5B Cecilia Sjöberg.- Draken (HT-15 ) DRAKEN. Av Cecilia Sjöberg

Transkript

1 DRAKEN Av Cecilia Sjöberg 1

2 Drakägget Kapitel 1 Hej! Jag heter Stina jag är 9 år. Jag har en Mamma, Pappa och en storebror. Min mamma heter Alice, min Pappa heter Björn, och min storebror heter Erik. Jag bor på en bondgård vi har massa djur. Vårt rike heter: Björn-gården. Jag gick in till fåren för de var mina favorit djur! De hade en liten skog som de kunde vara i. När jag kom in så låg de som vanligt under sin ek i skuggan men när det såg mig så reste det sig fort. De älskar mig! Jag börja gå lite mer in i skogen de följde efter mig de visste var det skulle någon stans. Vi skulle till den stora eken som hade nästan inga löv kvar. Jag brukade trycka ner någon gren med mycket löv på och det älskade det. De åt upp det lika fort som alltid. Jag tryckte ner en gren och då samlades all runt grenen och åt upp alla löv som satt på grenen. Jag tryckte ner en till gren den var lite mindre men den åt de snabbt upp. Jag fick egentligen inte mata fåren med ek löv, för det kan bli dåliga i magen säger mamma och pappa. Men jag gör det i alla fall men jag matar det inte så mycket med det. När jag tittade på fåren när de åt så räknade jag de som jag alltid brukade göra: 1, 2, 3, 4, 5, Vänta det brukar vara 6, jag räknade en gång till 1, 2, 3, 4, 5, jag tittade mig om och sedan gick jag runt i hela skogen där det bodde. Men jag såg ingenting och de andra fåren följde efter mig hela tiden. Jag tittade bak ofta och räknade dem. Men de var 5 hela tiden. Sen så när jag tittade mig om så såg 2

3 jag ett hål i tråden som satt på staketet så klart hon har gått ut där. Jag gick in och knöt fast tråden igen men det satt inte så bra. Jag är inte så bra på att knyta knutar en. - Ni får inte gå in här, sa jag till fåren. Jag hoppades att de inte gör det. Jag gick in i skogen. Nästan direkt så såg jag något gråvitt röra sig. De måste vara fåret jag sprang fram till det gråvita och det var fåret. Jag knuffade lite på fåret så det vände sig om. Men då så såg jag något som låg och glänste vid ett träd. Jag gick till det som glänste. Jag såg att det var ett ägg. Jag tog upp ägget, tittade på det. Det var grönt och rosa. En drake föds Kapitel 2 Det kom en till spricka i ägget. Fler och fler sprickor kom och till slut så såg man hela draken. Den var rosa och grön som ägget var. Den var så gullig! Den höll i någon slags amulett. Draken tog fram min hand och la amulett i min hand. Jag satte på mig amuletten. Och då så kunde vi prata med varandra, då sa draken så här: - Om man sätter på sig den här amuletten så kan vi prata med varandra, sa draken med en gullig röst. - Jaha men vad bra, Sa jag. Jag tittade på draken och såg att han hade strumpor på sig. - Varför har du strumpor på dig? Sa jag undrande. - Jag vet inte jag föddes precis så jag har inte lärt mig så mycket om mig än, sa draken. - Men hur kan du då språket? Sa Jag. - När du tar på dig amuletten så kan jag språket, sa draken. - Jaha! bara en till fråga vad heter du? Sa jag. 3

4 - Jag har inget namn. Du får bestämma namn, sa draken. - Okej då får du heta: Strumpe eftersom du hade strumpor på dig när du föddes, sa jag. - Ja det är ett jätte bra namn, Sa Strumpe. - Men vad ska jag gömma dig då Strumpe? Sa jag. - Vadå gömma ska du gömma mig? Sa Strumpe. - Ja för att om de får reda på att jag är med en drake så kommer de bli jätte arga på mig, men samtidigt rädda för dig! Det kommer bli så rädda att det kommer vilja döda dig! Sa jag ivrigt. - Jag vill inte dö nu! Jag kom precis till värden, sa Strumpe - Nej du kommer inte dö! Förutom då om du inte gömmer dig! Sa jag. - Ja okej då, sa Strumpe. - Men aaa jag har glömt av fåret hur dum får man vara! Sa jag - Vilket får, sa Strumpe. - Jo, innan jag hittade dig så letade jag efter ett får som jag hade tappat bort, sa jag. - Jaha men då får vi leta då, sa Strumpe Vi gick lite längre in mot skogen. - Titta där, sa Strumpe och pekade på fåret. Vi såg fåret och gick efter det. När vi kom ikapp fåret så kom vi till en magisk plats. Vi stod bara där och tittade. - Vad fint det är, sa jag. Det var en fin liten sjö och det fanns en liten sandstrand. Det var mycket bergsklippor. - Här kan jag stanna, sa Strumpe ivrigt. - Ja det kan du göra, sa jag. - Jag är hungrig, sa Strumpe. - Vad brukar du äta då, sa jag. - Hallå jag kom precis till värden jag vet inte vad jag brukar äta, sa Strumpe. - Nä såklart du inte vet det, sa jag. Jag tänkte på vad en drake kanske skulle tycka om och då tänkte jag att han kanske tyckte om det som fåren tycker om så mycket. - Jag vet vad du kanske vill äta, sa jag. - Vadå, sa Strumpe. Jag tittade mig om och såg ett stort fint ek träd. - Kom så ska jag visa dig, sa jag. Jag ropade på fåret och så gick alla efter mig till trädet. När vi kom dit så tog jag av en gren och sa till Strumpe: - Smaka. 4

5 - Okej, sa Strumpe och tuggade i sig bladen. Efter han hade ätit upp sa han: - Mm vad gott detta var. Och började klättra upp i trädet och äta mer. Jag drog ner en gren till fåret så han fick äta. - Men du får lova en sak: att inte äta för mycket för då kan du få ont i magen och bara äta när du är hungrig, sa jag. - Okej, men nu är jag törstig sa Strumpe. - Ja men du är det bara att gå ner till sjön, sa jag. Strumpe klättrade ner för trädet och gick ner till sjön för att dricka. Han drack mycket vatten. Men sedan så kom jag på att de kanske letar efter mig. - Strumpe jag måste nog gå nu för de hemma letar nog efter mig, sa jag. - Okej, vi syns väll imorgon, sa Strumpe. - Ja det gör vi absolut, sa jag. Jag skyndade mig hem med fåret. När jag kom hem så satte jag ditt två pinnar på staketet. Sedan gick jag till vårt hus och då skulle vi precis äta. Men då kom jag på att mitt halsband det måste jag gömma. Så jag gick snabbt in på mitt rum och gömde det under en liten lucka i marken och sedan gick jag till matbordet och då frågade pappa - Var har du varit? - Ehh? Jag har plockat svamp, sa jag. - Hittade du någon då, sa pappa. - Nää jag letade jätte länge men jag hittade inget, sa jag. - Jaha men då får vi hoppas att du hittar nästa gång då, sa pappa. - Jaa det får vi hoppas, sa jag. 5

6 Drakträning Kapitel 3 8 dagar senare så ska jag gå till Strumpe. Jag öppnar luckan där amuletten ligger. Jag tar amuletten och går ut genom dörren. Jag går in genom grinden till fåren och går och ger dem lite grenar med ek bladen på. När jag kommer till skogen så börjar jag tänka på att kanske man kan träna draken nu så att den kan flyga och andra saker. Jag tänkte på saken länge. Sen när jag kom till Strumpe så sa jag: - Jag har en idé. - Vadå för idé? Sa Strumpe. - Jo det skulle vara kul om jag lär dig att flyga och lite trix, inte för att jag är särskilt bra på det men vi kan göra det ändå, sa jag. - Gud så kul! Sa Strumpe. - Ja men då börjar vi då, sa jag. - Japp det gör vi, sa Strumpe. - Gå upp på berget så kan vi öva där, sa jag. - Japp, sa Strumpe. - Har du någon gång flygigt, sa jag - Nej hallå du har ju inget minne jag har ju bara varit här i en vecka ungefär, sa Strumpe lite surt. - Nej men jag tänkte om du hade gjort det när jag har varit borta, sa jag. - Nej det har jag inte, förlåt om jag lät sur, sa Strumpe. - Det är okej men övar vi, sa jag. - Japp, sa Strumpe. - Okej ta dina vingar och gör som jag, sa jag. Jag tog mina armar och gjorde upp och ner, upp och ner och gjorde så tills Strumpe lyfte. - Jag flyger jag flyger, Jippi! Sa Strumpe. - Ja det gör du men du måste kunna komma framåt också, sa jag. - Jaha men det är väll bara att luta sig framåt, sa Strumpe. Strumpe testade att luta sig framåt och han kom framåt. - Det här är jätte kul, sa Strumpe. - Vad fort de gick att lära sig, ropade jag. - Ja det gjorde det! Kan du inte hoppa upp på ryggen så kan båda åka, sa Strumpe. - Ja! Det vill jag gärna, sa jag. 6

7 Strumpe lutade sig neråt och hamnade precis på berget. Jag kröp upp på Strumpe. Jag kände att Strumpe börja röra på sig högre och högre upp. Nu var jag i luften och det kändes jätte häftigt. Jag hade aldrig flugit förut. Men jag kände att jag inte alls var rädd! 7

8 Den mystiske mannen Kapitel 4 Nu satt alla vid matbordet och åt. Idag åt vi värdens godaste mat, vi åt torsk! Min pappa och storebror hade varit och fiskat och fått upp en riktigt stor torsk! Torsk var min favorit mat. Men så hör jag att det bultar på dörren. - Jag öppnar, säger Mamma. Utanför i regnet står en lång man med stort svart skägg. - Jag söker drakfararen! Säger mannen. Mamma ser chockad ut. - Det är nog mig du söker, sa jag. - Är det du som är drakfararen, säger mannen. - Ja om du menar att jag har en drake så är det jag, sa jag. - Ja det menar jag, sa mannen. - Men hur kan du veta att jag har en drake? Sa jag. - Jag såg dig när du flög med din drake när jag var ute och plockade svamp i skogen, sa mannen. - Jaha, så du såg mig när jag flög på Strumpe som draken heter, sa jag. - Så draken heter Strumpe, sa mannen? - Ja, det gör den, men detta får du hålla helt hemligt, sa jag. - Du kan lita mig, sa mannen! - Hur kan jag vara säker på det, undrade jag. - Det är nog ändå ingen som kommer att tro mig om jag säger att jag har sett en drake, sa mannen. - Okej, då litar jag på dig, sa jag. - Vad bra! Sa mannen - Men var kommer du egentligen ifrån, sa jag. - Jag bor lite längre bortom skogen där jag plockade svamp och där du flög med Strumpe, sa mannen. Jag nickade mot mannen och sedan vände jag mig mot mamma. Hon såg jätte förvånad ut. Sedan sa hon: - Har du en drake? - Ja det har jag, sa jag. - Hur länge har du haft det, säger pappa som precis har kommit in i samtalet. - 8 dagar tror jag, sa jag. 8

9 - 8 DAGAR! Säger pappa upprört. - Ja 8 dagar det är väll inte så mycket, sa jag. - Jo det är det! Du skulle berättat det för oss, sa pappa nu lite surt. - Är det en farlig drake, säger Erik lite rädd. - Nej han är jätte snäll! Jag var med när han föddes. Jag fick en medaljong så jag kunde prata med honom. Innan jag kom hem så hade jag precis lärt honom att flyga, sa jag. - Nej detta kan inte vara sant, sa pappa. - Jo det är det, kom så ska jag visa min medaljong, sa jag. - Vi gick in till mitt rum och jag öppnade den lilla luckan där jag hade min medaljong och så visade jag den för mamma, pappa och Erik. Här är den sa jag och visade den för dem. - Vad fin den är, sa mamma. - Ja visst är den, sa jag. - Okej vi tror dig eller i alla fall jag, sa pappa. - Jag med, sa Erik. - Ja okej då jag tror dig också, sa mamma. När vi gick ifrån mitt rum så tänkte jag på den mystiska mannen han var så konstigt klädd! Han var helt svart och hade på sig luva och så hade han ganska långt skägg. Det farliga skeppet Kapitel 5 När vi kom tillbaka så stod fortfarande Mannen kvar i dörröppningen. - Glömde nästan! Du det har kommit ett farligt skepp till Sverige. Det var någonting med råtta och någonting med någon sjukdom och du måste stoppa det. Bara du och din eldsprutande drake kan förhindra det! Sa mannen. - Men! Jag hann inte säga någonting mer först han hade gått. - Så du ska åka ut med din drake till något skepp, sa Erik. - Ja antagligen, sa jag. - Vill du verkligen det, sa pappa. - Ja det vill jag! Sa jag. 9

10 - Men ska du åka helt ensam? Sa Erik. - Ja det blir nog bäst så, sa jag. - Okej men du kan väll stanna i alla fall tills imorgon, sa mamma. - Ja absolut! Sa jag - Ja men då får vi väll ta och gå och lägga oss, så vi har lite kraft imorgon då, sa pappa. - Ja det får vi göra, sa jag - Hoppas att det går bra! Det måste det, sa Mamma. När vi vaknade så åt jag en ordentlig frukost. Jag tänkte på om jag behövde ha med mig något på resan. - Pappa behöver jag ha med mig något på resan tror du? Sa jag. - Ja det kan nog vara bra för det kan ju bli dåligt väder! Sa pappa. - Men vad ska jag ha med mig för någonting, jag. - Din sjal kan du ta med dig om det regnar, sa pappa. - Ja och mer, sa jag. - Ett rep, mat kan vara bra att ha med sig, sa pappa. - Jaa! Det räcker nog med det. För jag behöver inte ha med så mycket, jag kommer inte vara borta så länge. Hoppas jag, sa jag. Jag gick och hämta en barkbit och en bit kål från mitt rum och skrev vad jag skulle ha med mig: Min sjal. Ett rep. Mat Jag gick och hämtade min sjal. Sedan så gick jag och bad mamma att packa en bra matsäck. Sedan gick jag till en granne som heter Albert och jag frågade honom om han har ett rep. - Ja absolut, vilket slags rep vill du ha, långt eller kort, sa Albert. - Jag vill ha ett ganska långt men inte för långt, sa jag. - Det ska vi ordna, sa Albert. Albert gick och hämtade ett ganska lågt och rep och gav till mig. Nu hade jag allt jag behövde. Jag gick tillbaks till mamma och hämtade maten och sjalen som jag hade lagt på matbordet. Sedan ropade jag på alla för att säga hejdå. Jag kramade om alla och gick sedan mot skogen. Jag kände mig väldigt nervös men bestämd. När jag såg Strumpe så blev jag glad. 10

11 - Strumpe, nu ska du och jag ut och flyga! Vi ska flyga längs med sjön och se om vi hittar ett skepp. Vi måste tydligen stoppa en farlig sjukdom, sa jag. - Jag vet, sa Strumpe. Mannen gick förbi och berättade för mig så jag är redan redo. Jag hoppade upp på Strumpe sedan så flög vi mot sjön. Det är en väldigt stor sjö men avlång. Jag skyddade mig mot vinden genom att sitta bakom Strumpes huvud. Vi flög flera timmar. Regnet började ösa ner och jag tog på mig min sjal. Så ser jag någonting som rör sig och kommer närmare och närmare. - Flyg fortare, säger jag till Strumpe! - Jag ska försöka, svarar Strumpe. - Jag ser någonting där nere på sjön, sa jag. Det var skeppet. Det var stort med många segel. Strumpe flög närmare och då kände vi en äcklig lukt. Vi såg döda människor som låg på skeppet. Uppe i masten satt en flicka med långt brunt hår. Hon vinkade åt oss. Flickan på skeppet Kapitel 6 När vi hade kommit närmare så ropar flickan: - Snälla kom och rädda mig! - Ja vi kommer, sa jag. - Tack! Sa flickan Vi cirkulerade runt masten - Vad är det som har hänt, sa jag. - De har drabbats av en sjukdom, sa flickan. - Jaha men vi kanske ska få bort det här skeppet, och rädda dig för det kanske inte är så bra om det är på sjön, det kan smitta andra, sa jag. 11

12 - Ja det är nog bra, men hur ska jag kunna komma upp på din drake? Sa flickan - Jag har ett rep med mig vi kan väll använda det, sa jag - Ja det kan vi göra. Jag kastade repet till flickan. - Knyt fast det i masten, sa jag. - Ja det ska jag, sa flickan. Flickan knöt fast repet i masten, och jag höll i andra delen av repet. - Kan ni komma lite närmare, sa flickan. - Ja det kan vi, sa jag. - Gå närmare masten Strumpe, sa jag. - Okej! Sa Strumpe. Vi gick närmare masten och flickan ställde sig på kanten och höll i repet. Sedan så hoppade hon över till oss. Jag släppte repet. - Men vad ska vi göra nu då, sa jag. - Kan din drake spruta eld? Frågade flickan. - Jag tror det, sa jag. - Kan du spruta eld Strumpe? Sa jag. - Klart jag kan det, sa Strumpe. - Ja men då kan väll din drake elda upp skeppet, sa flickan. - Ja vilken bra idé, sa jag. - Strumpe elda upp skeppet, sa jag. - Japp det ska jag göra, sa Strumpe. Strumpe tog ett stort andetag och sprutade eld över hela båten. - Kom så skyndar vi oss så att vi inte får någon eld på oss! Sa jag. Strumpe åkte iväg. - Är du hungrig? Frågade jag. - Utsvulten! Sa flickan. Jag tog upp bröd och ett äpple. Och frågade sedan: - Går det här bra? - Ja det går bra med vad som helst! Sa flickan och tog emot brödet och äpplet. - Vad var det som hade hänt på skeppet? Frågade jag. - Jo det är en sjukdom som hade spridit säg. Jag tror den kom från råttor, för när jag var i masten så tittade jag ofta ner och då såg jag att det kröp runt råttor. Jag gick upp i masten för jag ville vara lite för mig själv, för att alla vuxna brukade prata bara massa vuxen prat. Jag brukar kalla Sjukdomen för pesten. Jag gick aldrig ner för att jag såg bara fler och fler 12

13 som dog. Men som tur var så hade jag med mig lite mat och dricka med mig till masten, men den tog slut ganska fort. Sen så hittade ni mig, sa flickan - Oj det måste varit jätte jobbigt! Sa jag. - Det var det också! Sa flickan. Nu hade vi åkt en stund och var äntligen framme. - Gud vad fint! Sa flickan. - Ja visst är det, sa jag. Flickan tittade en lång stund om sig. - Kom så går vi, sa jag. Men just när jag tog ett steg så ser jag någon stå där. - Pappa, sa flickan. Personen som hade stått där tar några steg framåt och då ser jag vem det är! Det är det mystiska mannen som håller i ved. - Är det min dotter? Sa mannen. - Ja det är det, säger flickan. Mannen kastar bort veden och springer till flickan han lyfter upp henne och kramar henne. - Så jag har längtat efter dig, sa mannen. - Jag har längtat efter dig, sa flickan. - Tack så mycket för att du har tagit hitt min dotter, sa mannen. - Det har varit jätte spännande att få göra det, sa jag. - Är det okej om jag går hem till mig med min dotter? Sa mannen. - Klart det är men är det okej om jag kommer att hälsar på någon gång? - Ja, du får komma när du vill! Ropar mannen. - Hejdå! Ropar jag. - Hejdå ses någon gång! Ropar flickan. Slut av: Cecilia Sjöberg. Gjord: höstterminen