KLIMATETIK: HANDOUT 2

Fördjupning: Den globala stormen KLIMATETIK: HANDOUT 2 ERIC BRANDSTEDT FILOSOFISKA INSTITUTIONEN, LUNDS UNIVERSITET Handout Kurs: FPRA21:5, FPRK01:3, FPRM10, FPRM20 e-mail: eric.brandstedt@fil.lu.se FÖRELÄSNING 2: DEN GLOBALA STORMEN Detta kapitel fördjupar analysen av den globala stormen. Gardiner försöker förstå förutsättningarna för ett globalt klimatavtal. Det finns två ingångar här: en optimistisk och en pessimistisk. Gardiner argumenterar till att börja med att den pessimistiska ingången är att föredra, men senare att inte heller den är pessimistisk nog. I detta kapitel rannsakas den optimistiska ingången som övergripande gör gällande att klimatförändringarna kan hindras genom att ett fåtal viktiga stater går samman och hittar en lösning, utan att samtliga aktörer är med. Klimatförhandlingarnas historia Gardiner börjar beskriva Bonn-Marrakesh-överenskommelsen från 2001 som presenterades med stora förhoppningar om att ett bindande och effektivt klimatavtal skulle följa där ur. Bakgrunden till denna överenskommelse går tillbaka till det stora miljömötet i Rio, 1992, där FN:s klimatramverk (UNFCCC) klubbades igenom, vilket fungerade som starten för de internationella klimatförhandlingarna (de s.k. COP-mötena). Den mest välkända formuleringen från mötet i Rio sade att parterna accepterade ett gemensamt, men differentierat ansvar ( common but differentiated responsibility ). Denna princip fick stort genomslag i det klimatavtal som förhandlades fram i Kyoto, 1997, där den utvecklade världen (s.k. Annex I) fick bindande utsläppsminskningar medan utvecklingsvärlden (Annex II) inte fick några sådana. Kyotoprotokollet ratificerades sedermera och började verka från år 2005 (den första perioden utifrån vilka löftena skulle utvärderas var 2008-2012). Förhandlingarna om en andra avtalsperiod (efter 2012) började redan 2005 och tanken var att de skulle mynna ut i ett nytt avtal 2009 i mötet i Köpenhamn. Köpenhamnsmötet ansågs som ett stort misslyckande av de flesta bedömare. Någon annans problem? Gardiner börjar utvärdera vad han kallar för den optimistiska synen. Den bygger på en idé likt följande: klimatförändringarna orsakas av den totala kvantiteten av växthusgaser i atmosfären, om tillförseln till denna kan begränsas så löses problemet och det har det ingen betydelse var utsläppsminskningarna sker. I dag pratas de en hel del om s.k. carbon clubs (koldioxidklubbar), d.v.s. en samling av stater som går samman för att på egen hand lösa problemet. Den grundläggande frågan här är dock: varför skulle några få stater frivilligt gå med på att lösa detta globala problem och låta andra stater vara fripassagerare? Ett svar skulle vara att dra en analogi mellan ett fungerande klimat och andra kollektiva nyttigheter (standardexemplet är en fyr). Utmärkande för kollektiva nyttigheter är att de är ickeexkluderbara och icke-rivaliserande (alla kan dra nytta av dem och att jag drar nytta tar inte bort andras möjlighet till att dra nytta av dem). Dessa kollektiva nyttigheter kan i vissa fall anses tillräckligt viktiga för att vissa aktörer ska gå samman och finansiera utan fullt stöd (och trots att vissa kan vara fripassagerare då). Den optimistiska analysen av klimatförändringarna bygger på två antaganden: (1) att partiellt 1

deltagande är tillräckligt, och (2) att fördelen av ensidigt handlande är tillräcklig, att lösa klimatförändringarna är internt motiverande. Utifrån dessa antaganden skulle det räcka med en koalition av de villiga (jmf. lösningen av ozonproblemet). En modell för att förstå den optimistiska analysen är striden mellan könen ( the battle of the sexes ): Ben och Emma ska på dejt. Ben föredrar att dejten är på en boxningsmatch och Emma att den är på en balett. Men bägge föredra att gå dit den andra vill över att gå till ens egna mötesplats själv. Alltså: Emma Ben Striden mellan Boxning Balett könen Boxning 1:a, 2:a 3:e, 3:e Balett -, - 2:a, 1:a Problemet här är att bägge parterna vill uppnå samarbetsalternativet, d.v.s. att dejten blir av, men det finns inte en naturlig ekvilibriumpunkt. Denna typ av samordningsproblem är relativt enkelt att lösa då det helt enkelt handlar om att bestämma sig för ett av samarbetsalternativen. Den relevanta parallellen här med klimatförändringarna utifrån den optimistiska analysen är att det enligt denna finns en vinst med samarbete, men det är oklart vem som ska samarbeta och vem som enbart kan njuta av vinsten av samarbetet. Gardiner tar upp ytterligare en variant av scenariot: rugbymatchen (d.v.s. en multiperson strid mellan könen). Det som talar för striden mellan könen-analysen av klimatförändringarna är att samtliga aktörer har skäl att vilja undvika katastrofala klimatförändringar. Dessutom kan en del av förhandlingstaktiken som utspelats förstås i termer av denna optimistiska analys (det verkar som förhandlarna ansett det tillräckligt med en kritisk massa ). Det som talar emot denna analys är både praktiska och teoretiska överväganden. För det första så är det uppenbart att de partiella dealar som har funnits (som Kyotoprotokollet) har varit/skulle vara otillräckliga. De frivilliga utsläppsminskningslöften som finns är insignifikanta och kan knappast sägas utgöra en kritisk massa. Vidare, argumenterar Gardiner, är dessutom de två grundläggande antagandena falska. Partiellt samarbete kommer inte räcka för att lägga ett tak för utsläppen globalt; särskilt inte om icke-samarbetande länder (som USA, Kina och Indien) ser stora fördelar med fortsatta utsläpp. Den optimistiska analysen har problem med att förklara hur ensidigt handlande skulle vara meningsfullt samtidigt som vi har ständigt ökande utsläpp och en växande global population. Åtminstone givet att ett sådant ensidigt handlande av en grupp länder inte skulle få med sig många fler på tåget genom att agera inspirerande exempel. Men poängen kvarstår: partiellt samarbete kan inte ensidigt lösa klimatförändringarna. Likadant är det med antagandet om intern motivation även för de icke-samarbetande parterna: i klimatförändringsfallet är det inte uppenbart att en sådan part vinner mer på det än på att bryta samarbetet (till skillnad från i striden mellan könen). Detta kan antas ske dels p.g.a. att det finns en fortsatt ekonomisk tillväxt som drivs av växthusgasutsläpp och dessutom kommer en partiell minskning från andra göra det billigare att släppa ut för de som inte samarbetar. Vidare så kan man ifrågasätta i vilken mening icke-samarbetarna riskerar en kollektiv nyttighet om de ökar sina utsläpp; att påstå att de gör det bygger på en del antaganden, t.ex. att vi är just på gränsen till en kollaps av klimatsystemet. En förklädd och ständigt utvecklande tragedi I detta kapitel föreslår Gardiner en i hans ögon bättre analys av den internationella dimensionen av klimatförändringarna. Analysen är en pessimistisk variant av fångarnas dilemma, som han kallar för den framväxande tragedin ( the evolving tragedy ). 2

Repetition: den grundläggande strukturen på fångarnas dilemma är följande: (FD1) Det är kollektivt rationellt att samarbeta: varje aktör föredrar utfallet som uppkommer av att alla samarbetar över det utfallet som uppkommer av att ingen samarbetar. (FD2) Det är individuellt rationellt att inte samarbeta: när varje aktör har möjligheten att bestämma huruvida hen ska samarbeta så föredrar var och en (rationellt) att inte samarbeta, oavsett vad de andra gör. Denna grundläggande struktur verkar ge en bra förklaring över klimatproblematiken. Åtminstone om vi tänker oss spelet som involverande fler aktörer, ett s.k. multi-aktör fångarnas dilemma. Denna analys skulle bygga på följande antaganden: (a) att undvika klimatförändringarna är något som alla aktörer anser värdefullt, (b) men att minska utsläppen av växthusgaser är samtidigt individuellt kostsamt. Alltså följande preferensstruktur: 1st preferensen: jag släpper ut, men ingen annan gör det 2a preferensen: ingen släpper ut 3e preferensen: alla släpper ut 4e preferensen: alla släpper ut utom jag Det vill säga det bästa tänkbara utfallet för en individuell aktör är att klimatförändringarna hindras utan att hen själv tvingas bidra till det, det näst bästa är att också denna individuella aktör bidrar, det tredje bästa är business-as-usual, och det sämsta utfallet att klimatförändringarna sker och den individuella aktören samarbetar i onödan (blir en s.k. sucker ). För ett fångarnas dilemma-spel, till skillnad från ett striden mellan könen-spel, finns inga interna lösningar; det måste lösas extern genom att aktörer ges incitament att välja det kollektivt bästa. Allmänningens dilemma: en grupp herdar delar på en allmänning. Varje herde vill maximera sin avkastning och funderar därför på vinsten av att plantera in ytterligare ett betesdjur. Att göra så kommer ge herden en vinst och samtidigt degradera landet. Även om kostnaden är större än vinsten totalt sett så kommer den individuella herden endast bära en liten del av den medan hen får hela vinsten för sig själv. På så sätt kommer varje rationell herde att plantera in ytterligare djur och allmänningen kommer sakta degraderas. Alltså: (FD1) Det är kollektivt rationellt att samarbeta: varje aktör föredrar utfallet som uppkommer av att alla samarbetar över det utfallet som uppkommer av att ingen samarbetar. (FD2) Det är individuellt rationellt att inte samarbeta: när varje aktör har möjligheten att bestämma huruvida hen ska samarbeta så föredrar var och en (rationellt) att inte samarbeta, oavsett vad de andra gör. Allmänningens dilemma är på detta sätt likt fångarnas dilemma. Skillnaden är att besluten är här marginella och multipla; d.v.s. det handlar inte om ett allt-eller-inget engångsbeslut som bestämmer utfallet utan det är en funktion av en stor mängd individuella och marginella beslut. Det betyder att inget enskilt beslut är avgörande (fram till dess att en tröskel passeras där den individuella delen av den kollektiva kostnaden är högre än vinsten). Det här leder till följande karakteristik: The tragedy of the commons is an evolving one. It is the cumulative effects of marginal decision making that result in colletive ruin (s. 110). Gardiner argumenterar att allmänningens dilemma är en bra analys för att den beskriver stora delar av den situation som individuella aktörer står inför i förhållande till klimatförändringarna: besluten är marginella (t.ex. ska vi bygga ett till kolkraftverk?), multipla, föremål för ny information (vad satsar andra företag/individer/länder på?), budgetbegränsningar, olika golv (d.v.s. trösklar i klimatsystemet) och underminerande återkopplingsmekanismer. Gardiner beskriver hur när klimatproblemet beskrivs som ett allmänningens dilemma så görs det oftast baserat på tre antaganden som kan ifrågasättas: (1) att klimatförändringarna är primärt ett internationellt problem, (2) att individuella länder är de relevanta aktörerna, och (3) att de representerar sina folks intressen över lång tid. Gardiner argumenterar att trots att den 3

framväxande tragedin-analysen är pessimistisk så är den inte pessimistisk nog, vilket har att göra med dessa tre antaganden. Ett första drag som skiljer klimatproblemet från allmänningens dilemma är att det senare kan lösas relativt enkelt genom att aktörer går samman och diskuterar, till skillnad från det förra problemet. I klimatfrågan är det för det första inte klart att villkoren för att samarbeta internationellt ligger för handen. Det finns dessutom tekniska och politiska problem som har att göra med de stora förändringarna som en övergång från en koldioxidekonomi skulle medföra. Och det är oklart hur en lösning på klimatfrågan kommer att gynna enskilda aktörer över tid; den lokala påverkan av klimatförändringarna är inte fullt kartlagd (vissa stater kan förväntas vinna medan andra förlorar stort på kort sikt; det är endast under katastrof-scenarierna som alla på ett klart sätt kan sägas förlora). [Vissa herdar kanske vill ta upp problemet innan andra] Ett andra drag som gör klimatproblemet värre än allmänningens dilemma har att göra med internationell rättvisa. I lösningsförslag på allmänningens dilemma så antas att kollektivt fördelaktiga lösningar kan politiskt framförhandlas. I klimatdebatten, argumenterar Gardiner, saknas förutsättningar för schyssta förhandlingar på grund av skeva maktrelationer. De länder som är mest utsatta för klimatförändringarna är de fattigaste och också de som har sämst förhandlingsposition; rika länder klarar sig relativt bra från klimatförändringarna, dels p.g.a. dess geografiska lägen och dels p.g.a. möjligheterna till att anpassa sig (jmf. Bangladesh vs. Holland). Detta drag gör att en lösning försvåras, åtminstone en etiskt acceptabel lösning. [Ska alla herdar tvingas sluta plantera ut djur samtidigt, eller ska historisk påverkan vägas in?] Det tredje skälet, och mest allvarliga, skälet till varför allmänningens dilemma inte är nog pessimistisk har att göra med klimatproblemets intergenerationella karaktär (den intergenerationella stormen). Klimatförändringarnas fördröjda effekter och därmed frestelsens för intergenerationell buck-passing gör att klimatproblematiken är radikalt annorlunda än allmänningens dilemma: i den senare kommer kostnaden för ytterligare djur att bäras kollektivt av nu existerande herdar medan kostnaden av ytterligare utsläpp kommer drabba först framtida generationer. Det här leder till att frågan väcks om huruvida stater kan antas representera sina medborgare över tid. Gardiner skriver: Thus, the presence of temporal dispersion threatens to undercut the very motivation of countries to act on a problem like climate change (s. 123). En långsam tragedi Även om allmänningens dilemma alltså inte kan ses som en generellt korrekt beskrivning av klimatproblemet så skulle eventuellt delar av den behållas. Till exempel skulle man kunna justera antaganden om att länder representerar deras befolkningar över tid från ett deskriptivt till ett normativt påstående; kanske länder borde göra det. Gardiner invänder mot detta förslag med att det är tvivelaktigt att stipulera att länder borde tänka intergenerationellt. Det är särskilt farligt i och med hotet om självbelåtenhet som är överhängande. Dessutom är nationalismen (som i ett fokus på nationalstaten som den relevanta etiska aktören) ifrågasatt. Gardiner antyder också att givet denna stipulation så verkar också hela problematiken stipuleras bort; om stater verkligen representerar deras folk för all framtid så verkar inte allmänningens dilemma uppstå, det vore då även individuellt rationellt att hindra klimatförändringarna. Skugglösningar Gardiner presenterar tre versioner av den globala stormen: (1) den tvär-generationella-stormen (ett land representerar sina medborgare för all framtid), (2) den nuvarande-generationen-stormen (ett land representerar sina nuvarande medborgare), och (3) stats-stormen (ett land representerar statens intresse för ett par val-cykler framåt). Beroende på vilka som antas representerade i det relevanta spelet så kommer olika lösningar att framstå som mer eller mindre rimliga. Detta gör, enligt Gardiner, att vi måste akta oss för skugglösningar, d.v.s. lösningar som endast löser en viss 4

version av problemet men inte det i sin helhet. Ett exempel på en skugglösning, enligt Gardiner, är Kyoto-protokollet. Det ursprungliga protokollet lovade en global utsläppsminskning med 5% jämfört med 1990 års nivåer, vilket senare förhandlades ner till 2% (och i realiteten ännu mindre då USA lämnade avtalet). Att dessa mål såg ut att kunna nås berodde nästan uteslutande på den ekonomiska återgång som tidigare Sovjetblocket genomgick efter 1990. Dessutom har utsläppen globalt (inklusive stater som lämnades utanför Kyoto-protokollet, som Kina och Indien) ökat över tid och i en accelererande takt. Dessutom reglerades inte utsläppen som var relaterade till internationella transporter (t.ex. flyg och färjetrafik) och från import. Med tanke på dessa saker så kan man fråga sig vad meningen var med Kyoto-protokollet då få eller inga reella utsläppsminskningar följde. Gardiner skriver: Unfortunately, the perfect moral storm provides an answer. Giving the impression of meaningful action without actually acting might be highly convenient for those in its grip. Sometimes shadow solutions are to be expected (s. 133). Vissa kommentatorer har dock föreslagit att den stora vinsten med Kyoto-protokollet var inte de faktiska utsläppsminskningarna utan att det skapade en arkitektur för klimatförhandlingarna. Sådana idéer bör man dock vara skeptisk till, enligt Gardiner, dels för att det är oklart om vi har tagit ett första steg mot ett nödvändigt bindande klimatavtal och dels av skälet att det inte är uppenbart att vi bör föredra en strategi med små steg. En alternativ, och mer pessimistisk, tolkning av klimatförhandlingarnas historia är att de har fokuserat på skugglösningar och väntaoch-se förslag som passar den nuvarande generationen på kommande generationers bekostnad. Ett viktigt inslag i ett klimatavtal enligt många bedömare är eftergivlighetsmekanismer som kan straffa de som inte följer sina löften. De som existerar i Kyoto-protokollet är svaga eller obefintliga. Detta leder till ett ytterligare ifrågasättande av huruvida Kyoto-protokollet verkligen är en genuin lösning. Farhågan om skugglösningar realiserades återigen med Köpenhamnskompromissen 2009, där länder fick utlova frivilliga utsläppsminskningar som inte alls summerade till det satta taket om 2 C temperaturökning. 5