show, heheee! Faan, vilka grejer! På så sätt kan vi få folk medvetna om att vi finns till, och att vi inte är såna svin som de tror, eh! Såå, jag kommer att sitta på vägarna ett tag
av dina wannabees, få info om vad ni har för tekniska prylar här, utnyttja er bågeverkstad och hmm, fria händer att bygga om sopstan. Vad fan säger du? Huhuuu ska du starta ett privat krig, eller? Ja jävlar, du är en konstig prick, du. Naturligtvis kan du få allt detta, men jag hoppas du inser att polisen kommer att få en ursäkt att döda kvinnor och barn om vi dödar de. Så vad du än gör, akta dig för att döda snutar. Ok? Ja för fan! Jag är fullt medveten om detta! Vad jag vill skapa ett försvar mot, är de fiender som attakerar I det tysta. Att polisen kommer hit är ju mest en show för massan, de vill få tag I dig, och har nu en tung bevakning från media, så deras händer är bundna. I och med att du och din Klan drar från stan så kommer även de att dra, men mina robotar kommer att rassla in här I stället. Dessutom gissar jag att de Svarta Tigrarna kommer att vara backup I den mån de vill avsätta resurser. Om jag kan starta ett försvar mot dessa, så kan vi undvika att barnen blir förgiftade av deras leksaker. Uh..det stämmer! Ja, jävlar. Men jag har redan snackat med detta med Miko. Han sa att en grupp av dem kommer att skydda stan. Så jag gissar att Svarta Tigrarna kommer att bevakas av hans..ninja-klan, eh! Kozo hade påbörjat sin nästa öl, och vandrade nu fram och tillbaka på golvet. Hans medlemmar hade börjat Klä sig och packa sina mc-väskor med personliga tillbehör. De verkade nu helt nyktra, och målmedvetna. Som en liten Armé. Hmm, det känns betryggande. Men jag gissar att de kommer att få händerna fulla om underättelsetjänsten skickar ett större antal av sina gossar, och robotarna kommer då att kunna läga ut sina vapen på tippen och attakera kvinnor och barn när de sover. Visst kan dina wannabees skydda dem till en viss gräns, men det finns risk att även de stryker med om de använder de vapen de har nu, och I mörker kommer robotarna att vinna, eftersom de rör sig tyst och ser mycket bra. Killarna kommer att stryka med. Kozo skrapade sin skäggstubb och mosade ölburken I sin stora hand. Faan, vilket dilemma.ok, ok! Ta vad du behöver. Jag gissar att du ska göra en massa tekniska prylar, och jag fattar inte ett smack av sånt. Så lycka till! Kozo krängde på sin väst och betraktade Jim. Faan vad du ser ut! Se till att Zong skaffar dig riktiga kläder, och en riktig väst. Och se till att morsan hennes klipper dig. Med den där manen kommer du att få fler löss än jag har fruntimmer, huhuhuu!
Kozo, jag skulle behöva snacka med Miko så snart som möjligt. Om vi inte kan stoppa kostymerna som sitter I regeringen och beordrar detta, kommer det att fortsätta. Jag tror inte att Mitsubichi har kunnat skapa fler än ett dussin av mina myror på den här tiden, men de kan skapa ett obegränsat antal om de får tid. Vi har snackat om att skaffa bevis för deras verksamhet men jag tror inte det går. Hmm. Vad ska vi göra då? Om Miko vet vem höjdaren är, kan jag skjuta honom. Ja, men det skulle bara förvärra det hela. Då skulle du se till att Polisen med lagliga medel rensar upp här, och jag kan ge mig fan på att de säljer era ungar som Gladiatorer. Det finns ett annat sätt. Se bara till att Miko kontaktar mig. Snart. Kozo hade tagit fram en enorm Bowiekniw, och Jim såg med förskräckelse hur han med en stadig hand skrapade av skäggstubben på kinderna. Måste vara snygg om jag ska vara med på TV, eh! Ja.Jimmi-san, jag är ledsen att du har mist ditt liv som Techno. Detta är inget liv för en som dig. Du borde ha ett radhus I någon förort, en logga på axeln och en jävla gräsmatta att klippa. Så jag vill säga att jag är ledsen för allt detta. Men jag är också stolt och glad. Du, en Gaijin, har inte bara hjälpt oss. Du har också visat mig att mod kommer innifrån, inte från ett hårt liv och slagsmål. Dessutom känns det som om jag har fått en lillebror. En blek jävel, men vem ska klaga, heheeee! Hmm Jag säger till Kozo och mina wannabees om dina önskemål. Kozo vände ryggen åt Jim och betraktade sig i en spegel. Jim gissade att hans audiens var slut, och Kujozuno kom vandrande upp till honom med ett par tunga bikerkängor I ena handen, och ett revolverbälte I den andra. Tjeenare Jim! Kul att se dig på fötter. Hoppas du håller dig levande nu, eh! Kujozuno hängde Bältet över Jims axel och drog ut revolvern ur hölstret. Kolla på den här skönheten, eh! Vi rensade en Villa förra året, och det kryllade av vapen där. Gissar att det var en vapensamlare. Var tvungen att sno hans bil för att få med alla vapen. Den här revolvern är en äkta Smith&Wesson-38. Säkert hundrafemti år! Jag älskar dom där Westernfilmerna och nu kommer du att se ut som en riktig Cowboy, heheee! Bootsen är Docs med stålhättor. En polare ägde dem förut, men han blev skjuten av snuten. Jag tror dom passar dina stora fötter. Kujozuno följde med Jim till porten, och räckte över bootsen. De kändes som blytyngder, och Jim slängde
Jim återvände mot sin bunker, och kisade I den starka solen. Några av de unga killarna följde honom, eftersom de nu anade att Kozo hade Jim som favorit, och att de därför kunde vinna fördelar på rangstegen genom att serva Jim på något sätt. Jim stannade utanför bunkern och vände sig till de få killar som följt honom. Grabbar, kan ni samla ihop ert gäng och be dem komma hit. Jag kommer att behöva er hjälp. Och kan ni be Zong och hennes morsa komma över också. De församlade stegade iväg med viktiga steg för att informera sina kompisar, och Jim satte sig ner på en oljetunna utanför bunkern. En efter en kom gängmedlemmarna strosande, och efter några minuter var en grupp på 45-50 killar samlade. Jim såg att en del inte kunde vara äldre än 10-12 år, men även de hade svarta skinnvästar och stora kängor. Ett lågt mummel hördes, alla ville de hjälpa till på något sätt mot de svin som ville skada deras familjer. Jim såg till sin förvåning att även Kiichi stod I bakrunden, med ett stort bandage på huvudet och en butter uppsyn. En kraftig kille kom fram till Jim där han satt. Mongolisk hästsvans, rakad skalle, armarna fulla av tatueringar. Hej, jag heter Mong. Man kan kanske säga att jag är den tillfällige ledaren för oss teckenlösa medlemmar. Du ville snacka med oss. Kozo sa också det. Jim bemötte Mongs High-Five, och ställde sig sedan på tunnan. Tjena, grabbar. Jag är Jim, den techno som slogs mot Kiichi-san igår. Jim bugade sig mot Kiichi, och efter några sekunder nickade punkaren kort. Jag har blivit indragen I mycket jävelskap på sista tiden, men nu hoppas jag att vi ska kunna vända på situationen. Ni är alla krigare, och jag gissar att ni helst av allt vill försvara era familjer och er stad mot de fiender som vi kommer att möta. Instämmande mummel. Ni är säkert bra fighters hela bunten, men de robotar som kommer kan man inte sparka ner. De kan klippa av era ben med häcksaxar stora som svärd. De kan kapa era huvuden med elektriska motorsågar och se er I mörkret innan ni ser dem. Ni har ingen chans med de machetes och kedjor ni har nu. Så jag har ett förslag. Han gjorde en konstpaus, och såg Zong och hennes mor bakom de församlade. Han log mot dem, och Zong rodnade lätt. Hennes mor, en liten rund kvinna med vackra ögon, vinkade glatt till svar, och kramade sin flicka. Visste hon? Hrmm jag har kunskaper som inte ni grabbar har. Ni har kunnande som inte jag har. Så jag föreslår att vi hjälps åt. Vi kan fixa vapen som stoppar samtliga robotar
nickade kort mot de församlade och traskade in I bunkern medan de diskuterade inbördes. Kort därefter kom Zong och hennes mor in, och de tre var ensamma. Jim bugade artigt mot Zongs mor, och hon fnittrade glatt. Zong rodnade igen. Ohh, jisses vilken trevlig pojke! Och duktig också! Du måste komma över till oss på middag ikväll! Hon ställde upp en väska på golvet, och Jim satte sig på en gammal träpall som Zong knuffade fram. Hon smekte snabbt hans nacke med ett finger. Jag ska nog få ordning på din kalufs också. Du kommer att bli sååå snygg med kort hår, unge man. Och nya kläder sen! Zong har letat fram de bästa kläder hon kunde hitta, och det var inte lätt om man tänker på din längd! Du är en ståtlig ung man. Min flicka har pratat såå mycket om dig, och hon blir alldeles rosig nuförtiden. Zongs mor hade plockat fram frisörprylar ur sin väska, och nu började hon klippa honom medan hon ivrigt kacklade vidare. Zong utstötte ett Mamma, sluuta nu!, men hon sken av glädje och blinkade mot Jim med en himlande blick. Mong kom in med fyra andra killar I de övre tonåren, och de satte sig på golvet. Ok, vi är de utsedda. Vi kommer att lyssna på dina förslag och bestämma oss. Hmm, bra. Tack. Jim bjöd dem på ciggaretter, och den tackade artigt. Jag vill att vi bygger eldkastare! Så många vi bara kan. Men för detta behöver vi bensin eller annan vätska, långa rör och allt det andra som ingår. Kruxet är också att jag vill bygga dessa så att de kan söka efter Robotar själv. Det kan göras med gamla paraboler, några datorer och tur. Eh snubbelminor och Molotovcoktails är också en idé. Eller? Mong tittade på de församlade. Vi kan få fram allt det som behövs. Rakaso-san, fixa ett gäng med lastbil som kan sno alla paraboler I området. Sno alla datorer och tekniska prylar du kan hitta också. Kukuni-san, traska över till garaget och börja svetsa ihop fler eldkastare med några grabbar. Du kommer ihåg hur man gör, eh? Vi har kvar några gamla I lagret. Mong såg frågande på Jim: Vi har en jävla hög med gamla vapen I lagret. Kan du inte göra dem målsökande istället? Jo, men prylarna måste träffa brett. Granatkastare, hagelgevär och eldkastare duger bra. Jag kan inte skapa så träffsäkra sökare på den här korta tiden. Det blir bra. Miko reste sig upp och borstade av sina byxor. Ok, jag fattar vad du vill göra. Bra idé. Om vapnen sköter sig själva kan vi killar göra bättre saker, och behålla livet ett tag till. Vi fixar allt, och du ser till att programmera prylarna. Bra! Mong tittade på
Så fort de lämnat bunkern började Zongs mor tjattra igen, och när Miko dök upp i dörren var det som balsam för Jim och Zongs öron, eftersom hennes mor tystnade igen. Miko gled in som han brukade, och hans svarta kläder var rena och klanderfria, som Miko själv. Han log sitt svala, kalla leende när han kramade Jims hand, och glasögonen glittrade I solen. Jim undrade om han hade ögon bakom speglarna. Jimmi-san, du börjar se ut som en biker. Kul att se att du fortfarande lever. Tack för att du räddade mitt liv. Jag hörde att det var du som återförde mig till den här sidan döden. Miko skrattade torrt, Det är jag som ska tacka. Det är alldeles för sällan jag får chansen att ge någon liv. Det brukar vara det omvända. Du ger mig bra karma. Men jag gissar att det inte var det du ville snacka om. Vad händer? Jim funderade an gång till på sin idé. Han hade fått den kvällen innan, när han sammanfattade vad som hade hänt för sig själv. Det verkade vattentätt. Miko-san, jag har råkat in I fler svårigheter än du känner till. Men jag tror att jag kan utnyttja detta till vår fördel. Jag kommer ihåg när du talade om att samla bevis mot den eller dom som beordrat denna utrensning, och vi vet båda hur Omöjligt det är att på laglig väg få dessa kostymer inför rätta. Vet du vilka höjdarna är nu? Hmm, ja. Kommer du ihåg männen du träffade I SendaiOnos svit? De som hotade dig med ett vapen. Mannen med glasögon och den svarta kostymen var ingen minde än Borgmästarens högra hand. Militären var ledare för underrättelseverksamheten inom de Svarta Tigrarna den avdelningen kallas X5, och de gossar som ramlade in I din lägenhet, Humle, Dumle och han som satte på dig sökutrustningen och stoppade ditt normala liv tillhörde X5. Svarta änkan, kvinnan som styrde dem, är inte bara Genshin, Borgmästarens mans fru. Hon är även älskarinna till ledaren för X5. Med andra ord knullar chefen för X5 med Genshins fru och arbetar på samma gång med honom. Hon å sin sida, verkar endast bry sig om att skaffa makt till sig själv, och hyser inga skrupler. Svarta Änkan är ett namn som passar mycket bra på henne. Det verkar som om Borgmästaren inte är medveten om att hans närmaste man bedriver detta jobb, vilket är mycket bra. Och inte heller är Genshin medveten om det förhållande som hans fru har med Chefen för X5. Vi funderar på att plantera bevis, men vi vet inte vad som skulle kunna skapa mest skandal. Men vi måste komma på något snarast. Det verkar även som om Genshin först vill rensa upp I stan, och sedan
utstötta. Även om vi planterade bevis som visade Genshin att hans fru knullar med hans kompanjon kommer detta inte räcka för oss. Han skulle inte bry sig mycket. Jim smälte informationen de sekunder Zongs mor dammade av hårtussarna från hans axlar. Hon verkade nu vara färdig, och Zong räckte honom en spegel. Jim besåg sig själv. Med den militäriska snaggen såg hans ansikte magert ut, och han besåg bistert det långa ärr som levrat sig på hans kind. Hejdå Techno, välkommen ligist. Tack, Mamma-san, det ser mycket bra ut! Zong? Zong besåg hans nya look. Förut hade han sett sötare ut, men den nya frisyren fick honom att se äldre ut. Och hårdare. Hon kunde inte bestämma om detta tilltalade henne, men nickade och log. Okej..tack för infon, Miko. Det jag har hört gör bara saken bättre. Som det ser ut är det ett löst gäng maktgalna personer I toppen som inte litar på varandra ett dugg, men ändå arbetar tillsammans för sina egna kortsiktiga intressen. Bra. Zong, kan du titta I min jacka. Jag har ett nyckelkort I innerfickan. Zong nickade kort och försvann ut. Miko, av en slump bytte jag till mig en hårddisk, eller vad jag trodde var det av en lumpsamlare nere vid hamnen. Den visade sig dock vara en mycket hemlig, exprimentiell och dyr fiberdisk från Frankrike, och jag kan ge mig fan på att den lätt kan skapa en internationell kris I fel händer. Den har även en mjukvara som kan få den mest härdade programmerare att skita på sig. Om om vi lägger ut den hos Genshin, och sedan tipsar Franska underättelsetjänsten, kommer inte bara Genshin att hamna I skiten, utan även hamna I onåd I hela Japan. Och Kejsaren själv kommer att tvingas be om ursäkt hos den Franske Presidenten! Jag inte bara tror att det är så, jag vet och om ni kan sköta er del kommer vi aldrig att behöva vara rädda för att Genshin skall nå makten. Svarta Änkan kommer att lämna honom, och Svarta Tigrarna kommer aldrig att göra honom tjänster igen. Vad tror du om detta? Mikos glasögon glittrade kallt, och han visade inte med en min vad han tänkte. Oj. Och detta har du hållit hemligt så länge? Är du säker på att ingen vet om detta? Hmm, så säker jag kan bli. I vilket fall har jag inte blivit förhörd om detta ingående Svarta Änkan tror att det är en väska med massagestavar och sexprylar. En risk. Men det verkar vara det bästa vi har. Ok, vi kör på din linje! När Zong kom tillbaka gav Jim Miko kortet, berättade om förvaringsskåpet på stationen, och de kom överens om att Miko skulle ta över den till Jim innan han eller
dem om honom, Helmut eller den sanna historien om vistelsen i Japan. Det bästa skulle vara om hon kunde ljuga och berätta att Genshin ägde henne. Miko tog avsked och begav sig av. Zongs mor hade suttit i hörnet och betraktat männen när de talade, och efter att tvingat ur Jim ett löfte om middag hemma hos dem, verkade även hon nöjd och gav sig av. Zong och Jim var äntligen ensamma för en stund. När hon förvissat sig om att hennes mor försvunnit dansade hon över till Jim och kröp in i hans famn. De kysstes passionerat en stund i skenet från hennes ljushästar som dansade på väggen, och Jim undrade varför hennes läppar smakade hallon. Mmmh, dummer. Vi kan inte göra så här. Tänk om någon ser oss? Ja? Varför inte? Vill du inte vara min kvinna? Eller vill du bara ha min kropp? Hon log: Äh det känns bara så nytt. Du kom för en vecka sedan, har bara varit vaken i tre dygn, och jag vet inte ens vad som kommer att hända. Jag har inget att ge dig jag är bara en fattig flicka på en soptipp. Hennes enorma ögon glittrade. Vad du än känner, så känner jag likadant, Zong. Vi har samma Wa du och jag. Samma Ande. Jag vill vara din man nu, imorgon och om tio år. Det vet jag. Hon log med tårar i ögonen, och efter en snabb kyss knuffade hon honom milt. Äh, nu börjar jag nästan lipa igen! Jäkla typ! Se nu till att ta på dig de kläder jag skaffat, och håll käften! Han skrattade och lät Zong klä honom. Hon tittade oroat på hans rygg några sekunder när han tog av sina gamla plagg. Jim gissade att hela ryggen bestod av ärrvävnad, men han hade inte längre någon smärta. Det satt i handleden nu. Efter det att han klätt sig höll Zong upp en sprucken spegel framför honom och log. Jim log även han. Vilken jävla ligist! Hans ärrade ansikte under den kortsnaggade skallen fick honom att likna en tunn version av Kozo. Hans seniga kropp var bar under den svarta skinnvästen, som brukligt var hos gängmedlemmarna, och han var glad att han var någorlunda solbränd. Skinnbrallorna hölls upp av revolverbältet som han fått av Kujozuno, och revolvern vägde tungt mot hans sida. De feta kängorna kändes fortfarande som blytyngder, men satt bekvämt på fötterna. Med dessa på var han nästan två meter lång, och Zong fnittrade när hon kramade honom och endast nådde upp till hans hals. Han lyfte upp henne i famnen i någon minut. Hoppas din familj tycker om mig, även när jag är en värsting. Mmh, det måste dom, om du ska bli min man. Om inte, så rymmer vi!
Dagen förflöt i ett intensivt tempo. Killarna hade varit ut på historiens konstigaste och intensivaste stöldraid i kvarterets historia. Minst ett dussin villaägare vrålade av ilska när de upptäckte att inte TV:n fungerade på kvällen, och sedan insåg att deras dyra paraboler var stulna. Många av dem tuggade säkert fragda när de även fann sina dyra LCD-sets och lap-tops vara borta. Kvarter av Japanska Svenssons var i tyst uppror. Jim upptäckte att så gott som alla killar var mycket duktiga mekaniker, och såg med förvåning hur de snabbt svetsade ihop parabolerna på stadiga fundament och monterade allehanda tunga vapen på dessa. Han skötte endast slutfasen av arbetet, som bestod av att koppla in de datorer som de stulit med parabolens servomotorer. Han hade kommit på även denna idé efter det att de diskuterat hur man bäst kunde stoppa robotarna. Och kanske hade hans idé med David och Goliath spelat in? De paraboler som användes hade såna krav på bandbredd och kanaltäthet att de i stort sett kunde sända och ta emot vilka frekvenser som helst, även om dessa frekvenser var i stort sett obefintliga. De var med andra ord mycket känsliga. Robotarna hade ett elektriskt system som styrdes av frekventiella inpulser i 1,2Ghz-området. Dessa impulser sände signaler de servosystem som styrde dess ben, verktyg och övriga motorer. Genom att skapa ett digitalt filter med datorerna så att parabolerna endast tog in denna frekvens, kunde han sedan skapa robotsökare Parabolen fick en signal på rätt frekvens, förhoppningsvis från robotarna. Parabolens servomotor var sedan byggd att riktas in för bästa mottagning, och Jim använde sedan den impuls som meddelade motorn att stanna vid starkast möjliga signal till att utlösa det vapen som var kopplat till respektive parabol. Så parabolerna vaknade när en robot närmade sig, siktade in sina discar mot denne, och avfyrade sedan en Granat, en hagelsvärm eller en 1200-gradig flamma mot roboten. När hela paketet var färdigt körde grabbarna ut parabol-missilerna till strategiska punkter med en gammal elektrisk traktor. Den fick gå skytteltrafik ända till kvällen, och ingen av grabbarna tog lunchpaus eller längre rökpauser. Det verkade som om de alla ville bli färdiga så snabbt som möjligt, och Jim var häpen över den målmedvetenhet de annars så slappa ligisterna besatt. Inte ens de yngsta medlemmarna verkade vilja ge upp. Dock så hade de bara material till ett dussin vapen, och kort efter det att solen gått ner bakom horizonten var de färdiga. Kort efter lunchtid hade de sett hur Kozos gäng gett sig av med sina mototrcyklar. På
maskiner från det förra årtusendet, men ombyggda så att de nu hade vinande Elektromotorer under de gamla tankarna. Fossila bränslen var totalt förbjudna. Jim gissade att de skulle bege sig till ett av de gömda garagen som de hade på olika platser, och där skulle Kozo möta killarna som hade TV-bilen. Som de såg ut nu märktes de alldeles för mycket ute på vägarna, men han önskade dem lycka till. Kvällen kom, och killarna som arbetat så hårt med vapnen löstes nu upp i mindre grupper och begav sig hem till sina mammor, pappor, Flickvänner eller ungkarlsgäng i spridda klasar. Zong mötte upp Jim ute vid garaget, och hon följde med honom i kvällsmörkret när han tog en sista inspektionstur av parabolerna. Killarna som körde traktor hade skapat en provisorisk karta av tippen, och ringat in de 12 punkter där de ställt parabolerna. Jim var nu tacksam för sina kraftiga boots, eftersom han i nästan en timme snubblade omring på högarna av bråte och metallskrot. Zong skrattade glatt när hon såg hans kamp, och själv hade hon inga som helst problem att skutta omkring mellan gamla bildäck och avskräde. Ååh, du är så klumpig. Du kommer aldrig att bli någon sopletare, din kluns! Det såg mycket bra ut. Grabbarna hade kamouflerat parabolerna genom att spreja ner dem och kasta skit på discarna, så de skiljde sig inte från det andra avskrädet. De var också uppsatta på kullar av skrot, så att så gott som alla hade fri sikt i 360. På så sätt kunde de täcka avsevärda områden, och Jim hoppades att eldkastarna hade räckvidd nog. Med ett dygn tillgodo kunde de alltid finjusteras. Jim begav sig hem till Zongs familj hand i hand med Zong. De pratade om framtiden, och hon fnittrade glatt när Jim nämnde att Kozo tyckte de borde skaffa radhus i en förort och en gräsmatta att klippa. När de kom fram möttes de av Zongs mor och far utanför en bunker liknande den som Jim hade, men med gallerförsedda fönster och en kraftig förrådsdörr. De presenterades, och Jim fick reda på att hennes mor hette Katutso, och fadern Hirugato. Han betraktade mannen när de skakade hand på europeiskt manér. Liten man, mycket fårat ansikte och seniga armar. Blicken var intelligent och sorgsen, och Jim mindes att Zong berättat om hans kamp att skaffa ett liv åt sin familj till dess att de hamnat här ute. Hade Hirugato gett upp? Väl vid deras köksbord insåg Jim att så inte var fallet. De hade en mycket ren och ombyggd bunker. Golven täcktes av tjocka, blankslipade ekstockar, och en stor
lycka när Jim smackade av välbehag, och även Hirugato tinade upp när han berömdes för sin skicklighet att snygga upp bunkern. Kvällen blev varm och trevlig, och Zong var som en vacker älva i ljusskenet varje gång hon log mot Jim. De avbröts av en knackning efter någon timme, och när Hirugato öppnade såg Jim att Miko stod utanför. Han blev inbjuden med en viss tvekan av Hirugato. Miko bugade artigt mot samtliga, men hans aura av död kunde inte få igång konversationen igen. Förlåt att jag stör, men jag lovade Jim att han skulle få en detalj, och tiden är knapp. Hirugato nickade kort: Det är alls inga besvär, slå dig ner och ät med oss! Miko avböjde artigt, och tog sedan Jim åt sidan. Han räckte över FiberDiscen. Sonja. Tack. Jag behöver aktivera henn mjukvaran och rätta till en del innan det är tryggt att plantera den som bevis hos Genshin. Det borde vara färdigt till imorgon. Kan du komma förbi och hämta den någon gång under dagen så är det bra. Mmh, visst. Ju tidigare vi planterar den, ju tidigare kan vi sätta åt kostymsvinen och få ett slut på det här krigandet. Jag skickar en av de andra att hämta den. Själv kommer vi att ha händerna fulla ute på vägarna. Vi kommer förmodlien att kunna störa ut sändningarna några minuter åt gången i en timmes tid innan de byter kryptonycklar i TV-huset, och under den tiden är snabbhet viktigt. Jag kommer att köra TV-bilen emellan sändningarna, så att de inte kan spåra oss via sattelitsignalen. Jim nickade och visade att han godtog detta. De tog avsked, och värmen var tillbaks. Hirugato bugade kort mot Jim och ursäktade sig. Jag hoppas du inte ansåg mig som oartig när ninjan ville träffa dig. Jag har inget emot honom. Men det bör inte finnas någon plats för döden i mitt hem sumimasen! Jim förstod vad han menade. Hirugato hade skapat detta hem för att stänga den bistra verkligheten ute, och han hade accepterat sitt öde. Miko påminde Hirugato om död och olycka. Resten av kvällen förflöt i vänskapens tecken. Efter några glas Saké var Zongs föräldrar mycket frispråkiga, och de ansåg med sluddrande ordalag att Jim snarast borde gifta sig med deras dotter, mellan de dryckesvisor de stämnde upp. Zong rodnade och kröp upp i Jims knä, vilket fick hennes mor att tjuta av skratt. Så förflöt kvällen, och det var med glädje som Jim accepterade att övernatta hos Zong. När ljusen brunnit ut Somnade Zong snabbt på Jims bröstkorg, och han betraktade
KAPITEL 11 Ett enorm mullrande ljud och spridda skrik väckte dem på morgonen. Jim Kontrollerade revolvern och begav sig ut i den dimmiga morgonluften. Ljudet kom från tre av polisens bandvagnar som snabbt mullrade in mellan avskrädeshögarna och stannade vid brunnen. Bakom dem var ett stort uppbåd av kravallklädda, tungt beväpnade poliser i skydd av bandvagnarna. De spred snabbt ut sig i skydd av gamla bilvrak och andra skydd innan luckan till den främsta bandvagnen öppnade sig, och polischefen tittade upp. Han började tala i en megafon. I LAGENS NAMN, OCH MED ENHÄLLIGT BESLUT AV TOKYOS POLISDISTRIKT, ÄR KOZO HIGAYASHI UNDER ARREST! VI BER KOZO KOMMA UT OBEVÄPNAD, ELLER VI KOMMER ATT GENOMSÖKA VARJE BYGGNAD. MOTSTÅND BETYDER DÖDEN! GE UPP! Han såg nöjd ut. Jim såg att några av grabbarna stog i skuggorna brevid brunnen och diskuterade, så han smög över till dem. Mong, killen som nu var ledare stod i mitten. Jag skall gå fram ensam och snacka med snutsvinet. Ta det lugnt grabbar. Om vi tar fram ett enda vapen kommer dom att skjuta varenda en av oss. Jim funderade. Mong, det kanske är bäst om jag går istället. Jag kan förklara för dem att jag följde med Kozo av fri vilja, och inte blev kidnappad. Vi kanske kan reda ut detta? Nej, Jimmi-san. Kozo sa uttryckligen att du inte fick gå fram till snuten, eller ens visa dig. Han trodde att de då skulle fängsla dig, och skicka över dig till de Svarta Tigrarna. Om de tar mig, så kan de bara förhöra mig. Jag är ovesäntlig. Och jag vet heller inte var Kozo är just nu, så de kan inte få någon vettig information. Innan Jim hann diskutera saken vidare bröt sig Mong ut ur gruppen och vandrade ut till bandvagnarna i dimman. De såg hur han med högt sträckta armar lät sig omhänertas av de hårdhänta poliserna, och sedan fördes fram till Polischefen. Han diskuterade med denne några minuter, och blev sedan inknuffad i en av de andra bandvagnarna. Polischefen stod och funderade på sin vagn någon minut, och tog sedan till orda i megafonen igen. JAG HAR FÅTT KLART FÖR MIG ATT KOZO KUBAYASHI OCH HANS GÄNG LÄMNAT DETTA OMRÅDE. VI KOMMER
Jim funderade över varför PolisChefen var så artig, men lade sedan märke till de flygrobotar som var utsända av TV. De cirklade som gamar ovanför scenen och sände hela förloppet live. Primetime news. Vagnarna mullrade ut ur staden, och troppen av poliser struttade efter med skjutklara vapen. Några invånare vågade sig på att kasta småsten efter dem, och de äldre kastade demoniska förbannelser mot poliserna, vilka snart var försvunna i morgondimman. När nyhetsteamen insåg att det inte skulle bli vilda kravaller och dödliga uppror lät de uppgivet sina robotar flyga tillbaks till basen, och lugnet sänkte sig än en gång. Jim insåg plötsligt att detta hade varit attack ett, och det hade alls inte blivit som han tänkt sig. Polisen hade givit med sig för lätt, som om de redan visste att Kozo inte var kvar i stan, men ändå visade de sig här i en sorts kraftdemonstration. Som om de ville visa de utstötta att de visste om deras existens, men inte ansåg det värt att slösa kulor på dem. Kanske hade detta förlopp också varit så kort att nyheterna helt skulle klippa bort det? Nåja, Kozo och Miko skulle nog nå ut till massan på sitt sätt, och de skulle knappast bli bortglömda. Klungan av grabbar stod kvar, och några av dem verkade uppgivna. Jävla snutsvin. Om jag bara fick chansen att spöa upp dem! Den unge mannen, han verkade inte vara äldre än tolv, kastade sin halvrökta ciggarett på marken. Faan, jag hoppas verkligen att svinen försöker komma in här i kväll! Vi ska fan i mej skära ballarna av dom hela bunten! Det ilskna mumlet fortsatte tills någon vände sig mot Jim. Det var en av de fyra som Mong valt ut som gruppledare dagen före. Rakuso. Vad fan ska vi göra nu? Mong har tagits av snuten, och han hade bäst koll på läget. Jag vet inte hur vi bäst ska förbereda oss nu. Parabolerna räcker fan inte långt. Jim såg ner på de församlade. Han var nästan huvudet längre än dem. Det verkade som de med en tyst övverenskommelse tagit upp honom som medlem i gänget. Särskilt när han fått västen officiellt. Men han var dock ingen ledare. Rådgivare? Hmm ja. Ni grabbar jobbade jävligt bra igår, och jag tycker att det verkar funka med er fyra som ledare, även utan Mong. Om vi ska sammanfatta vad som kommer att hända såå jag gissar att dagen blir lugn..alla lagliga aktioner mot oss utstötta är tagna. Det finns inget mer de kan göra, förutom att svetsa igen brunnarna. Om vattenverket dyker upp, låt dem göra sitt jobb. Vi kan öppna dem igen, eh?
Rakuso funderade ett tag. Mmh. Bakom de tomma höghuset som Kozo har som högkvarter finns en Tunnelbanenergång. Det gick en linje upp hit för länge sen, men den las ner för 10-15 år sedan. Vi brukade hänga där nere tills för några år sedan, då ett stort fundament rasade ner. Det verkar som tunnlarna är instabila, och vi försöker hålla alla ungar borta från dem. Det är en jävla risk att använda dom, men man kan faktiskt ta sig ända ner till Minamitanaka i södra Tokyo genom tunneln. Om hela finns kvar, vill säga. Vi skulle kunna rensa upp den passage som rasade in, och på detta sätt skapa en flyktväg för oss alla. Jim nickade sakta. Det var bra nyheter. Gå hem till era familjer och ät frukost. Sedan ber ni dem packa ner det mest nödvändiga tillbehören, om vi skulle bli tvungna att fly med kort varsel. Jag föreslår också att ni fyra tar fram de vapen som finns kvar i förrådet och delar ut till de andra. Kolla också hur mycket ammunition vi har. Finns det mycket kan vi tävla i prickskytte i eftermiddag. Så att vi vet vilka killar som skjuter bäst. Låter det bra? Mmh, ok! Det låter jävligt bra. Rakuso nickade, och de andra killarna verkade hålla med. Jim gissade att de alla ansåg det bättre att göra någonting, än att bara slå dank hela dagarna, och de verkade gilla det militäriska lagarbetet. En efter en gled de församlade iväg till sina hem för frukost, och Jim öppnade dörren till Zongs hem i samma stund som de första solstrålarna kastade sitt ljus över bunkern. Aah, min ståtlige svärson kommer lagom till en rejäl frukost! Katutso log och slevade upp en stor skål nudelsoppa till Jim. Hirugato och Zong satt också vid bordet med rufsiga frisyrer och sömniga miner. Hirugato nickade och krafsade sig i huvudet. Hmm morgonstund har guld i mun, säger dom ju, men det kan inte stämma. Vad var det som hände där ute? Jim berättade kort om det inträffade, och vad som skulle hända under dagen. Han frågade sedan om Hirugato hade en dator som han kunde använda, vilket mannen till hans förvåning hade. Fick den av Kozo på min femtiårs-dag. Även fast jag inte är medlem i hans..klan, behandlar han mig mycket vänligt. Ja, det gör han med alla i staden. Förmodligen är den stulen, så jag har inte använt den mycket. Det känns inte rätt, men jag kunde inte heller avböja en gåva som är uppriktigt menad. Jag hämtar den Jim såg att det var en någorlunda ny laptop, och trådlösa VR-glas fanns som tillbehör. De skulle slösa onödigt mycket av det energipaket som datorn var utrustad med, så
Han hade tejpat fast de kablar som han fått av Helmut borta i SilverStaden, och han såg med lättnad att de passade in i systemet. Zong såg nyfiket på, och Jim kysste henne lätt på kinden. Nu kommer du att få se höra något som kan skrämma dig. Men det är bara ett program. Jag kan inte riktigt förklara det, men kanske kan den här svarta väskan rädda alla utstötta för en lång tid framöver. Hon kliade Jim i nacken när han startade länken och jackade in Sonja via multiporten. Det första han såg på skärmen var ett meddelande som Helmut verkade programmerat in. Adresserat till användaren. 2025-06-06. Till den som det berör: Starta inte detta program! Detta är en Virtuell Entitet, ej att förväxlas med AI (Articifiella Intelligenser), och denna entitet lider av svår posttraumatisk stress (Se Psycho-virus). Om denna entitet skulle infektera ett externt system kommer det inte bara att slå ut detta, utan också skapa ett externt, ej programmerbart medvetande. M.a.o: DETTA ÄR ETT PSYCHO-VIRUS!!! Om läsaren mot förmodan överskrider denna varning, så kommer du i fortsättningen att kunna se detta virus i form av en avatar, eftersom jag har skapat en VR-plugin. Detta är inte för utnyttjarens del, utan för att hindra detta Psycho-Virus från att förstöra sig själv. Du är varnad. Med vänlig hälsning/ Helmut (Alias Lobo ). Jim funderade. Helmut hade varit mycket intelligent. Eftersom Sonja egentligen var ett mänskligt medvetande, hade hon behov av en kropp. En människa som inte längre har armar, ben, eller ens en idé om sin eget befinnande, borde rent logiskt förinta sitt eget medvetande. Ungefär som de fångar som satt för länge i isoleringscell. De gick helt in i Limbo, ett sorts självskapande Koma. Mentalt självmord. Genom att ge Sonja en kropp i form av en Avatar, en Virtuell figur, kunde hon i alla fall skapa ett självmedvetande. Hon kunde fokusera sina sinnen. Jim försökte dock sätta sig in i om hon kunde känna. Förmodligen kunde hennes mänskliga sinne skapa spök-smärta, och Jim kunde gissa varför Helmut varnat honom för att aktivera Sonja längre stunder. Hennes avatar var för primitiv för hennes sinne. Han tog ett djupt andetag, och kopplade in henne. Hoppas hon inte gick i Limbo.
När han satte dem på sig var han i rummet. Han såg genom avatarens ögon, och genom att vrida huvudet överblickade han lokalen. Han insåg snabbt att Helmut var en mycket duktig Techno, men en usel designer. Rummet gick i tråkiga grå färget, och han hade inte ens skapat texturer för att piffa upp renderingen. Inga tapeter, trägolv eller andra detaljer som gav fotorealistisk känsla. Dock hade han skapat några möbler i rummet, och Jim vandrade fram till en fåtölj. Genom högtalarna hörde han nu ett varnande pip, och han såg hur siffror i grönt fladdrade förbi i taket av rummet. Sonjas avatar uppenbarade sig. Jims puls slog fortare. AAAAAAAAAAAAAZZZAAAAHH! Det slog nästan lock för Jims öron när den gälla skriket ekade i VR-glasens hörlurar, och han sänkte snabbt volymen. Hon uppenbarade sig som en fotorealistisk avatar, en flicka i skoluniform, med gnistrande hår. Siffror i grönt fladdrade snabbare än ögat genom hennes hårstrån, och hela huvudet skimrade. Förmodligen hann inte datorn rendera grafiken lika fort som den skapades, och en bugg renderade istället den primitiva programkoden i stället för hår. Dock var hon endast flicka i några sekunder innan hennes utseende ändrades drastiskt. Jim kände hur han ryggade när VR-glasen flimrade i skarpa färger, och Zong drog även hon ett andetag av förvåning. Jim förstod att hon såg detsamma som han, fast på den vanliga skärmen på bordet. NJAAAAAAAAAAAAAA, det intensiva skriket fortsatte. Det lät som ett skrikande barn. Sonjas ansikte försvann, blev en häst, vreds ut och in, blev ett virrvarr av färger, hennes kropp smälte, fick åtta ben, ett enormt bröst svällde ut ur magen, försvann, blev till en vacker blomvas som vreds till ett skimmer av färget. Jim skrek. SLUUUUTA, SLUUTA SONJA! DU HETER SONJA! Han kände på sig att det var hennes medvetande som försökte få ett grepp. Avataren som Helmut skapat åt henne förvreds när hon sprängde koden med sin blotta vilja. Hon försökte hitta sig själv. Sitt ego. NJAAAAAA sonjasonjasonjasonjajjjjjaghetersonja..aaaaaa fortsätttttalajaghe tersonjatalatill migaaaaaahittadinrösthittaröstverkligtalaaaaaaaaa. Jim talade långsamt och tydligt in i micken. Han försökte krama hennes avatar med sin egen, men hans virtuella armar var som luft. De gick igenom hennes avatar. Sonja, du heter Sonja. Jag är här. Jim jag heter Jim. Du är ok! Slappna av! Slappna
reda på Zongs hand och kramade den. Som han ville göra med Sonja. Hennes avatar var nu en klump av flimrande färger som vred sig likt maskar. Sonja sluta anstränga dig! Slappna av! Tänk på vatten eller ljudet av löv som rasslar i skogen.en skog med grönt gräs och sol som silar ner mellan träden han babblade vidare och såg förskräckt hur hela rummet försvann framför honom. Färgerna som var Sonja växte, maskarna blev till långa lysande rep som växte ut i mörkret. En Flamma av färger, och plötsligt stod Jims avatar i en lummig, stilla skog. Han skrattade vilt. Bra, Sonja! Bra! Det här är en dröm! Du ligger på sjukhus och vi väntar på att du ska vakna upp. Jag är din läkare, och jag är hos dig i drömmen! Det här är bara en dröm! Jag ser vad du drömmer! Han ljög vilt. Sonja behövde en verklig hållpunkt, och han gissade att hon kunde acceptera något som hon kunde förstå. Hon kunde greppa att hon låg medvetslös på ett sjukhus, eller att hennes kropp gjorde det. Och att Läkarna säkert hade droger som gjorde att de kunde komma in i hennes hjärna. Han såg en vacker hjort komma emot honom. Den stannade framför Jims avatar, och i dess ögon gnistrade de gröna siffrorna förbi. Den talade. Mamma säger att jag ska få en häst när jag fyller åtta. Mamma säger att jag ska vara snäll mot alla djur. Jag har varit snäll. Är du tomten? Får jag en häst? Barnrösten talade snabbt och monotont. Jims avatar förvreds en kort stund, och blev plötsligt till en skäggig, fet tomte. Han var nära att tappa tråden. Sonja. Lyssna på mig! Jag är inte en tomte, jag är en snäll doktor! Och du är inget barn. Du är lika gammal som mig! Du är tjugofem! Paris.minns Paris! Skogen förvreds, försvann, ormarna av färger blixtrade förbi, och plötsligt var de i ett sjukhus. Jim stod brevid en säng, och hans avatar var nu en bekymrad doktor. Han insåg roat att scenen var tagen ur en sjukhusserie han sett på TV. En sån där som kvinnor gillade. Hans avatar var en mycket snygg ung doktor, och Sonja låg nerbäddad i sjuksängen med det vackra håret i en kaskad på kudden. Vilka chanser har jag, doktorn? Kommer jag att kunna gifta mig med Ross innan han är otrogen med Chemarié i avsnitt 564, eller kommer jag att dö här? Sonja, det här är en dröm. Men det stämmer att du är på sjukhus, och att jag är din doktor. Försök bara att hålla ut. Vi ska få dig frisk igen! Din kropp är inte skadad, men du har fått en hård smäll i huvudet och ligger i Koma. Jims Franska var inte bra.
passivt gröna siffror som flimrade förbi. Jims avatar var utom hans kontroll, och det var endast hans röst som hon inte kunde styra. Hon verkade fokusera sitt medvetande på rösten. På honom. Doktor Jim, jag minns så konstiga saker. Jag var hos en ond nazist-professor i Japan, och han tog min kropp ifrån mig. Lagrou.ett namn. Lagrou. Vad har hänt? Sonjas drömmar fladdrade iväg, och sjukhuset försvann. Jim fann sig själv sitta på ett café i Paris. Sonja satt mitt emot, på nytt en liten flicka. Han var en äldre man, och Jim gissade att det var hennes far. Sonja, min flicka. Du kommer snart att bli frisk. Inget annat betyder något. Hon sörplade på en kopp choklad, och Jims avatar höll en kopp kaffe i handen. I Sonjas blickfång gick människor, i Jims fladdrade siffrorna förbi. Hon sa med barnslig röst: Men pappa, jag vill hem! Det är inte roligt att drömma! Sonja, vi är här ute, i verkligheten. Din mamma och pappa. Var nu en duktig flicka och håll ut. Jag måste gå nu. Sitt här och drick din choklad. När Jim sa detta reste sig hans avatar (Sonjas far) och kysste henne på kinden. Hon blickade buttert på sin far. Lova att du kommer tillbaka snart! Jag vill inte vara ensam! Fadern traskade iväg efter gatan medan han vinkade till sin dotter. När det verkade som om han försvann i mängden på gatan stängde Jim snabbt av datorn, tog av sig VR-glasen och torkade bort svetten ur pannan. Zong satte sig i hans knä med oro i ansiktet. Jim, det där var konstigt. Vem är flickan? Hon är inget program. Eller? Både och, Zong. Man kan säga att hon har blivit instängd i datorn, och inte kan hitta ut. Vi måste använda datorn som hon är i för att stoppa männen som vill döda oss. Men hur kommer det att gå för henne då? Kan vi inte hjälpa henne på något sätt? Jim skakade på huvudet och kysste Zong. Hon såg betryckt ut. Ååh, jag skulle bli tokig om jag fastnade i en maskin. Jag skulle inte stå ut! Jim skrattade och insåg att Zong, en flicka på en soptipp, hade mer förnuft än de Lagrou-technos som skapat Sonja. Han kysste henne igen. Jag måste gå. Jag skall hjälpa grabbarna att rensa upp i tunnelbanan. Hon log, tog hans hand och lade den på ett av sina fylliga, fasta bröst. Hmm, är det så bråttom? Vi har tid..och en låst dörr. De älskade på nytt. Den här gången var det Zong som bestämde, och Jim koncentrerade sig hårt för att inte få utlösning. Det kändes som om hans lem skulle
var en skål med godis. Hon stönade av vällust, och Jim var inte säker på hur många gånger hon kom medan hon red honom. Hennes naglar klöste hans bringa varje gång. Han var fortfarande oroad av att hon kunde göra illa sig av hans blotta storlek, och därför var han noga med att låta henne ta initiativet. Och det gjorde hon med råge. Han kämpade i det längsta för att hålla igen, men efter en halvtimme slet han ner henne på rygg och lät vågorna av vällust löpa fritt. Svettvåta låg de sedan och flämtade. Zong tvinnade in sina fingrar i Jims brösthår. Mmh, det här måste vi göra fler gånger! Jim tänk om jag blir med barn? Han hade inte funderat över detta. Men han insåg initiutivt att han ville ha det så. Han hade inget emot att skaffa barn med Zong. Han nickade och log mot henne. En timme senare var han klädd och gick med raska steg till tunnelbanan. Hälften av killarna jobbade hårt med att rensa upp, och Jim traskade ner i underjorden. Det var som en grotta, och Jim insåg förvånat att den var välbevarad. På de underjordiska väggarna satt fortfarande de affisher som varit aktuella för 20 år sedan uppe, nu gulnade till oigenkännlighet. Killarna hade röjt upp en gång som var bred nog att krypa igenom genom de stenmassor som rasat ner, och de arbetade febrilt med att vidga denna gång till ståhöjd. Jim tog en skyffel, satte en duk mot dammet över ansiktet och hjälpte till. Medan de skottade sten funderade Jim på Sonja. Vad skulle hända om han släppte henne lös i CyberSpace? Internet var ett nät som täckte hela jorden, med noder av datorer i vartenda hem i hela världen. Dessa skyddades av Is, det som förut kallats brandväggar, de säkerhetssystem som hindrade hackers, phreaks, VR-cowboys och andra från att fritt röra sig emellan de olika säkerhetslagren som webben bestod av. CyberSpace var den benämning som webben gavs när den existerade som ett 3D-universum, och Sonja var nu något som kunde kallas ett CyberVirus. Vilka brandväggar kunde stoppa henne? Virusskydden kanske kändes som mygg i hennes virtuella värld. Isen var nog som dörrar. De articifiella Intelligenser som nu fanns i Cyberspace var som vilka andra program som helst. De existerade i de enorma 3D-världar som låg förprogrammerade på nätet, och de representerade butlers, budbärare, olika roller beroende på vilket spel eller chat de existerade i och var programmerade för. Vad skulle hända om Sonja aktiverades i en
Jim jobbade med robotar, och hans kunnande av mekatronik var långt bättre än det han hade om programmering eller psykologi. Han kunde därför inte gissa sig fram till svaret på gåtan, men Zongs ord ekade i hans huvud. Kunde de rädda Sonja? Efter några timmar av hårt arbete var tunneln öppen igen. Efter att ha gett varandra klappar på axlarna splittrades gruppen upp för lunchpaus. De skulle samlas på tippen senare för lite skjutande, och alla var mer eller mindre skrytsamma över sin egen skicklighet och träffsäkerhet. Jim gissade att han var en usel skytt. När han kom tillbaka till bunkern stod en man utanför. Jim trodde först att det var Miko. Mannen hade samma glasögon, samma kattlika hållning och samma snitt av temp-kläder på kroppen. Jim kom ihåg att Miko skulle skicka någon efter Sonja. Han gick fram och hälsade på mannen. Denne var lågmäld och artig, men han yppade aldrig sitt namn. Jim bad honom vänta borta vid brunnen några minuter, eftersom han inte ville irritera Hirugato genom att ta in en till Ninja i deras hem. Han upptäckte dock att det var tomt hemma hos dem, och datorn stod fortfarande på bordet. Jim satte glasögonen på näsan och aktiverade Sonja än en gång. Flickan vid bordet satt och drack sin choklad vid caféet vid Rue de lá Triumf som hennes far sagt att hon skulle, innan han försvann i mängden. Plötsligt hördes rösten brevid henne. Sonja, det är jag, Jim. Hon försökte se vem det var, och kom ihåg att det var doktorn från sjukhuset. Hon tittade upp på honom från sjuksängen och förvånades hur mycket snyggare han var utanför TV:n. I avsnitt 255 hade han ju så tragiskt mist sin trolovade, och hon gissade att han var olycklig. Åh, doktor Jim jag är så ledsen för din fru, ni var ett sånt vackert par. Hon funderade på om han var snygg naken, och genast föll hans rock av. Hon drog efter andan och insöp hans brunbrända muskler med blicken. SONJA, försök att koncentrera dig, snälla! Hon blinkade, och doktor Jim var åter igen klädd i sin rock. Hon skulle vara snäll. Sonja, jag vet att det här kan låta konstigt, men vi tror att du kommer att ligga i Koma ett tag. Men eftersom vi vill göra det bekvämt för dig så tänker vi doktorer låta dig få träffa andra som också sover. Det kommer att bli precis som om du var med i ett dataspel. Men du måste lova att inte ställa till med bråk. Försök att vara snäll mot dom andra, och slit inte av kläderna på alla snygga killar du ser. Ok?
Hon stod under Triumfbågen och rökte en lång cigarill med sin hund Fifi i famnen medan hon blickade på Jim, som nu körde en röd sportbil och var lika plastig som Barbiedockan Ben. Han brummade fram till henne i Virtual Paris i sin dockbil och log. Heheee, det här är närmare verkligheten än du tror, Sonja. Mmh, jag måste brumma vidare som vanligt. Men det kommer snart fler chattare och håller dig sällskap. Salút! Han brummade vidare, och Madame Triloré rökte sin cigarill och väntade. Jim slet av sig VR-glasen och skrattade lätt. Kanske detta skulle funka? Han kopplade ur fiberdiscen ur datorn, tejpade fast kablarna och torkade noga av alla fingeravtryck från den svarta plasten. Sedan krokade han discen under armen och klampade med lätta steg bort till mannen vid brunnen. Mannen bugade och tog paketet. Lyssna noga nu. Jag vill att den som tar sig in hos Genshin och ställer denna väska där gömmer den bakom Genshins skrivbord! Han skall även koppla in den i serieporten på Genshins multiset med de sladdar som jag tejpat fast. Jag vet att det blir lite mer jobb, men jag lovar att det kommer att betala sig. Mannen nickade kort, och försvann sedan snabbt bort mellan sophögarna. Detta kunde ställa till saker! Jim gissade att Genshin var som alla andra kontorsslavar, och därför började morgonen med att aktivera sitt multiset för att läsa brev, meddelanden och nyheter. När han gjorde så skulle han även aktivera Sonja, och Jim gissade att hon intuinitivt skulle skapa ett Virtuellt Paris på först hans dator, och sedan vidare ut i regeringens Intranet, det interna nät som Genshins dator var kopplad mot. En jävla smäll! Resultatet skulle bli förödande, och Genshin skulle bli syndabocken. Han skulle inte bara få regeringens internutredning på sig, utan även tipsa den Franska underrättelsetjänsten med sitt handlande. Och hur skulle han sedan förklara sig? Jim skrockade lågt, tände en ciggarett och traskade över till skjutövningen. Många av killarna var utmärkta skyttar, och Jim var tvungen att fråga Rakaso varför. Mmh, du ser att några använder pilbågar, eller hur? Det är ett populärt tidsfördiv att göra egna pilbågar och skjuta råttor på tippen. Alla vi killar har gjort det. Och en del av oss håller fortfarande på med aktiv råttjakt. Det ger mat på borden. Jim var frågande. Mat? Vad menar du? Får ni skottpengar, eller?
Jim insåg äcklat att han hade käkat sopråttor dagen före, och rös till. Men efter några sekunder stämnde han in i skrattet. Det hade faktiskt smakat kyckling! Råttmat! Alla av killarna provade på eldvapen någon gång under de timmar de var på skjutbanan, och smällarna ekade dovt över staden. Jim testade sin revolver, och insåg snabbt att han var en dålig skytt. Han skyllde på sin handled, och det var sant att smärtan strålade upp i vågor flera timmar efter det att han skjutit p.g.a. rikochetten.. Hej, grabbar! Vi måste kolla på TV:n nu! Kozo ska piratsända!! En av grabbarna hade fått nyheten, och de joggade i samlad tropp över till en bunker som verkade tjäna som kombinerad bar och sällskapsrum. Det var proppat med stojande familjemedlemmar där inne, och prat, rök och skratt låg som en dimma i rummet. I ena hörnet hängde en antik, nerklottrad TV. Någon höjde volymen. Är det då sant att infrastrukturen är beroende av de förmåner som medelklassingenjörer får, med dagen mått i förhållande till föregående år och att.. Sorlet i lokalen steg igen. Debattprogrammet före nyheterna var fortfarande inte över, och de församlade talade vidare till dess att nyheternas jingel hördes. Alla lyssnade. Välkomna, kära tittare! Dagens nyheter!: 1,2 millioner döda i Afrika på grund av torkan! Nytt rekord! Till glädje för oss alla håller barriären. Ytterligare utrikes: Ny revolutionerande bantningsmetod på tapeten! Kommer det att funka denna gång? Inrikes: Tvåårig flicka blev gravid efter våldtäckt! Forskare hävdar att detta beror på tillväxthormoner i köttprodukter och barnmat. Skall maten stoppas? Ytterligare inrikes: Ligan som jagas efter skottväxlingen i hamnen är fortfarande på fri fot! Polischefen lovar hårda tag! Kan han hålla sina löften? Över till dig, Bob! Snabb växling över till Bob, Tokyo-WoW:s egen kriminalreporter. I bakrunden syntes sopstaden, och några våldsamma bränder och explositioner låg som en matta i bakrunden. Jim insåg att detta var data-renderat för spänningens skull. Tack, Jane! Vi på Tokyo-WoW har blivit informerade om att den despotiske ledaren som planerar att starta ett uppror bland utstötta och kriminella element ännu är på fri fot. Förmodligen är han nu ute på vägarna med sitt gäng, och kanske kommer han att bryta sig in i DITT hem, våldta dina barn och lemlästa ditt husdjur! Låt inte Det tjöt till i TV:ns högtalare, och genom sändningen syntes nu Kozos ansikte som en dubbelexponering över Bobs reportage. Han skrattade vilt, och alla applåderade vilt.
finns, vi lever och vi är stolta för detta! Allt på TV är inte sant! Vi lever i en värld som ni aldrig sett på nyheterna, men vi lever mitt ibland er. Vi skiter inte på er uppfart, så länge ni inte skiter på våran. RESPEKT! Genshin, om du hör det här du har dig själv att skylla! Du har väckt min vrede, och du ska inte.. Ett nytt tjut i högtalaren när teknikerna lyckades klippa störsignalen, och Bob var åter igen tillbaka. och inget nytt har hörts ifrån honom. Spänningen stiger! Över till dig igen, Jane. Alla i lokalen tjöt och applåderade. Miko hade sagt att sändningen skulle kunna brytas på detta sätt i kanske en timmes tid, och sedan var de tvungna att lämna TV-bilen. Han såg hur Jane ivrigt förklarade för Bob, som nu syntes brevid henne på bilden, att Kozo hade kört över hans snack, och de såg nästan upprörda ut på riktigt. Verkligheten bröt sig in i deras fantasivärld. Den rökiga lokalen fylldes av stojiga gängmedlemmar, mammor, systrar och fäder. De kände en rusig lycka över den kraft som de för en kort stund hade. Någonstans fanns Kozo, och han var som en helgon för alla utstötta, hemlösa, nummerlösa och förtvivlade människor som var utanför samhället. Även om de som såg nyheterna inte brydde sig om dem,där de satt i sina små radhus med sina loggor på armarna, så kunde de i alla fall inte ignorera verkligheten längre. Kozo hade skitit på deras prydliga uppfarter genom att bryta sig in i den heliga familjeunderhållningen på TV. Världen av illusioner skakades av verkligheten. Kvällen hade sänkt sig, och Jim förenade sig med Zongs familj för middag. De satt åter igen i den mysiga lägenheten som Hirugato skapat i sin bunker, och för en kort stund kändes det som om Jim hade ett normalt liv igen. Han insåg dock till sin förvåning att han inte längtade tillbaka till det liv som han haft, och att han inte kände bävan inför framtiden. Förmodligen var alla hans kort spärrade, hans lägenhet borta, hans skolgång över och möjligtvis hade hans identitet suddats ut. Allt beroende på hur långt X5 ville gå. Han hade ju Zong. Och klanen. Kanske han till och med skulle få sitt tecken och upptas på riktigt? Detta kändes handfast. Han mådde bra. Kvällen kom. Spänningen steg. Hirugato och Katutso hade packat en resväska med lite kläder och mat i fall de skulle vara tvungna att ge sig av, och Jim begav sig ut i kvällsmörkret och slöt upp med de andra teckenlösa medlemmarna. Zong var trygg bakom den låsta dörren, och det var det enda som betydde något för Jim. De slöt upp
Ok, grabbar, nu är det allvar! I natt kommer underrättelsetjänsten att smyga ute i skuggorna. Om ni ser en av dom killarna, vilket är jävligt svårt att göra skjut skallen av dom! Utan att tveka. Men, kom ihåg att Miko och hans gäng också är där ute, och skjut för faan inte dom! Dom är så jävla hemliga så vi får förmodligen aldrig se en enda av dom, men dom finns där ute. Om ni hör ett ljud. Skjut alltså inte! Ta snabbt skydd, och om ni ser kamouflageklädda män, skjut! I den ordningen! Kom ihåg det. Om det i stället skulle börja hetta till och bli ett fullskaligt krig, de har kanske attackhelikoptrar och såna grejer, se då till att fort som fan hjälpa era familjer till tunnelbanan! Då är var man för sig själv, och jag hoppas ni är smarta nog att dra innan det är för sent. Vi kan därifrån avancera bort till närmaste uppgång och gömma oss på säkrare ställen. Och sedan återvända hit när det är ljust. Om ni hamnar på något territorium som tillhör ett annat gäng, se då till att berätta att ni hör till Kozos klan innan de skjuter skallen av er. Alla vet vem Kozo är vid det här laget. Ok? Grupperna spred ut sig i mörkret, och började den långa nattvakan. Jim sällade sig till Rakusos grupp, och de delade på en cigarrett. Det enda som hördes var syrsornas knirranden och det avlägsna susandet från Tokyo i fjärran under de timmar som förflöt. Jim trummade oroligt på revolvern och kedjerökte. Efter ungefär två timmar hände det. Jim hade kontrollerat sin revolver och satte tillbaka den i hölstret när en lång flamma lyste upp en av skrothögarna. Jäävlar, dom är här! Jäävlar! Rakusos skrik ekade, och andra grupper dök upp ur mörkret. Jim drog fram revolvern igen. Ta det lugnt grabbar! Jag, Rakuso och de andra grabbarna i vår grupp går och kollar om vi fick en robot på kroken! Ni andra stannar kvar här och vaktar. Kom ihåg att vi ska skydda dom som sover i bunkrarna, inte skrothögarna. Rakuso, kom! Den lilla gruppen avancerade försiktigt upp på högen. De täckte varandra med de vapen de hade, och iakttog vare föremål som påminde om en robot. Efter ungefär tio minuter var de framme vid det rykande spår som eldkastaren lämnade efter sig. Jim undersökte noggrant varje föremål, och hittade offret. De andra kom fram bakom honom. Akta!, Rakuso hoppade till när ett ensamt ben rörde sig, och Jim skrattade. Ta det lugnt. Den här roboten kan inte skada någon. Och eldkastaren har blivit utlöst en gång. Den löser inte ut förrän en ny Robot kravlar förbi. Han undersökte Myran.
den avlånga bakkroppen och dess lövbehållare. Jim såg med fasa att där nu fanns en pyrande hög med dockor i det som en gång varit bakkroppen. Han spetsade en som var någorlunda hel på en pinne och lyfte upp den till allmänt beskådande. Grabbar, vi måste varna alla för dom här dockorna. Jag ger mig fan på att dom är fulla av nervgift. Hjälp mig att bära ner roboten. Kanske kan jag hitta något användbart under det som en gång var plasthöljet. Halva gruppen tog tag i myran, och den andra delen skyddade dem när de i skydd av mörkret begav sig ner till brunnen igen. Knappt hade de kommit ner förrän ett skrik ljöd till, och en automatkarbin smattrade till i närheten. Gruppen slängde ner roboten vid brunnen och begav sig småspringande mot ljudet. Ta skydd, grabbar! Tigrarna har mörkersikten, och kan lätt knäppa oss om vi inte tar skydd! De avancerade försiktigt fram till den lilla grupp som var samlad vid ett bilvrak, och Jim såg att en kropp låg på marken. Det var den tolvårige killen som varit förbannad när Polisen tog Mong, och han låg nu i en hög av blod som snabbt sögs upp av sanden. En kille hade pojkens huvud i knäet, och han grät stilla. Jävla svin..jävla svin! Dom.dom..bara sköt honom! Jävla svin! Jim såg att han blivit skjuten i magen, och höghastighetskulan hade slitit upp midjan så att pojken nästan klippts av. Det var så mycket blod. Jim bet ihop. Jag hoppas Miko får tag i den jäveln som sköt! De lade grabben på en presenning och bar över även honom till brunnen. Under tillbakafärden hade en ny flamma blossat upp på en av högarna, och inom en timme hördes en öronbedövande smäll när en av granatkastarna skickade iväg sin last av död. Rakuso såg frågande på Jim, men han skakade på huvudet. Skulle de försöka hämta resterna efter de robotar som träffats var det stor risk att de kunde bli skjutna av Tigrarna. Jim ville inte utsätta grabbarna för det. De hade en robot som bevisade att vapnen funkade, och de kunde kolla läget när solen gick upp. Han gick över till de olika grupperna och bad dem istället hålla sig nära bostäderna och försvara dem. Något efter midnatt vilade Jim ryggen mot brunnskanten, när han rycktes upp ur sina funderingar. Det såg ut som en dallrande skugga gled mot honom, och dammet på marken virvlade upp i små lätta puffar. Jim kunde inte förstå vad det var, men lade snabbt handen på revolvern. Jim, det är jag Miko. Jim ryckte till när han hörde den viskande rösten mindre än en meder ifrån sig, och plötsligt stod Miko framför honom.
renderar detta på framsidan. På så sätt försvinner jag. Rätt så nya grejer, och som tur är har inte Tigrarna skaffat såna här. Det varr några av dom där ute. Jim såg att uniformen var matt svart, men när han kände på tyget var det som att ta i metall. Den kändes tung. Du ska veta hur glad jag är att se dig, Miko! Vi har noll koll här nere. Tigrarna sköt ihjäl en pojke.han var bara tolv år. Och vi kan inte göra ett skit! Miko nickade. Jag vet. Kan glädja dig med att berätta att dom inte är här längre. Vi plockade några krypskyttar med våra Ninjatos, och när dom upptäckte det retirerade dom snabbt. De trodde nog att de bara skulle möta er grabbar, och var inte förberedda på oss. Dina robotar är också decimerade. Roliga vapen ni grabbar satt upp! Höll nästan på att stryka med när granatkastaren bombade en av dem. Vi har stoppat ungefär tre av dem själva, så jag gissar att sex robotar är borta. Jag vet att de satte ut elva. Så vi ska försöka hitta de sista innan vi ger oss av. Se nu till att grabbarna sticker hem och sover lite det är inte mer de kan göra i mörkret. Säg att Tigrarna flydde. Miko reste sig upp, rörde vid bältet och var borta. Jim såg bara dammet som virvlade upp när han joggade bort i natten, och han reste sig med en suck för att vidarebefordra nyheterna när dammet lagt sig. Eftersom fienden var så osynlig för killarna, hade de blivit rätt uppgivna efter det att pojken blev skjuten. Det fanns inga att hämnas på. Men de sken upp när de fick höra att Tigrarna tagit till flykten, och vandrade tillbaka med lättare hjärtan. Seger! Jim smög in i Zongs bunker och kröp ner brevid hennes varma kropp i sängen. Han slumrade in i en lätt sömn. I drömmen sprang han igenom sirap, och mörka skuggor skrattade åt honom. Ur mörkret kom svärd flygande, och högg först av Jims fingrar, sedan hans händer, näsan, fötterna, armarna. Han satte sig upp. Klarvaken och svettig. Utanför var ett diffust dis, och den batteridrivna klockan visade på fyra på morgonen. Hans hals var torr, och han smög ut till brunnen i mörkret. Kvar låg kadavret av roboten, och han betraktade den medan han drack lite vatten. Diset var en mjölkvit dimma av det slag som brukade komma på morgonen innan solen började steka, och medan Jim långsamt vandrade tillbaka mot bunkern tittade han upp på himlen. Stora, mörka skuggor drev långsamt närmare. Ett litet rött ljus blinkade till. Vad var det? Jim funderade i stillheten några sekunder, drog
Folk slet upp dörrarna till sina bunkrar, killarna kom ut med skjutklara vapen och skyddade sina föräldrar och syskon som utan att tveka sprang mot tunnelbanenergången. Jim ignorerade smärtan som bultade i hans arm och tog Zongs hand i samma sekund som hon kom ut genom dörren. De rusade snabbt. SPRING, KILLAR. SKIT I VAPNEN OCH SPRING! Jim hann inte förklara, utan skrek så att killarna instinktivt sprang ner i underjorden med sina familjer. Den första bomben träffade marken i samma sekund som Jim nådde trapporna, och han skyddade Zong med sin kropp när tryckvågen slog emot dem halvvägs ner. Ett öronbedövande vrål steg upp när eldbollen fick luften att implodera, och Jim knuffade Zong den sista biten ner i tunnelbanan, innan han springande tog sig upp igen. Han och några killar med blödande öron drog och släpade dem som slagits omkull av tryckvågen. Och hann med knapp nöd få ner den siste innan nästa bomb kom. Tryckvågen slog som en hammare mot tunnelbanenergången, och murbruk träffade Jim och de som stod i trappen. Hade de varit kvar ute några fler sekunder hade splitter från skrothögarna förmodligen perforerat dem till skrikande kötthögar, och Jim hörde genom öronsuset ett avgrundsgnissel när Kozos högvarter rasade samman. De stapplade ner i underjorden med de sårade. Tyst gråt ekade i mörkret. En till bomb. Denna gång dovt ekande. Jim fruktade att taket skulle rasa in, men endast mindre murbruk slamrade mot den gamla perrongen. Han knådade ilsket öronen, men hörseln var tillfälligt borta. Zong tog hans hand innan de långsamt började vandringen genom tunneln, och Sopstardens alla innevånare stapplade efter med ficklampor, resväskor, vapen och gråt. Efter en dryg timme lyste ficklamporna upp en ny perrong, och de samlade sig tyst för att se till de sårade. Jim kunde höra igen, och han tog nu till orda i den ekande salen. Jag tror det var luftskepp. Förmodligen ville de Svarta Tigrarna sopa igen alla spår och få slut på hela historien. Det är inte mycket att göra åt det nu. Jag tycker att vi ska försöka vila lite, och se vilka som inte är med oss. Vilka som.är kvar där borta. Jim satte sig med Hirugato, Katutso och Zong i deras hörn, och de försökte trösta varandra. Jim funderade om Hirugato var förtvivlad över att allt arbete han lagt ner på bunkern nu var borta. Men mannen verkade närmast lycklig över att de överlevt. Jimmi-san. Jag och min familj är skyldiga oss våra liv! Om inte du väckt oss, hade vi aldrig vaknat igen. Jag kommer alltid att stå i skuld till dig! Mannen grät.
som dött. Det var en uppgiven sorg bland de församlade, och de som orkade började arbeta för att skingra tankarna. De röjde upp den uppgång som tillhörde perrongen genom att riva ner de gamla spånskivorna i vägen. Kvinnorna tände en eld med skivorna som bränsle, och alla som var för trötta för att arbeta samlades runt den. Snart hade arbetarna lyckats forcera gallergrinden och den gamla tunnelbanegrinden längst upp i trappen, och Jim blickade ut över området utanför genom de gamla fönstren med de andra. Himlen var nu ljusare, och landskapet de blickade ut över skiljde sig inte mycket från det de lämnat. Inga skrothögar, men dock en enorm gammal övervuxen parkeringsplats full med bilvrak, ett före detta köpcentrum med sönderslagna rutor och en flock herrelösa hundar som letade mat i fjärran. Några utdömda hus som hade övertagits av vegetation, och i övrigt ett landskap som människor glömt bort och naturen återtagit. Gänget tog sina vapen och vandrade ut i morgonljuset. Verkar som detta är övergivet område. Jag har för mig att Drakarna höll till häromkring förut, men jag tror de är borta nu. Jim nickade mot Rakuso och de gick bort till det gamla köpcentret. Ett svart moln steg upp i fjärran, och de insåg att det var deras hem som brann. Skulle de kunna återvända? När de inspekterat området och sett att det var fritt, hjälpte de alla i tunnelbanan över till den enorma gamla köpcentret. Totalt var de ungefär tvåhundrafemti människor av olika åldrar som stapplade in bland de dammiga butikshyllorna för att vila. En av killarna aktiverade en mobiltelefon och ringde till Kozo, som fortfarande höll sig gömd någonstans. De informerade honom kort om läget och nämnde var de var på ett sätt som gjorde att inga utomstående skulle kunna veta med säkerhet och spåra dem. Jim var lite orolig för att X5 kunde göra just detta via mobilen, men eftersom de använde opersonliga kort var detta inte troligt. De vilade i skydd av byggnaden. En halvtimme senare dök några tunga Motorcyklar upp utanför köpcentret, och in kom Kujozuno släntrande med två tungt beväpnade punkare. De kramade om sina mödrar och småbröder, och Kujozuno klampade över till Jim när han sett till sin gamla mor. Du är ju för fan otrolig! Först dör du, sen återuppväcks du, sen slåss du med en gängmedlem och blir genast bundis med resten. Sen blir du ihop med den enda oskulden på högen, skaffar fram en grej som kan nita regeringen, stoppar de robotar du
Slump? Knappast. Stridsguden ler mot oss, och du är ett räddande helgon! Packa dina saker och häng på oss. Kozo vill att du sällar dig till oss stora pojkar nu. De andra är trygga här, så de bör vila ut och ta det lugnt. Vi väntar vid bågarna. Jim gick över och kramade Zongs mor. Zong hade slumrat till vid en dammig hylla. Katutso-san, kan du säga till Zong att jag snart är tillbaka. Jag skall träffa Kozo, och ni är trygga här i några timmar. Jag kommer snart tillbaka. Hon nickade trött. Jim hoppade upp på Kujozunos båge bakom honom, och de sladdade iväg efter de gamla gatorna med de andra punkarna strax bakom. I motsats till Mikos serietillverkade Electobike, var dessa bristfälligt ombyggda med electromotorer där det förut funnits bensinmotorer, och trots de kraftiga ramarna kändes det som om bågen vred sig varje gång Kujozuno drog på. Han körde dock skickligt, som om han kände motorcykeln utan och innan, och vägen rullade snabbt förbi under dem. Dessa delar av Tokyo var nya för Jim, och förmodligen okända för de flesta av Tokyos innevånare. När den tunga industrin försvann i början av tvåtusentalet på grund av blyförbudet, var det en sådan mängd av byggnader som lämnades att man helt enkelt lämnade dessa områden till naturen. Folk körde ut sina bensindrivna bilar hit för att slippa skrotningsavgifterna när förbudet mot bränslebilar infördes, och under några få år i början av förbudet brukade ungdomar köra de beryktade dödsracen i dessa områden. De tjuvkopplade de gamla bilarna, och körde dem genom de gamla gatorna med halsbrytande hastigheter. Många dog. Efter några år var alla bilar skrot, rensade eller för dåliga för dödsracen, och dessa slutade av sig själva. Nu var de enda minnerna av denna historia alla de rostiga vrak som stod efter vägkanterna, och de enorma gamla fabrikerna, med dess horder av råttor, fåglar och rovdjur. Efter tjugo minuter rullade Kujozuno in i en av dessa gamla lokaler. En enorm, rostfrätt hangar i ett stort, dött industriområde. Halvfärdiga flygplan stod i skuggorna, och de stannade bland de andras motorcyklar utanför en Lear-Jet utan vingar. Trappan var utfälld, och i dörren till den dammiga flyplanskroppen stod Kozo själv. Huhuu, det var på tiden. Kom hit! Jim klampade uppför trapporna I sina tunga kängor, och fastnade I Kozos kraftiga björnkram. Han luktade svett och öl. Ja, jävlar! Vad ska man säga? Kom in, kom in! Detta är mitt tillfälliga högkvarter, men det vete fan om jag inte ska flytta in här för gott! Kolla där, dubbelsäng, äkta
med SopStaden så höll Kozo humöret uppe. Hans mannar hade hyst in sig I en gammal japansk kopia av en Boeing, även den utan vingar, och Jim kunde se dem genom ett av de ovala fönstren I Kozos Lear-Jet. Men här var bara Kozo och Jim, och Kozos min ändrades från lättsinnig till allvarlig på en sekund. Hmm, min bleke bror. Jag är inte mycket för tacktal, så vi skålar I stället. I Kozos enorma näve dök nu två små snapsglas upp, och han droppade försiktigt I Whiskey med vördnad. Äkta Skotsk Whiskey! Från det glada 1900-talet. Hittade en plomberad flaska I barskåpet, och kunde med övermänskliga krafter undvika att halsa den till ett tillfälle som detta. Kampai! De nickade mot varandra där de satt I de röda gamla skinnfåtöljerna, och smuttade sedan med välbehag på den enormt dyra drycken. Det kändes som en lavaström gled ner I bröstet, för att sedan sprida sig ut I de stela lemmarna. De smackade båda med välbehag under tystnad. Ja jävlar! Det här är tack nog, Kozo-san. Jag är bara glad att ni har tagit hand om mig, och jag känner mig som en del av familjen. Oj häll försiktigt. Tack..det räcker! Skål. Mmh, gott! Hrmm livet är kort, och det bästa är väl att njuta av stunderna. Du vet Jim, jag brukar inte känna välbehag när jag hugger av fingrarna på någon typ som är skyldig något annat svin pengar eller droger. Det är bara ett jobb som behöver bli gjort. Det jag njuter av är stunder som denna. Gemenskap en grogg..du vet. När jag fick reda på att vår stad är sönderbombad kände jag ett hugg I hjärtat, men nu njuter jag I stället över vetskapen att vi alla lever och har hälsan nåja..nästan alla. Jag känner välbehag om vetskapen att vi är för fattiga för att ljuga för varandra, men att vi är rika nog att sätta mat på bordet varje dag. Att vi inte..som många andra gäng är så giriga att vi säljer våra kvinnor som horor, och sparkar ut våra gamla. Jag är tacksam för att respekt lönas med respekt. Du vet vi skulle aldrig haft råd att betala Miko och hans gäng för beskydd. De gjorde detta gratis, av respekt för oss. Men vi kommer att belöna dig och de andra som hjälpt till hemma när tiden är inne. Skål. Tack, Kozo-san. Men jag är mer intresserad av att höra hur vi ska göra nu. Ska vi återvända till sopstan, stanna här, eller flytta vidare? Whiskyn var som sammet. Vi stannar här ett tag. Bakom hangaren finns ett komplex med gamla verkstäder, bostäder och garage. Vi snodde en solreaktor av militären som vi kopplade in, så det kommer att finnas både el och vatten. Kvinnorna får städa upp hemmen, och vi rensar
När de talat I en timmes tid var det dags att bryta upp. Kujozuno kom in och meddelade att de äntligen lyckats starta en gammal skolbuss som varit overkssam de sista 20 åren. De hade samlat ihop nog med bensin för att kunna köra skytteltrafik mellan köpcentret och hangaren, vilket de också gjorde. Kozo följde med Jim till bågarna. Han pekade på en låg, mattsvart Fat-Bob som stod I ensam majestät under flygplanskroppen. Vi grabbar vill att du ska ha den. När Mushashimaru ringde och berättade om vad som hänt I stan, och att du genom din snabba reaktion lyckades rädda våra familjer, var vi alla mycket glada. Vi kan inte ge dig märket än, men en båge ska du fanimej kunna köra! Jim stod bara och stammade. Vad? Var det sant? Kozo skrattade högt när han såg Jims shockade min, och några av hans män kom över och klappade Jim. Han kunde inte få fram ett ljud, utan grenslade I stället bågen och vinglade iväg med ett lyckligt flin. Hans egen båge! Bakom honom hörde han rop och skratt, och såg sedan hur hela klanen mullrade ut med sina bågar och stannade runt honom. Vilken känsla! De följde efter skolbussen som sände ut bolmande svarta moln av rök, och vinden smekte Jims snagg när han lycksalig susade mitt I klungan av bikers. När de kom fram till den gamla affären sprang han in och väckte Zong genom att lyfta upp henne I famnen och bära ut henne till Motorcykeln. Hon skrattade till och kysste honom hårt. Jag älskar dig. Jim insåg att det var första gången hon sa det. Han suckade djupt och såg in I hennes stora, mandelformade ögon. Kozo hade rätt. Njut av stunden. Hela den dagen förflöt I ett rus av lycka för Jim. Han och Zong körde vilda av glädje gata upp och gata ner I det döda fabriksområdet till långt in på eftermiddagen. Zongs mor bannade dem när de sent omsider kom till deras nya hem, en låg tegelbyggnad mellan två verkstäder. Här får man gå och städa upp själv, medan ni bara roar er! Men även hon verkade lyklig. De levde, hade ett hem, och en duglig svärson. Kvällen kom, och generatorn startades. Gänget hade skaffat kulörta lampor som de satt upp runt byggnaderna, och det kändes som om de alla stod I ett gammaldags Tivoli. Det första som rensats upp när innevånarna gjort sig hemmastadda var en bar liknande den de haft, och en provisorisk fest tog fart. Någon hade snott en TV, och med
Detta är en extrasändning från Tokyo-WoW! Senaste nytt från regeringsskandalen! Borgmästaren tar totalt avstånd från de affärer som hans närmaste man Genshin, eller som han kallas I folkmun, Järnnäven, har sysslat med. Bob, är du där? Klipp till Regeringskansliet, där kontorsslavar stressade runt. Bob I förgrunden. Tack, Jane. Jag står här med Borgmästaren själv, som under den senaste timmen uttalat ett totalt avståndstagande mot Genshins tillgrepp, och nu även bett den Franske regeringen om ursäkt. Som vi alla vet är historien rent absurd! Det verkar som Genshin genom sina kontakter med Svarta Tigrarna stulit en topphemlig produkt från Lagrou, ett stort forskningsföretag I Paris! Detta styrks av de täta kontakter Genshin haft med ledaren för X5, och den enorma mängd av resurser som ställts till dennes förfogande! Produkten var ett så kallat Psycho-Virus, ett nytt och mycket farligt virus som nu infiltrerat regeringskansliets Intranet! Ingen kan ännu med säkerhet säga om Viruset lyckades sprida sig ut på webben, och forskare är myyycket oroade! Viruset tar sig form av en mycket avancerad AI med namnet Madame Triloré, och denna AI har nu skapat en perfekt kopia av en äldre, Fransk 3D-chat på regeringens nät. Detta har till följd att regeringen nu är lamslagen. Som ni ser bakom mig är sekreterarna tvugna att springa mellan avdelningarna med handskrivna papper! Tragiskt eller komiskt? Vad säger borgmästaren? Bobs 30-tals mick fladdrade fram till borgmästaren, en gråsprängd familjefar med utseende som en Japans Reagan. Borgmästaren harklade sig: Hrm, Bob. Jag vet inte vad man ska säga. Jag bör med sorg konstatera att Genshin verkar ha gått bakom ryggen på mig det senaste året, men den utredning som är tillsatt får försöka avgöra vad han ville nå för resultat med detta handlande. Kejsaren skall I dagarna träffa den Franske Presidenten för en inofficiell middag, och jag har bett honom framföra en ursäkt från Tokyos Stad. Vi kan nu bara hoppas att det virus som har spridit sig inte ställer till med skada på internet. Om det gör så, kan det få förödande konsekvenser. Vi skall utreda det hela noga, Bob! Ett vitt leende. Någon har framlagt en teori om att Kozo, den despot som försökt starta ett uppror bland de utstötta, är skyldig till detta tilltag. Vi vet ju alla att han uttalade ett indirekt hot mot Genshin när han lyckades bryta vår sändning. Kan det vara så? Nej, Bob, vi tror inte det. Kozo är en despot som inte har utbildning annat än den han
med den kraftiga bombning som inträffade på den soptipp som Kozo kallat hem fram tills nu. Utredningen får visa om det var Genshin som beordrat bombningen. Så herr borgmästare menar alltså att detta är två skilda tilltag som inträffat samtidigt? Kan det vara så att Genshin kanske är en maffialedare på fritiden, och att Kozo har varit hans handplockade man fram till nu? Kanske Genshin är Tokyos störste Hallick, knarklangare och despot, utan att vi vetat om det? Röjde han undan bevis, månne? Bob, det är spekulationer som jag inte kan uttala mig om. Vi vet att ledaren för X5 håller inne med information, och vi skall ta ett snack med honom inom kort. Vi vet också att den franska produkten är på väg tillbaka till Paris, och att de inte kommer att kräva skadestånd, om inte viruset sprider sig på webben. Tokyo kan andas ut. Borgmästaren nickade kort och försvann I mängden. Bob blickade in I kameran. Ja, gott folk! Intrigen tätnar! Är Genshin Tokyos hallick? Följ med oss på Tokyo- WoW när vi följer upp denna historia! Över till dig, Jane! Åter I studion, och Janes välsminkade ansikte. Tack, Bob! Brandkåren försöker fortfarande släcka den brand som rasar på soptippen I norra Tokyo, och man vet inte med säkerhet om några människor finns bland ruinerna. Ingen vet heller med säkerhet om det var en gasledning som exploderade, vilket först sades, eller några mycket kraftiga bomber som detonerade, vilket Brandchefen nu hävdar. Men vi kommer att följa upp detta I de regulära nyheterna om en timme! Nu återgår vi till de ordinarie sändningarna än en gång! Tack för att ni ser på Tooookyo-WooW! Jingel. Någon stängde av TV:n, och sakén flödade. Firandet blev vilt och glatt. KAPITEL 12 (Prolog) Den stora dagen hade kommit. Invånarna I Bilbyn som området nu kallades, stressade runt varandra med säckar med Ris, hembränd Saké, Kaggar med öl och tvättade kläder. Sedan de flyttat in Hade de små husen rustats upp, byggts till och byggts ihop, så att de nu var inkapslade likt ett fort. Namnet Bilbyn hade tillkommit eftersom man med förenade krafter bogserat ihop alla de gamla bilvrak som var
Den stora dagen var den dag när nya medlemmar skulle upptas I Klanen, så att de fick sina tecken I blodrött på ryggen, på bröstet, ett vapen och en motorcykel. Eftersom så mycket hade hänt på sistone, och så många av de unga männen visat mod under denna tid var det bestämt att nästan hälften, 25 av dem, skulle upptas som fullvärdiga medlemmar. Det var en stor dag. I den trånga byggnaden som var Jims, Zongs, Hirogatus och Kotatsus hem låg matoset tätt. Kotatsu hade I uppdrag att göra nudelsoppa till kvällens fest, och nu kämpade hennes tjocka armar med en lång stav som rörde om nudlarna I en gjutjärnsgryta över en öppen eld. Jim satt på en pall utanför, och Zong trimmade hans frisyr. Älskling, Jag vill inte ta för mycket. Kolla om det ser bra ut nu. Zong räckte Jim en spegel, och han kontrollerade snaggen. Sedan vinklade han spegeln så att huvudet på draken syntes. Den var mycket vacker, och färgerna skimrade mot huden. Zong log. Kan du ge fan I att kolla din tatuering och säga om frisyren är bra, va! Din tok! Räcker det inte med klanmärket på ditt bröst..måste du tatuera hela ryggen också? Jim skrattade. Mmh, jag vill ha din ljusdrake utanpå det ärr som gjorde att jag träffade dig, min kära. En drake av elektriskt ljus och kärlek! Zong slog honom. Håll snattran, din tok! Du ser mer ut som en ligist för varje dag men talar som en poet! Är du säker på att du vill upptas I Klanen nu? Om du gör det kommer du aldrig att kunna återvända till ditt gamla liv! Kom ihåg det. Jim grabbade tag I Zong och slängde ner henne I famnen så hon tjöt. Jepp, helt säker! Jag vet att du vill stanna här. Om du velat ha en villa med gräsmatta, hund och en sur kontorsslav till make skulle jag funderat två gånger, men om vi båda trivs här, varför skulle vi tveka? För övrigt verkar din mor tycka det samma. MAMA- SAN, SKA JAG SKAFFA ETT MÄRKE, ELLER? Zong skrattade när Jim hojtade in I huset, och Katutso kom ut till dem, hötte med sleven och sade ilsket: Nu, unge man, ser du till att skaffa ett stort, rött märke på ryggen så att du kan försörja din fru och dina svärföräldrar på ålderns höst! Och hör sen! Jag tycker ni tar och packar er ner till hangaren nu, så ni inte blir försenade, och sen ska vi fira ditt märke, käre svärson! Så packa er iväg nu! Hon klampade in till grytan. Zong och Jim skrattade och började vandra hand I hand ner till Hangaren där
genom den figursydda dräkten hon själv sytt, och en blinkande LED-bricka skapade klarröda Kanji-tecken I hennes glänsande, långa hår. Män och kvinnor blickade avundsjukt på det vackra paret när de vandrade förbi. Hur ska jag kunna tacka Miko för det vackra halsbandet jag fick? Jim beskådade kristallbandet som gnistrade I urringningen mellan hennes runda bröst, och funderade på om Zong visste vad det var. Miko hade sänt det till dem två veckor efter den stora flytten I en anonym ask, och I ett brev kort förklarat att han tackade för den tid de kunnat vara tillsammans. Jim gissade att han begett sig till annan ort, kanske upp till sin Dojo I bergen I norr. Kristallbandet var mycket vackert som halsband, och Zong och de andra tjejerna blev aldrig mätta på att beskåda det, men Jim såg också att det var en mycket diskret kroppsdator. Kroppsdatorer var mycket populära bland överklassen, och också mycket dyra. De fungerade med energin från kroppsvärmen, och diskret men effektivt finjusterade de sedan puls, matsmältning, hormoner och liknande. Om något hände kunde de kalla på akutvård, rapportera allt från ph-värden till snuva och på andra sätt ge förebyggande vård. Jim tackade Miko I tankarna och satte halsbandet på Zong. Den senaste veckan hade hon haft överskottsenergi. Hmm, tänk inte på det. Han vet nog om att vi tänker på honom då och då. De hade kommit fram till hangaren, och Zong kysste snabbt Jim på munnen innan hon skuttade bort till de andra tjejerna. Jim vandrade bort till de grabbar som skulle upptas. De var alla lite nervösa, och skojade högt med varandra. När han kom fram snackade de en stund om hans tatuering, som fortfarande var färsk, och några som de andra killarna hade på sina kroppar. Han insöp scenen. De gamla Planen stod kvar, och Kozo utnyttjade nu jetplanet som kombinerat kontor och kärleksnäste de gånger han var här. I hörnen av hangaren fanns nu även falska nummerplåtar, några slaktade electrobilar och andra detaljer som hörde till ett förråd för bildemolering och omlackering. I mitten var en cirkel av motorcyklar uppställd, och Jim kom att tänka på att den påminde om den gången han slogs mot Kiichi. Tjejerna stod vid en brasa som tänts vid utgången, männen som hade sina emblem stod borta vid ringen av motorcyklar, och alla väntade de på att Kozo skulle titta fram ur sin Lear-Jet medan de småpratade. Han gissade att samtliga såg fram emot den fest som komma skulle, men på grund av respekt för stunden undvek de att dricka innan
Mina vänner! Än en gång är det fest! Sedan vi flyttade hit har lyckans gudinna lett mot oss. Vi har lyckats muta in detta område utan blod. Vi har skapat en lönande verksamhet med våran bilverkstad, och vi har unga, modiga män som nu skall upptas I Klanen. Kanske skulle vi sörja förlusten av våran gamla stad, våra gamla hem? Kanske skulle vi sörja det som vi förlorat, och det som varit. Men varför skulle vi det? Med de nya medlemmarna upptagna kan vi expandera. Vi kan tjäna pengar som vi omsätter till makt. Makt ger fördelar som vi nu saknar, och makt betyder trygghet. Vi män skall beskydda våra kvinnor med makt. Kvinnorna skall föda våra barn, och de skall I sin tur föra Klanen vidare. Vi män skall skydda våra familjer mot de fiender som vill krossa, förgöra och ta makten ifrån oss. För detta behövs män med mod! Ni som skall upptas har alla visat mod på olika sätt. Kiichi, du har mognat under den senaste tiden. Du skall upptas nu när du är ödmjuk. Mong, du har skyddat våra familjer mot Polisen. Du skall upptas. Jim, du är den förste Gaijin någonsin att upptas. Rakuso, du är en stark ledare, du skall upptas Kozo nämnde alla de tjugofem nya medlemmarna, och de stod respektfullt på rad och nickade kort när Kozo nämnde deras namn. Medlemmarna I Klanen hade nu tänt lyserna på sina bågar, och in I cirkeln av ljus gick de, en och en. Kujozuno hade rödglödgat en järnstång med tecknet på, och gick fram till Kiichi. Denne tog av sig sin väst när han stod mitt I ringen, och med ett fräsande ljud satte Kujozuno märket på hans bröst med brännjärnet. Den lille punkaren bet ihop för att inte skrika, och när Kujozuno klappade honom på axeln stapplade han över till ringen av medlemmar som kramade om honom som en broder och målade tecknet på hans väst. Mong traskade fram till Kujozuno med stolt hållning, och samma procedur upprepades. Sen var det Jims tur. Pulsen slog som en hammare I bröstet när han blottade sitt bröst, och han blundade när Kujozuno kom fram till honom. Jag är glad att du är en av oss, Jim. Välkommen I gänget. Kujozuno viskade detta snabbt innan han stekte Jims kött med brännjärnet. Smärtan var som en spark I magen, och han märkte hur han staplade bort till medlemmarnas hörn. De kramade om honom, och någon smorde en svalkande salva på brännmärket. Välkommen, broder! Efter det att Jim torkat bort sina tårar av smärta, fått tillbaka sin väst med tecknet och tackat sina bröder vandrade han bort till Zong som med tårar I blicken kysste honom.
Jim vaknade med en vrålande huvudvärk och stapplade upp för att pinka. Han tog sig om huvudet för att mildra smärtan och funderade på vad som hänt dagen innan. Han minns de första tio glasen saké, men sedan hade han försvunnit in I fylledimman. Zong hade också fyllnat till rejält, och hon låg nu och snarkade lätt I intrasslade lakan. Jim stapplade ut till dasset, och upptäckte plötsligt att regnet öste ner. Regn! Han stod naken mitt I gränden och lät vattnet strila ner över honom. Fy fan vad skönt! Det var det första regn han sett på två månader, och det kalla vattnet mildrade hans huvudvärk avsevärt. Efter några minuter kom han underfund med att han stod naken mitt på den leriga gatan, och att den gamla grannfrun insöp anblicken av hans långa lem på sin veranda, och han skyndade sig bort till dasset. När han kom in igen torkade han sig snabbt med en handduk och kröp ner brevid Zong för att få värme. På hennes kroppsdator stod något I skimrande rött genom kristallen, och han läste långsamt. Hög tid för enmånaderskontroll hos barnmorskan. Eller hur? Efter att ha läst det två gånger till skrattade han vilt, och Zong satte mumlande av ilska händerna över sina öron. Håll käften! Jag vill sova! Jim kysste hennes bröst. Älskling, vakna! Vi ska få barn! Hon stönade lågt och plirade på honom. Va? Ditt kristallhalsband är egentligen en dator! Den säger att vi ska ha barn!! Han tog henne I famnen och bar ut henne I det strilande regnet. Hon tjöt när det kalla vattnet träffade hennes nakna kropp och skylde sig med lakanet. Jim, sluta! Jim! VI SKA HA BARN, OCH DET REGNAR! Han skrattade högt. De som orkade stappla upp tittade ut på gatan och fick se de två nakna människorna som snurrade I regnet med ett vått lakan bristfälligt som skydd. Grann-tanten tackade Gudarna för att hon fick se en sån karl på ålderns höst, och barnen fnittrade vilt. Zong lyckades få in dem I huset innan hela byn vaknade, och hon bannade ilsket Jim. Sedan inspekterade även hon den röda texten, och när Jim förklarat om datorn skrattade även Zong och de sprang in till hennes föräldrar och väckte dem. Under dagen fylldes deras hem av vänner som kom för att gratulera, skvallra och fördriva tiden när regnet låg som en tjock matta utanför. De diskuterade vilket skjul som skulle kunna rustas för att ta emot den nya familjen, och Kozo klampade in på kvällen med en bunt cigarrer och stolt min.
de upplevt. Kozo hade en aldrig sinande ström av historier att delge de nya killarna, och de lyssnade alla medan de spelade kort, rökte och tatuerades I baren. När den tredje morgonen kom gnistrade solen på ångande plåttak och våta vägar. Jim intog en stadig Frukost, kysste sin rufsiga kvinna och traskade över till baren högre upp I den trånga gränden. Den var tom, så han öppnade en öl och väntade vid den långa träskiva de kallade bardisk. Garageporten som var barens ingång släppte in morgonljuset genom ett ångande dis som uppstod när plåttaken värmdes upp, och en kattmamma diade sina ungar på det som förut varit biluppfarten. Efter ett tag släntrade fler Bröder in, och de spelade kort vid en av de kabeltrummor som agerade bord I den avlånga lokalen tills dess att alla var församlade. Det var dags för dagen arbete. Jaha, grabbar! Dags att lära våra nybörjare hur ett dagsverke ser ut! Kom! Alla väntade på dessa magiska ord, och Kozo ställde undan sin urdruckna öl och stövlade ut I solen. De vandrade ner till den bakre delen av hangaren, där motorcyklarna stod, och sedan begav de sig ut på gatan I en lång, vinande rad. Några av de nya grabbarna körde sina bågar som de monterat ihop under den sista månaden. Gamla ramar, med nya motorer. Några satt på andras bågar Ok, kolla nu för fan att ni har med er alla prylar! Jag vill inte höra att ni inte kan göra era jobb för att ni glömt prylarna hemma, och jag kommer fanimej att slå ihjäl den av er som blir tagen av snuten eller ställer till med bråk som inte har med jobbet att göra! Och ni nya grabbar, kör för fan lungt nu! Om ni överlastar era nya motorer kommer ni att bränna ut turbinen, och då vete fan om jag inte lämnar er vid vägkanten! Så, ta det lungt, och kolla utrustningen som ert liv hängde på det! De nya killarna kollade noga varje pryl. Laddat vapen, fulladdad båge, cashkort, solbrillor, brytlist I bältet och tömd blåsa. De äldre gäspade och satte på sig sina solglasögon, redo för stan. Kozo nickade, vinkade med sin labb, och de begav sig av I samlad klunga efter de regnvåta, ångande gatorna. Kujozuno hade bundit upp en gammal stereo på sin låga motorcykel, och till det raspiga dunket av en Elvislåt susade de upp på Motorvägen mot Tokyo. Jim kände en rusig frihetslycka när han gled med sin låga Fat-Bob I raden av 40 andra bågar över bron till Tokyo-wan. Morgontrötta trafikanter höll noga avstånd till ligisterna för att inte hamna I bråk, och trängseln kändes inte ens påtaglig. När de närmade sig statskärnan svängde Kozo in på en
långtidsparkering, det är ett lågriskområde. Ni grabbar på bönpallarna får hänga på Kujozuno. Ni kommer att köra hem bilarna. Ok? Bra! Jag vill att tio av er andra hänger på mig. Jimmi-san, Mong och ni andra med muskler, ni följer mig till GuldGatan. Vi har lite pengar att inkassera. Och ni andra nykomlingar följer med de killar som ska bort till Industriområdet. Ni ska skydda några höjdare som har en sändning från Colombia på väg in. Jepp de e allt! Då kör vi! GuldGatan var den populära benämningen på det kvarter I City som sålde guld. Där fanns affärer som sålde smycken, de som sålde guldtackor, såna som sålde gulddamm, några specialiserade på ytguld för elektronikmarknaden och kretskort. Med andra ord var hela gatan fylld med affärer med olika prägel, men samma produkt. Yakuza vaktade området med Järnhand, och Kozo förklarade hur dom kom in I bilden efter det att de parkerat bågarna på en lång rad och började vandra uppför den trånga gå-gatan. Jo, förstår ni. Förut hade Yakuza sina gorillor som skötte grovjobbet själva. De inkasserade och skrämde upp dem som var under deras beskydd. Men när Yakuza växte och blev ett börsnoterat företag för beskydd, var de tvugna att se mer renhåriga ut. Så istället för att hantera grovjobbet, lägger de ut detta på entreprenad. Efter några blodiga fighter med andra gäng lyckades vi muta in denna entreprenad, och vi arbetar nu för Yakuzas indrivnings-avdelning I området. Mycket bra jobb! De affärsmän och företagare som var på väg till sina arbeten höll sig förskräckta på sidorna av gatan när de skitiga, svartklädda ligisterna klampade förbi I samlad tropp. Efter ett tag stannade Kozo utanför en affär med diskret, svart dörr och en logga I guld med Kanjitecknet för Lycka på. Han Pekade på Mong, Jim och Wakanohana, en lång, muskulös yngling som nästan aldrig talade. Ni grabbar följer med mig in. Killen som vi ska besöka här har fått för sig att han kan slippa Yakuzas beskydd, så vi ska få honom på andra tankar. Han har två livvakter, fruntimmer båda två, men jag är inte säker på att de dykt upp än de brukar nasa sig in när kassavalvet ska öppnas. Tidlås och såna grejer. Ni andra vaktar därför utanför. Om dom skulle dyka upp, ta då fram era vapen, men skjut för fan inte! Yakuza sparkar ut oss om vi märks för mycket! Hmm, var beredda på allt, killar. Och behåll solbrillorna på. Ögon talar. Kozo öppnade dörren och släntrade in med Mong, Jim och Wakanohana I släptåg. I
som talade. Kozo smög över till en dörr som stod halvöppen och kikade in. Jim kunde inte se vad som fanns där inne när Kozo täckte dörren med sin enorma kropp, och han stod kvar I lokalen. Kozo väntade några sekunder, slet upp dörren, vrålade till och drog sedan ut en liten Japan I håret. Denne försökte skydda sin svål genom att klösa Kozos enorma näve när han drog ut mannen mitt på golvet I butiken och sedan slet upp honom I stående position. Mannen skrek gällt av smärtan. Lille vän, jag är inte en våldsam person, men jag kan tillfoga dig stor smärta om du känner för att skrika mer. Håll käften! Mannen tystnade, men hulkade lågt. Bra, du är smart! Eller du borde vara smartare, idiot! Om du vore smartare skulle Yakuza ta hand om dig, så att såna här olyckor inte händer! Tänk att såna som jag kan traska in här, och bete mig som jag gör. Vilket liv, eh! Kozo höll fast mannens hår. Jag jag..ska flytta min affär, och Yakuza behöver inte skydda mig längre. Jag ska flytta om några dar aj snälla, släpp mitt hår.. Kozo lyssnade på mannens mummel och ett morrande steg upp ur hans strupe. Hans enorma högerhand grabbade tag om mannens hals, och med muskler spända som vajrar lyfte han upp denne med sin högerarm. Mannen kämpade I luften, och gurglade med blått ansikte. SKA FLYTTA SNART! DIN JÄVEL, SÅ LÄNGE DU BOR HÄR, SKA DU FAN I MEJ BETALA FÖR BESKYDD, DIN LILLA RÅTTA! Kozos vener stod ut av ilska, men efter några sekunder släppte han greppet om mannens hals, så att denne rasade ner på butiksgolvet. Mannen kämpade för luft och gurglade hest: Jag..jag ska betala. Jim tyckte sig höra ett ljud bakom den halvstängda dörren, och hans revolver var halvvägs upp när hon kastade sig in I rummet. Negressen var lång slank och snabb, och hennes kortnosiga pistol smällde till när hon sköt. Jims 38:a knallade kort därefter, och Jim insåg att han dragit den och skjutit mot henne utan att tänka. Hans vapen hade nyss kommit upp ur sitt hölster, och med ren tur träffade han kvinnan I foten. Hon skrek till och snubblade med ett brak in I väggen brevid sig. Wakanohana var över henne en sekund senare, och morrande slog han vapnet ur hennes slappa hand medan Jim snurrade runt och såg om någon var träffad. Mong höll en hand mot sin blödande midja, och Kozo stod med ett uttryck av förvåning brevid mannen på golvet. Scenen var som frusen några sekunder, och det enda som orörde sig var krutröken I rummet. Wakanohana rörde sig först. Han grymtade till och skallade kvinnan
I en bokhylla med blanketter, lyfte upp honom igen, slet fram sin enorma BowieKniv och satte den under halsen på mannen medan han vrålade: DU SKA I HELVETE SÄGA TILL OM DU INTE E ENSAM! DU SKA FÖR HELVETE SÄGA TILL! VILL DU DÖDA MIG, EH? KOM IGEN! Jim var framme vid Kozo och viskade snabbt in I hans öra. Kozo, ta det lungt, snälla. Om du dödar killen kommer Yakuza slänga ut oss! Ta det lugnt! Mong är okey han är okey. Döda inte killen.. Kozos vener stod ut som rep på hans hals, och den stora kniven skakade så att små stimmor av blod skrapades fram under mannens haka. Denne blundade hårt och flämtade där han var upptryckt mot väggen. Någon minut gick, och Kozo verkade slappna av. MONG, ÄR DU OKEY? Ja, för fan. Kärringen hade en 22:a. Jag är okey... Kozo spottade I mannens ansikte innan han släppte ner denna på golvet igen. Hämta pengarna. Nu. Fem minuter senare kom de ut på gatan, och Jim tände darande en Ciggarett. Hans puls var fortfarande som ett lokomotiv I bröstet, och han märkte att även de andra var höga på adrenalin. I ena handen hade Kozo två paket. Det ena innehöll pengarna, det andra låg inslaget I folie som färgats rött. Det var mannens ena öra. De gick snabbt. De besökte tre andra småhandlare som hade kommunikationsproblem gentemot Yakuza, och strax efter lunch begav de sig av från området. Ingen av de andra hade varit dumma nog att försöka försvara sig, och Kozos packväskor var fulla med riktiga pengar. Det var så Yakuza ville ha det. De körde ner till hamnområdet genom den enorma trängseln av tung trafik, och någon timme senare stannade de vid en låg byggnad I hamnen med Tony s I blå neon ovanför dörren, och Kozo viftade till sig Jim. De andra grabbarna får vänta på parkeringen. Lämna ditt vapen till Wakanohana och följ med mig in. Vi ska träffa dom stora grabbarna. Innanför glasdörren till Tonys var det halvdager, och de tog av sig solglasögonen. Två enorma Sumos I svarta kortymer genomsökte snabbt deras kläder, och vinkade sedan fram dem mot ett bord där några män satt. Lokalen påminde om en liten italiensk retaurang med de rödrutiga bomullsdukarna, de levande ljusen nerkörda I vinflaskor och den stilla gitarrmusiken I de dolda högtalarna. En av männen tittade upp när de kom, och så snart han tuggat spagghettin han hade skyfflat in reste han sig
Jim insåg roat att dessa killar var Japaner som körde sin egen stil. De verkade ha annammat allt som hörde till den gamla Italienska maffian, eller den stil som Hollywood gett dessa på nittonhundratalet. Randiga kostymer, bredbrättade hattar, lackskor, hela baletten ner till spaghettin de åt. Jim och Kozo satte sig ner vid bordet brevid och drack sina öl. Efter tio minuter var Fadern I familjen klar. Aah, Kozo-san, min trogne vapendragare! Alltid lika jovalisk, och med fickorna fulla av pengar! Mycket bra! Kozo lade upp sin sidoväska på bordet, och en av Sumosarna flyttade snabbt över pengarna till en portfölj. Haragata-san Maestro det är altid kul att vara här. Jag kan glädja dig med att nämna att vår Klan nu har många nya killar, och vi kan ta hand om större affärer åt er, om ni vill. Nu när hela historien med Genshin och underrättelsetjänsten lugnat ner sig har vi inga egentliga hinder I vägen längre. Haragata, som den fete gamle Japanen hette, smuttade på sitt vin några sekunder. Mmmh Kozo, min vän, jag har fortfarande inte lyckats lista ut vad som hände mellan dig och Genshin! Jag får lita på din historia tills vidare. Den där technon, är han fortfarande hos dig? Det kan man lugnt säga. Han är nu en av dom nya killarna! Kozo pekade på Jim, och den fete maffiabossen höll upp ljuset på bordet för att se Jim bättre. Aaah, det är du..få se nu Jim, eh? Ställ dig upp, vetja! Jim reste sig upp och sträckte på sina 2 meter. Haragata nickade beundrande och bad honom sätta sig ner igen. Mmh, mycket bra! En Europé! Det kan vi ha nytta av, Kozo! Jimmi-san, jag har hört den otroliga historien om att det var du som slog ut Genshin med vad hette det..psycho-viruset. Mycket imponerande! Det enda I hela historien som jag dock vet med visshet är att du designade SendaiOnos nya trädgårdsrobotar. Jag har en hemma I villan. Fungerar mycket bra, och min trädgårdsmästare är mycket nöjd! Det andra får vi bara gissa är sant, och jag litar blint på Kozo. Mmh, en Europé, Techno och Biker. Mycket ovanlig kombination. Haragata-san, jag bör nämna att han är flerspråkig också! Kozo nickade lugnt. Hmm, ännu bättre. Jimmi-san, vad säger du om att arbeta I mitt företag? Haragata plirade på Jim, och han tittade bestört på Kozo. Kozo å sin sida tittade avsiktligt bort medan han drack sin öl. Jim var ensam ute på isen. En minut gick. Maestro, jag vill alls inte vara oartig. Jag gissar att ert företag är mycket bra, och att
Haragata plirade på honom, ställde ner sitt glas och skrattade högt. Hahaaa, en riktig Samurai också! Det var en duglig karl. Jaha, Kozo-san, jag har blivit besegrad. Om du har fler män av den kalibern ger jag dig gärna fler jobb! Jimmisan, du kan lugnt stanna kvar hos gruppen vi kommer att hyra ditt kunnande av Kozo. Hmm, kom ihåg dina tio procent innan du går, Kozo. Vi ses snart igen, eh! Kozo och Jim reste sig och gick mot dörren, där en Sumo gav Kozo hans pengar. Hmm, jag höll på att glömma. Haragata-san, det blev bråk I Lyckans affär på GuldGatan. Livvakten sköt en av mina killar I magen. Var tvungen att lära honom en läxa. Kozo la den blodiga folien I Sumons hand. Vi ses senare. De gick ut. Innan de begav sig hemåt stannade Kozos grupp vid en Hamburgerbar för att käka, och Jim kände plötsligt igen sig. Han minns diffust att hans hus fanns längre upp på gatan. Kozo, jag kan hitta tillbaka själv, så ni kan dra. Jag ska sticka upp till mina gamla kvarter för att kolla in läget. Kozo nickade och klappade Jims axel. Var försiktig bara. Om snuten ser dig är det kört. Ring mig om det händer något. Jim gled upp till det lilla torget där hans bostadshus låg, och kände ett nostalgiskt hugg I hjärtat när han stannade bågen. Där var räcket där han hittat Cream. Där var Tvätteriet som brukade tvätta hans kläder. Han rullade sakta upp till porten. De cykelbud som susade förbi honom vågade inte längre slänga ur sig fula ord, och han låste lojt fast bågen I ett räcke och vandrade in I hyreshuset. När han kom fram till sin dörr såg han avspärrningsbanden som Polisen satt upp, och han tvekade lite. Han gick ner till Hashimotos dörr och knackade på. Hashimoto öppnade. Ja? Hashimoto-san, det är jag! Jim! Den gamle mannen plirade på honom ett tag innan hans ansikte sprack upp I det gamla russinleendet. Aah, Jimmi-san! Kom in! Hashimoto skrattade lågt och satte sig med Jim vid det låga lackbordet. Vill du ha en kopp Otcha? Vänta här, så ska jag hämta! Jim suckade av välbehag och kände minnerna falla ner på honom. Sist han var här hade han varit en så annorlunda människa. Han hade varit en man, men ändå lika naiv som en pojke. Nu kände han sig vuxen I anden. Var det Zongs förtjänst? Som vanligt satt Jim I andakt när Hashimoto tillredde Théet, och de drack den första koppen under tystnad. Hashimoto tog till orda först.
dina tillhörigheter, och jag såg hur de lastade in dem i en bil. Kort efter kom Polisen, och jag berättade för dem om det inträffade. De förseglade ditt hem, men jag gissar att hyresvärden snart kan hyra ut igen. Efter det var det dött I en vecka. Men en kväll knackade det på min dörr. Mannen berättade att han var din far, och jag såg genast att han hade dina ögon. Han var orolig, och du hade nämnt mig sista gången du talade med honom, så han kontaktade mig. Jag förklarade vad som hänt, men jag nämnde aldrig datorn vi visade Helmut. Jag lovade att kontakta honom om jag hörde ifrån dig. Han hälsar att han var här på affärsresa, men hade flyttat till Sverige för att arbeta på ett företag där, och han gav mig numret. Hashimoto gav Jim ett nummer. Jimmi-san, nu vill jag höra allt! Viruset I regeringen var vårt, eller hur? Jim tog ett djupt andetag och berättade sedan hela historien från det att han först träffat Miko på spelhålan I Ginza. När han kom till Zong log Hashimoto brett och klappade honom faderligt på kinden. Jim berättade om Sopstaden, Hemliga Polisen och Genshin, och Hashimoto lyssnade med det kalla théet I handen...så nu ska jag bli pappa. Jag vill gärna att du besöker oss när barnet är fött, och att du stannar hos oss ett tag. Vi har ett enkelt men harmoniskt liv, Zong och jag. Vilken historia! Vilken tur att ni alla klarade er när bomberna föll och att det hela slutade lyckligt. Från vad jag har hört sitter Geshin och hans kvinna I arresten. Svarta Tigrarna har kanske bytt ledare för avdelning X5, men om det vet ingen med säkerhet. Sonja höll stånd I regeringens Intranet ett bra tag med sitt virtuella Paris, och många tror att hon lyckades ta sig till en server på internet. Ingen vet, men ovanligt många har talat med Madame Triloré, och jag läste att en kult av Madame Triloré -dyrkare har dykt upp på sistone. De tror att en modern Jungfru Maria har flyttat in I deras datorer. Jag har försökt hänga med I detta via nyheterna, men det är svårt. Jimmi-san, jag är mycket tacksam över ditt erbjudande, och kommer med glädje att besöka BilStaden när den lilla är född. Jag hoppas att det går bra I fortsättningen. De talade sedan om olika ting I någon timme innan Jim ansåg det dags att bryta upp. Hashimoto följde honom till dörren, och tog avsked med orden: Låt kärleken till livet inte brytas ner av ondskan runt dig. Lev med repekt, Jimmi-san. De bugade. En kvart senare var Jim åter på väg över Tokyobukten. Hans breda motorcykel
förutbestämt? Kanske fanns det en plan för vartenda gruskorn I galaxen? Hemma väntade Zong och hans ofödda barn, och tiden rullade förbi under de svarta däcken. Han gasade på och kände hur ramen krängde till under honom när han sladdade mellan några stora containerlastbilar. Tiden rullade snabbare under honom. Kanske var historien inte slut? Kanske skedde små mirakel hela tiden, men han hade varit för upptagen för att se dem. Skit I Multiseten, skit I TV:n. Skit I Cyberspace och allt det som skapade ett liv av illusioner. Detta var verkligt. Han, Solen och bågen. Jim accellererade med ett tjut in I solnedgången. Zong väntade.