Svenska social- och kommunalhögskolans inskription Torsdag Rektor Henrik Hägglunds inskriptionstal. Förväntningar inför läsåret

Transkript

1 Svenska social- och kommunalhögskolans inskription Torsdag Rektor Henrik Hägglunds inskriptionstal Förväntningar inför läsåret Att inleda ett nytt läsår det är litet som att börja på ny kula och se en ocean av möjligheter framför sig. Alla minns väl från skoltiden den där känslan då läsåret började det var spännande, man kände en viss nyfikenhet, och trots att den långa, sköna sommaren var slut var det ändå roligt att igen återvända till skolan till kamraterna, till aktiviteterna i och utanför skolan, ja rent av också till lärarna. En viktig ingrediens var och är en förväntan: Vad ska det nya året föra med sig; vad kommer att vara svårt, vad kommer att gå galant och vilka kommer utmaningarna att vara? Vi som jobbar inom utbildningen har den här samma, bekanta skolkänslan varje år när ett nytt läsår börjar: Vad ska väl det här året föra med sig? Hur kommer undervisningen att löpa? Och forskningen hur går det med den? Förväntningarna och förhoppningarna inför det nya läsåret kan vara nog så stora. Ni som nu inleder era studier vid Soc&kom står inte bara inför ett nytt läsår, utan inför ett helt nytt skede i ert liv. En del av er har redan erfarenhet av högskolestudier, men de flesta inleder nu er första universitetsutbildning; ni inleder en studiebana som först leder till en kandidatexamen; så småningom till en magisterexamen och, vem vet, för en del kanske i slutändan till en doktorsexamen. Det är en hel del av studier ni har framför er och med all orsak kan era förväntningar vara högt ställda såväl inför det här läsåret som inför hela er studiebana. Nu kan jag ju inte veta vilka era personliga förväntningar inför läsåret och inför studierna är, och det vore förstås befängt av mig att börja spekulera över det. Men jag tänkte ändå fokusera mitt inskriptionstal på det här med förväntningar på utbildningen vilka förväntningar har de studerande på sin utbildning; vilka förväntningar har måhända universitetet på de studerande och vilka förväntningar har samhället dels på de studerande, dels på universiteten. Och eftersom det här är ett inskriptionstal ska jag koppla de här frågorna speciellt till aktuella trender i vårt samhälle i dag; sådana trender och utmaningar verkar det finnas speciellt rikligt av just nu! Låt oss börja med de studerandes era förväntningar på utbildningen. Det är självklart att ni har all rätt att förvänta er en högklassig, givande utbildning när ni inleder er studiebana. Vid universiteten ska undervisningen vara baserad på forskning, det är en mycket viktig princip. Jag misstänker att en del här i salen i all tysthet suckar: Ska han nu alltid dra fram det här humboldtska idealet om sambandet mellan forskning och undervisning? Jag medger att det känns litet tjatigt och en aning abstrakt att ständigt framhålla just den aspekten. Men vi måste komma ihåg att just det här är det unika med universitetsutbildningen. I vårt land ges utbildning på olika nivåer och i en hel massa olika läroinrättningar, men bara universiteten har som sin uttryckliga uppgift att kombinera forskning och undervisning. De här två aktiviteterna är de mest centrala för universiteten, och det finns inte, och får inte heller finnas, någon konflikt mellan dem. Undervisningen är beroende av högklassig forskning, men forskningen är också beroende av en högklassig undervisning vad skulle väl en toppforskare göra om han eller hon inte hade nya generationer av studerande och forskare att föra sina idéer och rön vidare till? Det betyder också att det vid universiteten måste finnas tillräckligt med tid och resurser både för undervisning och för forskning. Och här kan jag inte låta bli att komma med en aktuell kommentar, nämligen till det färska regeringsprogrammet. Programmet har en i grunden

2 positiv inställning till utbildning och forskning och framhåller dessa som centrala för en långsiktig tillväxtpolitik. Ändå har regeringen för avsikt att under de kommande åren skära ner en del av universitetens budgetanslag och alldeles särskilt anslagen till Finlands Akademi, som ju direkt finansierar forskning vid universiteten. Det här är beklagligt och det finns nog en viss konflikt mellan att å ena sidan framhålla utbildningens och forskningens stora betydelse för framtiden, men att samtidigt, å andra sidan, skära ner på anslagen såväl till utbildning som till forskning vid universiteten. En högklassig, på forskning baserad utbildning har ni alltså all rätt att förvänta er. Men nu är det ju möjligt att ni, när ni sökte hit till Soc&kom, inte bara hade det här med forskningsbaserad undervisning i åtanke. Nej, det fanns säkert andra incitament som styrde era val och som nu präglar era förväntningar. Det jag kan anta att speciellt påverkade er var ett intresse för samhället inte väljer man väl att studera samhällsvetenskaper om man inte hyser ett intresse för samhällsrelaterade frågor? Nu förväntar ni er och har förvisso all rätt att förvänta er att ert kunnande om samhället tar stora kliv framåt, och att er förmåga att analysera och förstå olika samhälleliga fenomen de må sedan ställas i relation till individer, till organisationer eller till kommunikation både breddas och fördjupas. Och vad kan vi väl annat säga än att kunskap om samhället i dag behövs mer än någonsin tidigare. Det jäser i världen runt omkring oss tänk bara på det senaste dryga halvåret i många av de arabiska länderna; tänk på kravallerna och upploppen i England häromveckan; tänk på de tragiska händelserna i Norge i slutet av juli. Här hemma har samhällsdebatten tagit sig allt hårdare drag sådant som förr ansågs vara både olämpligt och otillåtet är i dag vardagsmat i massmedier och debattfora. Jag tror att det är många av oss som upplever ett visst obehag inför det här hårdare debattklimatet som kommit smygande på oss. Det har plötsligt blivit legitimt att i tuffa ordalag uttala sig om de samhällsfenomen och de befolkningsgrupper man inte gillar det må sedan gälla invandrare, asylsökande, finlandssvenskar eller romer. Det här är något som berör oss djupt, men som samtidigt ger oss mer anledning än någonsin att studera, analysera och forska i de här frågorna och samtidigt kritiskt delta i debatten, något jag hoppas att alla våra kunniga forskare ska göra. Svenska social- och kommunalhögskolan kan nästan sägas vara en produkt av den nordiska välfärdsmodellen och här har vi alltid studerat och forskat och varit intresserade av det nordiska välfärdssamhället. För oss är de centrala värdena i det nordiska välfärdsbygget viktiga vi tror på jämlikhet, på social rättvisa och på lika möjligheter för alla oberoende av bakgrund. I dag känns det speciellt angeläget att försvara just de här värdena, och jag ser också den nordiska dimensionen av verksamheten här vid Soc&kom som viktigare än någonsin tidigare. I de här frågorna tycker jag förväntningarna såväl på forskningen som på utbildningen inte kan vara nog högt ställda. Den kanske självklaraste förväntningen ni som nya studerande har är att ni så småningom, efter avlagda examina ska komma ut i yrkeslivet. För många av er känns kanske tankarna på yrkesliv efter studierna just nu som något avlägset, men så småningom nalkas den dag då ni står med papperen i hand och söker ert första egentliga jobb. Vad kan vi då säga om era framtidsutsikter gällande yrkeslivet? De av er som valt de mer yrkesinriktade utbildningarna vid Soc&kom socialt arbete och journalistik har säkert relativt klart för er att det är just inom de här branscherna ni vill jobba. Vi har också belägg på att så kommer att vara fallet: Enligt en undersökning vi gjorde för några år sedan jobbar ungefär två tredjedelar av dem som fått sin utbildning i socialt arbete som socialarbetare och likaså två tredjedelar av dem med en utbildning i journalistik som journalister eller informatörer. Särskilt i fråga om socialt arbete kan vi ju dessutom notera att möjligheterna att få ordinarie jobb

3 direkt efter magisterexamen är mycket goda. Bristen på socialarbetare både på svenskt och på finskt håll i vårt land är så stor, att det med nuvarande utbildningsvolymer är i det närmaste omöjligt att utexaminera tillräckligt många för att fylla behoven. Arbetsmarknaden formligen ropar efter behöriga socialarbetare och det skulle nu behövas betydande ekonomiska satsningar från statsmakten för att åtminstone temporärt höja utbildningsvolymerna i socialt arbete och därmed avhjälpa bristen på behörig personal inom branschen. För er som valt våra mer allmänna samhällsvetenskaper statskunskap, sociologi eller socialpsykologi är yrkeskarriären inte lika tydligt utstakad. De, som redan har den utbildning ni kommer att få, återfinns inom de mest varierande yrken såväl inom den offentliga som inom den privata sektorn. Men åtminstone hittills kan vi ändå säga att den som har en examen från Soc&kom och i många fall också därtill en magisterexamen får jobb. Enligt relativt färska siffror från Statistikcentralen gick bara en procent av dem som under åren fick sin examen från Soc&kom arbetslösa. Visserligen är det antagligen många bland de nyutexaminerade som har korttidsanställningar och vikariat, och alldeles säkert kan vi inte heller lova att de första arbetsplatserna exakt motsvarar utbildningen. Vissa drag i vår utbildning är ändå ägnade att göra övergången till arbetslivet lättare. Vi har hållit fast vid ett väl utbyggt praktiksystem; vi har också goda kontakter till arbetslivet. Det här, i kombination med det faktum att våra studenter är språkkunniga, aktiva och allmänt duktiga personer, tryggar också i framtiden goda möjligheter till placering i meningsfulla uppgifter i arbetslivet. Så er förväntan på att få en utbildning som leder till ett yrke är säkert väl grundad. Nu har jag talat en hel del om de förväntningar ni, som påbörjar era studier eller som redan studerat en tid, kan ha. Men det här med utbildning är en ömsesidig affär lika väl som ni har berättigade förväntningar på oss, har vi vissa förväntningar eller åtminstone förhoppningar i fråga om er. Nu tänker jag inte på det självklara det är klart att vi hoppas att ni studerar flitigt, att ni deltar i föreläsningar och seminarier, att ni kommer upp till tentamina väl förberedda. Det här är sådant som vi utgår från att ni alla gör ert bästa med. Men det jag tror att vi är speciellt måna om är att ni ska visa ett engagemang för era studier. Från högskolans sida strävar vi efter att erbjuda en motiverande studiemiljö och vi vill på alla sätt ställa upp för att ni ska uppleva studierna meningsfulla och intressanta. Jag sade redan tidigare att jag utgår från att ni har valt att studera samhällsvetenskaper för att ni känner ett starkt intresse för samhällsfrågor. Nu hoppas jag det här intresset också leder till ett stort engagemang för studierna. Med det menar jag att ni inte bara pliktskyldigast ska delta i den undervisning som erbjuds eller att ni för att uppfylla Folkpensionsanstaltens krav presterar er månatliga kvot av studiepoäng som berättigar till studiestöd. Nej, det jag avser är ett djupare engagemang; ett engagemang som innefattar nyfikenhet, frågvishet, ifrågasättande och kritik för att bara nämna några aspekter. Jag tror nog att var och en som studerar vid ett universitet har de bästa avsikter att engagera sig just på det sättet. Tyvärr kan verkligheten te sig annorlunda livet kan föra med sig både det ena och det andra som påverkar möjligheterna att på djupet engagera sig för studierna. Låt mig här lyfta fram speciellt en aspekt, nämligen yrkesarbete vid sidan av studierna. Det är allom bekant att kostnadsnivån i Finland, och särskilt här i huvudstadsregionen, är så hög att en studerande svårligen klarar vardagens utgifter endast med studiestöd. En liten förbättring är på väg då studiestödet indexbinds tyvärr sker det här dock först år Eftersom de flesta studerande i det längsta undviker att lyfta studielån återstår bara en möjlighet: yrkesarbete. Enligt en i våras publicerad undersökning jobbade 70 procent av Helsingfors universitets studerande under höstterminen Över 85 procent av studerandena sade sig någon gång ha jobbat under

4 studietiden och 57 procent har jobbat hela tiden eller nästan hela tiden. Mängden arbete varierade: Ungefär en femtedel av studerandena jobbade högst tio timmar i veckan under terminen medan ungefär 15 procent jobbade minst 30 timmar i veckan. Undersökningen visade också att mängden jobb var minst under det första studieåret, för att sedan stadigt öka ju längre studietiden löpte. Det kan självfallet ha positiva effekter att jobba vid sidan av studierna. Det finns många som under studietiden haft relativt kvalificerade arbetsuppgifter, som sedan styrt in dem på en kommande yrkesbana. Ja, många anser det rent av vara nödvändigt att ha arbetserfarenhet i bagaget då man efter examen söker sin första arbetsplats. Kan så vara, får jag väl säga. Men de negativa effekterna av jobb vid sidan av studierna kan inte heller förnekas: Det är nästan ofrånkomligt att studietiden förlängs och att det blir svårt för den enskilda studeranden att pussla ihop föreläsningar och yrkesarbete till en vettig helhet. Det som jag ändå själv ser som ett speciellt bekymmer är att vidlyftigt yrkesarbete påverkar möjligheterna till ett djupt engagemang för studierna. Om man springer mellan jobb och föreläsningar; om man jämt och ständigt ska hålla reda på stressade tidtabeller; om man aldrig har tid att tänka på annat än det man för stunden håller på med ja, då går det lätt så att den fördjupning och det engagemang studierna kräver aldrig hinner bli av. Och då kan examen i värsta fall formas till en räcka av ytliga prestationer, som aldrig riktigt ger det djup som en universitetsexamen borde ge. Jag inser nog att också ni, som i dag med stor entusiasm inleder era studier, kommer att möta livets realiteter. Jag vet att det inte är omöjligt att också ni upplever den dag då studiestödet börjar ta slut och bankkontots saldo på ett obehagligt sätt sjunker mot två- och ensiffriga tal. Och jag förstår också att jobb vid sidan av studierna då troligen är den enda realistiska utvägen. Men jag hoppas ni ändå lyckas hitta en sådan balans mellan studier och arbete att studierna hela tiden är huvudsaken och att engagemanget för studierna ständigt hålls vid liv. Det här för mig på ett naturligt sätt till den tredje och sista delen av mitt tal om förväntningar inför det nya läsåret. Jag har talat en del om vad ni som studerande förväntar er av er studietid. Jag har också antytt något om vad vi här på Soc&kom och inom universiteten mer allmänt förväntar oss av er. Men så har vi den tredje parten, samhället, som ställer sina förväntningar både på er studerande och på oss inom universiteten. Låt oss alltså ännu ta en titt på vad som rör på sig på den fronten. Vi kan ju börja med att se vad som sägs i det nya regeringsprogrammet. Regeringen har uppställt ett mål om att göra finländarna till världens kunnigaste folk fram till år Satsningarna på utbildning och forskning ses vilket jag redan noterade som en långsiktig tillväxtpolitik. Ett viktigt mål som regeringen flera gånger nämner i sitt program gäller en förlängning av arbetskarriärerna. För att förstärka den offentliga ekonomin och förbättra den så kallade försörjningskvoten är det viktigt att så många som möjligt i arbetsför ålder faktiskt arbetar. Tiden i arbetslivet ska enligt regeringen förlängas i början, i mitten och i slutet av arbetskarriären. I klartext: Genom olika åtgärder strävar man efter att de unga efter gymnasialstadiet så snabbt som möjligt slussas in i fortsatt utbildning; att de sedan avlägger studierna på en rimlig tid och kommer ut i arbetslivet som klart yngre än vad den genomsnittliga åldern för tillfället är. Ja, och när man väl kommit in i arbetslivet är det meningen att stanna där allt längre på sikt kan vi förvänta oss att den genomsnittliga pensioneringsåldern blir klart högre än vad den är i dag. Så vad betyder allt det här för er studerande och för oss som jobbar med högre utbildning? Regeringsprogrammet talar om en intensifiering av studierna. Den så kallade genomströmningen, det vill säga den genomsnittliga tid det tar för studerandena att avlägga examen, ska förbättras samtidigt som övergången till arbetslivet ska göras snabbare. Intagningssystemet ska också

5 reformeras: Vid antagningen av studerande kommer enligt regeringens planer huvudantagningarna att reserveras för sökande som inte har studierätt eller någon tidigare examen på motsvarande nivå. Ja, över huvud taget finns det från samhällets sida en förväntan om att den högre utbildningen ska bli effektivare: Universiteten och yrkeshögskolorna ska se till att studenterna snabbare kommer in i utbildningen; utbildningen ska utvecklas så att genomströmningen av studerande blir snabbare och de studerande själva ska uppmuntras till att snabbare göra sig klara med studierna. Diskussionen om utdragna studier och hög ålder för examen och arbetslivsinträde är inte ny och det är inte bara i Finland den förs. Bland OECD-länderna hör Finland till de länder där den genomsnittliga åldern för avläggande av högre högskoleexamen är högst; drygt 27 år. Ännu högre är den dock åtminstone i Sverige. Det här fick den svenska arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv att reagera och utarbeta en både i Sverige och här i Finland uppmärksammad rapport som publicerades i somras. Rapporten har det provokativa namnet Konsten att strula till ett liv med underrubriken Om ungdomars irrvägar mellan skola och arbete. Det som väckte mest uppmärksamhet i rapporten var förslaget om att de studenter som studerar en av arbetsmarknaden efterfrågad utbildning läs ingenjörer skulle erhålla högre studiebidrag än de, som läser humaniora och konstämnen. På det här sättet tänkte sig Svenskt Näringsliv att man kunde påverka de överväganden som studenterna gör inför valet av studieområde. Det här förslaget har skjutits ner såväl i Sverige som här i Finland och jag tror inte jag i den här salen behöver föra fram desto mer kritik mot det från början dödfödda förslaget. Men förslaget om lägre studiebidrag till humanister och konstvetare var inte det enda som rapporten innehöll. Den innehöll också omfattande uträkningar av såväl de samhällsekonomiska som de privatekonomiska följderna av fördröjda studier. I rapporten räknade man ut att den som fördröjer sina studier med fyra år kan förlora rent av över en miljon kronor nästan euro i ackumulerad livslön jämfört med studiekamraten som studerar raka vägen. Vad värre så räcker det ända upp till 40 års ålder innan den som studerat långsammare har uppnått samma lönenivå som den som studerade snabbare. Den långsamma studenten hamnar alltså efter i inkomstnivå just under de år då han eller hon skulle behöva inkomsterna som bäst. För samhället är långsamma studier också en dyr affär, enligt det sätt Svenskt Näringsliv ser på saken. På grund av den långsamma genomströmningen förlorar det svenska samhället hela helårssysselsatta, vilket beräknas leda till en samhällsekonomisk förlust om närmare 7 miljarder kronor, ungefär 750 miljoner euro Rapporten är i och för sig logisk, uträkningarna säkert korrekta och slutsatserna följdriktiga ifall man omfattar det tänkesätt som Svenskt Näringsliv ger uttryck för i rapporten. Det som gör rapporten smått skrämmande är att högre utbildning reduceras till rent ekonomiskt mätbara storheter: Individen förlorar så och så många hundratusentals euro på långsamma studier; samhället hundratals miljoner euro de unga borde förstå att resonera utgående från ekonomiska realiteter; de borde tänka på arbetsmarknadsrelevans och bristområden; förstår de inte själva sitt eget bästa så ska man genom ekonomiska styrmekanismer tvinga dem att ta sitt förnuft till fånga. Men är det på det här sättet vi får de bästa, mest intresserade och mest motiverade studenterna? Är det så här vi får fram de studerande som på lång sikt utvecklas till de bästa tänkarna och de mest framstående forskarna? Är det genom att enbart se utbildningen som en rent ekonomisk investering för individen och för samhället som vi lyckas skapa en bildad befolkning med en hög nivå av

6 kunnande och expertis? Nå, svaret på de här i retoriska frågorna är förstås givet: Nej, vi kan inte styra utbildningen utgående från rent marknadsekonomiskt tänkande. Än mindre kan vi styra individernas val utgående från rent rationella överväganden om nytta, ackumulerad livsinkomst och spekulation om kommande bristyrken. Jag tror de facto att ingen på allvar ens önskar se en framtid i vilken utbildningen helt definieras utgående från ekonomiska argument kanske inte ens Svenskt Näringsliv. De val de unga gör de val ni som ni som sitter här i dag har gjort gällande utbildning och framtid måste alltid i första hand basera sig på intresse och motivation. Jag talade tidigare om engagemang för studier. Jag tror faktiskt att om ni som studerar känner ett stort engagemang för era studier, och om vi som ansvarar för utbildningen förmår ge er en entusiasm och ett intresse ja, då tror jag ni får de bästa förutsättningar att faktiskt studera aktivt samtidigt som ni erhåller den bildning en universitetsexamen bör kunna erbjuda vid sidan av rent yrkesinriktade, pragmatiska färdigheter. Jag har inga problem med att förstå att det kan finnas goda orsaker att samhället förväntar sig en förbättrad genomströmning av studerande och att det på många sätt kan vara bra både för individen och för samhället att studierna löper i en rimlig takt. Jag förstår också de problem som ansluter sig till en oförmånlig försörjningskvot. Men jag menar att all effektivering av studierna måste ske på utbildningens villkor och utgående från utbildningens egen logik. De studerande måste ha möjligheter att pröva sig fram och ibland kanske misslyckas; systemet får inte göras så styvt att det i värsta fall leder till återvändsgränder för de enskilda individerna. De studerande måste också ges tid att fördjupa sin kunskap och inte bara samla studiepoäng för att snabbt bli färdiga. Det måste finnas tillräcklig tid för mognad och för bildning och ifall motivationen och entusiasmen för studierna är på plats behöver det här inte betyda orimligt långa studietider och oskäligt sent inträde på arbetsmarknaden. Bästa åhörare! Förväntningarna på universiteten, på de studerande, på forskningen och på utbildningen är stora. Det framhålls ofta att Finland är ett kunskapssamhälle och att vårt lands framtida konkurrenskraft måste basera sig på en högt utbildad befolkning och en hög nivå på både utbildning och forskning. Universiteten ska representera den högsta nivån och i det avseendet ska de konkurrera på en global utbildnings- och forskningsmarknad. Just nu ser de ekonomiska framtidsutsikterna inte så lovande ut vem vet hur det under de närmaste månaderna eller åren går för ekonomin i Europa, i USA, ja, i hela världen. Det här kan onekligen sätta sina spår i resurstilldelningen till universiteten och synas också i Helsingfors universitet och här på Soc&kom. Ändå tror jag vi på Soc&kom har goda orsaker att hålla förväntningarna på framtiden höga: Vi har kunniga lärare, vi har en högt stående, mångsidig och samhällsrelevant forskningsverksamhet och vi har duktiga, nyfikna och motiverade studerande. Dessutom verkar vi inom Finlands bästa universitet och därtill i en av universitetets vackraste och trevligaste byggnader. Jag har därför de bästa orsaker att önska er alla ett riktigt gott läsår !