Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet Tal vid publik 28.5.2008 Rektor Henrik Hägglund Kandidatexamen klar hur ser framtiden ut? Jag hörde häromdagen någon säga att framtiden är den enda tid i livet som går att påverka. Det är ju inte så dumt sagt, tycker jag. Och en dag som i dag, när ni sitter här för att om en stund få era betyg över avlagd politices kandidatexamen, kan det ju vara lämpligt att litet fundera på framtiden ja, det kanske ni gör utan att jag uppmanar er att göra det. Det är ju så, att fast vi inte med någon större säkerhet kan förutsäga vad framtiden kommer att föra med sig, så planerar vi hela tiden för vår framtid vi ser det som nödvändigt att trygga vår framtid, att gardera oss för framtiden, att säkra våra positioner i framtiden ja, det är helt självklart för oss att vi hela tiden måste ha siktet ställt på framtiden som vi alltså egentligen inte vet något om. Ni som nu har en etapp på er studiebana avklarad har ju också själva sysslat med en hel del framtidsplanering. De flesta av er hade gymnasiestudier och studentexamen bakom er innan ni började studera här vid Soc&kom. Redan i 15-16-årsåldern fattade ni alltså ett beslut med en stor betydelse för er framtid kanske då tillsammans med era föräldrar, men ändå ett viktigt beslut. I Finland har vi ju försökt bygga upp utbildningssystemet så, att inga val leder till en återvändsgränd eller till en oåterkallelig riktning på utbildningskarriären. Den som väljer gymnasiet kan därför senare välja en universitetsutbildning men också yrkeshögskola och t.o.m. yrkesskola står till buds. På samma sätt kan den som väljer yrkesskola välja mellan yrkesliv, yrkeshögskolestudier eller i princip också universitetsstudier. Ett för en själv mindre lyckat val i 15-årsåldern skall alltså inte leda till att hela ens framtid är avgjord. Men trots detta är det nog ett faktum att de flesta av dem som börjar studierna vid universitet har studentexamen i bagaget. Och drygt hälften av alla studenter väljer faktiskt att börja studera vid universitet. Så det att ni sitter här i dag kan nog mycket väl kopplas ihop med beslut ni fattade då ni var 15 år gamla. Nåja. Efter studentexamen är det dags för följande val. Ni som nu får er examen har valt samhällsvetenskaper som ert område och till vår glädje valde ni Soc&kom som er
studieplats. En del av er har säkert haft en klar bild av vad ni vill jobba med i framtiden andra kanske ett mer allmänt samhälleligt intresse. Jag har för mig men jag kan förstås ha fel att t.ex. många av dem som studerat journalistik redan ganska tidigt visste att de vill bli journalister. Också många av våra studerande i socialt arbete har haft en vision att de vill jobba med sociala frågor, att de vill jobba med människor; att det sociala området är både intressant och utmanande. De som valt att studera våra mer allmänt inriktade samhällsvetenskaper statskunskap, sociologi, socialpsykologi och rättsvetenskap har kanske inte haft och har kanske inte ens i dag en klar yrkesprofil i sin framtidsportfölj, men har haft ett allmänt intresse för samhälleliga frågor, för interaktionen mellan människor, för samhällelig påverkan och för samhällsstrukturer. Så här långt har jag egentligen inte talat ett ord om framtiden, utan bara på ett något spekulativt sätt funderat på de framtidsstrategier ni någon gång kan ha haft. Jag har talat om det som för ett antal år sedan var framtiden och som i dag är nutiden. För så är det förstås med framtiden: Förr eller senare övergår den till att vara nutid! Men om jag nu på riktigt skall tala om framtiden utgående från i dag blir det svårare. För som jag redan sade inledningsvis: Hur mycket vi än planerar vår framtid och funderar på den vet vi egentligen ingenting om den. Genom att betrakta och analysera den förgångna tiden kan vi ändå dra en del ganska säkra slutsatser också om framtiden åtminstone om någon aspekt av den. Om jag alltså nu skall förutspå något om hur livet kommer att te sig för er kan jag helt enkelt titta på vad som i allmänhet har brukat hända med dem som avlagt sin kandidatexamen vid Soc&kom. Nu tänker jag förstås inte på privatlivet eller familjelivet; jag kommer inte att försöka förutsäga hur ert liv kommer att te sig på det personliga planet. Men eftersom vi här på högskolan faktiskt ganska nyligen har utrett saken vågar jag nog säga något om er framtid i studier yrke. Det vi undersökte i en rapport som blev klar vid årsskiftet var hur politices kandidater från Soc&kom har placerat sig på arbetsmarknaden; var de har placerat sig och hur det har gått med deras fortsatta studier. Låt oss se vad vi kan förutspå utgående från vårt material, som var heltäckande för en ganska lång tidsperiod. 2
För er som är hemma i huvudstadsregionen är sannolikheten ganska stor för att ni också stannar här efter avklarad examen. Hela 82 procent av dem som avlagt examen vid Soc&kom och vars hemort när de inledde studierna var huvudstadsregionen bor kvar i samma region. Det här gäller oberoende av vad de har studerat benägenheten att flytta bort härifrån är mycket liten. Är ni från Österbotten är situationen något annan. Knappt hälften av våra österbottniska utexaminerade flyttar tillbaks till sin hemort bland de österbottningar som har studerat socialt arbete är andelen något större. För Soc&kom med sitt nationella ansvar för utbildning av svenskspråkiga socialarbetare och journalister är det förstås viktigt att vi kan förse alla regioner i landet med svenskkunnig personal, och det här verkar nog ha lyckats någorlunda väl. Är ni hemma i Väst- eller Östnyland är benägenheten att stanna i huvudstadsregionen en aning mindre än för österbottningarna; drygt hälften av nylänningarna flyttar tillbaks till hemtrakterna. Av våra åboländska studenter flyttar drygt en fjärdedel tillbaks till sin hemregion, medan ungefär 70 procent bosätter sig i huvudstadsregionen eller i övriga Nyland. Det talas ibland om att de ungdomar som väljer universitetsstudier och flyttar från en mindre ort till en större universitetsstad är förlorade för hemorten de kommer aldrig tillbaks, antar man. Riktigt så illa är det nog inte men nog kan jag gissa att rätt många av er som nu sitter här i dag stannar kvar här i Helsingfors oberoende av varifrån ni kommer. Sedan har vi det där med jobb. Kommer ni att placera er på arbetsmarknaden? Ja, i belysning av de siffror vi plockat fram kan vi utlova en ganska ljus framtid på den här punkten. Ser vi till arbetslöshetssiffran är den låg bara 1,4 procent av de utbildade från Soc&kom går arbetslösa. Det här är en anmärkningsvärt låg siffra, och den borde förstås inge gott hopp inför framtiden. Vi kan inte lova er ordinarie tjänster omedelbart; inte heller de allra bäst betalda jobben i början av er karriär. Men vi kan nog med ganska stor säkerhet säga att ni kan se fram emot att placera er i yrken som motsvarar er utbildning. För dem som studerat socialt arbete är det här ganska självklart det är trots allt en stor brist på socialarbetare i vårt land. Det talas om att antalet utbildade socialarbetare borde öka med flera hundra per år för att avhjälpa bristen på socialarbetare. Även om siffrorna på svenskt håll inte är lika stora som på nationell nivå är det klart att det finns en ständig efterfrågan på behöriga socialarbetare. Det är därför inte 3
överraskande att vår undersökning visar att närmare 70 procent av de utbildade i socialt arbete jobbar just som socialarbetare jobb finns nog! Men också inom de andra utbildningarna ser situationen rätt god ut: Av journalisterna jobbar ungefär två tredjedelar antingen direkt som journalister eller i yrken som är nära relaterade till journalistik, alltså i yrken som helt motsvarar utbildningen. För våra utexaminerade i de mer allmänt inriktade samhällsvetenskaperna är det svårare att definiera tydliga yrkesprofiler spridningen på olika yrken är väldigt stor men ni kan nog räkna med att få jobb som förutsätter er utbildning och där ni har nytta av den och där ni dessutom jobbar tillsammans med människor med minst samma nivå av utbildning. Sedan kommer vi till den intressanta frågan om fortsatta studier hur ser det ut på den fronten? Var det slutstuderat nu eller kommer framtiden att föra med sig mera studier? Då Svenska social- och kommunalhögskolan för snart 25 år sedan anslöts till Helsingfors universitet var ett av de centrala syftena med anslutningen att trygga en möjlighet till fortsatta studier för magisterexamen för dem som utexaminerats från högskolan. Fram till anslutningen år 1984 var det rätt få av de Soc&kom-utbildade som genomförde studier efter sin examen vid högskolan. Hur ser det då ut i dag? Utnyttjar våra utexaminerade möjligheten till fortsatta studier kan vi alltså förutspå att ni kommer att fortsätta era studier för magisterexamen? Med ganska stor säkerhet kan vi nog göra det. Under 2000-talet har över tre fjärdedelar av dem som fått en kandidatexamen från Soc&kom fortsatt sina studier för magisterexamen. Många av dem är av naturliga skäl ännu inskrivna för sina studier; men en hel del har redan avlagt examen. Jämför vi med läget i början av 1990-talet är skillnaden markant: Då var det något över en tredjedel som fortsatte; i dag alltså över tre fjärdedelar. Så jag vågar väl påstå att en stor del av er som sitter här i dag och av alla dem som under det gångna året avlagt sin examen vid Soc&kom nog kommer att finna sig på skolbänken igen i höst. Typiskt för dagens studerande är dock att studierna kombineras med jobb; så det är knappast någon speciellt överraskande prediktion att anta att också ni kommer att göra just det. Studier varvas med jobb, vilket självfallet leder till förlängda studietider. En viss begränsning av studietiden har ju införts sedan några år, så det kan nog vara klokt att koncentrera sig på studierna då man har möjlighet till det och jobba då det är dags för det. 4
Jag kan alltså med ganska stor säkerhet förutspå er framtid utgående från er examen: Majoriteten av er kommer att stanna i huvudstadsregionen; flertalet kommer att fortsätta sina studier; de flesta kommer att jobba med arbetsuppgifter som direkt baserar sig på studierna eller med uppgifter där ni har nytta av studierna. Och era arbetskamrater kommer att vara väl utbildat folk, precis som ni. Nu kanske någon ändå tycker att jag har ett alltför instrumentellt sätt att betrakta studierna. Får man jobb, får man bra jobb, får man en bra position, vem jobbar man med är det faktiskt allt man tänker på i fråga om utbildningen? Är det sådant vi, som erbjuder utbildning, framför allt funderar på? Onekligen måste vi ha också det perspektivet. Vi kan inte leva i ett vakuum; vi kan inte tänka att vi utbildar det vi är bäst på oberoende vad samhället anser om dem vi utbildat. Jag drar mig till minnes en kolumn som Merete Mazzarella skrev i Yliopistotidningen för ett antal år sedan. Hon skrev en liten berättelse kanske snarast en saga om hur man en gång för länge sedan utbildade drakdödare, eftersom det fanns ett stort behov av sådana. Utbildningen var fin och högt värderad. Sen dog drakarna ut, men man fortsatte glatt med utbildningen av drakdödare. Så småningom började någon ändå fråga sig varför man utbildar drakdödare då det nu inte finns några drakar. Ja, det stämde väl, tyckte man. Men då börjar vi väl i stället utbilda utbildare av drakdödare. En sådan blindhet för samhällets behov kan man förstås inte inom utbildningen hålla sig med. Universiteten skall genomföra sin utbildning i växelverkan med samhället, sägs det, och det måste nog innefatta att vi har en nära kontakt med de samhällsområden för vilka vi utbildar. Men tillika är det nog så att vi inte inom universiteten bara kan ha ett instrumentellt perspektiv på framtiden när vi bygger upp vår utbildning. Den utbildning vi erbjuder kan inte nöja sig med att bara ha en god arbetsmarknadsrelevans vi kan ju inte spå i framtiden och säga vad som exakt behövs på arbetsmarknaden om ett antal decennier. Nej, utbildningen skall också ge andra, mer generella redskap för de studerande: En bredare allmänbildning, en förmåga att tänka analytiskt, en förmåga att göra självständiga och kritiska bedömningar ja en förmåga att se på samhället och samhällsfenomenen ur en mångfald av perspektiv. 5
Och det är nog den framtiden jag helst hoppas ni har: En framtid i vilken ni inte känner er som snävt definierade yrkesspecialister, utan snarare uppfattar er som analytiskt och kritiskt tänkande samhällsaktörer. Om ni alls kan känna igen er i en sådan framtid, ja, då har vi kanske åtminstone i någon mån lyckats med den utbildning vi erbjudit er! 6