Dagen jag aldrig glömmer Jag hörde hur männen sprang runt i lägenheten och rev ner tavlor och skåp från väggarna. Jag slutade andas när jag såg skuggan av en stor man i springan in till skåpet jag satt i. Han öppnade dörren till skåpet ovanför mig och rev ner allt gammalt porslin. Tårarna rann på mina kinder men jag var tyst. Det var jag tvungen att vara för att inte bli upptäckt. Min familj hade nyss förts ner på gatan och jag hörde hur min mamma grät utanför fönstret. Pappa försökte trösta henne och min syster med lugnande ljud med det gick inte. Mamma visste vad som skulle hända med dem. Igår hade vi sett hur judarna i byggnaden mitt emot hade förts bort. Kvinnan i lägenheten mittemot hade försökt gömma sin 3 månaders dotter och sin 2 åriga son i en garderob. Men babyn började gråta och männen fann dem. Kvinnan blev hängd från balkongen. Nu satt jag i ett vitrinskåp med låsta dörrar. Klockan var ungefär 8 på kvällen skulle jag gissa. Vi satt och åt mat när vi hörde bilen utanför. Min syster Eliza smög fram till fönstret. Det är några män som går in i vår byggnad viskade hon. Tyskarna! Utbrast pappa. Han puttade in mig i vitrinskåpet vid den stora golvklockan och låste det. Min syster hann de inte gömma. Männen som kommit i bil, sparkade upp dörren och började skrika åt min familj att gå ut på gatan. Det sista jag hörde av de ord mamma sa var att hon älskade oss. Efter det var det massa tyska som nådde mina öron. Och glas som krossades. Nu blev det tyst i lägenheten och jag hörde hur fotstegen ledde mot dörren i andra änden av rummet. Bilen nere på gatan startade och åkte sedan iväg. Jag vågade inte röra på mig, så jag satt kvar i skåpet i ytterligare en timme medan jag grät tyst. Nu var jag ensam. Jag tittade igenom springan. Det var mörkt och tyst. Jag sparkade upp den låsta dörren och luckorna slog emot väggen med en duns. Jag satt kvar och lyssnade på om det fanns några kvar i byggnaden men ingenting hördes. Jag kröp ut ur skåpet, stängde dörren in till lägenheten och drog för de mörkröda gardinerna. Jag vågade inte tända taklampan, så jag tog fram ett par stearinljus och tände dem. Jag satte mig ner i pappas fåtölj och kröp ihop till en boll för att inte börja gråta igen. Vad skulle jag göra nu? Jag fyller 14 i om en vecka, och jag har inga vänner kvar här, alla är borta eller så har de flyttat. Jag har ingen släckt här heller, mina farbröder och deras familjer är borta. Okej, jag måste bestämma mig för vad jag skulle göra nu. Antingen kan jag stanna här. Det skulle vara okej tills jag får slut på mat, och vart skulle jag ta vägen då? Och tänk om männen kom tillbaka! Jag bestämde mig för att bege mig iväg i morgon. Jag packade ner varma kläder och tog fram mammas stickade kofta. Jag borrade ner ansiktet i den och andades in. Den luktade mamma. Min mamma var den gulligaste och snällaste kvinnan jag träffat. Hon var min förebild, och nu var hon borta. Jag började gråta igen och satte mig i fåtöljen igen. Där somnade jag.
Nu var klockan 9 på dagen och jag hade begett mig ut en bit på gatan. I ryggsäcken hade jag mat och bröd för en vecka och varma kläder och filtar. Det var helt öde på gatorna, kusligt. Då såg jag något liggandes på marken en bit bort. Det var en liten halsduk. Jag småsprang fram till den och lyfte upp den. Det var min systers. Jag stoppade den i fickan och begav mig åt det håll jag hittat halsduken. Snön låg tunn och på vissa delar av gatorna var det bar mark. Solen sken och jag tyckte om att det var ljust. Det var mindre läskigt. Någonstans kanske min familj satt i solen och tänkte på mig. Det hoppades jag att de gjorde. Jag fortsatte gå tills jag kom framtill en tågstation. Jag tittade på klockan på perrongen, 11. Fyra figurer klev ut på perrongen. Jag hukade mig vid några parkbänkar och iakttog dem. 3 av dem stod vänd mot den 4: e. Plötsligt ser jag hur den ensamt stående blir slagen av de andra tre. Sedan går de därifrån, och lämnar den fjärde på knä. Jag har krupit lite närmare och ser att det är en pojke i min ålder. Trots att det är en pojke, bestämmer jag mig för att inte gå fram. Han kanske är farlig, varför blev han annars slagen för? Då vänder sig pojken åt mitt håll, han har sett mig. Hallå? Vem är du? pojken pratar med mig. Jag heter Sofia sa jag och började gå mot honom. Frans sa han och ställde sig upp. Han var ungefär lika lång som mig, med brunt hår och blåa ögon. Nu stod vi båda på den öde perrongen. Den enda som syntes till var en äldre man i ett bås lite längre bort vid tågrälsen. Jag letar efter min familj sa jag de blev bortförda igår Och jag letar efter min bror, Kristoffer Ingen av oss hade sett varandras respektive. Vad gör du här då? Frågade han Jag hittade min systers halsduk på vägen hit, men det är ju ingen här! Jag var här igår med min bror. Jag lyckades rymma men min bror hann inte, Han blev intvingad på ett tåg. Men jag ska hitta honom! Frans verkade ha bestämt sig. Varför slog de där männen dig? Jag tittade mig omkring för att se att de inte var kvar. Jag försökte bryta mig in i båset där borta Han pekade på ett tomt bår på andra sidan perrongen. Jag var hungrig och skulle se om det fanns någon mat Jag tog fram en bit bröd och räckte över det till Frans som tackade och slukade den. Vilka var dem? Det var personalen som jobbar här, de är polacker, Jag hade en väldans tur att de inte var tyska, då hade jag varit död nu sa han tyst Det blev tyst en stund och vi satte oss på några kvarglömda väskor. Vart går tågen härifrån? Jag har aldrig varit här förut sa jag och tittade mig omkring. Treblinka svarade han kort. Treblinka? Frågade jag, Vad är det för ställe?
Jag vet inte men männen som var här nyss sa att om jag inte bad om förlåtelse skulle de skicka mig med de andra till Treblinka! Vi gick tysta på spåret. Det var knappt någon snö där vi gick, men det knarrade under fötterna när vi gjorde det. Det kanske var 14 grader skulle jag gissa och klockan var kanske 2. Vi hade vågat oss fram till farbrorn i båset vid perrongen och det visade sig att han också var jude. Han jobbade för tyskarna på stationen och de sa att han skulle förflyttas snart. Vart visste han inte. Farbrorn hette Joseph och var väldigt trevlig. Vi frågade var tågen gått och hur vi kunde komma dit. Han sa samma sak som Frans och att Treblinka bara låg några timmar bort. Han hade också sagt att han var förvånad att se någon här, alla hade ju åkt iväg på "dödstågen". Jag och Frans bestämde oss för att följa tågspåret till Treblinka och gå in i staden och hitta våra Familjer. De hade ju bara förflyttats till en större stad. Frans såg bekymrad ut, men jag sa inget. Jag hade ju en vän nu! En vän som visste vad jag går igenom. Nu gissade jag att klockan var 5 och jag stannade vid en omkullvält stock och satte mig. Frans satte sig på en stubbe och jag tog fram två smörgåsar med ost på. Jag blev förvånansvärt mätt och när vi ätit färdigt började vi gå igen. Vi gick igenom skog och över öppna fält. Inga städer syntes till. Ingen av oss sa särskilt mycket, vi bara gick. Nu hade vi gått i ca 2 timmar och det började bli mörkt. Jag sa till Frans att jag hade filtar och varma kläder om vi skulle behöva sova ute och han svarade att det skulle behövas. När vi hade gått en bit till kom vi fram till en övergiven rucklig lada. Där smög vi in och spenderade natten. Trots allt som hänt de senaste dagarna så kunde jag sova ett par timmar. På morgonen väckte Frans mig och jag tog fram bröd och en liten flaska mjölk jag hade haft med mig. Vi åt frukost och sen bar det av mot Treblinka. Vi gick ytterligare 4 timmar tills vi mötte den. Den obehagliga lukten. Den var frätande och luktade rutten. Jag rös. Trots lukten fortsatte vi ovetande gå mot Treblinka. Vi stannade när vi såg stängslet på vänster sida, ungefär 200 meter bort. Det var då jag blev rädd. Varför var det stängsel? Var det för att hålla något inne eller kanske ute? Jag visste inte men jag var inte säker på att jag ville veta heller. Jag tog frans hand och vi gick sakta fram emot staketet. Hela tiden spanade vi efter tyskar. Vi hade sett några vid perrongen men vi var osedda. Vi såg att det innanför stängslet stod hundratals människor. Människor med stjärnor på armarna, som vi. Vi smög fram till staketet. "Psst! Hallå!" En kvinna vände sig om
"Vad gör ni där ute? Spring långt härifrån! Ni kommer bara dö här!" "Vi måste hitta våra familjer först!" Jag förstod att jag halvskrek och var tvungen att stanna upp och andas för att inte börja gråta. "Vad heter dem?" Kvinnan såg nervös ut. "Kristoffer Parovski" sa Frans " Eliza Kranz..." svarade jag "...och min mamma Gretel och min pappa Paul" Kvinnan ropade ut namnen flera gånger men inget hände. Till slut fick jag syn på min syster på väg mot oss. "Eliza!" Här! Var är mamma och pappa?" "Sofia! Pappa fick gå åt ett annat håll när vi klev av tåget och mamma sa att hon kommer snart, hon ska bara ta en dusch!" Kvinnan ropade till sig en annan, lite äldre, kvinna som förklarade något för Eliza. Eliza tittade sig omkring efter vakter och började sedan klättra upp på kvinnans rygg. Därifrån fick hon tag på en gren som hängde över staketet. Hon klättrade i trädet som om hon alltid har gjort det, Enkelt och smidigt och hoppade därifrån in i min famn. Vi stod där länge och kramades till jag såg Frans. Han grät. Jag släppte min syster, gick fram till Frans och kramade om honom. Kvinnan såg på oss och skrek ut Kristoffer igen. Då såg jag hur Frans sken upp. "Kristoffer!" viskade han. Jag tittade upp och såg en kille, lite äldre än min syster, ungefär 12 år. Han hade samma ansiktsdrag och ögon som Frans men håret var mörkare. Kristoffer blev förklarad att han ska göra samma sak som Eliza just gjort och han börjar klättra upp på kvinnans rygg. Då hör jag något sägas på tyska. Det kommer bakifrån oss. Jag vänder min om och ser en man som riktar en pistol mot oss. Paniken sätter in och jag funderar på att springa, men då blir jag ju definitivt skjuten. Jag blundar och ber för mitt liv. Mannen skriker något jag inte förstår och drar upp oss på fötter. Han skriker åt oss på polska att börja gå och jag börjar gråta igen. Nu kommer vi dö! Efter allt vi gjort för att rädda min familj och Kristoffer så dör vi. Han kommer skjuta oss. Då hör jag en duns. Jag vänder mig om och ser att Kristoffer sitter på mannen. Han har hoppat ner från trädet och på mannen som nu ligger avsvimmad. Frans sprang fram till sin bror och kramar honom. Kvinnan som hjälpt våra syskon ut skriker på oss att springa härifrån. Om dem hittar oss där skjuter de oss eller så gasar de ihjäl oss. Det är det som händer med folk där, de gasas. Så vi springer. Alla fyra springer. In i skogen, bort från alla dödsdömda för nu har vi hört och sett vad som händer
med folk som hamnar i lägren. Vi fortsatte att springa, gråtande. Glädjetårar för att vi klarade oss och tårar för alla som är inlåsta, inburade och dömda till döden eller arbete. Men nu ska vi tillbaka till ladan och äta och sova. Sedan får vi se vad som händer. En sak är säker i alla fall: Den här dagen kommer ingen av oss glömma.