VI04s14-21 Robert 07-04-17 10.35 Sida 14 Redan som barn upptäckte Robert Gustafsson humorns kraft. I dag är han en komiker i världsklass, men det är egentligen inget att skratta åt. Vägen till toppen har varit kantad av extremt hårt arbete, som ibland har fått kroppen att helt säga ifrån. Möt Sveriges roligaste man på allvar. Text Isabella Lövin Bild David Magnusson
VI04s14-21 Robert HA! HA! HA! 07-04-17 10.36 Sida 15
VI04s14-21 Robert 07-04-17 10.37 Sida 16 JAG HAR SPELAT FARS MED SPRING I DÖRRAR SÅ ATT JAG VAR SÅ SLUT I PAUSERNA ATT JAG INTE ORKADE GÅ UPP FÖR TRAPPORNA TILL MIN LOGE Han är världens roligaste man, tycker svenska folket. Världens roligaste, alltså, inte Sveriges. Ja, han är förstås Sveriges roligaste också. När SvT:s Folktoppen bad svenska folket rösta fram de roligaste programmen som gjorts var de tre som hamnade i topp Parlamentet, Nilecity och Time Out program som Robert Gustafsson varit med i. Och när man skulle rösta om vem som är roligast i världen, ja, då vann alltså Robert, över John Cleese och Rowan Atkinson och några till. Och egentligen är det inget att skratta åt; Robert Gustafsson har om man tänker närmare efter alla kvalitéer som kan begäras av världens roligaste: han har clownplastiken, kan snubbla, porrdansa eller gå konstigt så att publiken vrider sig av skratt. Han har mimiken, är till och med en briljant skådespelare och imitatör som snabbt kan skifta från pubertetstjej till Jarl Kulle, dansbands-roland till Sten Broman allt lika millimetermejslat mitt i prick. Och han har en sak till, som inte uppmärksammas särskilt mycket: han skriver det mesta av sitt material själv Ja är inte bitter -monologerna, killen som partajar med sin iller Göran, sportkommentatorn Sudden i mjölkkylen, kapten Klänning, brandchefen Greger, allt han gjort på galor och på Skansen, det mesta han gör i Killinggänget Så: vem är egentligen roligare? Han är utan tvekan en komiker i världsklass, och all utövning på elitnivå har sitt pris; det blir mycket tydligt när jag första gången möter honom. Vi ses i ett personalrum en trappa upp i Lorensbergsteatern i Göteborg, där Robert sedan ett halvår tillbaka spelar pjäsen Lögn i helvete tillsammans med Peter Dalle. Kvällen innan har jag sett honom på scenen. Han spelar en engelsk polis i bobbyuniform, ett slags Halvankaraktär där Peter Dalle är Helan, självgod och besserwisser, medan Robert är ynklig och rädd och med jämna mellanrum förlorar sig i storslagna fantasier. Det är egentligen en allvarlig pjäs, men publiken vrider sig av skratt ändå, pjäsen igenom. Robert gör ett par solonummer ja, det känns faktiskt så, som att det inte tillhör manus som framkallar jubel och spontana applåder. MUSIKALER GÖR MIG GENERAD NAMN: Carl Robert Olof Gustafsson. FÖDD: Katrineholm 20 december 1964, uppvuxen i Skövde. FAMILJ: Lotta, 44 år, konstnär; sönerna Valentin, 16, och John, 14 år. BOR: Villa i Mälarhöjden, sommarställe på Öland. I FRAMTIDEN: Sätter upp musikalen Rivierans guldgossar på Cirkus i Stockholm i höst, med bland andra Suzanne Reuter och Loa Falkman. ÖVRIGT: Hatar musikaler. De gör mig oftast så oerhört generad. 16 NU ÄR DET DAGEN EFTER och Robert stiger ljudlöst in i det trista personalrummet med några soffor och ett pentry. Hans utstrålning är till att börja med så uppseendeväckande obefintlig att jag nästan skulle kalla den inverterad; hans närvaro lyser inte upp någonting, snarare tvärtom. Den vita kepsen är neddragen, han har glasögon på sig, är helt jeansklädd skjorta, byxor, jacka handslaget är slappt, han snuddar knappt vid mig med blicken. Han vänder och hämtar en köttbullesmörgås med rödbetssallad i pentryt, rör sig stumt och lite stelt. Slår sig ner och ser mig fortfarande inte i ögonen. Om ett par timmar ska han stå på scenen igen, och sedan har han 35 minuters paus till nästa föreställning. På lördagar två föreställningar på rad. Den här bleke mannen ska alltså snart slå på ljuset och sedan i över fyra timmar oavbrutet hålla i gång en hel teatersalong. Han låter som en idrottsman när han räknar upp vad som behövs för att ladda upp: energidryck, druvsocker, vätska, salter, massage... Den här pjäsen är faktiskt bland det jobbigaste jag någonsin gjort, säger han. Och då har jag ändå spelat fars med spring i dörrar på China-teatern så att jag var så slut i pauserna att jag inte orkade gå upp för trappan till min loge, utan låg kvar i en säng innanför scenen. Jag fick syrgas för att orka upp igen. Att spela nervös och rädd i två timmar visade sig vara ännu jobbigare. Svetten forsar i bobbyhjälmen, ingen värme avdunstar från hjässan heller. Från början hade vi riktiga bobbyuniformer i ylle och då tappade vi så mycket vätska att det var farligt. Vi är ju på scenen hela tiden, så vi kan inte dricka. Men nu har vi nya, tunnare uniformer, tack och lov. HAN SER INTE FRAM emot kvällen. Har alltid ett motstånd mot att gå ut på scenen, säger han. Mentalt laddar han inte upp alls, utan kastar sig bara ut med en gladiatorkänsla och känner efter vad publiken är på för humör. Sedan är det den som dirigerar, jag följer. Är de okoncentrerade får man spela långsammare, vara tydligare. Är de för mycket i gasen hjälper ingenting. De kan vara så inställda på att skratta att de vrålskrattar åt vad som helst första akten, sedan när det verkligen börjar bli roligt då har de skrattat klart. Sedan kan de bara resa sig upp och gå när pjäsen är slut, fast vi fortfarande står på scenen och bockar. De beter sig som på McDonald s. Snabbt in, trycka i sig en jätteburgare, ut igen. Jag undrar hur det känns när folk skrattar. Han tänker efter. Jag känner mig som en liten barkbåt. Som liksom trycks framåt av skratten, i våg efter våg Men ingen publik är den andra lik, och känslan kan variera. Mest tycker han om den mer svårflirtade publiken. En publik som jag måste förföra. Jag är själv sådan, ganska snål. Har inte överseende med mindre bra saker bara för att jag vill ha trevligt. Jag vill att det ska vara helgjutet bra, att någon har gjort sitt yttersta.
VI04s14-21 Robert 07-04-17 10.37 Sida 17 17
VI04s14-21 Robert 07-04-17 10.38 Sida 18 SJÄLV HAR HAN EN LÅNG, lång meritlista av att göra sitt absolut yttersta. Alltifrån när han var elitcyklist som tonåring och kom elva i junior-sm, till när han trots en hjärnskakning tillsammans med kompisarna hemma i Skövde tog sig in i Guinness rekordbok i grenen innebandymaraton (sju dygn, sex timmar, 30 minuter och 30 sekunder de sista dygnen pinkade vi på oss och hallucinerade ), eller när han som nykläckt skådis till slut kollapsade av prestationsångest när han skulle skriva manus till barn-tv. Jo, säger han och drar sig långsamt till minnes: jag säckade ihop och låg plötsligt där och stirrade upp i något lysrör i en korridor på Sveriges television. Efter kollapsen följde en lång period då han mådde illa av starka ljud, var lättirriterad, aggressiv och hade spänningshuvudvärk. Fast, slår det honom plötsligt: det var i och för sig inte första gången han gick in i väggen. Det var ju när han på dagarna spelade in Björnes magasin, tre avsnitt åt gången, och samtidigt gjorde sin scenskolepraktik på Stadsteatern där han spelade kabaré tillsammans med Allan Svensson klockan 17 18, och dessutom gjorde Parnevikrevy på Cirkus 19 22. Och så avslutade han arbetsdagen 22.30 24 med I manegen med Glenn Killing på Berns. Efter någon vecka fick jag en black-out på Stadsteatern. Blev helt tom i huvudet. Publikens ansikten försvann, alla såg ut som Munchs Skriet och jag fick inte fram ett ord. Jag minns att jag började vissla i stället. Tänkte på något vis att det var bättre än ingenting. Ända tills Allan Svensson ledde mig av scenen, tog mig i taxi till en restaurang, tvångsmatade mig med pasta och bäddade ner mig hemma. Och sedan? Var jag sjukskriven i tre dagar, och sedan fortsatte jag. Robert nickar allvarligt när jag konstaterar att det måste vara omöjligt att hitta en sjukersättare åt just honom. Vem vill se en vikarie partaja med illern Göran? Nej, det går inte. Och folk blir ju arga om man är sjuk, ibland tänker jag att man skulle behöva visa upp den där skådespelaren som är sjuk på scenen så att folk förstår att det är allvar. Sjuk, det är ett ord som inte finns i skådespelarvokabulären. Det ska vara fara för ens liv och 40 graders feber. Jag har bara ställt in när jag har haft lunginflammation, däremot har jag spelat med hög feber och halsfluss. Och jag har spytt av magkatarr i pauserna. Det låter inte riktigt nyttigt, minst sagt. Har du haft scenskräck? Robert lägger in en påssnus och erkänner att en liten släng har han haft. På Chinateatern häromåret fick han problem med hjärtklappning, yrsel och panikångest. Man blir rädd för att bli rädd. Man tror att man ska svimma. Och det kan man göra också faktiskt, säger han. Hur kom du ur det då? Jo, vi kom överens om att om jag gjorde ett särskilt tecken Komikeryrket kan vara slitsamt. Har han själv roligt? Jo, absolut. på scenen när jag kände att det där kom, så kunde jag springa ut i kulissen och få en betablockerare. Du skojar? Nej, nej. De verkar direkt. Det funkar. ROBERT GUSTAFSSON ÄR EN PERSON som kan äta två hela sidor ur Expressen varje kväll på scenen, med trycksvärta och allt, tills svalget blir uppfrätt. Då kommer han på att han kan dricka grädde innan så att det går bättre. Han bryter arm med sådan frenesi i tv så att han blir handikappad i månader efteråt och drar upp filmblod i näsan så att luktsinnet försvinner. Han stannar inte vid något, så länge som det är roligt. Men har han verkligen själv roligt? Jo, säger han och hämtar smågodis från en skål på ett annat bord. Det är klart. Det är ju det med det här yrket att man får energi också. Men det är också därför man kan börja springa fortare och fortare i stället för att stanna när man känner sig trött. Man får energi på vägen. Fast jag har det här under kontroll nu, jag kan bromsa nu när det blir för mycket. Han berättar att han numera unnar sig två månaders långsemester på sommaren. Men första gången han skulle vara ledig så länge var det en prövning. Första veckan var jag fortfarande sprallig. Andra veckan började jag att varva ner, tredje veckan var det perfekt. 18
VI04s14-21 Robert 07-04-17 10.38 Sida 19 HEMMA VAR JAG ALDRIG ROLIG. TVÄRTOM. SOM LITEN VAR JAG BRÅKIG, ENVIS OCH VÄLDIGT HÖGLJUDD, VILLE ALLTID GÖRA TVÄRTOM Fjärde veckan började jag känna att jag kom igen, femte veckan började jag lacka en tröskel, köra gocart, dyka och fiska, och sjätte veckan var jag helt hysteriskt aktiv. Funderade till slut på att börja hoppa fallskärm. Sedan sjunde och åttonde veckan, då var jag helt apatisk. Satt bara där. Livet var tomt. Sket nästan på mig för att jag inte orkade släpa mig i väg till toan. DET BRUKAR STÅ OM ROBERT att han tänkte bli skrothandlare när han var liten; dragningen till tungt metallskrot gick så långt att han förvarade ett helt avgassystem till en Saab under sin pojksäng. Men sanningen är att hans komiska ådra tog över redan på mellanstadiet, och att hans väg från roliga timmen till att bli Sveriges roligaste man har varit i det närmaste spikrak. Han och kompisen Niclas Jensen gjorde soaréer och teaterföreställningar redan på högstadiet. De fick låna Skövde stadsteater gratis, turnerade bland skolorna i staden, gjorde humorprogram i lokalradion och närradion. På den tiden var det ingen som sa att de ville jobba med media, som alla säger i dag. I Skövde var det handboll och annan sport som gällde. Så alla vuxna stöttade oss, vi hade tillgång till A-nycklar till alla skolor och alla teatrar. Men var kom då teaterådran ifrån? Roberts pappa var möbeltapetsör och mamma lokalvårdare på Kronofogdemyndigheten. Min morfar, som var trädgårdsmästare, tyckte om att spexa. Klädde ut sig i kvinnokläder och så, men annars vet jag inte. Jag gillade Sten-Åke Cederhök när jag var liten. Var helt fascinerad av att han kunde dra alla de där usla vitsarna så att de blev roliga. Jag gillade alla de andra gubbarna också Hasse och Tage, Tjadden, bondkomikerna, Magnus och Brasse, Carl-Gustaf Lindstedt, Gösta Ekman, Kasinogänget, Per Oscarsson. Jag är uppvuxen framför tv:n, och när jag fick chansen åkte jag och såg dem på riktigt. Brorsan och jag åkte tillsammans och såg Hasse och Tage i Stockholm. Min dröm var att bli som dem, helt enkelt. ROBERTS ENDA SYSKON, brodern Kristian, dog för tre år sedan. Han var ett par år äldre än Robert och född med hjärtfel han var så kallad blue baby. Att han skulle dö var ett hot vi ständigt levde med. Först trodde läkarna inte att han skulle överleva sin treårsdag, sedan skulle han inte bli äldre än 13 år och så höll det på så där. Robert delade rum med sin bror. Rummet delades av av en skiljevägg och på kvällarna låg bröderna och pratade motorer och annat som de hade gemensamt. Brorsan var också under långa perioder inlagd på sjukhus, och han genomgick flera stora operationer. Visst, det var ju som att jag fick ta hand om honom mycket. Jag kände mig mer som hans storebror än lillebror. Fast Robert köper inte förklaringen att det var för att lätta upp stämningen i familjen som han övade upp sin komiska ådra. Nej, nej, hemma var jag aldrig rolig. Tvärtom. Som liten var jag bråkig, envis och väldigt högljudd, ville alltid göra tvärtom. Skulle familjen gå åt höger ville jag gå åt vänster. Eller också hade jag krupit in i något skåp, jag älskade garderober och små vrår. Kristian blev stridsvagnsmekaniker, bodde hemma tills han var 25 26 år, bodde kvar i Skövde och fick aldrig egna barn. Robert flyttade hemifrån direkt efter gymnasiet, sökte till scenskolan och jobbade och trippeljobbade och fyrdubbeljobbade, gifte sig tidigt och fick två söner. Skuggan av Kristians sjukdom gjorde att han kanske haft mer bråttom än andra, menar han. Jag tror att steget att flytta hemifrån tidigt och skaffa ett eget liv kanske hängde ihop med det. Känslan av frihet blev nog större för mig tack vare den uppväxten. Jag är över huvud taget sådan, tycker mycket om förändringar och har inga problem med avsked, till exempel. När folk gråter när man slutar jobbet eller skolan, det där fattar inte jag alls. Jag tycker om att se framåt. HAN RESER SIG, vankar fram till godisskålen igen en bit bort, har för länge sedan tagit av sig kepsen och glasögonen och blicken är nu intensivt närvarande, pupillen granskande. Tja Ibland kan jag få lite dödsångest av det där. Jag kan känna mig som en dagslända. Hur menar du? Jo. Om du frågar mig vad jag gjorde i går klockan 16.25 har jag ingen aning om det. Frågar du mig vad jag gjorde för 20 år sedan skulle jag kanske kunna redovisa det med lite eftertanke, men om du frågar mig vad jag ska göra i morgon 16.25 då kan jag svara direkt. Eller vad jag ska göra nästa vecka, eller om ett halvår. Det är som att jag lever med ett ben i framtiden hela tiden, men så fort det har hänt glömmer jag bort det. Jag har börjat samla på mig souvenirer så att jag ska kunna minnas, försöker tänka igenom vad som hänt så att jag minns. Ingenting gör mig så förbluffad som när andra människor kommer RÖSTER OM ROBERT GUSTAFSSON Jag träffade Robert första gången för sex sju år sedan och jag fick omedelbart omvärdera alla fördomar om honom. Jag hade hört att han skulle vara snål och instängd och trökig, men han var precis tvärtom. Han är en otroligt generös människa som bryr sig om andra och snabbt släpper en in på livet. Han är med mig på tävlingar som en i teamet numera, och han är nästan mer nervös än jag. När det gäller racing är han oerhört seriös och kunnig, han kan komma med väldigt bra råd, kan peppa en jag ser honom som min mentor. Som den tävlingsmänniska han är vet han precis vad som krävs mentalt för att vinna. Magnus Kotte Granqvist, roadracingförare. Han är en person med mycket integritet. Han håller sig ofta lite för sig själv; det tar ett tag att komma igenom det. Men vi stämmer väldigt bra, och har mycket roligt ihop. Som scenkompis är han oerhört skicklig och pålitlig. Båda har vi samma disciplinerade inställning till yrket, och är på varann efter varje föreställning om vad som kan göras bättre. Bland det bästa han har gjort är Roland i Torsk på Tallinn, den där ensamme, sorgsne, där finns det där barnsliga, sköra som finns i stor komik. Han är definitivt en komiker i världsklass, lika bra som John Cleese eller vem du vill. Peter Dalle, skådespelarkollega.
VI04s14-21 Robert 07-04-17 11.58 Sida 20 ihåg precis allt som hänt. Inte bara var vi var, utan då sa du det, och då sa jag det. Det är ett mysterium för mig. Hur kan någon komma ihåg till och med vad jag sagt!? Själv minns jag bara fragment, bilder, hur folk såg ut, kanske. Och ibland kan jag undra: varför lever jag då? Tänk när jag sitter där och är 83 år och är 83 år helt i onödan och inte minns någonting. Vi pratar om att han gillar att packa. Ingenting fyller honom med större lugn än att stuva in riktigt mycket grejer i perfekt ordning i bilen, han är bra på det också. Och han mår även väldigt bra av att vara på väg någonstans, det är därför han gillar att köra motorcykel. Problemet är bara att han inte gillar att vara framme. Och kanske är det det han är just nu? Sveriges roligaste. Världens roligaste? Vad ska han göra med sitt liv härnäst? Jag har inga drömmar kvar, säger han med ett litet skratt. Nu ska jag sätta upp en musikal i höst för att det är det jag hatar mest, så det blir en utmaning, men sedan vet jag inte. En enmansföreställning, kanske. Det har jag kvar. Att bli världens roligaste då? Han låter inte lockad. Ju längre jag har kommit i karriären desto mer inser jag att det mesta inte är så märkvärdigt när man väl är där. Jag har ju en annan sida också, jag är hemmakär, jag tycker om att pyssla och plocka, saker man inte kan göra i Los Angeles. Just nu längtar jag otroligt efter att vi ska ha spelat klart den här föreställningen så att jag kan få vara hemma på helgerna igen. Jag vill köpa oxfilé på fredagar och kolla på Let s dance och vara med familjen, sådant uppskattar jag mer och mer. Och vad är det han har hållit på med i alla år då, egentligen? Jo, det har med Sten-Åke Cederhök att göra. Det Jubel i busken lyckades förmedla till åtta nio-årige Robert som satt klistrad framför tv-apparaten hemma i Skövde. Där fanns en kraft som jag ville åt. En kraft som jag drömde om att kunna generera. Hur ska jag förklara? Att skratta är att ge sig hän, att delta helt och fullt. För att kunna skratta med måste man identifiera sig. Den som inte gör det, skrattar inte. Och att inte göra det är som att få ett kärleksbrev men inte öppna det, utan bara titta på avsändaren och ringa upp den och fråga vad fan vill du? I skrattet finns något slags ja till livet som jag har velat komma åt. går det att hitta hur många kommentarer som helst av typen Du gör så att man vill leva, Du är fan gud, den bästa komikern genom tiderna, Måste tacka dig för att du sprider glädje i stela Sverige. Tacka Gud för dina talanger. Robert får också ofta brev från människor som tycker att han hjälpt dem genom svåra saker. Ibland har jag träffat svårt sjuka barn som haft som sin önskan just att få komma till teatern och träffa mig. Det är jättehäftigt att få vara en del i det. Robert skriver som sagt det mesta av sitt material själv. Vilken kran han tappar ur kan han däremot inte redogöra för. Hans skrivande har alltid sett likadant ut. Först bestämmer han sig för vissa begränsningar i karaktären. Kanske en sportkommentator som hamnat på psyket I GÄSTBOKEN PÅ ROBERTS HEMSIDA 20 I skrattet finns något slags Ja till livet som jag har velat komma åt. men inte kan sluta referera matcher. Eller en norrländsk gaypolis. Eller en skånsk smådjurskremerare. Sedan tar han bandspelaren och sätter i gång. Lyssnar på bandet och skriver ner vad som kom ut. Blir han någonsin förvånad över vad han hör? Jo, det händer faktiskt. I alla fall blir jag förvånad över att det kommer så snabbt ibland. Vart det kommer ifrån? Ja, du. Det får man fråga en hjärnforskare om, kanske. Men det är väl som när barn leker, det är inte konstigare än så. Nu är du mamma och jag pappa och så sätter man i gång bara. Inspirationen får han från dokumentärer. Eller bara genom att iaktta människor omkring sig. Folk tror att jag är blyg. I själva verket står jag bara och filmar med hjärnbarken. HAN KOMMER FRÅN GENUIN ARBETARKLASS, säger han, men tycker sig inte ha varit med om någon klassresa egentligen. Han är förstås i dag tjenare med kungen och har gott om pengar efter lyckosamma investeringar, men har aldrig brottats med underlägsenhetskänslor inför kompisar från medel- eller överklassen. Nej, aldrig, säger han och låter helt övertygad. Det är det som kommer med framgången. Jag har alltid vetat att jag har något att komma med, och då är det inget problem. Däremot har han med sig en hel del moral och grundläggande värderingar från barndomen som han inte har släppt. Han är känd för att vara mycket ekonomisk, säger han.
VI04s14-21 Robert 07-04-17 10.39 Sida 21 Jag har aldrig lånat en krona. Pengar är trygghet för mig. Jag har fått mycket Jantelag och göra rätt för mig-värderingar hemifrån. Jag minns när jag skulle köpa min första motorcykel. Jag var 18 år, hade jobbat som en dåre på sommaren, och så hämtade jag ut alla pengarna, 16 000 kronor, på banken i 100-lappar, lade ut dem på golvet i mitt rum och så gick jag på sedlarna för att få en känsla för hur mycket det var. Apropå Jantelagen har han aldrig uppfattat att hans familj i Skövde tyckt att det han gör är särskilt speciellt. Nej, det är så fjärran för dem. Vi pratar inte om det när jag kommer hem. Då är jag bara sonen, liksom. Och när jag var yngre så lät de mig mest bara hållas. Jag tror inte de orkade bry sig. De hade fokus på annat, jag fick sköta mig själv väldigt mycket. Vi pratar om sömnproblem och panikångest, men det är sådant han har lagt av med, förklarar han. Jag läste om en narkoman som lade av för att han inte orkade längre, och utan jämförelser i övrigt kände jag likadant. Jag tänkte att jag skiter i det här nu. Jag orkar inte trissa upp mig på nätterna och åka ner i det där fruktansvärt svarta. Och det gick faktiskt att sluta. Jag är övertygad om att man har större förmågor att styra över sig själv än man tror. Men fortfarande måste han läsa motorcykellitteratur i minst en och en halv timme innan han somnar. Hans lättretade fantasi tål nämligen inget annat än kamaxlar och cylindrar och kromade gafflar om han ska kunna koppla av. Fast det har nog hänt att jag blivit så upphetsad även av det att jag plötsligt märkt att det blivit ljust och fåglarna kvittrar och ungarna ska i väg till skolan. Då struntar jag i att sova, det är ingen idé. INNAN VI SKILJS VISAR Robert ett svartvitt fotografi på sina idoler Helan och Halvan, det sitter på en vägg på teatern. Och kanske är det hans egen extremt lättstimulerade fantasi som gör att den roligaste scen han vet är när Helan och Halvan hamnar i fängelse, i kolsvarta isoleringsceller bredvid varandra, och Helan talar lugnande till Halvan och säger: Tänk när vi kommer ut i friheten till en liten stuga, med en äng och en get och solen skiner och. Och Halvan säger: Ser du allt det där nu? Och Helan säger: Ja. Och Halvan säger: Konstigt, här inne är det alldeles svart. Han skrattar gott. Jag undrar hur han ser sig själv om 30 år. Då hoppas jag att jag är nöjd med vad jag har gjort. Att jag inte ångrar något. Jag har givit mina söner fullmakt att stoppa mig om jag blir patetisk. Om jag blir så här (låter som 100 år): Nu ska jag bara gå in och köra den här med illern Nej, pappa, det ska du inte. Jo, jag ska bara Då får de ljuga: Du har redan gjort den nyss. Har jag? Ja, du var jättebra. VARJE TIMMA DÖR NÅGON AV HJÄRTATTACK. DET ÄR HELT OACCEPTABELT! Hjärt-kärlsjukdomarna dödar dubbelt så många som cancer. Det är vår tids största hot. Mitt forskningsmål, som jag delar med forskarkollegor över hela världen, är att besegra hjärtsjukdomarna. Inom 10 år ska vi ha halverat dödstalen i hjärtattack. Vi kommer att lyckas! Det behövs bara mer pengar. För det är pengar som saknas inte viljan eller idéerna. Hjärt-Lungfonden har en helt avgörande roll. För det är Hjärt-Lungfonden som bekostar merparten av den svenska hjärtoch kärlforskningen inte staten som många tror. Och pengarna är gåvor från enskilda människor och företag. (Läs mer på www.hjart-lungfonden.se) Utan dina gåvor skulle Sverige inte ha råd att behålla alla de skickliga läkare och forskare som dagligen räddar liv på våra sjukhus. Ring in din gåva till 0200-89 19 00. OLLE MELANDER, DOCENT UNIVERSITETSSJUKHUSET I MALMÖ isabella lövin är frilansskribent med kultur som huvudinriktning, vilket inte hindrar att hon inom kort kommer med en bok om fiske i Östersjön. david magnusson är frilansfotograf med gitarr, 60-talsmöbler och matlagning som hobby. Utbildad vid Fridhems folkhögskola och Biskops-Arnö. HJÄRTSJUKDOMARNA SKA BESEGRAS Ring 0200-89 19 00 eller pg 90 91 92-7 eller www.hjart-lungfonden.se