mista livet. När du har planerat, funderat, vänt och vridit på alla stenar är du fortfarande sugen på att klättra upp för Mount Everest?

Transkript

1 Efter att jag hållit något av mina föredrag om respekt, inställning och bemötande, kommer ofta någon eller några åhörare fram till mig. De vill berätta om sina mål, drömmar och visioner. En gång berättade en man att han ville klättra upp till toppen av Mount Everest. Det tog honom tio sekunder att berätta om målet och trettio minuter att förklara varför det inte skulle gå. Hans lista av ursäkter var lång ekonomi, fysisk och tid var några av problemen. Jag funderade över varför han ursäktade sig för mig. Det var inte jag som ville att han skulle bestiga berget. Jag frågade: Är du säker på att du vill klättra upp för Mount Everest? Är det inte snarare så att du vill stå på toppen av världens högsta berg? Han tittade på mig som om jag sagt något riktigt korkat, och upplyste mig lite försynt om att Mount Everest är världens högsta berg. Jag tackade för upplysningen samtidigt som jag försökte förklara skillnaden mellan att bestiga världens högsta berg och att stå på dess topp. Att bestiga berget är inte en expedition på någon eller några veckor, speciellt om man inte klättrat i berg förut. Att bestiga en topp av den kalibern är ett stort projekt som tar många år, ett projekt där vädret inte alltid är bra, ekonomin inte alltid är i balans, kroppen ofta värker och motgångarna avlöser varandra. Man behöver kunskap, fysik, ekonomi, erfarenhet och en hel del annat för att lyckas. Och man måste kalkylera med stora risker. Inte minst risken att 13

2 mista livet. När du har planerat, funderat, vänt och vridit på alla stenar är du fortfarande sugen på att klättra upp för Mount Everest?, frågade jag. Efter en stund svarade han: Jag vill nog bara stå på toppen. Kanske var det elakt att krossa mannens drömmar, men han borde skaffa sig en annan dröm, ett annat mål något som han verkligen är beredd att kämpa hårt för. När målet känns för svårt är risken stor att man inte ens tar det första steget i rätt riktning. På väg hem började jag fundera. Vad är mitt Mount Everest? Jag hade för länge sedan slutat äta för mycket, slutat dricka för mycket och även slutat med en hel del annat. Men jag hade inte tillfört något. Jag tänkte på min barndom och uppväxt på 70-, 80- och 90-talet. Jag spelade pingis, fotboll och handboll och drömmen var att bli idrottsman. Idolerna var J-O Waldner, Jörgen Persson, Mikael Äpplet Appelgren, Erik Ekan Lindh, Ulf Tickan Karlsson och andra fantastiska pingisspelare. Staffan Olsson, Wislander, Carlén, Jilsén, Lövgren och andra handbollsspelare var förebilder. Där och då fattade jag ett av mina mest korkade och häftigaste beslut någonsin. Jag slet upp dörren hemma och ropade till min fru: Tina, jag ska bli proffs! Vad menar du? I någon idrott förstås. Det går ju inte. Exakt därför, sa jag. Jag var 35 år gammal och hade inte tränat på tjugo år, 14

3 men beslutade mig för att bli proffs. Jag skulle satsa helhjärtat inget skulle lämnas åt slumpen. Och jag skulle livnära mig på det Efter det fanns inga ursäkter, genvägar eller bortförklaringar. Och inga fördomar skulle sätta några käppar i hjulet. Här är några exempel på de fördomar jag hade om träning och hälsa: Det är bara tråkiga människor som håller på Man äter trist och tråkig mat i för små portioner Träning gör ont, smakar blod och ger ofta skador Ingen människa tycker egentligen om att springa Jag är född med anlag för övervikt Listan kunde göras oändlig Min plan var förstås galen. Många höjde på ögonbrynen, fnös och sa: Det går aldrig, vilket spektakel! och eftersom mycket i livet handlar om inställning skulle jag välja en riktigt tråkig sport. Det gäller att tänka rätt för att uppnå det man vill. Därför valde jag bort bollar som jag egentligen tycker är roligast. Att ge mig in i konditionsträningsträsket skulle ställa mycket högre krav på min mentala inställning. Jag kunde nämligen inte tänka mig något tråkigare än konditionsidrott. Samtidigt ville jag förändra mitt liv så mycket som möjligt, både för egen del, och för att visa andra att det går att göra det omöjliga. Efter mycket funderande och ett noggrant och intensivt forskande på nätet om vilken typ av utmaning jag skulle välja, fastnade jag till sist för en extrem Superklassiker (se faktaruta på sidan 20). Och jag skulle ta hjälp av de bästa för att lyckas. 15

4 Jag rekommenderar inte någon att ta ett sådant här beslut så snabbt som jag gjorde, men det är en del av min personlighet. Jag förstod förstås att det här skulle innebära många tuffa dagar, jobbiga beslut och oväntade händelser några år framöver. Jag har ofta funderat över vad jag egentligen gett mig in på. Det är inte svårt att bestämma sig, det är betydligt svårare att lägga ner det arbete som krävs. Lägg sedan till drivkraft, motivation, inspiration, hjälp och mycket annat man aldrig kan förutse. Samtidigt vill jag understryka att det varit värt det trots sömnlösa nätter, ångest och ren och skär rädsla mellan varven. Det viktigaste för mig var inte att göra saker annorlunda, det var att förändra ett mönster för alltid. Jag har läst att det tar 21 dagar att förändra ett beteende. Men att förändra ett beteende eller ett livsmönster fixas inte på 21 dagar, det kan jag garantera. Jag har jobbat i över 1000 dagar och är inte ens halvvägs. Det kommer att behövas många år och ett livslångt medvetet inre för att uppnå det resultat jag vill. Jag gillar inte uttrycket det är bara att bestämma sig, om det ändå vore så enkelt Vill du förändra ditt liv? Då är det av största vikt att du noga funderar igenom på vilket eller vilka sätt du är villig att göra förbättringar. 16

5 Ställ dig följande frågor: Var är du? Vart vill du? Vad krävs för att ta dig dit? Dessa tre frågor är nycklarna. Ta god tid på dig. Var inte rädd för att prata med andra om dina tankar. Förmodligen sitter du själv inne med svaret, men det kan ibland vara lättare att få syn på sig själv i samtal med andra. Var heller inte rädd för att påbörja din vandring mot nya mål även om du inte är helt klar med planen. Jag har träffat många som säger sig veta vart de ska och att de tänker börja så snart allt praktiskt är löst. Kanske är det bättre att börja och lösa utmaningarna vartefter. Det är ibland bättre att göra något än att inte göra något alls, även om planen inte är helt klar. 17