Grundläggande bestämmelser av Lejla Mulalic

Grundläggande bestämmelser av Lejla Mulalic De grundläggande bestämmelserna om myndigheternas skyldighet att registrera allmänna handlingar. Allmänna handlingar ska registreras så snart de har kommit in till eller upprättats hos en myndighet. Handlingar som inte omfattas av sekretess behöver inte registreras om dem hålls ordnade så att det utan svårighet kan fastställas om de har kommit in eller upprättats. Om det är uppenbart att en allmän handling är av ringa betydelse för myndighetens verksamhet, behöver den varken registreras eller hållas ordnad. Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) när det gäller handlingar som hör till enskildas personakter. Det betyder att frågan om registrering av handlingar hänger samman med förekomsten av personakter inom socialtjänsten. Om det redan finns en personakt behöver handlingen i regel inte registreras utan kan i stället fogas till denna. Om det inte finns någon personakt sedan tidigare och handlingen är av sådant slag att det omedelbart uppkommer ett ärende som ska utredas behöver handlingen inte heller registreras utan kan i stället fogas till den personakt som läggs upp i samband med ärendets uppkomst. Att göra en förhandsbedömning. Att nämnden får kännedom om någonting genom en anmälan eller på annat sätt innebär inte alltid att ett ärende uppkommer. Frågan om nämnden ska inleda en utredning får avgöras från fall till fall vid en förhandsbedömning. Nämnden måste alltid inleda en utredning när andra myndigheter, till vilka nämnden har en skyldighet att yttra sig. I dessa fall ska nämnden inleda en utredning även om den enskilde inte vill medverka i utredningen. Nämndens beslut att inleda en utredning kan inte överklagas med förvaltningsbesvär. Om nämnden inte vill inleda en utredning tillförs handlingen antingen i en existerande personakt eller sätts in i en pärm. Om nämnden beslutar att inleda en utredning ska vissa saker dokumenteras. att en utredning inleds, datum (år, månad, dag) för beslutet, och namn och befattning på den som har fattat beslutet. Socialnämnden ska utan dröjsmål inleda utredning av ansökan som kommit till nämndens kännedom. En speciell fråga som väcks när barn står utan vårdnadshavare eller

av andra skäl behöver en ny vårdnadshavare är socialnämndens ansvar i sådana situationer. I detta fall kan vägledning hämtas ur Socialstyrelsens allmänna råd och kompletterande handbok, föräldrabalken. Utredning enligt LVM. LVM eller på något annat sätt har fått kännedom om att det kan finnas skäl att bereda någon tvångsvård. Mål och ärenden enligt LVM ska handläggas skyndsamt. Vad som gäller för en sådan utredning behandlas i Socialstyrelsens allmänna råd om tillämpning av lagen (1988:870) om vård av missbrukare. Att inleda en utredning enligt LSS Det finns inga särskilda bestämmelser i LSS om hur en utredning ska inledas. Det innebär att utredningar enligt LSS styrs av bestämmelserna i 7 FL. Om nämnden inleder en utredning blir reglerna om bl.a. dokumentation, kommunikation och företräde inför nämnden direkt tillämpliga. Det är också viktigt att den enskilde får kunskap om nämndens dokumentationsskyldighet och möjligheter att registrera och databehandla uppgifter som rör den personen. För att kunna ta tillvara sina intressen under handläggningen av ärendet är det viktigt att den personen informeras om sina rättigheter. Det är också viktigt att den enskilde känner till möjligheterna att framföra klagomål på nämndens handläggning, dokumentation eller på det bemötande som den hon/han får. Klagomål kan framföras till nämnden, Socialstyrelsen eller JO. Att samla in uppgifter. Det är viktigt att inte styra utredningen mot ett visst resultat. Arbetet med att samla in, analysera och väga samman olika uppgifter syftar till att skapa ett tillförlitligt underlag för nämndens beslut. Det är viktigt att belysa den enskildes förhållanden i både positiv och negativt. För att kunna bedöma den enskildes behov och göra en bedömning i ett ärende, kan handläggaren behöva samla in uppgifter om den enskilde på många olika sätt. Hur omfattande informationsinsamlingen behöver bli styrs av ärendet. De vanligaste informationen är personliga samtal med i första hand med den enskilde, men även anhöriga och för andra myndigheter (t.ex. skola, hälso- och sjukvård och arbetsmarknadsmyndigheter) kan bidra med viktig information. hembesök eller i annan miljö där den enskilde vistas i och känner sig

tryggare i, t.ex. i ett korttidsboende, kan ge värdefull information iallafall. För att få ta kontakt med andra, t.ex. anhöriga och andra myndigheter, i utredningar enligt LSS och enligt Sol. krävs det att man får ett samtycke från den personen ärendet gäller. Vid en tredning av om socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd och stöd, får socialnämnden ta kontakt med andra myndigheter utan den enskildes samtycke. Några centrala begrepp i förvaltningsrätten av Lotta Storck Ärende - det som är föremål för åtgärder hos en myndighet i avsikt att leda fram till ett beslut Part - de kategorier av personer som har rätt till aktinsyn, och har rätt att bli underrättade om utredningsmaterial mm, Sökanden, klaganden eller annan part. o Sökande avses en person som gjort en ansökan hos myndighet. o Klagande räknas inte bara den som sökt insats och överklagat utan även annan person som har rätt att överklaga. o Annan part ska avses person som intar jämförbar ställning med sökanden och klaganden. Ett barn är alltid oavsett ålder- part i ett ärende som rör honom eller henne. Barnet är inte processbehörigt, dvs kan inte föra sin talan själv förrän det fyllt 15 år. Om ett barn fyllt 15, men uppenbart saknar förmågan att föra sin egen talan, kan vårdnadshavare, god man, förmyndare eller förvaltare begära insatser för honom el. henne. En vårdnadshavare är i egenskap av ställföreträdare för ett barn, alltid part, det följer föräldrabalkens bestämmelser om rättigheter och skyldigheter som vårdnadshavaren har, så länge barnet är under 18 år och inte ingått äktenskap. Vårdnadshavaren har kvar talerätten även sen barnet fyllt 15, en förälder som inte är vårdnadshavare är inte part. Nämnden har rätt att överklaga ett domstolsbeslut och blir då part i målet, det gäller både länsrätts dom och kammarrätts beslut. En anmälare, dvs en person som gör en anmälan till nämnden, är inte part, det gäller oavsett om han el. hon har lagreglerad anmälningsplikt eller inte.

Med handläggning avses alla åtgärder som görs i ett ärende, från att det inleds tills det avslutas med ett beslut. Enligt förvaltningslagen ska alla ärenden där enskild är part handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Med utredning avses all verksamhet som gör det möjligt för nämnden att fatta ett beslut i ärendet. Det kan gälla ett ärende om bistånd enligt SoL eller avge ett yttrande till en domstol. Utredning används också som ett sammanfattande begrepp på det skriftliga inhämtade material som används i beslutsunderlaget för ett ärende. En utredning får inte inledas mot någon vuxen persons vilja, om utredningen avser honom el. henne själv, det finns några få undantag för detta inom socialtjänsten. Föreligger det ett vårdbehov som behöver tillgodoses med stöd av bestämmelser i LVM el. LVU(personer mellan 18-20) får utredning bedrivas mot den enskildes vilja, eller att nämnden på begäran av annan myndighet el. domstol är skyldig att yttra sig. Vad gäller barn har nämnden större ansvar,finns tecken som tyder på att barn behöver stöd och skydd får nämnden ingripa utan vårdnadshavarens samtycke. Själva utredningen är aldrig en pågående insats från nämndens sida. Nämnden kan inte med hänvisning att en utredning pågår låta bli att vidta nödvändiga åtgärder, om den enskilde behöver någon insats under utredningens gång ska frågan utredas och avgöras genom ett särskilt beslut. Myndighetsutövning beskrivs som utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, diciplinpåföljd, avskedande eller annat jämförbart förhållande. För att det ska vara en myndighetsutövning krävs att myndigheten grundar sin befogenhet att bestämma genom beslut av regeringen eller riksdagen. Bara ärenden som mynnar ut i bindande beslut omfattas av begreppet myndighetsutövning. Ärenden som att bara lämna upplysningar, råd eller andra ej bindande besked är inte myndighetsutövning. Förvaltningslagen skiljer mellan handläggning av ärenden och faktiskt handlande. Begreppen handläggning kan användas om nämndens beslutande verksamhet, tex utse en handläggare, överlämna handlingar, kontakta enskilda personer, dokumentera. Övrig verksamhet kallas faktiskt handlande, som tex att betala ut pengar, att följa ett barn till familjehem, utföra hemtjänstinsatser, ge behandling och även svara på frågor från allmänheten, ge råd och vägledning.

Den enskildes rättighet som part innebär bl a rätten att anlita ett ombud el biträde, rätt att överklaga, rätt till insyn i utredningsmaterialet,rätt att lämna muntliga uppgifter, rätt till företräde inför nämnden. Av offentlighets- och sekretesslagen framgår att sekretess som regel inte hindrar att parter i ett mål tar del av handlingar, bara när det är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift inte röjs ska parten nekas att få ta del av materialet. Sökanden, klaganden eller annan part har rätt att få lämna muntliga uppgifter i ärenden mot enskild. Nämnden kan inte avvisa den som är part i ärendet och vill framföra sina synpunkter muntligt per telefon eller vid besök. Avsikten med denna bestämmelse är att det ska vara lätt att ha kontakt med myndigheten. Nämnden får inte avvisa en person som har rätt till företräde bara för att nämnden tycker att inställelsen saknar betydelse. Ett ärende kan uppkomma på i princip tre olika sätt 1. En ansökan om bistånd enl SoL eller en begäran om insatser enl LSS 2. Någon har gjort en anmälan, 3. Ett ärende uppkommer också när andra myndigheter begär nämndens yttrande. Den enskilde själv kan lägga fram sin sak eller använda sig av ombud, även barn kan ansöka om stöd o hjälp hos nämnden, barn som har fyllt 15 år har rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enl SoL. När det gäller rätten till bistånd finns det inga begränsningar vad den enskilde kan ansöka om, den enskildes behov avgör om bistånd ska beviljas. När man ansöker om bistånd eller begäran om insatser kan man göra det skriftligt genom brev, fax, epost eller sms, det kan också ske muntligt genom tel.samtal eller personlig träff. Det finns ingen bestämmelser att ansökan ska vara underskriven av den enskilde. Det förekommer att nämnden kräver att en ansökan ska vara skriftlig, tex vid ekonomiskt bistånd, om det trots allt inte görs får nämnden inte avvisa denna ansökan utan bör istället hjälpa den enskilde med en skriftlig ansökan. Muntlig ansökan ska dokumenteras, vem som gjort ansökan, när den gjordes, vilka insatser som ansökts, om utan oskäligt dröjsmål, och föras till personakten. Det ska också framgå namn och befattning på den som tog emot ansökan, samt datum när den kom in.

Lagstadgad anmälningsskyldighet finns hos vissa myndigheter och personer i SoL och LVM när det gäller barn resp. personer med missbruksproblem, i LSS för personer verksamma inom omsorgen för människor med funktionshinder och SoL omsorgen om äldre människor. När det gäller barn finns en lagstadgad skyldighet för vissa myndigheter och anställda att genast anmäla om de i sin verksamhet får kännedom om att ett barn behöver skydd. Var och en från allmänheten som får kännedom om något som kan innebära att socialtjänsten behöver ingripa bör anmäla detta. För vuxna finns inte någon motsvarande uppmaning till allmänheten, men nämnden får inte avfärda om det kommer en anmälan att någon kan behöva hjälp. Grundprincipen är att den ärendet rör ska få ta del av alla handlingar, men om det kan antas att det är fara för den som lämnat uppgiften eller för närstående till denne får socialnämnden besluta om att inte lämna ut anmälarens identitet, möjlighet till sekretesskydd för anmälaren gäller bara om enskild person har gjort anmälan. Om anmälan gjorts av myndighet eller annan person där lagreglerad anmälningsplikt gäller har man inte möjlighet till sekretesskydd.