ZONG 2025 En kedja är ju aldrig starkare än sin svagaste länk, sägs det. Zong är en bok som jag började skriva 1994. Efter ett antal sidor hamnade den I glömskans skrubb ett år, och när jag tog fram den igen såg jag att storyn höll, men inte stilen. Efter refucering skrev jag nästan färdigt den till 1997, när mitt skiftande liv gjorde att den föll I byrålådan igen. En nyfiken granne snappade upp manuset nyligen. Han sträckläste det till min förvåning, och hans ärliga kommentar var: Den är jävligt bra! Fortsätt!. Jag läste med glömskans dimmor på nytt det jag skrivit, och fann till min glädje att han hade rätt, och under några få dagar tog jag vid där jag slutat, skrev färdigt och rättade smärre detaljer. Mvh / Daniel Bergström. Story? Jim Berns trodde att hans tråkiga liv skulle ligga framför honom som en tågräls, förutsägbart men med några få stationer. Kanske skulle det blivit så, om inte SendaiOno tänt så på hans nya design. Om inte de Svarta Tigrarna börjat flåsa I hans nacke efter det att Yakuza kontaktat honom, om inte SopStaden funnits, om inte Zong rasade in I hans liv.om inte? Vem kan säga med säkerhet att det är av ondo att mista allt? Vem kan lugnt påstå att framtiden är grå och förutsägbar, och att ett trädgårdsredskap är tråkigt? Följ med till Tokyo år 2025, en av dessa Megastäder med dess gytter av människor. Följ Med Jim Berns, en av dessa grå invånare I massan, och bilda dig en uppfattning. Daniel Bergström/Mr.Z: http://hem.passagen.se/zensco (Redaktörens anmärkning: Boken är Freeware och får således spridas vidare gratis men med bibehållet upphovsrättsskydd).
TOKYO 2025 Kapitel 1 Jim Berns låg på sin obäddade säng och räknade sprickorna i taket de gånger neonskylten på andra sidan gatan spred sitt ljus i hans rum. Rummet var litet, och känslan av trångboddhet förstärktes av smutstvätten som låg spridd över golvet. Ljuset silade in från det stora persiennförsedda fönster som fyllde hela kortsidan av ena väggen. Ljust, mörkt. Ljust, Mörkt. Sängen bestod av en relativt ny madrass som var placerad vid fönstret. Jim låg på de smutsiga lakanen med kläderna på, och huvudet på armarna. Rummet upptogs förutom madrassen av en ensam bokhylla fylld med gamla discar, ett Multiset i rummets andra kortsida och en mängd ritningar som tapetserade samtliga väggar. Jim påminde en del om rummet med sitt ostädade yttre och skäggstubben som spretade på hans haka. Han räknade sprickor i ytterligare några minuter och gick upp först när magen mullrade till av hunger. Han kunde svagt höra sina grannars säng rytmiskt dunka i hans vägg, och han log svagt när han gick in i köket. Köket var en ombyggd garderob som nu ståtade med ett mindre kylskåp och en microvågsugn som fungerade när den själv ville. Jim skrapade fram en låda med Bento, slängde in den I micron och sparkade I plåten. Den startade knastrande. Maten var klar efter det att han hade tagit fram en öl ur kylen, och han satte sig ner vid Multisetet med den varma maten i famnen. Den maskin han hade framför sig var en XT, ett Multiset, dator, telefon, TV-nätenhet, stereo och VR-set intyckt i ett fodral. Den hade kostat Jim det mesta av hans besparingar även fast han köpte den begagnad i Yokozama-bazaren i norra Tokyo, men skolutbildningen skedde till fyrtio procent på nätet och krävde att Jim hade en bra enhet. Han hade blivit intagen på utbildningen för robottronik två månader tidigare, och som student var de egna avhandlingarna och studierna menade att ske på egen hand och krävde att var och en gjorde sitt yttersta för att hålla sig kvar till nästa termin.
eleverna skulle komma att bli uttagna till någon av de Zaibatsus, multinationella företag,som konstruktörer eller designers, medan resten av eleverna sållades ut efter studiebetygsnivå till att bli allt ifrån VD:s för mindre företag ner till montörer på det löpande bandet. Själva intagningen var också mycket krävande, men jobbet Jim hade haft tidigare som Komponentkonstruktör i rymdhamnen gjorde att han hade haft råd att köpa multisetet, och också hjälpt honom att komma in på skolan. Den sista konstruktionen Jim hade gjort i studiesyfte var nu färdig, en del till en trädgårdsrobot som han skapat i 3D på sin privata studiefil med VR-utrustning. Han hoppades att filen skulle ge honom lika många studiepoäng som det hade gett honom skäggstubb under de senaste dygnen med koffeintabletter och Kicksoda. Han hade börjat skapa designen för fyra månader sedan med de glasögon och handskar som ingick i VR-delen, och hade tillbringat den mesta delen av dessa månader inloggad i SendaiOnos datanät där han hade sin fil inrymd. Filen var som ett rum, skapat virtuellt, Där han enbart arbetade med sina grafiskt skapade händer som styrdes av handskarna och en digital meny med alla verktyg som svävade i rummet. Jim kunde bygga vad han ville i detta rum, och kunde även radera detsamma lika snabbt, det var helt enkelt ett skisspapper i tre dimensioner. Han kopplade in XT:n på kanal 18, en musikkanal som oupphörligen sände musik med tung puls, och sittande på golvet åt han sin mat och stirrade dystert på de snabba videoklippen i en Pulslåt. Det svåraste efter ett större projekt var att kunna slappna av och återvända till verkligheten. Det var därför han hade räknat sprickorna i taket och nollställt hjärnan på all information som fyllt den under de senaste dygnen. Tömt sitt sinne. Efter att ha fått fyra timmars sömn kände han sig nästan groggy. Jim väcktes ur sina funderingar när en envist blinkade text fyllde vänstra hörnet av skärmen med information om ett inkommande telefonsamtal. Jim slog över linjen. Skärmen fylldes genast av Yuki, en finnig kille med pageklippt frisyr och japansk härstamning som gick i samma klass sim Jim, och han såg ut att sitta i en nerkladdad telefonhytt på någon spelhall. Jim hade snabbt blivit god vän med Yuki, eftersom killen aldrig snackade utan att först tänka sig för, och han hade gott om humor.
Visst, inga problem, jag har pluggat färdigt och sitter bara och slappar just nu. Vad håller du till då?. Jim såg människor vandra förbi bakom Yuki. På Stoneclub i Roppongi, det ligger brevid tunnelbanan vid Soaphouse, den där porrklubben du vet. Yuki log, han visste inte om Jim hade koll på stället, men gjorde allt för att retas och lyckades alltid på något sätt. Okej, vi ses där om en timme, och du, glappa inte iväg med alla pengarna på nåt spel nu. Vänta på mig, okej? Jim stängde av multisetet och gick ut i kokvrån för att slänga besticken i avfallskvarnen. Han tog sin bag med ett ombyte rena kläder som stog i hallen, släckte ljuset och låste lägenheten. Sedan gick han ner för korridoren utanför, ner till duchrummet som fanns i anslutning till trapphuset. Hyresvärden hade ingenting att klaga på, eftersom han hade byggt om huset så att det nu fanns dubbelt så många lägenheter här som för tio år sen, och dubbel hyra. Hela korridoren bestod av dörrar i nummerföljd och komplexet såg ut som ett lätt nergånget hotell. Bostadsbristen kunde bara bli värre och Jim hade ändå haft tur som kunde hitta en egen lya. Duschrummet bestod av trettio duchar i ett kakelklätt rum, och varje morgon var det en kamp för att komma till en ledig, men nu var det tomt och Jim kunde ta en dusch och njuta av tystnaden. Problemet med att leva i stan var att det var ytterst svårt att hitta tystnad, och lägenheten var så lyhörd att Jim nu kände sina grannar nästan lika bra som sin egen familj. Ja, bättre faktiskt, För Jims far var alltid på resande fot och han var i stort sett den enda familj Jim hade. Simon, hans far, var en internationell säljare för ett företag i Europa. Han föddes i Tyskland efter murens fall och träffade Jims mor när han utbildade sig i Stuttgart som Elektroingenjör, och dom gifte sig mycket unga. Jims mor, Yukio, dog I barnsäng när hon födde Jim, och Simon hade tagit förlusten hårt, men aldrig tvekat över att uppfostra Jim själv. Om det kunde kallas uppfostran? Jim mindes sin barndom som ett ständigt resande från plats till plats när hans far fick uppdrag i olika länder, men han hade aldrig vantrivts med flyttandet eftersom det var det enda han kände till när det gällde familjära förhållanden. Det goda det förde med sig var att Jim nu var fyrspråkig. Han hade ändå valt Robotplantskolan före tolklinjen och hoppades att han inte hade gjort ett misstag. Simon och Jim hade delat en bostad
Avskedet hade inte varit för svårt eftersom Jim, trots att dom delat lya, sällan såg sin far och hade vant sig vid det förhållandet. Han undrade vad fadern gjorde nu. Det kalla vattnet i dushen fick Jims trötthet att försvinna och han stapplade ut ur duschen med lätt huvud, Klädde sig i ett par armebyxor och en vit T-shirt och plockade fram rakhyveln. Han hade rakat sig med hyvel sen han fick sina första tonårsfjun i ansiktet, och föredrog det framför rakapparaten eller strålpennor som en del män använde. Efter rakningen kände och såg han ut som en ny människa, och efter han hade satt på sig sin skinnjacka och lagt in Bagen i sitt förvaringsskåp var han beredd att ge sig av. Men först kontrollerade han att Ljusbatongen som han hade i Jackfickan fungerade. Det var en kort stav, dryga trettio centimeter lång, som kunde bli till en enmeters batong med en knapptryckning. Man kunde även förblinda en motståndare med en inbyggd blixtlampa och ge elstötar på tiotusen volt med spetsen, men elfunktionen var trasig, så det gick inte att ge någon stötar. Det spelade ingen större roll. Vapnet var till för självförsvar, och det kunde behövas om man var ensam på tunnelbanan och stötte på något gäng med kommunikationsproblem. Batongen fungerade tillfredställande, och han stoppade ner den i innerfickan innan han gick de två trapporna ner till utgången. Det var en ljummen kväll utanför, och Jim kände hur alla ljud och dofter som han varit utan den sista veckan övermannade honom. Huset där han bodde var beläget i en trång och stökig förort i Chibadistriktet norr om Tokyo, med trånga gångvägar bland hyreshusen och de mindre kontoren. Gatorna var uppfyllda mestadels av stojande barn och familjemedlemmar som sopade uppfarter, diskuterade eller satt och njöt av kvällssvalkan. Jim gick ner i den svala tunnelbanan som var fylld av medborgare som var på väg från ett ställe till ett annat i en ständig ström, och han lyckades precis tränga sig in i en vagn innan dörrarna slog igen och tåget började rulla. Resan in till centrum tog tjugo minuter, och under den tiden lät han ögonen vila på en av LCDskärmarna som visade en ständig svada av reklamsnuttar och musikvideos. Väl framme i Roppongistationens uppgång var han tvungen att åter tränga sig fram mellan tidiga festprissar av det särskila slag som fanns just i Roppongi. Stoneclub låg bara ett stenkast från tunnelbanan, och det var en rätt sliten spelhall som
Jim gick in för att leta efter Yuki, och försöka se något genom folkvimlet, röken och mängden av apparater som dundrade och blixtrade ut highscores och nya rekord i en kakafoni av ljud och rök. Yuki satt i ett av de nersprejade båsen längst in i hallen med ytterligare en person som Jim inte kände igen, och han trängde sig ner vid deras bord. Det var något tystare i båset och Jim suckade av lättnad när det slutade att ringa i hans öron medan han snabbt betraktade den okände mannen och hälsade på Yuki med deras speciella handslag och en nickning. Yukis vän var en mörk japan av medellängd med långt hår och spegelglasögon som återspeglade glittret av ljus i lokalen. Han påminde om en katt redo för språng, men verkade ändå fullständigt avslappnad, och Jim gissade att mannen var en gängmedlem på grund av sin speciella stil och utstrålning. Tjenare Jim, hälsade Yuki flinande, det här är min polare Miko från Ginza. Miko nickade tyst mot Jim i en hälsning och tog en klunk ur glaset han hade framför sig. Det var tyst runt bordet under några sekunder och Jim tog tillfället att trycka på menyknappen på mitten av plastbordet så att menyskärmen visade sig. Han valde en kopp med fluff och betalade med kortet i diplayremsan, och kort därefter öppnades en väggpanel i båset så att Jim kunde ta sin dryck. Den var ljummen och smakade blaskigt. Hur har det gått? har du skoljobbet färdigt? Visst, Jim nickade, det var ett jävla jobb men dom där trädgårdsrobotarna har varit föråldrade i flera år redan, det var dags att komma med några nya ideer. Jag fattar vad du menar. Det enda höjdarna tänker på är att utveckla dom militära systemen. Yuki tände en ciggarett, en Ichiban, och tog ett bloss. Dom får orgasm bara man snackar om stridsrobotar och vapensystem med processorer, det är för jävligt att staten inte satsar mer på det dom redan har och utvecklar stadsmiljön här i Tokyo. Det var tyst några sekunder och Jim gäspade stort. Jag har försökt modda Roburo-12:an, den där lilla kamoflagefärgade roboten som parkförvaltningen använder när dom trimmar träd och buskar och gud vet allt. Jim såg snabbt på de andra och dom nickade allvarligt för att visa att dom lyssnade. Har ni sett hur dom iderligen trillar ner ur träden om det regnar, och dom jävlarna är
filmade hela skiten. Den blev helt vild, liksom, bara kapade hunden mitt itu, och en vakt sköt den mitt i plåten så den stannade. Jaa, jag såg det också, sa Yuki och nickade ivrigt, fan vad jycken ylade, och kärringen sen..hon bara stog där och skrek rakt ut. Men vad har du för ideer? Det är lite av varje. Låter som det kommer att funka live. Jim ristade en bild i flottet på bordet med ett finger medan han förklarade. 12:an är runt åtta år gammal nu, och den modellen kan förbättras billigt om man kapslar in hela skiten med isolationsgummisprej som dom använder på stridsrobotarna och dom där byggmaskinerna. Men det är för den gamla modellen, jag plockade ihop lite ritningar från databanken och knåpade ihop en ny modell som skulle funka mycket bättre. Jim log. Yuki stirrade på honom. Menar du att du har skapat en ny modell på fyra månader med det där gamla VR-setet du har hemma? Jepparna på konstruktsidan gör ju sånt på ett år. Han fimpade sin Ichiban och fnittrade lågt. Fy faan, du är helt puckad. Visst, inga problem. Dom bryr sig inte om ritningarna som ligger och skräpar i databanken. Istället sliter dom med helt nya kretsar bara för att kunna slicka chefen och få bonus. Jag har bara skapat en ny modell med kretsar som inte är äldre än två år från olika program. Det är bara den bästa skiten...enda problemet är att kunna göra systemen kompatibla med varandra och skapa en shysst design. Jim ställde ner den kalla koppen med fluff och snodde en Ichiban ur Yukis ficka som han tände och tog ett bloss på. Ciggaretterna var billiga och smakade inte gott, men Miko, killen med spegelglasen, gjorde honom lite nervös och han ville ha något att sysselsätta sig med. Du, Miko, jag hoppas vi inte tråkar ut dig. Jim log mot Miko och rökte vidare. Nejdå, det är lungt...jag gör inte robotar själv, men jag har sett dom där små..roburo 12:orna heter dom visst, säger ni. Så killen kan snacka I alla fall, tänkte Jim för sig själv. Rösten var mörk och det lät som om han noga valde sina ord innan han uttalade dom, men ansiktet visade inte vad han tänkte och han satt hela tiden stilla, utan att bita på naglarna eller röka, han bara drack ur ett glas då och då. Jim undrade vad han jobbade med. I Tokyo var det vanligast att alla som gjorde något
armejacka, och de som blev livstidsanställda brukade stolt visa upp det tatuerade företagsmärke som man då fick tatuerat gratis av företaget. Mikos hår hängde ner över en svart nylonjacka som var helt utan märken förutom en liten knappsats på ena axeln som var till för att ställa in temperaturen på fodret. Byxorna var av samma snitt, även dom svarta, och Jim visste att tempkläder av det snittet inte var billiga, han hade sett dom i skyltfönster på sportbotiquer av bättre klass. Men Miko var inte heller ett överklassyngel. Han hade inga elektrosmycken eller pigmentförändringar på huden som dom rika ungdomarna brukade ha efter strålbehandlingar och solarieanpassningar, han påminde mest om en bondson som hade fått börsen fylld men inte viste om det. Inte heller glasögonen var billiga. När Jim hade pratat om Roburon hade han kastat en blick på Miko som satt med ansiktet mot väggen för att ta ett glas ur luckan, och i profil kunde Jim se att Mikos glasögon på insidan hade lysande LCD-siffror som blinkade, troligen en klocka eller ett minnesblock som bara syntes för användaren. Säkert samma affär, tänkte Jim och fimpade ciggaretten.yuki märkte knappt att Jim var tyst, han var själv ivrig. Vet du, jag har hållit på med den där iden om centralstyrda dansrobotar som jag snackade om förut. Yuki hade fått iden för ett bra tag sen, och Jim nickade för att visa att han hängde med. Du vet, cabaretrobotarna som ser ut som små björnar, hundvalpar och tecknade idoler för snorungar, dom funkar bra var för sig, men tillsammans är dom kassa. Ska man få dom att dansa eller nåt annat som är synkront så kommer dom i otakt hur fort som helst och liksom bara kajkar ur. Så jag har skapat ett gäng som kan styras över till en centralprocessor när som helst, och så sköter den hela gänget. Jim skrattade till. Men då är det ju inte längre ett gäng robotar, utan bara en bunt automater som styrs av ett datanät nånstans...iockförsig spelar det ingen större roll, fortsatte Jim snabbt när han såg Yukis irriterade min, om dom är automater eller inte, bara showen kan fortsätta. Jävligt rätt svarade Yuki surt. Showbizägarna är jävligt kåta på iden och det är det viktigaste om man vill ha skapliga studiepoäng. Och sen skiter jag i vilka dom i sin tur jobbar för. Jim förstod vad han menade med det sista. Alla visste att cabareerna
fick en ide, medan Jim hävdade att det var lika viktigt att hålla på moralen och akta sig för den undre världen. Dom kom fram till att båda hade rätt, men det var svårt att kompromissa och diskussionen var inte över än. Jaja svarade Jim till sist, ska vi skita i att snacka skoljobb till imorgon och lira en stund istället. Yuki och Miko nickade unisont. Han reste sig ur båset och de andra två följde efter hans exempel efter det att Miko hade svept det sista av drycken ur sitt glas. Jim hade spelat Klon några gånger, ett VR-spel där upp till fyra spelare kunde möta varandra i en 3-D värld för att sedan utrota varandra på bästa sätt i form av futuristiska megarobotar behängda med absurt stora vapen, men Miko var deras gäst för stunden och han fick äran att välja spel. I andra änden av lokalen var det spel som de kom överens om, Ett nytt hologramspel. Hologram var ett rätt nytt media som visade en kub i tre dimentioner utan att man behövde några VR-glas, en kub som skapades av en färglaserdia som satt under själva hologramkuben. Spelarna kunde sitta vid fyra kontroller runt kuben, och föremålen i hologrammet kunde styras både i höjd och sidled. Spelet i sig gick ut på att varje spelare hade en egen platta på sin egen sida som han styrde efter hologramväggen, och den fjärde plattan styrdes nu av datorn. Med dessa plattor skulle man sedan se till att hålla en liten ljusboll som studsade vilt från att fara in i den egna väggen och göra det bästa man kunde för att vinkla den egna plattan så att ljusklotet rände in i de anras väggar. Iden var enkel, men spelet i sig var väldigt svårt, upptäckte Jim snabbt. Miko sände iväg bollen, som studsade mot datorns kloss, datorn vinklade och Jim lyckades med knapp nöd träffa klotet och sända det vidare. Yuki parerade skickligt tillbaka klotet till Miko som slant med kontrollen och missade klotet med en hårsmån. Ljudeffektena steg till ett cresendo när klotet slog i väggen med en ljusblixt, och Yuki fick en poäng. Miko var lugn och sände ut ett nytt ljusklot, och spelet fortsatte. Tio minuter senare var det över med en våldsam explosition av ljus och ljudeffekter, och Yuki satt under några sekunder som leende vinnare och gjorde segertecken under en riktad strålkastare från spelet och med dundrande trumpetfanfarer i öronen. När Yuki, Miko och Jim kom ut ur spelhallen var det natt, och alla dröp av svett efter kampen, utom Miko som kade sitt kylsystem igång. De gjorde sällskap en bit mot tunnelbanan och beskådade glittret av neonskyltar,
Miko stannade vid en tvärgränd som inte var lika upplyst, och Yuki och Jim stannade även dom för att dela en ciggarett och säga hej då till Miko. Båda två drog efter andan när Miko stängde av tjuvlarmet och låste upp låset till en tung motorcykel, som inte såg billig ut. Det var en Yamaha Electro av årets modell, Med superaledande elektronmotor och dubbla drivsystem. Såna bågar hade tillockmed ett personlighetsprogram som gjorde att dom kommunicerade med ägaren med, i det här fallet, en hes, sexig kvinnoröst. - Jag har saknat dig, Miko. Sa bågen med den kåta rösten när Miko satte sig på den, och Miko log förläget. Jag har lite stålar...och hon var ju så söt. Jim kunde inte avgöra om Miko skämtade bakom spegelglasen, men Yuki skrattade högt och gick fram med ciggaretten i munnen för att känna på bågen. Se men inte röra, snuskhummer. Sa åter den sexiga rösten och bågen flashade till med sidoljusen. Man kan programmera den här skönheten att säga vad som helst, och det där var tjuvlarmets första varning, svarade Miko allvarligt när han såg Yukis häpna min. Nu var det Jims tur att skratta. Motorcykeln var bäcksvart förutom loggon, och den påminde om en korsning mellan en övergödd jättemygga på hjul och en kurvig negress. Den hade feta däck och kunde säkert dra ifrån det mesta på vägarna. Jag har satt på ett bättre drivpaket och bränt bort alla fortkörningsprogram sade Miko som om han hade läst Jims tankar, hon lät som en gnällande kärring varje gång jag gick över 120 kilometer i timmen med alla sina varningar och förmaningar. Hon har stadskarta med GPS-navigator, stereo, och drivpaketet går tvåhundra timmar på en laddning. Miko rullade framåt, och Jim märkte förvånat att Miko hade startat bågen medan han pratade. Den var fullkomligt tyst. Nej, jag måste dra nu. Miko nickade mot de två och rullade ut i folkvimlet med sin båge, som med hes röst bad folk att flytta sig åt sidan, och var snabbt försvunnen. Yuki och Jim var tysta några sekunder. Fråga inte mig vem snubben är, sa Yuki innan Jim ens frågade. Träffade han när jag kollade en Cabare i Ginza...han hade koll på alla robotnallarna i showen. Vi började snacka, och jag kom på att vi kunde fika alla tre. Jag tror att snubben är med i nåt gäng...typ Yakuza.
Jim delade det sista blosset med Yuki när dom gick till tunnelbanan och försökte kväva en gäspning. Det skulle bli projektkoll på skolan nästa dag och lite sömn kändes inte helt fel, men Jim försökte ändå att inte tänka på sängen och lyssnade på Yuki istället. Killen var rätt cool...han var inte så där spännig som bågekillarna brukar vara. Yuki pratade för sig själv och verkade inte bry sig om Jim lyssnade eller ej, dom hade nu kommit ner till tågen och Jim hörde hur hans tåg närmade sig på gnisslande räls, så han knäppte jackan och knuffade till Yuki på axeln. Det är mitt tåg som kommer, så jag drar nu...vi ses i plugget imorgon, okej. Yuki log och stod kvar till dess att Jim hade trängt sig in i vagnen och dörrarna slog igen, och Jim såg genom det smutsiga fönsterglaset hur Yuki försvann till sitt tåg innan hans eget rullade iväg. Han kämpade för att hålla sig vaken under tillbakafärden, och gick sedan efter det nästan folktomma området där han bodde. Här var tystnade nästan bedövande efter Roppongis larm, och det lyste fridfullt ur hyreshusen. Väl hemma försökte han att ta en sista koll på sitt projekt, men han var för trött och lade sig istället. Jim tänkte ta upp en bok, men somnade innan han hade sträckt ut armen och sov som en medvetslös hela natten. KAPITEL 2 Jim vaknade upp mycket motvilligt ur en dröm om en smidig svart kvinna som susade fram efter en enslig väg som om hon hade hjul. Det som väckte honom var XT:n, som ilsket sände ut tjatter från någon TV-kanal som en svindyr väckarklocka. Jim låg kvar ett tag under det varma täcket, men tanken på att komma för sent till duschrummet fick honom på fötter, och huttrande stapplade han in i köket och brände soppa i micron. Soppan åt han ur förpackningen på väg till duschen medans han vinkade på sina grannar med sin fria hand. Herr Hashimoto var en av hans grannar, och den gubben brukade vänta med duschen
Herr Hashimoto tog reda på vad Jim studerade, och nu brukade Jim underhålla gubben med att prata om datorer och den senaste tekniken medan de okuperade duscharna brevid varandra, och den gamle mannen flinade alltid under varje samtal så att ansiktet såg ut som ett russin. Herr Hashimoto berättade även ibland om hur det var när han var ung, på 1900-talet, och den IT-teknik dom hade då. Jim hade svårt att föreställa sig hur det var innan Internet kom, och att datorerna med hålkort och magnetband hade funnits då var mer än han stog ut med. Gubben var lastgammal. Jim klädde sig sedan snabbt i skoluniformen som låg i hans skåp.skoluniformen var en blårock med axelklaffar som visade Jims studiegrad och skolloggan på bröstet, loggan var en profil av C3PO, en robot från en antik film. Uniformen hade en mängd fickor och var gjord av äkta bomull som inte var billigt men gav skolan en aura av rikedom. Jim förstod inte detta, den var varken vattenavvisande eller vindtät men kostade ändå så mycket bara för att den inte var konstgjord. Den äldre generationen blev alltid tårögda om någon mumlade om äkta vara eller handgjorda föremål, men Jim visste att sånt skit aldrig kunde bli lika bra som hederlig fabriksmontering. Efter det att han klätt sig i blåstället gick han och hämtade disken där han hade bränt in projektet och låste lägenheten. Lärarna var lite lustiga, det lättaste var alltid att hämta ett projekt från databasen bara man hade adressen, men dom kunde lika ofta begära att få projektet ur handen på eleverna i form av en disc, vilket var helt onödigt. Det var sådana små men förvirrande saker som gjorde att Jim ofta talade med äldre människor i ett försök att förstå dem, särskilt de högutbildade hade en förmåga att skapa sig konstiga vanor. Tunnelbanan var som vanligt fullpackad, och när tåget kom hade inpackarpersonalen fullt upp med att få in alla så att dörrarna gick igen. Inpackarpersonalen var ofta Sumosempais -elever från någon Sumoskola som genom att pressa in människor i tunnelbanevagnar tränade sina enorma kroppshyddor. De var ibland bara på överkropparna och exponerade då en enorm mängd fettfyllda muskler, men oftast hade de på sig vita overaller och deras svettiga leenden syntes ofta ovanför resenärenas huvuden. Jim var själv rätt reslig med sin europeiska kropp, men dessa Sumos som var framavlade med ett led av hawaiianska förfäder bakom sig var sällan
Nakimatomonozuchi, och Nakimatomonozuchi skrek som vanligt ett glatt Jimmi gajin-san! till svar och visade sina enorma gaddar i ett leende. I tunnelbanetåget hade de flesta resenärerna något att sysselsätta sig med för att inte av misstag titta upp och möta någon annans ögon, men Jim brukade spela dum turist och med stora ögon betitta alla resenärer, om han var på humör. Några resenärer hade sina VR-discsets runt midjan och de medföljande fula glasögonen i ansiktet och betraktade porrfilmer, utbildningsprogram eller nåt liknande på insidan av glasen medan de tuggade vitaminpiller eller tugummi och var ovetande om omvärlden. En del idioter blev alltid påkörda eller omkullknuffade när dom envisades med att gå på stan och se på film samtidigt, och det var officiellt förbjudet att använda glasen i innerstan. Andra jobbade redan med att ordna möten, prata med frugan eller något annat på sina egna LCD-skärmar. Dessa påminde mest om forntidens mobiltelefoner och användes på samma sätt, förutom att dom också var TV-apparater och nyhetstidningar om man så önskade. Jim såg även några personer som hade riktiga tidningar tryckta på papper eller plast. Skrytsnobbar. SendaiOnostationen var byggd under företagets PR-hus, och hela stationen bestod av glasfasader som speglade ljuset i olika vinklar och skapade en illusion av kristall och diamant, och där trängdes nu Jim med kontorister, arbetare, chefer och alla som hade något ärende hit. Rulltrappan upp till husets entre hade spegelmontrar på sidorna och var ett rullande museum med alla föremål som gled förbi betraktarens ögon. Inehållen var företagets varor i ett urval av Robotar, bilar, enorma parfymflaskor och olika förbruksvaror, och Jim såg roat en trädgårdsrobot i en monter. Skolan kom man till om man först åkte hela vägen upp till entren som var byggd som en stor djungel med gångstigar och enorma glasytor, bytte till ett gångband och sedan tog en nästan lika lång rulltrappan ner igen så att man passerade det nyare annexet och kom till det äldre. Här var det inga utsmyckningar, bara kala betongväggar och lysrörsupplysta korridorer mellan klassrummen, och den sista biten till Jims klassrum var fylld av elever som skuffades med varandra, pratade om skoljobben eller bara väntade på att tidlåsen till rummen skulle aktiveras så att dom kunde sätta sig vid bänkarna och datorerna. Si gnalen l jöd, dör rarna låst es upp och Ji m l et ade si g fram t il l
rumm et påm inde om fl yghangar en där han jobbat f örut. Nummer fem tiotr e var hans, och Ji m akt iverade dat or n m ed si tt kodor d. VÄL KOMMEN JIM BERNS, AKTI VE RA DIN F IL. datorn var t yst medan Jim koppl ade upp 3D- fi len med sit t projekt och tankade över denna t ill datorenheten. Det hade all tid vari t brist på lär ar e, och därf ör hade en mängd snil len sl agit sina huvuden til lsamm ans för att lösa pr obl em et. Svar et var att et t avancer at per sonli gt ut vär der ingsprogram skul le komma att förhandsgr andska var je elevs pr ojekt och prover, r ät ta dessa el ler, om resul tat en var intr essant a, sända dessa t il l högr e instanser. Num mer f emt iotre var en isolerad dator m ed Ji ms personl ighetsfi l i nloggad, och dess enda uppgif t var at t r ymm a ut värderingsprogramm et och sända r esult aten vidare. Dat orerna var isolerade för at t ingen hacker skull e ha möj li ghet att tanka över pr oj ekt och ta på si g äran f ör dessa, och dess högre i nst ans-l inj e var enkel ri ktad. Ji m vänt ade på att dator n skulle utvärdera hans pr oj ekt och som vanl igt rätt a alla f el och spot ta ti llbaka f ilen och be Ji m att komm a ti ll baka eft er det att han själ v r ät tat ti ll felen, men tyst naden förlängdes och skärmen var svar t. Dat or, Jim ropade til l utan att hoppas på svar, men skär men blinkade til l. JA Ji m funder ade ett tag. Är f il en utärderad?. Tyst nad. NEJ. AVVAKTA. I ngen art ig jävel precis, tänkte Ji m om dat or n och bet f under sam t på naglar na. Han såg hur några av el everna smög ut m ed hängande huvuden och rät tningar i händerna, med hans vän Yuki var förmodli gen kvar i lokal en och höl l t umm ar na för att få t ur, el ler bet på dem som Ji m. JIM BE RNS, ER RAP PORT GÅR T ILL HÖGRE I NST ANS.. Ji m hoppade til l när beskedet kom. GÅ TIL L RUM E12 F ÖR UT VÄRDE RING AV BIOLOGIS K L ÄRARE. Uppfat tar, för bannade skr ot hög!. Han stängde av dator n i nnan den svar ade och reste si g från bänken för att gå, när han såg Yuki några bänkrader bort. Ji m busvissl ade och et t ant al ar ga ansikten vändes mot honom, däribland Yukis. Jim visade t umm en upp och Yuki log stort och visade på kl ockan med f ingret och et t skj utvapen med andr a handen. Han vil le at t dom skulle ses eft er skolan på spelhall en, och Jim visade at t han först od med en nickning. Han lämnade lokal en och begav sig m ot rum E 12, men stannade vi d en
avgi ftsfri a godiskiosker, och r oboten f örsökte under några sekunder dam msuga Ji ms skor innan den för vi rrat vinglade vi dar e på gni ssl ande hjul. E12 var en anonym dörr i slutet av en korr idor, och någon hade spr ej at obcena ord på den, förmodl igen en missanpassad elev som bl ev kuggad. Ji m knackade på or det P ISS och hör de någon be honom kom ma in. Han öppnade dörren och kom in i et t l it et rum m ed fej kade ekpanelsväggar och möbler av mör kt tr ä som verkade vara fr ån det f örr a århundradet. När han var yngr e hade Jim set t en fil m om pr esident Reagan. Pr esi denten hade haft möbl er som dessa, och det luktade läder och ci garr och allvar i det ta rum. I m it ten var ett skri vbord med t vå fåtöl jer i samma m örka tr äslag och en man satt i den ena st olen bakom bordet, vänd mot Jim. S ät t dig., sa m annen och l og. Ji m sat te si g i den mjuka fåtöl jen och kände ti ll si n häpnad at t den var klädd i äkt a skinn fr ån äkta dj ur. Han sjönk ner och betraktade mannen för sikti gt medan denne skr ev något på sin LCD-skär m. Han hade en slående l ikhet med Cli nt Eastwood, den beröm de di pl omaten och fil mstjärnan från USA. Han var på god väg att bl i president när han avled i en hjär tat tack år 2006. Mannen tit tade upp. Jag heter S ven Yotomo.... det är t revligt att tr äf fa dig Jim. S ven skrev på sin L CD- skärm i ytt er ligare någr a sekunder och stängde sedan av den. Jag hoppas att jag int e avbrut it di g i di tt skolarbete. Ji m skr att ade t ill när han för stod att det var et t skämt och svar ade: Och jag hoppas att jag int e gjort det samma. Båda log i nnan S ven f ort satte at t tal a, och han erbjöd Jim en äkta Ci gar r som Ji m avböjde innan han f ort satte: Jag tar emot någr a av de ut vär der ingar som kom mer f rån kl assrummet, och f ick den här gången dig på samvet et. När han tal ade t og Sven upp en f jär rkont rol l ur en låda och akti ver ade en skär m på ena väggen som nu f yl ldes av bil der och del skisser av Ji ms pr oj ekt. S ven körde nu int rot, en del i pr ogram met där robot en rör de si g och använde ol ika verktyg m edan val da delar bl ev genom skinl iga f ör att åskådli ggöra mekanik och el ektronik under skalet, och det såg ut som en stumf ilm ut an den t redje di menti onen när den rör de si g på väggen. Det är en mycket prof fsi g programstruktur, och j ag kan se att du har ändrat desi gnen väl di gt drast iskt, Var är orginalet?, S ven såg frågande på Jim. All t l igger i SendaiOnos centr aldat or, Desi gnen är från en avl oppsr obot, det kan du se
kvist-t rim mare och l iknande. Jim sl appnade av och beskrev de olika bil der na som r ör de si g på väggen, det här var hans gr ejer och nu var han boss et t tag. S ven verkade vara uppr ikt igt i ntr esser ad, och Jim uppskat tade honom för det. Kanske han bar a spelade. Myr an..som jag kall ar den, har en bätt re förmåga at t håll a sig fast och klättr a i stam mar och liknande än Roburon, som har f yr a ben och använder sam ma rörel semönster som sengångare, ett dj ur i djungeln. Roburon är int e t ät, går långsamt och använder si g av en cent ral processor i st äll et för m yrans fl ytande m inne., Jim såg på S ven som nickade och vi sade att han hängde m ed. F lyt ande minne var en m ängd mindr e processer som styrde var sin del av en robot enhet, och det var bi lli gar e och ef fekti var e än den stor a cent ral processorn, som nästan f örsvunni t ur til lverkning. Den ut nyt tj ar både 3D- kam er or och känselspr öt när den tar sig fram, och I R- ut rustningen som m odell en ut nyt tjar i de m ör ka kloakerna fi nns kvar så att den även kan ar beta i t ot alt mörker och på natt en om så skul le behövas. P arkerna kan då göras hel t robotfr ia på dagar na och det uppskat tas säkert av medborgarna. Ji m visste att han hade rätt. Robotar var en nödvändighet, m en de ogill ades av så gott som alla medborgare och det hade på senare t id til l och med uppstått sekter som med ger ill at akt ik först örde dem med ursäkt en at t de var demoner sända av djävul en, eller något åt det håll et. S ven l og också, som om han var i nsatt i problemet. Ja, Ji m, jag ser at t du har lagt ner ett avsevärt arbete på den här skapelsen och ut värderingsprogramm et hävdar att al la system f unger ar til lf redsst äl lande... vi har dubbelkoll at. Vi kom mer även at t sända det här til l högre or t så att tekni kerna kan ta en koll och kanske, bara kanske, kommer dom at t gör a en protot yp. Sven log med sit t fårade ansikte när han såg Ji ms häpna mi n. At t ett pr ojekt gi ck vi dar e var en sak, men at t tekniker na gjorde en r iktig pr ot otyp f rån en ski ss til lverkad av en el ev var m ycket ovanligt, Ji m hade aldr ig hört att det gjort s f örut. Det bet ydde att dom stora bossarna var int resserade av systemet, j a, mycket int resserade. Sven reste sig ur st olen f ör at t visa att audiensen var över, och Ji m skakade hand m ed honom, gi ck ti ll dörren och öppnade den för att gå när S ven harklade sig. Jim, det kan hända att någon r inger di g. Sven ti ttade på Ji m men sa i nget m er, så Jim ni ckade bara ti ll svar och lämnade rumm et.
lärare för bristande koncent rat ion och var t vungen att läm na idrot tshal len. De visuella st udier na var också misslyckade, och Ji m blev t ill och med varnad av en dator när han vänt ade för länge med svar en på de f rågor han f ick. Dagen segade si g f ram, men t ill sl ut var schemat avslut at och Jim kunde åter vända hemåt. Väl hem ma igen tog han av sig blåstäl let, lade in det i si tt skåp i duschr umm et och sl ängde på sig sam ma kl äder som han hade haf t på sig dagen f öre. Han kände att han behövde röra på si g och br ydde sig i nte om att gå in i lägenhet en ut an begav si g i st äll et mot Roppongi och spelhallen. Kväl len var ljus, men det duggr egnade och Ji m knäppt e sin skinnjacka när han begav si g mot tunnel banestat ionen. han bet raktade vat tenpölar na som t äckte asfalten och som gl it trade av lj uset från gat lam por na, och var därf ör nära at t bli överkörd av ett cykel bud som susade f örbi honom med skri kande däck och en r am som var fylld m ed neonl jus och lj usdioder. Cykelbudet svor och skrek någr a kantonesiska fula or d, men Jim br ydde sig inte ens om att ge honom ett långf inger. Han visste nu att fr amt iden var säkr ad. Om bossarna är int resserade av ett arbete så gl öm mer dom aldrig m annen bakom, även om denne kanske aldr ig skull e kom ma med någr a nya, l jusa i deer. Ji m visste att han gjort et t bra jobb, men han tvivlade på att hans pr oj ekt var av int resse för bossar na som t rädgårdsrobot. Det var säl lan bossarna sket i br al lor na över något som vägför val tningen kunde ha nytt a av, även fast dom slapp se robotar i si na par ker. Bossar na var de föret ag som styr de SendaiOno, SendaiOno st yrde skolan och skolan i si n tur st yr des på samm a sät t i nternt som en pandoras ask.. Ji m gissade att nån någonstans rykte i trådar utanför skol an, när han hade bli vit inkallad ti ll Herr Sven, ef tersom S ven hade ager at på et t sät t som var olikt en lär ar es. Han måste därf ör ha bevakat Bossarnas i ntr essen, och det enda dom var intr esserade av var sånt som gav st or a pengar. Det kanske i nt e var dom som var int resserade, men Jim kände at t han hade r ät t när han antog att dom drog i t rådarna. Nu var til lfäll et det r ätt a att sl äppa loss och f ir a, men Jim vil le vänta t ill dess at t ( någon) t og kontakt på XT :n. Han åkte in mot Roppongi så full av funderi ngar att han knappt m ärkte at t han han hade näsan tr yckt mot en kraft ig japansk dam s rygg när han stog i den ful la vagnen, el ler at t hennes unge gnuggade ut jor dgubbsgl ass över hans springskor.
som vanligt ful l m ed fi nni ga ungdomar f rån alla värl dsdelar som saml ades r unt de dånande spel en för att hej a på var andra, och Ji m t rängde sig fr am ti ll båset där dom sat t dagen f öre f ör att vänt a på Yuki som inte hade dykt upp än. Lokalen var rökig och glit tr ade av l jus. Det fanns inga fönst er så at t man fi ck känsl an av at t man kunde sutt it här i evighet er, eller bar a någon minut. Jim beställde kaf fe och en hamburgare ur l uckan, och det smakade bätt re än gårdagens fluff så han högg i n på maten och kände si g lugnar e. Yuki dök upp ti o m inuter eft er det att ham burgaren var slut och satt e sig ner m ed en st ressad m in i ansiktet. Han hade köpt en ny j acka, en mörkblå bomberj acka m ed japanska t ecken på r yggen och skol em blemet på högr a bröstet. Den var fr ächar e än den gaml a armejackan, och snyggare. T jenar e, Ji m. Den där jävl a t unnel banan st rej kade igen, som vanl igt. Hade jag haft st ål ar skull e j ag ta magnetbanan ell er köpt en båge som Mi ko.....jävla skit. han dunkade näven i bordet och halade fr am en ci ggaret t ur sit t paket som han tände med en gr ym tni ng. Visst...l ugna ner dig, du kom ju hi t, ell er hur? Shysst j acka för resten. Jaa!, Yuki log när han fick något annat at t t änka på. Den är skitbra li ksom. Fi ck köpa den bil ligt av en skum typ hemm a.... han behövde väl stålar t ill Is eller nåt sånt. Yuki beställ de två bill iga öl och gav en t il l Jim. Dom skål ade tyst och drack några kl unkar innan Yuki t og ett bloss t il l och fortsatt e att snacka. Du hade j ävligt r ät t om det här m ed projektet. Skoldatorn sände m ig til l en lär ar e m ed pr oj ekt et, och snubben sa bara li ksom att - Man måst e t änka på vem m an jobbar f ör. Fy f an, lärarna håll er på at t skit a i bral lorna om m an riskerar skol ans rykt e och br yr sig inte et t ski t om oss. Yuki sti rrade il sket ut i l okalen några sekunder. Hur gi ck det f ör di g, då? Mumlade han sedan. Jim var t yst i några sekunder. Om han ljög skulle det kanske avslöjas senare, och han kunde f örl or a Yuki s vänskap. Men sa han sanningen så skul le det bli ett f örbannat hallå.....en komprom iss. Visst, det gick bra. Jag snackade m ed Sven, och han var kåt på att ge m ig poäng. Vil ken jävl a S ven? Hur många poäng fick du då? Ji m kom med fasa på att han int e hade f ått någr a poäng. Sven hade i all a f al l i nte nämnt det. Han var förvånad över sin egen dum het och bestämde si g för at t kol la det senare, när
Menar du at t du glömt bor t hur många poäng du fick! Det var det dum maste jag hört... en sån sak gl ömm er man j u bara inte! Yuki skrat tade til l när han såg Ji ms sura mi n och tog en djup klunk av ölen. Men han sl äppte äm net och började snacka om brudar i stället, et t av Yukis st örsta intressen. Yuki berättade om ett ställ e han kollat i n längre upp på gatan någr a veckor ti digar e, ett disco där det fanns, som han sa, skit snygga kex, och dom best ämde sig för att gå dit senar e f ör at t slappa. Eft er två öl t il l så l äm nade dom spelhall en och börj ade gå m ot Di scot, och Jim kände hur kväll sluft en som var ren av r egnet fr iskade upp hans sinnen. Yuki kol lade in Tonårst jej er på gatan och Ji m gjor de si tt bästa för att sl äppa tankarna i si tt huvud och beti tta damerna även han, men han kom på sig sj äl v m ed at t i der li gen låta tankarna vandra och beskådade gatst enarna i st äll et. Di scot hade det dundrande namnet Doom i st or a hologr ambokstäver ovanför entr en, och bokstäverna gni str ade i kl ar a f ärger och l yste upp kön av st ojande m änniskor nedanför. Port en var byggd som en sl ot tsport ur någon skr äckfil m och st åt ade med två enor ma vakt er på var sida som var m ålade som demoner i fejsen, och dom hade röda, l ysande ögon. Tr ol igen l yslinser. Ef ter t jugo minuter i kön kom Jim och Yuki i n i di scomörkr et och kunde se et t enor mt dansgol v f ramför sig. Det var stor t som en f otboll splan med en bar r unt om och st robol ights i taket, och det var packat av ungdom ar som skakade sina kroppar t ill en hypnoti sk pulsm usi k.. Ji m och Mi ko gl ömde för någr a t imm ar bort al lt vad allvar var, när dom föl l in i den tr ansar tade dansen m ed svett iga kr oppar runt om kri ng si g, och båda kom ifr ån varandr a för ett tag när dom greppade var sin tj ej som dom sedan sl ingrade si g r unt i dom l ugnar e låtarna. Det ljus som fanns, str ålade upp i fr ån gol vet i svepande f är ger och gav en i llusion av människor på en rörl ig sur reali sti sk tavla. Fli ckan Jim tr yckte si g mot var slank och hade en dress som sm et åt runt hennes kropp, men han kunde inte bli klok på hennes ut seende för all a f är ger som oupphörl igen speglades över hennes kropp. Det enda han såg tydl igt var hennes gnistrande vita t änder när hon log m ot honom, och hettan i kombinati on med lj uset gjorde att Ji m f ick känslan av att dansa med en dem on i kvi nnoform som hade sprungi t ur något gammal sägen från den Japanska f or nti den
fl intskall ig man m ed en st ål protes t ill ar m, och Jim beställ de fyr a öl som han bet alade med sit t kor t. Damerna fnit trade och smut tade på si na öl medan de l yssnade på Yuki och Ji m som försökt e bräcka varandr a i att smöra och bedyra tj ej erna hur br a dom var. Ji ms dam hade en synt etkjol av något gum mi liknande mater ial i rött, m edan Yukis dam endast var klädd i en topp och kort a, svart a shorts. Båda såg inter nationnell a ut m ed Asiat isk, eur opeiska ansi kten och ki llarna hade ett tag en gissni ngslek i deras nati onali tet. Det vi sade sig at t Yuki s dam var f rån I ndi en och hade namnet Si ddhi, medan Jims t jej var från nor ra Japan men hade en Irl ändsk far och hade namnet Miki. När bar en ti ll sist var på väg att stänga bestämde sig Yuki för at t ragga upp t jej er na och gav dem därf ör sit t per sonnummer och Ji ms, och dom gav si na ti ll honom. Det var det vanl iga sätt et att r agga, för båda part er skull e då kunna kontr oll er a sina eventuell a part ner s på nät et, och om i ngen hade någon all var li g sjukdom eller något of ördelakt igt inloggat så brukade det vara gr önt och kontakten slöts. De t og avsked av var andra ut anför Di scot genom at t f ör st buga for mel lt på Japanskt sät t och sedan kyssa varandra på kinderna på Eur opeiskt maner, och däref ter f örsvann tjejerna in i folkvim let av fest pri ssar uppåt gatan. Ji m och Yuki gav sig av mot tunnel banan och trängde sig långsam t ner genom viml et av folk som var på väg från de stängda bar erna, medan de diskut erade tj ejerna och vad de skul le gör a med dem om dom skul le tr äff as igen. Det hade bör jat duggregna igen, och soml iga vandrar e hade parapl yer med fär ggl ada neonrör t ryckt a m ot si na ansikten, andra hade speci el la regnkläder som skim rade i oli ka fär ger när vattnet rann ner f ör dem och gatans egna ljus gjorde at t vandrarna såg ut som om de gick i ett färgglat t dis. Tunnelbanan var fyll d av f ol k som sj öng och skr ålade, och al la stämde f ör et t t ag in i en gl ad dr yckesvisa som var så väl känd att Ji m för et t tag tr odde att väggarna skulle f all a i n av l judet Det f anns ingen inklämmarpersonal under den sena t imm en, så att Ji m såg tr e tåg kom ma och gå i nnan han kunde t ränga si g på ett, men med Yukis sällskap gick ti den fort. Yuki s jacka var f ukt ig, och han skakade den medan han snackade om kväl len. T änk dig, Jim, hur det var här för tjugo år sen, när dom fir ade det nya årtusendet! Hajar du vilket jävla uppbåd av folk det var här då. Det var int e så int er nat ionel lt då, du vet, det var mest j apsar som skr ålade runt. Han bl ickade ut i den inter nat ionel la sångf yll da