Institutionen för humaniora HID 180 Historia VT 2006 Handledare: Jesper Johansson 2006-11-19 Examinator: Ulla Rosén På klasskampens väg Tidningen Gruvarbetarens inställning till strategier och mål för arbetarrörelsens fackliga och politiska kamp 1917-1925 Fredrik Lilja
Abstract The aim of this study is to investigate the attitudes towards the labour movement s strategies, goals and organisational issues in Swedish Miners Union s (Gruvindustriarbetareförbundet, hereafter Gruv) paper, Gruvarbetaren 1917-1925. The theoretical starting point is Engels view on the class state. This perspective turns the question of socialism and the way to get there into an issue of working class power over the state. Another theoretical perspective is the partition of the labour movement into a tradeunionistic branch, seeing unions as financial organisations of interest, and a pro-state one, considering unions as political organisations. During the period investigated Gruvarbetaren was quite radical and advocated a firm class struggle strategy towards employers. Since these were considered unreliable, class struggle was seen as the only way to better the conditions for the working class. The solution to the workers problems was by the paper considered to be socialism. In accordance with Engels view the working class would have to attain power over the state in order to reach that goal due to the class oppressive nature of the capitalist state. This power should preferably be conquered by way of revolution where the capitalist state was remodelled into a socialist one rather than through reforms. In this process the trade unions should take an active, political, part according to the paper and thus it can be placed in the pro-state branch of the labour movement. Especially during the years around 1920 it was clear that Gruvarbetaren wanted unions to develop into revolutionary organisations.
Innehållsförteckning 1 Inledning och syfte 1 1.1 Begreppsförklaring 2 1.2 Disposition 3 2 Tidigare forskning 4 2.1 Arbetarrörelsens ideologiska utveckling 5 2.2 Arbetarrörelsens organisatoriska utveckling 8 2.3 Forskning om Gruvindustriarbetareförbundet 10 3 Frågeställningar och avgränsningar 12 3.1 Metod och källmaterial 14 4 Teoretiska perspektiv 17 4.1 Statens betydelse för arbetarklassen 17 4.2 Trade-unionism och etatism 21 5 Historisk bakgrund 24 5.1 Organisering av fackföreningsrörelsen 24 5.2 Gruvindustriarbetareförbundet 25 5.3 Komintern bildas 27 5.4 Fackförbunden och SAP 29 5.5 Socialiseringsfrågan 30 6 Arbetarrörelsens strategier och mål 34 6.1 Klasskamp eller samverkan? - Synen på arbetsgivare 34 6.1.1 I skuggan av första världskriget 34 6.1.2 Efter dyrtiden 38 6.1.3 Förbundets fackliga strategi 41 6.2 Socialiseringsfrågan 47 6.2.1 Mot ett fullständigt medborgarskap 47 6.2.2 Avdelningar ställer krav på omdaning 49 6.2.3 Statssocialism och övertagande av staten 51 6.2.4 Socialiseringskravet avtar 55 6.3 Klasskamp vägen mot målet (sammanfattande diskussion) 57 7 Förbundets roll 61 7.1 Politisk neutralitet 61 7.2 Omläggning av rörelsen 64 7.3 Revolutionär organisation? 68 7.4 Ett förbund med politiska ambitioner (sammanfattande diskussion) 74 8 Sammanfattning 77 9 Källor och litteratur 80
1. Inledning och syfte Inom arbetarrörelsen har frågorna kring klasskamp, socialism och hur man ska komma dit varit centrala ända sedan Marx och Engels författade Kommunistiska manifestet. Hur den politiska och ekonomiska makten skulle erövras och vad som sedan skulle göras med den har vållat debatt och lett till en arbetarrörelse splittrad i en revolutionär och en reformistisk gren. Klasskamp och socialism har dock fört en relativt undanskymd tillvaro hos arbetarrörelserna i de demokratiskt styrda länderna då nationell enighet har gått före klassintressen. Då många arbetarpartier inträtt i regeringsställning har deras politik utvidgats till att bli en politik för hela folket och inte enbart arbetarklassen. Framförallt i Sverige har detta blivit tydligt i och med införandet av folkhemmet. Den klasspolitik som de tidiga arbetarpartierna anammade har således i någon mån övergivits eller utvecklats, allt beroende på hur man väljer att se det. Arbetarrörelsen består dock inte enbart av partier utan även av fackföreningar. Redan innan det fanns en organiserad arbetarrörelse hade fackföreningar bildats som ekonomiska intresseorganisationer för dess medlemmar men på 1880-talet började fackliga organisationer baserade på de socialistiska tankarna att bildas i Sverige. 1 I Sverige kom fackföreningsrörelsen och socialdemokraterna (SAP) att stå nära varandra, både ideologiskt och organisatoriskt. Partiet bildades exempelvis av ett antal fackföreningar 1889 och den obligatoriska anslutningen av fackföreningar till partiet som praktiserades runt sekelskiftet 1900 visar på det nära samarbetet. När det gäller inställningen till klasskamp och vägen till socialism har emellertid forskningen fokuserats på SAP vilket inte på något sätt är förvånande då politiska frågor främst rört partiet. Den fackliga delen av arbetarrörelsen förtjänar dock även den att uppmärksammas angående ställningstaganden i dessa centrala frågor. Då de två grenarna av arbetarrörelsen historiskt sett stått varandra nära bör de inte betraktas som åtskilda enheter utan snarare som delar av en helhet som påverkat varandra, om än i olika utsträckning. Av den anledningen kan en studie av en del av fackföreningsrörelsens inställning till de för arbetarrörelsen centrala frågorna om klasskamp och socialism ge insikter om hur arbetarrörelsen sett på sin uppgift och vad denna syftade till att uppnå. Syftet med den här uppsatsen är att undersöka en fackförbundstidnings ställningstaganden till arbetarrörelsens strategier och mål för den fackliga och politiska kampen under perioden 1917-1925. Det som kommer fokuseras är åsiktsbildningen i Gruvindustriarbetareförbundets 1 Lars Olsson. 2002. Det är ingen skam att vara sosialist. i (red) Lars Olsson & Lars Ekdahl. Klass i rörelse. Arbetarrörelsen i svensk samhällsomvandling. Stockholm. s 18. 1
(Gruvs) medlemstidning Gruvarbetaren. 2 Undersökningens centrala teman kommer att utgöras av klasskamp kontra samverkan samt införandet av socialismen. Detta problemområde måste ses i ljuset av det förhållande som råder mellan den fackliga och den politiska delen av arbetarrörelsen. En annan aspekt av uppsatsen blir därför även att undersöka förbundstidningens syn på förbundets uppgift som en facklig organisation. Var dess syfte att förbättra medlemmarnas ekonomiska och sociala förhållanden eller skulle förbundet även vara en politisk kraft? Denna fråga rör arbetarrörelsens organisering som helhet där de centrala elementen är uppdelningen i en politisk och en facklig gren. I detta avseende blir förbundets relation till den politiska delen av arbetarrörelsen av stor betydelse och en närmare beskrivning av denna kommer att ske nedan. Redan här ska det påtalas att uppsatsen inte syftar till att ge en representativ bild av hela fackföreningsrörelsen utan begränsar sig till endast den valda förbundstidningen. Däremot kan den nyansera bilden av arbetarrörelsens ställningstaganden i fråga om strategi, mål och organisationsförhållanden. Huruvida tidningens åsikter stämde överens med förbundets är en intressant och viktig fråga för uppsatsen och för att se en utförlig diskussion härom hänvisas läsaren till kapitel 3.1. Att Gruv valts har att göra med att dess positionering på den politiska skalan är intressant då både socialdemokrater, kommunister och syndikalister haft betydelse för förbundets utveckling vilket ska redovisas senare. Dessutom är forskningen kring förbundet relativt mager jämfört med andra förbund och dess förehavanden i de för uppsatsen relevanta frågorna ej klarlagda. 1.1 Begreppsförklaring På det här stadiet bör en förklaring ges till vad som avses med arbetarrörelsen samt dess strategi och mål. Som begrepp för den rörelse som företräder arbetarklassen är arbetarrörelsen något diffust då den innehåller organisationer med olika uppgifter och syften men som även har gemensamma mål. Rent generellt kan vi dela upp arbetarrörelsen i en facklig och en politisk gren. Till den fackliga grenen hör LO-förbunden, som Gruv, men även det syndikalistiska Sveriges Arbetares Centralorganisation (SAC). De fackliga organisationernas främsta uppgift är att företräda medlemmarna på arbetsmarknaden i deras relationer med arbetsgivare. På den politiska sidan hittar vi SAP samt de olika vänsterpartier som uppstått efter partisplittringar. I någon mån kan SAC också räknas som en del av den politiska grenen 2 Tidningen bytte namn till Gruvindustriarbetaren sista halvåret 1925 men kommer att refereras till som 2
då denna organisation har en politisk ideologi även fast det är en facklig organisation. De politiska partierna å sin sida för sin kamp på den politiska arenan i parlament eller utanför parlament och företräder även de arbetarklassens intressen. Det övergripande målet för arbetarrörelsen, alltså både fack och parti, definieras i den här uppsatsen som socialismen. Detta eftersom rörelsens ideologiska grund härstammar från den marxistiska teorin där det socialistiska samhället efterträder det kapitalistiska. Ett annat fundament i den ideologin är också klasskampen men denna kan inte sägas vara en övergripande strategi för hela rörelsen då den kan praktiseras på en rad olika sätt på det politiska och på det fackliga planet. Även fast de båda grenarna har ett gemensamt mål har de dock även skilda, kortsiktiga, mål och strategier för att nå dem. De fackliga organisationernas strategier är naturligtvis relaterade till deras mål att förbättra arbetarnas förhållanden både ekonomiskt och socialt. I uppsatsen kommer strategierna att uppfylla detta mål att koncentreras till en klasskamps- eller samverkansinriktad facklig linje. Den klasskampsinriktade innebär att större vikt läggs vid att betona konflikten mellan kapitalistklassen, alltså arbetsgivarna, och arbetarklassen medan den samverkansinriktade innebär att lösningar söks i samarbete mellan klasserna. Dessa strategier, klasskamp och samverkan, kan översättas till den politiska arenan där det kortsiktiga målet är inflytande i parlament och regeringsmakt. Naturligtvis kan de politiska partierna välja att betona eller nedtona klasskonflikterna i samhället i sin politik men då denna uppsats riktar in sig på den fackliga rörelsen är inte detta i fokus här. Istället är det strategierna för att nå målet med socialismen som är av intresse och där kommer indelningen att göras mellan en revolutionär och en reformistisk syn. Även fast de fackliga organisationerna sades vara representanter på arbetsmarknaden utesluter inte det att de har en uppfattning om hur den politiska makten ska erövras. Därför kommer en distinktion att göras mellan en facklig strategi som syftar till att förbättra arbetarnas ekonomiska och sociala förhållanden, och en politisk strategi som syftar till att nå det övergripande målet med socialismen. 1.2 Disposition För att få en överblick över uppsatsens utformning kan det redan nu vara på sin plats att åskådliggöra hur den fortsatta framställningen ser ut. Först kommer en relativt ingående genomgång av den tidigare forskningen att presenteras då denna i viss mån styr det fortsatta arbetet. När forskningsläget åskådliggjorts blir sedan ett Gruvarbetaren under hela perioden. 3
naturligt steg att precisera det syfte som redan berörts i konkreta frågeställningar. I anslutning till frågorna kommer också de avgränsningar som varit nödvändiga att göra att redovisas. Därefter följer en kort presentation av källmaterialet och dess särskilda karaktär samt även de metodologiska överväganden som varit centrala för uppsatsen. Då uppsatsens empiriska del bygger mycket på vissa teoretiska begrepp och perspektiv kommer dessa att redogöras för närmre i det efterföljande avsnittet. En utförlig genomgång av dessa är nödvändig för att klargöra både teoriernas innebörd samt de utgångspunkter som tas för uppsatsens del. Innan den empiriska delen tar vid är det emellertid av intresse att ge en historisk bakgrund till det sammanhang som uppsatsen ska sättas in i. Denna del fokuserar på de för uppsatsen mest centrala aspekterna av Gruvs och arbetarrörelsens utveckling fram till mitten av 1920-talet vilket innebär att många intressanta perspektiv inte tas med. Detta är dock av utrymmesskäl en nödvändighet. Därefter kommer uppsatsens empiriska del som är indelat i två avsnitt. Indelningen har utgått ifrån frågeställningarna och då de två första frågorna är nära besläktade kommer de att behandlas i samma avsnitt. För att summera och tydliggöra slutsatser avslutas varje avsnitt med en sammanfattande diskussion där de viktigaste resultaten återges och lyfts upp. Avslutningsvis ges en sammanfattning av hela uppsatsen där de väsentligaste delarna presenteras. 2. Tidigare forskning Den tidiga arbetarrörelsens ideologiska utveckling och inställning till de för uppsatsen centrala ämnena är relativt väl undersökt. De allra flesta studierna är dock inriktade på SAP:s utveckling vilket innebär att detta avsnitt till stor del kommer att beröra partiet och inte fackföreningsrörelsen. Detta är emellertid nödvändigt för att etablera en bild av hur inställningen till arbetarrörelsens strategier, mål och organisering såg ut under det tidiga 1900- talet. Att fackföreningsrörelsens inställning i dessa för arbetarrörelsen centrala frågor inte undersökts måste betraktas som en brist då fack och parti inte kan ses som åtskilda enheter. 4
2.1 Arbetarrörelsens ideologiska utveckling I forskningen rörande den tidiga arbetarrörelsens ideologi har framförallt två verk stått i förgrunden. Det ena är statsvetaren Herbert Tingstens monumentala Den svenska socialdemokratins idéutveckling i två band från 1941 och det andra historikern Seppo Hentiläs Den svenska arbetarklassen och reformismens genombrott inom SAP före 1914 från 1979. Både Tingstens och Hentiläs arbeten har haft stor betydelse för senare forskning men de har även kritiserats. Den svenska socialdemokratins idéutveckling är, som namnet antyder, ett arbete som spänner över partiets hela historia och täcker in den ideologiska utvecklingen fram till 1940-talet då Tingsten lägger sista handen vid verket. Hentiläs undersökning är istället inriktad på att söka orsakerna till reformismen i de sociala och ekonomiska skiktningarna av arbetarklassen. Det mest kännetecknande för Tingstens bild av socialdemokratin är den allt tydligare uppluckringen av marxismen. Vid partiets bildande var inriktningen mot en mer ren marxism tydlig i frågor som klasskamp och internationalism. Fram till 1920-talet hade dock den ideologiska inställningen skiftat till att innebära en nationell integration av arbetarrörelsen och även mer fokus på samverkan än klasskamp i marxistisk tradition. Tingstens analys kan dock ifrågasättas då det inte är alldeles självklart att det fanns en ursprungsversion av marxismen som skulle kunna ha uppluckrats. 3 Författaren förutsätter trots detta en sorts ren marxism som partiet under perioden fram till 1920-talet avvek alltmer ifrån. Tingstens slutsatser har heller inte stått oemotsagda. En av dem som intagit en polemisk ståndpunkt är Leif Lewin som 1967 menade att SAP på 1920-talet frigjorde sig från den handlingsförlamande marxistiska ödestron och i dess ställe formulerades en handlingskraftig, på marxismen vilande, ideologi för praktisk politik. 4 Tingsten för emellertid skickligt sin tes om avideologiseringen och menar att partiet vid mitten av 1930-talet lagt socialiseringsfrågan åt sidan för gott och ersatt den med välfärdstanken och folkhemsideologin. 5 Vid början av 1920-talet var dock partiet ej överens om vilken väg man skulle ta i frågan. Anledningen till denna tveksamhet inför socialiseringen ska enligt författaren främst sökas i den vilja som fanns hos partiet att locka till sig inte enbart den proletära arbetarskaran utan även alla andra grupper av arbetande folk för att därigenom bli ett bredare parti. Tingsten vill också gärna lyfta fram att partiet på det ideologiska planet 3 Jfr Seppo Hentilä. 1979. Den svenska arbetarklassen och reformismens genombrott inom SAP före 1914. Arbetarklassens ställning, strategi och ideologi. Helsingfors. s 116, som påpekar att SAP:s första program var starkt influerat av Lassalle och, det av Marx kritiserade, Gothaprogrammet. 4 Lewin citerad i Åsa Linderborg. 2001. Socialdemokraterna skriver historia. Historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892-2000. Stockholm. s 208. 5
var allmänt förvirrat i förhållande till den marxistiska läran och påpekar den tveksamhet som funnits inför vissa av socialismens teorier och de tolkningar man gjort av dem. 6 Till skillnad från Tingsten anlägger Hentilä ett marxist-leninistiskt perspektiv då han undersöker partiets väg från revolutionärt till reformistiskt. Hentilä menar att reformismen tidigt gjorde sitt intåg i SAP:s ideologi och framhåller att den så kallade arbetararistokratin hade en stor del i detta. Arbetararistokratin, de yrkesutbildade och bäst avlönade arbetarna, blev enligt Hentilä den sociala basen för reformismen eftersom denna grupp inte ville äventyra fackförbundens ställning och uppnådda mål genom en revolutionär politik och alltför osäkra målsättningar. 7 Hentilä påpekar i och för sig att partiet inte varit revolutionärt i den meningen att det fanns en enhetlig revolutionär ideologi utan att olika uppfattningar om maktövertagandet var närvarande redan under partiets första år. 8 Hentilä kritiserar också Tingsten för att han i sin tolkning av partiets övergång från en mer renlärig marxism till reformism inte förhåller sig till de ursprungliga texterna utan till andrahandskällor som Lassalle och Kautsky. 9 Positivt med Hentiläs arbete är att han även uppmärksammar fackföreningsrörelsens betydelse för den ideologiska utvecklingen. Fackföreningsrörelsens vägran att använda sina medlemmar för rent politiska ändamål i en storstrejk samt att enighetsstrategin mellan SAP och fackförbunden upphörde för Hentilä fram som avgörande för reformismens genombrott. Uppfattningen att arbetararistokratin skulle vara den ledande kraften i SAP:s omvandling från revolutionärt till reformistiskt är dock inte oomstridd. Historikern Kjell Östberg söker istället orsakerna till reformismen i byråkratiseringen av partiet som skedde innan 1914. Östberg menar att det skikt av funktionärer, partistyrelsemedlemmar och riksdagsmän som utgjorde byråkratin inom partiet var den centrala bäraren och förmedlaren av reformistiska idéer inom svensk arbetarrörelse. 10 Det är emellertid inte heller för Östberg någon fråga om en omvandling till reformism utan denna inriktning fanns sedan länge inom partiet tillsammans med den revolutionära men blev genom byråkratiseringen den ledande inriktningen. 11 I sin avhandling Vägen till makten riktar Lotta Gröning in sig på organisationsutvecklingen inom SAP mellan 1900-1933. Hon menar att partiet under den här 5 Herbert Tingsten. 1941. Den svenska socialdemokratins idéutveckling I. Stockholm. s 383-84. 6 Tingsten, H I 1941, se exempelvis s 257 angående mervärdesteorin. 7 Hentilä, S 1979, s 309. 8 Hentilä, S 1979, s 101. 9 Hentilä, S 1979, s 140. 10 Kjell Östberg. 1990. Byråkrati och reformism. En studie av svensk socialdemokratis politiska och sociala integrering fram till första världskriget. Lund. s 328. 6
perioden framförallt utvecklades i syfte att passa in i det politiska, parlamentariska, systemet. 12 I sina slutsatser är hon i stort sett överens med Tingsten då hon framhåller att medlet för partiets politiska strategi var röstmaximering och att detta krävde att SAP blev tvunget att vidga underlaget av potentiella sympatisörer. 13 För att lyckas med detta menar Gröning att partiet genomförde en uppluckring av ideologin där de marxistiska termerna och teserna byttes ut och inte längre var självklara. Exempelvis ersattes arbetarklass med termen undertryckta klasser i 1911-års partiprogram och 1920 inriktade sig SAP på att få med sig mellanklasserna i kampen mot kapitalet. 14 Gröning verkar dock inte ha uppmärksammat att partiet i 1920-års program även intog en ställning till förmån för en tydligare klasskamp och att den första regeringen Branting samma år tillsatte socialiseringsutredningen vilket inte kan tolkas som en uppluckring av de marxistiska teserna. 15 Gröning är emellertid inte intresserad av att diskutera vare sig socialiseringsfrågan eller klasskampens vara eller icke vara men hennes tes att det parlamentariska systemet formade utvecklingen av partiet är av intresse för den här uppsatsen. Då den fackliga delen av arbetarrörelsen inte kan antas ha röstmaximering som sitt främsta mål är det därför inte nödvändigtvis så att den följde samma utveckling som partiet. Uppluckringen av ideologin inom partiet som noterats av både Tingsten och Gröning behöver därför inte vara synlig i Gruvs förbundstidning. En avvikande uppfattning mot den som Tingsten och Hentilä har angående reformismens intåg på bekostnad av revolutionens inom SAP står historikern Birger Simonson för. I sin avhandling Socialdemokratin och maktövertagandet framhärdar han istället att partiet fortsatte att vara revolutionärt ända fram till dess att hans undersökning slutar 1911. Att han kommer fram till denna slutsats beror främst på att han, till skillnad från Tingsten och Hentilä, definierar viljan att införa ett nytt samhällssystem, socialismen, som revolutionärt. Strategin för att nå målet betecknar han dock som reformistisk och Simonson påpekar den statsvänlighet som fanns inom socialdemokratin. Reformerna skulle således genomföras inom den kapitalistiska staten men dessa syftade alltså till att införa ett nytt samhällssystem vilket skulle ändra statens karaktär till en socialistisk. 16 Den uppfattning som Simonson har angående strategi i förhållande till mål är intressant men den kommer inte att utgöra utgångspunkten i den här uppsatsen. Visserligen kan det vara revolutionärt att införa ett nytt 11 Östberg, K 1990, s 18, 325-26. 12 Lotta Gröning. 1988. Vägen till makten. SAP:s organisation och dess betydelse för den politiska verksamheten 1900-1933. Uppsala. s 189. 13 Gröning, L 1988, s 191. 14 Gröning, L 1988, s 193. 15 Olsson, L 2002, s 54-56. 7
samhällssystem på reformistisk väg men den definitionen medför att revolution inte är en fråga om strategi utan om mål. Av den anledningen kan inte Gruvarbetarens inställning till hur målet skulle nås avgöras då reformism och revolution förutsätter varandra som motpart vad gäller arbetarrörelsens politiska strategi. I sin avhandling Rätt till maklighet tar historikern Ingrid Millbourn ett grepp om socialdemokratins tidiga historia mellan 1885-1902. Hon beskriver där att det fanns en ideologisk skiljelinje mellan partiledningens manifesta ideologi som var förknippad med statsägda produktionsmedel och planerad produktion, och medlemmarnas latenta ideologi som grundade sig i arbetarnas erfarenheter från bland annat den fackliga kampen och där självverksamhet och decentralisering var viktiga inslag 17 Huruvida fackförbundens ideologiska inställning också formats i den fackliga kampen ska inte avgöras i den här uppsatsen men det är värt att notera att medlemmarnas ideologi formades på ett annat sätt än partiledningens och att just den fackliga kampen var en bidragande orsak. Av intresse för den här uppsatsen är hennes resultat vad gäller socialdemokratins syn på socialism. Millbourn menar att det tidiga SAP:s manifesta ideologi innebar ett anammande av statssocialism vilket bland annat Branting sökte legitimitet för hos Marx och Engels men som inte stämde med deras teorier om den borgerliga staten. Med statssocialism menades alla reformer som gagnade arbetarna och genomfördes av staten som en följd av politiska krav. 18 Detta är ytterligare ett exempel på den statsvänlighet, eller etatism, som var dominerande inom socialdemokratin och nu kan vi se att den var befäst redan innan 1900-talet. Med hjälp av detta kan vi alltså fastslå att det fanns en inställning till socialismen som var inriktad på ett fortsatt reformistiskt arbete inom den existerande staten men som välkomnade en övergång till statsstyrd produktion. Med det i åtanke blir det intressant att undersöka om denna syn på socialismen var märkbar i Gruvarbetaren eller om det där framkom en annan uppfattning om vad socialiseringen skulle innebära. 2.2 Arbetarrörelsens organisatoriska utveckling I sin undersökning förde Hentilä, som nämnts, fram att upphörandet av arbetarrörelsens enighetsstrategi var en avgörande anledning till reformismens genombrott. Följden av detta 16 Birger Simonson. 1985. Socialdemokratin och maktövertagandet. SAP:s politiska strategi 1889-1911. Göteborg. s 72-73. 17 Ingrid Millbourn. 1990. Rätt till maklighet. Om den svenska socialdemokratins lärprocess 1885-1902. Stockholm. s 362-64. 18 Millbourn, I 1990, s 305. 8
blev enligt Hentilä att arbetarrörelsen delades upp i en trade-unionistisk och en etatistisk inriktning. De starka förbunden representerade den trade-unionistiska fackliga inställningen som förespråkar att fackförbund inte ska vara politiskt bundna till något parti utan endast bry sig om fackliga frågor. Som följd av detta resonemang för Hentilä fram åsikten att den svenska arbetarrörelsen styrdes av en taktik som bestämdes av de trade-unionistiska förbunden som representerade arbetararistokratin. 19 Detta innebär i så fall att den svenska arbetarrörelsens fackliga strategi skulle vara trade-unionistisk till sin utformning vilket inte överensstämmer med bilden av LO:s och SAP:s nära samarbete och den inställning som exempelvis Sune Sunesson framför i sin avhandling Politik och organisation. Enligt honom domineras den svenska arbetarrörelsen istället av en etatism som bygger på den lasalleanska reformismen enligt vilken en tydlig underordning av den fackliga verksamheten under den politiska är en grundläggande aspekt. 20 Huruvida Hentilä anser att trade-unionismen var den förhärskande ideologin inom arbetarrörelsen går ej att avgöra men då han för fram att arbetararistokratin dominerade arbetarrörelsen och även bestämde taktiken för denna får man utgå från att detta är hans uppfattning. Att uppdelningen i en trade-unionistisk och en etatistisk riktning skulle ha orsakats av att enighetsstrategin mellan LO och SAP upphörde som Hentilä för fram måste också ifrågasättas. Då de båda inriktningarna existerade långt före den gemensamma strategin upphörde mellan LO och SAP måste utgångspunkten vara att det fanns en kamp mellan de båda under en längre tid men att denna blev extra tydlig då enighetsstrategin upphörde. 21 I uppsatsen kommer detta problemområde att utgöra en viktig del och det som ska fokuseras är att se om det går att avgöra vilken av de två inriktningarna Gruv enligt förbundstidningen skulle tillhöra. Vad vi redan vet är att gruvarbetare generellt sett inte tillhörde arbetararistokratin men det innebär inte att vi kan ta för givet att förbundet skulle tillhöra den etatistiska inriktningen. 22 Som nämndes ovan berör den tidigare forskningen till stor del SAP:s ideologiska utveckling och inställning till arbetarrörelsens politiska strategi och mål vilket får sägas vara naturligt. Även fast förklaringarna sökts i arbetararistokrati, byråkrati och organisation är den allmänna uppfattningen att partiet tidigt blev reformistiskt men att målet, socialismen, 19 Hentilä, S 1979, s 307, 278. 20 Sune Sunesson. 1974. Politik och organisation. Staten och arbetarklassens organisationer. Lund. s 123-24. Sunesson påpekar dock att hans tolkning skiljer sig från den som Christina Gynnå & Eva Mannheimer för fram i sin uppsats En studie i den svenska arbetarklassens uppkomst (Lund, 1970), där de menar att det fackliga perspektivet överordnades det politiska. Varför tolkningen skiljer sig framgår emellertid inte. Hentiläs åsikt att arbetarrörelsens strategi styrdes av den trade-unionistiska arbetararistokratin sammanfaller med Gynnås och Mannheimers men Hentilä refererar inte till denna uppsats. 21 För en redogörelse för de båda fackliga riktningarna se Sunesson, S 1974, s 90-91, 122-24. 22 Hentilä, S 1979, s 309. Till arbetararistokratin hörde främst metall- och träarbetare samt en del hantverkare. 9
beroende av definition möjligen fortsatte att vara revolutionärt. Denna definition kommer dock inte användas i uppsatsen utan revolution kommer att avse strategi och inte mål. Även fast forskningen inte direkt rör fackförbundens ideologiska ställningstaganden är den ändå av stort intresse då arbetarrörelsens två delar inte kan ses som åtskilda. Det som den här uppsatsen främst kan bidra med är att perspektivet är skiftat från parti till fackförbund vilket kan ge en del andra infallsvinklar. Den avideologisering och uppluckring av marxismen som exempelvis Tingsten och Gröning redovisar kan ställas i ett annat ljus då fackföreningsrörelsens främsta intresse måste antas vara att skapa så bra förhållanden som möjligt för sina medlemmar och synen på vilken politik som borde föras kan av det skälet tänkas vara annorlunda än partiets. Detta är dock en empirisk fråga och därför är det av intresse att undersöka om det förhöll sig så. Den statsvänlighet som noterats av flera forskare blir också av intresse att söka i Gruvarbetarens ställningstaganden till strategin då reformer inom den parlamentariska staten inte nödvändigtvis av ett fackförbund ansågs som det bästa sättet att förbättra arbetarklassens förhållanden. I fackföreningssammanhang får också begreppen klasskamp och samverkan en annan innebörd än i en politisk kontext. Där klasskamp och samverkan för politiska arbetarpartier kanske främst förknippas med relationer till borgerliga partier är det för fackförbund istället en fråga om relationer till arbetsgivare. Naturligtvis kan även politiska partier bedriva en klasskamps- eller samverkansinriktad politik gentemot näringslivet och så har onekligen också skett. Däremot är fackförbunden och arbetsgivare direkta motparter på arbetsmarknaden och av den anledningen blir förbundstidningens inställning till dessa intressanta att undersöka och kan bidra till att ytterligare nyansera bilden av arbetarrörelsens strategi. 2.3 Forskning om Gruvindustriarbetareförbundet Forskningen om Gruv och gruvarbetare är inte särskilt omfattande, åtminstone inte i jämförelse med andra fackförbund och yrkeskategorier. Mycket av detta beror säkert till stor del på att Gruv är ett litet förbund men med tanke på dess stormiga historia är det ändå en aning märkligt att det inte intresserat historiker i större utsträckning. Ett par arbeten är dock av intresse för den här uppsatsen och bör nämnas. Den första riktiga historieskrivningen över förbundet är Ragnar Casparssons Gruvfolk från 1935. Casparsson skrev boken på uppdrag av förbundet till dess fyrtioårsjubileum och till sin utformning är det en ganska allmänt hållen jubileumsbok. Den tar sin början i gamla tiders 10
bergsbruk och fortsätter att berätta om den tidiga organiseringen bland gruvarbetarna och om hur förbundet utvecklades genom exempelvis storstrejk och världskrig. Perspektivet är inte förskönande men kan inte heller sägas innehålla någon kritisk granskning av förbundets verksamhet. Casparsson drar inga slutsatser om förbundets inställning till de för uppsatsen centrala frågorna men konstaterar att det inom vissa avdelningar fanns en benägenhet att bedriva en hård facklig politik gentemot arbetsgivare. 23 En annan förbundshistorik som bör nämnas är historikern Björn Horgbys Med dynamit och argument som är ganska lik Casparssons men som täcker in betydligt fler år. Horgby skrev sin bok 1997 på uppdrag av förbundet med uppgift att skildra dess 100-åriga historia. Förbundet bildades 1895 och gick 1994 samman med Metallindustriarbetarförbundet. De avsnitt som är intressanta i denna historik, alltså de som behandlar den aktuella perioden och åren före ser i mångt och mycket ut som Casparssons historieskrivning. Den dåliga ekonomin, den låga organisationsgraden bland gruvarbetarna samt syndikalisternas betydelse för förbundets utveckling är ämnen som tas upp. På många håll var syndikalisterna ett hot mot Gruv och Horgby menar att detta föranledde förbundet att använda olika strategier för att möta konkurrenten. Ibland valdes en gränsdragningsstrategi där man helt enkelt försökte ignorera syndikalisterna men ofta tvingades man anpassa sig vilket exempelvis ibland innebar användande av syndikalistiska kampmetoder. 24 Likt Casparsson lägger inte heller Horgby stor vikt vid förbundets inställning i de frågor som den här uppsatsen kretsar kring. Historiken berör, naturligt nog, mer de fackliga spörsmålen än de politiska. En beröringspunkt är emellertid förbundets förhållande till SAP som författaren beskriver som starkt. Partiet var involverat i Gruvs grundande och på förbundets kongress 1898 beslutades att alla medlemmar skulle kollektivanslutas till SAP. Året efter upphävdes dock detta beslut och varje avdelning fick därefter besluta om anslutning till partiet. 25 Att både Horgbys och Casparssons historiker är finansierade av förbundet innebär att frågan om partiskhet uppstår. Ett visst mått av okritiskhet kan skymtas hos de båda men detta kan också vara kopplat till jubileumshistorikens form. Deras böcker bör inte ses som vetenskapliga arbeten utan mer som uppslagsverk eller faktaförmedlare. Det finns således ingen anledning att betvivla de uppgifter som författarna förmedlar. Horgby har dessutom utförliga källhänvisningar medan Casparssons är något färre. 23 Ragnar Casparsson. 1935. Gruvfolk. Svenska Gruvindustriarbetareförbundet under fyra årtionden. Stockholm. Se exempelvis s. 183-89 angående strejken i Norrbotten 1919-20 till förmån för syndikalisternas föreningsrätt. 24 Björn Horgby. 1997. Med dynamit och argument Gruvarbetarna och deras fackliga kamp under ett sekel. Bromma. s 121-26. 25 Horgby, B 1997, s 103-04. 11
Ett tredje arbete som är aktuellt för uppsatsen, och som inte är finansierat av förbundet, är historikern Eva Blombergs Män i mörker. Blomberg försöker i undersökningen ta ett helhetsgrepp på gruvindustrin och beskriver därför utvecklingen i branschen ur både arbetsgivares och fackliga organisationers synvinkel. Författaren berör således inte enbart Gruv utan även syndikalisternas historia uppmärksammas och relationen mellan de olika organisationerna står i fokus. Blomberg belyser inte heller förbundets inställning i politiska frågor men hennes analyser av den maskulina identiteten i gruvindustrin och dess inverkan på arbetarnas politiska ställningstaganden ger viss insikt. Att det främst var unga, ogifta och rörliga män som drogs till gruvindustrin och att det fanns en machoattityd bland arbetarna menar hon förklarar varför syndikalismen var särskilt utbredd bland gruvarbetare då dessa ofta föredrog de snabba fackliga aktioner som syndikalistiska LS (lokala samorganisationer) bedrev. 26 Arbetets karaktär skulle således vara en förklaring till varför arbetarna inom gruvindustrin inte tillhörde mittfåran av de organiserade arbetarna. Syndikalisternas närvaro förs också fram som en viktig orsak till Gruvs fackliga agerande då en anpassningsstrategi gentemot dessa ofta användes. 27 Blomberg berör emellertid inte vilken inställning Gruv hade till maktövertagande och arbetarrörelsens politiska och fackliga strategier och mål i allmänhet. Där kan den här uppsatsen tjäna som ett komplement och fylla ett visst tomrum. 3. Frågeställningar och avgränsningar Då uppsatsens syfte är att undersöka inställningen till strategier och mål för arbetarrörelsens politiska och fackliga kamp i Gruvarbetaren blir det nödvändigt att precisera och konkretisera detta övergripande tema. De konkreta frågeställningarna blir därför: (1) Företrädde Gruvarbetaren en klasskamps- eller samverkansinriktad facklig linje? (2) Hade Gruvarbetaren någon uttalad inställning dels till socialismen som mål och dels till strategin för att nå målet? Oavsett svaret på den frågan blir det av intresse att fördjupa sig i nästa frågeställning: (3) Hur såg Gruvarbetaren på förbundets roll som facklig arbetarorganisation? Skulle det utgöra en politisk kraft eller enbart verka för att förbättra sina medlemmars ekonomiska och sociala situation? 26 Eva Blomberg. 1997. Män I mörker. Arbetsgivare, reformister och syndikalister. Politik och identitet i svensk gruvindustri 1910-1940. Stockholm. s 73, 87. 12
Vad gäller den första frågan kommer denna att beröra synen på företagen då dessa var den motsatta parten på arbetsmarknaden och ägarna, i ett klassperspektiv, den överordnade klassen. De ställningstaganden som gjordes gentemot dessa kan därför ge en bild av vilken facklig strategi förbundstidningen proklamerade. Det ska dock påpekas att klasskamp inte ska ses som ett uttryck för revolution och att samverkan inte är detsamma som reformism utan dessa termer avser endast förhållandet till kapitalistklassen. De politiska strategierna behandlas istället i fråga två där reformism ställs mot revolution. Däremot kan ställningstagandena gentemot arbetsgivarna bidra till att förstå Gruvarbetarens inställning till hur arbetarrörelsen som helhet, alltså både fack och parti, skulle agera gentemot det borgerliga samhället. De fackliga organisationerna har ju inte enbart att ta ställning till revolution och reformism i sin verksamhet då de möter en överordnad klass som representant för arbetarklassen. Dessutom ger det en bild av inställningen till målet med samhällsförändring. Förutom att avgöra inställningen till de politiska strategierna blir även definitionen av socialismen i Gruvarbetaren en del av den andra frågan och av intresse är att se om man delade den socialdemokratiska synen. För alla frågeställningarna blir det av intresse att problematisera hur det syndikalistiska inslaget i gruvindustrin påverkade förbundstidningens ställningstaganden. Vi vet sedan tidigare forskning att syndikalisterna var en stark konkurrent till Gruv och att förbundet stundtals anpassade sig efter dessa men det återstår att se hur relationerna påverkades på detta område. De avgränsningar som gjorts är för det första tidsmässiga. Tidsperioden 1917-1925 har valts på grund av att det under den perioden inträffade viktiga politiska händelser både i Sverige och i världen som kan ha påverkat inställningen till de frågor som är relevanta här. Dessa är den ryska revolutionen, rösträttsreformen och SAP:s regeringstillträde 1920. Den här tidsperioden är också intressant då förbundet ännu inte blivit involverat i den berömda Stripakonflikten 1926 som tvingade en socialdemokratisk regering att gå. Inte heller hade förbundet vid denna tid hunnit ingå det avtal med det ryska gruvarbetarförbundet 1927 som vållade så pass stor uppståndelse att LO hotade att sparka ut Gruv om inte förbindelserna sades upp. 28 En undersökning som sträckte sig även över denna period och kanske längre fram hade varit intressant men denna samtidigt är Stripakonflikten, avtalet med ryssarna och turerna kring kosackvalet 1928 väl undersökta. 29 De åsikter som fanns inom förbundet under 27 Blomberg, E 1997, s 96. 28 Blomberg, E 1995, s 158-59. 29 Se exempelvis Olsson, L 2002, s 62-63. 13
senare del av 1920-talet är också relativt välkända och ur den synvinkeln skulle denna uppsats förmodligen inte kunna ha bidragit med något nytt. Förbundets ställningstaganden under den period som är aktuell i den här undersökningen är däremot inte lika klarlagda och en studie av förbundstidningen mellan 1917-1925 är därför betydligt mer fruktbart. De andra avgränsningarna som gjorts är tematiska. Då frågeställningarna rör klasskamp eller samverkan, socialiseringsfrågan samt arbetarrörelsens organisationsformer är det enbart dessa frågor som kommer att fokuseras. Det är viktigt att här också poängtera att det inte är förbundsmedlemmarnas åsikter som är i fokus utan förbundstidningens. Det kan alltså mycket väl vara så att medlemmarnas inställning inte är samstämmig med den som presenteras i tidningen men detta är inte av intresse i uppsatsen. 3.1 Metod och källmaterial Då syftet med uppsatsen är att undersöka hur inställningen till arbetarrörelsens politiska och fackliga strategier och mål framställdes i Gruvarbetaren är undersökningen av kvalitativ natur. Detta innebär att alla de artiklar som på något sätt berör frågeställningarna har varit av intresse. För att hitta dessa har följaktligen alla nummer av tidningen under perioden 1917-1925 lästs. Då frågeställningarna förutsätter en kvalitativ metod där tidningens inställning ska klargöras kommer ingen kvantifiering av artiklarnas förekomst att ske. Däremot är det naturligtvis av intresse att notera märkbara ökningar eller minskningar av artiklarnas förekomst då detta kan ha betydelse för hur inställning utvecklades under perioden. En undersökning av detta slag medför dock en del problem som måste uppmärksammas. En undersökning som bygger på en tolkning av artiklar kan lätt leda till att enstaka uttalanden eller formuleringar får för stora proportioner eller får en annan innebörd då de sätts ur sitt sammanhang. För att förhindra detta kommer de valda artiklarna att refereras i korthet och för att ge läsaren en så god uppfattning som möjligt av hur diskussionerna fördes i tidningen kommer ett stort antal citat att återges. Källmaterialets natur, en förbundstidning, kräver också viss uppmärksamhet. Tidningen nådde alla förbundets medlemmar och ingick i medlemsavgiften. Detta innebär att den dels ska ses som ett organ för spridande av information som är av intresse för medlemmarna som exempelvis löneförhandlingar, strejker, möten och nyheter inom gruvindustrin och arbetarrörelsen, och dels som ett forum för förbundet att försöka skapa opinion. Då alla 14
medlemmar kunde ta del av tidningen gav den ett ypperligt tillfälle att sprida idéer om exempelvis politik och strategi. Detta kan ha haft inverkan på själva framställningen av argument och åsikter då det är möjligt att förbundsledningen ville påverka medlemmarna i en viss ideologisk riktning. Således kan vissa ämnen och eller problemområden ha fått ett visst företräde vad gäller utrymme och det är inte säkert att allt det som togs upp ansågs som stora eller avgörande frågor av medlemmarna. Förekomsten av vissa frågor kan alltså vara relaterat till den opinionsbildande karaktär som förbundstidningen har. På grund av den här tendensproblematiken finns det också en risk att en del av det som framkommer i tidningen inte är sanningsenligt men då uppsatsens syfte är att ta reda på de ställningstaganden som framkom i fråga om strategier och mål för arbetarrörelsen och inte sanningshalten i tidningen utgör inte detta något stort problem. Huruvida de åsikter som framkom i tidningen kan sägas vara representativa för förbundsledningen är en mycket viktig fråga för uppsatsen och förtjänar att utredas. Redaktör för tidningen var förbundets förtroendeman C. L Lundberg som också skrev merparten av artiklarna. Det sista året i undersökningen gick han emellertid i pension och ny förtroendeman och redaktör blev N.P Hansson. Den starka anknytning till förbundsledningen som det innebar att ha förtroendemannen som redaktör innebär att de åsikter som framfördes i tidningen bör betraktas som samstämmiga med förbundsledningens. Vi kan visserligen inte veta att det förhöll sig så men det är ändå högst sannolikt att detta var fallet. Martin Estvall för en liknande diskussion i sin licentiatavhandling och menar att en innehållsanalys av det åsiktsbildande materialet i organisationernas medlemstidningar gör att vi får en god bild av det som respektive förbund ansåg vara viktigt att medlemmarna informerades om. 30 Då tidningen inte hade någon fristående redaktion som var skild från ledningen ska den ses som ett organ för spridande av åsikter till förbundets medlemmar samtidigt som den även fungerade som nyhetsförmedlare. Att redaktören stod för en stor del av det politiska materialet är också något som bör beaktas då det föreligger en viss risk att en persons åsikter får utgöra ett helt förbunds, eller åtminstone en förbundstidnings. I fallet med Gruvarbetaren finns dock inget som talar för att Lundbergs, och senare Hanssons, åsikter inte skulle ha delats av övriga förbundsledningen samt av medlemmarna. Estvall påpekar att det är orimligt att anta att redaktörer och skribenter ( ) kunde befinna sig på kollisionskurs med läsarna någon längre tid då dessa 30 Martin Estvall. 2005. Sjöfart på stormigt hav. Svenska Sjöfolksförbundet och Sveriges Redareförening inför den nazistiska utmaningen 1932-1936. Växjö. s 20. 15
bokstavligen också var tidningarnas ägare/uppdragsgivare. 31 Skulle redaktörens åsikter inte ha fått medhåll av resterande del av förbundet är det inte troligt att denne skulle ha blivit långvarig på posten. Då Lundberg innehade posten som förtroendeman och redaktör i 24 år är det inte särskilt troligt att han var på ideologisk kollisionskurs med resten av förbundet då detta förmodligen inte resulterat i en långvarig karriär. Dessutom ska det påpekas att det även förekom insändare som kritiserade förbundsledningen, inklusive redaktören, även fast dessa var fåtaliga. Förekomsten av sådana insändare indikerar emellertid att redaktören inte hade monopol på åsiktsspridningen. Utifrån detta resonemang kan vi sluta oss till att de åsikter som framfördes i tidningen åtminstone inte ogillades av medlemmarna då dessa kunde välja att byta ut förtroendemannen/redaktören. Lundbergs och Hanssons långa tjänstgöring hos förbundet talar också för att deras arbete och de åsikter de företrädde fann gillande hos både medlemmar och förbundsledning. Av den anledningen är det högst troligt att förbundstidningen speglade förbundsledningens åsikter men då vi inte med säkerhet kan veta något om detta ska inga slutsatser därom dras i föreliggande undersökning. Tidningens utformning kan också vara värt att beröra i korthet då det kan ha viss betydelse för undersökningen. Vanligtvis fanns en form av ledare på förstasidan och detta var oftast den längsta artikeln i varje nummer. Det var dock ingen ren politisk ledarsida utan normalt sett var det utformat som en nyhetsartikel med personliga och politiska reflektioner från skribenten, nästan alltid redaktören, och ämnena som behandlades kunde variera från fackliga spörsmål till mer politiska. Utöver denna sida innehöll tidningen också andra artiklar där en del kan sägas ha nyhetskaraktär men även dessa kunde vara agitatoriska. Förutom dessa fanns också insända artiklar från enskilda medlemmar och avdelningar som kan karaktäriseras som debattinlägg. Vad gäller utgivningsfrekvensen utkom tidningen en gång i månaden under hela den undersökta perioden. Således rör det sig om 108 tidningar vilket talar för att förbundets åsikter borde vara väl representerade och risken för att enstaka artiklar får ligga till grund för dessa ska inte föreligga. 31 Estvall, M 2005, s 20. 16
4. Teoretiska perspektiv 4.1 Statens betydelse för arbetarklassen För att kunna undersöka det problemområde som arbetarrörelsens strategier och mål utgör måste vi först redogöra för relationen mellan den samhällsgrupp som ett fackförbund företräder och den apparat varigenom makten i samhället utövas, nämligen staten. I den liberala idétraditionen har staten setts som något i grunden negativt som inskränker den privata friheten men som trots det behövs för att exempelvis skydda egendom. Staten har dock betraktats som en enande kraft och som ett uttryck för ett slags överenskommelse mellan samhällets medlemmar vilket leder till en syn på staten som en gemensam anknytningspunkt för alla dess individer. 32 Enligt detta synsätt blir staten en organisation som står över alla konflikter i samhället i en neutral position. Denna uppfattning är emellertid inte samstämmig med de erfarenheter som arbetarklassen gjort i sitt förhållande till staten. Frånvaron av rösträtt och demokrati samt införandet av diverse klasslagar talar för att staten i sin relation till medborgarna är allt annat än neutral. En annan syn på statens karaktär, och som kommer att tillämpas här, erbjuder historiematerialismen. En grundläggande utgångspunkt där är att staten som företeelse inte alltid har funnits och inte heller har sett likadan ut historiskt sett. Enligt Engels uppkom staten ur behovet att tygla de klasskonflikter som uppstod då samhället uppdelades i över- och underordning, i utsugare och utsugna. Då staten uppstått som ett resultat av klasskonflikterna blir den också den mäktigaste klassens stat. I antiken var således staten en slavägarnas stat och i det kapitalistiska samhället är den en kapitalistisk stat. Själva utformningen av staten varierar därmed mellan de olika historiska stadierna men den utformas alltid efter den styrande klassen. Därför blir staten enligt Engels ett organ för att bedriva klassvälde och på grund av detta också ett sätt för den överordnade klassen att bli politiskt dominerande. 33 Genom såväl ekonomisk som politisk dominans kan således kapitalistklassen fortsätta utsugningen av arbetarna då dessa inte har tillgång till staten. Denna syn kommer att utgöra en viktig utgångspunkt i uppsatsen då klasskampen och dess mål, införandet av socialismen, i grunden förutsätter kontroll över staten. Uppnåendet av denna makt kan i huvudsak gå till på två sätt, antingen genom segrar i parlamentariska val eller genom revolution. Frågan om hur makten skulle erövras och socialismen införas har varit ett av de stora debattämnena inom arbetarrörelsen. Det som företrädarna för de olika inriktningarna haft 32 Sunesson, S 1974, s 121. 33 Friedrich Engels. 1968b. The Origin of Family, Private Property and the State. i Karl Marx and Frederick Engels. Selected Works in One Volume. London. s 587. 17
gemensamt är att de alla hänvisat till Marx och Engels. På den ena sidan fanns de revolutionära med Lenin i spetsen som ville krossa den borgerliga staten och på den andra den statsvänliga, lassalleanska, falangen som ville verka inom den existerande staten och genomföra reformer i det parlamentariska systemet. I Staten och revolutionen presenterade Lenin sin syn på arbetarklassens förhållande till staten och övertagandet av makten. Han tar där sin utgångspunkt i Engels teser och hävdar att en revolution är det enda sättet för arbetarklassen att ta makten i klasstaten och för att införa socialismen. I revolutionen ska den kapitalistiska staten krossas för att sedan ersättas med den socialistiska och enligt Lenin är den våldsamma revolutionen nödvändig för att omkullkasta den rådande ordningen. Då staten till sin utformning är en apparat för klassförtryck menar han att socialismen endast kan införas om den kapitalistiska staten krossas. 34 Statens funktion efter arbetarklassens övertagande av den är dock något mer komplicerad i den marxist-leninistiska traditionen. Även fast innehavandet av den statliga makten är en förutsättning för arbetarklassens frigörelse menar Lenin att Marx och Engels ansåg att staten så småningom kommer att försvinna. Något förenklat kan man säga att detta beror på att då arbetarklassen övertagit den statliga makten finns det inte längre någon klass att förtrycka då det klasslösa samhället är det slutliga målet för arbetarklassen. Då detta stadium av samhällsutvecklingen är uppnått behövs således ingen stat eftersom denna i grunden är ett organ för att kontrollera klasstriderna i samhället. 35 Statens bortvittrande 36 är emellertid inte enligt Lenin något som kan ske direkt efter att arbetarna tagit makten utan först då kommunismens andra fas 37 uppnås är detta möjligt. Efter arbetarnas maktövertagande behövs staten som ett redskap att behålla makten då kapitalistklassen förmodligen kommer att försöka återta sin position som styrande klass. Vid denna fas i utvecklingen är därför staten nödvändig även om den till sin utformning inte liknar den kapitalistiska. 38 Det är således viktigt att poängtera att krossandet av den borgerliga staten inte innebär att den ska försvinna. Snarare rör det sig om införandet av en ny stat som i ett senare skede kommer att vittra bort. Den marxist-leninistiska synen på staten är emellertid inte den enda. I motsats till Lenin menade Ferdinand Lassalle att staten i grunden är något positivt som inte behöver krossas för att socialismen ska kunna införas. Tvärtom skulle den existerande borgerliga staten bli ett 34 V. I. Lenin. 1964. Staten och revolutionen. Stockholm. s 32-33, 26. 35 Lenin, V. I. 1964, s 26. 36 Enligt Lenin menar Engels att den borgerliga staten måste krossas, upphävas, men att den proletära staten vittrar bort av sig självt, dör bort, då den inte behövs i det kommunistiska samhället. Se Lenin V. I. 1964, s 28. 37 Kommunismens första och andra fas är Marx uttryck. Mer känt är förmodligen Lenins benämningar där den första fasen kallas socialism och den andra kommunism. Se Lenin, V. I. 1964, s 118-132. 38 Lenin, V. I. 1964, s 116-17. 18